Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

sid. 36 | kultur
epoker får skildra samma scen blir det en
bra ”igång sättare” av diskussioner om
bibeltexternas innebörd.
Varje sida inleds med det aktuella styc -
ket i Bibeln följt av författarnas tolk -
ningar och information om respektive
konstnär. Det rör sig inte om någon svår
akade misk bok utan texten är mycket
personligt och lättillgängligt skriven utan
att för den skull vara ytlig. Konsten mellan
1300 och 1650 omfattas – guldåldern för
det religiösa måleriet inte minst i Italien.
Följdriktigt dominerar de italienska mästarna
stort med bara ett fåtal namn från
andra länder. Starkast bland de icke-itali -
enska konstnärerna är inte oväntat
Rembrandt och den på Kreta födde men i
Spanien verksamme Dome nico Theotoco -
poulos, kallad El Greco (som just betyder
Greken).
På omslaget finner vi Botticellis (1444/45
- 1510) vackra Bebådelsebild fylld av den
florentinska skolans ljuvhet men samtidigt
med ett stort allvar i jungfru Marias anlete
och hennes kroppsrörelse, som både är
frågande och accepterande. Vi kan tänka
oss, att den helt unga flickan just bemöter
änglabudet med den berättigade frågan
”Hur skall detta ske?”.
Scen efter scen följer, och författarna
pekar klarsynt på detaljer även utanför
scenens centrum. Detaljer som ofta på ett
försynt sätt förstärker berättelsens autenticitet.
Men det är inte detaljerna som för
berättelsen nära oss och gör miraklen
övertygandet. Det är Ljuset. Varje konstnär
har sin egen ljusbehandling alltifrån
fransmannen Poussins klassicistiska kalla
ljus, som dessvärre ger hans scener ett drag
av berättande bibelplansch, till den stora
ljusmästaren Rembrandt (1606–1669)
som fyller dem med evigt liv.
Däremellan har vi El Grecos (1541
–1614) märkligt surrealistiska blå- och vittonade
ljus, som flammar och vrider sig och
sannerligen får scenen att framstå som ett
mirakel och inte som vanlig vardag. Hans
sätt att måla är så modernt expressio -
nistiskt, att man har undrat om han hade ett
synfel eller till och med var galen. Men
ingen står oberörd inför hans omskakande
tolkningar (framför allt i original) av Be -
bådelsen, Kristus på oljeberg et, Kors fästel -
sen och övriga scener ur frälsnings dramat.
Men låt oss avsluta med en till formatet
inte alls stor målning, som jag brukar
”hälsa på” varje gång jag är på Louvren i
Paris: Rembrandts Emmaus skildring från
år 1648. Den saknar helt El Grecos stora
effekter utan är nedtonad och till synes
vardaglig. En man bryter ett bröd, två
andra män sitter vid ett värdhusbord, och
en helt oberörd tjänare står i bakgrunden
och serverar. Så släpper Rembrandt in
ljuset, som sakta närmar sig scenens cent -
rum, slår ner på bordsytans vita duk, som
blir en svepning, reflekteras rakt upp mot
Kristi ansikte, när han bryter brödet.
Avslöjandets och miraklets ögon blick, då
lärjungarna plötsligt ser. En sekund senare
– står det hos den store bildberättaren
Lukas – att ”han försvann ur deras åsyn”.
Konsten kan på ett märkligt sätt förmedla
dessa olika tids- och betydelseskikt, om
man låter betraktandet ta tid och förvandlas
till meditation.
Lars Melin:
Svära i kyrkan
Carlssons förlag, 2008
Elisabeth Stengård
Det har skrivits många lärda verk om
tro och vetande. Inte går det väl att skriva
humoristiskt och samtidigt med djup
om ämnet? Jo, faktiskt.
Lars Melin har lyckats förmedla
mycket tänkvärt härom i en delvis nästan
drastiskt kåserande stil. Språkglädjen,
humoristiska formuleringar, det moderna
språket och dito referensramar gör
Svä
ra
-- i
kyr
kan
innehållet lätt att ta till sig. Som språkforskare
samt författare till ett flertal
populärvetenskapliga verk och läroböc -
ker för skola och universitet har Melin
lärt sig en skrivarkonstens pedagogik,
som även tilltalar yngre. ”Vår kristna
terminologi är ibland föråldrad. Vår tro
måste verbalt kunna uttryckas, så att den
blir begriplig även för dem.”
Varför denna titel: Svära i kyrkan?
Författaren konstaterar att upplysning -
en, följd av liberalteologin, postmoder -
nismen och de allra senaste årens ateistiska
väckelserörelse har kritiserat
kyrkan så kraftigt och många gånger så
orättvist, att ingen längre höjer ett
ögonbryn ens inför de värsta påhoppen.
Svära i kyrkan har blivit ett allmänt
begrepp för att våga säga något opassande
– och i dag är det – inte minst i
många intellektuella kretsar – högst
opassande att försvara den kristna tron.
Det är verkligen att svära i kyrkan.
Argumentationen är både rolig och
slagkraftig. Melin har förmågan att på
några få rader lyckas karakterisera
strömningar och tendenser i vår tid, slå
hål på många fördomar om kristen tro
och visa på vetenskapens begränsningar
och paradigmskiften och på våra tankars
bundenhet till vår egen tid och omgiv -
ning. Mot detta ställer han kristendomen
och visar hur vi där är del av ett mycket
större sammanhang än vår tidsbundna
kultur.
På knappt 150 sidor hinner han presentera
många av de existentiella frågor
som en reflekterande människa av idag
kan tänkas ställa sig. Svära i kyrkan