Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

sanktfranciskus.se

Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

#2 6 februari 2009

Pris 40 kr

The Priests i Sverige

Påven häver bannlysning

I skuggan av Gaza

Bang och Selma i fokus


6 februari 2009 Årg 84. ISSN 1402-3385

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E)

Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45

E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se

Hemsida: www.katolsktmagasin.se

Utges som tidning för Stockholms katolska stift

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning.

STYRELSEORDFÖRANDE

ANSVARIG UTGIVARE

Kjell Blückert

REDAKTION

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör)

margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se

018 – 13 61 40, 070-321 06 35

Birgit Ahlberg-Hyse

biahyse@bredband.net

021-12 73 20, 070-735 34 75

Ryszard Antonius Klinger

ryszard.antonius@katolsktmagasin.se

018 – 13 61 41

Annonser & prenumerationsärenden:

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se

Pren. pris Sverige: 300:-

Europa 440:- Utom Europa 480:-

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926

Kamrer: Annika Laurin

Tryck: Alfa Print

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala

Nr 3 utkommer 6/3 2009. Manusstopp 11/2 2009.

För icke beställt material ansvaras ej.

#2

OMSLAGSBILD: DE KATOLSKAPRÄSTERNAITHE PRIESTS SIGNERADE

NYLIGEN SIN SUCCÉ-CD PÅ NK I STOCKHOLM, DÅ FICK DE EN PLATINASKIVA

FÖR 50 000 SÅLDA EXEMPLAR.

FOTO: BIRGIT AHLBERG-HYSE

Ur innehållet

Påven häver bannlysning av SSPX sidan 4

Bön för fred i Mellanöstern sidan 6

Märsta – stiftets 43:e församling… sidan 7

… med nyinstallerad kyrkoherde sidan 10

Sacre´ Coeursystarnas

farväl till Sverige sidan 13

S:ta Maria i Halmstad –

en av stiftets äldsta församlingar sidan 16

Paulus på väg till Jesus Kristus sidan 24

Alf Härdelins visioner om Kyrkan sidan 26

Katoliken Barbro Alvings liv

skildras i ny bok sidan 28

Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel sidan 30

Luxemburgs kyrkor sidan 32

Kletzmern – judisk musik

för glädje och sorg sidan 38

The Priests ”sjunger med hjärtat” sidan 39

20-årsjubileum i Nyköping sidan 42


Påven upphäver bannlysning mot biskopar

nyheter/signerad ledare | sid. 3

Påven Benedikt XVI upphävde den 24 januari den bannlysning av de fyra biskoparna i det traditionalistiska Pius X:s Brödraskap (SSPX)

som varit i kraft sedan 1988. Beslutet återfinns i ett dekret från Biskopskongregationen vid Vatikanen. Påven uppges ha reagerat med

denna åtgärd som svar på ett brev från SSPX:s generalsuperior, biskop Bernard Fellay i schweiziska Menzingen, från december i fjol.

Fellay hade vänt sig till den påvliga kommissionen ”Ecclesia Dei” som har ansvaret för relationerna med SSPX och för försoningen

med alla traditionsorienterade grupperingar. I sin skrivelse försäkrar Fellay påven om sin och de tre andra SSPX-biskoparnas vilja att

”ställa allas våra krafter till Jesu Kristi Kyrkas förfogande, det vill säga den katolska kyrkan”, att acceptera dess läror och att tro på Petri

primast och dess förrangställning.

De tre andra biskoparna vid sidan om Fellay är Bernard Tissier de Mallerais, Alfonso de Galarreta och Richard Williamson. Den sistnämnde

gjorde sig känd i Sverige genom sina uttalanden i ett reportage i SVT där han ifrågasätter den historiska sanningen om

Holocaust, nazisternas mord på sex miljoner judar andra världskriget.

SSPX grundades 1979 av den traditionalistiske ärkebiskopen Marcel Lefebvre i Frankrike som också olagligt vigde de fyra nu aktuella

biskoparna. Även om bannlysningen från 1988 nu hävts förblir biskoparna, liksom prästerna inom SSPX, suspenderade och får inte

agera å den katolska kyrkans vägnar. (se vidare Km:s hemsida, www.katolsktmagasin.se).

(Kath.net, Vatikanradion m fl 090125)

Knappt har SVT visat reportaget om

Prästbrödraskapet Pius X, SSPX, med

biskop Williamsons avskyvärda uttalanden

om att judar inte dödades i gaskamrarna

i Auschwitz, att inga sex miljoner

judar mördades av nazisterna utan bara

”kanske 200 000 – 300 000” och att

judar orättfärdigt pressat pengar ur den

tyska staten som gottgörelse. Knappt har

kopplingarna mellan falanger inom

SSPX och högerextrema individer och

grupper i Sverige och utomlands kommit

i dagen. Så kommer beskedet att påven

Benedikt XVI häver kyrkans bann -

lysning av biskoparna bakom rörelsen

som hans företrädare Johannes Paulus II

utfärdade 1988, sedan dess främste

ledare klart och tydligt ställt sig mot den

katolska kyrkans ledning och tradition.

Hur är detta möjligt? Hur skall man

förstå ett sådant steg? Just när ett åtal

väckts mot Williamson som med sina

judeföraktande uttalanden kränker tysk

För tidigt för förklaringar

lag. I skrivande stund är de officiella

kyrk liga kommentarerna mestadels posi -

tiva, de betonar att åtgärden är en

utsträckt hand till förmån för enhet i stället

för splittring. Men den uppfattas

knappast så av alla katoliker, judar och

människor i allmänhet, i alla fall inte i

Sverige, efter SVT:s reportage.

Det är för tidigt att söka förklaringar.

Var det Benedikt XVI:s personliga

beslut? Fanns det en opinion inom kurian

för saken? Påtryckningar utifrån eller

inifrån? Sympati för rörelsens liturgiska

eller teologiska profil? Omtanke om

medlemmarnas samveten? Önskan att

tillmötesgå deras längtan efter gemenskap

med den katolska kyrkan? Vilja att

inifrån komma åt avarter och förlöpningar

i en rörelse som kallar sig katolsk?

Vi vet inte i skrivande stund. Som

orsak till påvens åtgärd anges ett brev

med en vädjan från biskop Bernard

PRESSMEDDELANDE

Fellay, den ledande biskopen i rörelsen.

Vi vet att påven inte sympatiserar med

antisemiter och högerextremister. Lika

lite som Sveriges biskop Anders, som

eftertryckligt tar avstånd från William -

sons helt otroliga uttalanden. Bernard

Fellay bekänner sig i brevet till påvens

auktoritet och kyrkans levande tradition,

men markerar ändå att han vill ha ett

diskussionsutrymme beträffande Andra

Vatikankonciliet och vad som därpå

följde. Så även i hans press meddelande

efter bannlysningens upp hävande.

Det finns ingen plats för antijudaism

och rasism i katolska kyrkan. Man vill

hoppas att detta steg på väg mot att integrera

en splittrande ”katolsk” rörelse i

den katolska världskyrkan leder till en

bot på och ett slut för den farliga andliga

smitta som tycks ha härjat och härjar i

SSPX.

Kaj Engelhart

Det finns ingen plats i katolska kyrkan för rasism, antijudaism och islamofobi. Det har de senaste påvarna ofta klargjort. Därför är

det upprörande när en ”katolsk” biskop som Richard Williamson kränker det judiska folket med absurda påståenden om att

Holocaust aldrig ägde rum, trots alla historiska bevis. Eller när en ”katolsk” ärkebiskop som Marcel Lefebvre 1979 ville stoppa muslimsk

invandring till Frankrike med en orimlig islamofobisk argumentation.

Respekt och högaktning inför andra religioner präglar katolska kyrkans hållning till världsreligionerna. Alltsedan Andra

Vatikankonciliet, och ännu längre tillbaka i tiden, har kyrkan fört samtal och sökt samarbete med människor av annan tro. Den tid

då religiös oenighet möttes med våld och tvång är förbi. Fortfarande utkämpas strider och förövas attentat under religiösa slagord.

Men de har genomgående politiska motiv, och de religiösa parollerna är ett missbruk av religionen.

Katolska kyrkan måste envist och kraftfullt bekämpa all rasism, antijudaism och islamofobi. Inte minst nu när biskoparna i den

rörelse de två ovannämnda tillhör respektive tillhört befriats från kyrkans bannlysning och är på väg att integreras i den katolska

världskyrkan. De goda relationer som katolska kyrkan utvecklat med sina judiska och muslimska systrar och bröder måste fördjup -

as och förbättras ännu mer, i Sverige, där vår kommission verkar, och utomlands. Till den vägen finns inga alternativ.

För Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, den 25 januari 2009


sid. 4 | ledare

Vad sa påven egentligen?

Om en pressanka som vaggar vidare

På redaktionen har vi ramat in en dikt

av Ivar Arosenius – oss själva och and -

rom till varnagel.

Här Kommer det en Tidningsman

Han drages af en Anka han

Om alla Ting han vet besked

Och öfverallt han Kladdar ned.

Den bitske och oförutsägbare konstnären

Arosenius dog för ganska precis

ett hundra år sedan. Pressankorna lever.

Den anka som nyhetsbyrån Reuters gav

upphov till när man kablade ut att påven

i ett tal till sina medarbetare i Vatikanen

jämställt homo sexualitet med miljö för -

störing har visat sig ovanligt seglivad.

Om lögn aktiga uppgifter upprepas tillräckligt

många gånger blir de snart all -

mänt accepterade sanningar.

En resumé kan vara på sin plats.

Påvens tal hölls den 22 december.

Dagen före julafton berättas i en

mängd svenska medier som fått informationen

genom TT om hur Benedikt

XVI i sitt anförande fördömt människor

med homosexuell läggning.

(Kvällstidningarna kryddade med att

också bi- och transsexuella pekats ut.)

Sedan bland andra Katolsk Observa törs

Ulf Silfverling uppmärksammat an -

svariga skribenter på att ordet homosexualitet

inte nämns över huvud taget i

påvens tal publicerar Dagens Nyheter,

tidningen Dagen och Smålandsposten

rättelser. (Frågan är om den i DN nådde

ledarredaktionen, jämför nedan.)

Ankan lever dock vidare. Den 8 janu -

a ri tar Kyrkans Tidning in på Reuters

byggt material under rubriken ”Rädda

världen från homosexuella”. När Svens -

ka kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd

den 10 januari intervjuas i P1:s lördags -

intervju utgår såväl programledaren som

ärkebiskopen från att påvens påstådda

angrepp på homosexuella är sanning.

Samma dag levererar PC Jersild en

artikel på DN:s ledarsida där han, med

hänvisning till ”påvens jultal”, går till

frontalangrepp mot ”religiös imperia -

lism” och först och främst den katolska

kyrkan.

Alldeles bortsett från de sakfel

Jersild gör sig skyldig till (förutom

desinformationen via Reuters/TT ger

han bland annat en förvrängd bild av

kyrkans syn på organdonation och

påstår felaktigt att påven motsätter sig

avkriminalisering av homosexualitet)

och bortsett från att ett likartat

angrepp knappast hade kunnat riktas

mot mosaiska eller muslimska trosbekännare

(tack och lov för det) väcker

texten frågor. Är det verkligen med

ledarredaktionens goda minne som

Jersild ifrågasätter principer som visser -

ligen torgförs av kyrkan men som inte

sällan bekräftas också på DN:s ledar -

sida: visionen av människolivets okränk -

barhet och allas lika värde?

Det går att hitta åtskilliga andra exempel

från svenska medier – och svenska

kulturarbetare. När dessa rader skrivs,

i mitten av januari, ska den av foto -

grafen Elisabeth Ohlson Wallin framtagna

vandringsutställningen ”In Hate

We Trust” just invigas i Alingsås konst -

hall av länspolismästare Carin Göt -

blad. Utställningen har tidigare inne -

hållit tio bilder där Ohlson Wallin skild -

rar hatbrott mot homosexuella. Nu

kommer också en nyframtagen elfte

bild att visas, en bild som – säger foto -

grafen i Alingsås Tidning – är direkt

föranledd av att ”påven uttrycker sig

hets ande om homosexuella”. Att säga

att bilden är osmaklig, och att det är

beklagligt att också Ohlson Wallin bygger

på desinformation, är en underdrift.

Kyrkan är – eller borde vara – öppen

för kritik. Men kritik som bygger på

osaklighet och förfalskade ”fakta” som

framförs utan hänsyn till dialogens

ABC – har jag uppfattat min motpart

rätt och verkligen förstått vad han eller

hon vill säga mig? – drabbar främst kritikerna

själva.

Ett sista exempel på konsekvenser av

Reuters rullande snöboll som nu

utvecklats till en mindre lavin hämtar

vi från en av ”Veckans nutidsfrågor” i

årskurs 7 i en skola i en av Stockholms

förorter:

”Det är lika viktigt att rädda mänsk -

ligheten från homosexualitet som att

rädda världens regnskogar från utplåning.

Så sa påven i sitt jultal. Vad heter

påven?”

Vi hoppas att Dagens Nyheter kommer

ihåg sin dementi när uppgifterna

inför Nutidsorienteringen 2009 sammanställs

av tidningen.

Fotnot:

Hela texten till påvens tal finns att läsa på

http://www.zenit.org/article-16621?l=italian

eller

http://www.scribd.com/doc/9414790/Addre

ss-to-Curia-Dec-2008

Den del av talet som Reuters med flera

utgått ifrån finns i översättning på Km:s hemsida,

www.katolsktmagasin.se.


Varje år gör en delegation ur de nordamerikanska och europeiska

biskopskonferenserna en resa till det Heliga landet. I mitten av januari

avlade biskoparna sitt gemensamma besök i Betlehem.

Samtidigt fortsatte den israeliska militäroffensiven i Gaza. 20 människor

omkom vid angrepp mot 30 mål i området. När detta skrivs

har Israels krig mot Hamas skördat cirka 1300 människoliv och

tusentals människor har skadats.

Biskoparna oroar sig inte minst för de kristna i Gaza. Läget är lika

allvarligt som någonsin, sade ledaren för delegationen, ärkebiskop

Patrick Kelly från Liverpool.

- Läget är mycket dramatiskt. Vi är ju inte här för första gången,

en gång befann vi oss på platsen för en bombexplosion i Jerusalem,

det var under intifadans intensivaste period. Den erfarenheten är

utan tvivel en av de mest dramatiska. Men jag anser, just för att si -

tuationen är så oroande, att det är dubbelt så viktigt att några av oss

från andra delar av världen kommer hit för att vara med våra

bröder i det Heliga landet och stödja dem.

På frågan om biskoparnas pilgrimsbesök kan ha något positivt

inflytande på den besvärliga fredsprocessen, svarar ärkebiskop

Kelly med försiktighet. Men han betonar att lösningen på konflikten

inte bara ligger i politiskt handlande:

- Ytterst tror jag att ett centralt instrument i denna konflikt, som

i alla konflikter, är förlåtelsen, försoningen. När jag tänker på

erfarenheter från Irland som har berört och alltjämt berör oss, kommer

jag ihåg den här: ett avgörande ögonblick i vår historia var när

den irländske politikern och fredskämpen Gordon Wilsons dotter

dog sedan hon begravts under en mur som störtade in under en

bombattack.

- Wilson berättade senare för mig: När jag höll min dotters

hand, sade hon till mig: ”Pappa, jag älskar dig.” I det ögonblicket,

sade han till mig, förlät han alla dem som förövat attentatet. Det var

en vändpunkt. Och jag tror att det även i det Heliga landet inte

handlar om att försöka få en politisk röst eller utöva politisk makt,

utan att det gäller att skapa en annan sorts kontakt. En som gör att

de religiösa ledarna kan mötas på ett annat sätt, säger ärkebiskop

Kelly.

Den delegation som ärkebiskop Kelly leder går under namnet

”Holy Land Coordination” och har existerat i tio år. Den har som

I skuggan av Gaza

aktuellt utrikes | sid. 5

Ansvarig: Kaj Engelhart

mål att stödja de kristna i det Heliga landet. Därför beslöt biskoparna

trots krissituationen att även i år genomföra sin resa. Den

nordiska biskopskonferensen representerades av biskopen av

Reykja vik, Pierre Bücher,

En annan av delegaterna var ärkebiskopen av München, Rein -

hard Marx, känd bland annat för sin bok Das Kapital som tar kritisk

ställning till konsumtionssamhället och den aktuella finan s -

krisen. Dagen före avresan till Israel fördömde han i skarpa ordalag

de högerextrema krafter som använder sig av situationen i Gaza för

att hetsa mot judarna.

Det är odrägligt och moraliskt för kastligt hur högerextremister

spelar försvarare för palestiniernas sak och leker med antisemitismen,

sade Marx i ett uttalande.

Det nynazistiska Nationaldemo kratiska partiet hade organise -

rat en demonstration på Münchens Marienplatz. En annan liknande

demonstration hade förbjudits av stadsförvaltningen. Där

’’Våld föder nytt våld och leder

inte till någon lösning.’’

ville NPD anordna en aktion i vilken skor skulle kastas mot

Münchens centrala synagoga alldeles intill, enligt NPD ”en symbol

för bom b ningarna i Gaza”.

Samtidigt uttalade ärkebiskop Marx sin bestörtning över hur stort

våld som brukas i Gaza.

- Vad vi hör från de kristna på platsen är fruktansvärt, sade han

och begärde ett omedelbart slut på stridshandlingarna. Våld föder

nytt våld och leder inte till någon lösning, sade ärkebiskopen och

manade de troende i hans stift till bön om fred.

Vatikanradion, redigering: Kaj Engelhart

Om ärkebiskop Marx och hans bok Das Kapital berättas på ”aktuellt

utrikes” i Km 1/09.

Tyskt interreligiöst upprop om fred i Mellanöstern

Judar, kristna och muslimer i Tyskland har gemensamt manat till fred i Mellanöstern. ”Bara genom förhandlingar kan läget förbättras”,

heter det i ett uttalande från det Interkulturella Rådet i Tyskland med anledning av striderna i Gaza. ”Det är absolut nödvändigt att inte

på något sätt dra in civilbefolkningen i striderna och att särskilt se till att barn, kvinnor gamla och sjuka bringas i säkerhet”, heter det vidare.

Tyska regeringen och EU uppmanas att även fortsättningsvis engagera sig för en bestående fred i Mellan östern.

”Under senare årtionden har den hatpotential främst i Mellanöstern vuxit till sig som leder till våld och terrorism. Vi måste hindra

sådana konflikter att föras över till Tyskland”, betonar undertecknarna och förpliktar sig till en gemensam insats för ”fred, rättvisa och en

civiliserad samlevnad”. Bakom uttalandet står ledningen för de judiska och islamiska centralråden samt för Interkulturella Rådet och De

kristna kyrkornas arbetsgemenskap i Tysk land.

(pm – Vatikanradion)


sid. 6 | aktuellt

Talare från tre religiösa traditioner. Anwahr Athahb, aktiv i Svenska muslimer för fred, Ylva Engström, Kristna studentrörelsen och

Sebastian Selvén, judisk initiativtagare till fredsmötet.

Judar, muslimer och kristna i bön för fred

19 januari om kvällen. Cirka 150 personer

samlades med anledning av si -

tua tionen i Gaza och södra Israel till

bön för fred på Medborgarplatsen i

Stockholm.

Före böner och textläsning från

Koranen, Toran och Bibeln hölls

korta appeller.

- Abraham var inte jude, påpekade

Sebastian Sevén, studerande och judisk

initiativtagare till fredsmötet. Han

hade inte tillgång till Toran och han åt

inte kosher. Men han trodde på en

gud som var allas vår gud och en källa

till kärlek och rättvisa. Jag är djupt

tacksam för att vi kan samlas här och

påminna oss om vårt gemensamma

ursprung.

Anwahr Athahb, fredsagent och

aktiv i Svenska muslimer för fred och

rättvisa, återgav ur Koranen tanken

att Gud hade kunnat göra en religion

åt oss alla.

- Men så blev det inte. Gud inbju -

der oss därmed till ädel tävlan om att

följa hans bud, att älska varandra och

arbeta för allas frihet och rätt.

Gemensam sång värmde. De 150 deltagarna

som deltog i fredsbönen på

Medborgarplatsen i Stockholm stämde

upp i sången ”Och alla människor ska

leva i frihet…”

- Vi är inte samlade för att agitera

för ena eller andra sidan i Mellan -

östernkonflikten, sa Ylva Engström,

Kristna studentrörelsen, utan för att

be om försoning, rättvisa och tillit till

tron att fred kan bli verklig.

Text och foto: Bo Silfverberg

’’... en gud som var allas vår gud och

en källa till kärlek och rättvisa.’’


aktuellt inrikes | sid. 7

Guds härlighet i Märsta:

Trettondedag jul upprättades S:t Franciskus av Assisi katolska församling

Närmare 300 personer fyllde den före detta pingstkyrkan när msgr Miroslaw Dudek läste

upp dekretet för upprättande av S:t Franciskus av Assisi församling, tidigare

kapellförsamling under S:ta Eugenia, och dekretet för utnämning av fader Marek Rubaj till

församlingens kyrkoherde.

Därmed finns 43 katolska församlingar i stiftet. Den yngsta omfattar orterna Sigtuna,

Upplands Väsby, Rosersberg och Märsta.

Nyckelbärare. Biskop Anders överlämnar nyckeln till kyrkan – och symboliskt till själarnas hjärtan – till den nye kyrkoherden.


sid. 8 | aktuellt inrikes

Församlingsbildande är fest. En uppsjö

julstjärnor trängdes så lägligt i koret och

påminde om att det var Epifania, dagen

när Herrens härlighet uppenbarades för de

österländska stjärntydarna. Vokalensem b -

len i Eugenia under Ulf Samuelssons ledning

svarade för gudstjänstmusiken som

bland annat hämtades från Mozarts Missa

Brevis i B-dur. Gratulanter från grannförsamlingarna

– också från pingstförsam -

ling en som för fyra år sedan sålde sin

kyrka till katolikerna, från Svenska

kyrkan och från baptistsamfundet –

ström made till. Först och främst: Guds -

folket samlades i glädje kring sin biskop

som lämnade över kyrkans nycklar till

kyrkoherden med orden:

- Du får ett dubbelt nycklaansvar.

Nycklarna påminner om att du ska föra

själarna till Kristus. Men nycklarna går

också till själva kyrkobyggnaden, själarnas

hem.

Församlingen lyssnade under tystnad

och biskop Anders fann sig föranlåten att

säga:

- Nu brukar man applådera!

Att församlingen i Märsta vilar under

Franciskus beskydd var något biskop

Anders påminde om i sin predikan där han

uppmanade de närvarande att i Franciskus

efterföljd komma Jesus närmare, ja nära.

Efter predikan följde kyrkoherdeinstall a -

tionen med förnyelse av prästlöftena.

Därefter fick Fredrik Heiding, tillförordnad

kyrkoherde i S:ta Eugenia ordet. Han

talade om hur han en dag som denna

”fylldes av både faders- och moders -

känslor”:

- Faderskänslor i kraft av vigningens

sak rament, prästämbetet.

- Moderskänslor eftersom vi som mo -

der församling nu låter dotterförsamlingen

stå på egna ben.

Och så den vanliga frågan: Hur nådde

man fram till målet, en egen församling?

Under gudstjänsten och i samband med

den efterföljande libanesiska buffén

påmindes om alla dem som tagit steg på

den väg som lett till församlingsbildandet.

Fader Marek vände sig till var och en av

församlingsmedlemmarna, till dem som

ingått i det före detta kapellrådet, nu

upphöjt till kyrkoråd, till kateketer, minist -

”Vi systrar känner oss liksom som faddrar för församlingen.

Vi vill gärna ge något som ett litet minne av oss:

syster Catharina Broomés bok Katolicismen och några

böcker om domininikanorden och Dominikus.

Böcker na är tänkta för den lilla början till bibliotek

som finns på ett par hyllor i församlingssalen.”

Sagt av syster Ingrid Ström i samband med buffén.

ranter och dominikansystrar, till sponsorer…

- Särskilt tänker jag på de äldre och

sjuka som inte är här i dag. Deras tysta

bön och lidande, ofta osynligt för oss, har

bidragit till att detta stora vuxit fram.

Fernando Acevedo tackade å kapellrådets/församlingsrådets

vägnar några

som – menade han – gjort sig särskilt

S:t Franciskus smyckad till fest. Vända mot församlingen ser vi biskopsvikarien msgr Miroslaw Dudek, församlingens kyrkoherde fader Marek Rubaj, biskop Anders, diakonen i

S:ta Eugenia Anders Wickström, tillförordnade kyrkoherden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ och dekanen för Stockholms dekanat pater Wilhelm Feussner SJ. Framför pater

Fredrik Heiding står dagens ceremonimästare pater Fredrik Emanuelson OMI. Längst till höger befinner sig två av ministranterna, Michal och Mateusz Chodowiec. Ikonerna över

Guds moder Maria och S:t Franciskus har målats av församlingsmedlemmen Alexander Deriev.


förtjänta av en flaska vin (med Franciskus an -

knytning): dominikansystern Ingrid Ström som blev

kvar som ”församlingssyster” också sedan sy st rarna

flyttat från Märsta (se nedan), tillförordnade

kyrko herden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ,

pater Josef Höfner SJ som under många år pendlade

mellan Eugenia och Märsta för att kunna

svara för mässfirandet i församlingen, fader

Magnus Nyman som ansvarade för kapellförsamlingen

under den period på sex år under vilken man

tog över pingstförsamlingens lokaler – och så den

nye kyrkoherden själv.

Det fanns en gåva som var tänkt för dekanen,

pater Wilhelm Feussner, också. Denne, som tving -

ades avvika efter gudstjänsten och därmed inte var

kvar vid det planerade överlämnandet, har följt

utvecklingen i Märsta på nära håll sedan mitten av

60-talet. Till denna ”förhistoria” hoppas vi, med

dekanens goda minne, kunna återkomma i ett

senare nummer av Km.

Den som vill se längre tillbaka i tiden har också

god hjälp av den ”jubileumsbok” som gavs ut när

S:t Lars katolska församling i Uppsala fyllde 25 år:

Världen i miniatyr – en mosaik av levande stenar.

Där lär man sig

att jesuiterna i Uppsala på 1950-talet fick ansvar

för Sigtuna med omnejd, alltså bland annat Märsta

– katolikerna i Uppsala tillhörde vid denna tid S:ta

Eugenia

att ett kapell på initiativ av pater Lars Rooth

inrättades i en källarlokal, fortfarande i Sigtuna, på

60-talet

att, när S:t Lars församling i Uppsala upprättades

år 1975, Sigtuna kom att tillhöra S:ta Eugenia i

Stockholm

att katolikerna hade möjlighet att fira mässa vid

sidoaltaret i Mariakyrkan i Sigtuna sedan 1980

att de regelbundna mässorna i Sigtuna inställdes

sommaren 1989

att några dominikansystrar år 1991 flyttade till

grannorten Märsta där de tillsammans med andra

där boende katoliker byggde upp kapellförsamling -

en S:t Franciskus

Systrarna slog sig ner i en villa i närheten av vad

som då var pingstkyrkan. Tio år senare började

man med söndagligt mässfirande, nu i av Svenska

kyrkan utlånade Märsta kyrka. När systrarna år

2003 lämnade Märsta hade den dåvarande

kapellförsamlingen möjlighet att överta det hus

som varit deras och fira sina gudstjänster där. Men

församlingen växte, det blev trångt – och den 9

oktober 2005 kunde biskop Anders inviga vad som

varit pingstförsamlingens gudstjänstlokal och som

sedan dess är Märstakatolikernas kyrka.

Text: Margareta Murray-Nyman

Foto: Wieslaw Zalichta

aktuellt inrikes | sid. 9

Körgäster. Vokalensemblen i S:ta Eugenia under Ulf Samuelssons ledning bidrog till festen.

Här ser vi från vänster Sofia Winiarski, Elisabeth Hellström och Daniel Kjellander.

Tack från Fernando. Fernando Acevedo tackar tillförordnade kyrkoherden i S:ta Eugenia för

stöd under åren som gått och hälsar välkommen tillbaka till före detta kapellförsamlingen.

Dominikansk syster som förblivit Franciskus trogen. Syster Ingrid Ström har fungerat som

”församlingssyster” i S:t Franciskus i sammanlagt tolv år men är noga med att betona att systrar

och övriga församlingsbor arbetat tillsammans. Hon blev alltså inte svaret skyldig sedan

hon, som en av många, avtackats av Fernando Acevedo:

- Tack för talet och vinet men framför allt: Tack, Fernando, för allt vad du betytt för församlingen.


sid. 10 | aktuell intervju

En kyrkoherde med många planer

för stiftets nyaste församling

Vem är han, Marek Rubaj, kyrkoherden i stiftets nyaste församling? Några dagar efter

installationsfesten besökte vi Märsta och mötte en försynt men energisk person som har

många planer inför framtiden, både praktiska och pastorala.

Som ni har läst på de föregående sidorna

upprättade biskop Anders Arborelius, på

trettondagen, S:t Franciskus av Assisi församling

i Märsta. Samtidigt installerade han

Marek Rubaj som kyrkoherde.

När vi hälsar på fader Marek är det

vardag igen men han bjuder på kakor som

är kvar efter festen. Och han berättar att

han inte är någon nykomling i Märsta. Han

har funnits här sedan augusti 2007 som

dist riktspräst med biskopens uppdrag att

förbereda en egen församling.

Hans tjänst inleddes med dramatik: Den

bakre korväggens enorma fönsterparti började

läcka. En dag möttes han av en församlingsmedlem

som förskräckt visade hur

vattnet forsade ner över läktaren och redan

stod ett par decimeter högt.

De klädda bänkarna kunde räddas men

i övrigt fick allting bytas ut. Fönster paneler -

nas gistna trä ersattes med aluminium.

Golv, innertak och väggar byggdes nya efter

omsorgsfull torkning. Renoveringen tog

flera månader.

När vi går igenom övervåningen pekar

fader Marek på flera ställen där vatten

hotar att tränga in. Yttertaket måste repare -

ras men detta tycks inte bekymra honom.

Lokalerna ska ändå byggas om för att bli

ändamålsenliga. Han visar hur två stora

rum kan delas till flera mindre för att ge

plats åt undervisning, samvaro och övernatt

ning.

På nedervåningen har han låtit bygga om

pastorsexpeditionen och sakristian. De

övriga utrymmena gick att ta i besittning

utan åtgärder. Särskilt belåten är han över

vikväggen mellan samlingslokalen och

kyrkan. När den öppnas blir det sittplatser

för 300 personer. Själva kyrkan tar annars

130 personer och läktaren 50.

Antalet registrerade medlemmar i S:t

Franciskus är 1 050. Men kyrkoherden tror

att det i realiteten finns omkring 1 500.

För honom gäller det nu att få kontakt

med flera katoliker i Märsta, Sigtuna,

Upplands-Väsby och småorterna däremellan.

- Jag brukar uppmana mässbesökarna

att ta med sig katolska vänner som ännu

inte har hittat hit. ”Ni är mina evangelister”

säger jag till dem.

Efter festen. Fader

Marek Rubaj läser lyckönskningarna

som kom

med blommorna från de

ekumeniska grannarna

till trettondagen då S:t

Franciskus av Assisi

församling upprättades.

- Men ingen ska komma för min skull

utan för sin egen skull.

Att vara den förste bosatte prästen i en

församling är inte helt lätt.

- Det finns alltid de som är för och de

som är emot, säger han, men de som

redan är aktiva i hans församling betecknar

han som ”underbara människor”.

Han hoppas att den skaran ska öka

och arbetar aktivt på att skapa grupper

med olika uppgifter.

Han visar listan på dem som ställer

upp i kyrko- och församlingsrådet och

berömmer alla för deras förtjänster. En

av dem har exempelvis fått ihop en

grupp med lektorer.

För undervisningen har han nu fyra

kateketer som delar på ansvaret för två

grupper, en för första kommunion-barnen

och en för konfirmanderna.

Undervisningen sker efter söndags -

mässorna och det är resultatet av vad

han kallar ”en liten kamp” med föräld -

rarna. Han har förklarat för dem att det

inte duger att lämna barnen till undervisning

och sedan åka och handla.

- Familjerna ska vara tillsammans i

mässan och sedan får barnen gå till

under visningen medan föräldrarna stannar

kvar på kyrkkaffet och umgås med

varandra.

Fader Marek vill att församlingen ska

vara som en familj som håller ihop kring

både bekymmer och glädjeämnen. För

att ytterligare förstärka samman håll -

ning en planerar han läger och utflykter

någon gång per år och familjedagar en

gång i månaden, efter en modell som

libaneser och irakier redan har.

Libanon och Irak, men också Syrien,

Armenien och Polen är väl represente -

rade i hans församling. Den största gruppen

är dock spansktalande. Nationella


mässor erbjuds på spanska och polska och

enligt syrisk rit.

Livet i den katolska diasporan skiljer sig

mycket från det som fader Marek är van vid

från sitt hemland Polen. Han är född och

uppvuxen i Lublin, 15 mil sydöst om Wars za -

wa. Stolt berättar han att han fick sin präst -

utbildning vid det universitet där påven

Johannes Paulus II undervisade medan han

var kardinal i Krakow.

Marek Rubaj hade lika gärna kunnat bli

läkare. Men för att skaffa sig poäng till

läkarutbildningen vakade han på ett sjukhus

och under de långa nätterna där fick han

tillfälle att tänka igenom vad han egentligen

ville vårda – kroppen eller själen?

- Kallelsen att vårda själen växte allt

starkare. Kanske hade jag också blivit

påverkad, fast omedvetet, av min farfars bror

som var franciskan. Vi träffades ju ibland

under min uppväxt.

Han blev själv franciskan och trädde in i

kapu cinorden. I sin iver att missionera ville

han åka till Afrika men där hade hans orden

ingen verksamhet. I stället fick han rådet att

resa till England för att lära sig språket och

sedan till Sverige.

Hit kom han första gången 1990, efter sin

prästvigning, och bodde ett par år i Lid köping.

1994 kom han tillbaka för gott och var verksam

i Lidköping, Nacka och Ha ninge innan

han fick tjänsten i Märsta.

För två år sedan lämnade han kapucinorden

och blev stiftspräst, efter en överenskommelse

mellan hans ordensledning och biskop

Anders.

Nu smälter Marek Rubaj intrycken från trettondagen

då han blev kyrkoherde i stiftets

43:e församling. Praktfulla blomuppsätt -

ningar kring Mariastatyn påminner om den

stora festen. De överlämnades av representanter

för olika samfund i trakten.

- Vi har ett gott ekumeniskt samarbete

här, kommenterar han.

Ett minne från en annan högtid, julen, är

havet av julstjärnor nedanför altaret. Fader

Marek gillar att blomstersmycka kyrkan.

Inför kyrkoårets höjdpunkter åker han till

Årstahallarna i södra Stockholm klockan fem

på morgonen för att få fräscha blommor till

ett hyggligt pris.

- Julstjärnorna där är mycket billigare och

av bättre kvalitet än de man hittar i vanliga

butiker. Det är värt besväret att åka dit!

aktuell intervju | sid. 11

En dröm om nya fönster. Marek Rubaj, den nye kyrkoherden i Märsta, vill smycka de stora kyrkfönstren

med motiv från Den helige Franciskus liv.

Han är stolt över kyrkorummet som domineras av de fönsterklädda väggarna

i koret och bakom läktaren. Men han drömmer om att göra fönstren ännu

vackrare genom att sätta in färgat glas i de vertikala partierna.

Med en svagt återhållen iver förklarar han att han kan hålla nere kostnaderna

genom att anlita en konstnär från Polen.

Motiven, säger han, ska spegla Den helige Franciskus liv för att förstärka

hans betydelse som kyrkans skyddspatron.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse


Tacktal

Fader Paul Rabban är präst för kaldéerna i hela Mellansverige och bosatt i

Eskilstuna. Här uttrycker han hela den kaldéiska gruppens tacksamhet över att ha

fått en egen kyrkolokal. Bakom altaret ser vi kyrkoherden i Heliga korsets katolska

församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider, biskop Anders Arborelius och biskopsvikarien

för de orientaliska kyrkorna, pater Mattias Grahm OSB.

Tre generationer

Alla åldrar var representerade vid invigningsfesten. Från vänster står Adel Yosif,

Joulet Matlob, Salwa Shukur, Raafat Albustany med dottern Gospel på armen

och hustrun Reem bredvid sig. Längst till höger Nadin Zaya som sade till Km

att den nya lokalen betydde att en dröm hade blivit uppfylld.

Ovanför gruppen hänger en av de bilder ur korsvägen som Heliga korsets

katolska församling i Eskilstuna har skänkt till kaldéernas nya kyrkolokal.

Eget konstverk

Nejib Alsayingh är professionell konstnär

från Bagdad.

Nu bor han i Falun där han leder kurser

i ikonmåleri i ett studieförbund.

Det är han som har gjort denna utsmyckning

till korväggen i kaldéernas

kyrkolokal. Efter invigningen berättade

han att han planerar att göra en stor

målning till ena långväggen också.

Liten bland många stora

Marielle Zaya blev snabbt hemmastadd i den nya miljön.

Omkring 400 kaldéer deltog i invigningen,

företrädda av fader Paul Rabban.

Bland gästerna fanns flera katolska präster,

förutom de i artikeln nämnda pater

Damian O Eze MSP, Gävle, samt de kaldeiska

prästerna Mahir Malko, Göteborg,

och Sameer Putrus, Södertälje.

Dessutom deltog från Svenska kyrkan

prästerna Bengt Arvidsson och Timothy

Stayton och kyrkvaktmästaren Christer

Eriksson.

Från Heliga korsets församling deltog de

tre serafimsystrarna och kyrkorådsledamöter.


Kaldéerna fick eget

hem i Eskilstuna

Glädjeropen skallade när kaldéerna

invigde en egen kyrkolokal i

Eskilstuna i mitten av januari.

Hedersgäst var biskop Anders

Arborelius som välsignade altaret och

det nya krucifixet.

Katoliker som firar mässa enligt kaldeisk rit har kommit till

vårt stift i tusental från Irak sedan förföljelserna av de kristna

började där.

I Södertälje planeras en stor kyrkoanläggning men nu

används en liten kyrka som har köpts av ett frikyrkosamfund.

Hittills har kaldéerna i Eskilstuna med omnejd lånat rum av

Heliga korsets katolska kyrka och Svenska kyrkan. Men

vartefter deras antal har ökat har det blivit nödvändigt att

hyra något eget.

- När jag kom till Eskilstuna för tretton år sedan fanns

det 49 kaldéer här. Nu är vi fler än 2 000, sade det

kaldeiska kapellrådets ordförande Deya Shaba i sitt invigningstal.

Enligt kyrkoherden i Heliga korsets katolska församling,

fader Michael Schneider, är antalet registrerade katoliker i

den kaldeiska riten 1 250 medan den faktiska siffran ligger

på minst 2 000.

Därför var det lätt att förstå den hör- och synbara glädjen

över en egen kyrkolokal. Den är inrymd i en byggnad

som tidigare har använts som lager. Miljön är enkel men

Deya Shaba kallade den för katedral.

Ögonblicket var historiskt, sade biskop Anders.

- Det är Eskilstunas första egna kaldeiska kyrkolokal

och den ska bli ert andliga hem. Det är viktigt att ni förstår

hur mycket kärlek och nåd och välsignelse ni ska få här.

Biskopen välsignade altaret och det stora krucifix som

är gjort av Nejib Alsayingh, bosatt i Falun men givetvis med

på festen.

För att lokalen ska kunna tjäna som både kyrkorum och

församlingshem krävs att koret blir avgränsat.

- Vi ska sätta upp ett vackert draperi, sade Deya Shaba.

När draperiet är på plats kan sakramentet förvaras i

tabernaklet.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

aktuellt inrikes | sid. 13

Sacré Coeur-systrarna

har lämnat Sverige:

Vemod, glädje, tacksamhet

och framåtblickande

kännetecknade avskedet

Biskop Anders var med på Johannesgården när systrarna av -

firades den 6 december. Biskop William Kenney var med.

Biskop Kozon från Danmark var med som representant för

Nordiska biskopskonferensen. Och så alla de Sacré Coeursyst

rar som någon gång arbetat på Johannesgården och

provinsledningen därtill – sammanlagt 15 systrar!

Dominikansystrar, som också de har ett förflutet på

Johannes gården, hade förstås anslutit sig. Vänner från Svenska

kyrkan och de frikyrkor som samarbetat med systrarna kring

reträttverksamhet och andlig vägledning. Och många, många

andra…

Dessvärre kunde Km inte delta när Sacré Coeur-systrarna

avtackades efter sina nästan 40 år i Sverige, först på studiegården

Johannesgården i Västra Frölunda, de fem senaste åren i

Mölndal. Men fotografer fanns där under avskedsfestligheterna

och per telefon och mejl har systrarna uppdate rat oss vad

gäller förliden tid och berättat om vad som väntar härnäst.

Sr Christel flyttar till Wien där hon kommer att fungera

som ordensprovinsens sekreterare. Sr Carol reser längst, hon

kommer att bo i New Orleans där hon har sin familj och –

säger hon – ”där det finns hur mycket arbete som helst i olika

grupper som arbetar för att bygga upp staden efter så många

katastrofer”. Sr Theresia kommer att ägna sig åt besöksverksamhet

på ett sjukhus i Graz i Österrike. Sr Adelheid, slutligen,

flyttar till kongregationens ålderdomshem i Bonn i Tyskland.

Hon vet att det finns uppgifter som väntar henne där.

Men nu har systrarna ordet…

Snart borta men inte bortglömda. Sacré Coeur-systrarna Theresia Kiegerl,

Adelheid v. dem Hagen, Christel Dawo och Carol Burk. Bilden med nattvardsmotivet

är målad av den ungerska konstnärinnan Maria Poeschl.

Foto: Marian Sareck

Fortsättning


Först på plan.

Sr Adelheid v. dem Hagen var den av systrarna som kom först till

Johannesgården, hon tillträdde som föreståndarinna för systragemenskapen

i augusti 1970. Sr Adelheid är mån om att följa med i

vad som händer i Stockholms katolska stift också i fortsättningen.

Hon tänker inte säga upp prenumerationen på Km.

Efter den av biskop William celebrerade mässan med

Johannesgårdens församling den 7 december fick systrarna –

under de senaste åren har kommuniteten bestått av fyra personer

– ett fång rosor av församlingsmedlemmen Johannes Kettelhoit.

Sr Adelheid v. dem Hagen:

- Jag kunde inte ett ord svenska när jag sensommaren 1970

kom till den nyöppnade Johannesgården. Kontakten med

benediktinpatern Andreas Rask som var rektor för gården var

guld värd. Han hjälpte oss både med språket och med att bätt -

re förstå svensk historia och kultur.

- Ett råd jag skulle vilja ge till alla präster och systrar som

invandrar hit är att börja med att lära sig språket och bli

förtrogna med den svenska mentaliteten. Det är inte alltid lätt

men vi som kommer från en annan kultur måste försöka

anpassa oss – utan att förlora den egna identiteten. Och då

kommer vi snart att märka att svenskar är underbara människor!

- Vi som invandrat och de infödda svenskarna – och nu talar

jag om dem ibland oss som är katoliker – har en gemensam

uppgift: att bygga den katolska kyrkan i Sverige som utvecklats

alldeles väldigt under de 39 år jag varit i Sverige.

- Många av de fördomar som fanns bland icke-katolikerna

tidigare har totalt försvunnit. Under de senaste femton åren

har jag, först på Johannesgården och sedan i Mölndal, varit

indragen i en ignatiansk form av reträttverksamhet, och då

huvudsakligen tillsammans med Svenska kyrkan och

frikyrkorna. Band har knutits mellan kristna från olika traditioner,

något som gjort mig mycket glad!

- Nog kommer jag att sakna alla vänner, både inom och utanför

den katolska kyrkan, när jag lämnar efter så många år i

Sverige. Men jag tar med dem i mina tankar och i mina böner.

Bönen förblir min uppgift.

Sr Carol Burk:

- Sommaren 1974, när jag kom till Sverige, var det kallt. Jag

frös, språket var svårt och jag längtade hem.

- De första åren gick framför allt åt till svenskundervisning

men på Johannesgården fanns kursverksamhet och daghem

där jag fick hjälpa till.

- Efter ett par år skadade jag mitt knä, något som gjorde att

jag inte kunde delta i leken med barnen längre. I stället kom

Goda råd och goda människor.

Sr Carol Burk som drar till New Orleans efter 35 år i Sverige

kommer att sakna den rena luften, kylan och snön – och alla

underbara människor…

Har hon något råd att ge till Km-läsarna? Ja, att skratta lite

varje dag. Humor är oövervinneligt!

jag att ägna mig åt daghemmets och husets administration, jag

tog emot studiebesök och deltog i församlingens barnundervisning

som så småningom utvecklades till barn- och vuxenundervisning

med därtill hörande studiecirkel i katolsk tro

och bibelstudier. Det var fantastiskt när en av grupperna verkligen

blev till ”religionsundervisning för alla” – mammor, pappor,

skolbarn, förskolebarn och bebisar deltog på en och

samma gång och det fungerade!

- Jag kommer alldeles säkert att låta mig inspireras av

”Nordiska biskopskonferensens riktlinjer för katekesen”

också i mitt nya arbete i New Orleans. Under mina år som

kateket har jag gång på gång återvänt till ord som är hämtade

därifrån och som jag tycker pekar på det mest väsentliga i tros -

undervisningen: ”Katekesen syftar först och främst till att föra

människan i beröring med den treenige guden, till att människan

lär sig älska Gud, samt till att hon hjälps till ett liv i

enlighet med evangeliet. Katekesen vill fostra till bön…”

- Litteratur har alltid varit en källa till glädje i mitt liv och jag

har lärt mig älska den svenska litteraturen: Harry Martinsson,

Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer… Bland barnböcker

har jag så många favoriter att det är svårt att välja, Sven

Nordqvists böcker om gubben Pettson och katten Findus,

Astrid Lindgrens alla böcker, folksagorna… För den som är

ny i Sverige finns hela bibliotek att utforska och jag tycker att

man ska försöka ta tillvara möjligheten att öva sig i språket

genom att läsa på svenska, inte i översättning.

- Även om jag frös under den första tiden i Sverige så vet jag

att jag kommer att sakna den rena luften, kylan och snön.

Och alldeles väldigt alla människor i vårt närområde, i våra

församlingar och i stiftet.

Sr Christel Dawo:

- Jag kan inte säga att jag drömde om att komma till Sverige.

Men internatet i Bonn, där jag hade haft mitt arbete, stängde.

Systrarna på Johannesgården behövde förstärkning och i september

1979 kom jag så, ganska motvilligt, hit. Mitt första

intryck var: Vilket vackert land!

Sacré Coeur-systrarna har så många vänner kvar i Sverige att risken att de glöms bort är liten.


Syster som räknar med att komma tillbaka.

Sr Christel Dawo som under sina 30 år i Sverige bland

annat suttit med i KLN, Katolska Liturgiska Nämnden, vet att

möjlighet till musicerande inklusive orgelspel kommer att

erbjudas också framgent. Och den ”teologiska sommarskola”

hon varit med om att bygga upp lovar hon att återvända till.

Till vänster om sr Christel ser vi sr Hildegard Schabik, också

hon med ett förflutet på Johannesgården.

- Jag arbetade först med ungdomsarbete i Göteborg och på

stiftsnivå. Därefter gav det ena det andra: Jag kom att bli sammankallande

i Föreningen Katolska Ordenssystrar, jag valdes

in i Katolska Liturgiska Nämnden, hamnade i arbetsgruppen

för prästernas utbildning, i pastoralrådet, deltog i uppbyggandet

av folkhögskolorna.

- Sedan har jag suttit i ledningen för stiftsgården

Johannesgården. Jag har fungerat som organist där, varit

stiftets representant i Missio och sekreterare för Nordiska

Biskopskonferensen. Inte minst: under nästan 20 år arbetade

jag för Caritas, med särskilt ansvar för arbetet i Asien.

- Tiden på Johannesgården kändes som skräddarsydd för mig

men jag har också trivts väldigt bra i Mölndal, mycket till följd

av våra grannar.

- Stiftet har utvecklats under mina år i Sverige. På senare tid

har jag fått uppleva hur det ekumeniska arbetet blivit allt

intensivare i stiftet och inte minst här på Västkusten.

- Att vi lämnar Sverige beror på att vi blivit till åren och på att

vi inte längre har så många kallelser. Vi har många hål att fylla

också på annat håll.

- Vad jag verkligen uppskattat i Sverige är det okomplicerade

samarbete jag fått uppleva med människor av vitt skilda slag,

inte minst i förhållande till den så kallade hierarkin inom

stiftet.

Fotnot:

Missio är den katolska kyrkans världsomfattande missionsarbete

och stöder katolska stift, skolor och kyrkliga projekt i tredje världen.

Sr Theresia Kiegerl:

- Jag är den av systrarna som kom sist till Sverige. Jag

kallades hit för drygt fyra år sedan när min medsyster

Angela Corsten förflyttades och blev provinssekreterare i

Wien.

- Eftersom vi avlagt ett löfte om lydnad inom orden är det

självklart för oss att vara disponibla var än behov uppstår.

Fortsatt svensktalande systrar.

Sr Theresia Kiegerl gläder sig åt att medsystern Angela

Corsten, som hade Sverige som sitt hemland mellan åren

1985 och 2004, numera finns med i vad som blir hennes nya

gemenskap i Graz.

Det är bra, det kommer att hjälpa mig att bevara färdigheterna

i svenska, säger hon

Text: Margareta Murray-Nyman Bilderna på detta uppslag: Robert Rochowiak

Jag vågar känneteckna mig som en entusiastisk missionär och

även om jag hade betänkligheter vad gällde det nya språket så

var det med glädje jag sa ja till att flytta norrut.

- Större delen av tiden i Sverige har jag hjälpt till med

arbetet i bokhandeln i Kristus Konungens församling. Jag

ser arbetet där som ett viktigt apostolat som utförs på ett

enkelt och otvunget sätt. Till Km-läsarna vill jag säga:

Kom och se! Bokhandeln har ett brett sortiment som riktar

sig till alla åldrar och vårt urval av biblar på olika

språk är stort.

- Sverige är så vackert. Jag kommer att sakna havet och

graniten – och de älgar jag sett! – när jag återvänder till

mitt hemland Österrike.

- Man sjunger mycket i Sverige. Det är också något jag

kommer att längta tillbaka till.

- … och jag har lärt mig mycket om ekumenik i praktiken

här. Åren i Sverige har gjort mig väldigt mycket rikare.

Sacré Coeur-systrarnas ordenssamfund grundades år 1800 i

Paris av en ung kvinna som hette Madeleine Sophie Barat. I

den oroliga tiden efter franska revoluitionen ville hon hjälpa

unga flickor och kvinnor att genom en god utbildning ta

ansvar för familje- och samhällslivet.

I dag finns ungefär 3 600 Sacré Coeur-systrar i 41 länder.

Systrarna är bland annat verksamma i skolor och ungdomsarbete,

ger andlig vägledning, är engagerade i socialt arbete,

arbetar på universitet och i församlingar och i utvecklingen för

fred och rättvisa.

Namnet Sacré Coeur, ”Jesu hjärta”, syftar på den villkorslösa

kärlek som Gud genom Jesus visat oss och som uppmuntrar

till gensvar, såväl i bön som i apostolisk verksamhet (se vidare

systrarnas websida, www.rscjinternational.org.).

Vi på Km hoppas kunna bidra till att kontakten med de nu avflyttade systrarna bevaras genom att, om ett

år eller så, be dem rapportera från sina nya ansvarsområden.


sid. 16 | vår församling

Halländsk församling från 1920-talet

En kyrka full av böner och konst. Så kan man säga om Trefaldighetskyrkan i Halmstad.

Den tillhör S:ta Maria församling, en av stiftets äldsta, med moderskyrkan i Oskarström.

Ja det var i Oskarström som traktens första

katoliker etablerade sig, i slutet av 1800talet

då Skandinaviska Jute Spinneri &

Väveri grundades.

Många av de hundratals arbetarna

hade värvats från Böhmen-Mähren

(nuvarande Tjeckien), Tyskland och Polen.

För dessa invandrare byggdes en katolsk

kyrka 1925.

Detta var en likadan utveckling som i

Sörforsa i Hälsingland, där ett linspinneri

hade krävt arbetskraft utifrån och katoliker

från ungefär samma trakter tvingade

fram en kyrka, redan 1909.

Mariakyrkan i Oskarström har givit namn

åt församlingen. Där låg också tyngd -

punkten i mässfirandet, med bland annat

vardagsmässorna, Stilla veckans guds -

tjäns ter och julnattens mässa, ända fram

till 1981 då en egen kyrka invigdes i Halm -

stad.

Den växande församlingen i residensstaden

vid havet, en och en halv mil

sydväst om Oskarström, hade dock ända

från 1950 ett kapell, Den Heliga Trefaldighetens

kapell, i en fastighet vid Norra

vägen. Där firades regelbunden söndags -

mässa.

Från början av 1970-talet hade Heliga

Tref aldighets Kapellstiftelse fört diskussioner

om en egen kyrka och 1980 köptes

en kyrkobyggnad vid Falken bergsvägen av

Lutherska missionsförsamlingen.

Trefaldighetskyrkan, som kyrkan fick

heta när den blev S:ta Maria katolska församlings

huvudkyrka, invigdes den 24 maj

1981. Den fick stor uppmärksamhet i

media då konstnären Erik Olson smyckade

kyrkan med sina tavlor och ikoner.

1985 skänkte Olson ytterligare en

mängd tavlor till församlingsgården,

Mariagården, som hade byggts intill

kyrkan.

Omslutna av Erik Olsons bilder samlas

bönegrupper med olika intentioner, ofta i

samband med den dagliga kvällsmässan:

två rosenkransringar, som ber för församlingen

respektive de ofödda barnen, en

grupp som ber barmhärtighetens

rosenkrans samt Padre Pios bönegrupp.

I Km nr 1/2006 presenterades Erik Olsons konst i S:ta Maria församling i Halmstad.

I bönelivet ingår även församlings med -

lemmarnas enskilda böner, levande

rosenkransen och den ständiga bönen för

äktenskap och familj.

Vid vissa tidpunkter under kyrkoåret

intensifieras bönerna, med korsvägsandakter

i fastan och bön för de avlidna varje

dag i november.

- Om folk har behov av bönegemenskap

är det viktigt att vara öppen för det.

Jag ställer upp och gläder mig. Det sade

kyrkoherden, fader Jozef Chrzanowski,

när Km träffade honom under ett snabbt

Halmstadsbesök i höstas.

Vi sitter i Mariagårdens kök en måndags -

kväll efter en mässa. Fader Jozef har firat

den med sin företrädare Roman Kunkel

OMI, som har kommit upp över dagen

från sin nuvarande församling Lands -

krona, och diakonen Gorm Christoffer -

sen.

Fader Jozef berättar om flera andra

aktiviteter i församlingen, exempelvis

studiecirklar och samtal om katolsk tro.

Varje onsdagskväll efter mässan träffas

gruppen ”Katolsk gemenskap” som just

nu studerar boken Vägar till bön av syster

Veronica OP.

Därtill kommer undervisningen, varje

vecka för barn och ungdomar som bor i

Halmstad och intensivundervisning en

lördag varje månad för dem som bor en bit

ifrån.

Erik Olsons konst. Trefaldighetskyrkans invigning

och dess utsmyckning kommenterades så här i

Hallandsposten den 12 juni 1981:

”Halmstadskatolikerna är att lyckönska. De har fått

en vacker, intim och ändamålsenlig kyrka. Och Erik

Olson i Halmstadgruppen har fått sin första permanenta

utställning i sin hemstad.”


Kyrkorådet samlas. De sittande är Birgitta Gustafsdotter, fader Jozef och Peter Zsiga. Bakom dem

står Zbigniew Denkiewicz, Katarina Koss Modig och Gorm Christoffersen.

I Oskarström har fader Jozef hjälp av

pater Pawel Banot SDB som oftast firar

daglig mässa hos systrarna. På fader Jozefs

lott faller söndags- och kvällsmässor i

Trefaldighetskyrkan och regelbundna

söndagsmässor i Falkenberg och Varberg.

Det kan bli upp till fyra mässor på en

söndag för honom. Måndagen är tänkt

som en vilodag.

- Jag vill gärna komma ifrån lite då,

åka bort eller åtminstone vara för mig

själv. Men det är svårt. Det händer alltid

något här.

Att det är så många aktiviteter i S:ta Maria

församling är pater Romans fel, säger

fader Jozef med ett stort leende mot den

förre kyrkoherden.

- Ja, jag har sått en hel del här, och nu

får du sköta om det, svarar pater Roman

med samma stora leende. Det är en

kännbart varm och glad kontakt mellan

de båda prästerna.

Pater Roman får tillfälle att hälsa på några

av dem som var aktiva redan innan han

flyttade härifrån för tre år sedan. Det är

nämligen kyrkorådsmöte i kväll. En efter

en droppar ledamöterna in och tar för sig

av smörgåsbordet som kyrkorådets

sekreterare Birgitta Gustafsdotter har

dukat upp på köksbänken.

Birgitta noterar att två av ledamöterna

är förhindrade att närvara, Helena och

Stefan Johansson. Men de övriga är här:

Katarina Koss Modig, Zbigniew Denkie -

Trivsamt.

Atmosfären i

Mariagårdens kök

är varm och glad

när fader Jozef

Chrzanowski, till

vänster, får besök

av sin företrädare

Roman Kunkel

OMI.

vår församling | sid. 17

wicz, Peter Zsiga och, som adjungerad,

dia kon Gorm Christoffersen.

Peter Zsiga är församlingens ekonom

sedan 30 år. Han säger att församlingens

ekonomi har förbättrats betydligt sedan en

kyrkoavgift började tas ut via skattsedeln

och församlingarna får pengar från

biskopsämbetet, i förhållande till antalet

registrerade församlingsmedlemmar.

- Vi har fått en fyrdubblad årlig in -

komst.

Därmed tycker Peter att församlingens

ekonomi är hyfsad.

- Men vi har också ständigt projekt

som kostar pengar.

När sammanträdet kommer igång får vi

höra flera exempel på de närmaste

ekonomiska åtagandena.

Mellan kyrkan och församlingshemmet

ska en förbindelse byggas.

En praktisk fördel med det, kommenterar

fader Jozef, är handikappanpassning

av entré och toaletter.

- En social fördel är att folk blir mer

motiverade att stanna kvar efter mässorna

när de kommer direkt från kyrkan in i församlingssalen.

På dagordningen finns ärenden som visar

att församlingsdelen Oskarström kräver

en hel del insatser, både ekonomiska och

personella. Närmast står inköp av flera

stolar inför vallfärden som arrangeras den

sista lördagen i maj varje år. 2009 firar

vallfärden 50-årsjubileum och fader Jozef

räknar med att omkring 1 000 personer

kommer att delta.

Under övriga frågor diskuteras barnens

närvaro i kyrkan. Ska biktrummet vara

lekrum under mässorna eller ska barnen

vara med i kyrkan? Katarina Koss Modig

påpekar att hennes treåriga dotter vill vara

med henne inne i kyrkan och att det är viktigt

att församlingen visar att barn är

välkomna till kyrkan.

Fader Jozef har märkt att barnen helst

leker nära altaret.

- Det kan vara svårt att koncentrera sig

men det är fint att de vill vara där.

Tydligt är att kyrkoherden tycker om

barn. Samtidigt har han en beräkning med

att låta dem hållas i kyrkorummet:

- Om vi slänger ut barnen följer föräld -

rarna med!

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Fortsättning


sid. 18 | vår församling

Diakonen är prästhjälp

– inte hjälppräst

En diakon är en prästhjälp, inte en hjälppräst. Den definitionen tycker Gorm Christoffersen är viktig att göra. Han har

varit ständig diakon i S:ta Maria församling sedan 1982.

Gorm Christoffersen har gjort en originell vandring till sitt ämbete. Han föddes i Köpenhamn i början av 1940-talet och arbetade som

skogshuggare i Danmark innan han kom till Sverige i slutet av 60-talet då han fick arbete i närheten av Oskarström. Efter några år

konverterade han och började ge efter för sin längtan att göra tjänst i kyrkan.

Han läste till diakon i tre år och var en av de första sex män som vigdes till ständiga diakoner 1982.

I dag har Gorm 23 kolleger på olika håll i stiftet. De träffas ibland och Gorm har förstått att diakonernas arbetsuppgifter kan variera,

beroende på församlingarnas struktur och på hur prästerna ser på deras ämbete.

- Det är alltid en viss spänning när det kommer en ny präst innan man vet vad just han förväntar sig av en diakon.

Med fader Jozef är Gorm inne på sin sjunde kyrkoherde. De fungerar bra tillsammans, tycker han.

Synen på diakonen har ändrats under de drygt 25 år som Gorm har varit verksam.

- Det var svårt för många i början att acceptera att en diakon, likaväl som en präst, kan predika och förrätta dop och vigsel.

Gorms huvudsakliga uppdrag gäller dock

inte förrättningar utan undervisning. Han an -

svarar för konfirmandgruppen och för vuxenoch

konvertitundervisning.

I övrigt finns det mängder av uppgifter som

faller på diakonen, sådant som inte syns men

ändå måste göras, exempelvis expeditionsarbete.

Gorm är också församlingens representant

i Halmstads kristna råd.

- Relationerna till andra kyrkor har blivit

öppnare de senaste åren, mycket tack vare vår

biskops närmande till dem.

Konstfullt. Gorm Christoffersen utanför Trefaldighetskyrkans entré, även den smyckad med Erik

Olsons konst. Här ser vi S:t Michael.

Ett diakonat kan tilldelas ”mogna män som

lever i äktenskap”. Gorm Christoffersen är gift

sedan 45 år och har fem barn. Med ett försörj -

ningsansvar har de flesta diakoner ett civilt

arbete vid sidan om. Gorm har arbetat i många

år på begravningsbyrån Fonus och därefter på

kyrkogården och krematoriet. Det har varit

perfekt, tycker han.

- Jag har varit en länk mellan församlingen

och de delar av samhället som alla kommer i

kontakt med, begravningsväsendet och olika

myndigheter. Och på kyrkogården har jag mött

alla typer av människor, lyssnat till dem och

kunnat vittna om min tro.

Nu är Gorm pensionär från sitt civila arbete

men inte från diakontjänsten. När han ser tillbaka

på sitt liv är det ingenting han ångrar eller

beklagar. Detta att han blev diakon kan man se

på olika sätt, säger han.

- Det var visserligen mitt eget beslut att jag

skulle flytta till Sverige och arbeta i skogarna

nära Oskarström där jag fick kontakt med

katolska kyrkan. Men resten har hänt under

Guds ledning.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse


Förra året kunde Mariasystrarna från

Lubon i Polen fira sin 80-åriga närvaro

i Sverige. De första kom till Oskar -

ström 1928. I dag finns där fyra systrar,

Isabella, Adela, Sofia och Bellar -

mina, som är föreståndarinna.

Mariasystrarnas orden grundades 1850

av lekmannen Edmund Bojanowski. Som

barn hade han blivit räddad från en svår

sjukdom och hans intention med orden

blev därför att den skulle ta hand om barn,

sjuka och fattiga.

När systrarna kom till Oskarström

öppnade de en barnkrubba för barn till

polacker som arbetade i Jutefabriken.

- Vi har alltid arbetat enligt vår ordensgrundares

vilja, säger syster Bellarmina

som har varit i Sverige sedan 1977. Det var

samma år som systrarnas barnkrubba blev

kommunal förskola.

Mariasystrarna från Lubon

har firat 80-årsjubileum

Barnkär syster. Föreståndarinnan för klostret i

Oskarström, syster Bellarmina, åker ofta till

Halmstad där hon ansvarar för undervisningen av

första kommunionbarnen.

Nu är dock framtiden oviss för ordens

medverkan i förskolan. Syster Bellarmina

har en fast tjänst till den första juli och det

tycks inte som om anställningen ska förlängas,

säger hon.

Men hon har kvar flera andra områden att

arbeta på enligt grundarens vilja. Hon gör

regelbundna besök på ålderdomshemmet

Vidablick i Oskarström och sedan har hon

ju alla sina barn i församlingen.

- De är min stora glädje, säger hon och

lägger till sitt pärlande skratt.

Ja det är med en stor munterhet som

hon berättar om sina första kommunionbarn,

ett 30-tal, som hon undervisar i

Halmstad, en grupp varje vecka och en

grupp under en heldag en gång i månaden.

Ännu gladare är hon när hon berättar om

skådespelen som anordnas i Trefaldighets -

vår församling | sid. 19

kyrkan två gånger om året, ett julspel på

trettondagen och ett fastemysterium på

palmsöndagen.

- Det är fint när barnen är delaktiga

och jag har märkt att församlingen kan

röras till tårar när de framträder.

En fördel med spelen är att också för -

äld rarna blir engagerade.

- De tillverkar mycket av rollfigurernas

tillbehör.

Precis som sin kyrkoherde framhåller

syster Bellarmina barnens betydelse i församlingen.

- Genom dem kan vi komma fram till

familjerna.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Fortsättning


sid. 20 | vår församling

Padre Pio-grupp

I Halmstad finns en Padre Pio-grupp som startades för sju år sedan.

Padre Pio, som egentligen hette Francesco Forgione, var

unik i många avseenden. Han blev stigmatiserad, vilket betyder

att han fick Kristi fem sårmärken på sin kropp, han hade

förmåga till bilokation, som innebar att han kunde befinna

sig på två ställen samtidigt, och enligt ögonvittnen helade

han människor med handpåläggning.

Han helgonförklarades 2002.

”Bönen betyder utveckling”

- För mig betyder bönen att leva i Guds

närvaro, jag känner mig ledd i livets labyrinter.

Den betyder utveckling.

I församlingen är Eva med i Padre Piogruppen

och i de två rosenkransringarna

med varsin bön varje vecka. Dessutom är

hon sammanhållande i Ständig bön för

äktenskap och familj.

- Vi är 24 personer som ber en timme

var den 29 i varje månad.

För tre år sedan flyttade Eva till Halmstad

från Jönköping och hon är kvar i den andliga

rörelsen Maria Immaculatae, MI, som

har sitt centrum i församlingen där, S:t

Franciskus.

M I har möte en gång i månaden då

rosenkransbönen står i centrum.

Eva har varit medlem i femton år.

- Det är en högtidlig upptagning då vi

får medaljer som vi alltid bär som ett tec ken

på vår nära Mariarelation.

Medlemmarna avger ett löfte att sprida och

utbreda Guds rike genom att medvetet göra

Maria mer känd och älskad, exempelvis

genom att stödja och delta i marianska

andakter och att sprida marianska böcker

och böner.

1998 avlade hon sina livslånga löften i

franciskanska sekularorden.

- Det innebär att man ska leva enkelt

enligt Den helige Franciskus ideal.

I Jönköping arbetade Eva på pastorsexpeditionen

i många år och det var naturligt att

hon kom att ingå i gruppen som tog över

arbetet på expeditionen i Halmstad, sedan

Urszula Krusic gick i pension i höstas.

De övriga, kring fader Jozef, är diakonen

Gorm Christoffersen och Birgitta

Gustafsdotter.

Eva har ansvar för församlingsregistret

och kyrkböckerna.

I Km nr 9/07 berättade vi om ett Padre Pio-seminarium i

Skåne. Där träffade vi Helena Johansson som berättade att

hon hade bett till Padre Pio i sin barndom och efter ett långt

uppehåll börjat be till honom igen när hennes make Stefan

blev svårt sjuk

Samma dag som Padre Pio helgonförklarades startade

hon en bönegrupp i S:ta Maria församling.

Stefan blev frisk på ett mirakulöst sätt och flera andra i

gruppen har fått bönesvar, enligt Helena.

Padre Pio-gruppen träffas varje fredag före mässan och

leder rosenkransbönen för ofödda barn. Efter mässan den

första fredagen i månaden leder gruppen också adorationen

till Jesu hjärta

- Den trejde lördagen i månaden samlas vi före den heliga

mässan och ber i en och en halv timme. Vi koncentrerar

oss på de personer som behöver förbön och vi ber Padre Pio

att be för oss, välsigna oss och be för hela världen.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Lekfullt. Den italienske kapucinmunken fader Ermelindo var

hedersgäst på Padre Pio-seminariet i Skåne våren 2007. Här får

han en kyss på handen av Helena Johansson som deltog i seminariet

tillsammans med sin man Stefan.

Eva Nycander

Foto. Birgitta Gustafsdotter

Många i stiftet känner Eva Nycander sedan

hennes tid i pastoralrådet.

- Frågor som var viktiga under min period

var höjd konfirmationsålder och

enhetlig kåpa för alla stiftets konfirmander.

Vi diskuterade även kvinnans plats i kyrkan

och den är lika aktuell i dag.

Birgit Ahlberg-Hyse


Skrivande katolik

vittnar om sin tro

Birgitta Gustafsdotter har

tillhört S:ta Maria församling

sedan hon upptogs i

Kyrkan för femton år sedan.

Men hon har haft en drag -

ning till Kyrkan sedan ton -

åren, berättar hon.

Som frivillig i församling en

ansvarar hon för studie besök i

kyrkan och katolsk undervisning

för skolungdomar och

tjänstgör på expeditionen tre

dagar i veckan. En uppgift där

är att tillsammans med fader

Jozef sammanställa Söndags -

bladet med information om

Birgitta Gustafsdotter

det som händer i församlingen.

På sista sidan har hon ibland

en egen betraktelse.

Hon är nämligen en skrivande människa, efter sina år som

politiker. Under årens lopp har hon publicerat åtskilliga artiklar

i flera tidningar, däribland den lokala Hallandsposten,

ofta med vittnesbörd om sin katolska tro.

På 1950-talet gick Birgitta igenom Ersta diakonissanstalt och

vigdes till diakonissa men hon ville personligen se akten som

en välsignelse till kyrklig tjänst på grund av sin ämbetssyn.

- Ämbetet som biskop, präst och diakon är förbehållet

män.

Hon specialutbildade sig i stället inom akutsjukvård, senare

till vårdpedagog, och kom till Halmstad som lärare på

vårdgymnasiet i början av 1980-talet. Efter pensioneringen

har hon sökt sig tillbaka till sjuksköterskeyrket.

- Förra sommaren arbetade jag i Nordnorge för jag ville

uppleva ljuset.

Född på Seskarö ett par mil utanför Haparanda längtar

Birgitta efter de dagsljusa sommarnätterna.

Hennes barndomsmiljö var laestadiansk. Hemma fick hon

lära sig vikten av förlåtelse.

- När jag bad mina föräldrar om förlåtelse sa de så här:

”Tro att dina synder är förlåtna också i Kristi namn och

blod.”

Långt senare har Birgitta kommit fram till att kopplingen

till den katolska kyrkan fanns redan då.

- De första katolska böckerna köpte jag i tonåren och

dragningen till katolska kyrkan har jag haft sedan dess.

Dock upptogs hon i Kyrkans fulla gemenskap först 1994.

- Ja det tog tid innan jag var färdig att ta steget. Men jag

har aldrig ångrat det.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

vår församling | sid. 21

Jubileumsskrift

Inför församlingens 75-årsjubileum år 2000 sammanställde

Birgitta Gustafsdotter, på församlingens uppdrag,

en jubileumsskrift som är en guldgruva för den som

vill lära känna församlingen närmare.

Där kan man läsa om allt väsentligt som har hänt i S:ta

Maria församling under åren 1925– 2000, om kyrkförvärven,

utsmyckningarna, nybyggena och reparationerna, om

mässorna och Rosenkransvallfärderna, om prästerna och

systrarna, om undervisningen och församlingsaktiviteterna,

om de viktigaste besluten och om festerna. Och så om alla

de hängivna lekmännen.

Ett par av dem är Herbert Syblik, som lever än och som

under många år har engagerat sig i vallfärderna till

Oskarström, och Jan Kowalkowski som innan han dog

1994 hade varit församlingens allt-i-allo i många år. Bland

hans mest hjältemodiga insatser var att rädda kyrktornet

från att rasa!

Alla fakta om församlingens historia till detta reportage

har vi hämtat från jubileumsskriften.

Nattcaféet stängt

Morgonbön och frukost

fortsätter

I somras öppnade S:ta Maria katolska församling sin

kyrka och församlingsgård för hemlösa i Halmstad. De

erbjöds daglig morgonbön i kyrkan, följd av frukost i

Mariagården, och nattcafé två nätter i veckan.

Morgonbön och frukost kommer att fortsätta som

tidigare. Däremot har nattcaféet flyttat till Frälsning s -

armén.

Fader Jozef säger att det har inneburit vissa problem med

att ha nattcafé och prästbostad i samma hus.

- Lokalerna bör vara anpassade efter nattcaféets verksamhet.

Han är ändå glad över att katolska kyrkan har ställt

upp för de hemlösa men tycker att det nu är riktigt att

Frälsningarmén tar över.

- Det var sagt från början att nattcaféet skulle flytta

mellan olika kyrkor, eftersom detta är ett ekumeniskt projekt.

Katolska församlingen ska fortsätta med morgonböner

och frukostar.

Under det första halvåret, juli till december, serverades

2 170 frukostportioner under 127 vardagar.

Km skrev om nattcaféet, morgonbönerna i Trefaldig -

hetskyrkan och frukosten i Mariagården i nr 11/08.


sid. 22 | kyrkoåret

Kyndelsmässodagen:

Frid, frälsning, ljus och härlighet

Den lille nyfödde ligger bokstavligen talat i mina två

händer. Så liten och skör, så seg och stark! Ögonen

är slutna och sömnen djup. Det lilla ansiktet är inte

större än min handflata.

Han är en liten vandrare från evigheten rätt ned i mina

händer. Han vilar i sin egen slutna värld.

Barnet i krubban – var det så för Maria? Vi har inga

uppgifter om vikt och längd. Vi vet bara att det var fattigt

och utsatt, att stjärnorna lyste och att änglarna sjöng för herdarna.

Så många barn som fortfarande föds i yttersta fattigdom

och elände. Jesusbarnet har fått tusentals efterföljare och

utan vare sig ljus och sång. Många mödrar gråter över sin

utsatthet och sin ängslan för framtiden.

Julen har blivit barnens högtid till minne av hur Gud blev

människa för oss i Betlehem.

För oss alla är det hoppets ljus som lyser i mörkret ”och

mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5) Men hur har det

gått därhän att vi knappt vågar tala om detta innersta my s -

terium? När förvandlades julen till en fiktiv tomteberättelse?

När försvann Jesusbarnet från julkrubban och rationaliserades

bort bland adventsstakar och girlanger?

Ett par månader går fort. Nu är den nyfödde inte så liten

längre. Hela armen behövs för att hålla honom. Blicken

”Du omger mig på alla sidor och du håller mig i din hand.”

möter min klar och oavvänd. Så ler han det ljuvliga tvåmånadersleendet,

som är som ett skimmer över hela ansiktet.

Han är inte längre sluten i sin egen mytiska värld utan öppen

för ömsesidig kontakt, en liten människa varm och trygg i

mina armar.

Mina tankar går till bibelns berättelse. Jesusbarnet var

just två månader när han av sina föräldrar bars fram i temp -

let och den gamle Symeon tog honom famnen. Säkert mötte

barnet Symeons blick och gav honom sitt ljuvliga leende.

Anden hade lett den gamle till templet för att han skulle få se

Messias. Nu prisar han Gud och sjunger den bön som blivit

kyrkans aftonbön genom århundraden: Herre nu låter du din

tjänare gå hem i frid... Mina ögon har skådat frälsningen –

ett ljus åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel.

(Lukas 2:25 ff) Undra på om de fattiga föräldrarna blev

förundrade över vad Symeon berättade! Så välsignade han

dem och lät dem gå.

Kyrkans tradition har gjort denna dag till en särskild högtid

då man välsignar ljusen för året som kommer – kyndels -

mässo dagen. Ljus, frid, frälsning – vi smakar på orden och

längtar efter att de skall fullbordas i våra liv, inte bara när vi

når fram till ”härligheten”.

Text och foto: Ann-Marie Cervin


Mässans mål och mening (13)

Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.

Vid den sista måltiden firar Jesus med sina lärjungar det som ännu

inte har skett men som kommer att förverkligas några timmar

senare. De har i förväg del i det som kommer att ske vid hans död

på korset på långfredagen och hans uppståndelse på tredje dagen.

I uppståndelsen blir hans jordiska, dödliga kropp förhärligad

genom Faderns och Andens kraft.

Kvällen före sitt lidande är Jesus och hans lärjungar samlade för att

fira påskmåltiden.

När judarna – än idag – firar påsk, återberättar de uttåget ur

Egypten. De kommer ihåg hur deras förfäder befriades från slave -

riet. Varje generation ska betrakta sig som befriad från slaveriet i

Egypten. Man firar mer än ett minne; någonting som skett en gång

i tiden och som aktualiseras för varje generation – med bibliskt

språkbruk kallas detta för åminnelse: ”När din son en gång frågar

dig… då skall du svara honom: ’Vi var faraos slavar i Egypten, men

med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten’” (5 Mos 6:20-21).

Det som hände då har konsekvenser för den generation som lever

idag och påverkar livet nu. Den som är befriad från Egypten kan

inte i dag leva som om han vore slav!

När Jesus firar denna måltid med sina lärjungar förverkligar han

det som uttåget ur Egypten förebådade. Vi är slavar, inte under

Farao, utan under syndens och dödens tyranni. Vi blir inte befriade

genom ett lamms blod utan genom Jesu offer, hans död på korset

och hans uppståndelse.

Varför behövde Jesus dö? Därför att när människan låter sig

luras och följer en annan röst än Guds, då går hon vilse. Hennes

väg leder ingenstans. Hon kan inte längre bli sig själv, Guds avbild.

Hon är skild från Gud, sin källa (se 1 Mos 1-3; Jer 2:13). Hon lever

instängd i ett meningslöst liv (1 Pet 1:18).

Gud som har skapat människan är trofast, han överger henne

inte utan blir hennes gode herde. Han söker det förlorade fåret som

förirrat sig i dödens land. Ordet i vilket allting blev skapat blir kött

i Jesus Kristus. Han lever ett mänskligt liv och dör människans död.

Han övervinner genom sin lydnad till Fadern människans motstånd,

hennes hårda hjärta, döden i vilken hon var instängd. Där

det bara fanns ett nej, säger Sonen JA, och Fadern uppväcker

honom från det döda.

Han segrar över döden, genom sin död. Han öppnar livets väg

för människan så att hon, befriad från synden, kan känna igen kärlekens

ansikte – Fadern i himmelen – och ta emot sitt liv ur Guds

händer som en gåva.

Den som dör på korset är Gud själv. Denna händelse som ägt rum

en gång i tiden överskuggar hela mänsklighetens historia. Det som

mässan | sid. 23

skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för

varje generation.

Det liturgiska firandet upprepar inte Jesu död, utan aktualiserar

den för oss. Korsoffret görs närvarande för oss i varje generation.

Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.

Prästen talar in persona Christi – i Jesu egen person – och säger:

Tag och ät härav alla.

Detta är min kropp, som blir utgiven för er (…)

Tag och drick härav alla.

Detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod,

som blir utgjutet för er och för de många

till syndernas förlåtelse.

Gör detta till min åminnelse.

Jesu ord är verksamt, och det som är sagt sker. Brödet och vinet är

inte längre bröd och vin utan Jesus själv. Jesus är inte i brödet, Jesus

är bröd för oss. Det han ger oss att äta och dricka är verkligen hans

kropp och hans blod. Hela hans väsen, hans gudomliga och hans

mänskliga natur, blir vår näring. Detta ser vi inte med våra kropps -

liga ögon utan med trons ögon. Med Thomas av Aquino kan vi be:

Herre, dig jag tillber fast fördold du är.

Under tecknens slöja är du verkligt här…

Känsel, smak och ögon intet här förmår.

Men min tro bekänner det jag ej förstår.

(ur Thomas av Aquinos nattvardshymn

Adoro te devote, Cecilia 595)

Konsekrationen följs av en acklamation:

Trons mysterium.

Din död förkunnar vi, Herre,

och din uppståndelse bekänner vi,

till dess du återkommer i härlighet.

Hela kyrkan lever av detta stora mysterium. Hon lever sin historiska

tillvaro i ett spänningsfält mellan Herrens ankomst till jorden

för 2000 år sen och hans återkomst vid tidens slut. Hennes bön

är förankrad i det som redan skett och öppen mot framtiden. Den

mänskliga historien har ett mål. Det finns ett hopp. ”Anden och

bruden säger: ’Kom!’” (Upp 22:17)

Sr Veronica Tournier OP


sid. 24 | paulusåret

Paulus på väg till Jesus Kristus

Påven Benedikt XVI har proklamerat ett Paulusår,

detta med anledning av att Paulus föddes för ca

2000 år sedan. Tanken är att vi under detta år skall läsa

Paulus lite mer och tillägna oss hans tankar, inspireras

av hans tro och begrunda hans andliga testamente som

vi återfinner i hans brev. Ärligt sagt tycker jag att Paulus bitvis är

krånglig i sina texter, särskilt när han går in på teologiska ämnen.

När han däremot är pastoral, alltså visar omsorg om sina församlingar,

då visar han mycket av sina känslor, sin oro, sin vrede

och sin ömhet. Då är det roligt att läsa honom. En dynamisk och

kraftfull person, en känslomänniska fylld av iver och lidelse

framträder. Men alltid gör han det utifrån sin övertygelse: För mig

är livet Kristus (Fil 1:21), och detta vill han förkunna för hela

världen. Gud själv har gett honom uppdraget att förkunna evangelium.

Ingen och inget får förvränga eller förfalska detta evangelium

som han tagit emot.

Vem var Paulus?

Innan hans texter börjar tala till mig, skulle jag vilja lära känna

honom som människa och person. Vem var han innan han blev

Paulus i Nya testamentet? Uppgifterna är sparsamma. Han föddes

omkring år 10 och växte upp i Tarsos, en viktig hamnstad på

Turkiets sydkust. Tarsos var på den tiden en viktig handelstad

med ca 300.000 invånare, en stad med en brokig befolk -

ning.Olika nationaliteter, religioner och kulturer samsades inom

den dominerande hellenistiska kultursfären. Grekiskan var dåtidens

engelska och mycket av grekisk filosofi var allmängods.

I en sådan omgivning växte Paulus upp. Själv var han jude och

fostrades som sådan. Men i denna mångfacetterade omgivning

var det oundvikligt att inte konfronteras med de olika

tankeströmningarna och fundera över deras betydelse. Precis som

vi i vår tid och vårt samhälle får konfronteras med frågor som vad

andra tror på och varför, och vem som har rätt. Vad skall jag

välja? För en jude som växte upp i en sådan miljö var det två

saker som var kännetecknande. För att inte gå under och

absorberas av den omgivande dominerande kulturmiljön, gällde

det att hålla sig till traditionen, för det är den ärvda traditionen

som talar om vem man är, varifrån man kommer och vilken plats

och uppgift man har i tillvaron. Detta förs vidare genom den

berättade historien, genom kulten och genom tänkesätten från

släktled till släktled. Så det gällde att bevara sin egenart, avgränsa

sig, bevara arvet efter fäderna.

Paulus växte upp i en grekisk omvärld utanför men i en ju disk

hemmavid. Men samtidigt som bildad jude tog man till sig det

bästa av den hellenistiska kulturen, det som inte stred mot religionen.

Paulus som egentligen hemifrån hette Saulos, Shaul, växte

alltså upp här. Hans föräldrar var förmodligen ganska välbärgade

och hade råd att skaffa sig romerskt medborgarskap ”för säkerhets

skull”. Så Paulus kom att definiera sig själv både som jude

och som romersk medborgare. Sitt romerska medborgarskap

kunde Paulus åberopa när han senare kom att råka i knipa.

Förmodligen behärskade Paulus flera språk: förutom

hebreiska och arameiska även latin och grekiska; han var alltså en

bildad man. När Paulus blev lite äldre, skickade föräldrarna

honom till Jerusalem för att han där skulle gå i skola och bli en

skriftlärd, kunnig i skriften och kanske återkomma till Tarsos som

en betydelsefull person. Hos professor Gamaliel fick han en gedigen

utbildning i Lagen och Profeterna. Tidigt anslöt han sig till

den grupp som kallas för fariséer och blev så en lagivrare: Själv

skriver han så: ”I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta

av mina jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen

från våra fäder”, (Gal 1:14).

Under denna tid kom han att brottas med sådana frågor som:

”Vad har Gud uppenbarat för oss? Hur ska vi förstå det?” Det

finns inget viktigare för en människa än att söka efter Guds vilja

och leva efter Guds lag. Paulus gick in för sina studier med stor

iver. Här fick han svaret på livets stora och svåra frågor. Lagen

talade om vad som var rätt och fel, vad som var Guds vilja och

vad som inte var Guds vilja. Kunskap om lagen var en kunskap

om Guds vilja och att följa lagen var att följa Guds röst och vilja.

Det var att befinna sig på rätt sida. Det som däremot förefaller

märkligt är att han i sin iver utvecklade en fanatism. Han såg fiender

omkring sig i dem som hade en helt avvikande mening och

livshållning.

Var detta ungdomens behov av raka och enkla svar eller var

det ett uttryck för en inre osäkerhet och rädsla? Fanatismen uppträder

ju som bekant när man inte orkar härbärgera en nyanserad

bild av livet utan kräver enkla lösningar. Ett nyanserat sätt

kräver att man tål att leva i en viss osäkerhet, trevar sig fram för

att finna svar i en komplicerad verklighet. Men som evangelisten

Lukas skriver i sin andra bok Apostlagärningarna: ”Saul, som

ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen

och bad att få med sig brev till synagogorna i

Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller

kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem” Apg

9:1.Eller i Apg 26:9ff ”Jag fann det själv vara min plikt att på allt

sätt bekämpa nasarén Jesu namn, och jag gjorde det också i

Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av

de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för

det. Överallt i synagogorna fick jag dem att häda, ja, i mitt raseri

förföljde jag dem till och med i städer utanför Judéen.”

Duger jag inför Gud?

Ett sådant raseri och sådan fanatism tyder på rädsla och en ännu

omedveten, icke erkänd längtan efter något. Men rädsla för vad?

För sig själv? Vi kan bara spekulera, men är det orimligt att tänka

att han led av sina nederlag, av att inte kunna hålla lagen till punkt

och pricka? Vem är han då, om inte ens han kan följa lagen, lyda

Guds vilja? Ständiga nederlag tär på självförtroendet, och den

enda utvägen var att bekämpa fienden, nämligen sig själv, representerad

i de judar som trodde på en viss Jesus och som hade en

helt annan inställning till Guds vilja.

Kanske brottades han med sådana frågor som: ”Duger jag

inför Gud? Har jag gjort tillräckligt? Är jag accepterad?” Detta

kan bli till en plåga att kräva allt mer av sig själv. Man kan bli

hård mot sig själv men också mot andra.

Nu kom han att träffa på kristna i form av konverterade judar


som ansåg sig vara fromma, men inte hade denna bindning till

lagen utan var fria från lagens krav. Detta måste ha varit väldigt

provocerande för honom och någonstans inom honom utgjorde

detta säkert en lockelse. Men han förmådde inte att hantera det,

utan som det då brukar bli, han utvecklade en fientlig attityd mot

det nya. För skulle det nya visa sig vara det riktiga, skulle ju hans

livsprojekt ifrågasättas, ja störta samman. Den frihet som

Stefanos, diakonen i urkyrkan och de kristna levde i, måste ändå

någonstans ha utgjort en hemlig dragningskraft på honom.

Därför började han förfölja de kristna. (jmfr Apg 7:54ff – 8:1-3).

På något vis kan man säga att han förföljde sig själv genom att

förfölja de kristna. Men i längden kan man ju inte springa ifrån

sig själv. Den spänning han alltmer kom att leva i är spänningen

mellan krav, förväntningar och börda å ena sidan och en frihets -

längtan å den andra, erfarenheten av att inte duga och längtan

efter acceptans. Kan man hitta en försoning mellan dessa båda

sätt att förhålla sig till livet? Och var finns Gud? Mer på den ena

sidan, bara på den andra?

Omvändelsen

Det måste komma till en urladdning. Lukas beskriver det som en

dramatisk och omskakande händelse, det vi brukar kalla för Pauli

omvändelse. Den han hittills förföljt ingriper i hans liv. Tre gånger

berättar Lukas om denna händelse i sin bok, i Apostlagärningarna

kap 9, 22, 26 med små nyansskillnader. Det som kom att förvandla

Paulus var mötet med den uppståndne och levande Jesus

som han möter i en vision. ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”

Paulus förföljer egentligen inte Jesus utan dem som bekänner sig

till hans namn. Och ändå är det Jesus han förföljer, den Jesus som

redan rört vid hans hjärta. Hur är det möjligt? Genom att förfölja

de kristna, förföljer han den Jesus som korsfästes, den som

förkastades av Lagen och därmed av Gud. Men nu visar sig denne

Jesus, den uppståndne för honom!

Detta är något oerhört! Det får hela hans bild av sig själv och

Gud och Lagen att störta samman inom honom. Han faller till

marken som det heter. Det blir mörkt för honom. Samtidigt skri -

ver Lukas att han ”omgavs av ett bländande ljussken från

himlen”. Ljuset gör att det som finns dolt i mörkret plötsligt

framträder. Det dolda blir synligt, och det han ser är skakande och

omskakande. För Paulus börjar nu en process att komma till

klarhet om sig själv och sin tro. När Paulus reser sig upp efter

denna händelse har han öppna ögon men kan ändå inte se. I och

med denna händelse blev han så att säga blind, han hade inga

föreställningar kvar om Gud.

paulusåret | sid. 25

Alla hans självklara bilder brann så att säga upp. Också hans

föreställningar om sig själv, vem han var och om sin plats i tillvaron

och uppgift på jorden; allt detta rasade samman, och han

kunde inte längre se. De tidiga munkfäderna tolkade detta så här:

”När Paulus ingenting såg, såg han Gud.” Så vad var det som

hände, om vi försöker att beskriva det med andra ord? Han som

hittills trott att hela hans liv berodde på honom själv, hans egen

ansträngning och iver i att uppfylla lagen, hamnar till en början i

ett mörker.

Allt han hittills trott på rasar nu ihop och det blir mörkt. I tre

dagar kämpar han med detta mörker, han fastar och konfronteras

med den gudsföreställning han hittills haft och med sin föreställning

om sin egen person. Först efter tre dagar kan han stå upp och

se klart. Detta sker när lärjungen Ananias milt lägger händerna på

honom och tilltalar honom med orden: ”Saul, min broder. Herren

själv, Jesus som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att

du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.” Nu låter han

även döpa sig. I dopet tvättas så allt det gamla bort, hans gamla

gudsbild, hans föreställningar om sig själv och sin roll, de förväntningar

han ville leva upp till. Och en ny Paulus framträder alltmer,

en Paulus i vilken Kristus lever.

En ny Paulus

Det som alltså kom att förvandla Paulus var hans möte med den

uppståndne Jesus. Detta fick stora konsekvenser. Om Jesus som

dömts av den heliga Lagen och dödats nu visar sig som den uppståndne

för Paulus, kan detta bara innebära, att Lagen satts ur

spel och att Jesus den korsfäste och uppståndne intagit Lagens

plats. Detta får den allra största betydelse för förståelsen av vem

Gud är för människan och vem människan får vara inför Gud.

Paulus gamla sätt att i grund och botten bygga sitt liv på sig själv

rasar ihop och en ny Paulus framträder, där sådana ord som nåd,

försoning, ny skapelse blir viktiga. Vad detta i sin tur kommer att

innebära för förståelsen av vem Gud är och vad livet är får vi närmare

begrunda vid ett senare tillfälle.

Slutledning

Vi bär alla på bilder och föreställningar om Gud, om oss själva,

om andra, om vår uppgift här i livet. Det är sådant som vuxit fram

under livets gång genom det vi fått av våra föräldrar, lärare, traditioner

och genom det vi själva tillägnat oss. Under resans gång

genom livet konfronteras vi med olika saker som får oss att tänka

om, tänka annorlunda, utvecklas. Kanske är det de tillfällen i livet

då Gud utmanat oss att gå vidare. Att bli den person jag är ämnad

att vara och som finns nedlagd i min själ och inte en kopia av

någon annan. Vad vill du säga Gud genom din egen levnadshistoria

som den blivit hittills?

Jag tror att Gud har en plan med var och en av oss. Vi ingår i

hans projekt att göra denna värld till Guds värld. Men Gud vill

att jag själv skall upptäcka den, för att den skall bli min. Den i

Gud förborgade planen skall förklaras och bli tydlig i mitt liv. Och

Gud ger oss hjälp på vägen att upptäcka den. Kanske behöver vi

falla till marken? Eller erfara ett inre ljus, möta människor som

visar vägen? Det som sedan ofta infinner sig är en inre frid - vi

har som Paulus funnit vägen - vilket inte betyder att livet inte

kan vara svårt eller medföra lidande. På djupet kan ändå

finnas glädje och tacksamhet.

Miroslaw Dudek

Fortsättning i ett kommande nummer av Km


Visioner om Kyrkan

Kyrkan om tjugo år

– kan man veta något om henne?

Den som länge och hängivet har kunnat ägna sig åt att

studera kyrkans tvåtusenåriga historia vet ett och annat om

vad som har varit: han känner till framgångstiderna i hennes

historia, men också tiderna av tillbakagångar, han har våndats

över kriserna, men han har också kunnat glädja sig över

väckelserna och hängivenheten. Däremot är han, just på

grund av sin insikt om alla dessa växlingar, obenägen att profetera

om framtiden. Just kunskapen om den historien för -

bjuder honom att hänge sig åt någon framstegsoptimism –

men också åt dess motsats: åt katastrofteorierna. I historien

tycks det nämligen inte finnas något förutsägbart.

På den första långfredagen hade kyrkan, vill det synas,

bara två troende medlemmar: Guds moder Maria och aposteln

Johannes, och de stod och sörjde vid sin döde Herres

kors. De andra lärjungarna hade ju skrämts på flykten. Det

var ingen storslagen början. Men ur Herrens öppnade sida,

den som är kärlekens källa, hade det blod flutit fram som är

reningen från all synd. Och denne Herre tycks, medan han

ännu levde, heller inte ha varit någon riktig framgångsteolog.

Han frågade sig ju: ”Människosonen, skall han finna någon

tro här på jorden när han kommer?” (Luk. 18:8). Var någonstans

på linjen mellan den början och det slutet vi nu

befinner oss, vet ingen av oss, men vi har varje dag tillgång

till kärlekens källa.

Vad vi kan veta är också att det tycks finnas ett samband

mellan vad kyrkan predikar och förekomsten – eller ickeförekomsten

– av tro. Aposteln säger ju: ”tron kommer av

predikan”, men inte av vilken predikan som helst förstås,

inte av den tillrättalagda och trendkänsliga predikan som är

rädd för att oroa och störa de invanda cirklarna, men där -

emot av den predikan som bygger på Kristi ord (jfr Rom.

10:18). Aposteln fortsätter därför med att mana kyrkan att

inte anpassa sig efter denna världen utan i stället att låta sig

förvandlas genom förnyelsen av sina tankar så att de blir

Guds tankar. Det är nämligen först då som hon kan avgöra

vad som är Guds vilja, vad som är gott, honom behagligt och

fullkomligt (jfr Rom. 12.2).

Men inte heller denna lydnad mot Guds vilja är något

ofelbart och automatiskt verkande framgångsrecept, ty man

kan inte bestämma över den Helige Ande, och inte heller

över åhörarnas-mottagarnas fria vilja. Däremot är den lydnaden

förpliktande för kyrkan och hennes tjänare. Och det

är märkligt, att denna lydnad så ofta tycks belönas med

påtaglig personlig och kyrklig förnyelse. Nyligen kom en ny

CD på marknaden. Den upptar skön gregoriansk sång från

cisterciensklostret Heiligenkreuz utanför Wien. Det är ett

kloster med påfallande många och unga munkar och utan

rekryteringsproblem. På frågan hur detta är möjligt i en tid

då så många andra kloster världen runt för en tynande tillvaro,

svarar abboten: Vi fullgör helt enkelt troget och med

glädje det som är vår plikt, nämligen att bedja och arbeta.

Många trogna församlingspräster har gjort liknande erfarenheter:

fullgör man, utan att snegla åt höger eller vänster, men

efter bästa förmåga sitt gudomliga uppdrag, brukar Andens

frukter till sist också komma.

Men utsikterna ter sig idag inte lysande. Det Europa som

andligen sett är en skapelse av den kristna kyrkan vill inte

längre kännas vid sina rötter. Förföljda kristna i andra delar

av världen anses inte värda att hjälpa, ty de sägs ha sig själva

att skylla. När den Helige Fadern manar till skydd, inte

bara av regnskogarna utan också av den mänskliga naturen,

rycker genast genusteorins anhängare ut med sina fördömanden.

Inför framtiden vänder jag mig till historien, ty den är en

magistra vitae, en läromästarinna i livets konst, även det

kyrkliga livets. Den har mycket att säga om vad som också

nu är av nöden. Ingen förnyelserörelse eller äkta reform jag

känner till har försummat att betona botens nödvändighet,

men idag finns det många ”nådetjuvar”: man behöver inte

längre passera biktstolen på vägen till altaret. Historien –

Augustinus, de gamla munkarna, humanismens teologer –

har också ofta påmint om att människan har många själsförmögenheter

och inte bara ett intellekt. Vi behöver alltså

en praktisk teologi, som talar också till viljan och till hjärtat

och till fantasin och som därför har sin glädje i poesin, kons ten

och tonen, och inte bara i den torra, teoretiska prosan; kort

sagt: som talar till hela människan.

Jag vet ingenting om framtiden, men jag försöker att

lyssna till de historiska erfarenheterna och jag tror att de

också idag har goda råd i beredskap för den hängivna och

glada trons förnyelse, intill dess att Herren kommer

Alf Härdelin är professor och forskare med särskild inriktning mot den

medeltida kyrkans teologi, kultur och spiritualitet.

Foto: Syster Dorothea Fischer

Alf Härdelin


VÄGLEDARE

Raymond Brown

– en passionerad bibeltolkare

Raymond Browns sista bok, A Retreat with John the Evangelist,

That You May Have Life (”Reträtt med evangelisten Johannes,

för att de skall ha liv, liv i överflöd”), utgiven en dag före hans död

1998, slöt cirkeln om hela hans exegetiska författarskap. Hans

banbrytande verk om Johannesevangeliet kom ut i två volymer

1966 och 1970 och det är för sin forskning om den så kallade

Johannes kommuni teten som Raymond Brown blivit mest känd.

Det är ingen överdrift att påstå att Raymond Brown var en av

1900-talets mest framstående bibeltolkare och troligen den störste

i katolska kyrkan. Hans storhet ligger inte bara i det noggranna

vetenskapliga arbetet utan också i hans lediga författarstil som

gjorde att så kallade vanliga människor lätt kunde ta till sig hans

forskning och därmed få en fördjupad kunskap om Bibeln.

När Raymond Brown dog 1998, sjuttio år gammal, hade han

både hunnit med att ge ut åtskilliga stora verk om Bibeln, verkat

som professor vid det protestantiska Union Theological Seminary

i New York och suttit med i den påvliga Bibelkommissionen i två

omgångar. Redan 1972 utnämnde Paulus VI honom till kom -

missio nen och andra gången var 1996. Han satt också ordförande

för flera prestigefyllda bibelsällskap i USA och tilldelades 24 he -

ders doktorat runt om i världen. Brown prästvigdes 1953 och

anslöt sig till prästgemenskapen St Sulpice, som framför allt ägnar

sig åt undervisning av prästkandidater. Han doktorerade i semitiska

språk vid Johns Hopkins universitetet i USA 1958. Under

Andra Vatikankonciliet var han teologisk rådgivare till biskop

Joseph Hurley. Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger, numera

påve Benedikt XVI, har sagt att han skulle vara glad om vi hade

flera exegeter som Fader Brown.

Brown håller sig inte till en begränsad textkommentar utan

gör samtidigt teologi. Inte minst framkommer detta i boken The

Churches the Apostles left behind (”Kyrkorna som apostlarna

efterlämnade”) från 1984. Pluralformen kan förvåna, men framstår

som självklar när man läst boken. Det är alls inte fråga om en

syndfull kyrkosplittring, utan handlar snarare om den variations -

rikedom som apostlarna och deras lärjungar givit oss i arv. Vi kan

glädjas åt olika synsätt och traditioner och ändå leva i enhet.

Denna form för mångfald är redan uttryckt i Nya Testamentet

och Brown hjälper oss att tolka vad som står, och vad som inte

står i texterna.

En enkel men djup introduktion i kristologi hittar vi i boken

An Introduction to New Testament Christology från 1994. Också

här använder Brown sin exegetiska forskning för att visa vilka

olika betoningar som gjorts, när man berättat om Jesus Kristus,

och vilka teologiska konsekvenser de får. Likaväl som dessa båda

böcker avspeglar en mångfald av synsätt i olika grupperingar i

Tidigare bidrag till serien ”Vägledare”:

Henri de Lubac – katolicitetens poet (1/08)

Yves Congar – Den Helige Andes uttolkare (2/08)

Madeleine Delbrêl – Att leva i en bristfällig gemenskap (4/08)

kultur | sid. 27

den äldsta kristna historien, likaväl lär de oss att vi under vårt eget

liv behöver få uttrycka oss olika när det gäller kyrkan och vår relation

till Jesus Kristus och att det ena eller andra inte är mer rätt

eller fel.

Brown ingick också i den ekumeniskt sammansatta grupp

som gav ut boken Peter in the New Testament, 1974, och därpå

en liknande skrift om Maria, såsom hon framställs i de bibliska

texterna och den äldsta kristna litteraturen, Mary in the New

Testament, 1978. Boken är en guldgruva om vi vill förstå hur

olika evangelisterna själva uppfattade Marias roll.

Förutom den stora kommentaren till Johannesevangeliet var

Brown en av utgivarna till The Jerome Biblical Commentary som

”Här visar Brown sin lysande pedagogiska

förmåga och jag misstänker att

åtskilliga präster också får inspiration för

sina predikningar från dessa böcker.”

kom ut första gången 1968 och därpå i reviderad form 1990 och

som studenter i bibelkunskap känner till över hela världen.

Ytterligare två mästerverk är signerade Raymond Brown, nämligen

The Birth of the Messiah, som är en kommentar till barndomsberättelserna

i Matteus- och- Lukasevangeliet, på närmare

sju hundra sidor, och The Death of Messiah, en kommentar i två

tjocka volymer till passionsberättelserna. Även om dessa två verk

kanske inte lämpar sig som sänglektyr, så behöver man ändå inte

vara expert för att glömma både tid och rum när man avnjuter

dem.

Om nu en hel del av Browns böcker upplevs som skrivna för

redan insatta bibelentusiaster, så har han också skapat en snabbfil

för att fördjupa vår förståelse av bibeltexterna. I en serie tunna

böcker presenterar han texterna för advent, jul, stilla veckan,

påsk, pingst och den ordinarie tidens söndagsevangelier. Här visar

Brown sin lysande pedagogiska förmåga och jag misstänker att

åtskilliga präster också får inspiration för sina predikningar från

dessa böcker.

Många frågade Raymond Brown om han inte skulle skriva en

trilogi om Messias och därmed avsluta det han påbörjat om

Messias födelse och död med en bok om uppståndelsen. Han hävdade

bestämt att han aldrig haft någon sådan plan och svarade:

”Jag vill hellre utforska den dimensionen ansikte mot ansikte."

Sr Madeleine Fredell OP

Margaret Barker och tempelteologin (5/08)

René Girard och det heliga våldets dramatik (7-8/08)

Rosemary Radford Ruether – En systematisk feministisk teologi

(10/08)


sid. 28 | Kultur

Bang om Bang:

Barbro Alvings katolska tro synlig i en bok till hennes 100-årminne

”Efter alla mina vuxna decennier har det äntligen hänt mig att jag tror på Gud

och allting är ju förändrat.”

Citatet kommer från ett brev som journa -

listen Barbro Alving skrev till en vän den

12 april 1959, någon månad innan hon

konverterade till katolska kyrkan. Brevet

finns i boken Bang om Bang som ges ut i

dagarna i samband med 100-årsminnet av

hennes födelse.

Hon var född den 12 januari 1909, Barbro

Alving, en av 1900-talets mest kända svens -

ka journalister, med signaturen Bang.

100-årsdagen har uppmärksammats

på många sätt i media. Bland annat sände

Sveriges television under julhelgen en film

producerad av Maj Wechselmann.

Filmen berättade om Bangs liv som

reporter, krigskorrespondent, kåsör, atombombsmotståndare

och kvinnosakskämpe

men den gav också många inblickar i

hennes privatliv med dottern Ruffa och

vännen Loyse Sjöcrona.

I den en och en halv timme långa filmen

sades dock inte ett ord om Barbro Alvings

religiösa längtan och kamp och om hennes

konversion.

- Många har reagerat på det och hört

av sig till mig. De tycker att det fattades en

stor del av beskrivningen av hennes person

i filmen.

Det säger Ruffa Alving Olin när Km

ringer upp. Hon försäkrar att boken Bang

om Bang, som hon själv har sammanställt,

beskriver hennes mammas tro ur flera synvinklar.

Ruffa Alving Olin lovar att skicka utdrag

med posten. Dagen efter får vi texter från

året 1959.

I början av januari skriver Barbro

Alving i sin dagbok om vad hon kallar ”tre

tanketing”. Två av dessa beskriver hon så

här:

”Vet också att min väg i religionen

måste gå över Kristus, genom Kristus. Det

är en fläkt av det jag känner i kyrkan, därför

kommer gråten. Jag ber varje kväll för

vad det är värt. Det tredje: måste sluta

oroa mig för att jag kanske arbetar ihjäl

mig och nöter sönder skallen, helt enkelt

tro att Gud hjälper mig där om jag ärligen

tar alla mina ansvar. Förtröstan.

Det är som psalmen säger: Allt ju vilar

i min Faders händer.”

I april skriver hon till Emilia Fogelklou, en

av 1900-talets kända fredskämpar och

medlem av fromhetsrörelsen kväkarna som

betydde mycket en tid för Barbro Alving.

Ett stycke ur brevet inledde denna

artikel. Fortsättningen lyder: ”En grogrund

har jag väl alltid varit men full av

motstånd och förvirring. Förfärligt mycket

återstår, jag är bara stadd i början på en

vandring, men jag ser vägen nu och kan

inte vika av. Du förstår att det är mycket

märkvärdigt för mig och har gått till som

rimligt är, genom den enkla upptäckten:

man kommer inte förbi Kristus.”

En månad senare, vid pingsten 1959,

upptogs hon i Kyrkan. Hon döptes i Paris

av benediktinmunken Andreas Rask.

Ruffa och hennes mamma.

Vi har fått en bild från Ruffa

Alving Olins privata album. Den

är tagen 1957. Ruffa har just

tagit studenten. Om ett par år

ska Barbro Alving konvertera

till katolska kyrkan.


Nästa utdrag ur Bang om Bang kommer

från dagboken den 15 december samma

år. Så här lyder slutet:

”Jag lägger, har lagt, mitt liv i Guds

hand. Gud vet ju mina resurser, min

begränsning, allt. Jag behöver inte stånga

huvudet mot en vägg av förtvivlan över

alltings myckenhet, splittringen, svårig -

heten att koncentrera mig och få frid i

religiöst liv. Han vet och ser att jag gör så

gott jag kan.

Det blev ett stort lugn över allting. Jag

är så glad åt livet!”

Hur var det, frågar vi Ruffa Alving Olin,

talade din mamma med dig om sin tro?

- Inte så att hon ville påverka mig men

hon var öppen med sina tankar och

avgöranden. Hon skrev ett brev till mig

sommaren 1959 där hon förklarade hur

hon, som var kvinnoförkämpe och politiskt

radikal, ändå kunde låta sig upptas i

katolska kyrkan. Det var inte påven hon

anslöt sig till utan Kristus.

Efter 30 års sökande hade Barbro Alving

”kommit hem”, skrev hon i brevet.

- Mamma hade länge varit fäst vid

kväkarna men hade inte klarat av deras

enskilda, tysta sätt att utöva sin tro. Hon

behövde ledning, en person som kunde

hjälpa henne med hennes frågor. Och

ledaren blev Gunnel Vallquist som hon

kände en stor samhörighet med på många

sätt.

Vi ringer Gunnel Vallquist och, jodå, hon

minns mycket väl den första gången hon

mötte Barbro Alving. Det var i riksdagen

1958, då beslutet fattades om kvinnors

rätt att vigas till präster i Svenska kyrkan.

- Vi gick bra ihop. Barbro var en människa

som alltid sökte det rätta. Hon hade

en väldigt säker kompass och betydde

mycket för mig när jag var tveksam, i

samhällsfrågor till exempel.

Men när det gällde tron var det du som

ledde henne? Gunnel Vallquist vill inte

överdriva sin betydelse men säger att de

möttes under en period då Barbro var

mycket öppen för andlighet.

- Hon hade haft en närvaroupplevelse

av Gud men visste ingenting om Kyrkan.

Efter konversionen blev Barbro Alving

medlem i redaktionen för Katolsk kyrko -

tidning, föregångare till Katolskt magasin.

1968 blev hon dock av biskop John Taylor

uppmanad att lämna uppdraget eftersom

hon under Kyrkornas Världsråds möte i

Uppsala hade ingått i den grupp katoliker

som gick fram till det lutherska nattvardsbordet.

Gunnel Vallquist, som även hon ingick

i gruppen, förklarar att handlingen var ett

sätt att skynda på strävan mot gemensam

kommunion för alla kristna.

- Att Barbro riskerade sitt uppdrag

genom att delta visar ett enastående mora -

liskt mod.

Modet att engagera sig i fredsfrågorna fick

ännu större konsekvenser. För sin vägran

att delta i civilförsvaret satt Barbro Alving

i fängelse en månad 1956. Och i protest

mot chefredaktören Herbert Tingstens

propaganda för svenska atomvapen sade

hon upp sig från sitt arbete på Dagens

Nyheter 1958.

I fredsarbetet, liksom i arbetet för kvinnofrågorna,

hade hon en stor vän i Elin

Wägner, författaren, akademiledamoten,

föregångaren i freds- och miljöfrågor,

sociala frågor och i kampen för kvinnors

rättigheter, död 1949.

Hon ville skriva Wägners biografi men

trots 18 års ansträngningar lyckades hon

inte.

- Barbro var övertygad om att Elin

Wägner var en profet och därför var det

viktigt för henne att få skriva biografin.

Hon samlade på sig ohyggligt mycket

material. Jag minns att det var en ständig

plåga för henne att inte få ro att skriva,

berättar Gunnel Vallquist.

- Till slut överlämnade hon materialet

till Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson.

Där måste ni vara varand ras totala motsatser?

Ja, Gunnel Vallquist håller med om

att hon har varit den uthålliga som har

genomfört stora litterära projekt medan

Barbro var rastlös och splitt rad, ständigt

arbetande på att spegla nuet.

Den bilden understryker Ruffa Alving

Olin. Hennes mamma var mitt uppe i det

som hände i tiden, i ögonblicket.

Hur såg man tydligast hennes tro visa

sig i hennes liv?

- Tron och pacifismen gick hand i

hand, det där med att ”inte dräpa” och att

”älska sin nästa såsom sig själv”.

För arbetet med Bang om Bang har Ruffa

Alving Olin gått igenom brev och dagböcker

men också memoarboken Det

kultur | sid. 29

kom aldrig i tidningen och de fyra bio -

grafiska böckerna med titeln Per sonligt.

Hon har försökt ge en nyanserad bild

av den person som led av att utåt försvara

bilden av en duktig och skojfrisk person.

Hennes allvarligare sidor, där hon

bejakar sin tro, skymtar stundtals fram i

hennes texter. En bok som Ruffa Alving

Olin vill nämna är Tankar på en lant -

kyrko gård.

- Det är en fin bok med djupa upp -

levelser som hon har berättat om i artiklar

och föredrag.

Eftersom boken inte längre går att få tag

i skickar Ruffa Alving Olin utdrag ur den

också.

Vi hittar en text från 1971 med

rubriken ”Vad betyder Jesus för mig?” där

Barbro Alving skriver om Kristi blick: ”…

den håller en oro ständigt vaken; och den

är det enda som ger frihet från oro, frid”.

Ett par år senare skriver hon i ett enkätsvar

i Aftonbladet där frågan är ”Rädd för

döden?”:

”Naturligtvis kan jag fortfarande

känna plötsliga ryck av skräcken för fysisk

förintelse, har ju psyke och nerver. Och

framför allt känna en ledsenhet att jag kan

dö medan det finns människor kvar som

behöver mig. Men djupast, i grunden och

hållfast under allt det där, finns den ickefruktan

som en tro och ett levande

Kristusförhållande ger. Att dö är att

komma hem. Att segla över ett vatten.”

Birgit Ahlberg-Hyse

Barbro Alving (1909-1987) var Dagens

nyheters stjärnreporter 1934-59.

Kåsör från 1942 som "Käringen mot

strömmen" i Vecko-Journalen där hon

anställdes som reporter 1959.

Gjorde uppmärksammade reportageresor

och skrev bland annat om olympiaden

i Berlin och Spanska inbördeskriget

1936, Finska vinterkriget 39-40,

Hiroshima 48, Ungern 56, VM i tungviktsboxning

59 (Bangs reportage

bidrog till att proffsboxning förbjöds i

Sverige), Vietnam 67, Prag 68, rundresa

i Afrika 71.

Utmärkelser: De nios stora pris 1975,

Publicist klubbens Guldpenna 1977.


sid. 30 | kultur

Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel

2008 har varit Selma Lagerlöfs år – 150-årsminnet av hennes födelse har uppmärksammats

stort både i Sverige och utomlands med föreläsningar, utställningar, radio- och TVprogram.

Att hon är en uppskattad författare har framgått med all önskvärd tydlighet.

Fotografi av Selma Lagerlöf 1906 (A. Blomberg). Bilden används i en broschyr om 150-årsfirandet av

hennes födelse respektive 100-årsfirandet av hennes Nobelpris.

En plump finns dock i protokollet: den

miniserie i två delar som SVT Drama

sände vid jultid. Med vilseledande fiktiva

inslag förvanskade man Selma

Lagerlöf och reducerade henne till att

enbart bli språkrör för den radikala lesbiska

feminism, som numera är politiskt

korrekt i medierna.

Så mycket fattades i den bild av Selma

Lagerlöf som förmedlades till den dryga

miljon, som såg programmen. Kände

manusförfattaren till att kyrkobesök,

helgon och Leo XIII var viktiga inslag i

Selma Lagerlöfs liv i Taormina, alltså

den tid som skildras i seriens första del?

Även om så är fallet, var det naturligtvis

inget man ville ha med av dramaturgiska

skäl. Men också i mer seriösa program

om Selma Lagerlöf är hennes relation

till katolicismen oftast ett ickemotiv.

Det är synd, för därmed blir

bilden av henne ofullständig. Det fanns

nämligen en sådan relation – och en

intressant sådan.

Selmas första kontakt med vår kyrka

kom tidigt. I den självbiografiska Ett

barns memoarer berättar hon, att hon

som liten flicka varit i "katolska kyrkan"

i Stockholm, alltså i gamla S:ta Eugenia

kyrka på Norra Smedjegatan. Det var

hennes moster, som tog med henne dit;

Selma bodde hos henne under sina besök

i huvudstaden. Mos tern tyckte så mycket

om sången och musiken i S:ta Eugenia,

och det gjorde nog också lilla Selma.

Sången och musiken i de katolska kyrkor -

na i Italien skulle senare bli ett återkommande

tema i hennes resebrev.

Mer djupgående blev kontakten med

den katolska kyrkan, då Selma Lagerlöf

i början av 1890-talet lärde känna

Helena Nyblom, en på den tiden

välkänd författarinna och kultur -


skribent som 1895 konverterade till

katolska kyrkan. Bekantskapen hade

in letts då Selma skrev ett tackbrev för

en positiv recension av Gösta Berlings

saga. Helena svarade och en livlig korrespondens

började. Brevväxlingen ger

oss en bild av den unga Selma Lagerlöf

som en person som blir allt mer

intresserad av katolicismen, som ofta

kommer med invändningar men som

tänker fördomsfritt och uppenbart vill

skaffa sig nya insikter. Selma har

förståelse för Helenas konversion: "Jag

är glad att religionsbytet gör dig så

lycklig. Då jag hörde dig tala om det,

bortföll med ens allt det orimliga, som

annars i våra ögon häftar vid katolicismen."

Själv skulle hon nog dock bli

"helt olycklig", skriver hon utan närmare

förklaring. Men hon vill veta mer:

"Låt oss träffas och prata. Om religion.

Gud är mer än dikt." De diskuterar

aktuella ämnen med anknytning till

den katolska församlingen.

Ordenssystrar hade kommit till

Stockholm, vilket givit upphov till en

hätsk presskampanj. Selma var

upprörd: "Det är förfärligt med denna

intolerans. Svenskarna har blivit

hjärntvättade med avsky för katolicismen

sedan födseln." Men hon reserve -

rar sig också, har inte riktigt förstått

klosterväsendets offertanke: en mor

som uppoffrar sig för sina barn gör,

tycker hon, "en insats väl så stor som

dessa katolska nunnor, som uppoffrar

sig för främmande människor". Den

katolska tron fortsätter dock att

intressera henne; den har, skriver hon,

"så många goda sidor, och vi borde av

den lära mycket, som vår egen religion

saknar”.

Under den italienska resan 1895-1896

fördjupades Selmas kunskaper om

katolicismen. Både hon och reskamraten

Sophie Elkan var flitiga kyrkobesökare,

så flitiga att det ibland väckte uppseende,

som till exempel då de i Rom tackade nej

till Skandinaviska föreningens berömda

julfest, eftersom den krockade med en

mässa, som de ville delta i. En del ögon -

bryn höjdes och saken kommente rades i

Afton bladet.

Selma uppskattade framför allt sång en

och musiken, men också liturgin: "De ha

kvar här en mängd ceremonier och bruk,

som är utmärkt vackra och oskyldiga

med. Skada att de blivit borttagna

hemma." Att hon noga följde med i mässorna

visar ett långt brev till mamman

från Rom påsken 1896, i vilket hon

detaljerat beskriver skärtorsdagens,

långfredagens, påskaftonens och påskdagens

liturgier.

Till Selmas intressen hörde också helgon.

Hon ville skriva legender. Redan

före Italienresan hade hon fått hjälp av

Helena Nyblom med litteratur. I Italien

köpte hon allt hon kunde komma över,

från enkla turistbroschyrer till lärda

vetenskapliga verk. De nydiktade, rent

estetiskt inriktade legender, som blivit

något av ett litterärt mode vid den här

tiden tog hon avstånd från. I sina le -

gender ville hon alltid utgå från en auten -

tisk legend som hon sedan kunde bearbeta

genom att infoga egna tankar,

ibland till och med reseminnen. Resultat -

et blev legender som fortfarande kan läsas

också av fromma katoliker.

Hösten 1895, strax efter Selmas och

Sophies ankomst till Italien, började

Italien sitt kolonialkrig mot Abessinien.

Pacifisten Selma upprördes i sitt innersta.

Lika upprörd var hon över den

sociala nöd hon såg och över hur brutalt

arbetarnas demonstrationer slogs

ned; socialismen hade kommit till

Italien. Selma var positiv till kampen

för social rättvisa men kunde inte

acceptera en materialistisk världsuppfattning:

"Marxismen gör världen tom

och trång för mig. Jag måste tro på

Gud och på ett odödligt liv - annars

kan jag inte dikta, och om jag inte kan

dikta förtvinar jag." Hon började grubb -

la över socialism kontra kristendom.

Det var i den situationen som påven

Leo XIII blev en idol för henne. Han

protesterade offentligt mot kriget och

hade i sin encyklika Rerum Novarum

kultur | sid. 31

presenterat ett socialt program, som

gav Selma ett svar på hennes frågor.

Påve Leo och hans tankar finns från

och med nu med i flera av hennes berättelser.

I Antikrists Mirakler låter Selma

påven själv avsluta debatten om kristendom

och socialism, romanens

huvudtema.

Boken om Antikrist, som kom

1897, väckte en del uppståndelse. För

Hjalmar Branting var den "en

stridsskrift mot okyrklig socialism".

Men Helena Nyblom jublade: "Icke den

mest rättrogna och flammande catholik

kunde ha lyftat Kyrkan högre än vad du

”Kände manusförfattaren till att kyrkobesök,

helgon och Leo XIII var viktiga inslag i Selma

Lagerlöfs liv i Taormina, alltså den tid som skildras

i seriens första del?”

gjort i denna bok. Just så skulle Kyrkan

ha talat. Är du en profet, som säger ord

du inte själv vet men som Gud har skrivit

dig?" skrev hon i ett brev till Selma.

Selma blev något perplex och skrev till

en annan väninna: "Helena tror visst att

jag är katolik fast jag ej kommit till klar -

het om det."

Selma Lagerlöf varken var eller blev

katolsk konvertit. Men hon hade inte

sin tids vanliga fördomar om katolicismen,

hon skaffade sig kunskaper och

hon hade en i grunden positiv inställning.

Man skulle önska att också detta

kom till allmänhetens kännedom.

Bilden av henne skulle kanske föränd -

ras något.

Gunnel Becker är sekreterare i Selma

Lagerlöf-sällskapet.

Gunnel Becker

En recensionen av TV-serien finns på på

Katolsk Historisk Förenings hemsida:

www. katolskhistoria.se


sid. 32 | kultur

Om Luxemburgs kyrkor:

”Det började år 963…”

Till staden Luxemburg, som såväl bokstavligen som ”andligen” ligger i hjärtat av Europa,

kommer årligen tiotusentals turister. Och denna stad är väl värd att besöka. Inom ett

behändigt avgränsat område, i storlek inte mycket större än staden Lunds stadskärna,

finner vi den lilla ån Petrusses djupa ravindal som genomkorsar staden. Dalens höga träd

och vackra planteringar gör att det väl lönar sig att promenera där – och se upp mot

stadens ärevördiga bebyggelse på ömse sidor.

Mikael. Staty föreställande ärkeängeln med sin våg i St. Michel-kyrkan.

Foto: Tommy Engman

Bland dessa vackra byggnadsverk talar de många

kyrkorna, utspridda på alla håll, om den viktiga roll religionen

har spelat i stadens och den omgivande landsbygdens

liv genom tiderna. Det började år 963 då greve

Siegefroid lämnade sina jaktmarker i nedre Ardennerna

och lyckades byta dessa mot den utskjutande klippan

över ravindalen, en viktig strategisk punkt. På grund av

läget på den romerska huvudvägen mellan Reims och

Trier rådde där redan en viss ekonomisk aktivitet i form

av bland annat en viktig marknad. Här uppförde nu

greve Siegefroid sin borg som han gav namnet

Lucilinburhuc (den lilla borgen) och i samband med den

kom den första kyrkan till år 987.

Den mest iögonfallande kyrka landet äger är Vår frukatedralen

vars grundsten lades 1603 som en nödvändig

pendang till det ståliga jesuitkollegiet. I jesuiternas skola

utbildades de som skulle komma att inneha de högsta

posterna i landets offentliga liv och till en dylik skola

hörde naturligtvis en kyrka. Denna kom att utvidgas och

är med sina tre eleganta och höga torn ett vårdtecken

som vittnar om landets i princip katolska tillhörighet

(även om det nuförtiden verkar vara både si och så med

den saken, jämför den i Luxemburg pågående eutanasidebatten).

En intressant fresk över huvudportalen vittnar

med sina avbildningar av såväl för jesuitorden viktiga

helgon som av offentliga personligheter från denna tid

om den starka samhörigheten mellan stat och kyrka på

1600-talet.

En lustig detalj, om man så får säga, är historien

om vad som hände med de jordiska kvarlevorna av

den legen domspunne luxemburgiske greven och kungen

av Böhmen, Jang de Blangen (Johan den blinde), som

dog så tragiskt på Crécy-krigsfältet år 1346. Kvarlevorna

blev spridda på olika ställen, några hamnade hos en

bagare under franska revolutionen, andra i en porslinsfabrik

och andra åter gömdes i en vindsvåning…

Slutligen, det var år 1946, hade man emellertid lyckats

samla ihop dem alla och för att skaffa de under kriget

hårt prövade luxemburgarna en nationell symbol ville

man placera dem i katedralens krypta.


Bröllopet i Kana. Detalj, Vår fru-katedralen, Luxemburg.

Foto: Tommy Engman

För att vara säker på att benen verkligen

tillhörde Jang/Johan ville man dock

inhämta ett expertutlåtande. När den

inkallade historikern Siggi König blickade

in i kistans innandöme utropade han

förtjust: Et ass en, et ass en! (”Det är han,

det är han!”) Grunden till att König i det

delvis förmultnade liket kunde bekräfta

kungens identitet var att han genom sina

historiska efterforskningar exakt visste var

lansen hade stuckits in i kungens kropp!

Så fick man då äntligen sin efterlängtade

hjälte och galjonsfigur ordentligt

instoppad i en vacker alabasterkista där

var och en än idag kan betyga honom sin

vördnad – åtminstone om man är luxemburgare

och anser sin historia vara en

levande verklighet.

Så kommer vi på vår rundvandring bland

Luxemburgs kyrkor till den egenartade St.

Michel-kyrkan, den äldsta bland Luxem -

burgs kyrkor. Man förmodar att en kyrka

fanns här redan innan Siegefroid uppförde

sin borg, det vill säga redan på 700- och

800-talet. När så Siegefroid byggde borgen

lät han här uppföra en kyrka strax utanför

borgen. Under Luxemburgs turbulenta

historia revs denna kyrka flera gånger och

återuppbyggdes igen, slutligen i sengotisk

stil år 1519. Delar av de gamla bygg -

naderna blev dock alltid kvar.

Det inre i den lilla kyrkan är särskilt

vackert och den intima atmosfären inger

besökaren en speciell trygghetskänsla. Till

den säregna stämningen hör också att

kyrkan ligger direkt över dalen, öppen ut

mot fästningsmurarna och de vida

horisonterna bortom dessa.

Inne i kyrkan finner vi flera viktiga

artefakter och vackra målningar, bland

annat ärkeängeln Mikael, med sitt attri -

but, vågen med vilken själarna vägdes –

men som i Luxemburg kan få känneteckna

att både det andliga och ”handeln” får

sitt.

kultur | sid. 33

En tid, under franska revolutionen, förvandlades

kyrkan till ett tempel helgat åt

Förnuftets gudinna för vilken en berömd

skådespelerska fått stå modell. Den

nuvarande kyrkan är en blandning av

romansk, gotisk och barock stil och är även

hovets, parlamentets, domstolens och mili -

tärens kyrka.

Nere i Grund-dalen finner vi så Neumün s -

terkyrkan från 1308 som brändes ner av

Ludvig XIV men återuppfördes 1688-

1705. Denna kyrka utmärker sig för sin

rika barockinteriör med den berömda svarta

madonnan med Jesusbarnet. Man anser

att den svarta färgen går tillbaka till den

hedniska tiden och tror att bruket att låta

ett ”heligt” ting få den trolska och mystiska

svarta färgen sedan överfördes till de

katols ka bilderna. Dylika svarta madonnor

finner vi överallt i det katolska Europa

och de väcker ofta förundran – ingen har

ännu helt lyckats lösa deras gåtor.

Fortsättning


sid. 34 | kultur

Glädje för ögat. Vår fru-katedralen i

kvällsbelysning, sedd från öster.

Foto: Office National du Tourisme

Min egen favoritkyrka där jag helst deltar i mässan

är de italienska redemptoristfädernas egen

kyrka med tillnamnet St. Alphonse som ligger

inklämd på en central gågata mitt emot ett

anrikt konditori. Denna ståtliga och monumentala

kyrka som dock blir så intim under mässfirandet

byggdes på 1850-talet, kort tid innan

Luxemburg av stormakterna anmodades att

anta neutralitet, på ett stycke mark som ej

behövdes för militärt ändamål. Med de stora

glasmosaiksfönsterna och det rikliga ”lösöret”

ville man efter den franska revolutionstidens

förnuftshegemoni nu gå tillbaka till ett återskapande

av den religiösa känslan.

Trots att ännu ett tiotal kyrkor från olika historiska

perioder skulle kunna lyftas fram vill jag

nu sluta med att nämna Kongregations- eller

Treenighetskyrkan. Denna lilla kyrka mitt i

ministeriekvarteren var under 1800-talet den

preussiska garnisonens egen kyrka (garnisons -

trupperna var protestantiska) och kom sedan att

bli det härskande protestantiska huset Nassaus

huskyrka. Sedan den förste storhertigen Adolfs

son Wilhelm fått sex döttrar med sin portugisiska

gemål (och ingen son) och det regerande

huset därmed blivit katolskt (flickor ärvde mo -

derns religion, söner faderns), tjänar kyrkan den

protestantiska församlingen i staden (hovet, och

Luxemburgs katoliker med dem, kom först och

främst att anlita själva katedralen eller St.

Michel-kyrkan). Kyrkan har en behaglig inte -

ri ör och den rikt utsirade barockportalen är en

glädje för ögat.

Kongregationskyrkan och Vår fru-katedralen

ligger nästan ”vägg i vägg”. När det är dags för

mässa eller helgmålsringning förs först den

mäktiga klockklangen från katedralen ut

över nejden, strax följd av kongregations -

kyrkans mer spröda klang. Jag ser det som

en ekumenisk ”touch”.

Natasja Hovén

Natasja Hovén har delat med sig av vad

Luxemburg – landet och staden – har att bjuda på

också i Km 6/07 och 6/08.

046-14 05 90 info@exodusresor.se www.exodusresor.se

”Resor med kvalitet och gemenskap är vårt motto

dvs prisvärda resor med god, kristen gemenskap.

Vi erbjuder resor som är lite ovanliga, intressanta

och berikande”.

Under 2009 erbjuder vi t ex:

Det Heliga Landet, 28 mars-5 april

Lourdes & Lisieux, 9-18 juni

Reseledare: Birgitta Löwendahl

(Läsarresa med tidskriften Jungfru Maria)

Tre resor i S:t Paulus fotspår:

Rom: 9-20 sept

Grekland: 30 sept-7 okt

Malta: 11-18 okt

Vi arrangerar även pilgrimsvandringar för sällskap

Vi har flera resor till passionsspelen i Oberammergau 2010 bl a ”Det katolska Bayern

med Oberammergau” 9-15 aug med Fr. Michael Schneider

Beställ hem vår katalog!

Tveka inte att ringa eller mejla oss för offert!

Låt dina drömmars resa bli verklighet

välkomnar till ett seminarium om

Humanae Vitae

Lörd. 25 april kl. 10.30-15.30

i S:t Franciskus församling, Jönköping.

För program se www.respektlivet.nu

eller ring Respekt på 08-55 60 20 13.

Anmälan före den 15 april till

S:t Franciskus församling på tfn 036-12 06 57, fax 036-12 28 30

eller e-post jonkoping@katolskakyrkan.se.

Ange eventuella allergier.

Katolska utskottet

för äktenskap och familj

– vilket är dess budskap?

Deltagande och lunch bekostas av

KUÄF och Respekt.


Böcker

James G. McCarthy:

Evangelium enligt Rom: En jämförelse

mellan katolska kyrkan och bibeln

Översättning: Tomas Dixon

Gospel Media, 2008

Utgångspunkten och målet för det ekumeniska

arbetet sammanfattas enligt

katolsk uppfattning i mottot ”kärlek och

sanning”. Under de senaste decennierna har

den ekumeniska metoden gestaltats utifrån

begreppet och levnadsmönstret ”dialog”.

Vår förre påve underströk så vackert i sin

stora encyklika om ekumeniken att dialogen

aldrig kommer att upphöra, eftersom

dialogen är den djupast mänskliga och

gudomliga formen för existens. Att påminna

sig om dessa enkla och på samma gång

djuplodande fakta kastar perspektiv på den

före detta katoliken James McCarthys

polemiska bok om katolsk tro, Evangelium

enligt Rom, en bok som nu lanseras stort i

det frikyrkliga Sverige.

McCarthy är konvertit. I vuxen ålder

konverterade han från ett aktivt liv i den

katolska kyrkan till en protestantisk kristendomsform.

Numera verkar han inom

missionsrörelsen ”Goda nyheter för katoliker”

för att omvända katoliker till protestantismen.

I det svenska förordet till hans

bok sägs att det vällovliga syftet med boken

är att ”uppmuntra till en sund och öppen

teologisk debatt” om katolska kyrkans tro.

Detta påpekas vara av särskild betydelse då

många protestantiska ledare även i Sverige

pekar på nödvändigheten av enhet med den

katolska kyrkan och därmed med påven i

Rom. Vilken är den lära som den katolska

kyrkan står för idag och hur står den sig i

jämförelse med bibeln?

Metoden som författaren använder sig av

är att gå till källorna. Dessa källor är framför

allt Katolska kyrkans katekes och

Andra vatikankonciliets texter men också

många andra teologiska verk. Detta görs i

fyra avdelning ar som behandlar frälsning -

en, mässan, Maria samt frågan om makt

och auktoritet. Författaren ställer inledningsvis

ett antal allvarliga frågor till sin

läsare: Är katolicismen den tro om Kristus

gav vidare till oss? Leder den katolska frälsningsvägen

till himlen? etc. För fattaren

pekar sedan på att det viktiga inte är att

fråga sig om katolikerna eller protestanterna

har rätt utan ställa frågan om vilken tro

som överens stämmer med bibeln.

McCarthy besjälas av en uppriktig

iver att så korrekt som möjligt vilja framställa

den katolska tron med hjälp av

många och långa citat. Hans största pro b -

lem blir emellertid att han tror sig kunna

uppställa ett alternativ som innebär en

oförmedlad, direkt tolkning av bibelns

budskap. Om det idag fortfarande går att

se en tydlig skillnad mellan katolskt och

protestantiskt, framträder denna tydligt i

den individualism som McCarthys kristna

tro står för. Individen och hans/hennes

frälsning och tolkningsföreträde i samtiden

är det centrala och allt låter sig bevisas

med enskilda bibelcitat. För katolsk tro är

det i stället gemenskapen i tron genom historien,

vår gemensamma väg till frälsning -

en tillsammans med den triumferande

kyrkan i himmelen, som står i centrum.

En fråga som läsaren ställer sig är: vilken

är det svenska förlagets agenda? Det förmärks

en oro över vart den protestantiska

kristenheten är på väg. Ekumeniken mellan

den katolska kyrkan och de karismatiska

samfunden betraktas förmodligen

som ytterst oroväckande. I stället framställs

här ett markerat alternativ: mission

bland katoliker för att omvända oss från

det falska evangelium som vi tror på, från

den tro som innebär att vi kommer att dö

i våra synder (jfr s. 292f.).

McCarthy uppmanar till att säga nej till

ekumeniken och uppmuntrar sina läsare

till ”en definitiv brytning med katols ka

kultur | sid. 35

kyr k an”, med andra ord förespråkar han

proselytism. Förvisso upptar katolska

kyrkan också medlemmar av andra kristna

samfund i sin gemenskap och förvisso

menar den katolska kyrkan sig utgöra fullheten

av Kristi kyrka, men samtidigt har

vår kyrka en stor respekt för allt det goda

som förvaltas i de andra kyrkornas och

samfund ens traditioner, vilket innebär att

vi inte ser det som en nödvändig kallelse

att jaga konvertiter i andra kristna samfund.

Vårt katolska (re)evangelis ations -

arbete riktar sig till de icke-troende och de

helt avkristnade miljöerna i vårt samhälle.

Här har alla kristna ett gemensamt ansvar.

Den insikt som dröjer sig kvar efter läsningen

är vårt ständiga behov av dialog.

McCarthys bok åskådliggör grundläggande

skillnader, men lider till vissa delar

också av missuppfattningar. Författaren

vill på klassiskt vis disputera, det vill säga

uppställa frågor och med förnuftets vapen

och Andens svärd argumentera. För att

göra det krävs ett stort mått av intellektuell

hederlighet och klarsyn att se motståndaren

sådan han eller hon verkligen är.

Disputationen är en hedervärd dialogform.

Ett annat sätt att nå fram till klarhet

är att odla det förtroliga samtalet, i vilket

vi lyssnar och gemensamt söker oss fram.

Kjell Blückert

Elisabeth Assig Hvidt och Niels

Christian Hvidt:

Kunstens mirakler – den klassiske

kunsts skildringer af Bibelens mirakler

Gyldendal, Köpenhamn, 2008

Nog framstod det som en djupare tanke,

att jag fick den inspirerande danska boken

Kunstens mirakler i min hand, just som jag

satt och skrev om de sekulariserade texterna

på Historiska Museets Mariautställ -

ning, där Bebådelsen behandlas med

sådant avståndstagande! Boken innehåller

generösa helsidesbilder av de stora mästarnas

målningar om Bibelns mirakler med

inkännande texter av Elisabeth Assing

Hvidt och Niels Christian Hvidt. Den

skulle med fördel kunna översättas till

svenska och sedan användas i undervisningen

av ungdomar, katekumener och

varför inte även blivande präster för att

visa dem hur de välkända bibelorden

tolkas av konstens mästare i bild. Inte

minst för att flera konstnärer från olika


Fortsättning


sid. 36 | kultur

epoker får skildra samma scen blir det en

bra ”igång sättare” av diskussioner om

bibeltexternas innebörd.

Varje sida inleds med det aktuella styc -

ket i Bibeln följt av författarnas tolk -

ningar och information om respektive

konstnär. Det rör sig inte om någon svår

akade misk bok utan texten är mycket

personligt och lättillgängligt skriven utan

att för den skull vara ytlig. Konsten mellan

1300 och 1650 omfattas – guldåldern för

det religiösa måleriet inte minst i Italien.

Följdriktigt dominerar de italienska mästarna

stort med bara ett fåtal namn från

andra länder. Starkast bland de icke-itali -

enska konstnärerna är inte oväntat

Rembrandt och den på Kreta födde men i

Spanien verksamme Dome nico Theotoco -

poulos, kallad El Greco (som just betyder

Greken).

På omslaget finner vi Botticellis (1444/45

- 1510) vackra Bebådelsebild fylld av den

florentinska skolans ljuvhet men samtidigt

med ett stort allvar i jungfru Marias anlete

och hennes kroppsrörelse, som både är

frågande och accepterande. Vi kan tänka

oss, att den helt unga flickan just bemöter

änglabudet med den berättigade frågan

”Hur skall detta ske?”.

Scen efter scen följer, och författarna

pekar klarsynt på detaljer även utanför

scenens centrum. Detaljer som ofta på ett

försynt sätt förstärker berättelsens autenticitet.

Men det är inte detaljerna som för

berättelsen nära oss och gör miraklen

övertygandet. Det är Ljuset. Varje konstnär

har sin egen ljusbehandling alltifrån

fransmannen Poussins klassicistiska kalla

ljus, som dessvärre ger hans scener ett drag

av berättande bibelplansch, till den stora

ljusmästaren Rembrandt (1606–1669)

som fyller dem med evigt liv.

Däremellan har vi El Grecos (1541

–1614) märkligt surrealistiska blå- och vittonade

ljus, som flammar och vrider sig och

sannerligen får scenen att framstå som ett

mirakel och inte som vanlig vardag. Hans

sätt att måla är så modernt expressio -

nistiskt, att man har undrat om han hade ett

synfel eller till och med var galen. Men

ingen står oberörd inför hans omskakande

tolkningar (framför allt i original) av Be -

bådelsen, Kristus på oljeberg et, Kors fästel -

sen och övriga scener ur frälsnings dramat.

Men låt oss avsluta med en till formatet

inte alls stor målning, som jag brukar

”hälsa på” varje gång jag är på Louvren i

Paris: Rembrandts Emmaus skildring från

år 1648. Den saknar helt El Grecos stora

effekter utan är nedtonad och till synes

vardaglig. En man bryter ett bröd, två

andra män sitter vid ett värdhusbord, och

en helt oberörd tjänare står i bakgrunden

och serverar. Så släpper Rembrandt in

ljuset, som sakta närmar sig scenens cent -

rum, slår ner på bordsytans vita duk, som

blir en svepning, reflekteras rakt upp mot

Kristi ansikte, när han bryter brödet.

Avslöjandets och miraklets ögon blick, då

lärjungarna plötsligt ser. En sekund senare

– står det hos den store bildberättaren

Lukas – att ”han försvann ur deras åsyn”.

Konsten kan på ett märkligt sätt förmedla

dessa olika tids- och betydelseskikt, om

man låter betraktandet ta tid och förvandlas

till meditation.

Lars Melin:

Svära i kyrkan

Carlssons förlag, 2008

Elisabeth Stengård

Det har skrivits många lärda verk om

tro och vetande. Inte går det väl att skriva

humoristiskt och samtidigt med djup

om ämnet? Jo, faktiskt.

Lars Melin har lyckats förmedla

mycket tänkvärt härom i en delvis nästan

drastiskt kåserande stil. Språkglädjen,

humoristiska formuleringar, det moderna

språket och dito referensramar gör


Svä

ra

-- i

kyr

kan

innehållet lätt att ta till sig. Som språkforskare

samt författare till ett flertal

populärvetenskapliga verk och läroböc -

ker för skola och universitet har Melin

lärt sig en skrivarkonstens pedagogik,

som även tilltalar yngre. ”Vår kristna

terminologi är ibland föråldrad. Vår tro

måste verbalt kunna uttryckas, så att den

blir begriplig även för dem.”

Varför denna titel: Svära i kyrkan?

Författaren konstaterar att upplysning -

en, följd av liberalteologin, postmoder -

nismen och de allra senaste årens ateistiska

väckelserörelse har kritiserat

kyrkan så kraftigt och många gånger så

orättvist, att ingen längre höjer ett

ögonbryn ens inför de värsta påhoppen.

Svära i kyrkan har blivit ett allmänt

begrepp för att våga säga något opassande

– och i dag är det – inte minst i

många intellektuella kretsar – högst

opassande att försvara den kristna tron.

Det är verkligen att svära i kyrkan.

Argumentationen är både rolig och

slagkraftig. Melin har förmågan att på

några få rader lyckas karakterisera

strömningar och tendenser i vår tid, slå

hål på många fördomar om kristen tro

och visa på vetenskapens begränsningar

och paradigmskiften och på våra tankars

bundenhet till vår egen tid och omgiv -

ning. Mot detta ställer han kristendomen

och visar hur vi där är del av ett mycket

större sammanhang än vår tidsbundna

kultur.

På knappt 150 sidor hinner han presentera

många av de existentiella frågor

som en reflekterande människa av idag

kan tänkas ställa sig. Svära i kyrkan


uttrycker vår egen tids brottning med

livsfrågorna och visar på den kristna

vägen som en hållbar livsväg.

James Blom

Astrid Andersson Wretmark:

Tito Colliander och den ryska heligheten

Artos, 2008

På besök i Nya Valamo kloster i Finland

för många år sedan hittade jag i biblioteket

en liten skrift som grep mig djupt: Samtal

med smärtan av Tito Colliander. Den

ledde vidare in i ett ovanligt författarskap

och livsöde. Mer än 40 titlar omfattar

Collianders produktion, som speglar en

människas religiösa väg, där ett grundmotiv

är en följeslagare av sorg och tvivel men

där nya ljusare toner tillkommer: upp -

levelser av skönhet, godhet, helighet, tro.

En människa som efterhand finner sin

religiösa hemmahörighet, men alltid med

en självkritisk distans.

Prästen Astrid Andersson Wretmark har

skrivit en underbar studie om Tito

Colliander (1904 – 89) och hans värld,

Tito Colliander och den ryska heligheten.

Från skräckupplevelserna i revolutionens

Petrograd för vägen via Karelska näset och

estniska Petseri till Paris och tillbaka till

Finland. Utifrån Collianders själv -

biografiska böcker växer bilden fram av

ett konstnärstemperament som avstår från

bilden till förmån för ordet och som

utvecklas och fördjupas i mötet med benådade

platser och andliga gestalter som sätter

sin prägel.

Redan tidigt går den unge Collianders

färdriktning hän emot den ortodoxa traditionen

och kyrkan. Starka upplevelser av

ryskortodox liturgi i det fantastiska

klostret Petseri, numera Petjori nära Pskov,

de exilryska kyrkorna och miljöerna i

Paris, litterära möten men framför allt personliga

vänskaper med ortodoxa gestalter

som biskop Alexander i Helsingfors och

allra främst den älskade fader Johannes i

Valamo kloster (han dog 1958).

Här passar Astrid Andersson Wret -

mark på att berätta om fader Johannes,

igumen (föreståndare) för munkarna i Nya

Valamo i Finland, dit de flytt undan Röda

armén från sitt gamla kloster på öarna i


Ladoga. Fader Johannes hör till dessa

mänskliga, intuitivt kloka, ödmjuka, enkla

och djupt andliga själasörjare som betyder

så mycket för alla som lär känna dem och

som älskas av alla de möter. Hans brev och

texter citeras här och var och hans värme

lyser igenom överallt.

Fader Johannes är värd att lära känna

närmare. Han skrev på ryska, men ett ur -

val ur hans brev finns utgivet på svenska

av Valamo kloster år 1997: Fader

Johannes. Kristus är mitt ibland oss – Brev

av en biktfader i Valamo kloster. Året

innan utkom en sorts dokumentär roman

om honom, fint skriven av dåvarande

arkimandriten Panteleimon, klosterföreståndare

i Valamo, nu metropolit i

Uleåborg: Drömmens farkost, på finska

Unen laiva 1994. På engelska kom breven

ut 1979, Christ is in our midst, översatta

från en fransk utgåva från 1961, och på

tyska 1990, Der Herr möge euch

schützen. Allt detta bara för att visa att de

tidlösa, gripande breven till biktbarnen

finns tillgängliga på flera språk.

Kyrkans tidiga fäder lever starkt i den

ortodoxa traditionen, och Astrid

Andersson Wretmark visar med kärlek

och kunskap på mycket av den skönhet

och intagande spiritualitet som finns där.

Hon har följt Tito Colliander och även

fader Johannes i spåren och förmedlar

sina intryck och upplevelser med stor

skönhet. Hon förtjänar ett varmt tack

för att hon öppnar en dörr på glänt till

den andliga värld och de benådade

miljöer som levt och lever i våra östliga

grannländer, samtidigt som hon presenterar

människan Tito Colliander och

hans fascinerande författarskap och väg

till tron.

BÖNEAPOSTOLATET

Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, arbete,

glädjeämnen och lidande i förening med din Sons

Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande

ge mig styrka att vittna om din kärlek.

Benedikt XVI:s intentioner för år 2009:

FEBRUARI

Allmänt: Att alla präster och biskopar alltmer

låter sig inspireras av den helige Ande

i sin undervisning och omsorg om Guds

folk.

Missionen: Att Kyrkan i Afrika finner vägar

att verka för försoning, rättvisa och fred, i

enlighet med biskopssynodens andra speciella

möte för Afrika.

kultur | sid. 37

Kaj Engelhart

MARS

Allmänt: : Att kvinnornas roll blir alltmer

synlig och uppskattad i hela världen.

Missionen: Att biskopar, präster, ordensfolk

och lekmän i Katolska kyrkan i republiken

Kina får bli tecken på och instrument

för enhet, gemenskap och fred inspirerade

av det brev som påven Benedikt XVI skrev

till dem.


sid. 38 | kultur


Musik

Klezmern – judisk musik för glädje och sorg

En lördagkväll varje månad fylls Stallet bakom Musikaliska

Akademins hus i Stockholm – ett gammalt stall, omgjort till

samlingssal – till bristningsgränsen med människor i alla åldrar.

Barn och vuxna, en del lite eller mycket äldre, bänkar sig med

en matbit eller ett glas från den lilla baren alldeles intill, pratar

med grannen och avvaktar förväntansfullt. För snart börjar

det.

Klockan sju är det övning i judisk dans. Någon från Klezmer -

föreningen introducerar, lär ut steg och rörelser, turer och gester.

Alla är med i ringdansen eller den långa ringlande svansen som

rör sig till den skuttande, rytmiska och melodiska judiska spelmansmusiken

ur högtalarna. ”Klezmer” har jiddish-hebreiska

rötter: kley betyder instrument, zemer sång.

Och en timme senare börjar det på riktigt. Då träder kvällens

kapell fram, en klezmerorkester som tagen från en östeuropeisk

shtetl, mer eller mindre, för oftast är det någon av Sveriges allt fler

klezmergrupper med unga entusiaster som spelar. Klarinetten

skrattar, fiolen gnäller, dragspelet kvider, basen brummar och en

tuba bumpar rytmiskt i en gammal judisk melodi som klingar

melankolisk och sangvinisk på en gång. Det dröjer inte länge förrän

stämningen är på högvarv och publiken lycklig, med lysande

ögon och sprittande ben.

Och då, efter en timme, dansar många till orkestern, då lever

klezmern upp precis som på bröllop och andra fester i en judisk

by före andra världskriget, i Polen och Ukraina, i Ungern och på

Balkan. Den här musiken, den östjudiska, ashkenasiska, har överlevt

förföljelse och förintelse och hittat sin väg till oss och vår

värld.

Resan har varit lång. Den börjar kanske hos de fromma chassiderna,

som på 1700-talet samlades kring sina undergörande

rabbiner, hyllar G-d (som judar skriver, i vördnad för det heliga

Namnet) och vill nedkalla Messias med glädje och uppsluppenhet,

med sång och dans i synagogan. Pogromer, ständiga utbrott

av (också kristen) antijudaism och judehat tvingar miljontals på

flykt från Östeuropa till Amerika. Med sig har de sin musik, som

lever vidare ”over there” och som ingår lite av ett äktenskap med

en annan folkgrupps musik: jazzen.

Och så, efter andra världskriget när Europa och än mer dess

judiska kultur ligger i ruiner, hittar den sakta hem igen, med

berömda musiker och sångare på 70-talet, på skivor och på

turnéer, som spelar och sjunger så som det en gång lät här, innan

barbariet krossade allt. Och Europa lär sig på nytt att älska

klezmern.

- Jag älskar klezmern, det är musik man får vara både glad

och ledsen till. Skönt att komma hit ikväll, jag har haft trubbel på

jobbet, det här får mig att må bättre, bekänner en dam i mogen

ålder, en kväll på Stallet.

Leon Blank hette den karismatiske polskfödde dansmästaren och

-läraren som startade Svenska Klezmer föreningen år 2000. Ända

tills nyligen var han den som med sin entusiasm och vänlighet

präglade kvällarna på Stallet. I somras gick han bort, oväntat, och

efterlämnade stor saknad både här och i Polen där han brukade

förgylla klezmerfestivaler i Kraków och Kazimierz Dolny.

Knappast någon har gjort mer än han för att förmedla kunskap

om judisk dans, musik och kultur hos oss.

Men Klezmerföreningen fortsätter under sin nya entusiastiska

ordförande och lysande dragspelare Mirjam Oldenburg. Runtom

i Sverige finns klezmergrupper som konserterar. Håll utkik på

Klezmerföreningens hemsida www.klezmer.nu! Lyssna och njut,

dansa om Du vill, och kom gärna ihåg de fromma chassiderna!

De hörs alltjämt, längst in i musiken.

Text och foto: Kaj Engelhart

Ringdans på torget en konsertkväll. I polska Kazimierz Dolny hålls en årlig

klezmerfestival.


The Priests på Sverigebesök

Gamla andliga örhängen som Ave Maria, Panis Angelicus

och Pie Jesu fick nytt liv när de tre irländska prästerna i The

Priests spelade in dem, och en del andra verk, på en CD från

Sony i fjol. De tre – två tenorer och en baryton – är samsjungna

och tekniskt skickliga, utan att vara ”yrkesskadade”

av vare sig överdriven musikalisk skolning eller religiös sentimentalitet.

De sjunger med rösten och med hjärtat, utan

divalater och operamanér, och skiljer sig positivt från andra

sångartrios genom sin äkthet och innerlighet.

Dessutom ackompanjeras de av goda körinsatser under

ledning av monsignore Pablo Colino i Rom och en skicklig

orkestrering som låter The Irish Film Orchestra träda fram

med imponerande briljans. Därmed blir skivan till ett bud-

”The Priests”

skap som tas väl emot, vilket försäljningssiffrorna visar. Ett

gott bidrag i mängden av mer eller mindre ”andlig musik”.

The Priests

Sony 88697 33969 2

kultur| sid. 39

Präster mitt i shoppingen.

Vid skivsigneringen på

NK sjöng Martin O´Hogan,

Eugene O´Hogan och

David Delargy en sång

som ska komma med på

deras nästa cd lovade de.

De katolska prästerna i The Priests gjorde en blixtvisit i Stockholm i slutet av januari. De signerade skivor och framträdde i ett

tv-program innan de åkte hem till Nordirland igen.

Bröderna Eugene och Martin O´Hogan och deras kamrat David Delargy började sjunga tillsammans redan i skolan och

studerade sång vid sidan av sina präststudier. Men de trodde inte att deras intresse skulle ge en sådan uppmärksamhet i hela

Europa. Deras första cd som kom ut i november förra året har redan sålts i 50 000 exemplar bara i Sverige. Det resulterade i

en platina-skiva.

Km träffade dem när de signerade skivor på NK. De berättade att de närmast ska ha konserter i Belfast och Dublin. I övrigt

fortsätter de att sköta sina respektive församlingar. Fader David måste till och med lämna Sverige tidigare för en förrättning.

Prästernas intresse är givetvis inte att tjäna pengar. Intäkterna från den framgångsrika skivförsäljningen går till välgörenhet.Vad

är det som driver dem till detta dubbelarbete?

- Vi når många människor av olika trosinriktningar, förklarade fader Martin.

- Och vi vill sprida frid och fred och försoning!

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Kaj Engelhart


sid. 40 | kyrktorget

Ansvarig:

Margareta Murray-Nyman

Ny diakon i Vår Frus församling i Täby

Den 18 januari var det diakonvigning i Vår Fru-kyrkan i Täby.

Den som vigdes var Morgan Elworth, lärare i religion och svenska

och med ett förflutet som präst i Svenska kyrkan. Med stift och

församling ser Morgan nu fram emot prästvigningen som pla -

neras ske någon gång i sommar.

Vigningen blev avslut och kulmen på den ”kanoniska visitation”

av församlingen som biskop Anders genomfört under tre intensiva

dagar. Till församlingsmedlemmarna sa biskopen under den

avslutande gudstjänsten – och med anspelning på den nyvigde:

- Ta väl emot honom!

- Ta väl hand om honom!

- Låt honom förstå hur oändligt glada ni är över att han

lyssnat till Guds röst: sagt ja till Guds kallelse.

Diakon betyder tjänare. Diakonen, och hela den gudstjänstfirande

gemenskapen med honom, påmindes om vad biskopen

talade om som ”tjänandets grundlag eller grundsten”: att i Kristi

efterföljd inte trakta efter att bli betjänad utan efter att tjäna.

Inför Guds ansikte – överlåtelse.

Biskop Anders konstaterade att

dagens läsningar lägligt handlade

om Guds kallelse och människans

svar på denna kallelse. Texterna var

hämtade från 1 Sam 3:3b-10, 19, 1

Kor 6:13c-15, 17-20 och Joh 1:35-

42.

Foto: Per Englund

- Du, Morgan, kommer att få göra det genom att förkunna

Guds ord, genom att döpa, viga, begrava och tjäna gudsfolket

med hela din person.

- Gör det genom att visa människor hur mycket de behövs.

Det är många människor som längtar efter att någon ska se dem.

Vid sidan av de uppgifter vid kyrkoherden Roman Kepas sida,

som den nyvigde diakonen nu går in i, kommer Morgan Elworth

att fortsätta sitt arbete på Rodengymnasiet i Norrtälje.

Margareta Murray-Nyman

Fotnot:

Kanonisk visitation: Biskopen måste visitera sitt stift helt eller delvis

varje år så att han åtminstone vart femte år ska ha visiterat hela stiftet.

Visitationen ska antingen ske personligen eller, om biskopen är

lagligt förhindrad, genom av honom utsedd visitator.


Ny kyrkoherde i S:ta Eugenia

Uppsluppet hos kaldéerna

Vi vill inte undanhålla er denna glada bild från festen efter invigningen av

kaldéernas kyrkolokal i Eskilstuna, som vi berättar om på sidan 12-13.

Här får Bethel Zaya prova biskopens mössa, en så kallad biretta.

Till vänster står Bethels pappa, Anees, och kyrkoherden i Heliga korsets

församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider.

I bakgrunden ser vi fader Mahir Malko, som i många år var den ende

kaldeiske prästen i Norden, samtkapellrådsledamöterna Yazdandukht

Kunda och Naman Selewe.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

kyrktorget | sid. 41

Ansvarig:

Margareta Murray-Nyman

S:ta Eugenia församling i Stockholm har fått en ny

kyrkoherde, installerad av msgr Miroslaw Dudek den 18

januari.

Pater Klaus Dietz SJ kan församlingen väl, han funge -

rade som kaplan och ungdomspräst i församlingen åren

1972-1986, blev därefter kyrkoherde i S:t Lars församling

i Uppsala men återvände år 2001 till Eugenia, nu som studentpräst

och medarbetare i församlingen. År 2002 blev

han distriktspräst i till Eugenia hörande Järfälla och – när

Järfälla blev egen församling – kyrkoherde där. Så tillbaka

till Eugenia…

Pater Dietz har också haft bland annat äktenskapsfrågor

på sin lott, en uppgift han säkert får fortsätta med.

Den nye kyrkoherden tog utnämningen med en nypa salt:

”Man tager vad man haver…” I övrigt tänker han, säger

han, just nu på vad Johannes XXIII sa till sig själv när han

kvällen efter påvevalet låg sömnlös: ”Giovanni, ta dig inte

så allvarligt” – och så somnade han.

”A man for all seasons”. Pater Dietz ser fram

emot många årstider med S:ta Eugenia.

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Margareta Murray-Nyman


sid. 42 | kyrktorget

Ansvarig:

Margareta Murray-Nyman

Jubilerande församling i Nyköping

20 år har gått sedan den katolska kyrkan i

Nyköping, mest känd som ”Sankta Anna

vid Nytorget”, invigdes av dåvarande

biskopen Hubertus Brandenburg. Detta

jubileum firade församlingen den fjärde

söndagen i advent med en stor fest.

Närmare 300 församlingsbor och särskilt

inbjudna fyllde kyrkan till absolut sista

plats. Det var trångt och hjärtligt.

Precis som den dag kyrkan invigdes bröt

också nu ett praktfullt vintersolljus in

genom korets sidofönster, något som

kyrkans arkitekt Ulf Zetterström med glädje

konstaterade efter mässan.

- Min ambition var just den att särskilt

ljuset skulle skapa stämningen i rummet.

Jan Buczkowski har varit församling -

ens kyrkoherde under de aktuella åren.

Han minns med rörelse hur den första

skissen ritades på en servett vid ett

inledande mötet med arkitekten.

Kyrkoherdens starka tro på att kyrkbygget

skulle gå i lås smittade av sig på församlingen,

byggherren, arkitekten och på

dem som svarat för den konstnärliga

utsmyckningen.

Det är en mångfasetterad församling

pater Jan är herde för i dag. 25 nationsflaggor

står på en hylla över den fullsatta

Trångt och gemytligt. Närmare 300 församlingsbor och särskilt inbjudna gäster deltog i jubileumsfirandet.

Foto: Bengt Engstedt

församlingssalen. Färgrika, välsmakande

och exotiska maträtter bjuds som

förtäring.

Att det i mångfalden råder en stark

samhörighetskänsla tillskrivs kyrkoherdens

ambition att skapa en helhet.

En röst vid matbordet uttryckte det

med orden:

- Fader Jan är en av grundpelarna i

kyrkan. Det är mycket tack vare honom

som församlingen håller ihop och som att

alla som vill besöka kyrkan känner sig

välkomna.

För varje år har församlingens utökats

med människor från fler nationer. I det


senaste har flera kommit från både Irak

och Syrien.

Mitt i festligheterna ljöd sången ’’O

helga natt’’ på engelska, sjungen av

Jenna Melgén, en av femtontalet filippinska

församlingsbor. Inte heller sommarstämningen

var långt borta: Rowena

Arman framförde några hawaiianska

danser för en entusiastisk publik.

Generositet och fri modighet präglade

festen.

Pilgrimsrejse til Medjugorje

Hvornår: 27. marts til 3. april-2009.

Afgang: Kastrup lufthavn-København.

Pris: 5800 kr. inkl. halvpension. Privat indkvartering.

Arrangør og tilmelding:

Maria Truelsen.

Tlf. 0045-75126402 ell.

24602308.

Præst: Benny Blumensaat.

Det är ingen hemlighet att pater Jan

Buczkowski fyller 75 år kommande

sommar. Säkert närmar sig dagar av

föränd ringar i församlingen.

Det finns en god grund att stå på i det

fortsätta församlingsbygget. Inte kons -

tigt då att man som avslutning till

jubileumsfirandet om Kyrkan sjöng: ”Ja

må hon leva i (många) hundrade år.”

Ryszard Antonius Klinger



kyrktorget | sid. 43

Ansvarig:

Margareta Murray-Nyman

Jubileumsbuffé. Raul Hernandez

Araujo och Sandra Machado

Fuentes njuter av maten från världens

mångfaldiga kök.

Foto: Bengt Engstedt

Fotnot:

Mera om pater Jan och församlingen kring

Sankta Anna vid Nytorget” kommer i senare

nummer av Katolskt magasin.


sid. 44 | kyrktorget

Ansvarig:

Margareta Murray-Nyman

Guds härlighet utanför porten

Fotografiet är taget den 4 januari 2009 klockan

12.00 vid båthamnen Flundreviken norr om

Visbys ringmur och nedanför klinten vid Visby

flygplats.

Foto: Christine Morris

Syster Maria Dosithea

avled natten till den 22 januari i en ålder av

78 år. Hon inträdde i Mariasystrarnas

kloster 1956 där hon tre år senare avlade

de första löftena. Till Sverige kom syster

Dosithea 1959. Hon var verksam i

Bromma, Västerås, på Katolska Biskops -

ämbetet i Stockholm och senast på

Mariero i Uppsala.

Må hon vila i frid.

din

är

Fort, Si

för dol

när

on,

de

du

smyc

Gud.

hans

ka

2 Kom, Symeon, nu skall det ske,

det sekler längtat att få se.

Till templet bärs Guds tempelhus,

Messias, folkens tröst och ljus.

3 Den Ofattbare träder fram

som värnlöst barn, som offerlamm.

Hans späda kropp skall en gång bli

ett brutet bröd för världens liv.

4 Maria, du har fått som lån

det barn du fött, Guds egen Son.

Så frambär honom, våga ge,

och be att Faderns vilja sker.

dig

bröl

som

Han vet

lops

ju

brud!

klä

väl

der

416

Han nal kas,

hur

skön

bär.

5 Blott det du mister får du kvar,

så ge det dyraste du har.

För vårt och hela världens väl

skall svärdet glöda i din själ.

6 Den höga gåva som du fått

skall väga upp all jordens brott.

Guds hjärta brister, ur hans död

skall strömma nåd i överflöd.

7 Så jubla, dotter Israel,

bär fram din son Immanuel.

Pris vare dig, Treenighet,

som bor bland oss i evighet.

du

I väntan på nya

Cecilia

delar vi här med oss av innehållet i

en av de texter som kommer att

publiceras där och som är skriven

inför kyndelsmässodagen. Dagen har

underrubriken ”Herrens frambärande

i templet”.

Copyright: Katolska Liturgiska Nämnden


Biskop Anders kalender

FEBRUARI/MARS

3 Möte med präst- och stiftsråd

5 Möte med NBK:s ständiga råd, Köpenhamn

7 Föredrag för gudsvigda, Köpenhamn

8/2 Deltar i syrisk-katolsk liturgi,

Vårbygård kl. 8.30; Mässa i

Åkersberga kl. 12.30

9-14/2 Reträtt för Elisabethsystrarna, Stockholm

14-15/2 Reträtt Birgittasystrarna, Djursholm

17-24/2 Besök i Irak

25/2 Askonsdagens mässa, Domkyrkan kl. 17.00

27/2-1/3 Pastoralrådets möte, Marielund

1/3 Mässa med admissio för katekumener, Domkyrkan

kl. 18.30

2/3 Möte med APU

4/3 Möte med Justitia et Pax

6-11/3 Nordiska Biskopskonferens möte Åbo

KATOLSKA

BEGRAVNINGSBYRÅN

En värdig begravning till en rimlig kostnad

Roger Uller

08 - 711 00 30

Stockholm-Mälardalen

info@begravningsbyran.net

Respekts jourtelefon

- vi lyssnar på dig!

- Är det konflikt mellan din tro och liv?

- Känner du dig vilsen eller mår dåligt?

- Har du svårt att veta vem du ska

vända dig till?

- Behöver du vägledning eller stöd när

det gäller:

relationer

graviditet

abort

livets början

livets slut

... eller något annat livsområde?

020-462 662

jourtelefon@respektlivet.nu

SMS 073-078 24 67

MARIA REGINAS

VÄNNER

Vi stödjer

Maria Regina Hospice.

Det kan du också göra!

Bli medlem för 100kr/år.

Pg 486 41 85-6

Besök gärna vår hemsida

www.mariaregina.se


sid. 46 | familjesidan

Lyda eller tänka

Tre ”bilder” ur livet får introducera texten på detta familjeuppslag, som kommer att

beröra den nyauktoritära barnuppfostran som gör sig gällande på sina håll, inte

minst i de engelskspråkiga nannyserierna på TV.

Yngsta dottern och jag är i pulkabacken en stund efter fritis. Det är en av vinterns

få dagar med tillräckligt med snö. En mamma med barnvagn och en flicka i

fyraårsåldern kommer förbi, antagligen på väg hem från dagis. Flickan har en

”stjärtlapp” i handen och när hon får syn på backen vill hon åka. Det är förståeligt.

Mamman säger nej. Flickan springer iväg till backen ändå. Mamman hämtar tillbaka

henne innan hon hinner åka. Jag hör modern säga ”Har jag sagt nej, så är det nej,

eller hur?” Dottern svarar ett litet ”ja”. Medan de försvinner gångbanan bort hör

man hennes ihärdiga gråt.

Det kan vara en engångshändelse för en trött mor, men det kan också vara en

systematisk ”uppfostran” – har jag sagt nej så har jag! Då ska det inte behövas argument

eller förklaringar (som att ”jag är så trött” eller ”lillebror är hungrig”) och det

ska inte finnas plats för kompromisser (som ”du får åka en gång, om du springer i

kapp oss sedan”). Det viktiga är att barnet gör som man säger ...

En sommarbild. Hela familjen är i en stuga under en semestervecka. Vi är avslappnade,

sjuåringen busar och jag säger på skämt ”Får man göra så mot sin mamma?

Du borde skämmas!” Barnet, plösligt allvarligt och med bestämd röst: ”Moderna

barn skäms bara när de själva vill!” Var fick hon det ifrån? Ett ställningstagande mot

skämsmattor och ”naughty chairs” alltså. Dåligt samvete ska komma inifrån, inte

påläggas uppifrån ...

Till sist något som jag bara har läst, och det är länge sedan, men det har stannat kvar.

Tre flickor är på väg hem från skolan då en bil stannar. Mannen vid ratten säger:

”Hoppa in! Er pappa har sagt att jag ska köra er.” Två av flickorna kliver in i bilen.

Den tredje springer därifrån och berättar vad som har hänt, varpå de andra kunde

räddas från ett sexuellt övergrepp.

Hon berättade efteråt att hon tyckt att det låtit konstigt, att hon inte för -

stått varför hon skulle lyda honom. ”Och vi har ju var sin pappa, inte bara en,

som han sa.”

De två första hade uppfostrats till att lyda, den tredje till att tänka själv ...

I november särskådade SVT:s ”Doku -

ment inifrån” trenden inom barnupp -

fost ran att ”sätta gränser” och låta de

vuxna ”återta makten”. Nästan samtidigt

ägnade Rädda Barnen ett av sina

nummer av tidskriften BARN åt frågor

som gällde nyauktoritära, manualbase -

ra de uppfostringsmetoder. Parallellt varnade

Rädda Barnens ordförande Inger

Ashing och handläggare Cecilia Modig i

en debattartikel i Göteborgsposten för

att ett auktoritärt och odemokratiskt

synsätt på barn fått fäste i den svenska

politiken. Inte minst var de kritiska mot

Dags för nanny?

anna@duner.st

de så kallade ”nanny-programmen”.

Det brittiska ”Supernanny” spelades in

2004 och har sänts i över femtio länder

och fått ett stort antal efterföljare på olika

språk. Den svenska ”Nannyjouren” sändes

under 2005.

Jag har fått möjlighet att tala med en av de

tre svenska ”nannysarna” som var med i

programmet, nämligen Anne-Lie Arrefelt.

Under 2008 var hon aktuell med ett liknande

program, ”SOS familj” på TV 3.

– De svenska nanny-insatserna skiljer

sig en del från de engelska och amerikans-

ka, berättar hon – vilket man också har

kunnat notera som tittare.

– Vi arbetar utifrån lite andra värdegrunder

och undviker skuld och skam. I de

engelsktalande programmen läggs situationerna

ofta fram som att barnen gör

dumma saker som ska bestraffas. Vi vänder

det på ett annat sätt. Vi går undan och

skapar lite lugn och ro, för att barnet

behöver det.

Anne-Lie är utbildad behandlingsassistent

och har bred erfarenhet av barn och

ungdomar.

– Många ADHD-barn till exempel har

efter ett tag inte en gnutta självkänsla eller

stolthet kvar. De får ju alltid bara höra att

de gör fel. De kan skaffa sig själv för -

troende genom tuffhet, droger och kriminalitet,

men när man skrapar lite på ytan

är det alldeles tomt under.

En del svenska skolor har ”kavlat upp

ärmarna” och återinfört straff och tuffa

åtgärder. För att det ska låta bättre kallar

man dock gärna straffen för konsekvenser.

I ”Dokument inifrån” får man se ett aute n -

tiskt exempel där en tonårspojke gått med

ytterskor inne. Han bröt alltså mot en

”trivselregel” och ville inte lyda lärarens

uppmaning. Nästa morgon står en kedja

av skolpersonal i dörren och vägrar släppa

in honom. Pojken får plugga hemma i två

veckor varpå det blir lov. Eter lovet börjar

han i en ny skola.

Man häpnar och blir beklämd. En rimlig

konsekvens hade väl varit att han fått

sopa eller torka golvet – inte att nekas

skolgång?! Skolverket har prickat skolan

men kollegiet verkar inte ångra sig i sak.

På samma skola berättar rektorn att de

alltid går flera vuxna tillsammans när de

ska ingripa, ”för det är mycket svårare att

argumentera mot fem lärare än mot en”.

Tror jag det ...

Det är en olycklig situation om barnläkare

och psykologer förordar ett sätt att

behandla barn och skolpersonal och politiker

ett annat. Det blir svårt för osäkra

och stressade föräldrar att välja förhållningssätt

och våga stå för det.

Hur tänker Anne-Lie när hon kommer till

en familj? Är hon där för att hjälpa barnen/ungdomarna

eller föräldrarna?

– Jag ser alltid situationen ur barnets

eller ungdomens perspektiv. Jag är där för

att göra något åt läget. Föräldrarna måste

tänka till. Det är de som skapar möjligheterna.

Samtidigt finns det situationer

där det redan har gått för långt. Det finns


ensamstående mammor som är helt

överkörda av sina tonårssöner. Går det

över styr i tonåren kan man till slut bli

helt maktlös.

Hur ser Anne-Lie på vuxna som en enad

front? Nog är det viktigt med gemensamma

linjer, men med skolexemplet

ovan för ögonen kan man också tycka

att det vore bättre om någon hade vågat

tycka annorlunda.

– Det är något man vet om barn, att

de klarar av olikhet mellan vuxna, till

exempel att det ser olika ut hos mamma

och pappa om föräldrarna är skilda. Det

är inte konstigare än att de kan lära sig

olika språk. Men att man har lika grundvärderingar

kan vara bra, som när det

gäller mobbing, alkohol och droger.

Vissa rutiner för mindre barn är också

bra om ser lika ut. Om mamma lägger

barnet tidigt och pappa sent blir det

besvärligt. Också en liten förskjutning

kan ställa till det för barnets egen dygns -

rytm.

Anne-Lie är skolad inom en tradition

som återfinns inom Kometprogrammet

och andra föräldrautbildningar.

– Strukturen från behandlingshem

kan föras över till hem där det är jobbigt.

I vanliga familjer behövs det inte belö -

ningssystem etc. men där saker inte

funkar kan det vara väldigt bra. Många

stupar på så onödiga saker. Somligt bör

de ta tag i. I andra fall kan de behöva ge

mera utrymme för barnen och inte kräva

att de ska vara ”små vuxna”. Föräldrar

behöver kunskap om barns naturliga

faser. Att ta trotsåren eller tonårsrevolter

personligt är ingen höjdare.

Jag frågar vad Anne-Lie tycker om att

gå emot sin egen föräldrainstinkt. Det

Uppifrån och ner. I de engelsktalande

nannyprogrammen handlar det

mer om hur man ska få barnen att

bete sig som de vuxna vill än om

varför de handlar som de gör.

Foto: Ostill

kan handla om en nanny som kräver

något av en förälder, som känns fel i

förhållande till barnet, eller om en vanlig

inskolning på en svensk förskola – att gå

ifrån ett gråtande barn.

– Jag skulle aldrig göra det, säger

Anne-Lie. Jag skulle inte lyssna till någon

annan om det så stod tio barnpsykologer

där och tyckte! Även en förälder måste få

tid att ”skolas in”. Det är skadligt att styra

med folks känslor, inte minst när det gäller

mammarollen. Ett annat tillfälle när det

kan bli stressigt är när politikerna vill att vi

ska dela på föräldraledigheten. Det betyder

att mamman måste sluta amma när

barnet är sex månader, vare sig hon känner

sig färdig för det eller inte. Man vet ju

hur viktig anknytningen och omvårdnaden

är, ändå styr man på det här viset!

Anne-Lie är också expert på djur och driver

ett företag som förmedlar djur till filminspelningar.

Hon och hennes två barn har

inte mindre än tre hundar, två katter, två

råttor och en häst där hemma.

Hundfostran har gått igenom ett paradigmskifte

där man inte längre vill straffa

utan i stället arbetar med belöningar, positiva

förstärkningar och att låta hunden

komma på saker själv. Samtidigt går vissa

auktoriteter inom barnuppfostran i motsatt

riktning, från eget tänkande till blind lydnad.

Inom såväl hundträning som i kognitiv

beteendeterapi för barn formar man

fram ett beteende genom belöning,

ignorering och ibland bestraffning. Var ligger

skillnaderna?

– Verktygen kan tyckas likadana, men

den stora skillnaden är att hundar fostrar

du till att fungera längst ner i hierarkin.

Barn fostrar du till att bli självständigt

tänkande individer och du fostrar dem

långsiktigt! Varje ålder kan fatta mogna

beslut om barnet får en chans att reflektera.

familjesidan | sid. 47

En sak som vi inte gått in på är själva TVmediet.

Må vara att nannyn gör en god

insats i familjen, men kan det väga upp

själva uthängandet i det offentliga? Rädda

Barnen tycker det inte.

– Många vuxna med svår barndom

har vittnat om vad de tyckte var värst,

säger Anne-Lie. Det var att alla såg, alla

visste, men ingen gjorde något! TV har en

stor genomslagskraft. Den för i alla fall ut

problemen, ger idéer, igenkänning och lösningar.

Familjerna får en hjälp som i vissa

fall de sociala myndigheterna inte har brytt

sig om att ge dem. Det görs ett jättejobb

bakom; allt syns inte i TV. För familjerna

är det intensiva dagar. De kan inte ta till sig

allt, men det skapar kunskap om hur man

kan gå vidare när tid ges.

Anna Dunér

Fotnot:

Läs gärna mer i ”BARN – tidningen om

barns rättigheter” 4/2008 eller titta på Erik

Sandbergs dokumentär ”Förgrymmade

ungar” på www.svt.se (Dokument inifrån).

Anne-Lie Arrefelt är kattansvarig i den guldbaggebelönade

filmen ”Låt den rätte komma

in”.

På jämställd fot. Andra menar att fostran framför

allt handlar om samspel. Är jag beredd att möta

mitt barn med värdighet och respekt?

Foto: Steve Woods”


Posttidning B

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING

Vid definitiv eftersändning återsänds

försändelsen med den nya adressen till

Katolskt magasin,

Box 2038, 750 02 Uppsala

Den nye påven

får lovord av Aftonbladet, som menar att han skiljer sig i väsentliga

stycken från sin föregångare, Pius XII, som var en boren aristokrat

med allt vad detta innebär av personlig distans och reservation,

medan Johannes XXIII i varje tum av sin frodiga person

verkar präglad av att han kommer direkt ur folkets djupa led.

”Påvens folkliga ursprung och hans frigjordhet från konvenansens

föreskrifter har säkert väckt skräckblandad förvåning

bland åtskilliga av påvestolens dignitärer. Men destso snabbare har

hans gestalt förankrats i italienska folkets hjärtan – man ser i

honom en ’papa della base’, en påve, som själv erfarit vad det vill

säga att arbeta och vara betungad.

Också utrikespolitiskt väntar man sig ett helt annat utspel än

under den föregående påvens tid. Pius gjorde sig som bekant inga

som helst illusioner om möjligheterna av ett samarbete mellan öst

I nästa nummer:

Frågor och svar om hävandet av bannlysningen av biskoparna inom SSPX

Serien om Paulus fortsätter

Vi går vidare med ”Visioner om Kyrkan”. Bollen går till Margareta Kieffer i

Lund

Referat från det opinionsmöte, ”Läkarassisterat självmord och

dödshjälp – ett vårdaltenativ?”, som Respekt inbjöd till den 29 januari

Hur ser diakonutbildningen ut?

Ett än så länge hemligt porträtt utlovas

… och som vanligt bjuder vi på bok- och musikrecensioner, en fullmatad familjesida

och annat smått och gott …

och väst, medan Johannes XXIII synes mena, att det trots allt

kanske ändå är genomförbart och därför måste försökas. Innan

kardinal Wyszinski återvände till Warszawa, mottog Johannes

honom i privat audiens. Påven skall därvid ha sagt, att man måste

eftersträva en normalisering av förbindelserna mellan kyrkan och

länderna på andra sidan järnridån – försöken att få till stånd en

avspänning mellan den kommunistiska östern och den

demokratiska västern borde enligt hans åsikt intensifieras.”

Även om dessa frågor är svåra att sia om, så vet vi att Johannes

XXIII är gammal diplomat och utmärkte sig i denna egenskap för

ovanlig världsklokhet.

(Hemmet och Helgedomen, 15/2 1959)

Angelo Roncalli,

den nuvarande påven Johannes XXIII, började för 50 år

sedan ge ut ”Akterna om den helige Carolus Borromeus’

besök i Bergamo”. En av dagarna utkommer femte och sista

bandet. Påven har förordnat att autörsrättigheterna skall tillfalla

prästseminariet i Bergamo, och bad att sista bandet

skulle komma ut utan särskilt uppseende, ty ”detta bands

författare är samme Angelo Roncalli, som utgav de fyra

andra banden”. (KNA)

(Hemmet och Helgedomen, 1/3 1959)

More magazines by this user
Similar magazines