Kustbevakningen positiv till...... - mhfost.se

Sakkunnig i trafiksäkehet
Bengt Swahn, Ljungby
Denna trafikruta kommer att
handla om nostalgi, som
egentligen lade grunden till mitt
intresse för trafiksäkerhetsarbete i
vuxen ålder och som sedan späddes
på när jag tagit till med nollvisionens
innehåll och mot den bakgrunden är
det jag idag får kraft att fortsätta med
mitt ideella trafiksäkerhetsarbete.
Innehållet avslutas med en
programförklaring.
Det börjar söndagen den 11 april
1948. Jag hade på hösten innan
fyllt 10 år. Tillsammans med äldre
bröder och en god vän till dessa
hade vi varit ute och njutit av
vårsolens strålar. Varför kommer
jag ihåg denna dag, jo helt enkelt
därför att det var sista söndagen
som min äldste bror levde. Han
hade strax innan fyllt 22 år och
var lastbilschaufför. Han skulle
måndagen den 12 april köra en av
åkeriets bilar från Hjältevad till
Västervik för att hämta foder till
bönderna i trakten.
Vid 14-tiden på måndagen var han
på väg hem med bilen lastad och
blev inblandad i en av alla onödiga
trafikolyckor med fruktansvärda
följder. Egentligen är ju alla
trafikolyckor onödiga. Den inträffade
på allmänna vägen Vimmerby –
Mariannelund i Rökullabackarna,
någon mil utanför Mariannelund.
I nedre ändan av backen hade
Vägförvaltningen skruvat bort ett
järnräcke för att
med sina bilar
kunna backa in
på den gamla
vägen, som låg
något lägre än
den nyare. På
den gamla vägen
hade ordnats ett
upplag av grus
för kommande
Grännacamp.pub
sida 1
8 • trafiknyktert.nu 2 • 2010
Swahns trafikruta
vinterbehov. När lastbilen med
min bror som förare var i övre
delen av backen stod en av
vägförvaltningens bilar inbackad
från den nyare vägen och lossade
grus på den äldre. Min bror svänger
över mot den högra delen av
väghalvan för att köra mellan fronten
på vägförvaltningens bil och den
bergvägg som fanns på östra sidan av
vägen.
När han är ungefär mitt i backen
kör helt plötsligt vägförvaltningens
bil tvärs ut över vägen och då han är
mitt ute på vägen och blockerar hela
vägbanan får fordonet motorstopp.
Min bror svänger då tillbaka mot
vänster igen och hade räcket funnits
på plats hade han glidit mot detta,
men detta var bortskruvat och mitt
emellan framhjulen fick han i stället
en av de stenstolpar som stod kvar.
Vid påkörning av denna försvann allt
vad styrinrättning och bromsar heter
och fordonet fortsatte rakt fram mot
ett större stenblock något tiotal meter
längre fram. Där blev det stopp och
lasten fortsatte framåt och tryckte
ihop förarhytten och mellan ratten
och bakdelen av förarhytten satt min
bror fastklämd och avled omedelbart.
Hjälplastaren, en betydligt mindre
person, hade av min bror tillsagts
krypa ner på golvet framför sätet
och klarade sig i stor sett oskadd,
även om också han satt inklämd.
Vägförvaltningens bil fick endast
mindre skador baktill på högra delen
av flakets lämhållare.
Någon varningsanordning fanns ej
uppsatt på platsen. Så här drygt 60 år
senare kan man otvetydigt ställa sig
frågande till domen i ärendet.
Olyckan hade aldrig behövt inträffa
om Vägförvaltningen hade valt att
lagra gruset på annan plats och inte
skruvat bort järnräcket och inte heller
om föraren av Vägförvaltningens bil
hade stannat kvar på grusupplaget.
Jag kan mot den bakgrunden
slutligen konstatera, att det här var en
helt onödig olycka som fick till följd
att min bror helt onödigt dog i unga
år.
När jag i vuxen ålder började
arbeta som polis väcktes också, mot
bakgrund av vad jag just berättat,
mitt intresse för trafiksäkerhetsarbete
och då i första hand ideellt sådant.
När så Sveriges riksdag 1997
beslutade om Nollvisionen, där målet
ju är nolla döda och svårt skadade
i trafiken, och jag tagit till mig vad
det innebar, späddes mitt intresse för
trafiksäkerhetsarbetet på ytterligare
och jag lovade mig själv, att det skall
jag fortsätta med så länge jag bara
orkar och på den vägen är det.
Som motto har jag i det här
avseendet tagit till mig: ”Jag måste
begära av mig själv vad jag kräver av
andra”. Jag kan inte börja på klaga på
andras uppträdande i trafiken innan
jag först ser på mitt eget. Jag håller
mot ovanstående på och informerar
om och om igen därför, att jag är
rädd om mina medtrafikanter och vill
inte att någon i onödan skall dödas
eller skadas svårt i trafiken.
Har du synpunkter eller funderingar
på vad jag tagit upp denna vecka
eller tidigare veckor är du varmt
välkommen höra av dig under adress
Bengt Swahn, Spelmansvägen 8,
341 32 Ljungby eller på E-post
bengtswahn@telia.com
den 18 maj 2009 kl 17:11