Rapport Projekt Kulturkraft

AVSLUTANDE DISKUSSION AVSLUTANDE DISKUSSION
Hade det varit ännu bäre så hade vi varit mer involverade i processtiden.
Vi har ha uppföljningar, men man hade kunnat standardiserat
det genom a lägga in 25 % av tiden även senare. Det har vi inte
ha utan man har kunnat ringa och boka en tid. Och det har bety
a dom som har varit lite svaga och börjat tappa greppet dom har
kanske känt a dom inte har vågat ringa och så har dom glidit iväg.
Och dom som har ringt, det är ju dom som har varit på ordentligt.
Den åtgärden hade också minskat på den upplevda klyan
mellan delarna, som var det allra största problemet med Kulturkra.
För processtidens fyra månader var något som uppskaades,
och inte borde tas bort. Den långa tiden gav möjlighet
a träna vad de lärt sig under utbildningen. Man kunde
rent av förlänga den yerligare i någon form, som Loa Haglund
föreslog:
Men vad jag skulle tänka framledes, om jag fick göra om det är a
man skulle fördela krutet, resurserna, så a man även under den här
starta eget perioden hade möjlighet a stöa och coacha, a man har
en återkoppling också när dom är ute på starta eget, alltså eer dom
sex månaderna. Och vi hade också e sånt möte då folk fick ställa
frågor och ta upp saker, och jag tror a det var bra. Det var ”jag har
tappat sugen, och jag tycker a det är jobbigt a sälja”, lite såna
grejer. Sånt tror jag a man skulle ha mer av.
Nästa del som lyes fram som viktigt var tillhörigheten till
gruppen. Det tycks som om alla grupperna fungerade väl och
hade bra sammanhållning. Kanske beroende på den yrkesöverskridande
sammansäningen. Gruppen upplevdes som e
stöd och en möjlighet till nya samarbetspartners. Men några
eerfrågade större sammanhållning med deltagarna i andra
grupper. Och det fanns också kommentarer om a grupperna
var för stora, vilket Loa Haglund höll med om:
Man skulle nog inte jobba med så många personer samtidigt utan
man skulle fokusera på färre åt gången, och kanske jobba hårdare och
ge arbetsuppgier. Ibland hade vi ju över 100 personer inne samtidigt,
det var väldigt svårt a ha personligt engagemang i alla.
Slutligen finns betydelsen av lokalen, a ha en mötesplats där
man kan bilda nätverk och känna gemenskap. Många tog upp
den aspekten. Kanske är det särskilt viktigt för de som varit
långtidsarbetslösa, för de kan ha behov av a leva mer ”normalt”
genom a gå till något som påminner om en arbetsplats.
Men lokalen men kunde ha varit trevligare inredd och mer
funktionsduglig. Till exempel borde ha funnits rum där utbildningen
kunde ha ägt rum, så deltagarna slapp byta plats.
Det hade minskat den upplevda klyan mellan delarna och
ökat samarbetet mellan personalen för de två delarna. Dessutom
hade då personalens olika kompetenser funnits samlade
på en plats.
En konstant mötesplats med gemensamma aktiviteter, några
arbetsplatser, coacher och rådgivningsmöjligheter och även
möjlighet till mer oplanerat socialt umgänge hade kan-ske
varit den ultimata lösningen. Flera problem hade genom det
undvikits. Klyan mellan delarna hade minskat, sommaruppehåll
med mera hade ha mindre betydelse (förutsa a
mötesplatsen hållit igång även då) och nätverkandet mellan
människor från olika sammanhang hade ökat genom a även
tidigare deltagare kunnat komma förbi och delta i aktiviteter.
86 87