Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

#2 6 februari 2009 

Pris 40 kr 

The Priests i Sverige 

Påven häver bannlysning 

I skuggan av Gaza 

Bang och Selma i fokus

6 februari 2009 Årg 84. ISSN 1402-3385 

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala 

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) 

Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45 

E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: www.katolsktmagasin.se 

Utges som tidning för Stockholms katolska stift 

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. 

STYRELSEORDFÖRANDE 

ANSVARIG UTGIVARE 

Kjell Blückert 

REDAKTION 

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) 

margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se 

018 – 13 61 40, 070-321 06 35 

Birgit Ahlberg-Hyse 

biahyse@bredband.net 

021-12 73 20, 070-735 34 75 

Ryszard Antonius Klinger 

ryszard.antonius@katolsktmagasin.se 

018 – 13 61 41 

Annonser & prenumerationsärenden: 

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42 

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se 

Pren. pris Sverige: 300:- 

Europa 440:- Utom Europa 480:- 

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 

Kamrer: Annika Laurin 

Tryck: Alfa Print 

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala 

Nr 3 utkommer 6/3 2009. Manusstopp 11/2 2009. 

För icke beställt material ansvaras ej. 

#2 

OMSLAGSBILD: DE KATOLSKAPRÄSTERNAITHE PRIESTS SIGNERADE 

NYLIGEN SIN SUCCÉ-CD PÅ NK I STOCKHOLM, DÅ FICK DE EN PLATINASKIVA 

FÖR 50 000 SÅLDA EXEMPLAR. 

FOTO: BIRGIT AHLBERG-HYSE 

Ur innehållet 

Påven häver bannlysning av SSPX sidan 4 

Bön för fred i Mellanöstern sidan 6 

Märsta – stiftets 43:e församling… sidan 7 

… med nyinstallerad kyrkoherde sidan 10 

Sacre´ Coeursystarnas 

farväl till Sverige sidan 13 

S:ta Maria i Halmstad – 

en av stiftets äldsta församlingar sidan 16 

Paulus på väg till Jesus Kristus sidan 24 

Alf Härdelins visioner om Kyrkan sidan 26 

Katoliken Barbro Alvings liv 

skildras i ny bok sidan 28 

Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel sidan 30 

Luxemburgs kyrkor sidan 32 

Kletzmern – judisk musik 

för glädje och sorg sidan 38 

The Priests ”sjunger med hjärtat” sidan 39 

20-årsjubileum i Nyköping sidan 42

Påven upphäver bannlysning mot biskopar 

nyheter/signerad ledare | sid. 3 

Påven Benedikt XVI upphävde den 24 januari den bannlysning av de fyra biskoparna i det traditionalistiska Pius X:s Brödraskap (SSPX) 

som varit i kraft sedan 1988. Beslutet återfinns i ett dekret från Biskopskongregationen vid Vatikanen. Påven uppges ha reagerat med 

denna åtgärd som svar på ett brev från SSPX:s generalsuperior, biskop Bernard Fellay i schweiziska Menzingen, från december i fjol. 

Fellay hade vänt sig till den påvliga kommissionen ”Ecclesia Dei” som har ansvaret för relationerna med SSPX och för försoningen 

med alla traditionsorienterade grupperingar. I sin skrivelse försäkrar Fellay påven om sin och de tre andra SSPX-biskoparnas vilja att 

”ställa allas våra krafter till Jesu Kristi Kyrkas förfogande, det vill säga den katolska kyrkan”, att acceptera dess läror och att tro på Petri 

primast och dess förrangställning. 

De tre andra biskoparna vid sidan om Fellay är Bernard Tissier de Mallerais, Alfonso de Galarreta och Richard Williamson. Den sistnämnde 

gjorde sig känd i Sverige genom sina uttalanden i ett reportage i SVT där han ifrågasätter den historiska sanningen om 

Holocaust, nazisternas mord på sex miljoner judar andra världskriget. 

SSPX grundades 1979 av den traditionalistiske ärkebiskopen Marcel Lefebvre i Frankrike som också olagligt vigde de fyra nu aktuella 

biskoparna. Även om bannlysningen från 1988 nu hävts förblir biskoparna, liksom prästerna inom SSPX, suspenderade och får inte 

agera å den katolska kyrkans vägnar. (se vidare Km:s hemsida, www.katolsktmagasin.se). 

(Kath.net, Vatikanradion m fl 090125) 

Knappt har SVT visat reportaget om 

Prästbrödraskapet Pius X, SSPX, med 

biskop Williamsons avskyvärda uttalanden 

om att judar inte dödades i gaskamrarna 

i Auschwitz, att inga sex miljoner 

judar mördades av nazisterna utan bara 

”kanske 200 000 – 300 000” och att 

judar orättfärdigt pressat pengar ur den 

tyska staten som gottgörelse. Knappt har 

kopplingarna mellan falanger inom 

SSPX och högerextrema individer och 

grupper i Sverige och utomlands kommit 

i dagen. Så kommer beskedet att påven 

Benedikt XVI häver kyrkans bann - 

lysning av biskoparna bakom rörelsen 

som hans företrädare Johannes Paulus II 

utfärdade 1988, sedan dess främste 

ledare klart och tydligt ställt sig mot den 

katolska kyrkans ledning och tradition. 

Hur är detta möjligt? Hur skall man 

förstå ett sådant steg? Just när ett åtal 

väckts mot Williamson som med sina 

judeföraktande uttalanden kränker tysk 

För tidigt för förklaringar 

lag. I skrivande stund är de officiella 

kyrk liga kommentarerna mestadels posi - 

tiva, de betonar att åtgärden är en 

utsträckt hand till förmån för enhet i stället 

för splittring. Men den uppfattas 

knappast så av alla katoliker, judar och 

människor i allmänhet, i alla fall inte i 

Sverige, efter SVT:s reportage. 

Det är för tidigt att söka förklaringar. 

Var det Benedikt XVI:s personliga 

beslut? Fanns det en opinion inom kurian 

för saken? Påtryckningar utifrån eller 

inifrån? Sympati för rörelsens liturgiska 

eller teologiska profil? Omtanke om 

medlemmarnas samveten? Önskan att 

tillmötesgå deras längtan efter gemenskap 

med den katolska kyrkan? Vilja att 

inifrån komma åt avarter och förlöpningar 

i en rörelse som kallar sig katolsk? 

Vi vet inte i skrivande stund. Som 

orsak till påvens åtgärd anges ett brev 

med en vädjan från biskop Bernard 

PRESSMEDDELANDE 

Fellay, den ledande biskopen i rörelsen. 

Vi vet att påven inte sympatiserar med 

antisemiter och högerextremister. Lika 

lite som Sveriges biskop Anders, som 

eftertryckligt tar avstånd från William - 

sons helt otroliga uttalanden. Bernard 

Fellay bekänner sig i brevet till påvens 

auktoritet och kyrkans levande tradition, 

men markerar ändå att han vill ha ett 

diskussionsutrymme beträffande Andra 

Vatikankonciliet och vad som därpå 

följde. Så även i hans press meddelande 

efter bannlysningens upp hävande. 

Det finns ingen plats för antijudaism 

och rasism i katolska kyrkan. Man vill 

hoppas att detta steg på väg mot att integrera 

en splittrande ”katolsk” rörelse i 

den katolska världskyrkan leder till en 

bot på och ett slut för den farliga andliga 

smitta som tycks ha härjat och härjar i 

SSPX. 

Kaj Engelhart 

Det finns ingen plats i katolska kyrkan för rasism, antijudaism och islamofobi. Det har de senaste påvarna ofta klargjort. Därför är 

det upprörande när en ”katolsk” biskop som Richard Williamson kränker det judiska folket med absurda påståenden om att 

Holocaust aldrig ägde rum, trots alla historiska bevis. Eller när en ”katolsk” ärkebiskop som Marcel Lefebvre 1979 ville stoppa muslimsk 

invandring till Frankrike med en orimlig islamofobisk argumentation. 

Respekt och högaktning inför andra religioner präglar katolska kyrkans hållning till världsreligionerna. Alltsedan Andra 

Vatikankonciliet, och ännu längre tillbaka i tiden, har kyrkan fört samtal och sökt samarbete med människor av annan tro. Den tid 

då religiös oenighet möttes med våld och tvång är förbi. Fortfarande utkämpas strider och förövas attentat under religiösa slagord. 

Men de har genomgående politiska motiv, och de religiösa parollerna är ett missbruk av religionen. 

Katolska kyrkan måste envist och kraftfullt bekämpa all rasism, antijudaism och islamofobi. Inte minst nu när biskoparna i den 

rörelse de två ovannämnda tillhör respektive tillhört befriats från kyrkans bannlysning och är på väg att integreras i den katolska 

världskyrkan. De goda relationer som katolska kyrkan utvecklat med sina judiska och muslimska systrar och bröder måste fördjup - 

as och förbättras ännu mer, i Sverige, där vår kommission verkar, och utomlands. Till den vägen finns inga alternativ. 

För Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, den 25 januari 2009

sid. 4 | ledare 

Vad sa påven egentligen? 

Om en pressanka som vaggar vidare 

På redaktionen har vi ramat in en dikt 

av Ivar Arosenius – oss själva och and - 

rom till varnagel. 

Här Kommer det en Tidningsman 

Han drages af en Anka han 

Om alla Ting han vet besked 

Och öfverallt han Kladdar ned. 

Den bitske och oförutsägbare konstnären 

Arosenius dog för ganska precis 

ett hundra år sedan. Pressankorna lever. 

Den anka som nyhetsbyrån Reuters gav 

upphov till när man kablade ut att påven 

i ett tal till sina medarbetare i Vatikanen 

jämställt homo sexualitet med miljö för - 

störing har visat sig ovanligt seglivad. 

Om lögn aktiga uppgifter upprepas tillräckligt 

många gånger blir de snart all - 

mänt accepterade sanningar. 

En resumé kan vara på sin plats. 

Påvens tal hölls den 22 december. 

Dagen före julafton berättas i en 

mängd svenska medier som fått informationen 

genom TT om hur Benedikt 

XVI i sitt anförande fördömt människor 

med homosexuell läggning. 

(Kvällstidningarna kryddade med att 

också bi- och transsexuella pekats ut.) 

Sedan bland andra Katolsk Observa törs 

Ulf Silfverling uppmärksammat an - 

svariga skribenter på att ordet homosexualitet 

inte nämns över huvud taget i 

påvens tal publicerar Dagens Nyheter, 

tidningen Dagen och Smålandsposten 

rättelser. (Frågan är om den i DN nådde 

ledarredaktionen, jämför nedan.) 

Ankan lever dock vidare. Den 8 janu - 

a ri tar Kyrkans Tidning in på Reuters 

byggt material under rubriken ”Rädda 

världen från homosexuella”. När Svens - 

ka kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd 

den 10 januari intervjuas i P1:s lördags - 

intervju utgår såväl programledaren som 

ärkebiskopen från att påvens påstådda 

angrepp på homosexuella är sanning. 

Samma dag levererar PC Jersild en 

artikel på DN:s ledarsida där han, med 

hänvisning till ”påvens jultal”, går till 

frontalangrepp mot ”religiös imperia - 

lism” och först och främst den katolska 

kyrkan. 

Alldeles bortsett från de sakfel 

Jersild gör sig skyldig till (förutom 

desinformationen via Reuters/TT ger 

han bland annat en förvrängd bild av 

kyrkans syn på organdonation och 

påstår felaktigt att påven motsätter sig 

avkriminalisering av homosexualitet) 

och bortsett från att ett likartat 

angrepp knappast hade kunnat riktas 

mot mosaiska eller muslimska trosbekännare 

(tack och lov för det) väcker 

texten frågor. Är det verkligen med 

ledarredaktionens goda minne som 

Jersild ifrågasätter principer som visser - 

ligen torgförs av kyrkan men som inte 

sällan bekräftas också på DN:s ledar - 

sida: visionen av människolivets okränk - 

barhet och allas lika värde? 

Det går att hitta åtskilliga andra exempel 

från svenska medier – och svenska 

kulturarbetare. När dessa rader skrivs, 

i mitten av januari, ska den av foto - 

grafen Elisabeth Ohlson Wallin framtagna 

vandringsutställningen ”In Hate 

We Trust” just invigas i Alingsås konst - 

hall av länspolismästare Carin Göt - 

blad. Utställningen har tidigare inne - 

hållit tio bilder där Ohlson Wallin skild - 

rar hatbrott mot homosexuella. Nu 

kommer också en nyframtagen elfte 

bild att visas, en bild som – säger foto - 

grafen i Alingsås Tidning – är direkt 

föranledd av att ”påven uttrycker sig 

hets ande om homosexuella”. Att säga 

att bilden är osmaklig, och att det är 

beklagligt att också Ohlson Wallin bygger 

på desinformation, är en underdrift. 

Kyrkan är – eller borde vara – öppen 

för kritik. Men kritik som bygger på 

osaklighet och förfalskade ”fakta” som 

framförs utan hänsyn till dialogens 

ABC – har jag uppfattat min motpart 

rätt och verkligen förstått vad han eller 

hon vill säga mig? – drabbar främst kritikerna 

själva. 

Ett sista exempel på konsekvenser av 

Reuters rullande snöboll som nu 

utvecklats till en mindre lavin hämtar 

vi från en av ”Veckans nutidsfrågor” i 

årskurs 7 i en skola i en av Stockholms 

förorter: 

”Det är lika viktigt att rädda mänsk - 

ligheten från homosexualitet som att 

rädda världens regnskogar från utplåning. 

Så sa påven i sitt jultal. Vad heter 

påven?” 

Vi hoppas att Dagens Nyheter kommer 

ihåg sin dementi när uppgifterna 

inför Nutidsorienteringen 2009 sammanställs 

av tidningen. 

Fotnot: 

Hela texten till påvens tal finns att läsa på 

http://www.zenit.org/article-16621?l=italian 

eller 

http://www.scribd.com/doc/9414790/Addre 

ss-to-Curia-Dec-2008 

Den del av talet som Reuters med flera 

utgått ifrån finns i översättning på Km:s hemsida, 

www.katolsktmagasin.se.

Varje år gör en delegation ur de nordamerikanska och europeiska 

biskopskonferenserna en resa till det Heliga landet. I mitten av januari 

avlade biskoparna sitt gemensamma besök i Betlehem. 

Samtidigt fortsatte den israeliska militäroffensiven i Gaza. 20 människor 

omkom vid angrepp mot 30 mål i området. När detta skrivs 

har Israels krig mot Hamas skördat cirka 1300 människoliv och 

tusentals människor har skadats. 

Biskoparna oroar sig inte minst för de kristna i Gaza. Läget är lika 

allvarligt som någonsin, sade ledaren för delegationen, ärkebiskop 

Patrick Kelly från Liverpool. 

- Läget är mycket dramatiskt. Vi är ju inte här för första gången, 

en gång befann vi oss på platsen för en bombexplosion i Jerusalem, 

det var under intifadans intensivaste period. Den erfarenheten är 

utan tvivel en av de mest dramatiska. Men jag anser, just för att si - 

tuationen är så oroande, att det är dubbelt så viktigt att några av oss 

från andra delar av världen kommer hit för att vara med våra 

bröder i det Heliga landet och stödja dem. 

På frågan om biskoparnas pilgrimsbesök kan ha något positivt 

inflytande på den besvärliga fredsprocessen, svarar ärkebiskop 

Kelly med försiktighet. Men han betonar att lösningen på konflikten 

inte bara ligger i politiskt handlande: 

- Ytterst tror jag att ett centralt instrument i denna konflikt, som 

i alla konflikter, är förlåtelsen, försoningen. När jag tänker på 

erfarenheter från Irland som har berört och alltjämt berör oss, kommer 

jag ihåg den här: ett avgörande ögonblick i vår historia var när 

den irländske politikern och fredskämpen Gordon Wilsons dotter 

dog sedan hon begravts under en mur som störtade in under en 

bombattack. 

- Wilson berättade senare för mig: När jag höll min dotters 

hand, sade hon till mig: ”Pappa, jag älskar dig.” I det ögonblicket, 

sade han till mig, förlät han alla dem som förövat attentatet. Det var 

en vändpunkt. Och jag tror att det även i det Heliga landet inte 

handlar om att försöka få en politisk röst eller utöva politisk makt, 

utan att det gäller att skapa en annan sorts kontakt. En som gör att 

de religiösa ledarna kan mötas på ett annat sätt, säger ärkebiskop 

Kelly. 

Den delegation som ärkebiskop Kelly leder går under namnet 

”Holy Land Coordination” och har existerat i tio år. Den har som 

I skuggan av Gaza 

aktuellt utrikes | sid. 5 

Ansvarig: Kaj Engelhart 

mål att stödja de kristna i det Heliga landet. Därför beslöt biskoparna 

trots krissituationen att även i år genomföra sin resa. Den 

nordiska biskopskonferensen representerades av biskopen av 

Reykja vik, Pierre Bücher, 

En annan av delegaterna var ärkebiskopen av München, Rein - 

hard Marx, känd bland annat för sin bok Das Kapital som tar kritisk 

ställning till konsumtionssamhället och den aktuella finan s - 

krisen. Dagen före avresan till Israel fördömde han i skarpa ordalag 

de högerextrema krafter som använder sig av situationen i Gaza för 

att hetsa mot judarna. 

Det är odrägligt och moraliskt för kastligt hur högerextremister 

spelar försvarare för palestiniernas sak och leker med antisemitismen, 

sade Marx i ett uttalande. 

Det nynazistiska Nationaldemo kratiska partiet hade organise - 

rat en demonstration på Münchens Marienplatz. En annan liknande 

demonstration hade förbjudits av stadsförvaltningen. Där 

’’Våld föder nytt våld och leder 

inte till någon lösning.’’ 

ville NPD anordna en aktion i vilken skor skulle kastas mot 

Münchens centrala synagoga alldeles intill, enligt NPD ”en symbol 

för bom b ningarna i Gaza”. 

Samtidigt uttalade ärkebiskop Marx sin bestörtning över hur stort 

våld som brukas i Gaza. 

- Vad vi hör från de kristna på platsen är fruktansvärt, sade han 

och begärde ett omedelbart slut på stridshandlingarna. Våld föder 

nytt våld och leder inte till någon lösning, sade ärkebiskopen och 

manade de troende i hans stift till bön om fred. 

Vatikanradion, redigering: Kaj Engelhart 

Om ärkebiskop Marx och hans bok Das Kapital berättas på ”aktuellt 

utrikes” i Km 1/09. 

Tyskt interreligiöst upprop om fred i Mellanöstern 

Judar, kristna och muslimer i Tyskland har gemensamt manat till fred i Mellanöstern. ”Bara genom förhandlingar kan läget förbättras”, 

heter det i ett uttalande från det Interkulturella Rådet i Tyskland med anledning av striderna i Gaza. ”Det är absolut nödvändigt att inte 

på något sätt dra in civilbefolkningen i striderna och att särskilt se till att barn, kvinnor gamla och sjuka bringas i säkerhet”, heter det vidare. 

Tyska regeringen och EU uppmanas att även fortsättningsvis engagera sig för en bestående fred i Mellan östern. 

”Under senare årtionden har den hatpotential främst i Mellanöstern vuxit till sig som leder till våld och terrorism. Vi måste hindra 

sådana konflikter att föras över till Tyskland”, betonar undertecknarna och förpliktar sig till en gemensam insats för ”fred, rättvisa och en 

civiliserad samlevnad”. Bakom uttalandet står ledningen för de judiska och islamiska centralråden samt för Interkulturella Rådet och De 

kristna kyrkornas arbetsgemenskap i Tysk land. 

(pm – Vatikanradion)

sid. 6 | aktuellt 

Talare från tre religiösa traditioner. Anwahr Athahb, aktiv i Svenska muslimer för fred, Ylva Engström, Kristna studentrörelsen och 

Sebastian Selvén, judisk initiativtagare till fredsmötet. 

Judar, muslimer och kristna i bön för fred 

19 januari om kvällen. Cirka 150 personer 

samlades med anledning av si - 

tua tionen i Gaza och södra Israel till 

bön för fred på Medborgarplatsen i 

Stockholm. 

Före böner och textläsning från 

Koranen, Toran och Bibeln hölls 

korta appeller. 

- Abraham var inte jude, påpekade 

Sebastian Sevén, studerande och judisk 

initiativtagare till fredsmötet. Han 

hade inte tillgång till Toran och han åt 

inte kosher. Men han trodde på en 

gud som var allas vår gud och en källa 

till kärlek och rättvisa. Jag är djupt 

tacksam för att vi kan samlas här och 

påminna oss om vårt gemensamma 

ursprung. 

Anwahr Athahb, fredsagent och 

aktiv i Svenska muslimer för fred och 

rättvisa, återgav ur Koranen tanken 

att Gud hade kunnat göra en religion 

åt oss alla. 

- Men så blev det inte. Gud inbju - 

der oss därmed till ädel tävlan om att 

följa hans bud, att älska varandra och 

arbeta för allas frihet och rätt. 

Gemensam sång värmde. De 150 deltagarna 

som deltog i fredsbönen på 

Medborgarplatsen i Stockholm stämde 

upp i sången ”Och alla människor ska 

leva i frihet…” 

- Vi är inte samlade för att agitera 

för ena eller andra sidan i Mellan - 

östernkonflikten, sa Ylva Engström, 

Kristna studentrörelsen, utan för att 

be om försoning, rättvisa och tillit till 

tron att fred kan bli verklig. 

Text och foto: Bo Silfverberg 

’’... en gud som var allas vår gud och 

en källa till kärlek och rättvisa.’’

aktuellt inrikes | sid. 7 

Guds härlighet i Märsta: 

Trettondedag jul upprättades S:t Franciskus av Assisi katolska församling 

Närmare 300 personer fyllde den före detta pingstkyrkan när msgr Miroslaw Dudek läste 

upp dekretet för upprättande av S:t Franciskus av Assisi församling, tidigare 

kapellförsamling under S:ta Eugenia, och dekretet för utnämning av fader Marek Rubaj till 

församlingens kyrkoherde. 

Därmed finns 43 katolska församlingar i stiftet. Den yngsta omfattar orterna Sigtuna, 

Upplands Väsby, Rosersberg och Märsta. 

Nyckelbärare. Biskop Anders överlämnar nyckeln till kyrkan – och symboliskt till själarnas hjärtan – till den nye kyrkoherden.

sid. 8 | aktuellt inrikes 

Församlingsbildande är fest. En uppsjö 

julstjärnor trängdes så lägligt i koret och 

påminde om att det var Epifania, dagen 

när Herrens härlighet uppenbarades för de 

österländska stjärntydarna. Vokalensem b - 

len i Eugenia under Ulf Samuelssons ledning 

svarade för gudstjänstmusiken som 

bland annat hämtades från Mozarts Missa 

Brevis i B-dur. Gratulanter från grannförsamlingarna 

– också från pingstförsam - 

ling en som för fyra år sedan sålde sin 

kyrka till katolikerna, från Svenska 

kyrkan och från baptistsamfundet – 

ström made till. Först och främst: Guds - 

folket samlades i glädje kring sin biskop 

som lämnade över kyrkans nycklar till 

kyrkoherden med orden: 

- Du får ett dubbelt nycklaansvar. 

Nycklarna påminner om att du ska föra 

själarna till Kristus. Men nycklarna går 

också till själva kyrkobyggnaden, själarnas 

hem. 

Församlingen lyssnade under tystnad 

och biskop Anders fann sig föranlåten att 

säga: 

- Nu brukar man applådera! 

Att församlingen i Märsta vilar under 

Franciskus beskydd var något biskop 

Anders påminde om i sin predikan där han 

uppmanade de närvarande att i Franciskus 

efterföljd komma Jesus närmare, ja nära. 

Efter predikan följde kyrkoherdeinstall a - 

tionen med förnyelse av prästlöftena. 

Därefter fick Fredrik Heiding, tillförordnad 

kyrkoherde i S:ta Eugenia ordet. Han 

talade om hur han en dag som denna 

”fylldes av både faders- och moders - 

känslor”: 

- Faderskänslor i kraft av vigningens 

sak rament, prästämbetet. 

- Moderskänslor eftersom vi som mo - 

der församling nu låter dotterförsamlingen 

stå på egna ben. 

Och så den vanliga frågan: Hur nådde 

man fram till målet, en egen församling? 

Under gudstjänsten och i samband med 

den efterföljande libanesiska buffén 

påmindes om alla dem som tagit steg på 

den väg som lett till församlingsbildandet. 

Fader Marek vände sig till var och en av 

församlingsmedlemmarna, till dem som 

ingått i det före detta kapellrådet, nu 

upphöjt till kyrkoråd, till kateketer, minist - 

”Vi systrar känner oss liksom som faddrar för församlingen. 

Vi vill gärna ge något som ett litet minne av oss: 

syster Catharina Broomés bok Katolicismen och några 

böcker om domininikanorden och Dominikus. 

Böcker na är tänkta för den lilla början till bibliotek 

som finns på ett par hyllor i församlingssalen.” 

Sagt av syster Ingrid Ström i samband med buffén. 

ranter och dominikansystrar, till sponsorer… 

- Särskilt tänker jag på de äldre och 

sjuka som inte är här i dag. Deras tysta 

bön och lidande, ofta osynligt för oss, har 

bidragit till att detta stora vuxit fram. 

Fernando Acevedo tackade å kapellrådets/församlingsrådets 

vägnar några 

som – menade han – gjort sig särskilt 

S:t Franciskus smyckad till fest. Vända mot församlingen ser vi biskopsvikarien msgr Miroslaw Dudek, församlingens kyrkoherde fader Marek Rubaj, biskop Anders, diakonen i 

S:ta Eugenia Anders Wickström, tillförordnade kyrkoherden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ och dekanen för Stockholms dekanat pater Wilhelm Feussner SJ. Framför pater 

Fredrik Heiding står dagens ceremonimästare pater Fredrik Emanuelson OMI. Längst till höger befinner sig två av ministranterna, Michal och Mateusz Chodowiec. Ikonerna över 

Guds moder Maria och S:t Franciskus har målats av församlingsmedlemmen Alexander Deriev.

förtjänta av en flaska vin (med Franciskus an - 

knytning): dominikansystern Ingrid Ström som blev 

kvar som ”församlingssyster” också sedan sy st rarna 

flyttat från Märsta (se nedan), tillförordnade 

kyrko herden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ, 

pater Josef Höfner SJ som under många år pendlade 

mellan Eugenia och Märsta för att kunna 

svara för mässfirandet i församlingen, fader 

Magnus Nyman som ansvarade för kapellförsamlingen 

under den period på sex år under vilken man 

tog över pingstförsamlingens lokaler – och så den 

nye kyrkoherden själv. 

Det fanns en gåva som var tänkt för dekanen, 

pater Wilhelm Feussner, också. Denne, som tving - 

ades avvika efter gudstjänsten och därmed inte var 

kvar vid det planerade överlämnandet, har följt 

utvecklingen i Märsta på nära håll sedan mitten av 

60-talet. Till denna ”förhistoria” hoppas vi, med 

dekanens goda minne, kunna återkomma i ett 

senare nummer av Km. 

Den som vill se längre tillbaka i tiden har också 

god hjälp av den ”jubileumsbok” som gavs ut när 

S:t Lars katolska församling i Uppsala fyllde 25 år: 

Världen i miniatyr – en mosaik av levande stenar. 

Där lär man sig 

att jesuiterna i Uppsala på 1950-talet fick ansvar 

för Sigtuna med omnejd, alltså bland annat Märsta 

– katolikerna i Uppsala tillhörde vid denna tid S:ta 

Eugenia 

att ett kapell på initiativ av pater Lars Rooth 

inrättades i en källarlokal, fortfarande i Sigtuna, på 

60-talet 

att, när S:t Lars församling i Uppsala upprättades 

år 1975, Sigtuna kom att tillhöra S:ta Eugenia i 

Stockholm 

att katolikerna hade möjlighet att fira mässa vid 

sidoaltaret i Mariakyrkan i Sigtuna sedan 1980 

att de regelbundna mässorna i Sigtuna inställdes 

sommaren 1989 

att några dominikansystrar år 1991 flyttade till 

grannorten Märsta där de tillsammans med andra 

där boende katoliker byggde upp kapellförsamling - 

en S:t Franciskus 

Systrarna slog sig ner i en villa i närheten av vad 

som då var pingstkyrkan. Tio år senare började 

man med söndagligt mässfirande, nu i av Svenska 

kyrkan utlånade Märsta kyrka. När systrarna år 

2003 lämnade Märsta hade den dåvarande 

kapellförsamlingen möjlighet att överta det hus 

som varit deras och fira sina gudstjänster där. Men 

församlingen växte, det blev trångt – och den 9 

oktober 2005 kunde biskop Anders inviga vad som 

varit pingstförsamlingens gudstjänstlokal och som 

sedan dess är Märstakatolikernas kyrka. 

Text: Margareta Murray-Nyman 

Foto: Wieslaw Zalichta 


Körgäster. Vokalensemblen i S:ta Eugenia under Ulf Samuelssons ledning bidrog till festen. 

Här ser vi från vänster Sofia Winiarski, Elisabeth Hellström och Daniel Kjellander. 

Tack från Fernando. Fernando Acevedo tackar tillförordnade kyrkoherden i S:ta Eugenia för 

stöd under åren som gått och hälsar välkommen tillbaka till före detta kapellförsamlingen. 

Dominikansk syster som förblivit Franciskus trogen. Syster Ingrid Ström har fungerat som 

”församlingssyster” i S:t Franciskus i sammanlagt tolv år men är noga med att betona att systrar 

och övriga församlingsbor arbetat tillsammans. Hon blev alltså inte svaret skyldig sedan 

hon, som en av många, avtackats av Fernando Acevedo: 

- Tack för talet och vinet men framför allt: Tack, Fernando, för allt vad du betytt för församlingen.

sid. 10 | aktuell intervju 

En kyrkoherde med många planer 

för stiftets nyaste församling 

Vem är han, Marek Rubaj, kyrkoherden i stiftets nyaste församling? Några dagar efter 

installationsfesten besökte vi Märsta och mötte en försynt men energisk person som har 

många planer inför framtiden, både praktiska och pastorala. 

Som ni har läst på de föregående sidorna 

upprättade biskop Anders Arborelius, på 

trettondagen, S:t Franciskus av Assisi församling 

i Märsta. Samtidigt installerade han 

Marek Rubaj som kyrkoherde. 

När vi hälsar på fader Marek är det 

vardag igen men han bjuder på kakor som 

är kvar efter festen. Och han berättar att 

han inte är någon nykomling i Märsta. Han 

har funnits här sedan augusti 2007 som 

dist riktspräst med biskopens uppdrag att 

förbereda en egen församling. 

Hans tjänst inleddes med dramatik: Den 

bakre korväggens enorma fönsterparti började 

läcka. En dag möttes han av en församlingsmedlem 

som förskräckt visade hur 

vattnet forsade ner över läktaren och redan 

stod ett par decimeter högt. 

De klädda bänkarna kunde räddas men 

i övrigt fick allting bytas ut. Fönster paneler - 

nas gistna trä ersattes med aluminium. 

Golv, innertak och väggar byggdes nya efter 

omsorgsfull torkning. Renoveringen tog 

flera månader. 

När vi går igenom övervåningen pekar 

fader Marek på flera ställen där vatten 

hotar att tränga in. Yttertaket måste repare - 

ras men detta tycks inte bekymra honom. 

Lokalerna ska ändå byggas om för att bli 

ändamålsenliga. Han visar hur två stora 

rum kan delas till flera mindre för att ge 

plats åt undervisning, samvaro och övernatt 

ning. 

På nedervåningen har han låtit bygga om 

pastorsexpeditionen och sakristian. De 

övriga utrymmena gick att ta i besittning 

utan åtgärder. Särskilt belåten är han över 

vikväggen mellan samlingslokalen och 

kyrkan. När den öppnas blir det sittplatser 

för 300 personer. Själva kyrkan tar annars 

130 personer och läktaren 50. 

Antalet registrerade medlemmar i S:t 

Franciskus är 1 050. Men kyrkoherden tror 

att det i realiteten finns omkring 1 500. 

För honom gäller det nu att få kontakt 

med flera katoliker i Märsta, Sigtuna, 

Upplands-Väsby och småorterna däremellan. 

- Jag brukar uppmana mässbesökarna 

att ta med sig katolska vänner som ännu 

inte har hittat hit. ”Ni är mina evangelister” 

säger jag till dem. 

Efter festen. Fader 

Marek Rubaj läser lyckönskningarna 

som kom 

med blommorna från de 

ekumeniska grannarna 

till trettondagen då S:t 

Franciskus av Assisi 

församling upprättades. 

- Men ingen ska komma för min skull 

utan för sin egen skull. 

Att vara den förste bosatte prästen i en 

församling är inte helt lätt. 

- Det finns alltid de som är för och de 

som är emot, säger han, men de som 

redan är aktiva i hans församling betecknar 

han som ”underbara människor”. 

Han hoppas att den skaran ska öka 

och arbetar aktivt på att skapa grupper 

med olika uppgifter. 

Han visar listan på dem som ställer 

upp i kyrko- och församlingsrådet och 

berömmer alla för deras förtjänster. En 

av dem har exempelvis fått ihop en 

grupp med lektorer. 

För undervisningen har han nu fyra 

kateketer som delar på ansvaret för två 

grupper, en för första kommunion-barnen 

och en för konfirmanderna. 

Undervisningen sker efter söndags - 

mässorna och det är resultatet av vad 

han kallar ”en liten kamp” med föräld - 

rarna. Han har förklarat för dem att det 

inte duger att lämna barnen till undervisning 

och sedan åka och handla. 

- Familjerna ska vara tillsammans i 

mässan och sedan får barnen gå till 

under visningen medan föräldrarna stannar 

kvar på kyrkkaffet och umgås med 

varandra. 

Fader Marek vill att församlingen ska 

vara som en familj som håller ihop kring 

både bekymmer och glädjeämnen. För 

att ytterligare förstärka samman håll - 

ning en planerar han läger och utflykter 

någon gång per år och familjedagar en 

gång i månaden, efter en modell som 

libaneser och irakier redan har. 

Libanon och Irak, men också Syrien, 

Armenien och Polen är väl represente - 

rade i hans församling. Den största gruppen 

är dock spansktalande. Nationella

mässor erbjuds på spanska och polska och 

enligt syrisk rit. 

Livet i den katolska diasporan skiljer sig 

mycket från det som fader Marek är van vid 

från sitt hemland Polen. Han är född och 

uppvuxen i Lublin, 15 mil sydöst om Wars za - 

wa. Stolt berättar han att han fick sin präst - 

utbildning vid det universitet där påven 

Johannes Paulus II undervisade medan han 

var kardinal i Krakow. 

Marek Rubaj hade lika gärna kunnat bli 

läkare. Men för att skaffa sig poäng till 

läkarutbildningen vakade han på ett sjukhus 

och under de långa nätterna där fick han 

tillfälle att tänka igenom vad han egentligen 

ville vårda – kroppen eller själen? 

- Kallelsen att vårda själen växte allt 

starkare. Kanske hade jag också blivit 

påverkad, fast omedvetet, av min farfars bror 

som var franciskan. Vi träffades ju ibland 

under min uppväxt. 

Han blev själv franciskan och trädde in i 

kapu cinorden. I sin iver att missionera ville 

han åka till Afrika men där hade hans orden 

ingen verksamhet. I stället fick han rådet att 

resa till England för att lära sig språket och 

sedan till Sverige. 

Hit kom han första gången 1990, efter sin 

prästvigning, och bodde ett par år i Lid köping. 

1994 kom han tillbaka för gott och var verksam 

i Lidköping, Nacka och Ha ninge innan 

han fick tjänsten i Märsta. 

För två år sedan lämnade han kapucinorden 

och blev stiftspräst, efter en överenskommelse 

mellan hans ordensledning och biskop 

Anders. 

Nu smälter Marek Rubaj intrycken från trettondagen 

då han blev kyrkoherde i stiftets 

43:e församling. Praktfulla blomuppsätt - 

ningar kring Mariastatyn påminner om den 

stora festen. De överlämnades av representanter 

för olika samfund i trakten. 

- Vi har ett gott ekumeniskt samarbete 

här, kommenterar han. 

Ett minne från en annan högtid, julen, är 

havet av julstjärnor nedanför altaret. Fader 

Marek gillar att blomstersmycka kyrkan. 

Inför kyrkoårets höjdpunkter åker han till 

Årstahallarna i södra Stockholm klockan fem 

på morgonen för att få fräscha blommor till 

ett hyggligt pris. 

- Julstjärnorna där är mycket billigare och 

av bättre kvalitet än de man hittar i vanliga 

butiker. Det är värt besväret att åka dit! 

aktuell intervju | sid. 11 

En dröm om nya fönster. Marek Rubaj, den nye kyrkoherden i Märsta, vill smycka de stora kyrkfönstren 

med motiv från Den helige Franciskus liv. 

Han är stolt över kyrkorummet som domineras av de fönsterklädda väggarna 

i koret och bakom läktaren. Men han drömmer om att göra fönstren ännu 

vackrare genom att sätta in färgat glas i de vertikala partierna. 

Med en svagt återhållen iver förklarar han att han kan hålla nere kostnaderna 

genom att anlita en konstnär från Polen. 

Motiven, säger han, ska spegla Den helige Franciskus liv för att förstärka 

hans betydelse som kyrkans skyddspatron. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Tacktal 

Fader Paul Rabban är präst för kaldéerna i hela Mellansverige och bosatt i 

Eskilstuna. Här uttrycker han hela den kaldéiska gruppens tacksamhet över att ha 

fått en egen kyrkolokal. Bakom altaret ser vi kyrkoherden i Heliga korsets katolska 

församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider, biskop Anders Arborelius och biskopsvikarien 

för de orientaliska kyrkorna, pater Mattias Grahm OSB. 

Tre generationer 

Alla åldrar var representerade vid invigningsfesten. Från vänster står Adel Yosif, 

Joulet Matlob, Salwa Shukur, Raafat Albustany med dottern Gospel på armen 

och hustrun Reem bredvid sig. Längst till höger Nadin Zaya som sade till Km 

att den nya lokalen betydde att en dröm hade blivit uppfylld. 

Ovanför gruppen hänger en av de bilder ur korsvägen som Heliga korsets 

katolska församling i Eskilstuna har skänkt till kaldéernas nya kyrkolokal. 

Eget konstverk 

Nejib Alsayingh är professionell konstnär 

från Bagdad. 

Nu bor han i Falun där han leder kurser 

i ikonmåleri i ett studieförbund. 

Det är han som har gjort denna utsmyckning 

till korväggen i kaldéernas 

kyrkolokal. Efter invigningen berättade 

han att han planerar att göra en stor 

målning till ena långväggen också. 

Liten bland många stora 

Marielle Zaya blev snabbt hemmastadd i den nya miljön. 

Omkring 400 kaldéer deltog i invigningen, 

företrädda av fader Paul Rabban. 

Bland gästerna fanns flera katolska präster, 

förutom de i artikeln nämnda pater 

Damian O Eze MSP, Gävle, samt de kaldeiska 

prästerna Mahir Malko, Göteborg, 

och Sameer Putrus, Södertälje. 

Dessutom deltog från Svenska kyrkan 

prästerna Bengt Arvidsson och Timothy 

Stayton och kyrkvaktmästaren Christer 

Eriksson. 

Från Heliga korsets församling deltog de 

tre serafimsystrarna och kyrkorådsledamöter.

Kaldéerna fick eget 

hem i Eskilstuna 

Glädjeropen skallade när kaldéerna 

invigde en egen kyrkolokal i 

Eskilstuna i mitten av januari. 

Hedersgäst var biskop Anders 

Arborelius som välsignade altaret och 

det nya krucifixet. 

Katoliker som firar mässa enligt kaldeisk rit har kommit till 

vårt stift i tusental från Irak sedan förföljelserna av de kristna 

började där. 

I Södertälje planeras en stor kyrkoanläggning men nu 

används en liten kyrka som har köpts av ett frikyrkosamfund. 

Hittills har kaldéerna i Eskilstuna med omnejd lånat rum av 

Heliga korsets katolska kyrka och Svenska kyrkan. Men 

vartefter deras antal har ökat har det blivit nödvändigt att 

hyra något eget. 

- När jag kom till Eskilstuna för tretton år sedan fanns 

det 49 kaldéer här. Nu är vi fler än 2 000, sade det 

kaldeiska kapellrådets ordförande Deya Shaba i sitt invigningstal. 

Enligt kyrkoherden i Heliga korsets katolska församling, 

fader Michael Schneider, är antalet registrerade katoliker i 

den kaldeiska riten 1 250 medan den faktiska siffran ligger 

på minst 2 000. 

Därför var det lätt att förstå den hör- och synbara glädjen 

över en egen kyrkolokal. Den är inrymd i en byggnad 

som tidigare har använts som lager. Miljön är enkel men 

Deya Shaba kallade den för katedral. 

Ögonblicket var historiskt, sade biskop Anders. 

- Det är Eskilstunas första egna kaldeiska kyrkolokal 

och den ska bli ert andliga hem. Det är viktigt att ni förstår 

hur mycket kärlek och nåd och välsignelse ni ska få här. 

Biskopen välsignade altaret och det stora krucifix som 

är gjort av Nejib Alsayingh, bosatt i Falun men givetvis med 

på festen. 

För att lokalen ska kunna tjäna som både kyrkorum och 

församlingshem krävs att koret blir avgränsat. 

- Vi ska sätta upp ett vackert draperi, sade Deya Shaba. 

När draperiet är på plats kan sakramentet förvaras i 

tabernaklet. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse 


Sacré Coeur-systrarna 

har lämnat Sverige: 

Vemod, glädje, tacksamhet 

och framåtblickande 

kännetecknade avskedet 

Biskop Anders var med på Johannesgården när systrarna av - 

firades den 6 december. Biskop William Kenney var med. 

Biskop Kozon från Danmark var med som representant för 

Nordiska biskopskonferensen. Och så alla de Sacré Coeursyst 

rar som någon gång arbetat på Johannesgården och 

provinsledningen därtill – sammanlagt 15 systrar! 

Dominikansystrar, som också de har ett förflutet på 

Johannes gården, hade förstås anslutit sig. Vänner från Svenska 

kyrkan och de frikyrkor som samarbetat med systrarna kring 

reträttverksamhet och andlig vägledning. Och många, många 

andra… 

Dessvärre kunde Km inte delta när Sacré Coeur-systrarna 

avtackades efter sina nästan 40 år i Sverige, först på studiegården 

Johannesgården i Västra Frölunda, de fem senaste åren i 

Mölndal. Men fotografer fanns där under avskedsfestligheterna 

och per telefon och mejl har systrarna uppdate rat oss vad 

gäller förliden tid och berättat om vad som väntar härnäst. 

Sr Christel flyttar till Wien där hon kommer att fungera 

som ordensprovinsens sekreterare. Sr Carol reser längst, hon 

kommer att bo i New Orleans där hon har sin familj och – 

säger hon – ”där det finns hur mycket arbete som helst i olika 

grupper som arbetar för att bygga upp staden efter så många 

katastrofer”. Sr Theresia kommer att ägna sig åt besöksverksamhet 

på ett sjukhus i Graz i Österrike. Sr Adelheid, slutligen, 

flyttar till kongregationens ålderdomshem i Bonn i Tyskland. 

Hon vet att det finns uppgifter som väntar henne där. 

Men nu har systrarna ordet… 

Snart borta men inte bortglömda. Sacré Coeur-systrarna Theresia Kiegerl, 

Adelheid v. dem Hagen, Christel Dawo och Carol Burk. Bilden med nattvardsmotivet 

är målad av den ungerska konstnärinnan Maria Poeschl. 

Foto: Marian Sareck 

Fortsättning

Först på plan. 

Sr Adelheid v. dem Hagen var den av systrarna som kom först till 

Johannesgården, hon tillträdde som föreståndarinna för systragemenskapen 

i augusti 1970. Sr Adelheid är mån om att följa med i 

vad som händer i Stockholms katolska stift också i fortsättningen. 

Hon tänker inte säga upp prenumerationen på Km. 

Efter den av biskop William celebrerade mässan med 

Johannesgårdens församling den 7 december fick systrarna – 

under de senaste åren har kommuniteten bestått av fyra personer 

– ett fång rosor av församlingsmedlemmen Johannes Kettelhoit. 

Sr Adelheid v. dem Hagen: 

- Jag kunde inte ett ord svenska när jag sensommaren 1970 

kom till den nyöppnade Johannesgården. Kontakten med 

benediktinpatern Andreas Rask som var rektor för gården var 

guld värd. Han hjälpte oss både med språket och med att bätt - 

re förstå svensk historia och kultur. 

- Ett råd jag skulle vilja ge till alla präster och systrar som 

invandrar hit är att börja med att lära sig språket och bli 

förtrogna med den svenska mentaliteten. Det är inte alltid lätt 

men vi som kommer från en annan kultur måste försöka 

anpassa oss – utan att förlora den egna identiteten. Och då 

kommer vi snart att märka att svenskar är underbara människor! 

- Vi som invandrat och de infödda svenskarna – och nu talar 

jag om dem ibland oss som är katoliker – har en gemensam 

uppgift: att bygga den katolska kyrkan i Sverige som utvecklats 

alldeles väldigt under de 39 år jag varit i Sverige. 

- Många av de fördomar som fanns bland icke-katolikerna 

tidigare har totalt försvunnit. Under de senaste femton åren 

har jag, först på Johannesgården och sedan i Mölndal, varit 

indragen i en ignatiansk form av reträttverksamhet, och då 

huvudsakligen tillsammans med Svenska kyrkan och 

frikyrkorna. Band har knutits mellan kristna från olika traditioner, 

något som gjort mig mycket glad! 

- Nog kommer jag att sakna alla vänner, både inom och utanför 

den katolska kyrkan, när jag lämnar efter så många år i 

Sverige. Men jag tar med dem i mina tankar och i mina böner. 

Bönen förblir min uppgift. 

Sr Carol Burk: 

- Sommaren 1974, när jag kom till Sverige, var det kallt. Jag 

frös, språket var svårt och jag längtade hem. 

- De första åren gick framför allt åt till svenskundervisning 

men på Johannesgården fanns kursverksamhet och daghem 

där jag fick hjälpa till. 

- Efter ett par år skadade jag mitt knä, något som gjorde att 

jag inte kunde delta i leken med barnen längre. I stället kom 

Goda råd och goda människor. 

Sr Carol Burk som drar till New Orleans efter 35 år i Sverige 

kommer att sakna den rena luften, kylan och snön – och alla 

underbara människor… 

Har hon något råd att ge till Km-läsarna? Ja, att skratta lite 

varje dag. Humor är oövervinneligt! 

jag att ägna mig åt daghemmets och husets administration, jag 

tog emot studiebesök och deltog i församlingens barnundervisning 

som så småningom utvecklades till barn- och vuxenundervisning 

med därtill hörande studiecirkel i katolsk tro 

och bibelstudier. Det var fantastiskt när en av grupperna verkligen 

blev till ”religionsundervisning för alla” – mammor, pappor, 

skolbarn, förskolebarn och bebisar deltog på en och 

samma gång och det fungerade! 

- Jag kommer alldeles säkert att låta mig inspireras av 

”Nordiska biskopskonferensens riktlinjer för katekesen” 

också i mitt nya arbete i New Orleans. Under mina år som 

kateket har jag gång på gång återvänt till ord som är hämtade 

därifrån och som jag tycker pekar på det mest väsentliga i tros - 

undervisningen: ”Katekesen syftar först och främst till att föra 

människan i beröring med den treenige guden, till att människan 

lär sig älska Gud, samt till att hon hjälps till ett liv i 

enlighet med evangeliet. Katekesen vill fostra till bön…” 

- Litteratur har alltid varit en källa till glädje i mitt liv och jag 

har lärt mig älska den svenska litteraturen: Harry Martinsson, 

Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer… Bland barnböcker 

har jag så många favoriter att det är svårt att välja, Sven 

Nordqvists böcker om gubben Pettson och katten Findus, 

Astrid Lindgrens alla böcker, folksagorna… För den som är 

ny i Sverige finns hela bibliotek att utforska och jag tycker att 

man ska försöka ta tillvara möjligheten att öva sig i språket 

genom att läsa på svenska, inte i översättning. 

- Även om jag frös under den första tiden i Sverige så vet jag 

att jag kommer att sakna den rena luften, kylan och snön. 

Och alldeles väldigt alla människor i vårt närområde, i våra 

församlingar och i stiftet. 

Sr Christel Dawo: 

- Jag kan inte säga att jag drömde om att komma till Sverige. 

Men internatet i Bonn, där jag hade haft mitt arbete, stängde. 

Systrarna på Johannesgården behövde förstärkning och i september 

1979 kom jag så, ganska motvilligt, hit. Mitt första 

intryck var: Vilket vackert land! 

Sacré Coeur-systrarna har så många vänner kvar i Sverige att risken att de glöms bort är liten.

Syster som räknar med att komma tillbaka. 

Sr Christel Dawo som under sina 30 år i Sverige bland 

annat suttit med i KLN, Katolska Liturgiska Nämnden, vet att 

möjlighet till musicerande inklusive orgelspel kommer att 

erbjudas också framgent. Och den ”teologiska sommarskola” 

hon varit med om att bygga upp lovar hon att återvända till. 

Till vänster om sr Christel ser vi sr Hildegard Schabik, också 

hon med ett förflutet på Johannesgården. 

- Jag arbetade först med ungdomsarbete i Göteborg och på 

stiftsnivå. Därefter gav det ena det andra: Jag kom att bli sammankallande 

i Föreningen Katolska Ordenssystrar, jag valdes 

in i Katolska Liturgiska Nämnden, hamnade i arbetsgruppen 

för prästernas utbildning, i pastoralrådet, deltog i uppbyggandet 

av folkhögskolorna. 

- Sedan har jag suttit i ledningen för stiftsgården 

Johannesgården. Jag har fungerat som organist där, varit 

stiftets representant i Missio och sekreterare för Nordiska 

Biskopskonferensen. Inte minst: under nästan 20 år arbetade 

jag för Caritas, med särskilt ansvar för arbetet i Asien. 

- Tiden på Johannesgården kändes som skräddarsydd för mig 

men jag har också trivts väldigt bra i Mölndal, mycket till följd 

av våra grannar. 

- Stiftet har utvecklats under mina år i Sverige. På senare tid 

har jag fått uppleva hur det ekumeniska arbetet blivit allt 

intensivare i stiftet och inte minst här på Västkusten. 

- Att vi lämnar Sverige beror på att vi blivit till åren och på att 

vi inte längre har så många kallelser. Vi har många hål att fylla 

också på annat håll. 

- Vad jag verkligen uppskattat i Sverige är det okomplicerade 

samarbete jag fått uppleva med människor av vitt skilda slag, 

inte minst i förhållande till den så kallade hierarkin inom 

stiftet. 

Fotnot: 

Missio är den katolska kyrkans världsomfattande missionsarbete 

och stöder katolska stift, skolor och kyrkliga projekt i tredje världen. 

Sr Theresia Kiegerl: 

- Jag är den av systrarna som kom sist till Sverige. Jag 

kallades hit för drygt fyra år sedan när min medsyster 

Angela Corsten förflyttades och blev provinssekreterare i 

Wien. 

- Eftersom vi avlagt ett löfte om lydnad inom orden är det 

självklart för oss att vara disponibla var än behov uppstår. 

Fortsatt svensktalande systrar. 

Sr Theresia Kiegerl gläder sig åt att medsystern Angela 

Corsten, som hade Sverige som sitt hemland mellan åren 

1985 och 2004, numera finns med i vad som blir hennes nya 

gemenskap i Graz. 

Det är bra, det kommer att hjälpa mig att bevara färdigheterna 

i svenska, säger hon 

Text: Margareta Murray-Nyman Bilderna på detta uppslag: Robert Rochowiak 

Jag vågar känneteckna mig som en entusiastisk missionär och 

även om jag hade betänkligheter vad gällde det nya språket så 

var det med glädje jag sa ja till att flytta norrut. 

- Större delen av tiden i Sverige har jag hjälpt till med 

arbetet i bokhandeln i Kristus Konungens församling. Jag 

ser arbetet där som ett viktigt apostolat som utförs på ett 

enkelt och otvunget sätt. Till Km-läsarna vill jag säga: 

Kom och se! Bokhandeln har ett brett sortiment som riktar 

sig till alla åldrar och vårt urval av biblar på olika 

språk är stort. 

- Sverige är så vackert. Jag kommer att sakna havet och 

graniten – och de älgar jag sett! – när jag återvänder till 

mitt hemland Österrike. 

- Man sjunger mycket i Sverige. Det är också något jag 

kommer att längta tillbaka till. 

- … och jag har lärt mig mycket om ekumenik i praktiken 

här. Åren i Sverige har gjort mig väldigt mycket rikare. 

Sacré Coeur-systrarnas ordenssamfund grundades år 1800 i 

Paris av en ung kvinna som hette Madeleine Sophie Barat. I 

den oroliga tiden efter franska revoluitionen ville hon hjälpa 

unga flickor och kvinnor att genom en god utbildning ta 

ansvar för familje- och samhällslivet. 

I dag finns ungefär 3 600 Sacré Coeur-systrar i 41 länder. 

Systrarna är bland annat verksamma i skolor och ungdomsarbete, 

ger andlig vägledning, är engagerade i socialt arbete, 

arbetar på universitet och i församlingar och i utvecklingen för 

fred och rättvisa. 

Namnet Sacré Coeur, ”Jesu hjärta”, syftar på den villkorslösa 

kärlek som Gud genom Jesus visat oss och som uppmuntrar 

till gensvar, såväl i bön som i apostolisk verksamhet (se vidare 

systrarnas websida, www.rscjinternational.org.). 

Vi på Km hoppas kunna bidra till att kontakten med de nu avflyttade systrarna bevaras genom att, om ett 

år eller så, be dem rapportera från sina nya ansvarsområden.

sid. 16 | vår församling 

Halländsk församling från 1920-talet 

En kyrka full av böner och konst. Så kan man säga om Trefaldighetskyrkan i Halmstad. 

Den tillhör S:ta Maria församling, en av stiftets äldsta, med moderskyrkan i Oskarström. 

Ja det var i Oskarström som traktens första 

katoliker etablerade sig, i slutet av 1800talet 

då Skandinaviska Jute Spinneri & 

Väveri grundades. 

Många av de hundratals arbetarna 

hade värvats från Böhmen-Mähren 

(nuvarande Tjeckien), Tyskland och Polen. 

För dessa invandrare byggdes en katolsk 

kyrka 1925. 

Detta var en likadan utveckling som i 

Sörforsa i Hälsingland, där ett linspinneri 

hade krävt arbetskraft utifrån och katoliker 

från ungefär samma trakter tvingade 

fram en kyrka, redan 1909. 

Mariakyrkan i Oskarström har givit namn 

åt församlingen. Där låg också tyngd - 

punkten i mässfirandet, med bland annat 

vardagsmässorna, Stilla veckans guds - 

tjäns ter och julnattens mässa, ända fram 

till 1981 då en egen kyrka invigdes i Halm - 

stad. 

Den växande församlingen i residensstaden 

vid havet, en och en halv mil 

sydväst om Oskarström, hade dock ända 

från 1950 ett kapell, Den Heliga Trefaldighetens 

kapell, i en fastighet vid Norra 

vägen. Där firades regelbunden söndags - 

mässa. 

Från början av 1970-talet hade Heliga 

Tref aldighets Kapellstiftelse fört diskussioner 

om en egen kyrka och 1980 köptes 

en kyrkobyggnad vid Falken bergsvägen av 

Lutherska missionsförsamlingen. 

Trefaldighetskyrkan, som kyrkan fick 

heta när den blev S:ta Maria katolska församlings 

huvudkyrka, invigdes den 24 maj 

1981. Den fick stor uppmärksamhet i 

media då konstnären Erik Olson smyckade 

kyrkan med sina tavlor och ikoner. 

1985 skänkte Olson ytterligare en 

mängd tavlor till församlingsgården, 

Mariagården, som hade byggts intill 

kyrkan. 

Omslutna av Erik Olsons bilder samlas 

bönegrupper med olika intentioner, ofta i 

samband med den dagliga kvällsmässan: 

två rosenkransringar, som ber för församlingen 

respektive de ofödda barnen, en 

grupp som ber barmhärtighetens 

rosenkrans samt Padre Pios bönegrupp. 

I Km nr 1/2006 presenterades Erik Olsons konst i S:ta Maria församling i Halmstad. 

I bönelivet ingår även församlings med - 

lemmarnas enskilda böner, levande 

rosenkransen och den ständiga bönen för 

äktenskap och familj. 

Vid vissa tidpunkter under kyrkoåret 

intensifieras bönerna, med korsvägsandakter 

i fastan och bön för de avlidna varje 

dag i november. 

- Om folk har behov av bönegemenskap 

är det viktigt att vara öppen för det. 

Jag ställer upp och gläder mig. Det sade 

kyrkoherden, fader Jozef Chrzanowski, 

när Km träffade honom under ett snabbt 

Halmstadsbesök i höstas. 

Vi sitter i Mariagårdens kök en måndags - 

kväll efter en mässa. Fader Jozef har firat 

den med sin företrädare Roman Kunkel 

OMI, som har kommit upp över dagen 

från sin nuvarande församling Lands - 

krona, och diakonen Gorm Christoffer - 

sen. 

Fader Jozef berättar om flera andra 

aktiviteter i församlingen, exempelvis 

studiecirklar och samtal om katolsk tro. 

Varje onsdagskväll efter mässan träffas 

gruppen ”Katolsk gemenskap” som just 

nu studerar boken Vägar till bön av syster 

Veronica OP. 

Därtill kommer undervisningen, varje 

vecka för barn och ungdomar som bor i 

Halmstad och intensivundervisning en 

lördag varje månad för dem som bor en bit 

ifrån. 

Erik Olsons konst. Trefaldighetskyrkans invigning 

och dess utsmyckning kommenterades så här i 

Hallandsposten den 12 juni 1981: 

”Halmstadskatolikerna är att lyckönska. De har fått 

en vacker, intim och ändamålsenlig kyrka. Och Erik 

Olson i Halmstadgruppen har fått sin första permanenta 

utställning i sin hemstad.”

Kyrkorådet samlas. De sittande är Birgitta Gustafsdotter, fader Jozef och Peter Zsiga. Bakom dem 

står Zbigniew Denkiewicz, Katarina Koss Modig och Gorm Christoffersen. 

I Oskarström har fader Jozef hjälp av 

pater Pawel Banot SDB som oftast firar 

daglig mässa hos systrarna. På fader Jozefs 

lott faller söndags- och kvällsmässor i 

Trefaldighetskyrkan och regelbundna 

söndagsmässor i Falkenberg och Varberg. 

Det kan bli upp till fyra mässor på en 

söndag för honom. Måndagen är tänkt 

som en vilodag. 

- Jag vill gärna komma ifrån lite då, 

åka bort eller åtminstone vara för mig 

själv. Men det är svårt. Det händer alltid 

något här. 

Att det är så många aktiviteter i S:ta Maria 

församling är pater Romans fel, säger 

fader Jozef med ett stort leende mot den 

förre kyrkoherden. 

- Ja, jag har sått en hel del här, och nu 

får du sköta om det, svarar pater Roman 

med samma stora leende. Det är en 

kännbart varm och glad kontakt mellan 

de båda prästerna. 

Pater Roman får tillfälle att hälsa på några 

av dem som var aktiva redan innan han 

flyttade härifrån för tre år sedan. Det är 

nämligen kyrkorådsmöte i kväll. En efter 

en droppar ledamöterna in och tar för sig 

av smörgåsbordet som kyrkorådets 

sekreterare Birgitta Gustafsdotter har 

dukat upp på köksbänken. 

Birgitta noterar att två av ledamöterna 

är förhindrade att närvara, Helena och 

Stefan Johansson. Men de övriga är här: 

Katarina Koss Modig, Zbigniew Denkie - 

Trivsamt. 

Atmosfären i 

Mariagårdens kök 

är varm och glad 

när fader Jozef 

Chrzanowski, till 

vänster, får besök 

av sin företrädare 

Roman Kunkel 

OMI. 

vår församling | sid. 17 

wicz, Peter Zsiga och, som adjungerad, 

dia kon Gorm Christoffersen. 

Peter Zsiga är församlingens ekonom 

sedan 30 år. Han säger att församlingens 

ekonomi har förbättrats betydligt sedan en 

kyrkoavgift började tas ut via skattsedeln 

och församlingarna får pengar från 

biskopsämbetet, i förhållande till antalet 

registrerade församlingsmedlemmar. 

- Vi har fått en fyrdubblad årlig in - 

komst. 

Därmed tycker Peter att församlingens 

ekonomi är hyfsad. 

- Men vi har också ständigt projekt 

som kostar pengar. 

När sammanträdet kommer igång får vi 

höra flera exempel på de närmaste 

ekonomiska åtagandena. 

Mellan kyrkan och församlingshemmet 

ska en förbindelse byggas. 

En praktisk fördel med det, kommenterar 

fader Jozef, är handikappanpassning 

av entré och toaletter. 

- En social fördel är att folk blir mer 

motiverade att stanna kvar efter mässorna 

när de kommer direkt från kyrkan in i församlingssalen. 

På dagordningen finns ärenden som visar 

att församlingsdelen Oskarström kräver 

en hel del insatser, både ekonomiska och 

personella. Närmast står inköp av flera 

stolar inför vallfärden som arrangeras den 

sista lördagen i maj varje år. 2009 firar 

vallfärden 50-årsjubileum och fader Jozef 

räknar med att omkring 1 000 personer 

kommer att delta. 

Under övriga frågor diskuteras barnens 

närvaro i kyrkan. Ska biktrummet vara 

lekrum under mässorna eller ska barnen 

vara med i kyrkan? Katarina Koss Modig 

påpekar att hennes treåriga dotter vill vara 

med henne inne i kyrkan och att det är viktigt 

att församlingen visar att barn är 

välkomna till kyrkan. 

Fader Jozef har märkt att barnen helst 

leker nära altaret. 

- Det kan vara svårt att koncentrera sig 

men det är fint att de vill vara där. 

Tydligt är att kyrkoherden tycker om 

barn. Samtidigt har han en beräkning med 

att låta dem hållas i kyrkorummet: 

- Om vi slänger ut barnen följer föräld - 

rarna med! 


Fortsättning


Diakonen är prästhjälp 

– inte hjälppräst 

En diakon är en prästhjälp, inte en hjälppräst. Den definitionen tycker Gorm Christoffersen är viktig att göra. Han har 

varit ständig diakon i S:ta Maria församling sedan 1982. 

Gorm Christoffersen har gjort en originell vandring till sitt ämbete. Han föddes i Köpenhamn i början av 1940-talet och arbetade som 

skogshuggare i Danmark innan han kom till Sverige i slutet av 60-talet då han fick arbete i närheten av Oskarström. Efter några år 

konverterade han och började ge efter för sin längtan att göra tjänst i kyrkan. 

Han läste till diakon i tre år och var en av de första sex män som vigdes till ständiga diakoner 1982. 

I dag har Gorm 23 kolleger på olika håll i stiftet. De träffas ibland och Gorm har förstått att diakonernas arbetsuppgifter kan variera, 

beroende på församlingarnas struktur och på hur prästerna ser på deras ämbete. 

- Det är alltid en viss spänning när det kommer en ny präst innan man vet vad just han förväntar sig av en diakon. 

Med fader Jozef är Gorm inne på sin sjunde kyrkoherde. De fungerar bra tillsammans, tycker han. 

Synen på diakonen har ändrats under de drygt 25 år som Gorm har varit verksam. 

- Det var svårt för många i början att acceptera att en diakon, likaväl som en präst, kan predika och förrätta dop och vigsel. 

Gorms huvudsakliga uppdrag gäller dock 

inte förrättningar utan undervisning. Han an - 

svarar för konfirmandgruppen och för vuxenoch 

konvertitundervisning. 

I övrigt finns det mängder av uppgifter som 

faller på diakonen, sådant som inte syns men 

ändå måste göras, exempelvis expeditionsarbete. 

Gorm är också församlingens representant 

i Halmstads kristna råd. 

- Relationerna till andra kyrkor har blivit 

öppnare de senaste åren, mycket tack vare vår 

biskops närmande till dem. 

Konstfullt. Gorm Christoffersen utanför Trefaldighetskyrkans entré, även den smyckad med Erik 

Olsons konst. Här ser vi S:t Michael. 

Ett diakonat kan tilldelas ”mogna män som 

lever i äktenskap”. Gorm Christoffersen är gift 

sedan 45 år och har fem barn. Med ett försörj - 

ningsansvar har de flesta diakoner ett civilt 

arbete vid sidan om. Gorm har arbetat i många 

år på begravningsbyrån Fonus och därefter på 

kyrkogården och krematoriet. Det har varit 

perfekt, tycker han. 

- Jag har varit en länk mellan församlingen 

och de delar av samhället som alla kommer i 

kontakt med, begravningsväsendet och olika 

myndigheter. Och på kyrkogården har jag mött 

alla typer av människor, lyssnat till dem och 

kunnat vittna om min tro. 

Nu är Gorm pensionär från sitt civila arbete 

men inte från diakontjänsten. När han ser tillbaka 

på sitt liv är det ingenting han ångrar eller 

beklagar. Detta att han blev diakon kan man se 

på olika sätt, säger han. 

- Det var visserligen mitt eget beslut att jag 

skulle flytta till Sverige och arbeta i skogarna 

nära Oskarström där jag fick kontakt med 

katolska kyrkan. Men resten har hänt under 

Guds ledning. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Förra året kunde Mariasystrarna från 

Lubon i Polen fira sin 80-åriga närvaro 

i Sverige. De första kom till Oskar - 

ström 1928. I dag finns där fyra systrar, 

Isabella, Adela, Sofia och Bellar - 

mina, som är föreståndarinna. 

Mariasystrarnas orden grundades 1850 

av lekmannen Edmund Bojanowski. Som 

barn hade han blivit räddad från en svår 

sjukdom och hans intention med orden 

blev därför att den skulle ta hand om barn, 

sjuka och fattiga. 

När systrarna kom till Oskarström 

öppnade de en barnkrubba för barn till 

polacker som arbetade i Jutefabriken. 

- Vi har alltid arbetat enligt vår ordensgrundares 

vilja, säger syster Bellarmina 

som har varit i Sverige sedan 1977. Det var 

samma år som systrarnas barnkrubba blev 

kommunal förskola. 

Mariasystrarna från Lubon 

har firat 80-årsjubileum 

Barnkär syster. Föreståndarinnan för klostret i 

Oskarström, syster Bellarmina, åker ofta till 

Halmstad där hon ansvarar för undervisningen av 

första kommunionbarnen. 

Nu är dock framtiden oviss för ordens 

medverkan i förskolan. Syster Bellarmina 

har en fast tjänst till den första juli och det 

tycks inte som om anställningen ska förlängas, 

säger hon. 

Men hon har kvar flera andra områden att 

arbeta på enligt grundarens vilja. Hon gör 

regelbundna besök på ålderdomshemmet 

Vidablick i Oskarström och sedan har hon 

ju alla sina barn i församlingen. 

- De är min stora glädje, säger hon och 

lägger till sitt pärlande skratt. 

Ja det är med en stor munterhet som 

hon berättar om sina första kommunionbarn, 

ett 30-tal, som hon undervisar i 

Halmstad, en grupp varje vecka och en 

grupp under en heldag en gång i månaden. 

Ännu gladare är hon när hon berättar om 

skådespelen som anordnas i Trefaldighets - 


kyrkan två gånger om året, ett julspel på 

trettondagen och ett fastemysterium på 

palmsöndagen. 

- Det är fint när barnen är delaktiga 

och jag har märkt att församlingen kan 

röras till tårar när de framträder. 

En fördel med spelen är att också för - 

äld rarna blir engagerade. 

- De tillverkar mycket av rollfigurernas 

tillbehör. 

Precis som sin kyrkoherde framhåller 

syster Bellarmina barnens betydelse i församlingen. 

- Genom dem kan vi komma fram till 

familjerna. 


Fortsättning


Padre Pio-grupp 

I Halmstad finns en Padre Pio-grupp som startades för sju år sedan. 

Padre Pio, som egentligen hette Francesco Forgione, var 

unik i många avseenden. Han blev stigmatiserad, vilket betyder 

att han fick Kristi fem sårmärken på sin kropp, han hade 

förmåga till bilokation, som innebar att han kunde befinna 

sig på två ställen samtidigt, och enligt ögonvittnen helade 

han människor med handpåläggning. 

Han helgonförklarades 2002. 

”Bönen betyder utveckling” 

- För mig betyder bönen att leva i Guds 

närvaro, jag känner mig ledd i livets labyrinter. 

Den betyder utveckling. 

I församlingen är Eva med i Padre Piogruppen 

och i de två rosenkransringarna 

med varsin bön varje vecka. Dessutom är 

hon sammanhållande i Ständig bön för 

äktenskap och familj. 

- Vi är 24 personer som ber en timme 

var den 29 i varje månad. 

För tre år sedan flyttade Eva till Halmstad 

från Jönköping och hon är kvar i den andliga 

rörelsen Maria Immaculatae, MI, som 

har sitt centrum i församlingen där, S:t 

Franciskus. 

M I har möte en gång i månaden då 

rosenkransbönen står i centrum. 

Eva har varit medlem i femton år. 

- Det är en högtidlig upptagning då vi 

får medaljer som vi alltid bär som ett tec ken 

på vår nära Mariarelation. 

Medlemmarna avger ett löfte att sprida och 

utbreda Guds rike genom att medvetet göra 

Maria mer känd och älskad, exempelvis 

genom att stödja och delta i marianska 

andakter och att sprida marianska böcker 

och böner. 

1998 avlade hon sina livslånga löften i 

franciskanska sekularorden. 

- Det innebär att man ska leva enkelt 

enligt Den helige Franciskus ideal. 

I Jönköping arbetade Eva på pastorsexpeditionen 

i många år och det var naturligt att 

hon kom att ingå i gruppen som tog över 

arbetet på expeditionen i Halmstad, sedan 

Urszula Krusic gick i pension i höstas. 

De övriga, kring fader Jozef, är diakonen 

Gorm Christoffersen och Birgitta 

Gustafsdotter. 

Eva har ansvar för församlingsregistret 

och kyrkböckerna. 

I Km nr 9/07 berättade vi om ett Padre Pio-seminarium i 

Skåne. Där träffade vi Helena Johansson som berättade att 

hon hade bett till Padre Pio i sin barndom och efter ett långt 

uppehåll börjat be till honom igen när hennes make Stefan 

blev svårt sjuk 

Samma dag som Padre Pio helgonförklarades startade 

hon en bönegrupp i S:ta Maria församling. 

Stefan blev frisk på ett mirakulöst sätt och flera andra i 

gruppen har fått bönesvar, enligt Helena. 

Padre Pio-gruppen träffas varje fredag före mässan och 

leder rosenkransbönen för ofödda barn. Efter mässan den 

första fredagen i månaden leder gruppen också adorationen 

till Jesu hjärta 

- Den trejde lördagen i månaden samlas vi före den heliga 

mässan och ber i en och en halv timme. Vi koncentrerar 

oss på de personer som behöver förbön och vi ber Padre Pio 

att be för oss, välsigna oss och be för hela världen. 


Lekfullt. Den italienske kapucinmunken fader Ermelindo var 

hedersgäst på Padre Pio-seminariet i Skåne våren 2007. Här får 

han en kyss på handen av Helena Johansson som deltog i seminariet 

tillsammans med sin man Stefan. 

Eva Nycander 

Foto. Birgitta Gustafsdotter 

Många i stiftet känner Eva Nycander sedan 

hennes tid i pastoralrådet. 

- Frågor som var viktiga under min period 

var höjd konfirmationsålder och 

enhetlig kåpa för alla stiftets konfirmander. 

Vi diskuterade även kvinnans plats i kyrkan 

och den är lika aktuell i dag. 

Birgit Ahlberg-Hyse

Skrivande katolik 

vittnar om sin tro 

Birgitta Gustafsdotter har 

tillhört S:ta Maria församling 

sedan hon upptogs i 

Kyrkan för femton år sedan. 

Men hon har haft en drag - 

ning till Kyrkan sedan ton - 

åren, berättar hon. 

Som frivillig i församling en 

ansvarar hon för studie besök i 

kyrkan och katolsk undervisning 

för skolungdomar och 

tjänstgör på expeditionen tre 

dagar i veckan. En uppgift där 

är att tillsammans med fader 

Jozef sammanställa Söndags - 

bladet med information om 

Birgitta Gustafsdotter 

det som händer i församlingen. 

På sista sidan har hon ibland 

en egen betraktelse. 

Hon är nämligen en skrivande människa, efter sina år som 

politiker. Under årens lopp har hon publicerat åtskilliga artiklar 

i flera tidningar, däribland den lokala Hallandsposten, 

ofta med vittnesbörd om sin katolska tro. 

På 1950-talet gick Birgitta igenom Ersta diakonissanstalt och 

vigdes till diakonissa men hon ville personligen se akten som 

en välsignelse till kyrklig tjänst på grund av sin ämbetssyn. 

- Ämbetet som biskop, präst och diakon är förbehållet 

män. 

Hon specialutbildade sig i stället inom akutsjukvård, senare 

till vårdpedagog, och kom till Halmstad som lärare på 

vårdgymnasiet i början av 1980-talet. Efter pensioneringen 

har hon sökt sig tillbaka till sjuksköterskeyrket. 

- Förra sommaren arbetade jag i Nordnorge för jag ville 

uppleva ljuset. 

Född på Seskarö ett par mil utanför Haparanda längtar 

Birgitta efter de dagsljusa sommarnätterna. 

Hennes barndomsmiljö var laestadiansk. Hemma fick hon 

lära sig vikten av förlåtelse. 

- När jag bad mina föräldrar om förlåtelse sa de så här: 

”Tro att dina synder är förlåtna också i Kristi namn och 

blod.” 

Långt senare har Birgitta kommit fram till att kopplingen 

till den katolska kyrkan fanns redan då. 

- De första katolska böckerna köpte jag i tonåren och 

dragningen till katolska kyrkan har jag haft sedan dess. 

Dock upptogs hon i Kyrkans fulla gemenskap först 1994. 

- Ja det tog tid innan jag var färdig att ta steget. Men jag 

har aldrig ångrat det. 



Jubileumsskrift 

Inför församlingens 75-årsjubileum år 2000 sammanställde 

Birgitta Gustafsdotter, på församlingens uppdrag, 

en jubileumsskrift som är en guldgruva för den som 

vill lära känna församlingen närmare. 

Där kan man läsa om allt väsentligt som har hänt i S:ta 

Maria församling under åren 1925– 2000, om kyrkförvärven, 

utsmyckningarna, nybyggena och reparationerna, om 

mässorna och Rosenkransvallfärderna, om prästerna och 

systrarna, om undervisningen och församlingsaktiviteterna, 

om de viktigaste besluten och om festerna. Och så om alla 

de hängivna lekmännen. 

Ett par av dem är Herbert Syblik, som lever än och som 

under många år har engagerat sig i vallfärderna till 

Oskarström, och Jan Kowalkowski som innan han dog 

1994 hade varit församlingens allt-i-allo i många år. Bland 

hans mest hjältemodiga insatser var att rädda kyrktornet 

från att rasa! 

Alla fakta om församlingens historia till detta reportage 

har vi hämtat från jubileumsskriften. 

Nattcaféet stängt 

Morgonbön och frukost 

fortsätter 

I somras öppnade S:ta Maria katolska församling sin 

kyrka och församlingsgård för hemlösa i Halmstad. De 

erbjöds daglig morgonbön i kyrkan, följd av frukost i 

Mariagården, och nattcafé två nätter i veckan. 

Morgonbön och frukost kommer att fortsätta som 

tidigare. Däremot har nattcaféet flyttat till Frälsning s - 

armén. 

Fader Jozef säger att det har inneburit vissa problem med 

att ha nattcafé och prästbostad i samma hus. 

- Lokalerna bör vara anpassade efter nattcaféets verksamhet. 

Han är ändå glad över att katolska kyrkan har ställt 

upp för de hemlösa men tycker att det nu är riktigt att 

Frälsningarmén tar över. 

- Det var sagt från början att nattcaféet skulle flytta 

mellan olika kyrkor, eftersom detta är ett ekumeniskt projekt. 

Katolska församlingen ska fortsätta med morgonböner 

och frukostar. 

Under det första halvåret, juli till december, serverades 

2 170 frukostportioner under 127 vardagar. 

Km skrev om nattcaféet, morgonbönerna i Trefaldig - 

hetskyrkan och frukosten i Mariagården i nr 11/08.

sid. 22 | kyrkoåret 

Kyndelsmässodagen: 

Frid, frälsning, ljus och härlighet 

Den lille nyfödde ligger bokstavligen talat i mina två 

händer. Så liten och skör, så seg och stark! Ögonen 

är slutna och sömnen djup. Det lilla ansiktet är inte 

större än min handflata. 

Han är en liten vandrare från evigheten rätt ned i mina 

händer. Han vilar i sin egen slutna värld. 

Barnet i krubban – var det så för Maria? Vi har inga 

uppgifter om vikt och längd. Vi vet bara att det var fattigt 

och utsatt, att stjärnorna lyste och att änglarna sjöng för herdarna. 

Så många barn som fortfarande föds i yttersta fattigdom 

och elände. Jesusbarnet har fått tusentals efterföljare och 

utan vare sig ljus och sång. Många mödrar gråter över sin 

utsatthet och sin ängslan för framtiden. 

Julen har blivit barnens högtid till minne av hur Gud blev 

människa för oss i Betlehem. 

För oss alla är det hoppets ljus som lyser i mörkret ”och 

mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5) Men hur har det 

gått därhän att vi knappt vågar tala om detta innersta my s - 

terium? När förvandlades julen till en fiktiv tomteberättelse? 

När försvann Jesusbarnet från julkrubban och rationaliserades 

bort bland adventsstakar och girlanger? 

Ett par månader går fort. Nu är den nyfödde inte så liten 

längre. Hela armen behövs för att hålla honom. Blicken 

”Du omger mig på alla sidor och du håller mig i din hand.” 

möter min klar och oavvänd. Så ler han det ljuvliga tvåmånadersleendet, 

som är som ett skimmer över hela ansiktet. 

Han är inte längre sluten i sin egen mytiska värld utan öppen 

för ömsesidig kontakt, en liten människa varm och trygg i 

mina armar. 

Mina tankar går till bibelns berättelse. Jesusbarnet var 

just två månader när han av sina föräldrar bars fram i temp - 

let och den gamle Symeon tog honom famnen. Säkert mötte 

barnet Symeons blick och gav honom sitt ljuvliga leende. 

Anden hade lett den gamle till templet för att han skulle få se 

Messias. Nu prisar han Gud och sjunger den bön som blivit 

kyrkans aftonbön genom århundraden: Herre nu låter du din 

tjänare gå hem i frid... Mina ögon har skådat frälsningen – 

ett ljus åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel. 

(Lukas 2:25 ff) Undra på om de fattiga föräldrarna blev 

förundrade över vad Symeon berättade! Så välsignade han 

dem och lät dem gå. 

Kyrkans tradition har gjort denna dag till en särskild högtid 

då man välsignar ljusen för året som kommer – kyndels - 

mässo dagen. Ljus, frid, frälsning – vi smakar på orden och 

längtar efter att de skall fullbordas i våra liv, inte bara när vi 

når fram till ”härligheten”. 

Text och foto: Ann-Marie Cervin

Mässans mål och mening (13) 

Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst. 

Vid den sista måltiden firar Jesus med sina lärjungar det som ännu 

inte har skett men som kommer att förverkligas några timmar 

senare. De har i förväg del i det som kommer att ske vid hans död 

på korset på långfredagen och hans uppståndelse på tredje dagen. 

I uppståndelsen blir hans jordiska, dödliga kropp förhärligad 

genom Faderns och Andens kraft. 

Kvällen före sitt lidande är Jesus och hans lärjungar samlade för att 

fira påskmåltiden. 

När judarna – än idag – firar påsk, återberättar de uttåget ur 

Egypten. De kommer ihåg hur deras förfäder befriades från slave - 

riet. Varje generation ska betrakta sig som befriad från slaveriet i 

Egypten. Man firar mer än ett minne; någonting som skett en gång 

i tiden och som aktualiseras för varje generation – med bibliskt 

språkbruk kallas detta för åminnelse: ”När din son en gång frågar 

dig… då skall du svara honom: ’Vi var faraos slavar i Egypten, men 

med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten’” (5 Mos 6:20-21). 

Det som hände då har konsekvenser för den generation som lever 

idag och påverkar livet nu. Den som är befriad från Egypten kan 

inte i dag leva som om han vore slav! 

När Jesus firar denna måltid med sina lärjungar förverkligar han 

det som uttåget ur Egypten förebådade. Vi är slavar, inte under 

Farao, utan under syndens och dödens tyranni. Vi blir inte befriade 

genom ett lamms blod utan genom Jesu offer, hans död på korset 

och hans uppståndelse. 

Varför behövde Jesus dö? Därför att när människan låter sig 

luras och följer en annan röst än Guds, då går hon vilse. Hennes 

väg leder ingenstans. Hon kan inte längre bli sig själv, Guds avbild. 

Hon är skild från Gud, sin källa (se 1 Mos 1-3; Jer 2:13). Hon lever 

instängd i ett meningslöst liv (1 Pet 1:18). 

Gud som har skapat människan är trofast, han överger henne 

inte utan blir hennes gode herde. Han söker det förlorade fåret som 

förirrat sig i dödens land. Ordet i vilket allting blev skapat blir kött 

i Jesus Kristus. Han lever ett mänskligt liv och dör människans död. 

Han övervinner genom sin lydnad till Fadern människans motstånd, 

hennes hårda hjärta, döden i vilken hon var instängd. Där 

det bara fanns ett nej, säger Sonen JA, och Fadern uppväcker 

honom från det döda. 

Han segrar över döden, genom sin död. Han öppnar livets väg 

för människan så att hon, befriad från synden, kan känna igen kärlekens 

ansikte – Fadern i himmelen – och ta emot sitt liv ur Guds 

händer som en gåva. 

Den som dör på korset är Gud själv. Denna händelse som ägt rum 

en gång i tiden överskuggar hela mänsklighetens historia. Det som 

mässan | sid. 23 

skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för 

varje generation. 

Det liturgiska firandet upprepar inte Jesu död, utan aktualiserar 

den för oss. Korsoffret görs närvarande för oss i varje generation. 

Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst. 

Prästen talar in persona Christi – i Jesu egen person – och säger: 

Tag och ät härav alla. 

Detta är min kropp, som blir utgiven för er (…) 

Tag och drick härav alla. 

Detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod, 

som blir utgjutet för er och för de många 

till syndernas förlåtelse. 

Gör detta till min åminnelse. 

Jesu ord är verksamt, och det som är sagt sker. Brödet och vinet är 

inte längre bröd och vin utan Jesus själv. Jesus är inte i brödet, Jesus 

är bröd för oss. Det han ger oss att äta och dricka är verkligen hans 

kropp och hans blod. Hela hans väsen, hans gudomliga och hans 

mänskliga natur, blir vår näring. Detta ser vi inte med våra kropps - 

liga ögon utan med trons ögon. Med Thomas av Aquino kan vi be: 

Herre, dig jag tillber fast fördold du är. 

Under tecknens slöja är du verkligt här… 

Känsel, smak och ögon intet här förmår. 

Men min tro bekänner det jag ej förstår. 

(ur Thomas av Aquinos nattvardshymn 

Adoro te devote, Cecilia 595) 

Konsekrationen följs av en acklamation: 

Trons mysterium. 

Din död förkunnar vi, Herre, 

och din uppståndelse bekänner vi, 

till dess du återkommer i härlighet. 

Hela kyrkan lever av detta stora mysterium. Hon lever sin historiska 

tillvaro i ett spänningsfält mellan Herrens ankomst till jorden 

för 2000 år sen och hans återkomst vid tidens slut. Hennes bön 

är förankrad i det som redan skett och öppen mot framtiden. Den 

mänskliga historien har ett mål. Det finns ett hopp. ”Anden och 

bruden säger: ’Kom!’” (Upp 22:17) 

Sr Veronica Tournier OP

sid. 24 | paulusåret 

Paulus på väg till Jesus Kristus 

Påven Benedikt XVI har proklamerat ett Paulusår, 

detta med anledning av att Paulus föddes för ca 

2000 år sedan. Tanken är att vi under detta år skall läsa 

Paulus lite mer och tillägna oss hans tankar, inspireras 

av hans tro och begrunda hans andliga testamente som 

vi återfinner i hans brev. Ärligt sagt tycker jag att Paulus bitvis är 

krånglig i sina texter, särskilt när han går in på teologiska ämnen. 

När han däremot är pastoral, alltså visar omsorg om sina församlingar, 

då visar han mycket av sina känslor, sin oro, sin vrede 

och sin ömhet. Då är det roligt att läsa honom. En dynamisk och 

kraftfull person, en känslomänniska fylld av iver och lidelse 

framträder. Men alltid gör han det utifrån sin övertygelse: För mig 

är livet Kristus (Fil 1:21), och detta vill han förkunna för hela 

världen. Gud själv har gett honom uppdraget att förkunna evangelium. 

Ingen och inget får förvränga eller förfalska detta evangelium 

som han tagit emot. 

Vem var Paulus? 

Innan hans texter börjar tala till mig, skulle jag vilja lära känna 

honom som människa och person. Vem var han innan han blev 

Paulus i Nya testamentet? Uppgifterna är sparsamma. Han föddes 

omkring år 10 och växte upp i Tarsos, en viktig hamnstad på 

Turkiets sydkust. Tarsos var på den tiden en viktig handelstad 

med ca 300.000 invånare, en stad med en brokig befolk - 

ning.Olika nationaliteter, religioner och kulturer samsades inom 

den dominerande hellenistiska kultursfären. Grekiskan var dåtidens 

engelska och mycket av grekisk filosofi var allmängods. 

I en sådan omgivning växte Paulus upp. Själv var han jude och 

fostrades som sådan. Men i denna mångfacetterade omgivning 

var det oundvikligt att inte konfronteras med de olika 

tankeströmningarna och fundera över deras betydelse. Precis som 

vi i vår tid och vårt samhälle får konfronteras med frågor som vad 

andra tror på och varför, och vem som har rätt. Vad skall jag 

välja? För en jude som växte upp i en sådan miljö var det två 

saker som var kännetecknande. För att inte gå under och 

absorberas av den omgivande dominerande kulturmiljön, gällde 

det att hålla sig till traditionen, för det är den ärvda traditionen 

som talar om vem man är, varifrån man kommer och vilken plats 

och uppgift man har i tillvaron. Detta förs vidare genom den 

berättade historien, genom kulten och genom tänkesätten från 

släktled till släktled. Så det gällde att bevara sin egenart, avgränsa 

sig, bevara arvet efter fäderna. 

Paulus växte upp i en grekisk omvärld utanför men i en ju disk 

hemmavid. Men samtidigt som bildad jude tog man till sig det 

bästa av den hellenistiska kulturen, det som inte stred mot religionen. 

Paulus som egentligen hemifrån hette Saulos, Shaul, växte 

alltså upp här. Hans föräldrar var förmodligen ganska välbärgade 

och hade råd att skaffa sig romerskt medborgarskap ”för säkerhets 

skull”. Så Paulus kom att definiera sig själv både som jude 

och som romersk medborgare. Sitt romerska medborgarskap 

kunde Paulus åberopa när han senare kom att råka i knipa. 

Förmodligen behärskade Paulus flera språk: förutom 

hebreiska och arameiska även latin och grekiska; han var alltså en 

bildad man. När Paulus blev lite äldre, skickade föräldrarna 

honom till Jerusalem för att han där skulle gå i skola och bli en 

skriftlärd, kunnig i skriften och kanske återkomma till Tarsos som 

en betydelsefull person. Hos professor Gamaliel fick han en gedigen 

utbildning i Lagen och Profeterna. Tidigt anslöt han sig till 

den grupp som kallas för fariséer och blev så en lagivrare: Själv 

skriver han så: ”I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta 

av mina jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen 

från våra fäder”, (Gal 1:14). 

Under denna tid kom han att brottas med sådana frågor som: 

”Vad har Gud uppenbarat för oss? Hur ska vi förstå det?” Det 

finns inget viktigare för en människa än att söka efter Guds vilja 

och leva efter Guds lag. Paulus gick in för sina studier med stor 

iver. Här fick han svaret på livets stora och svåra frågor. Lagen 

talade om vad som var rätt och fel, vad som var Guds vilja och 

vad som inte var Guds vilja. Kunskap om lagen var en kunskap 

om Guds vilja och att följa lagen var att följa Guds röst och vilja. 

Det var att befinna sig på rätt sida. Det som däremot förefaller 

märkligt är att han i sin iver utvecklade en fanatism. Han såg fiender 

omkring sig i dem som hade en helt avvikande mening och 

livshållning. 

Var detta ungdomens behov av raka och enkla svar eller var 

det ett uttryck för en inre osäkerhet och rädsla? Fanatismen uppträder 

ju som bekant när man inte orkar härbärgera en nyanserad 

bild av livet utan kräver enkla lösningar. Ett nyanserat sätt 

kräver att man tål att leva i en viss osäkerhet, trevar sig fram för 

att finna svar i en komplicerad verklighet. Men som evangelisten 

Lukas skriver i sin andra bok Apostlagärningarna: ”Saul, som 

ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 

och bad att få med sig brev till synagogorna i 

Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller 

kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem” Apg 

9:1.Eller i Apg 26:9ff ”Jag fann det själv vara min plikt att på allt 

sätt bekämpa nasarén Jesu namn, och jag gjorde det också i 

Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av 

de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för 

det. Överallt i synagogorna fick jag dem att häda, ja, i mitt raseri 

förföljde jag dem till och med i städer utanför Judéen.” 

Duger jag inför Gud? 

Ett sådant raseri och sådan fanatism tyder på rädsla och en ännu 

omedveten, icke erkänd längtan efter något. Men rädsla för vad? 

För sig själv? Vi kan bara spekulera, men är det orimligt att tänka 

att han led av sina nederlag, av att inte kunna hålla lagen till punkt 

och pricka? Vem är han då, om inte ens han kan följa lagen, lyda 

Guds vilja? Ständiga nederlag tär på självförtroendet, och den 

enda utvägen var att bekämpa fienden, nämligen sig själv, representerad 

i de judar som trodde på en viss Jesus och som hade en 

helt annan inställning till Guds vilja. 

Kanske brottades han med sådana frågor som: ”Duger jag 

inför Gud? Har jag gjort tillräckligt? Är jag accepterad?” Detta 

kan bli till en plåga att kräva allt mer av sig själv. Man kan bli 

hård mot sig själv men också mot andra. 

Nu kom han att träffa på kristna i form av konverterade judar

som ansåg sig vara fromma, men inte hade denna bindning till 

lagen utan var fria från lagens krav. Detta måste ha varit väldigt 

provocerande för honom och någonstans inom honom utgjorde 

detta säkert en lockelse. Men han förmådde inte att hantera det, 

utan som det då brukar bli, han utvecklade en fientlig attityd mot 

det nya. För skulle det nya visa sig vara det riktiga, skulle ju hans 

livsprojekt ifrågasättas, ja störta samman. Den frihet som 

Stefanos, diakonen i urkyrkan och de kristna levde i, måste ändå 

någonstans ha utgjort en hemlig dragningskraft på honom. 

Därför började han förfölja de kristna. (jmfr Apg 7:54ff – 8:1-3). 

På något vis kan man säga att han förföljde sig själv genom att 

förfölja de kristna. Men i längden kan man ju inte springa ifrån 

sig själv. Den spänning han alltmer kom att leva i är spänningen 

mellan krav, förväntningar och börda å ena sidan och en frihets - 

längtan å den andra, erfarenheten av att inte duga och längtan 

efter acceptans. Kan man hitta en försoning mellan dessa båda 

sätt att förhålla sig till livet? Och var finns Gud? Mer på den ena 

sidan, bara på den andra? 

Omvändelsen 

Det måste komma till en urladdning. Lukas beskriver det som en 

dramatisk och omskakande händelse, det vi brukar kalla för Pauli 

omvändelse. Den han hittills förföljt ingriper i hans liv. Tre gånger 

berättar Lukas om denna händelse i sin bok, i Apostlagärningarna 

kap 9, 22, 26 med små nyansskillnader. Det som kom att förvandla 

Paulus var mötet med den uppståndne och levande Jesus 

som han möter i en vision. ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” 

Paulus förföljer egentligen inte Jesus utan dem som bekänner sig 

till hans namn. Och ändå är det Jesus han förföljer, den Jesus som 

redan rört vid hans hjärta. Hur är det möjligt? Genom att förfölja 

de kristna, förföljer han den Jesus som korsfästes, den som 

förkastades av Lagen och därmed av Gud. Men nu visar sig denne 

Jesus, den uppståndne för honom! 

Detta är något oerhört! Det får hela hans bild av sig själv och 

Gud och Lagen att störta samman inom honom. Han faller till 

marken som det heter. Det blir mörkt för honom. Samtidigt skri - 

ver Lukas att han ”omgavs av ett bländande ljussken från 

himlen”. Ljuset gör att det som finns dolt i mörkret plötsligt 

framträder. Det dolda blir synligt, och det han ser är skakande och 

omskakande. För Paulus börjar nu en process att komma till 

klarhet om sig själv och sin tro. När Paulus reser sig upp efter 

denna händelse har han öppna ögon men kan ändå inte se. I och 

med denna händelse blev han så att säga blind, han hade inga 

föreställningar kvar om Gud. 

paulusåret | sid. 25 

Alla hans självklara bilder brann så att säga upp. Också hans 

föreställningar om sig själv, vem han var och om sin plats i tillvaron 

och uppgift på jorden; allt detta rasade samman, och han 

kunde inte längre se. De tidiga munkfäderna tolkade detta så här: 

”När Paulus ingenting såg, såg han Gud.” Så vad var det som 

hände, om vi försöker att beskriva det med andra ord? Han som 

hittills trott att hela hans liv berodde på honom själv, hans egen 

ansträngning och iver i att uppfylla lagen, hamnar till en början i 

ett mörker. 

Allt han hittills trott på rasar nu ihop och det blir mörkt. I tre 

dagar kämpar han med detta mörker, han fastar och konfronteras 

med den gudsföreställning han hittills haft och med sin föreställning 

om sin egen person. Först efter tre dagar kan han stå upp och 

se klart. Detta sker när lärjungen Ananias milt lägger händerna på 

honom och tilltalar honom med orden: ”Saul, min broder. Herren 

själv, Jesus som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att 

du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.” Nu låter han 

även döpa sig. I dopet tvättas så allt det gamla bort, hans gamla 

gudsbild, hans föreställningar om sig själv och sin roll, de förväntningar 

han ville leva upp till. Och en ny Paulus framträder alltmer, 

en Paulus i vilken Kristus lever. 

En ny Paulus 

Det som alltså kom att förvandla Paulus var hans möte med den 

uppståndne Jesus. Detta fick stora konsekvenser. Om Jesus som 

dömts av den heliga Lagen och dödats nu visar sig som den uppståndne 

för Paulus, kan detta bara innebära, att Lagen satts ur 

spel och att Jesus den korsfäste och uppståndne intagit Lagens 

plats. Detta får den allra största betydelse för förståelsen av vem 

Gud är för människan och vem människan får vara inför Gud. 

Paulus gamla sätt att i grund och botten bygga sitt liv på sig själv 

rasar ihop och en ny Paulus framträder, där sådana ord som nåd, 

försoning, ny skapelse blir viktiga. Vad detta i sin tur kommer att 

innebära för förståelsen av vem Gud är och vad livet är får vi närmare 

begrunda vid ett senare tillfälle. 

Slutledning 

Vi bär alla på bilder och föreställningar om Gud, om oss själva, 

om andra, om vår uppgift här i livet. Det är sådant som vuxit fram 

under livets gång genom det vi fått av våra föräldrar, lärare, traditioner 

och genom det vi själva tillägnat oss. Under resans gång 

genom livet konfronteras vi med olika saker som får oss att tänka 

om, tänka annorlunda, utvecklas. Kanske är det de tillfällen i livet 

då Gud utmanat oss att gå vidare. Att bli den person jag är ämnad 

att vara och som finns nedlagd i min själ och inte en kopia av 

någon annan. Vad vill du säga Gud genom din egen levnadshistoria 

som den blivit hittills? 

Jag tror att Gud har en plan med var och en av oss. Vi ingår i 

hans projekt att göra denna värld till Guds värld. Men Gud vill 

att jag själv skall upptäcka den, för att den skall bli min. Den i 

Gud förborgade planen skall förklaras och bli tydlig i mitt liv. Och 

Gud ger oss hjälp på vägen att upptäcka den. Kanske behöver vi 

falla till marken? Eller erfara ett inre ljus, möta människor som 

visar vägen? Det som sedan ofta infinner sig är en inre frid - vi 

har som Paulus funnit vägen - vilket inte betyder att livet inte 

kan vara svårt eller medföra lidande. På djupet kan ändå 

finnas glädje och tacksamhet. 

Miroslaw Dudek 

Fortsättning i ett kommande nummer av Km

Visioner om Kyrkan 

Kyrkan om tjugo år 

– kan man veta något om henne? 

Den som länge och hängivet har kunnat ägna sig åt att 

studera kyrkans tvåtusenåriga historia vet ett och annat om 

vad som har varit: han känner till framgångstiderna i hennes 

historia, men också tiderna av tillbakagångar, han har våndats 

över kriserna, men han har också kunnat glädja sig över 

väckelserna och hängivenheten. Däremot är han, just på 

grund av sin insikt om alla dessa växlingar, obenägen att profetera 

om framtiden. Just kunskapen om den historien för - 

bjuder honom att hänge sig åt någon framstegsoptimism – 

men också åt dess motsats: åt katastrofteorierna. I historien 

tycks det nämligen inte finnas något förutsägbart. 

På den första långfredagen hade kyrkan, vill det synas, 

bara två troende medlemmar: Guds moder Maria och aposteln 

Johannes, och de stod och sörjde vid sin döde Herres 

kors. De andra lärjungarna hade ju skrämts på flykten. Det 

var ingen storslagen början. Men ur Herrens öppnade sida, 

den som är kärlekens källa, hade det blod flutit fram som är 

reningen från all synd. Och denne Herre tycks, medan han 

ännu levde, heller inte ha varit någon riktig framgångsteolog. 

Han frågade sig ju: ”Människosonen, skall han finna någon 

tro här på jorden när han kommer?” (Luk. 18:8). Var någonstans 

på linjen mellan den början och det slutet vi nu 

befinner oss, vet ingen av oss, men vi har varje dag tillgång 

till kärlekens källa. 

Vad vi kan veta är också att det tycks finnas ett samband 

mellan vad kyrkan predikar och förekomsten – eller ickeförekomsten 

– av tro. Aposteln säger ju: ”tron kommer av 

predikan”, men inte av vilken predikan som helst förstås, 

inte av den tillrättalagda och trendkänsliga predikan som är 

rädd för att oroa och störa de invanda cirklarna, men där - 

emot av den predikan som bygger på Kristi ord (jfr Rom. 

10:18). Aposteln fortsätter därför med att mana kyrkan att 

inte anpassa sig efter denna världen utan i stället att låta sig 

förvandlas genom förnyelsen av sina tankar så att de blir 

Guds tankar. Det är nämligen först då som hon kan avgöra 

vad som är Guds vilja, vad som är gott, honom behagligt och 

fullkomligt (jfr Rom. 12.2). 

Men inte heller denna lydnad mot Guds vilja är något 

ofelbart och automatiskt verkande framgångsrecept, ty man 

kan inte bestämma över den Helige Ande, och inte heller 

över åhörarnas-mottagarnas fria vilja. Däremot är den lydnaden 

förpliktande för kyrkan och hennes tjänare. Och det 

är märkligt, att denna lydnad så ofta tycks belönas med 

påtaglig personlig och kyrklig förnyelse. Nyligen kom en ny 

CD på marknaden. Den upptar skön gregoriansk sång från 

cisterciensklostret Heiligenkreuz utanför Wien. Det är ett 

kloster med påfallande många och unga munkar och utan 

rekryteringsproblem. På frågan hur detta är möjligt i en tid 

då så många andra kloster världen runt för en tynande tillvaro, 

svarar abboten: Vi fullgör helt enkelt troget och med 

glädje det som är vår plikt, nämligen att bedja och arbeta. 

Många trogna församlingspräster har gjort liknande erfarenheter: 

fullgör man, utan att snegla åt höger eller vänster, men 

efter bästa förmåga sitt gudomliga uppdrag, brukar Andens 

frukter till sist också komma. 

Men utsikterna ter sig idag inte lysande. Det Europa som 

andligen sett är en skapelse av den kristna kyrkan vill inte 

längre kännas vid sina rötter. Förföljda kristna i andra delar 

av världen anses inte värda att hjälpa, ty de sägs ha sig själva 

att skylla. När den Helige Fadern manar till skydd, inte 

bara av regnskogarna utan också av den mänskliga naturen, 

rycker genast genusteorins anhängare ut med sina fördömanden. 

Inför framtiden vänder jag mig till historien, ty den är en 

magistra vitae, en läromästarinna i livets konst, även det 

kyrkliga livets. Den har mycket att säga om vad som också 

nu är av nöden. Ingen förnyelserörelse eller äkta reform jag 

känner till har försummat att betona botens nödvändighet, 

men idag finns det många ”nådetjuvar”: man behöver inte 

längre passera biktstolen på vägen till altaret. Historien – 

Augustinus, de gamla munkarna, humanismens teologer – 

har också ofta påmint om att människan har många själsförmögenheter 

och inte bara ett intellekt. Vi behöver alltså 

en praktisk teologi, som talar också till viljan och till hjärtat 

och till fantasin och som därför har sin glädje i poesin, kons ten 

och tonen, och inte bara i den torra, teoretiska prosan; kort 

sagt: som talar till hela människan. 

Jag vet ingenting om framtiden, men jag försöker att 

lyssna till de historiska erfarenheterna och jag tror att de 

också idag har goda råd i beredskap för den hängivna och 

glada trons förnyelse, intill dess att Herren kommer 

Alf Härdelin är professor och forskare med särskild inriktning mot den 

medeltida kyrkans teologi, kultur och spiritualitet. 

Foto: Syster Dorothea Fischer 

Alf Härdelin

VÄGLEDARE 

Raymond Brown 

– en passionerad bibeltolkare 

Raymond Browns sista bok, A Retreat with John the Evangelist, 

That You May Have Life (”Reträtt med evangelisten Johannes, 

för att de skall ha liv, liv i överflöd”), utgiven en dag före hans död 

1998, slöt cirkeln om hela hans exegetiska författarskap. Hans 

banbrytande verk om Johannesevangeliet kom ut i två volymer 

1966 och 1970 och det är för sin forskning om den så kallade 

Johannes kommuni teten som Raymond Brown blivit mest känd. 

Det är ingen överdrift att påstå att Raymond Brown var en av 

1900-talets mest framstående bibeltolkare och troligen den störste 

i katolska kyrkan. Hans storhet ligger inte bara i det noggranna 

vetenskapliga arbetet utan också i hans lediga författarstil som 

gjorde att så kallade vanliga människor lätt kunde ta till sig hans 

forskning och därmed få en fördjupad kunskap om Bibeln. 

När Raymond Brown dog 1998, sjuttio år gammal, hade han 

både hunnit med att ge ut åtskilliga stora verk om Bibeln, verkat 

som professor vid det protestantiska Union Theological Seminary 

i New York och suttit med i den påvliga Bibelkommissionen i två 

omgångar. Redan 1972 utnämnde Paulus VI honom till kom - 

missio nen och andra gången var 1996. Han satt också ordförande 

för flera prestigefyllda bibelsällskap i USA och tilldelades 24 he - 

ders doktorat runt om i världen. Brown prästvigdes 1953 och 

anslöt sig till prästgemenskapen St Sulpice, som framför allt ägnar 

sig åt undervisning av prästkandidater. Han doktorerade i semitiska 

språk vid Johns Hopkins universitetet i USA 1958. Under 

Andra Vatikankonciliet var han teologisk rådgivare till biskop 

Joseph Hurley. Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger, numera 

påve Benedikt XVI, har sagt att han skulle vara glad om vi hade 

flera exegeter som Fader Brown. 

Brown håller sig inte till en begränsad textkommentar utan 

gör samtidigt teologi. Inte minst framkommer detta i boken The 

Churches the Apostles left behind (”Kyrkorna som apostlarna 

efterlämnade”) från 1984. Pluralformen kan förvåna, men framstår 

som självklar när man läst boken. Det är alls inte fråga om en 

syndfull kyrkosplittring, utan handlar snarare om den variations - 

rikedom som apostlarna och deras lärjungar givit oss i arv. Vi kan 

glädjas åt olika synsätt och traditioner och ändå leva i enhet. 

Denna form för mångfald är redan uttryckt i Nya Testamentet 

och Brown hjälper oss att tolka vad som står, och vad som inte 

står i texterna. 

En enkel men djup introduktion i kristologi hittar vi i boken 

An Introduction to New Testament Christology från 1994. Också 

här använder Brown sin exegetiska forskning för att visa vilka 

olika betoningar som gjorts, när man berättat om Jesus Kristus, 

och vilka teologiska konsekvenser de får. Likaväl som dessa båda 

böcker avspeglar en mångfald av synsätt i olika grupperingar i 

Tidigare bidrag till serien ”Vägledare”: 

Henri de Lubac – katolicitetens poet (1/08) 

Yves Congar – Den Helige Andes uttolkare (2/08) 

Madeleine Delbrêl – Att leva i en bristfällig gemenskap (4/08) 

kultur | sid. 27 

den äldsta kristna historien, likaväl lär de oss att vi under vårt eget 

liv behöver få uttrycka oss olika när det gäller kyrkan och vår relation 

till Jesus Kristus och att det ena eller andra inte är mer rätt 

eller fel. 

Brown ingick också i den ekumeniskt sammansatta grupp 

som gav ut boken Peter in the New Testament, 1974, och därpå 

en liknande skrift om Maria, såsom hon framställs i de bibliska 

texterna och den äldsta kristna litteraturen, Mary in the New 

Testament, 1978. Boken är en guldgruva om vi vill förstå hur 

olika evangelisterna själva uppfattade Marias roll. 

Förutom den stora kommentaren till Johannesevangeliet var 

Brown en av utgivarna till The Jerome Biblical Commentary som 

”Här visar Brown sin lysande pedagogiska 

förmåga och jag misstänker att 

åtskilliga präster också får inspiration för 

sina predikningar från dessa böcker.” 

kom ut första gången 1968 och därpå i reviderad form 1990 och 

som studenter i bibelkunskap känner till över hela världen. 

Ytterligare två mästerverk är signerade Raymond Brown, nämligen 

The Birth of the Messiah, som är en kommentar till barndomsberättelserna 

i Matteus- och- Lukasevangeliet, på närmare 

sju hundra sidor, och The Death of Messiah, en kommentar i två 

tjocka volymer till passionsberättelserna. Även om dessa två verk 

kanske inte lämpar sig som sänglektyr, så behöver man ändå inte 

vara expert för att glömma både tid och rum när man avnjuter 

dem. 

Om nu en hel del av Browns böcker upplevs som skrivna för 

redan insatta bibelentusiaster, så har han också skapat en snabbfil 

för att fördjupa vår förståelse av bibeltexterna. I en serie tunna 

böcker presenterar han texterna för advent, jul, stilla veckan, 

påsk, pingst och den ordinarie tidens söndagsevangelier. Här visar 

Brown sin lysande pedagogiska förmåga och jag misstänker att 

åtskilliga präster också får inspiration för sina predikningar från 

dessa böcker. 

Många frågade Raymond Brown om han inte skulle skriva en 

trilogi om Messias och därmed avsluta det han påbörjat om 

Messias födelse och död med en bok om uppståndelsen. Han hävdade 

bestämt att han aldrig haft någon sådan plan och svarade: 

”Jag vill hellre utforska den dimensionen ansikte mot ansikte." 

Sr Madeleine Fredell OP 

Margaret Barker och tempelteologin (5/08) 

René Girard och det heliga våldets dramatik (7-8/08) 

Rosemary Radford Ruether – En systematisk feministisk teologi 

(10/08)

sid. 28 | Kultur 

Bang om Bang: 

Barbro Alvings katolska tro synlig i en bok till hennes 100-årminne 

”Efter alla mina vuxna decennier har det äntligen hänt mig att jag tror på Gud 

och allting är ju förändrat.” 

Citatet kommer från ett brev som journa - 

listen Barbro Alving skrev till en vän den 

12 april 1959, någon månad innan hon 

konverterade till katolska kyrkan. Brevet 

finns i boken Bang om Bang som ges ut i 

dagarna i samband med 100-årsminnet av 

hennes födelse. 

Hon var född den 12 januari 1909, Barbro 

Alving, en av 1900-talets mest kända svens - 

ka journalister, med signaturen Bang. 

100-årsdagen har uppmärksammats 

på många sätt i media. Bland annat sände 

Sveriges television under julhelgen en film 

producerad av Maj Wechselmann. 

Filmen berättade om Bangs liv som 

reporter, krigskorrespondent, kåsör, atombombsmotståndare 

och kvinnosakskämpe 

men den gav också många inblickar i 

hennes privatliv med dottern Ruffa och 

vännen Loyse Sjöcrona. 

I den en och en halv timme långa filmen 

sades dock inte ett ord om Barbro Alvings 

religiösa längtan och kamp och om hennes 

konversion. 

- Många har reagerat på det och hört 

av sig till mig. De tycker att det fattades en 

stor del av beskrivningen av hennes person 

i filmen. 

Det säger Ruffa Alving Olin när Km 

ringer upp. Hon försäkrar att boken Bang 

om Bang, som hon själv har sammanställt, 

beskriver hennes mammas tro ur flera synvinklar. 

Ruffa Alving Olin lovar att skicka utdrag 

med posten. Dagen efter får vi texter från 

året 1959. 

I början av januari skriver Barbro 

Alving i sin dagbok om vad hon kallar ”tre 

tanketing”. Två av dessa beskriver hon så 

här: 

”Vet också att min väg i religionen 

måste gå över Kristus, genom Kristus. Det 

är en fläkt av det jag känner i kyrkan, därför 

kommer gråten. Jag ber varje kväll för 

vad det är värt. Det tredje: måste sluta 

oroa mig för att jag kanske arbetar ihjäl 

mig och nöter sönder skallen, helt enkelt 

tro att Gud hjälper mig där om jag ärligen 

tar alla mina ansvar. Förtröstan. 

Det är som psalmen säger: Allt ju vilar 

i min Faders händer.” 

I april skriver hon till Emilia Fogelklou, en 

av 1900-talets kända fredskämpar och 

medlem av fromhetsrörelsen kväkarna som 

betydde mycket en tid för Barbro Alving. 

Ett stycke ur brevet inledde denna 

artikel. Fortsättningen lyder: ”En grogrund 

har jag väl alltid varit men full av 

motstånd och förvirring. Förfärligt mycket 

återstår, jag är bara stadd i början på en 

vandring, men jag ser vägen nu och kan 

inte vika av. Du förstår att det är mycket 

märkvärdigt för mig och har gått till som 

rimligt är, genom den enkla upptäckten: 

man kommer inte förbi Kristus.” 

En månad senare, vid pingsten 1959, 

upptogs hon i Kyrkan. Hon döptes i Paris 

av benediktinmunken Andreas Rask. 

Ruffa och hennes mamma. 

Vi har fått en bild från Ruffa 

Alving Olins privata album. Den 

är tagen 1957. Ruffa har just 

tagit studenten. Om ett par år 

ska Barbro Alving konvertera 

till katolska kyrkan.

Nästa utdrag ur Bang om Bang kommer 

från dagboken den 15 december samma 

år. Så här lyder slutet: 

”Jag lägger, har lagt, mitt liv i Guds 

hand. Gud vet ju mina resurser, min 

begränsning, allt. Jag behöver inte stånga 

huvudet mot en vägg av förtvivlan över 

alltings myckenhet, splittringen, svårig - 

heten att koncentrera mig och få frid i 

religiöst liv. Han vet och ser att jag gör så 

gott jag kan. 

Det blev ett stort lugn över allting. Jag 

är så glad åt livet!” 

Hur var det, frågar vi Ruffa Alving Olin, 

talade din mamma med dig om sin tro? 

- Inte så att hon ville påverka mig men 

hon var öppen med sina tankar och 

avgöranden. Hon skrev ett brev till mig 

sommaren 1959 där hon förklarade hur 

hon, som var kvinnoförkämpe och politiskt 

radikal, ändå kunde låta sig upptas i 

katolska kyrkan. Det var inte påven hon 

anslöt sig till utan Kristus. 

Efter 30 års sökande hade Barbro Alving 

”kommit hem”, skrev hon i brevet. 

- Mamma hade länge varit fäst vid 

kväkarna men hade inte klarat av deras 

enskilda, tysta sätt att utöva sin tro. Hon 

behövde ledning, en person som kunde 

hjälpa henne med hennes frågor. Och 

ledaren blev Gunnel Vallquist som hon 

kände en stor samhörighet med på många 

sätt. 

Vi ringer Gunnel Vallquist och, jodå, hon 

minns mycket väl den första gången hon 

mötte Barbro Alving. Det var i riksdagen 

1958, då beslutet fattades om kvinnors 

rätt att vigas till präster i Svenska kyrkan. 

- Vi gick bra ihop. Barbro var en människa 

som alltid sökte det rätta. Hon hade 

en väldigt säker kompass och betydde 

mycket för mig när jag var tveksam, i 

samhällsfrågor till exempel. 

Men när det gällde tron var det du som 

ledde henne? Gunnel Vallquist vill inte 

överdriva sin betydelse men säger att de 

möttes under en period då Barbro var 

mycket öppen för andlighet. 

- Hon hade haft en närvaroupplevelse 

av Gud men visste ingenting om Kyrkan. 

Efter konversionen blev Barbro Alving 

medlem i redaktionen för Katolsk kyrko - 

tidning, föregångare till Katolskt magasin. 

1968 blev hon dock av biskop John Taylor 

uppmanad att lämna uppdraget eftersom 

hon under Kyrkornas Världsråds möte i 

Uppsala hade ingått i den grupp katoliker 

som gick fram till det lutherska nattvardsbordet. 

Gunnel Vallquist, som även hon ingick 

i gruppen, förklarar att handlingen var ett 

sätt att skynda på strävan mot gemensam 

kommunion för alla kristna. 

- Att Barbro riskerade sitt uppdrag 

genom att delta visar ett enastående mora - 

liskt mod. 

Modet att engagera sig i fredsfrågorna fick 

ännu större konsekvenser. För sin vägran 

att delta i civilförsvaret satt Barbro Alving 

i fängelse en månad 1956. Och i protest 

mot chefredaktören Herbert Tingstens 

propaganda för svenska atomvapen sade 

hon upp sig från sitt arbete på Dagens 

Nyheter 1958. 

I fredsarbetet, liksom i arbetet för kvinnofrågorna, 

hade hon en stor vän i Elin 

Wägner, författaren, akademiledamoten, 

föregångaren i freds- och miljöfrågor, 

sociala frågor och i kampen för kvinnors 

rättigheter, död 1949. 

Hon ville skriva Wägners biografi men 

trots 18 års ansträngningar lyckades hon 

inte. 

- Barbro var övertygad om att Elin 

Wägner var en profet och därför var det 

viktigt för henne att få skriva biografin. 

Hon samlade på sig ohyggligt mycket 

material. Jag minns att det var en ständig 

plåga för henne att inte få ro att skriva, 

berättar Gunnel Vallquist. 

- Till slut överlämnade hon materialet 

till Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson. 

Där måste ni vara varand ras totala motsatser? 

Ja, Gunnel Vallquist håller med om 

att hon har varit den uthålliga som har 

genomfört stora litterära projekt medan 

Barbro var rastlös och splitt rad, ständigt 

arbetande på att spegla nuet. 

Den bilden understryker Ruffa Alving 

Olin. Hennes mamma var mitt uppe i det 

som hände i tiden, i ögonblicket. 

Hur såg man tydligast hennes tro visa 

sig i hennes liv? 

- Tron och pacifismen gick hand i 

hand, det där med att ”inte dräpa” och att 

”älska sin nästa såsom sig själv”. 

För arbetet med Bang om Bang har Ruffa 

Alving Olin gått igenom brev och dagböcker 

men också memoarboken Det 


kom aldrig i tidningen och de fyra bio - 

grafiska böckerna med titeln Per sonligt. 

Hon har försökt ge en nyanserad bild 

av den person som led av att utåt försvara 

bilden av en duktig och skojfrisk person. 

Hennes allvarligare sidor, där hon 

bejakar sin tro, skymtar stundtals fram i 

hennes texter. En bok som Ruffa Alving 

Olin vill nämna är Tankar på en lant - 

kyrko gård. 

- Det är en fin bok med djupa upp - 

levelser som hon har berättat om i artiklar 

och föredrag. 

Eftersom boken inte längre går att få tag 

i skickar Ruffa Alving Olin utdrag ur den 

också. 

Vi hittar en text från 1971 med 

rubriken ”Vad betyder Jesus för mig?” där 

Barbro Alving skriver om Kristi blick: ”… 

den håller en oro ständigt vaken; och den 

är det enda som ger frihet från oro, frid”. 

Ett par år senare skriver hon i ett enkätsvar 

i Aftonbladet där frågan är ”Rädd för 

döden?”: 

”Naturligtvis kan jag fortfarande 

känna plötsliga ryck av skräcken för fysisk 

förintelse, har ju psyke och nerver. Och 

framför allt känna en ledsenhet att jag kan 

dö medan det finns människor kvar som 

behöver mig. Men djupast, i grunden och 

hållfast under allt det där, finns den ickefruktan 

som en tro och ett levande 

Kristusförhållande ger. Att dö är att 

komma hem. Att segla över ett vatten.” 

Birgit Ahlberg-Hyse 

Barbro Alving (1909-1987) var Dagens 

nyheters stjärnreporter 1934-59. 

Kåsör från 1942 som "Käringen mot 

strömmen" i Vecko-Journalen där hon 

anställdes som reporter 1959. 

Gjorde uppmärksammade reportageresor 

och skrev bland annat om olympiaden 

i Berlin och Spanska inbördeskriget 

1936, Finska vinterkriget 39-40, 

Hiroshima 48, Ungern 56, VM i tungviktsboxning 

59 (Bangs reportage 

bidrog till att proffsboxning förbjöds i 

Sverige), Vietnam 67, Prag 68, rundresa 

i Afrika 71. 

Utmärkelser: De nios stora pris 1975, 

Publicist klubbens Guldpenna 1977.

sid. 30 | kultur 

Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel 

2008 har varit Selma Lagerlöfs år – 150-årsminnet av hennes födelse har uppmärksammats 

stort både i Sverige och utomlands med föreläsningar, utställningar, radio- och TVprogram. 

Att hon är en uppskattad författare har framgått med all önskvärd tydlighet. 

Fotografi av Selma Lagerlöf 1906 (A. Blomberg). Bilden används i en broschyr om 150-årsfirandet av 

hennes födelse respektive 100-årsfirandet av hennes Nobelpris. 

En plump finns dock i protokollet: den 

miniserie i två delar som SVT Drama 

sände vid jultid. Med vilseledande fiktiva 

inslag förvanskade man Selma 

Lagerlöf och reducerade henne till att 

enbart bli språkrör för den radikala lesbiska 

feminism, som numera är politiskt 

korrekt i medierna. 

Så mycket fattades i den bild av Selma 

Lagerlöf som förmedlades till den dryga 

miljon, som såg programmen. Kände 

manusförfattaren till att kyrkobesök, 

helgon och Leo XIII var viktiga inslag i 

Selma Lagerlöfs liv i Taormina, alltså 

den tid som skildras i seriens första del? 

Även om så är fallet, var det naturligtvis 

inget man ville ha med av dramaturgiska 

skäl. Men också i mer seriösa program 

om Selma Lagerlöf är hennes relation 

till katolicismen oftast ett ickemotiv. 

Det är synd, för därmed blir 

bilden av henne ofullständig. Det fanns 

nämligen en sådan relation – och en 

intressant sådan. 

Selmas första kontakt med vår kyrka 

kom tidigt. I den självbiografiska Ett 

barns memoarer berättar hon, att hon 

som liten flicka varit i "katolska kyrkan" 

i Stockholm, alltså i gamla S:ta Eugenia 

kyrka på Norra Smedjegatan. Det var 

hennes moster, som tog med henne dit; 

Selma bodde hos henne under sina besök 

i huvudstaden. Mos tern tyckte så mycket 

om sången och musiken i S:ta Eugenia, 

och det gjorde nog också lilla Selma. 

Sången och musiken i de katolska kyrkor - 

na i Italien skulle senare bli ett återkommande 

tema i hennes resebrev. 

Mer djupgående blev kontakten med 

den katolska kyrkan, då Selma Lagerlöf 

i början av 1890-talet lärde känna 

Helena Nyblom, en på den tiden 

välkänd författarinna och kultur -

skribent som 1895 konverterade till 

katolska kyrkan. Bekantskapen hade 

in letts då Selma skrev ett tackbrev för 

en positiv recension av Gösta Berlings 

saga. Helena svarade och en livlig korrespondens 

började. Brevväxlingen ger 

oss en bild av den unga Selma Lagerlöf 

som en person som blir allt mer 

intresserad av katolicismen, som ofta 

kommer med invändningar men som 

tänker fördomsfritt och uppenbart vill 

skaffa sig nya insikter. Selma har 

förståelse för Helenas konversion: "Jag 

är glad att religionsbytet gör dig så 

lycklig. Då jag hörde dig tala om det, 

bortföll med ens allt det orimliga, som 

annars i våra ögon häftar vid katolicismen." 

Själv skulle hon nog dock bli 

"helt olycklig", skriver hon utan närmare 

förklaring. Men hon vill veta mer: 

"Låt oss träffas och prata. Om religion. 

Gud är mer än dikt." De diskuterar 

aktuella ämnen med anknytning till 

den katolska församlingen. 

Ordenssystrar hade kommit till 

Stockholm, vilket givit upphov till en 

hätsk presskampanj. Selma var 

upprörd: "Det är förfärligt med denna 

intolerans. Svenskarna har blivit 

hjärntvättade med avsky för katolicismen 

sedan födseln." Men hon reserve - 

rar sig också, har inte riktigt förstått 

klosterväsendets offertanke: en mor 

som uppoffrar sig för sina barn gör, 

tycker hon, "en insats väl så stor som 

dessa katolska nunnor, som uppoffrar 

sig för främmande människor". Den 

katolska tron fortsätter dock att 

intressera henne; den har, skriver hon, 

"så många goda sidor, och vi borde av 

den lära mycket, som vår egen religion 

saknar”. 

Under den italienska resan 1895-1896 

fördjupades Selmas kunskaper om 

katolicismen. Både hon och reskamraten 

Sophie Elkan var flitiga kyrkobesökare, 

så flitiga att det ibland väckte uppseende, 

som till exempel då de i Rom tackade nej 

till Skandinaviska föreningens berömda 

julfest, eftersom den krockade med en 

mässa, som de ville delta i. En del ögon - 

bryn höjdes och saken kommente rades i 

Afton bladet. 

Selma uppskattade framför allt sång en 

och musiken, men också liturgin: "De ha 

kvar här en mängd ceremonier och bruk, 

som är utmärkt vackra och oskyldiga 

med. Skada att de blivit borttagna 

hemma." Att hon noga följde med i mässorna 

visar ett långt brev till mamman 

från Rom påsken 1896, i vilket hon 

detaljerat beskriver skärtorsdagens, 

långfredagens, påskaftonens och påskdagens 

liturgier. 

Till Selmas intressen hörde också helgon. 

Hon ville skriva legender. Redan 

före Italienresan hade hon fått hjälp av 

Helena Nyblom med litteratur. I Italien 

köpte hon allt hon kunde komma över, 

från enkla turistbroschyrer till lärda 

vetenskapliga verk. De nydiktade, rent 

estetiskt inriktade legender, som blivit 

något av ett litterärt mode vid den här 

tiden tog hon avstånd från. I sina le - 

gender ville hon alltid utgå från en auten - 

tisk legend som hon sedan kunde bearbeta 

genom att infoga egna tankar, 

ibland till och med reseminnen. Resultat - 

et blev legender som fortfarande kan läsas 

också av fromma katoliker. 

Hösten 1895, strax efter Selmas och 

Sophies ankomst till Italien, började 

Italien sitt kolonialkrig mot Abessinien. 

Pacifisten Selma upprördes i sitt innersta. 

Lika upprörd var hon över den 

sociala nöd hon såg och över hur brutalt 

arbetarnas demonstrationer slogs 

ned; socialismen hade kommit till 

Italien. Selma var positiv till kampen 

för social rättvisa men kunde inte 

acceptera en materialistisk världsuppfattning: 

"Marxismen gör världen tom 

och trång för mig. Jag måste tro på 

Gud och på ett odödligt liv - annars 

kan jag inte dikta, och om jag inte kan 

dikta förtvinar jag." Hon började grubb - 

la över socialism kontra kristendom. 

Det var i den situationen som påven 

Leo XIII blev en idol för henne. Han 

protesterade offentligt mot kriget och 

hade i sin encyklika Rerum Novarum 


presenterat ett socialt program, som 

gav Selma ett svar på hennes frågor. 

Påve Leo och hans tankar finns från 

och med nu med i flera av hennes berättelser. 

I Antikrists Mirakler låter Selma 

påven själv avsluta debatten om kristendom 

och socialism, romanens 

huvudtema. 

Boken om Antikrist, som kom 

1897, väckte en del uppståndelse. För 

Hjalmar Branting var den "en 

stridsskrift mot okyrklig socialism". 

Men Helena Nyblom jublade: "Icke den 

mest rättrogna och flammande catholik 

kunde ha lyftat Kyrkan högre än vad du 

”Kände manusförfattaren till att kyrkobesök, 

helgon och Leo XIII var viktiga inslag i Selma 

Lagerlöfs liv i Taormina, alltså den tid som skildras 

i seriens första del?” 

gjort i denna bok. Just så skulle Kyrkan 

ha talat. Är du en profet, som säger ord 

du inte själv vet men som Gud har skrivit 

dig?" skrev hon i ett brev till Selma. 

Selma blev något perplex och skrev till 

en annan väninna: "Helena tror visst att 

jag är katolik fast jag ej kommit till klar - 

het om det." 

Selma Lagerlöf varken var eller blev 

katolsk konvertit. Men hon hade inte 

sin tids vanliga fördomar om katolicismen, 

hon skaffade sig kunskaper och 

hon hade en i grunden positiv inställning. 

Man skulle önska att också detta 

kom till allmänhetens kännedom. 

Bilden av henne skulle kanske föränd - 

ras något. 

Gunnel Becker är sekreterare i Selma 

Lagerlöf-sällskapet. 

Gunnel Becker 

En recensionen av TV-serien finns på på 

Katolsk Historisk Förenings hemsida: 

www. katolskhistoria.se


Om Luxemburgs kyrkor: 

”Det började år 963…” 

Till staden Luxemburg, som såväl bokstavligen som ”andligen” ligger i hjärtat av Europa, 

kommer årligen tiotusentals turister. Och denna stad är väl värd att besöka. Inom ett 

behändigt avgränsat område, i storlek inte mycket större än staden Lunds stadskärna, 

finner vi den lilla ån Petrusses djupa ravindal som genomkorsar staden. Dalens höga träd 

och vackra planteringar gör att det väl lönar sig att promenera där – och se upp mot 

stadens ärevördiga bebyggelse på ömse sidor. 

Mikael. Staty föreställande ärkeängeln med sin våg i St. Michel-kyrkan. 

Foto: Tommy Engman 

Bland dessa vackra byggnadsverk talar de många 

kyrkorna, utspridda på alla håll, om den viktiga roll religionen 

har spelat i stadens och den omgivande landsbygdens 

liv genom tiderna. Det började år 963 då greve 

Siegefroid lämnade sina jaktmarker i nedre Ardennerna 

och lyckades byta dessa mot den utskjutande klippan 

över ravindalen, en viktig strategisk punkt. På grund av 

läget på den romerska huvudvägen mellan Reims och 

Trier rådde där redan en viss ekonomisk aktivitet i form 

av bland annat en viktig marknad. Här uppförde nu 

greve Siegefroid sin borg som han gav namnet 

Lucilinburhuc (den lilla borgen) och i samband med den 

kom den första kyrkan till år 987. 

Den mest iögonfallande kyrka landet äger är Vår frukatedralen 

vars grundsten lades 1603 som en nödvändig 

pendang till det ståliga jesuitkollegiet. I jesuiternas skola 

utbildades de som skulle komma att inneha de högsta 

posterna i landets offentliga liv och till en dylik skola 

hörde naturligtvis en kyrka. Denna kom att utvidgas och 

är med sina tre eleganta och höga torn ett vårdtecken 

som vittnar om landets i princip katolska tillhörighet 

(även om det nuförtiden verkar vara både si och så med 

den saken, jämför den i Luxemburg pågående eutanasidebatten). 

En intressant fresk över huvudportalen vittnar 

med sina avbildningar av såväl för jesuitorden viktiga 

helgon som av offentliga personligheter från denna tid 

om den starka samhörigheten mellan stat och kyrka på 

1600-talet. 

En lustig detalj, om man så får säga, är historien 

om vad som hände med de jordiska kvarlevorna av 

den legen domspunne luxemburgiske greven och kungen 

av Böhmen, Jang de Blangen (Johan den blinde), som 

dog så tragiskt på Crécy-krigsfältet år 1346. Kvarlevorna 

blev spridda på olika ställen, några hamnade hos en 

bagare under franska revolutionen, andra i en porslinsfabrik 

och andra åter gömdes i en vindsvåning… 

Slutligen, det var år 1946, hade man emellertid lyckats 

samla ihop dem alla och för att skaffa de under kriget 

hårt prövade luxemburgarna en nationell symbol ville 

man placera dem i katedralens krypta.

Bröllopet i Kana. Detalj, Vår fru-katedralen, Luxemburg. 

Foto: Tommy Engman 

För att vara säker på att benen verkligen 

tillhörde Jang/Johan ville man dock 

inhämta ett expertutlåtande. När den 

inkallade historikern Siggi König blickade 

in i kistans innandöme utropade han 

förtjust: Et ass en, et ass en! (”Det är han, 

det är han!”) Grunden till att König i det 

delvis förmultnade liket kunde bekräfta 

kungens identitet var att han genom sina 

historiska efterforskningar exakt visste var 

lansen hade stuckits in i kungens kropp! 

Så fick man då äntligen sin efterlängtade 

hjälte och galjonsfigur ordentligt 

instoppad i en vacker alabasterkista där 

var och en än idag kan betyga honom sin 

vördnad – åtminstone om man är luxemburgare 

och anser sin historia vara en 

levande verklighet. 

Så kommer vi på vår rundvandring bland 

Luxemburgs kyrkor till den egenartade St. 

Michel-kyrkan, den äldsta bland Luxem - 

burgs kyrkor. Man förmodar att en kyrka 

fanns här redan innan Siegefroid uppförde 

sin borg, det vill säga redan på 700- och 

800-talet. När så Siegefroid byggde borgen 

lät han här uppföra en kyrka strax utanför 

borgen. Under Luxemburgs turbulenta 

historia revs denna kyrka flera gånger och 

återuppbyggdes igen, slutligen i sengotisk 

stil år 1519. Delar av de gamla bygg - 

naderna blev dock alltid kvar. 

Det inre i den lilla kyrkan är särskilt 

vackert och den intima atmosfären inger 

besökaren en speciell trygghetskänsla. Till 

den säregna stämningen hör också att 

kyrkan ligger direkt över dalen, öppen ut 

mot fästningsmurarna och de vida 

horisonterna bortom dessa. 

Inne i kyrkan finner vi flera viktiga 

artefakter och vackra målningar, bland 

annat ärkeängeln Mikael, med sitt attri - 

but, vågen med vilken själarna vägdes – 

men som i Luxemburg kan få känneteckna 

att både det andliga och ”handeln” får 

sitt. 


En tid, under franska revolutionen, förvandlades 

kyrkan till ett tempel helgat åt 

Förnuftets gudinna för vilken en berömd 

skådespelerska fått stå modell. Den 

nuvarande kyrkan är en blandning av 

romansk, gotisk och barock stil och är även 

hovets, parlamentets, domstolens och mili - 

tärens kyrka. 

Nere i Grund-dalen finner vi så Neumün s - 

terkyrkan från 1308 som brändes ner av 

Ludvig XIV men återuppfördes 1688- 

1705. Denna kyrka utmärker sig för sin 

rika barockinteriör med den berömda svarta 

madonnan med Jesusbarnet. Man anser 

att den svarta färgen går tillbaka till den 

hedniska tiden och tror att bruket att låta 

ett ”heligt” ting få den trolska och mystiska 

svarta färgen sedan överfördes till de 

katols ka bilderna. Dylika svarta madonnor 

finner vi överallt i det katolska Europa 

och de väcker ofta förundran – ingen har 

ännu helt lyckats lösa deras gåtor. 

Fortsättning


Glädje för ögat. Vår fru-katedralen i 

kvällsbelysning, sedd från öster. 

Foto: Office National du Tourisme 

Min egen favoritkyrka där jag helst deltar i mässan 

är de italienska redemptoristfädernas egen 

kyrka med tillnamnet St. Alphonse som ligger 

inklämd på en central gågata mitt emot ett 

anrikt konditori. Denna ståtliga och monumentala 

kyrka som dock blir så intim under mässfirandet 

byggdes på 1850-talet, kort tid innan 

Luxemburg av stormakterna anmodades att 

anta neutralitet, på ett stycke mark som ej 

behövdes för militärt ändamål. Med de stora 

glasmosaiksfönsterna och det rikliga ”lösöret” 

ville man efter den franska revolutionstidens 

förnuftshegemoni nu gå tillbaka till ett återskapande 

av den religiösa känslan. 

Trots att ännu ett tiotal kyrkor från olika historiska 

perioder skulle kunna lyftas fram vill jag 

nu sluta med att nämna Kongregations- eller 

Treenighetskyrkan. Denna lilla kyrka mitt i 

ministeriekvarteren var under 1800-talet den 

preussiska garnisonens egen kyrka (garnisons - 

trupperna var protestantiska) och kom sedan att 

bli det härskande protestantiska huset Nassaus 

huskyrka. Sedan den förste storhertigen Adolfs 

son Wilhelm fått sex döttrar med sin portugisiska 

gemål (och ingen son) och det regerande 

huset därmed blivit katolskt (flickor ärvde mo - 

derns religion, söner faderns), tjänar kyrkan den 

protestantiska församlingen i staden (hovet, och 

Luxemburgs katoliker med dem, kom först och 

främst att anlita själva katedralen eller St. 

Michel-kyrkan). Kyrkan har en behaglig inte - 

ri ör och den rikt utsirade barockportalen är en 

glädje för ögat. 

Kongregationskyrkan och Vår fru-katedralen 

ligger nästan ”vägg i vägg”. När det är dags för 

mässa eller helgmålsringning förs först den 

mäktiga klockklangen från katedralen ut 

över nejden, strax följd av kongregations - 

kyrkans mer spröda klang. Jag ser det som 

en ekumenisk ”touch”. 

Natasja Hovén 

Natasja Hovén har delat med sig av vad 

Luxemburg – landet och staden – har att bjuda på 

också i Km 6/07 och 6/08. 

046-14 05 90 info@exodusresor.se www.exodusresor.se 

”Resor med kvalitet och gemenskap är vårt motto 

dvs prisvärda resor med god, kristen gemenskap. 

Vi erbjuder resor som är lite ovanliga, intressanta 

och berikande”. 

Under 2009 erbjuder vi t ex: 

Det Heliga Landet, 28 mars-5 april 

Lourdes & Lisieux, 9-18 juni 

Reseledare: Birgitta Löwendahl 

(Läsarresa med tidskriften Jungfru Maria) 

Tre resor i S:t Paulus fotspår: 

Rom: 9-20 sept 

Grekland: 30 sept-7 okt 

Malta: 11-18 okt 

Vi arrangerar även pilgrimsvandringar för sällskap 

Vi har flera resor till passionsspelen i Oberammergau 2010 bl a ”Det katolska Bayern 

med Oberammergau” 9-15 aug med Fr. Michael Schneider 

Beställ hem vår katalog! 

Tveka inte att ringa eller mejla oss för offert! 

Låt dina drömmars resa bli verklighet 

välkomnar till ett seminarium om 

Humanae Vitae 

Lörd. 25 april kl. 10.30-15.30 

i S:t Franciskus församling, Jönköping. 

För program se www.respektlivet.nu 

eller ring Respekt på 08-55 60 20 13. 

Anmälan före den 15 april till 

S:t Franciskus församling på tfn 036-12 06 57, fax 036-12 28 30 

eller e-post jonkoping@katolskakyrkan.se. 

Ange eventuella allergier. 

Katolska utskottet 

för äktenskap och familj 

– vilket är dess budskap? 

Deltagande och lunch bekostas av 

KUÄF och Respekt.

Böcker 

James G. McCarthy: 

Evangelium enligt Rom: En jämförelse 

mellan katolska kyrkan och bibeln 

Översättning: Tomas Dixon 

Gospel Media, 2008 

Utgångspunkten och målet för det ekumeniska 

arbetet sammanfattas enligt 

katolsk uppfattning i mottot ”kärlek och 

sanning”. Under de senaste decennierna har 

den ekumeniska metoden gestaltats utifrån 

begreppet och levnadsmönstret ”dialog”. 

Vår förre påve underströk så vackert i sin 

stora encyklika om ekumeniken att dialogen 

aldrig kommer att upphöra, eftersom 

dialogen är den djupast mänskliga och 

gudomliga formen för existens. Att påminna 

sig om dessa enkla och på samma gång 

djuplodande fakta kastar perspektiv på den 

före detta katoliken James McCarthys 

polemiska bok om katolsk tro, Evangelium 

enligt Rom, en bok som nu lanseras stort i 

det frikyrkliga Sverige. 

McCarthy är konvertit. I vuxen ålder 

konverterade han från ett aktivt liv i den 

katolska kyrkan till en protestantisk kristendomsform. 

Numera verkar han inom 

missionsrörelsen ”Goda nyheter för katoliker” 

för att omvända katoliker till protestantismen. 

I det svenska förordet till hans 

bok sägs att det vällovliga syftet med boken 

är att ”uppmuntra till en sund och öppen 

teologisk debatt” om katolska kyrkans tro. 

Detta påpekas vara av särskild betydelse då 

många protestantiska ledare även i Sverige 

pekar på nödvändigheten av enhet med den 

katolska kyrkan och därmed med påven i 

Rom. Vilken är den lära som den katolska 

kyrkan står för idag och hur står den sig i 

jämförelse med bibeln? 

Metoden som författaren använder sig av 

är att gå till källorna. Dessa källor är framför 

allt Katolska kyrkans katekes och 

Andra vatikankonciliets texter men också 

många andra teologiska verk. Detta görs i 

fyra avdelning ar som behandlar frälsning - 

en, mässan, Maria samt frågan om makt 

och auktoritet. Författaren ställer inledningsvis 

ett antal allvarliga frågor till sin 

läsare: Är katolicismen den tro om Kristus 

gav vidare till oss? Leder den katolska frälsningsvägen 

till himlen? etc. För fattaren 

pekar sedan på att det viktiga inte är att 

fråga sig om katolikerna eller protestanterna 

har rätt utan ställa frågan om vilken tro 

som överens stämmer med bibeln. 

McCarthy besjälas av en uppriktig 

iver att så korrekt som möjligt vilja framställa 

den katolska tron med hjälp av 

många och långa citat. Hans största pro b - 

lem blir emellertid att han tror sig kunna 

uppställa ett alternativ som innebär en 

oförmedlad, direkt tolkning av bibelns 

budskap. Om det idag fortfarande går att 

se en tydlig skillnad mellan katolskt och 

protestantiskt, framträder denna tydligt i 

den individualism som McCarthys kristna 

tro står för. Individen och hans/hennes 

frälsning och tolkningsföreträde i samtiden 

är det centrala och allt låter sig bevisas 

med enskilda bibelcitat. För katolsk tro är 

det i stället gemenskapen i tron genom historien, 

vår gemensamma väg till frälsning - 

en tillsammans med den triumferande 

kyrkan i himmelen, som står i centrum. 

En fråga som läsaren ställer sig är: vilken 

är det svenska förlagets agenda? Det förmärks 

en oro över vart den protestantiska 

kristenheten är på väg. Ekumeniken mellan 

den katolska kyrkan och de karismatiska 

samfunden betraktas förmodligen 

som ytterst oroväckande. I stället framställs 

här ett markerat alternativ: mission 

bland katoliker för att omvända oss från 

det falska evangelium som vi tror på, från 

den tro som innebär att vi kommer att dö 

i våra synder (jfr s. 292f.). 

McCarthy uppmanar till att säga nej till 

ekumeniken och uppmuntrar sina läsare 

till ”en definitiv brytning med katols ka 


kyr k an”, med andra ord förespråkar han 

proselytism. Förvisso upptar katolska 

kyrkan också medlemmar av andra kristna 

samfund i sin gemenskap och förvisso 

menar den katolska kyrkan sig utgöra fullheten 

av Kristi kyrka, men samtidigt har 

vår kyrka en stor respekt för allt det goda 

som förvaltas i de andra kyrkornas och 

samfund ens traditioner, vilket innebär att 

vi inte ser det som en nödvändig kallelse 

att jaga konvertiter i andra kristna samfund. 

Vårt katolska (re)evangelis ations - 

arbete riktar sig till de icke-troende och de 

helt avkristnade miljöerna i vårt samhälle. 

Här har alla kristna ett gemensamt ansvar. 

Den insikt som dröjer sig kvar efter läsningen 

är vårt ständiga behov av dialog. 

McCarthys bok åskådliggör grundläggande 

skillnader, men lider till vissa delar 

också av missuppfattningar. Författaren 

vill på klassiskt vis disputera, det vill säga 

uppställa frågor och med förnuftets vapen 

och Andens svärd argumentera. För att 

göra det krävs ett stort mått av intellektuell 

hederlighet och klarsyn att se motståndaren 

sådan han eller hon verkligen är. 

Disputationen är en hedervärd dialogform. 

Ett annat sätt att nå fram till klarhet 

är att odla det förtroliga samtalet, i vilket 

vi lyssnar och gemensamt söker oss fram. 

Kjell Blückert 

Elisabeth Assig Hvidt och Niels 

Christian Hvidt: 

Kunstens mirakler – den klassiske 

kunsts skildringer af Bibelens mirakler 

Gyldendal, Köpenhamn, 2008 

Nog framstod det som en djupare tanke, 

att jag fick den inspirerande danska boken 

Kunstens mirakler i min hand, just som jag 

satt och skrev om de sekulariserade texterna 

på Historiska Museets Mariautställ - 

ning, där Bebådelsen behandlas med 

sådant avståndstagande! Boken innehåller 

generösa helsidesbilder av de stora mästarnas 

målningar om Bibelns mirakler med 

inkännande texter av Elisabeth Assing 

Hvidt och Niels Christian Hvidt. Den 

skulle med fördel kunna översättas till 

svenska och sedan användas i undervisningen 

av ungdomar, katekumener och 

varför inte även blivande präster för att 

visa dem hur de välkända bibelorden 

tolkas av konstens mästare i bild. Inte 

minst för att flera konstnärer från olika 

 

Fortsättning


epoker får skildra samma scen blir det en 

bra ”igång sättare” av diskussioner om 

bibeltexternas innebörd. 

Varje sida inleds med det aktuella styc - 

ket i Bibeln följt av författarnas tolk - 

ningar och information om respektive 

konstnär. Det rör sig inte om någon svår 

akade misk bok utan texten är mycket 

personligt och lättillgängligt skriven utan 

att för den skull vara ytlig. Konsten mellan 

1300 och 1650 omfattas – guldåldern för 

det religiösa måleriet inte minst i Italien. 

Följdriktigt dominerar de italienska mästarna 

stort med bara ett fåtal namn från 

andra länder. Starkast bland de icke-itali - 

enska konstnärerna är inte oväntat 

Rembrandt och den på Kreta födde men i 

Spanien verksamme Dome nico Theotoco - 

poulos, kallad El Greco (som just betyder 

Greken). 

På omslaget finner vi Botticellis (1444/45 

- 1510) vackra Bebådelsebild fylld av den 

florentinska skolans ljuvhet men samtidigt 

med ett stort allvar i jungfru Marias anlete 

och hennes kroppsrörelse, som både är 

frågande och accepterande. Vi kan tänka 

oss, att den helt unga flickan just bemöter 

änglabudet med den berättigade frågan 

”Hur skall detta ske?”. 

Scen efter scen följer, och författarna 

pekar klarsynt på detaljer även utanför 

scenens centrum. Detaljer som ofta på ett 

försynt sätt förstärker berättelsens autenticitet. 

Men det är inte detaljerna som för 

berättelsen nära oss och gör miraklen 

övertygandet. Det är Ljuset. Varje konstnär 

har sin egen ljusbehandling alltifrån 

fransmannen Poussins klassicistiska kalla 

ljus, som dessvärre ger hans scener ett drag 

av berättande bibelplansch, till den stora 

ljusmästaren Rembrandt (1606–1669) 

som fyller dem med evigt liv. 

Däremellan har vi El Grecos (1541 

–1614) märkligt surrealistiska blå- och vittonade 

ljus, som flammar och vrider sig och 

sannerligen får scenen att framstå som ett 

mirakel och inte som vanlig vardag. Hans 

sätt att måla är så modernt expressio - 

nistiskt, att man har undrat om han hade ett 

synfel eller till och med var galen. Men 

ingen står oberörd inför hans omskakande 

tolkningar (framför allt i original) av Be - 

bådelsen, Kristus på oljeberg et, Kors fästel - 

sen och övriga scener ur frälsnings dramat. 

Men låt oss avsluta med en till formatet 

inte alls stor målning, som jag brukar 

”hälsa på” varje gång jag är på Louvren i 

Paris: Rembrandts Emmaus skildring från 

år 1648. Den saknar helt El Grecos stora 

effekter utan är nedtonad och till synes 

vardaglig. En man bryter ett bröd, två 

andra män sitter vid ett värdhusbord, och 

en helt oberörd tjänare står i bakgrunden 

och serverar. Så släpper Rembrandt in 

ljuset, som sakta närmar sig scenens cent - 

rum, slår ner på bordsytans vita duk, som 

blir en svepning, reflekteras rakt upp mot 

Kristi ansikte, när han bryter brödet. 

Avslöjandets och miraklets ögon blick, då 

lärjungarna plötsligt ser. En sekund senare 

– står det hos den store bildberättaren 

Lukas – att ”han försvann ur deras åsyn”. 

Konsten kan på ett märkligt sätt förmedla 

dessa olika tids- och betydelseskikt, om 

man låter betraktandet ta tid och förvandlas 

till meditation. 

Lars Melin: 

Svära i kyrkan 

Carlssons förlag, 2008 

Elisabeth Stengård 

Det har skrivits många lärda verk om 

tro och vetande. Inte går det väl att skriva 

humoristiskt och samtidigt med djup 

om ämnet? Jo, faktiskt. 

Lars Melin har lyckats förmedla 

mycket tänkvärt härom i en delvis nästan 

drastiskt kåserande stil. Språkglädjen, 

humoristiska formuleringar, det moderna 

språket och dito referensramar gör 

 

Svä 

ra 

-- i 

kyr 

kan 

innehållet lätt att ta till sig. Som språkforskare 

samt författare till ett flertal 

populärvetenskapliga verk och läroböc - 

ker för skola och universitet har Melin 

lärt sig en skrivarkonstens pedagogik, 

som även tilltalar yngre. ”Vår kristna 

terminologi är ibland föråldrad. Vår tro 

måste verbalt kunna uttryckas, så att den 

blir begriplig även för dem.” 

Varför denna titel: Svära i kyrkan? 

Författaren konstaterar att upplysning - 

en, följd av liberalteologin, postmoder - 

nismen och de allra senaste årens ateistiska 

väckelserörelse har kritiserat 

kyrkan så kraftigt och många gånger så 

orättvist, att ingen längre höjer ett 

ögonbryn ens inför de värsta påhoppen. 

Svära i kyrkan har blivit ett allmänt 

begrepp för att våga säga något opassande 

– och i dag är det – inte minst i 

många intellektuella kretsar – högst 

opassande att försvara den kristna tron. 

Det är verkligen att svära i kyrkan. 

Argumentationen är både rolig och 

slagkraftig. Melin har förmågan att på 

några få rader lyckas karakterisera 

strömningar och tendenser i vår tid, slå 

hål på många fördomar om kristen tro 

och visa på vetenskapens begränsningar 

och paradigmskiften och på våra tankars 

bundenhet till vår egen tid och omgiv - 

ning. Mot detta ställer han kristendomen 

och visar hur vi där är del av ett mycket 

större sammanhang än vår tidsbundna 

kultur. 

På knappt 150 sidor hinner han presentera 

många av de existentiella frågor 

som en reflekterande människa av idag 

kan tänkas ställa sig. Svära i kyrkan

uttrycker vår egen tids brottning med 

livsfrågorna och visar på den kristna 

vägen som en hållbar livsväg. 

James Blom 

Astrid Andersson Wretmark: 

Tito Colliander och den ryska heligheten 

Artos, 2008 

På besök i Nya Valamo kloster i Finland 

för många år sedan hittade jag i biblioteket 

en liten skrift som grep mig djupt: Samtal 

med smärtan av Tito Colliander. Den 

ledde vidare in i ett ovanligt författarskap 

och livsöde. Mer än 40 titlar omfattar 

Collianders produktion, som speglar en 

människas religiösa väg, där ett grundmotiv 

är en följeslagare av sorg och tvivel men 

där nya ljusare toner tillkommer: upp - 

levelser av skönhet, godhet, helighet, tro. 

En människa som efterhand finner sin 

religiösa hemmahörighet, men alltid med 

en självkritisk distans. 

Prästen Astrid Andersson Wretmark har 

skrivit en underbar studie om Tito 

Colliander (1904 – 89) och hans värld, 

Tito Colliander och den ryska heligheten. 

Från skräckupplevelserna i revolutionens 

Petrograd för vägen via Karelska näset och 

estniska Petseri till Paris och tillbaka till 

Finland. Utifrån Collianders själv - 

biografiska böcker växer bilden fram av 

ett konstnärstemperament som avstår från 

bilden till förmån för ordet och som 

utvecklas och fördjupas i mötet med benådade 

platser och andliga gestalter som sätter 

sin prägel. 

Redan tidigt går den unge Collianders 

färdriktning hän emot den ortodoxa traditionen 

och kyrkan. Starka upplevelser av 

ryskortodox liturgi i det fantastiska 

klostret Petseri, numera Petjori nära Pskov, 

de exilryska kyrkorna och miljöerna i 

Paris, litterära möten men framför allt personliga 

vänskaper med ortodoxa gestalter 

som biskop Alexander i Helsingfors och 

allra främst den älskade fader Johannes i 

Valamo kloster (han dog 1958). 

Här passar Astrid Andersson Wret - 

mark på att berätta om fader Johannes, 

igumen (föreståndare) för munkarna i Nya 

Valamo i Finland, dit de flytt undan Röda 

armén från sitt gamla kloster på öarna i 

 

Ladoga. Fader Johannes hör till dessa 

mänskliga, intuitivt kloka, ödmjuka, enkla 

och djupt andliga själasörjare som betyder 

så mycket för alla som lär känna dem och 

som älskas av alla de möter. Hans brev och 

texter citeras här och var och hans värme 

lyser igenom överallt. 

Fader Johannes är värd att lära känna 

närmare. Han skrev på ryska, men ett ur - 

val ur hans brev finns utgivet på svenska 

av Valamo kloster år 1997: Fader 

Johannes. Kristus är mitt ibland oss – Brev 

av en biktfader i Valamo kloster. Året 

innan utkom en sorts dokumentär roman 

om honom, fint skriven av dåvarande 

arkimandriten Panteleimon, klosterföreståndare 

i Valamo, nu metropolit i 

Uleåborg: Drömmens farkost, på finska 

Unen laiva 1994. På engelska kom breven 

ut 1979, Christ is in our midst, översatta 

från en fransk utgåva från 1961, och på 

tyska 1990, Der Herr möge euch 

schützen. Allt detta bara för att visa att de 

tidlösa, gripande breven till biktbarnen 

finns tillgängliga på flera språk. 

Kyrkans tidiga fäder lever starkt i den 

ortodoxa traditionen, och Astrid 

Andersson Wretmark visar med kärlek 

och kunskap på mycket av den skönhet 

och intagande spiritualitet som finns där. 

Hon har följt Tito Colliander och även 

fader Johannes i spåren och förmedlar 

sina intryck och upplevelser med stor 

skönhet. Hon förtjänar ett varmt tack 

för att hon öppnar en dörr på glänt till 

den andliga värld och de benådade 

miljöer som levt och lever i våra östliga 

grannländer, samtidigt som hon presenterar 

människan Tito Colliander och 

hans fascinerande författarskap och väg 

till tron. 

BÖNEAPOSTOLATET 

Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, arbete, 

glädjeämnen och lidande i förening med din Sons 

Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande 

ge mig styrka att vittna om din kärlek. 

Benedikt XVI:s intentioner för år 2009: 

FEBRUARI 

Allmänt: Att alla präster och biskopar alltmer 

låter sig inspireras av den helige Ande 

i sin undervisning och omsorg om Guds 

folk. 

Missionen: Att Kyrkan i Afrika finner vägar 

att verka för försoning, rättvisa och fred, i 

enlighet med biskopssynodens andra speciella 

möte för Afrika. 


Kaj Engelhart 

MARS 

Allmänt: : Att kvinnornas roll blir alltmer 

synlig och uppskattad i hela världen. 

Missionen: Att biskopar, präster, ordensfolk 

och lekmän i Katolska kyrkan i republiken 

Kina får bli tecken på och instrument 

för enhet, gemenskap och fred inspirerade 

av det brev som påven Benedikt XVI skrev 

till dem.


 

Musik 

Klezmern – judisk musik för glädje och sorg 

En lördagkväll varje månad fylls Stallet bakom Musikaliska 

Akademins hus i Stockholm – ett gammalt stall, omgjort till 

samlingssal – till bristningsgränsen med människor i alla åldrar. 

Barn och vuxna, en del lite eller mycket äldre, bänkar sig med 

en matbit eller ett glas från den lilla baren alldeles intill, pratar 

med grannen och avvaktar förväntansfullt. För snart börjar 

det. 

Klockan sju är det övning i judisk dans. Någon från Klezmer - 

föreningen introducerar, lär ut steg och rörelser, turer och gester. 

Alla är med i ringdansen eller den långa ringlande svansen som 

rör sig till den skuttande, rytmiska och melodiska judiska spelmansmusiken 

ur högtalarna. ”Klezmer” har jiddish-hebreiska 

rötter: kley betyder instrument, zemer sång. 

Och en timme senare börjar det på riktigt. Då träder kvällens 

kapell fram, en klezmerorkester som tagen från en östeuropeisk 

shtetl, mer eller mindre, för oftast är det någon av Sveriges allt fler 

klezmergrupper med unga entusiaster som spelar. Klarinetten 

skrattar, fiolen gnäller, dragspelet kvider, basen brummar och en 

tuba bumpar rytmiskt i en gammal judisk melodi som klingar 

melankolisk och sangvinisk på en gång. Det dröjer inte länge förrän 

stämningen är på högvarv och publiken lycklig, med lysande 

ögon och sprittande ben. 

Och då, efter en timme, dansar många till orkestern, då lever 

klezmern upp precis som på bröllop och andra fester i en judisk 

by före andra världskriget, i Polen och Ukraina, i Ungern och på 

Balkan. Den här musiken, den östjudiska, ashkenasiska, har överlevt 

förföljelse och förintelse och hittat sin väg till oss och vår 

värld. 

Resan har varit lång. Den börjar kanske hos de fromma chassiderna, 

som på 1700-talet samlades kring sina undergörande 

rabbiner, hyllar G-d (som judar skriver, i vördnad för det heliga 

Namnet) och vill nedkalla Messias med glädje och uppsluppenhet, 

med sång och dans i synagogan. Pogromer, ständiga utbrott 

av (också kristen) antijudaism och judehat tvingar miljontals på 

flykt från Östeuropa till Amerika. Med sig har de sin musik, som 

lever vidare ”over there” och som ingår lite av ett äktenskap med 

en annan folkgrupps musik: jazzen. 

Och så, efter andra världskriget när Europa och än mer dess 

judiska kultur ligger i ruiner, hittar den sakta hem igen, med 

berömda musiker och sångare på 70-talet, på skivor och på 

turnéer, som spelar och sjunger så som det en gång lät här, innan 

barbariet krossade allt. Och Europa lär sig på nytt att älska 

klezmern. 

- Jag älskar klezmern, det är musik man får vara både glad 

och ledsen till. Skönt att komma hit ikväll, jag har haft trubbel på 

jobbet, det här får mig att må bättre, bekänner en dam i mogen 

ålder, en kväll på Stallet. 

Leon Blank hette den karismatiske polskfödde dansmästaren och 

-läraren som startade Svenska Klezmer föreningen år 2000. Ända 

tills nyligen var han den som med sin entusiasm och vänlighet 

präglade kvällarna på Stallet. I somras gick han bort, oväntat, och 

efterlämnade stor saknad både här och i Polen där han brukade 

förgylla klezmerfestivaler i Kraków och Kazimierz Dolny. 

Knappast någon har gjort mer än han för att förmedla kunskap 

om judisk dans, musik och kultur hos oss. 

Men Klezmerföreningen fortsätter under sin nya entusiastiska 

ordförande och lysande dragspelare Mirjam Oldenburg. Runtom 

i Sverige finns klezmergrupper som konserterar. Håll utkik på 

Klezmerföreningens hemsida www.klezmer.nu! Lyssna och njut, 

dansa om Du vill, och kom gärna ihåg de fromma chassiderna! 

De hörs alltjämt, längst in i musiken. 

Text och foto: Kaj Engelhart 

Ringdans på torget en konsertkväll. I polska Kazimierz Dolny hålls en årlig 

klezmerfestival.

The Priests på Sverigebesök 

Gamla andliga örhängen som Ave Maria, Panis Angelicus 

och Pie Jesu fick nytt liv när de tre irländska prästerna i The 

Priests spelade in dem, och en del andra verk, på en CD från 

Sony i fjol. De tre – två tenorer och en baryton – är samsjungna 

och tekniskt skickliga, utan att vara ”yrkesskadade” 

av vare sig överdriven musikalisk skolning eller religiös sentimentalitet. 

De sjunger med rösten och med hjärtat, utan 

divalater och operamanér, och skiljer sig positivt från andra 

sångartrios genom sin äkthet och innerlighet. 

Dessutom ackompanjeras de av goda körinsatser under 

ledning av monsignore Pablo Colino i Rom och en skicklig 

orkestrering som låter The Irish Film Orchestra träda fram 

med imponerande briljans. Därmed blir skivan till ett bud- 

”The Priests” 

skap som tas väl emot, vilket försäljningssiffrorna visar. Ett 

gott bidrag i mängden av mer eller mindre ”andlig musik”. 

The Priests 

Sony 88697 33969 2 

kultur| sid. 39 

Präster mitt i shoppingen. 

Vid skivsigneringen på 

NK sjöng Martin O´Hogan, 

Eugene O´Hogan och 

David Delargy en sång 

som ska komma med på 

deras nästa cd lovade de. 

De katolska prästerna i The Priests gjorde en blixtvisit i Stockholm i slutet av januari. De signerade skivor och framträdde i ett 

tv-program innan de åkte hem till Nordirland igen. 

Bröderna Eugene och Martin O´Hogan och deras kamrat David Delargy började sjunga tillsammans redan i skolan och 

studerade sång vid sidan av sina präststudier. Men de trodde inte att deras intresse skulle ge en sådan uppmärksamhet i hela 

Europa. Deras första cd som kom ut i november förra året har redan sålts i 50 000 exemplar bara i Sverige. Det resulterade i 

en platina-skiva. 

Km träffade dem när de signerade skivor på NK. De berättade att de närmast ska ha konserter i Belfast och Dublin. I övrigt 

fortsätter de att sköta sina respektive församlingar. Fader David måste till och med lämna Sverige tidigare för en förrättning. 

Prästernas intresse är givetvis inte att tjäna pengar. Intäkterna från den framgångsrika skivförsäljningen går till välgörenhet.Vad 

är det som driver dem till detta dubbelarbete? 

- Vi når många människor av olika trosinriktningar, förklarade fader Martin. 

- Och vi vill sprida frid och fred och försoning! 


Kaj Engelhart

sid. 40 | kyrktorget 

Ansvarig: 

Margareta Murray-Nyman 

Ny diakon i Vår Frus församling i Täby 

Den 18 januari var det diakonvigning i Vår Fru-kyrkan i Täby. 

Den som vigdes var Morgan Elworth, lärare i religion och svenska 

och med ett förflutet som präst i Svenska kyrkan. Med stift och 

församling ser Morgan nu fram emot prästvigningen som pla - 

neras ske någon gång i sommar. 

Vigningen blev avslut och kulmen på den ”kanoniska visitation” 

av församlingen som biskop Anders genomfört under tre intensiva 

dagar. Till församlingsmedlemmarna sa biskopen under den 

avslutande gudstjänsten – och med anspelning på den nyvigde: 

- Ta väl emot honom! 

- Ta väl hand om honom! 

- Låt honom förstå hur oändligt glada ni är över att han 

lyssnat till Guds röst: sagt ja till Guds kallelse. 

Diakon betyder tjänare. Diakonen, och hela den gudstjänstfirande 

gemenskapen med honom, påmindes om vad biskopen 

talade om som ”tjänandets grundlag eller grundsten”: att i Kristi 

efterföljd inte trakta efter att bli betjänad utan efter att tjäna. 

Inför Guds ansikte – överlåtelse. 

Biskop Anders konstaterade att 

dagens läsningar lägligt handlade 

om Guds kallelse och människans 

svar på denna kallelse. Texterna var 

hämtade från 1 Sam 3:3b-10, 19, 1 

Kor 6:13c-15, 17-20 och Joh 1:35- 

42. 

Foto: Per Englund 

- Du, Morgan, kommer att få göra det genom att förkunna 

Guds ord, genom att döpa, viga, begrava och tjäna gudsfolket 

med hela din person. 

- Gör det genom att visa människor hur mycket de behövs. 

Det är många människor som längtar efter att någon ska se dem. 

Vid sidan av de uppgifter vid kyrkoherden Roman Kepas sida, 

som den nyvigde diakonen nu går in i, kommer Morgan Elworth 

att fortsätta sitt arbete på Rodengymnasiet i Norrtälje. 


Fotnot: 

Kanonisk visitation: Biskopen måste visitera sitt stift helt eller delvis 

varje år så att han åtminstone vart femte år ska ha visiterat hela stiftet. 

Visitationen ska antingen ske personligen eller, om biskopen är 

lagligt förhindrad, genom av honom utsedd visitator.

Ny kyrkoherde i S:ta Eugenia 

Uppsluppet hos kaldéerna 

Vi vill inte undanhålla er denna glada bild från festen efter invigningen av 

kaldéernas kyrkolokal i Eskilstuna, som vi berättar om på sidan 12-13. 

Här får Bethel Zaya prova biskopens mössa, en så kallad biretta. 

Till vänster står Bethels pappa, Anees, och kyrkoherden i Heliga korsets 

församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider. 

I bakgrunden ser vi fader Mahir Malko, som i många år var den ende 

kaldeiske prästen i Norden, samtkapellrådsledamöterna Yazdandukht 

Kunda och Naman Selewe. 


kyrktorget | sid. 41 

Ansvarig: 


S:ta Eugenia församling i Stockholm har fått en ny 

kyrkoherde, installerad av msgr Miroslaw Dudek den 18 

januari. 

Pater Klaus Dietz SJ kan församlingen väl, han funge - 

rade som kaplan och ungdomspräst i församlingen åren 

1972-1986, blev därefter kyrkoherde i S:t Lars församling 

i Uppsala men återvände år 2001 till Eugenia, nu som studentpräst 

och medarbetare i församlingen. År 2002 blev 

han distriktspräst i till Eugenia hörande Järfälla och – när 

Järfälla blev egen församling – kyrkoherde där. Så tillbaka 

till Eugenia… 

Pater Dietz har också haft bland annat äktenskapsfrågor 

på sin lott, en uppgift han säkert får fortsätta med. 

Den nye kyrkoherden tog utnämningen med en nypa salt: 

”Man tager vad man haver…” I övrigt tänker han, säger 

han, just nu på vad Johannes XXIII sa till sig själv när han 

kvällen efter påvevalet låg sömnlös: ”Giovanni, ta dig inte 

så allvarligt” – och så somnade han. 

”A man for all seasons”. Pater Dietz ser fram 

emot många årstider med S:ta Eugenia. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Margareta Murray-Nyman


Ansvarig: 


Jubilerande församling i Nyköping 

20 år har gått sedan den katolska kyrkan i 

Nyköping, mest känd som ”Sankta Anna 

vid Nytorget”, invigdes av dåvarande 

biskopen Hubertus Brandenburg. Detta 

jubileum firade församlingen den fjärde 

söndagen i advent med en stor fest. 

Närmare 300 församlingsbor och särskilt 

inbjudna fyllde kyrkan till absolut sista 

plats. Det var trångt och hjärtligt. 

Precis som den dag kyrkan invigdes bröt 

också nu ett praktfullt vintersolljus in 

genom korets sidofönster, något som 

kyrkans arkitekt Ulf Zetterström med glädje 

konstaterade efter mässan. 

- Min ambition var just den att särskilt 

ljuset skulle skapa stämningen i rummet. 

Jan Buczkowski har varit församling - 

ens kyrkoherde under de aktuella åren. 

Han minns med rörelse hur den första 

skissen ritades på en servett vid ett 

inledande mötet med arkitekten. 

Kyrkoherdens starka tro på att kyrkbygget 

skulle gå i lås smittade av sig på församlingen, 

byggherren, arkitekten och på 

dem som svarat för den konstnärliga 

utsmyckningen. 

Det är en mångfasetterad församling 

pater Jan är herde för i dag. 25 nationsflaggor 

står på en hylla över den fullsatta 

Trångt och gemytligt. Närmare 300 församlingsbor och särskilt inbjudna gäster deltog i jubileumsfirandet. 

Foto: Bengt Engstedt 

församlingssalen. Färgrika, välsmakande 

och exotiska maträtter bjuds som 

förtäring. 

Att det i mångfalden råder en stark 

samhörighetskänsla tillskrivs kyrkoherdens 

ambition att skapa en helhet. 

En röst vid matbordet uttryckte det 

med orden: 

- Fader Jan är en av grundpelarna i 

kyrkan. Det är mycket tack vare honom 

som församlingen håller ihop och som att 

alla som vill besöka kyrkan känner sig 

välkomna. 

För varje år har församlingens utökats 

med människor från fler nationer. I det

senaste har flera kommit från både Irak 

och Syrien. 

Mitt i festligheterna ljöd sången ’’O 

helga natt’’ på engelska, sjungen av 

Jenna Melgén, en av femtontalet filippinska 

församlingsbor. Inte heller sommarstämningen 

var långt borta: Rowena 

Arman framförde några hawaiianska 

danser för en entusiastisk publik. 

Generositet och fri modighet präglade 

festen. 

Pilgrimsrejse til Medjugorje 

Hvornår: 27. marts til 3. april-2009. 

Afgang: Kastrup lufthavn-København. 

Pris: 5800 kr. inkl. halvpension. Privat indkvartering. 

Arrangør og tilmelding: 

Maria Truelsen. 

Tlf. 0045-75126402 ell. 

24602308. 

Præst: Benny Blumensaat. 

Det är ingen hemlighet att pater Jan 

Buczkowski fyller 75 år kommande 

sommar. Säkert närmar sig dagar av 

föränd ringar i församlingen. 

Det finns en god grund att stå på i det 

fortsätta församlingsbygget. Inte kons - 

tigt då att man som avslutning till 

jubileumsfirandet om Kyrkan sjöng: ”Ja 

må hon leva i (många) hundrade år.” 

Ryszard Antonius Klinger 

 

 

kyrktorget | sid. 43 

Ansvarig: 


Jubileumsbuffé. Raul Hernandez 

Araujo och Sandra Machado 

Fuentes njuter av maten från världens 

mångfaldiga kök. 

Foto: Bengt Engstedt 

Fotnot: 

Mera om pater Jan och församlingen kring 

”Sankta Anna vid Nytorget” kommer i senare 

nummer av Katolskt magasin.


Ansvarig: 


Guds härlighet utanför porten 

Fotografiet är taget den 4 januari 2009 klockan 

12.00 vid båthamnen Flundreviken norr om 

Visbys ringmur och nedanför klinten vid Visby 

flygplats. 

Foto: Christine Morris 

Syster Maria Dosithea 

avled natten till den 22 januari i en ålder av 

78 år. Hon inträdde i Mariasystrarnas 

kloster 1956 där hon tre år senare avlade 

de första löftena. Till Sverige kom syster 

Dosithea 1959. Hon var verksam i 

Bromma, Västerås, på Katolska Biskops - 

ämbetet i Stockholm och senast på 

Mariero i Uppsala. 

Må hon vila i frid. 

din 

är 

Fort, Si 

för dol 

när 

on, 

de 

du 

smyc 

Gud. 

hans 

ka 

2 Kom, Symeon, nu skall det ske, 

det sekler längtat att få se. 

Till templet bärs Guds tempelhus, 

Messias, folkens tröst och ljus. 

3 Den Ofattbare träder fram 

som värnlöst barn, som offerlamm. 

Hans späda kropp skall en gång bli 

ett brutet bröd för världens liv. 

4 Maria, du har fått som lån 

det barn du fött, Guds egen Son. 

Så frambär honom, våga ge, 

och be att Faderns vilja sker. 

dig 

bröl 

som 

Han vet 

lops 

ju 

brud! 

klä 

väl 

der 

416 

Han nal kas, 

hur 

skön 

bär. 

5 Blott det du mister får du kvar, 

så ge det dyraste du har. 

För vårt och hela världens väl 

skall svärdet glöda i din själ. 

6 Den höga gåva som du fått 

skall väga upp all jordens brott. 

Guds hjärta brister, ur hans död 

skall strömma nåd i överflöd. 

7 Så jubla, dotter Israel, 

bär fram din son Immanuel. 

Pris vare dig, Treenighet, 

som bor bland oss i evighet. 

du 

I väntan på nya 

Cecilia 

delar vi här med oss av innehållet i 

en av de texter som kommer att 

publiceras där och som är skriven 

inför kyndelsmässodagen. Dagen har 

underrubriken ”Herrens frambärande 

i templet”. 

Copyright: Katolska Liturgiska Nämnden

Biskop Anders kalender 

FEBRUARI/MARS 

3 Möte med präst- och stiftsråd 

5 Möte med NBK:s ständiga råd, Köpenhamn 

7 Föredrag för gudsvigda, Köpenhamn 

8/2 Deltar i syrisk-katolsk liturgi, 

Vårbygård kl. 8.30; Mässa i 

Åkersberga kl. 12.30 

9-14/2 Reträtt för Elisabethsystrarna, Stockholm 

14-15/2 Reträtt Birgittasystrarna, Djursholm 

17-24/2 Besök i Irak 

25/2 Askonsdagens mässa, Domkyrkan kl. 17.00 

27/2-1/3 Pastoralrådets möte, Marielund 

1/3 Mässa med admissio för katekumener, Domkyrkan 

kl. 18.30 

2/3 Möte med APU 

4/3 Möte med Justitia et Pax 

6-11/3 Nordiska Biskopskonferens möte Åbo 

KATOLSKA 

BEGRAVNINGSBYRÅN 

En värdig begravning till en rimlig kostnad 

Roger Uller 

08 - 711 00 30 

Stockholm-Mälardalen 

info@begravningsbyran.net 

Respekts jourtelefon 

- vi lyssnar på dig! 

- Är det konflikt mellan din tro och liv? 

- Känner du dig vilsen eller mår dåligt? 

- Har du svårt att veta vem du ska 

vända dig till? 

- Behöver du vägledning eller stöd när 

det gäller: 

relationer 

graviditet 

abort 

livets början 

livets slut 

... eller något annat livsområde? 

020-462 662 

jourtelefon@respektlivet.nu 

SMS 073-078 24 67 

MARIA REGINAS 

VÄNNER 

Vi stödjer 

Maria Regina Hospice. 

Det kan du också göra! 

Bli medlem för 100kr/år. 

Pg 486 41 85-6 

Besök gärna vår hemsida 

www.mariaregina.se

sid. 46 | familjesidan 

Lyda eller tänka 

Tre ”bilder” ur livet får introducera texten på detta familjeuppslag, som kommer att 

beröra den nyauktoritära barnuppfostran som gör sig gällande på sina håll, inte 

minst i de engelskspråkiga nannyserierna på TV. 

Yngsta dottern och jag är i pulkabacken en stund efter fritis. Det är en av vinterns 

få dagar med tillräckligt med snö. En mamma med barnvagn och en flicka i 

fyraårsåldern kommer förbi, antagligen på väg hem från dagis. Flickan har en 

”stjärtlapp” i handen och när hon får syn på backen vill hon åka. Det är förståeligt. 

Mamman säger nej. Flickan springer iväg till backen ändå. Mamman hämtar tillbaka 

henne innan hon hinner åka. Jag hör modern säga ”Har jag sagt nej, så är det nej, 

eller hur?” Dottern svarar ett litet ”ja”. Medan de försvinner gångbanan bort hör 

man hennes ihärdiga gråt. 

Det kan vara en engångshändelse för en trött mor, men det kan också vara en 

systematisk ”uppfostran” – har jag sagt nej så har jag! Då ska det inte behövas argument 

eller förklaringar (som att ”jag är så trött” eller ”lillebror är hungrig”) och det 

ska inte finnas plats för kompromisser (som ”du får åka en gång, om du springer i 

kapp oss sedan”). Det viktiga är att barnet gör som man säger ... 

En sommarbild. Hela familjen är i en stuga under en semestervecka. Vi är avslappnade, 

sjuåringen busar och jag säger på skämt ”Får man göra så mot sin mamma? 

Du borde skämmas!” Barnet, plösligt allvarligt och med bestämd röst: ”Moderna 

barn skäms bara när de själva vill!” Var fick hon det ifrån? Ett ställningstagande mot 

skämsmattor och ”naughty chairs” alltså. Dåligt samvete ska komma inifrån, inte 

påläggas uppifrån ... 

Till sist något som jag bara har läst, och det är länge sedan, men det har stannat kvar. 

Tre flickor är på väg hem från skolan då en bil stannar. Mannen vid ratten säger: 

”Hoppa in! Er pappa har sagt att jag ska köra er.” Två av flickorna kliver in i bilen. 

Den tredje springer därifrån och berättar vad som har hänt, varpå de andra kunde 

räddas från ett sexuellt övergrepp. 

Hon berättade efteråt att hon tyckt att det låtit konstigt, att hon inte för - 

stått varför hon skulle lyda honom. ”Och vi har ju var sin pappa, inte bara en, 

som han sa.” 

De två första hade uppfostrats till att lyda, den tredje till att tänka själv ... 

I november särskådade SVT:s ”Doku - 

ment inifrån” trenden inom barnupp - 

fost ran att ”sätta gränser” och låta de 

vuxna ”återta makten”. Nästan samtidigt 

ägnade Rädda Barnen ett av sina 

nummer av tidskriften BARN åt frågor 

som gällde nyauktoritära, manualbase - 

ra de uppfostringsmetoder. Parallellt varnade 

Rädda Barnens ordförande Inger 

Ashing och handläggare Cecilia Modig i 

en debattartikel i Göteborgsposten för 

att ett auktoritärt och odemokratiskt 

synsätt på barn fått fäste i den svenska 

politiken. Inte minst var de kritiska mot 

Dags för nanny? 

anna@duner.st 

de så kallade ”nanny-programmen”. 

Det brittiska ”Supernanny” spelades in 

2004 och har sänts i över femtio länder 

och fått ett stort antal efterföljare på olika 

språk. Den svenska ”Nannyjouren” sändes 

under 2005. 

Jag har fått möjlighet att tala med en av de 

tre svenska ”nannysarna” som var med i 

programmet, nämligen Anne-Lie Arrefelt. 

Under 2008 var hon aktuell med ett liknande 

program, ”SOS familj” på TV 3. 

– De svenska nanny-insatserna skiljer 

sig en del från de engelska och amerikans- 

ka, berättar hon – vilket man också har 

kunnat notera som tittare. 

– Vi arbetar utifrån lite andra värdegrunder 

och undviker skuld och skam. I de 

engelsktalande programmen läggs situationerna 

ofta fram som att barnen gör 

dumma saker som ska bestraffas. Vi vänder 

det på ett annat sätt. Vi går undan och 

skapar lite lugn och ro, för att barnet 

behöver det. 

Anne-Lie är utbildad behandlingsassistent 

och har bred erfarenhet av barn och 

ungdomar. 

– Många ADHD-barn till exempel har 

efter ett tag inte en gnutta självkänsla eller 

stolthet kvar. De får ju alltid bara höra att 

de gör fel. De kan skaffa sig själv för - 

troende genom tuffhet, droger och kriminalitet, 

men när man skrapar lite på ytan 

är det alldeles tomt under. 

En del svenska skolor har ”kavlat upp 

ärmarna” och återinfört straff och tuffa 

åtgärder. För att det ska låta bättre kallar 

man dock gärna straffen för konsekvenser. 

I ”Dokument inifrån” får man se ett aute n - 

tiskt exempel där en tonårspojke gått med 

ytterskor inne. Han bröt alltså mot en 

”trivselregel” och ville inte lyda lärarens 

uppmaning. Nästa morgon står en kedja 

av skolpersonal i dörren och vägrar släppa 

in honom. Pojken får plugga hemma i två 

veckor varpå det blir lov. Eter lovet börjar 

han i en ny skola. 

Man häpnar och blir beklämd. En rimlig 

konsekvens hade väl varit att han fått 

sopa eller torka golvet – inte att nekas 

skolgång?! Skolverket har prickat skolan 

men kollegiet verkar inte ångra sig i sak. 

På samma skola berättar rektorn att de 

alltid går flera vuxna tillsammans när de 

ska ingripa, ”för det är mycket svårare att 

argumentera mot fem lärare än mot en”. 

Tror jag det ... 

Det är en olycklig situation om barnläkare 

och psykologer förordar ett sätt att 

behandla barn och skolpersonal och politiker 

ett annat. Det blir svårt för osäkra 

och stressade föräldrar att välja förhållningssätt 

och våga stå för det. 

Hur tänker Anne-Lie när hon kommer till 

en familj? Är hon där för att hjälpa barnen/ungdomarna 

eller föräldrarna? 

– Jag ser alltid situationen ur barnets 

eller ungdomens perspektiv. Jag är där för 

att göra något åt läget. Föräldrarna måste 

tänka till. Det är de som skapar möjligheterna. 

Samtidigt finns det situationer 

där det redan har gått för långt. Det finns

ensamstående mammor som är helt 

överkörda av sina tonårssöner. Går det 

över styr i tonåren kan man till slut bli 

helt maktlös. 

Hur ser Anne-Lie på vuxna som en enad 

front? Nog är det viktigt med gemensamma 

linjer, men med skolexemplet 

ovan för ögonen kan man också tycka 

att det vore bättre om någon hade vågat 

tycka annorlunda. 

– Det är något man vet om barn, att 

de klarar av olikhet mellan vuxna, till 

exempel att det ser olika ut hos mamma 

och pappa om föräldrarna är skilda. Det 

är inte konstigare än att de kan lära sig 

olika språk. Men att man har lika grundvärderingar 

kan vara bra, som när det 

gäller mobbing, alkohol och droger. 

Vissa rutiner för mindre barn är också 

bra om ser lika ut. Om mamma lägger 

barnet tidigt och pappa sent blir det 

besvärligt. Också en liten förskjutning 

kan ställa till det för barnets egen dygns - 

rytm. 

Anne-Lie är skolad inom en tradition 

som återfinns inom Kometprogrammet 

och andra föräldrautbildningar. 

– Strukturen från behandlingshem 

kan föras över till hem där det är jobbigt. 

I vanliga familjer behövs det inte belö - 

ningssystem etc. men där saker inte 

funkar kan det vara väldigt bra. Många 

stupar på så onödiga saker. Somligt bör 

de ta tag i. I andra fall kan de behöva ge 

mera utrymme för barnen och inte kräva 

att de ska vara ”små vuxna”. Föräldrar 

behöver kunskap om barns naturliga 

faser. Att ta trotsåren eller tonårsrevolter 

personligt är ingen höjdare. 

Jag frågar vad Anne-Lie tycker om att 

gå emot sin egen föräldrainstinkt. Det 

Uppifrån och ner. I de engelsktalande 

nannyprogrammen handlar det 

mer om hur man ska få barnen att 

bete sig som de vuxna vill än om 

varför de handlar som de gör. 

Foto: Ostill 

kan handla om en nanny som kräver 

något av en förälder, som känns fel i 

förhållande till barnet, eller om en vanlig 

inskolning på en svensk förskola – att gå 

ifrån ett gråtande barn. 

– Jag skulle aldrig göra det, säger 

Anne-Lie. Jag skulle inte lyssna till någon 

annan om det så stod tio barnpsykologer 

där och tyckte! Även en förälder måste få 

tid att ”skolas in”. Det är skadligt att styra 

med folks känslor, inte minst när det gäller 

mammarollen. Ett annat tillfälle när det 

kan bli stressigt är när politikerna vill att vi 

ska dela på föräldraledigheten. Det betyder 

att mamman måste sluta amma när 

barnet är sex månader, vare sig hon känner 

sig färdig för det eller inte. Man vet ju 

hur viktig anknytningen och omvårdnaden 

är, ändå styr man på det här viset! 

Anne-Lie är också expert på djur och driver 

ett företag som förmedlar djur till filminspelningar. 

Hon och hennes två barn har 

inte mindre än tre hundar, två katter, två 

råttor och en häst där hemma. 

Hundfostran har gått igenom ett paradigmskifte 

där man inte längre vill straffa 

utan i stället arbetar med belöningar, positiva 

förstärkningar och att låta hunden 

komma på saker själv. Samtidigt går vissa 

auktoriteter inom barnuppfostran i motsatt 

riktning, från eget tänkande till blind lydnad. 

Inom såväl hundträning som i kognitiv 

beteendeterapi för barn formar man 

fram ett beteende genom belöning, 

ignorering och ibland bestraffning. Var ligger 

skillnaderna? 

– Verktygen kan tyckas likadana, men 

den stora skillnaden är att hundar fostrar 

du till att fungera längst ner i hierarkin. 

Barn fostrar du till att bli självständigt 

tänkande individer och du fostrar dem 

långsiktigt! Varje ålder kan fatta mogna 

beslut om barnet får en chans att reflektera. 

familjesidan | sid. 47 

En sak som vi inte gått in på är själva TVmediet. 

Må vara att nannyn gör en god 

insats i familjen, men kan det väga upp 

själva uthängandet i det offentliga? Rädda 

Barnen tycker det inte. 

– Många vuxna med svår barndom 

har vittnat om vad de tyckte var värst, 

säger Anne-Lie. Det var att alla såg, alla 

visste, men ingen gjorde något! TV har en 

stor genomslagskraft. Den för i alla fall ut 

problemen, ger idéer, igenkänning och lösningar. 

Familjerna får en hjälp som i vissa 

fall de sociala myndigheterna inte har brytt 

sig om att ge dem. Det görs ett jättejobb 

bakom; allt syns inte i TV. För familjerna 

är det intensiva dagar. De kan inte ta till sig 

allt, men det skapar kunskap om hur man 

kan gå vidare när tid ges. 

Anna Dunér 

Fotnot: 

Läs gärna mer i ”BARN – tidningen om 

barns rättigheter” 4/2008 eller titta på Erik 

Sandbergs dokumentär ”Förgrymmade 

ungar” på www.svt.se (Dokument inifrån). 

Anne-Lie Arrefelt är kattansvarig i den guldbaggebelönade 

filmen ”Låt den rätte komma 

in”. 

På jämställd fot. Andra menar att fostran framför 

allt handlar om samspel. Är jag beredd att möta 

mitt barn med värdighet och respekt? 

Foto: Steve Woods”

Posttidning B 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsänds 

försändelsen med den nya adressen till 

Katolskt magasin, 

Box 2038, 750 02 Uppsala 

Den nye påven 

får lovord av Aftonbladet, som menar att han skiljer sig i väsentliga 

stycken från sin föregångare, Pius XII, som var en boren aristokrat 

med allt vad detta innebär av personlig distans och reservation, 

medan Johannes XXIII i varje tum av sin frodiga person 

verkar präglad av att han kommer direkt ur folkets djupa led. 

”Påvens folkliga ursprung och hans frigjordhet från konvenansens 

föreskrifter har säkert väckt skräckblandad förvåning 

bland åtskilliga av påvestolens dignitärer. Men destso snabbare har 

hans gestalt förankrats i italienska folkets hjärtan – man ser i 

honom en ’papa della base’, en påve, som själv erfarit vad det vill 

säga att arbeta och vara betungad. 

Också utrikespolitiskt väntar man sig ett helt annat utspel än 

under den föregående påvens tid. Pius gjorde sig som bekant inga 

som helst illusioner om möjligheterna av ett samarbete mellan öst 

I nästa nummer: 

Frågor och svar om hävandet av bannlysningen av biskoparna inom SSPX 

Serien om Paulus fortsätter 

Vi går vidare med ”Visioner om Kyrkan”. Bollen går till Margareta Kieffer i 

Lund 

Referat från det opinionsmöte, ”Läkarassisterat självmord och 

dödshjälp – ett vårdaltenativ?”, som Respekt inbjöd till den 29 januari 

Hur ser diakonutbildningen ut? 

Ett än så länge hemligt porträtt utlovas 

… och som vanligt bjuder vi på bok- och musikrecensioner, en fullmatad familjesida 

och annat smått och gott … 

och väst, medan Johannes XXIII synes mena, att det trots allt 

kanske ändå är genomförbart och därför måste försökas. Innan 

kardinal Wyszinski återvände till Warszawa, mottog Johannes 

honom i privat audiens. Påven skall därvid ha sagt, att man måste 

eftersträva en normalisering av förbindelserna mellan kyrkan och 

länderna på andra sidan järnridån – försöken att få till stånd en 

avspänning mellan den kommunistiska östern och den 

demokratiska västern borde enligt hans åsikt intensifieras.” 

Även om dessa frågor är svåra att sia om, så vet vi att Johannes 

XXIII är gammal diplomat och utmärkte sig i denna egenskap för 

ovanlig världsklokhet. 

(Hemmet och Helgedomen, 15/2 1959) 

Angelo Roncalli, 

den nuvarande påven Johannes XXIII, började för 50 år 

sedan ge ut ”Akterna om den helige Carolus Borromeus’ 

besök i Bergamo”. En av dagarna utkommer femte och sista 

bandet. Påven har förordnat att autörsrättigheterna skall tillfalla 

prästseminariet i Bergamo, och bad att sista bandet 

skulle komma ut utan särskilt uppseende, ty ”detta bands 

författare är samme Angelo Roncalli, som utgav de fyra 

andra banden”. (KNA) 

(Hemmet och Helgedomen, 1/3 1959)

Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?