sou 1999 1 - Regeringen
sou 1999 1 - Regeringen
sou 1999 1 - Regeringen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Till statsrådet och chefen för<br />
Justitiedepartementet<br />
Genom beslut den 21 december 1995 tillkallade regeringen en kommitté<br />
med uppdrag att utreda frågor om förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och<br />
underlaget för företagshypotek (Dir. 1995:163).<br />
Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Laila Freivalds, förordnade<br />
den 1 april 1996 numera justitierådet Torgny Håstad som ordförande i<br />
kommittén samt den 14 juni 1996 som övriga ledamöter riksdagsledamöterna<br />
Rune Berglund, Laila Bäck, Lars U Granberg, Stig Rindborg, Per Rosengren<br />
och Kristina Zakrisson, kammarrättsrådet Margareta Börjesson,<br />
dåvarande riksdagsledamoten Bengt Harding Olson, numera landshövdingen<br />
Karin Starrin samt ekonomichefen Leif Stenberg. Den 13 mars 1997 entledigades<br />
Karin Starrin och förordnades riksdagsledamoten Eskil Erlandsson<br />
som ledamot.<br />
Att som sakkunniga delta i kommitténs arbete förordnades den 18 juni<br />
1996 professorn Clas Bergström, numera hovrättsrådet Mats Dahl, hovrättsassessorn<br />
Tuula T Kihlgren, advokaten Stefan Lindskog, numera kanslirådet<br />
Magnus Petrelius och numera industriattachéen Mathias Ternell. Den<br />
23 april 1998 entledigades Mathias Ternell. Mats Dahl entledigades den 1<br />
maj 1998. Samma dag förordnades numera kanslirådet Mikael Mellqvist<br />
som sakkunnig.<br />
Som experter förordnades den 18 juni 1996 direktören Lars-Olof Eklöf,<br />
direktören Gösta Fischer, advokaten Elisabet Fura-Sandström, chefsjuristen<br />
Ingemar Hamskär, ombudsmannen Roger Sjöstrand, numera kanslirådet<br />
Frank Walterson, förbundsjuristen Anne Wigart samt numera regionchefen<br />
Christer Östlund. Den 15 augusti 1997 entledigades Anne Wigart och förordnades<br />
förbundsjuristen Margit Knutsson som expert. Den 25 september<br />
1997 entledigades Roger Sjöstrand. Förbundsjuristen Erik Danhard förordnades<br />
som expert samma dag. Som experter förordnades dessutom den 26<br />
augusti 1997 kronofogden Bertil Andersson och den 23 april 1998 departementssekreteraren<br />
Mats Fagerlund.<br />
Kommitténs sekreterare har varit numera rådmannen Ylva Norling Jönsson.
Kommittén har antagit namnet Förmånsrättskommittén.<br />
Förmånsrättskommittén fick tilläggsdirektiv den 13 februari 1997 angående<br />
huruvida gäldenären under företagsrekonstruktion bör ges en rätt att<br />
säga upp avtal i förtid (Dir. 1997:26). Samtidigt återkallades kommitténs<br />
uppdrag såvitt avser de frågor om löneförmånsrätt och lönegaranti som<br />
omfattas av förslagen i regeringens proposition om löneskyddet vid konkurs<br />
(prop. 1996/97:102). Den 3 juli 1997 fick kommittén genom tilläggsdirektiv<br />
i uppdrag att analysera alternativa möjligheter till hur statens kostnader för<br />
lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och att lägga fram förslag<br />
om en sådan besparing (Dir. 1997:82).<br />
Vi får härmed överlämna vårt huvudbetänkande Nya förmånsrättsregler<br />
(SOU <strong>1999</strong>:1).<br />
Till betänkandet fogas särskilda yttranden.<br />
Vi fortsätter vårt arbete med frågan om gäldenären under företagsrekonstruktion<br />
bör ges en rätt att säga upp avtal i förtid och beräknar att avge ett<br />
slutbetänkande vid utgången av år <strong>1999</strong>.<br />
Stockholm i januari <strong>1999</strong>.<br />
Torgny Håstad<br />
Rune Berglund<br />
Laila Bäck<br />
Margareta Börjesson<br />
Eskil Erlandsson<br />
Lars U Granberg<br />
Bengt Harding Olson<br />
Stig Rindborg<br />
Per Rosengren<br />
Leif Stenberg<br />
Kristina Zakrisson<br />
/Ylva Norling Jönsson
SOU <strong>1999</strong>:1 Innehåll 5<br />
Innehåll<br />
I Överväganden och förslag<br />
Förkortningar .........................................................................................11<br />
Sammanfattning ......................................................................................13<br />
Summary.................................................................................................29<br />
Författningsförslag .................................................................................47<br />
1 Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)...................47<br />
2 Förslag till Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)............50<br />
3 Förslag till Lag om företagsinteckning............................................56<br />
4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel<br />
med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva...............63<br />
5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1996:764) om<br />
företagsrekonstruktion ...................................................................64<br />
6 Förslag till Lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497) ..............68<br />
7 Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken...............................73<br />
8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning<br />
av statliga fordringar m.m..............................................................74<br />
9 Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter<br />
.........................................................................................75<br />
10 Förslag till Lag om ändring i jordabalken .......................................78<br />
1 Inledning.......................................................................................79<br />
1.1 Direktiven m.m..............................................................................79<br />
1.2 Arbetets bedrivande .......................................................................80<br />
2 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse...........................83<br />
2.1 Förmånsrättsordningen ..................................................................83<br />
2.2 Principen om lika rätt.....................................................................86
6 Innehåll SOU <strong>1999</strong>:1<br />
2.3 Förmånsrätternas ändamål .............................................................86<br />
2.4 Förmånsrätt vid företagsrekonstruktion ..........................................90<br />
3 Utländsk rätt och internationella normer ......................................93<br />
3.1 Inledning .......................................................................................93<br />
3.2 Allmänt om utvecklingstendenser inom konkurs- och<br />
ackordsrätten.................................................................................93<br />
3.3 Något om förhållandena i olika länder ............................................94<br />
3.3.1 Finland..............................................................................94<br />
3.3.2 Norge................................................................................97<br />
3.3.3 Danmark.........................................................................102<br />
3.3.4 England...........................................................................107<br />
3.3.5 USA................................................................................109<br />
3.3.6 Tyskland .........................................................................110<br />
3.3.7 Österrike .........................................................................111<br />
3.3.8 Frankrike ........................................................................113<br />
3.4 EU ..............................................................................................114<br />
3.4.1 Lönegarantidirektivet.......................................................114<br />
3.4.2 Utvärdering av lönegarantidirektivet ................................115<br />
3.4.3 Övriga EU-normer på insolvensrättens område.................116<br />
3.5 ILO-konventionen........................................................................117<br />
4 Statistik och ekonomiska analyser...............................................123<br />
4.1 Allmänt om företagande, företagskonkurser och<br />
företagsrekonstruktioner ..............................................................123<br />
4.2 Insolvensutredningens konkursundersökning.................................127<br />
4.3 Förmånsrättskommitténs konkursundersökning.............................130<br />
4.4 Ekonomiska analyser ...................................................................142<br />
4.4.1 Karin Thorburns analays .................................................142<br />
4.4.2 Stefan Sundgren och Clas Bergströms analys...................145<br />
4.4.3 Theodore Eisenbergs analys.............................................150<br />
4.5 Underlag för beräkningar av förslagets statsfinansiella<br />
effekter .......................................................................................153<br />
4.5.1 Berörda myndigheters statistik.........................................155<br />
4.5.2 Särskilda undersökningar.................................................157<br />
5 Förmånsrätten för skatter och avgifter........................................161<br />
5.1 Gällande rätt................................................................................161<br />
5.1.1 Allmänt om skatteprivilegiet ............................................161<br />
5.1.2 Särskilt angående källskatt i konkurs ...............................164<br />
5.1.3 Särskilt angående arbetsgivaravgift i konkurs...................165<br />
5.2 Utländsk rätt................................................................................169
SOU <strong>1999</strong>:1 Innehåll 7<br />
5.3 Tidigare reformförslag.................................................................169<br />
5.3.1 Lagberedningen...............................................................169<br />
5.3.2 Riksdagen .......................................................................173<br />
5.3.3 Insolvensutredningen .......................................................174<br />
5.4 Statsfinansiella effekter av ett avskaffande av förmånsrätten........182<br />
5.5 Kommitténs överväganden och förslag .........................................183<br />
5.5.1 Direktiven .......................................................................183<br />
5.5.2 Inledning .........................................................................184<br />
5.5.3 Förmånsrättens statsfinansiella effekter............................185<br />
5.5.4 Förmånsrättens betydelse vid rekonstruktion ....................187<br />
5.5.5 Bör förmånsrätten bibehållas partiellt?.............................189<br />
5.5.6 Förmånsrättens betydelse för kreditförsörjningen.............190<br />
5.5.7 EU-arbetets betydelse ......................................................191<br />
5.5.8 Kommitténs förslag .........................................................192<br />
6 Löneprivilegiet och lönegarantin.................................................199<br />
6.1 Gällande rätt................................................................................199<br />
6.1.1 Allmänt om löneprivilegiet och lönegarantin.....................199<br />
6.1.2 Garantins maximibelopp och förmånsrättens<br />
placering i förmånsrättsordningen ....................................200<br />
6.1.3 Begränsningar av löneskyddet..........................................201<br />
6.2 Utländsk rätt................................................................................204<br />
6.3 Tidigare reformförslag.................................................................205<br />
6.3.1 Lönegarantiutredningen ...................................................205<br />
6.3.2 Insolvensutredningen .......................................................213<br />
6.3.3 Riksdagen .......................................................................216<br />
6.3.4 Andra förslag ..................................................................220<br />
6.4 Kostnaderna för lönegarantin .......................................................221<br />
6.5 Kommitténs överväganden och förslag .........................................225<br />
6.5.1 Direktiven .......................................................................225<br />
6.5.2 Inledning .........................................................................226<br />
6.5.3 Alternativa möjligheter att minska statens kostnader för<br />
lönegarantiersättningarna.................................................228<br />
6.5.4 Utgångspunkter för förslagen...........................................234<br />
6.5.5 Lön för utfört arbete belöpande på tiden före<br />
konkursansökan...............................................................235<br />
6.5.6 Lön för tiden mellan konkursansökan och<br />
konkursbeslut..................................................................238<br />
6.5.7 Uppsägningslön och lön för arbete efter<br />
konkursbeslutet ...............................................................239<br />
6.5.8 Löneskyddet vid företagsrekonstruktion ...........................243<br />
6.5.9 Maximibelopp och maximitid ..........................................245
8 Innehåll SOU <strong>1999</strong>:1<br />
6.5.10 Tröskelbelopp för lönegarantin ........................................246<br />
6.5.11 Pensionsfordringar ..........................................................246<br />
6.5.12 Avgångsvederlag .............................................................247<br />
6.5.13 Vissa arbetsrättsliga frågor..............................................247<br />
6.5.14 Produktiv lön...................................................................249<br />
7 Företagshypoteket.......................................................................251<br />
7.1 Gällande rätt................................................................................251<br />
7.1.1 Allmänt om företagshypotek ............................................251<br />
7.1.2 Säkerhetsrättens omfattning.............................................251<br />
7.1.3 Förmånsrättens placering.................................................254<br />
7.1.4 Egendomsförändringar vid betalningsinställelse................255<br />
7.1.5 Egendomsförändringar under konkurs..............................257<br />
7.2 Utländsk rätt................................................................................259<br />
7.3 Tidigare reformförslag.................................................................260<br />
7.3.1 Förbättrad förmånsrätt för lönefordringar ........................260<br />
7.3.2 Begränsningar av förmånsrätten till följd av<br />
företagshypotek...............................................................260<br />
7.3.3 Förändringar av underlaget för företagshypotek ...............261<br />
7.3.4 Företagshypotek skall omfatta den intecknade egendomen<br />
sådan den var när företagsrekonstruktion<br />
inleddes...........................................................................264<br />
7.4 Kreditmarknaden .........................................................................269<br />
7.4.1 Allmänt om kreditmarknaden...........................................269<br />
7.4.2 Särskilt om företagsinteckning .........................................270<br />
7.5 Kommitténs överväganden och förslag .........................................276<br />
7.5.1 Direktiven .......................................................................276<br />
7.5.2 Inledning .........................................................................278<br />
7.5.3 Fördelar med företagshypoteket .......................................278<br />
7.5.4 Nackdelar med företagshypoteket.....................................287<br />
7.5.5 Sammanvägningar och förslag .........................................291<br />
8 Reformens genomförande............................................................313<br />
8.1 Ikraftträdande m.m. .....................................................................313<br />
8.2 Statsfinansiella effekter................................................................313<br />
8.3 Andra effekter .............................................................................316<br />
9 Övriga frågor..............................................................................319<br />
9.1 Generella kommittédirektiv ..........................................................319<br />
9.1.1 Inledning .........................................................................319<br />
9.1.2 Offentliga åtaganden .......................................................320<br />
9.1.3 Regionalpolitiska konsekvenser........................................320
SOU <strong>1999</strong>:1 Innehåll 9<br />
9.1.4 Konsekvenserna för brottsligheten och det<br />
brottsförebyggande arbetet...............................................321<br />
9.2 Frågor för fortsatt utredning.........................................................321<br />
10 Författningskommentar...............................................................325<br />
10.1 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen .................................325<br />
10.2 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen ..........................330<br />
10.3 Förslaget till lag om företagsinteckning ........................................338<br />
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1)<br />
om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård<br />
kvarbliva .....................................................................................348<br />
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen om företagsrekonstruktion..............................................................................348<br />
10.6 Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen.............................353<br />
10.7 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken ...........................360<br />
10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:891)<br />
om indrivning av statliga fordringar m.m......................................361<br />
10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691)<br />
om socialavgifter .........................................................................361<br />
10.10 Förslaget till lag om ändring i jordabalken....................................363<br />
Särskilda yttranden.................................................................... ...........365<br />
Särskilt yttrande av ledamöterna Rune Berglund, Laila Bäck,<br />
Lars U Granberg och Kristina Zakrisson................365<br />
Särskilt yttrande av ledamoten Leif Stenberg och experten<br />
Mats Fagerlund .....................................................367<br />
Särskilt yttrande av experterna Lars-Olof Eklöf, Gösta Fischer,<br />
Margit Knutsson och Christer Östlund ...................370<br />
Särskilt yttrande av experterna Erik Danhard och Ingemar Hamskär .....372<br />
Särskilt yttrande av experten Elisabet Fura-Sandström och<br />
sakkunnige Stefan Lindskog...................................378<br />
Särskilt yttrande av sakkunnige Clas Bergström....................................379<br />
II Bilagor<br />
Bilaga 1 Kommittédirektiv 1995:163<br />
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 1997:26<br />
Bilaga 3 Tilläggsdirektiv 1997:82<br />
Bilaga 4 Sammanställning av anteckningar från . Förmånsrättskommitténs<br />
intervjuer hösten 1996 − våren 1997
10 Innehåll SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Bilaga 5 En empirisk analys av utdelning i svenska konkurser<br />
av Karin S. Thorburn<br />
Bilaga 6 Förmånsrättens teori och empiri av Clas Bergström<br />
och Stefan Sundgren<br />
Bilaga 7 A Review of the Law and Economics Literature on Creditor<br />
Priority in Bankruptcy av Theodore Eisenberg
SOU <strong>1999</strong>:1 Förkortningar 11<br />
Förkortningar<br />
AD Arbetsdomstolens domar<br />
DKL danska konkursloven<br />
Dkr danska kronor<br />
Ds departementsserierna<br />
EG Europeiska Gemenskapen<br />
EU Europeiska Unionen<br />
FHL lagen (1984:649) om företagshypotek<br />
Fi Finansdepartementet<br />
FRekL lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion<br />
FRL förmånsrättslagen (1970:979)<br />
HB handelsbalken<br />
HD Högsta domstolen<br />
ILO Internationella arbetsorganisationen<br />
JB jordabalken<br />
Ju Justitiedepartementet<br />
JT Juridisk tidsskrift<br />
KL konkurslagen (1987:672)<br />
LAS lagen (1974:12) om anställningsskydd respektive<br />
lagen (1982:80) om anställningsskydd,<br />
LU Lagutskottets betänkande<br />
LGL lönegarantilagen (1992:497)<br />
NJA Nytt juridiskt arkiv, avd I<br />
NJA II Nytt juridiskt arkiv, avd II<br />
Nkr norska kronor<br />
NOU Norges offentlige utredninger<br />
mdkr miljarder kronor<br />
mkr miljoner kronor<br />
Ot.prp. Odelstinget, proposisjon<br />
prop. proposition<br />
RÅ Regeringsrättens årsbok<br />
SAL lagen (1981:691) om socialavgifter<br />
SOU Statens offentliga utredningar
12 Förkortningar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
SkFRL lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar<br />
m.m.<br />
SkU Skatteutskottets betänkande<br />
SvJT Svensk Juristtidning<br />
TfR Tidsskrift for rettsvitenskap<br />
UB utsökningsbalken<br />
tkr tusen kronor
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 13<br />
Sammanfattning<br />
Nuvarande förmånsrättsordning<br />
Den nuvarande förmånsrättsordningen innebär i huvudsak att − sedan annans<br />
(t. ex. kommittenters, avbetalningssäljares och leasegivares) egendom<br />
separerats och panthavare fått betalt ur pantsatt egendom (4 § förmånsrättslagen<br />
(1970:979, FRL)) samt konkursboets egna kostnader och skulder<br />
betalats (11 kap. 1 § och 14 kap. 18 § konkurslagen (1987:672, KL)) −<br />
tillgångarna i första hand går till betalning av borgenärs kostnad för gäldenärens<br />
försättande i konkurs och av kredit som givits under försök till företagsrekonstruktion<br />
(rekonstruktörens arvode och eventuella driftskrediter<br />
med rekonstruktörens samtycke), 10 § FRL, och till revisors-arvoden, 10 a<br />
§ FRL. Därefter går resterande tillgångar till hyresfordringar för högst tre<br />
månader och till fordringar säkrade genom företagshypotek (5 § FRL). Dessa<br />
förmånsrätter gäller dock inte i all egendom; undantagna är bl a bankoch<br />
kassamedel, löpande skuldebrev, aktier och obligationer samt egendom<br />
som kan pantsättas genom registrering, som fastigheter och skepp (se 2 kap.<br />
1 § lagen (1984:649) om företagshypotek (FHL)). Därefter går resterande<br />
tillgångar till statens fordringar på skatt och avgifter (11 § FRL). Sedan går<br />
resterande tillgångar till fordringar på lön som förfallit högst tre månader<br />
före konkursbeslutet eller som avser uppsägningslön motsvarande uppsägningslön<br />
enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) liksom till<br />
fordringar på semesterersättning för det löpande och föregående året, vare<br />
sig fordringen innehas av den anställde eller staten övertagit fordringen genom<br />
att utge lönegaranti (12 § FRL). Slutligen fördelas återstående tillgångar<br />
mellan övriga (s.k. oprioriterade) borgenärer i proportion till deras<br />
fordringar (18 § FRL). Vissa borgenärer kan dock vara efterställda enligt<br />
avtal med gäldenären, och sådana borgenärer får betalt endast om alla andra<br />
borgenärer fått full gottgörelse.
14 Sammanfattning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Vårt uppdrag<br />
Vår huvuduppgift har varit att ta ställning till dels om statens förmånsrätt<br />
för skatter och avgifter bör slopas, dels om företagshypoteket bör ges en<br />
annan ställning än det har i dag och dels om arbetstagarnas löneskydd vid<br />
arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att statens kostnader för lönegarantin<br />
ökar. Vidare har vi haft till uppgift att analysera alternativa möjligheter<br />
till hur statens kostnader för lönegarantin kan minskas med 300 miljoner<br />
kronor och att lägga fram ett förslag om en sådan besparing. Dessutom<br />
har kommittén fått i uppdrag att överväga om gäldenären under företagsrekonstruktion<br />
bör ges en rätt att säga upp avtal i förtid.<br />
Syftet med reformen<br />
Vi har strävat efter att lämna förslag som skall leda till<br />
− större tonvikt på företagens återbetalningsförmåga vid kreditgivning,<br />
− bättre kredituppföljning,<br />
− fortsatt effektiv kreditgivning till företagen i allmänhet,<br />
− snabbare insolvensbehandling,<br />
− ökad intressegemenskap mellan borgenärerna vid insolvens,<br />
− upphörandet av planerade seriekonkurser,<br />
− lika konkurrensförhållanden mellan konkursbon och andra företag,<br />
− jämförbara villkor vid rekonstruktion utom och inom konkurs,<br />
− förstärkt löneskydd vid konkurs och rekonstruktion,<br />
− ökad likabehandling av olika borgenärer i konkurs och ökad utdelning till<br />
oprioriterade samt<br />
− ett bättre netto för staten vid insolvens.<br />
Våra huvudförslag<br />
Kommitténs huvudförslag omfattar nya regler beträffande företagshypoteket,<br />
skatteförmånsrätten och löneskyddet i konkurs och kan sammanfattas på följande<br />
sätt.<br />
• Förmånsrätten för hyror avskaffas.<br />
• Företagshypoteket omvandlas till en allmän förmånsrätt, som gäller i hälften<br />
av all gäldenärens egendom sedan fordringar med bättre förmånsrätt fått fullt
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 15<br />
betalt (framför allt fordringar med panträtt och fordringar för lån under rekonstruktionsförsök).<br />
Företagshypotekslagen ersätts av en ny lag om företagsinteckning<br />
med betydligt enklare regler än den gamla lagen.<br />
• Den del av en pant- eller företagsinteckningssäkrad fordran som inte skulle<br />
ha täckts av säkerheten vid en försäljning vid inledandet av en ackordsförhandling<br />
sätts efter värdering ned vid ackordsbeslutet, även om säkerheten<br />
inte sålts. Säkerhetshavaren kan således inte ställa sig utanför ett ackord med<br />
hela sin fordran och räkna med att den osäkrade delen blir amorterad innan<br />
säkerheten behöver realiseras.<br />
• Vid konkurs finns förmånsrätt för lönefordringar som belöper på tiden före<br />
konkursbeslutet, dock högst tre månader före konkursansökan, och t.o.m. en<br />
vecka efter konkursbeslutet. Fristen kan förlängas om arbetsgivaren ej kunnat<br />
nås med en betalningsanmaning eller om tvist rått om lönen eller om<br />
fordringen beräknas på särskilt sätt. Förmånsrätten begränsas till tio basbelopp.<br />
• Fordran på uppsägningslön saknar förmånsrätt. Utförs arbete åt konkursboet,<br />
får arbetstagaren en fordran hos konkursboet (massafordran) från och<br />
med den åttonde dagen efter konkursbeslutet.<br />
• Den statliga lönegarantin skall omfatta inte bara fordringar med förmånsrätt<br />
utan också fordringar på uppsägningslön motsvarande uppsägningslön enligt<br />
LAS när den anställde inte arbetat åt konkursboet. Taket för lönegarantin<br />
höjs till fyra basbelopp (f.n. 145 600 kr), och maximitiden förlängs från sex<br />
till åtta månader.<br />
• Lönegarantin utsträcks till att gälla också vid företagsrekonstruktion enligt<br />
lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (FrekL) i den mån lönegaranti<br />
hade utgått vid en konkurs. Det betyder att rekonstruktionsgäldenären efter<br />
beslut av rekonstruktören kan låna medel ur lönegarantin till löner som intjänats<br />
högst tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion t.o.m. en<br />
vecka efter beslutet om företagsrekonstruktion. Lönegaranti skall vidare utgå<br />
för uppsägningslöner åt anställda som inte arbetar under uppsägningstiden.<br />
Lånet med ränta skall återbetalas eller betryggande säkerhet för återbetalningen<br />
ställas innan förfarandet får avslutas. Annars skall företaget sättas i<br />
konkurs. Vid återbetalningen kan uppsägningslönen, som är oprioriterad, ha<br />
satts ned genom ett ackord. Detta påverkar självfallet inte arbetstagarens rätt<br />
till lönegaranti, vars syfte är att skydda arbetstagaren vid arbetsgivarens insolvens.<br />
• Om en företagsrekonstruktion enligt FRekL övergår i konkurs skall lönegaranti<br />
som utbetalats under rekonstruktionen avräknas på lönegaranti i konkursen,<br />
vilket innebär att utfallet blir detsamma som om företaget gått i konkurs<br />
när ansökan gjordes om företagsrekonstruktion.<br />
• Konkursboet och rekonstruktionsgäldenären skall således betala full lön för<br />
arbete som utförs under konkurs respektive företagsrekonstruktion enligt
16 Sammanfattning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
FRekL. Sådan lön kan inte finansieras genom lönegaranti, men arbetstagarens<br />
fordran skyddas av lönegaranti om konkursboet eller rekonstruktionsgäldenären<br />
senare går i konkurs.<br />
• Förmånsrätten för skattefordringar och allmänna avgifter avskaffas. I samband<br />
därmed upphävs förbudet mot återvinning av sådana betalningar.<br />
• Konkursbo skall vara skyldigt att betala arbetsgivaravgift endast när konkursboet<br />
utger ersättning för arbete som utförs åt konkursboet, således inte<br />
vid utdelning på lönefordran för tid under vilken arbetstagaren utfört arbete<br />
åt konkursgäldenären eller för uppsägningstid under vilken arbetstagaren inte<br />
utfört arbete åt boet. Utbetalning från lönegarantin skall inte heller medföra<br />
skyldighet att betala arbetsgivaravgift.<br />
Reformvägarna<br />
I föregående avsnitt har vi redogjort för vilka syften vi velat uppnå med en<br />
reform. I det följande beskriver vi kortfattat hur förslagen relateras till olika<br />
syften.<br />
Större tonvikt på företagets återbetalningsförmåga vid kreditgivning och<br />
bättre kredituppföljning åstadkommes genom att företagshypoteket ersätts av<br />
företagsinteckning, som gäller i hälften av gäldenärens egendom, och avskaffande<br />
av skatteförmånsrätten. Samtidigt blir företagsinteckningens värde säkrare<br />
och lättare att förutse genom att förmånsrätten för hyra avskaffas och genom att<br />
hälften av all gäldenärens egendom, oavsett egendomsslag, omfattas.<br />
Snabbare insolvensbehandling åstadkommes genom halveringen av företagshypoteket<br />
och borttagande av skatteförmånsrätten samt genom att förmånsrätten<br />
för tre månaders intjänad lön anknyter till belöpandetid i stället för förfallotid.<br />
Upphörande av planerade seriekonkurser åstadkommes genom halveringen<br />
av företagshypoteket, vilket leder till att ägaren av ett bolag i konkurs får svårt<br />
att övertyga banken om att låna ut medel till köp av inkråmet från konkursboet,<br />
eftersom banken inte längre får tillbaka hela lånet genom utdelning i konkursen.<br />
Ökad intressegemenskap mellan borgenärerna vid insolvens åstadkommes<br />
genom halveringen av företagshypoteket och borttagande av skatteförmånsrätten.<br />
Lika konkurrensförhållanden mellan konkursbon och andra företag åstadkommes<br />
genom att fortsatt drift i konkurs inte kan finansieras genom lönegaranti<br />
utan måste betalas av konkursboet som en massaskuld.<br />
Jämförbara villkor vid rekonstruktion utom och inom konkurs åstadkommes<br />
genom att lönegaranti står till förfogande som finansieringskälla i samma utsträckning<br />
för gamla löner och uppsägningslöner, genom att också konkursbon<br />
måste utan lönegarantifinansiering betala för utfört arbete som en massaskuld
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 17<br />
och genom att uppsägningslöner blir oprioriterade och därmed nedsätts genom<br />
ackord. Den som finansierar ett ackord behöver därmed bara betala en del av<br />
uppsägningslönerna (medan den som köper inkråmet från ett konkursbo slipper<br />
betala alla löneskulder).<br />
Förstärkt löneskydd vid konkurs och rekonstruktion åstadkommes främst<br />
genom höjningen av lönegarantins maximibelopp från 100 000 kr till fyra basbelopp<br />
(f.n. 145 600 kr) och genom förlängningen av maximitiden från sex till<br />
åtta månader. Fordringar som belöper på äldre tid än tre månader före konkursen<br />
kommer dock i de flesta fall att sakna förmånsrätt och lönegaranti. Dessutom<br />
införs ett tak för förmånsrätt vid tio basbelopp.<br />
Ökad likabehandling av olika borgenärer vid konkurs och ökad utdelning<br />
till oprioriterade åstadkommes genom halveringen av företagshypoteket samt<br />
borttagande av hyresförmånsrätten och skatteförmånsrätten.<br />
Ett bättre netto för staten vid insolvens åstadkommes genom halveringen av<br />
företagshypoteket, trots avskaffande av skatteförmånsrätten och förändringarna<br />
i löneskyddet.<br />
Närmare om de olika huvudpunkterna<br />
Förslagets huvudpunkter gäller således företagshypoteket, skatteförmånsrätten<br />
och löneskyddet vid arbetsgivarens insolvens. Även om förslagen bör<br />
ses sammantagna och reformens syften kan uppnås endast om alla förslag<br />
genomförs, har kommittén naturligtvis övervägt företagshypotekets ställning,<br />
skatteförmånsrättens avskaffande och löneskyddets utformning var för<br />
sig. I det följande presenteras dessa överväganden.<br />
Skatteförmånsrätten<br />
Skatteförmånsrätten har under de senaste decennierna blivit avskaffad i<br />
många länder utomlands. I Sverige lades ett sådant förslag för första gången<br />
fram av Lagberedningen i SOU 1970:75. <strong>Regeringen</strong> har dock hittills alltid<br />
motsatt sig avskaffandet. De åberopade skälen har varit att staten inte kan<br />
avstå från att ge kredit eller fritt välja sina gäldenärer, att statens finanser<br />
skulle försämras, att indrivningsklimatet skulle bli hårdare, att skattefordringarna<br />
i vissa fall avser medel som innehas för statens räkning och att<br />
skattemoralen skulle försämras. Vid behandlingen av Insolvensutredningens<br />
förslag nöjde sig regeringen emellertid med att åberopa det ansträngda budgetläget<br />
som skäl för att inte då avskaffa skatteförmånsrätten.<br />
Kommittén konstaterar att staten inte är ensam om att ofrivilligt ge kredit.<br />
Detsamma gäller skadeståndsborgenärer, särskilt sådana som inte alls
18 Sammanfattning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
haft något avtalsförhållande med gäldenären, men här finns ingen förmånsrätt.<br />
Skadeståndsborgenärer har inte heller statens möjlighet att göra företrädare<br />
för juridiska personer personligen betalningsansvariga.<br />
Indrivningsklimatet kan enligt uppgifter som kommittén inhämtat inte bli<br />
nämnvärt hårdare. Säkerheter tas redan i dag vid anstånd, om säkerheter<br />
finns att tillgå.<br />
Ca 2/3 av statens fordringar avser källskatter och moms. Ändock kan den<br />
skattskyldige i fråga om källskatt inte sägas inneha medel för statens räkning<br />
i högre grad än vad som gäller i andra skuldförhållanden, eftersom<br />
betalning sker med medel som den skattskyldige förvärvat utan någon<br />
koppling till källskatteskulden. Momsmedel mottas dock från början just för<br />
betalning av moms, men härvidlag märks att andra redovisningsborgenärer<br />
(t. ex. myndlingar i förhållande till förmyndare) inte har någon förmånsrätt.<br />
Antagandet, att skattemoralen skulle främjas genom en förmånsrätt för<br />
skatter, torde bygga på att skatteförmånsrätten grundar en allmän uppfattning<br />
om att staten i första hand skall bli tillgodosedd. Häremot kan invändas<br />
att staten tack vare förmånsrätten kan få betalt utan att den skattskyldige<br />
behöver betala in skatten. Skattemoralen främjas främst genom att ställföreträdaren<br />
kan drabbas av personligt betalningsansvar om staten inte får<br />
fullt betalt.<br />
I ett remissyttrande från en skattemyndighet över tidigare förslag att avskaffa<br />
skatteförmånsrätten har vidare framhållits att ackord skulle försvåras<br />
om skatteförmånsrätten avskaffades. Synpunkten bygger antagligen på att<br />
man vid en ackordsförhandling, om skatteförmånsrätten försvann, dessutom<br />
måste övertyga staten om att avstå från en del av sin fordran. Emellertid blir<br />
ett ackord meningslöst, om endast en mindre del av fordringarna kan sättas<br />
ned; erforderlig finansiell lättnad uppnås inte. I praktiken brukar ett framgångsrikt<br />
ackord förutsätta att staten frivilligt deltar, fastän staten inte behöver<br />
det eftersom staten har förmånsrätt (jfr 3 kap. 3 och 8 §§ FRekL).<br />
Statens intresse av att hindra oseriös företagsamhet kan tillgodoses med<br />
andra medel, t. ex. genom röstningen om ackordet och genom näringsförbud.<br />
I Danmark, där skatteförmånsrätten varit avskaffad sedan 1960-talet,<br />
uppgav den högsta skattemyndigheten för kommittén att det endast i ett par<br />
fall förekommit att ackord fastställts mot statens bestridande.<br />
Den återstående nöten att knäcka är således statens intresse av att konkursutdelningen<br />
förstärker statskassan. Kommittén anser argumentet vara<br />
utan tyngd, eftersom alla borgenärer kan åberopa samma skäl och konkursborgenärer<br />
inte bör ha något större ansvar än andra för statens finanser.<br />
Dessutom rör det sig om ganska lite pengar, relativt sett. Om vi bortser från
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 19<br />
konkurser beslutade i början av 1990-talet, då statens utdelning som mest<br />
kom upp i 685 mkr (1996), märker vi att skatteutdelningen i konkurser<br />
normalt ligger på ca 200 mkr per år. Statens skatteintäkter uppgick 1997 till<br />
945 mdkr. En normalutdelning uppgår således till 0,02 % av skatteinkomsterna.<br />
Kommittén föreslår att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter<br />
avskaffas. Staten kommer att fullt ut kompenseras genom att utdelningen på<br />
lönegarantiregressen och till oprioriterade ökar till följd av övriga förslag.<br />
Eftersom likvida medel i dag är undantagna från företagshypotek och i<br />
allmänhet går till skattefordringar, infördes 1975 en regel om att betalning<br />
av förfallen skatt aldrig kan återvinnas till ett konkursbo (4 kap 1 § KL).<br />
Som en följd av förmånsrättens avskaffande föreslås undantaget avskaffat.<br />
Punktlig betalning av skatt kommer emellertid normalt att betraktas som en<br />
ordinär betalning och därför ändå vara omöjlig att återvinna utom när staten<br />
varit i ond tro om att betalaren var insolvent (4 kap. 5 och 10 §§ KL).<br />
Kommittén diskuterar även i vad mån källskatt och arbetsgivaravgifter,<br />
som belöper på lön som utdelas i konkurs, skall vara en skuld för konkursboet<br />
(massaskuld). Kommitténs slutsats blir att konkursboet − liksom i dag<br />
(se RÅ 1958:58) − skall dra källskatt på den lön som utdelas, eftersom arbetstagaren<br />
är skyldig att betala skatt på den lön han mottar. Däremot bör<br />
konkursboet inte svara för arbetsgivaravgift belöpande på lön som betalats<br />
före konkursen eller belöpande på lön som är en konkursfordran och utdelas<br />
i konkursen. Fordran på arbetsgivaravgift bör i dessa fall anses ha villkorligt<br />
uppkommit samtidigt som lönefordringen, utan att vara en integrerad<br />
del av denna, och således utgöra en oprioriterad konkursfordran. Kommittén<br />
föreslår därför att en bestämmelse införs i lagen om sociala avgifter om att<br />
fordran på arbetsgivaravgifter i dessa fall är en konkursfordran (jfr däremot<br />
NJA 1997 s. 787 angående återföringsmoms). I konsekvens härmed bör<br />
länsstyrelserna inte längre vara skyldiga att erlägga arbetsgivaravgift på<br />
lönegaranti (vilket kan föranleda vissa omfördelningar av statsanslag).<br />
Löneförmånsrätten och lönegarantin<br />
Kommittén har varit bunden av att om möjligt förbättra löneskyddet vid<br />
konkurs men samtidigt spara 300 mkr på lönegarantin per år. Detta motsvarar<br />
ungefär 50 % av vad som årligen utbetalades under 1980-talet. År 1992<br />
nåddes maxbeloppet 5 mdkr, varefter utbetalningarna har sjunkit till drygt 1<br />
mdkr per år. Inkomsterna uppgår samtidigt till ca 1,5 mdkr per år i arbetsgivaravgifter<br />
och konkursutdelning, varav merparten (1,2− 1,5 mdkr) belöper<br />
på arbetsgivaravgifter.
20 Sammanfattning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Vidare har kommittén varit bunden av ett EG-direktiv (80/987/EEG),<br />
som ålägger Sverige att vid insolvens ge lönegaranti för tre månaders lön.<br />
Kommittén har ansett det angeläget att de anställda, som normalt är socialt<br />
beroende av intjänad lön och som vid en svag arbetsmarknad inte kan<br />
rata vissa arbetsgivare och naturligtvis inte heller kan spara sin arbetskraft<br />
för senare leverans, har ett visst löneskydd vid arbetsgivarens insolvens.<br />
Kommittén har emellertid velat begränsa löneskyddet för intjänad lön, så att<br />
arbetstagarnas anspråk bidrar till att insolvensbehandlingen kommer i gång<br />
tidigt och så att missbruk av lönegarantin motverkas. Vidare har det ansetts<br />
viktigt att fortsatt drift under betalningsinställelse eller i konkurs sker på<br />
samma villkor som företagets konkurrenter lever under, så att inte solventa<br />
företag konkurreras ut av insolventa. Slutligen har kommittén velat motverka<br />
att insolventa företag föredrar konkurs framför företagsrekonstruktion<br />
utom konkurs för att man därigenom lättare erhåller finansiering av fortsatt<br />
drift (genom lönegarantin). Valet bör i stället bestämmas av andra faktorer,<br />
som behovet av att behålla löpande avtal, av att bli kvitt de nuvarande ägarna<br />
och den nuvarande företagsledningen, av att undvika realisation till underpriser<br />
etc.<br />
Konkret föreslår kommittén följande.<br />
Lönegaranti skall kunna utnyttjas också vid rekonstruktion enligt FRekL.<br />
För att detta ej skall medföra ökade kostnader vid en efterföljande konkurs,<br />
skall rekonstruktionsgäldenären betala tillbaka utgiven lönegaranti eller<br />
ställa säkerhet för utbetalningen innan en företagsrekonstruktion kan hävas.<br />
Ett ackord kan dock minska statens krav på återbetalning. Övergår företagsrekonstruktionen<br />
utan glapp i konkurs, skall företagsrekonstruktionen<br />
och konkursen ses som en enhet och lönegaranti utgiven under företagsrekonstruktionen<br />
avräknas från vad som kan uppbäras under konkursen.<br />
Lön belöpande på högst tre månader före ansökningen om konkurs eller<br />
företagsrekonstruktion skall åtnjuta såväl förmånsrätt som lönegaranti.<br />
Tidsmässigt innebär det en viss begränsning, eftersom det i dag är tillfyllest<br />
att lönefordringen förfallit senast tre månader före konkursansökningen<br />
(vilket gör att de anställda kan vänta inemot fyra månader med att begära<br />
arbetsgivaren i konkurs men ändå åtnjuta lönegaranti för all intjänad lön).<br />
Vissa ventiler skall dock finnas för fallen att arbetsgivaren ej kunnat nås<br />
med delgivning, lönefordringen varit föremål för tvist eller lönefordringen<br />
skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund. Om konkurs föregåtts av ett<br />
försök till rekonstruktion enligt FRekL, skall som i dag fordringar för tiden före<br />
ansökan om företagsrekonstruktion − när det är förmånligare för arbetstagaren −<br />
ha förmånsrätt i stället för fordringar som har förfallit till betalning under motsvarande<br />
tid före konkursansökningen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 21<br />
Därefter finns förmånsrätt och lönegaranti för lön fram till beslutet om<br />
företagsrekonstruktion eller konkurs samt under ytterligare en vecka. Det<br />
skall inte spela någon roll om arbetstagaren arbetat åt rekonstruktionsgäldenären<br />
eller konkursgäldenären/konkursboet under denna korta övergångstid.<br />
Förmånsrätten för nu behandlade lönefordringar har liten betydelse för<br />
den anställde. I de flesta fall saknar konkursboet medel sedan fordringar<br />
med bättre förmånsrätt än löner fått betalt, varför lönegarantin är det centrala.<br />
Den anställde kan dock ha lönenivåer som gör att lönegarantins tak<br />
genombryts. I så fall kan han utnyttja sin förmånsrätt, när medel finns i<br />
boet, dock med en ny begränsning till tio basbelopp. I övrigt tjänar förmånsrätten<br />
ändamålet att öka utdelningen till staten när denna betalat ut lönegaranti<br />
och utövar regressrätt. Bl. a. kommitténs finansiella restriktioner har<br />
påkallat att förmånsrätten behålls i denna del.<br />
Ifall arbete utförts åt rekonstruktionsgäldenären eller åt konkursboet senare<br />
än en vecka efter insolvensbehandlingens början, skall lönefordringen<br />
sakna såväl förmånsrätt som lönegaranti. I stället skall lönefordringen betalas<br />
utan avkortning ur rörelsen, vilket innebär att den inte berörs av ett<br />
ackord 1 respektive att den utgör en massafordran. En bedömning får ske av<br />
varje arbetstagares insatser. Motsvarande massaansvar föreslås beträffande<br />
hyra för lokal som utnyttjas av konkursboet, oavsett om konkursboet inträtt<br />
i avtalet eller ej. Principen kan antagligen generaliseras till andra kontraktstyper<br />
(jfr NJA 1946 s. 122 och NJA 1993 s. 13).<br />
För närvarande behöver turordningsreglerna i LAS inte iakttas när ett<br />
konkursbo utnyttjar anställda under uppsägningstiden. Eftersom det föreslagna<br />
massaansvaret har karaktären av ett obehörig vinst-ansvar och dess<br />
enda syfte är att hindra att ett konkursbo kan fortsätta driften på andra villkor<br />
än sina konkurrenter genom att utnyttja lönegarantin till anställda under<br />
uppsägning, med vilka konkursboet således inte slutit anställningsavtal, bör<br />
det nya massaansvaret inte leda till någon ny syn på turordningsreglernas<br />
tillämplighet.<br />
Fordran på uppsägningslön är i förmånsrättshänseende inte lika angelägen<br />
som ovan behandlade lönefordringar, eftersom den anställde för denna<br />
tid i allmänhet åtnjuter arbetslöshetsersättning, låt vara med fem karensdagar<br />
och ett tak vid cirka 16 000 kronor per månad. Förmånsrätten för uppsägningslön<br />
föreslås därför avskaffad, vare sig uppsägningen sker under<br />
företagsrekonstruktion eller konkurs. Kommittén har diskuterat ett avskaffande<br />
även av lönegarantin för uppsägningslön, men en sådan lösning skulle<br />
inte överensstämma med direktivet att om möjligt förbättra löneskyddet vid<br />
1 För klarhets skull bör påpekas att inte heller lönefordringar belöpande på tiden<br />
före en företagsrekonstruktion berörs av ett ackord, eftersom sådana fordringar är<br />
förmånsberättigade.
22 Sammanfattning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
konkurs. Därför föreslås att uppsägningslön motsvarande LAS åtnjuter<br />
lönegaranti, varefter staten emellertid får regressa utan åtnjutande av förmånsrätt<br />
och därmed kan bli underkastad ett ackord på uppsägningslönerna.<br />
Kommittén beräknar att denna lösning går att förverkliga inom de statsfinansiella<br />
restriktionerna.<br />
Förmånsrätten för semesterersättning lämnas oförändrad.<br />
Avgångsvederlag åtnjuter förmånsrätt och lönegaranti i den mån sådan<br />
rätt hade förelegat om den anställde i stället haft vanlig uppsägningslön. Det<br />
är ovisst om denna regeln tillgodoser de krav som ställs i ILO:s<br />
(International Labour Organisation’s) konvention 1992 nr 173 om skydd för<br />
arbetstagares fordringar vid arbetsgivarens insolvens. Sverige bör därför<br />
inte heller nu ratificera konventionen.<br />
Taket för lönegarantin höjs från 100 000 kr till fyra basbelopp. Den<br />
maximala tiden för lönegarantin utsträcks till åtta månader.<br />
Företagshypoteket<br />
Fastän regeringen i direktiven tänkte sig endast marginella ändringar av<br />
företagshypoteket, har i kommittén förts en diskussion om företagshypotekets<br />
fortsatta existens.<br />
Företagshypotek ger som ovan nämnts säkerhet i gäldenärens tillgångar<br />
med vissa undantag. Utom faller likvida medel, tillgångar som kan pantsättas<br />
genom registrering och finansiella instrument. Säkerheten skapas genom<br />
inteckning, som i engångsavgift kostar 1 % av inteckningsbeloppet, följt av<br />
överlämnande av ett företagshypoteksbrev till kreditgivaren.<br />
Motiveringen till företagshypotekets existens är att säkerheten förmodas<br />
öka och förbilliga tillgången till kredit. I vad mån företagshypoteket faktiskt<br />
har denna effekt är svårt att belägga.<br />
Statistik har inhämtats för att belysa i vilken utsträckning företagsinteckningar<br />
tas ut. Därvid framkommer att företagsinteckningar är ovanliga hos<br />
de minsta och nystartade företagen och hos tjänsteföretag, men förekommer<br />
i stor omfattning hos mindre och medelstora företag med tonvikt på tillverkning<br />
och handel, för att sedan åter förlora i betydelse hos de stora företagen.<br />
I vad mån inteckningarna faktiskt är belånade har inte kunnat utredas. Någon<br />
nämnvärd skillnad mellan olika kommunstorlekar finns inte.<br />
Enligt 2 kap. 13 § bankrörelselagen får banker låna ut pengar endast om<br />
låntagaren bedöms ha förmåga att återbetala lånet; dessutom skall betryggande<br />
säkerhet tas om inte särskilda skäl föreligger. Kommittén har intervjuat<br />
bankföreträdare i Sverige, Danmark och Finland.<br />
De svenska bankföreträdarna har uppgivit att företagshypoteket (fastän<br />
underlaget har ett begränsat belåningsvärde) har betydelse vid utlåning inom
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 23<br />
ett segment av företagen. Det kan i sammanhanget noteras att fordringar<br />
med företagshypotek i genomsnitt får ca 45 % utdelning i konkurs. Ett<br />
borttagande av företagshypoteket har påståtts få till följd att vissa krediter<br />
skulle falla bort och att andra säkerheter skulle begäras i ökad utsträckning.<br />
I Danmark finns inget företagshypotek. Leverantörer har större möjligheter<br />
än i Sverige att få separationsrätt till varulager som får säljas vidare<br />
före betalning genom s. k. kreditkonsignation. Det danska Finansrådet<br />
(motsvarande Bankföreningen) har nyligen begärt en lagstiftning om företagshypotek<br />
av svensk modell även i Danmark. I skrivelsen till regeringen<br />
framhålls att syftet är att få tillgång till en enkel och billig säkerhet, medan<br />
det inte kan förväntas att kreditvolymen kommer att öka eller räntorna sänkas.<br />
Vid vår intervju framgick också att företagarna bjöd visst motstånd<br />
mot att ge andra säkerheter, som skulle avskära dem från rådigheten över<br />
tillgångarna (lagerpantsättning) eller kunna ge företaget dåligt rykte<br />
(factoring).<br />
I Finland kan en näringsidkare upplåta företagsinteckning i 50 % av sin<br />
egendom. Beroende på bankernas inriktning uppgav de vid vår intervju att<br />
företagsinteckningen var en god kompletterande säkerhet respektive att dess<br />
totala avskaffande inte skulle spela någon roll. Några klagomål avseende<br />
omöjligheten att använda hela egendomsmassan som företagsinteckningsunderlag<br />
förmedlades inte.<br />
I Norge finns en motsvarighet till det svenska företagshypoteket genom<br />
tre olika registerpanträtter, nämligen i driftslösöre, varulager och enkla<br />
fordringar (s. k. factoringpant). En kommitté ledd av Falkanger föreslog<br />
(NOU 1993:16, Etterkontroll av konkurslovgivningen) att registerpanträtten<br />
i varulager och enkla fordringar skulle avskaffas; belåningsgraden ansågs<br />
vara alltför låg (25− 50 %); i stället ansågs bankerna dammsuga företagen<br />
på säkerheter som inte hade någon större betydelse för kreditbeslutet. Förslaget<br />
torde ej leda till lagändring. 2<br />
Kommittén har vidare noterat att företagshypotek saknar motsvarighet i<br />
många länder (t ex Tyskland) och att bankerna där dessutom får finna sig i<br />
att varulager och kundfordringar vid konkurs i första hand går till leverantörer<br />
enligt regler om äganderättsförbehåll som är mer generösa än i Sverige.<br />
Kommittén har inhämtat rättsekonomiska undersökningar från Karin<br />
Thorburn, Dartmouth College, USA, från Clas Bergström, Handelshög-<br />
2 Nyligen har framlagts propositionen Ot prp nr 26 (1998-99), i vilken varulagerpanten<br />
och factoringpanten inte föreslås avskaffad. Däremot föreslås andra ändringar<br />
beträffande konkurs och företagsrekonstruktion aktualiserade av Falkanger-utredningen.<br />
Som exempel kan nämnas att ”salgspant” skall vara utesluten i<br />
alla varor avsedda för vidareförsäljning och att panthavare skall bidra till konkursboets<br />
allmänna del med 5 % av pantvärdet.
24 Sammanfattning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
skolan i Stockholm och Stefan Sundgren, Svenska Handelshögskolan i Vasa,<br />
Finland, samt från Theodore Eisenberg, Cornell Law School, USA.<br />
I kommitténs utvärdering av företagshypoteket har kommittén antagit att<br />
företagshypoteket har viss betydelse för kreditgivningen. När riskerna bedöms<br />
vara för stora, kan de inte kompenseras med ränta om företaget har<br />
endast normal lönsamhet. Utlåning till företag i Sverige är emellertid den<br />
mest lönsamma placeringen för svenska banker, och någonstans måste inlåningen<br />
förräntas. En övergång till andra säkerheter är inte enkel, eftersom<br />
anläggningstillgångar redan finansieras genom avbetalningsköp och leasing<br />
och eftersom en panträtt i varulager och kundfordringar kräver att näringsidkaren<br />
avhänder sig rådigheten (jfr de danska synpunkterna). I belysning<br />
av de utländska förhållandena har kommittén antagit att en begränsning av<br />
företagshypoteksunderlaget inte skulle påtagligt försämra kreditutbudet till<br />
företagen. Dessutom har det antagits att en begränsning skulle leda till att<br />
krediterna i ökad utsträckning styrs till företag med de bästa lönsamhetsutsikterna<br />
snarare än till dem som kan erbjuda det bästa säkerhetsunderlaget.<br />
Kommittén har också ställt frågan om det är rimligt att den starkaste<br />
aktören, dvs den som genom alternativa placeringsmöjligheter har den bästa<br />
förhandlingspositionen, skall ges möjlighet att alltid inteckna nästan alla<br />
företagets tillgångar, vare sig säkerheten varit nödvändig för kreditens tillkomst<br />
eller ej. Skatteborgenären (staten) och utomobligatoriska skadeståndsborgenärer<br />
kan inte förhandla om krediten, låt vara att staten i viss<br />
utsträckning betingat sig personligt betalningsansvar. Löntagare måste i stor<br />
utsträckning ta de arbeten som erbjuds (annars kan de ej få arbetslöshetsersättning),<br />
och de kan inte periodvis ransonera sin arbetskraft för att sedan<br />
arbeta desto mer. Också den kreditgivning som sker från leverantörer med<br />
begränsat kuranta varor är ofta blott skenbart frivillig, om leverantören<br />
skall bli av med varorna i tid. För att hindra denna övervältring av kreditrisken<br />
på aktörer som ofrivilligt ger sin kredit eller i vart fall har en sämre<br />
förhandlingsposition, kunde det övervägas att ge staten och de anställda<br />
bättre förmånsrätt än företagshypoteket och att införa generösare regler om<br />
äganderättsförbehåll. Nuläget är således inte givet. Kommittén har emellertid<br />
ansett att förmånsrättsordningen snarare bör rensas än kompliceras. Införandet<br />
av sakrättsligt giltiga äganderättsförbehåll i varor som köparen får<br />
förfoga över före betalningen till säljaren skulle medföra att varken den som<br />
har företagshypoteket eller säljaren kan lita på att varulagret finns att tillgå<br />
som säkerhet vid en konkurs.<br />
När ett företag blir insolvent har företagshypoteket övervägande negativa<br />
effekter.<br />
Förekomsten av en säkerhet kan medföra att säkerhetshavaren ej vidtar<br />
åtgärder förrän säkerheten blir hotad, och då är företaget ofta så kört i botten<br />
att en lyckad rekonstruktion är omöjlig. Även om vissa rekonstruktions-
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 25<br />
åtgärder har ett positivt nuvärde (chansen att de blir lönsamma överstiger<br />
risken för förlust), tenderar en säkerhetshavare att motsätta sig förslagen,<br />
därför att han vid framgång får nytta endast av en begränsad del av vinsten<br />
(skillnaden mellan säkerhetens nuvarande värde och lånefordringen) medan<br />
han vid dåligt utfall kan förlora desto mer (hela säkerhetens värde). Om<br />
säkerheten gäller bara i vissa tillgångsslag kompliceras bilden än mer. Det<br />
bästa vore om att alla borgenärer satt i samma båt, när en rekonstruktion<br />
diskuteras.<br />
Seriekonkurser, vilka bygger på att ägaren av ett aktiebolag kan köpa ut<br />
bolagets inkråm efter att ha rullat lånet vidare till ett nytt bolag, förutsätter<br />
att den som givit krediten till konkursbolaget får hela köpeskillingen<br />
(motsvarande krediten) via ett företagshypotek. Fenomenet, som i olika<br />
sammanhang bekymrat lagstiftaren, skulle upphöra om företagshypoteket<br />
avskaffades eller väsentligt begränsades.<br />
Ovanstående överväganden har medfört att somliga inom kommittén velat<br />
helt avskaffa företagshypoteket, medan andra ställt sig tvivlande till en inskränkning<br />
med hänsyn till kreditförsörjningen till mindre och medelstora<br />
företag, av vilka de flesta aldrig blir insolventa och föremål för rekonstruktion.<br />
Kommittén har emellertid också beaktat att en inskränkning av företagshypoteksunderlaget<br />
är nödvändig, om skatteförmånsrätten skall kunna<br />
avskaffas liksom löneförmånsrätten för uppsägningslöner, samtidigt som<br />
löneskyddet för de anställda förbättras och föreskrivna besparingar görs på<br />
statsbudgeten. Vissa har accepterat att nuvarande, för leverantörerna oförmånliga<br />
regler om äganderättsförbehåll behålls endast under villkor att företagshypoteket<br />
inskränks. Sammantaget har kommittén enat sig om att<br />
föreslå att företagsinteckning, som i Finland, skall belasta endast 50 % av<br />
gäldenärens egendom. 3<br />
Kommittén framlägger vissa följdförslag, ägnade att stärka den kvarvarande<br />
företagsinteckningen, så att den reella förändringen inte blir en halvering<br />
av värdet. Tanken är att företagsinteckningen, inom ramen för 50 %,<br />
skall vara en så tillförlitlig säkerhet som möjligt.<br />
Det viktigaste förslaget härvidlag är att göra om företagsinteckningen till<br />
en allmän förmånsrätt i all näringsidkarens egendom. Härigenom kommer<br />
det inte att spela någon roll om näringsidkarens kundfordringar omvandlas<br />
till likvida medel just före en konkurs; behovet av att upprätta s. k. administrationskonton<br />
under en betalningsinställelse (se bl. a. NJA 1989 s. 705)<br />
upphör, liksom behovet att beräkna företagshypoteksunderlagets värde på<br />
konkursdagen när underlaget förädlats i fortsatt drift (NJA 1982 s. 900,<br />
Minitube). I den mån det finns övervärde på pantsatta fastigheter eller aktier<br />
kommer dessa att ingå i företagsinteckningsunderlaget. Vid en omräkning<br />
3 Vissa ledamöter, sakkunniga och experter har dock avgivit särskilda yttranden.
26 Sammanfattning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
av utdelningen i alla företagskonkurser medför detta endast en marginell<br />
förbättring (2 %), men tillförlitligheten bör vara betydligt mer värd när krediten<br />
ges.<br />
En följd av att företagsinteckningen görs om till en allmän förmånsrätt<br />
blir vidare att återvunnen egendom normalt ingår i inteckningsunderlaget;<br />
det är ju företagsinteckningshavarna som skadas om egendomen frångår<br />
gäldenären.<br />
Det blir även möjligt att slopa förföljelserätten (2 kap. 2− 4 §§ FHL), som<br />
är en komplicerad men bräcklig säkerhet. Förföljelserätten motiveras delvis<br />
med att företagshypotekshavaren i dag inte har säkerhet i betalning som<br />
näringsidkaren mottagit från förvärvaren av rörelsen, men på denna punkt<br />
föreslås reglerna som nämnts bli ändrade. Skulle betalningen vara för liten,<br />
kan själva överlåtelsen ibland återvinnas enligt 4 kap. 5 § KL. Enligt<br />
nuvarande bestämmelser kan företagshypotek i vissa fall gå före lösöreköp<br />
enligt lagen (1845:50 s.1) om handel med lösöre, som köparen låter i säljarens<br />
vård kvarbliva. Den möjligheten försvinner.<br />
De ändrade reglerna föreslås framgå av en ny lag om företagsinteckning.<br />
Ett annat förslag är att förmånsrätten för hyra slopas. Hyresfordringarna<br />
kommer, som i dag, ofta ändå att belasta företagsinteckningsunderlaget<br />
genom att hyresvärden erhållit bankgaranti, där regressfordringen säkrats<br />
genom företagsinteckning, men läget blir härigenom mer överblickbart för<br />
företagsinteckningshavaren.<br />
Idag är det ofta svårt att förmå en företagshypotekshavare att medge att<br />
en del av hans fordran i realiteten är osäkrad och att denna del av fordringen<br />
därför bör sättas ned vid ett ackord. Företagshypotekshavaren hoppas<br />
ibland att övriga borgenärers nedsättning av sina fordringar skall vara tillräcklig<br />
för att gäldenären åter skall tillfriskna ekonomiskt eller att en del<br />
(den osäkrade delen) av hypotekshavarens fordran i vart fall skall hinna<br />
amorteras efter ett ackord innan det blir konkurs och säkerheten behöver tas<br />
i anspråk. För att hindra sådan snålskjuts föreslår kommittén att konkursdomstolen,<br />
liksom i Finland, skall få värdera företagsinteckningsunderlaget<br />
och förklara att en viss del av inteckningshavarens fordran är oprioriterad<br />
(inte bara i rösthänseende) och därmed underkastad ackordet.<br />
Kommittén föreslår vidare att nya inteckningar inte skall kunna tas ut<br />
med regionala begränsningar eller begränsningar till verksamhet av viss art.<br />
Det praktiska behovet härav har visat sig vara litet.<br />
De nya reglerna föreslås träda i kraft efter en övergångstid på ett och ett<br />
halvt år, under vilken företagshypotekshavare skall ha möjlighet att säga<br />
upp krediten och vid behov genomföra en konkurs enligt nuvarande regler.
SOU <strong>1999</strong>:1 Sammanfattning 27<br />
Andra förslag<br />
Kommittén föreslår att böter, viten och fordringar på grund av förverkande<br />
eller annan rättsverkan av brott åter blir efterställda genom lag.<br />
Enligt 2 kap. 10 a § andra stycket KL kan företagsrekonstruktion enligt<br />
FRekL avbrytas och gäldenären sättas i konkurs om en borgenärs rätt<br />
äventyras av åtgärder vidtagna av gäldenären. Härvid tänker man särskilt<br />
på omvandling av företagshypoteksunderlag till kontanta medel. Denna risk<br />
kommer i framtiden att sakna betydelse. Kommittén anser emellertid att det<br />
bör införas en generell möjlighet att försätta gäldenären i konkurs, om det<br />
finns särskilda skäl att anta att en borgenärs rätt (jämfört med utfallet vid<br />
omedelbar konkurs) sätts i fara. En sådan regel finns exempelvis i den nya<br />
tyska Insolvenzordnung, som trätt i kraft den 1 januari <strong>1999</strong> (§ 251). 4 kap.<br />
7 § 4 p FRekL tillgodoser inte alltid detta skyddsbehov.<br />
Uppsägning av avtal<br />
Kommittén har som nämnts också fått i uppdrag att pröva huruvida<br />
långvariga avtal skall kunna sägas upp vid företagsrekonstruktion.<br />
Kommittén har ännu inte slutfört sina överväganden rörande denna fråga<br />
utan kommer att redovisa detta uppdrag i ett slutbetänkande vid utgången<br />
av år <strong>1999</strong>.
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 29<br />
Summary<br />
Current rules<br />
The current Swedish right of priority legislation is set forth in the Right of<br />
Priority Act (SFS 1970:979).<br />
The rules become applicable after property that belongs to a party other<br />
than the bankrupt debtor (in U.K. the debtor in insolvent liquidation) is<br />
excluded from the estate. This means that property belonging to, for example,<br />
consignors, sellers under sales pursuant to retention of title clauses, and<br />
lessors, is not included in the estate. With respect to retention of title<br />
clauses, however, it should be noted that under Swedish law retention of<br />
title clauses are invalid against the buyer’s creditors if the buyer had obtained<br />
permission to resell, process, or use the property prior to making<br />
payment to the seller. Nor is property that a person has purchased from the<br />
future debtor in bankruptcy included in the estate. With regard to chattels,<br />
there is, however, an important additional condition. In order to be protected<br />
against the seller’s creditors, the buyer must have taken the purchased<br />
chattels into his possession, or have registered his acquisition with the court,<br />
prior to the granting of the bankruptcy petition.<br />
Under Swedish law, creditors possessing security interests in personal or<br />
real property are creditors in the bankruptcy. They possess the superior<br />
right to payment from the security interest (section 4 of the Right of Priority<br />
Act). Property subject to security interests cannot be encumbered with expenses<br />
of the bankruptcy other than such as are related to the custody or<br />
sale of the property (Chapter 14, section 18 of the Bankruptcy Act,<br />
1987:672). Creditors with possessory liens, e.g. as a result of a contract for<br />
repair, are equated with security interest holders.<br />
Before the other creditors can obtain dividends, the estate’s expenses and<br />
liabilities must be paid from those assets in the bankruptcy which are not<br />
encumbered with security interests (Chapter 11, section 1, and Chapter 14,<br />
section 18 of the Bankruptcy Act). Subject to certain simplifications, the<br />
following then applies with respect to the right of priority.
30 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Firstly, the assets are applied to the payment of the creditors’ costs for<br />
placing the debtor in bankruptcy and the payment of loans which have been<br />
granted during an attempt at business reorganisation prior to the bankruptcy<br />
(the administrator’s fees and any operating loans with the administrator’s<br />
consent; section 10 of the Right of Priority Act). Where possible, payment<br />
of these claims is made from assets other than those which would result in a<br />
reduced dividend to the creditors with rights of priority in accordance with<br />
sections 5 and 8 of the Right of Priority Act (see below).<br />
Thereafter, certain assets are applied to the payment of not more than<br />
three months rent on real property and to claims secured by business mortgage<br />
(section 5 of the Right of Priority Act). Business mortgages are governed<br />
by the Business Mortgage Act (1984:649). Rights of priority for rent<br />
and for business mortgage constitute floating charges, which apply to all<br />
property presently, owned by the debtor, subject to certain exceptions.<br />
These exceptions include, among other things, bank balances and cash, negotiable<br />
promissory notes, shares and bonds, as well as property which can<br />
be pledged through registration, such as real estate and ships (see Chapter<br />
2, section 1 of the Business Mortgage Act 1984).<br />
Thereafter, creditors have rights of priority in property on which execution<br />
has been levied, provided that the execution can not be avoided as a<br />
preferred transaction on the grounds that it was carried out less than three<br />
months prior to the bankruptcy (section 8 of the Right of Priority Act).<br />
Thereafter, the remaining assets are applied to the payment of auditors’<br />
fees (section 10a of the Right of Priority Act).<br />
Thereafter the remaining assets are applied to claims by the State for<br />
taxes and fees (section 11 of the Right of Priority Act).<br />
Thereafter, the remaining assets are applied to claims for wages which<br />
became due and payable not more than three months prior to the granting of<br />
the bankruptcy petition or which relate to wages following notice of dismissal<br />
pursuant to the Employment Protection Act and claims for holiday<br />
compensation for the current and preceding year (section 12 of the Right of<br />
Priority Act). Wage claims, which have a right of priority in a bankruptcy,<br />
are guaranteed by the State up to a total amount of SEK 100,000 per employee<br />
(Wage Guarantee Act, 1992:497). Where the State has paid compensation<br />
pursuant to the wage guarantee, the State is subrogated to the<br />
employees’ rights in the bankruptcy.<br />
Finally, the remaining assets are divided among what are commonly referred<br />
to as creditors without any right of priority, in proportion to their<br />
claims (section 18 of the Right of Priority Act).<br />
The claims of certain creditors may, however, be subordinated pursuant<br />
to agreements with the debtor, and such creditors receive payment only after<br />
all other creditors have received full satisfaction of their claims.
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 31<br />
Certain financial information<br />
In conjunction with bankruptcies, the largest amount of claims relates to<br />
creditors without rights of priority. The amount of their claims equal the<br />
amount of all other creditors. Claims by creditors (usually banks) whose<br />
claims are secured by business mortgage constitute an amount more than<br />
half the size of claims of creditors without rights of priority. Thereafter, the<br />
State’s tax claims constitute an amount half the size of claims secured by<br />
business mortgages. Wage claims, in their turn, constitute an amount approximately<br />
half the size of tax claims.<br />
On average, floating charges provide a dividend of approximately 45% of<br />
the amount of the claim. Tax and wage claims usually yield approximately<br />
10%, while on average creditors without right of priority receive only 3%. It<br />
is, however, difficult to talk in terms of averages in this context. Thus, the<br />
median dividend on wage claims is 0%, from which it is evident that, for the<br />
employees, wage guarantees are more important than rights of priority for<br />
wage claims.<br />
The tasks of the Right of Priority Committee<br />
The rules with respect to composition were previously set forth in an Act<br />
from 1970 (no. 847). This entailed, primarily, that individual execution<br />
measures were prohibited during the period of time in which composition<br />
negotiations were pending and that, following a qualified majority vote, the<br />
claims of creditors without rights of priority could be reduced, normally to a<br />
minimum of 25%.<br />
In 1992, a committee designated as the Insolvency Committee presented a<br />
proposal (SOU 1992:113) for a Business Reorganisation Act which was<br />
intended to replace the Composition Act and, hopefully, increase the number<br />
of compositions. In fact, Sweden has had only approximately 50 judicial<br />
compositions per year, while there are approximately 9,000 bankruptcies.<br />
Following prolonged consideration by the Ministry of Justice, the new Act<br />
was enacted in 1996 (no. 764). The changes were not great. Where possible,<br />
company reorganisations should be brought forward and can now be initiated<br />
as soon as payment difficulties arise, even though there is not necessarily<br />
a situation of insolvency. During the attempted reorganisation, financing<br />
is facilitated by a new right of priority for loans to the debtor under<br />
reorganisation (section 10 of the Right of Priority Act). The debtor under<br />
reorganisation should also more easily be able to retain advantageous contracts.<br />
In Chapter 2, section 20 of the Business Reorganisation Act, a rule<br />
has been introduced whereby, following the initiation of a reorganisation,
32 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
the opposite party to an agreement may not terminate the contract as a result<br />
of any grounds of termination which arose prior thereto, if the debtor<br />
under reorganisation performs, or provides security for, that which relates<br />
to the period since the commencement of the reorganisation. The restriction<br />
on termination cannot be contractually excluded. Ipso facto clauses are not<br />
covered by the rule other than where, possibly, by analogy. Certain other<br />
proposals including, inter alia, the abolition of the right of priority for tax<br />
claims and the redrafting of the right of priority for certain wage claims and<br />
business mortgage were not, however, carried out.<br />
In the Swedish Parliament, politicians from all political parties were unhappy<br />
with the fact that the Ministry’s handling of the proposals of the Insolvency<br />
Committee took such a long time and that the proposals were only<br />
partially implemented. In various motions, it was stated that the new Act<br />
would not result in any appreciable reduction in bankruptcies or an increase<br />
in the number of business reorganisations.<br />
The Right of Priority Committee (JU 1996:02) 1 was thus appointed in<br />
1996 with the task, once again, of reviewing the right of priority rules which<br />
are relevant when choosing between business reorganisation without bankruptcy,<br />
and bankruptcy. The aim was, thus, to promote business reorganisations<br />
through compositions, without bankruptcy. However, the Committee<br />
was also naturally to take into consideration that the rules would not<br />
threaten the provision of loans to solvent companies. The subjects which<br />
were specifically mentioned in the terms of reference were business mortgage<br />
(which, however, it was presupposed would essentially remain), rights<br />
of priority for tax claims, and rights of priority for wage claims. With regard<br />
to wage claims, the Committee was to provide employees, in the event<br />
of bankruptcy, with protection which would be as comprehensive as possible<br />
but, at the same time, pursuant to supplementary terms of reference<br />
which were issued 1 1/2 years later, would save SEK 300 million, or approximately<br />
30-50% of the State’s expenditures on wage guarantees. In<br />
addition, the Committee was charged with the task of investigating whether<br />
a debtor under reorganisation should be able to terminate contracts prematurely.<br />
_______________<br />
1 Supreme Court Justice Torgny Håstad was appointed as Chairman of the Right<br />
of Priority Committee. Other committee members were Rune Berglund, Laila<br />
Bäck, Lars U Granberg and Kristina Zakrisson (all Social Democratic Party), Per<br />
Rosengren (Left Party), Leif Stenberg (Green Party), Eskil Erlandsson (Centre<br />
Party), Bengt Harding Olson (Liberal Party), Stig Rindborg (Conservative Party)<br />
and Margareta Börjesson (Christian Democratic Party). The secretary was Judge<br />
Ylva Norling Jönsson.
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 33<br />
Summary of the proposals<br />
The Committee primarily proposes as follows:<br />
− that the right of priority for rental claims be abolished;<br />
− that the right of priority for business mortgage be converted into a right<br />
of priority in 50% of all property;<br />
− that the right of priority for tax claims be abolished;<br />
− that the right of priority for wage claims be restricted to wages which<br />
accrued during a period of three months prior to the filing of the bankruptcy<br />
petition until one week after the granting of the petition, subject<br />
to a ceiling of ten times the statutory base amount (currently approximately<br />
SEK 36,000, i.e. 360,000). These claims and claims for wages<br />
following notice of dismissal, which correspond to what is paid pursuant<br />
to the Employment Protection Act (1982:80), i.e. for a period not exceeding<br />
six months, are protected through a State wage guarantee with a<br />
ceiling of four times the statutory base amount (currently approximately<br />
SEK 145,000). Where an employee whose employment has been terminated<br />
works for the estate in bankruptcy commencing one week after the<br />
granting of the petition, the wages shall be paid from the estate without<br />
the possibility of utilising the wage guarantee;<br />
− that the wage guarantee be extended to apply also to business reorganisations<br />
controlled by the court, without bankruptcy, to the same extent<br />
as compensation would have been paid in an bankruptcy. Prior to the<br />
annulment of a business reorganisation order by the court, the debtor<br />
must repay to the State any funds which has been paid from the wage<br />
guarantee, while the State’s claims with respect to wages following notice<br />
of dismissal to those who have not worked can be reduced through a<br />
composition. If the business reorganisation is converted directly into a<br />
bankruptcy, funds, which have been paid from the wage guarantee during<br />
the reorganisation, are deducted from what may be paid in wage<br />
guarantee under the bankruptcy.<br />
The overall aims of the proposals are as follows:<br />
− to focus decisions with respect to loans more on the borrower’s repayment<br />
ability than on security;<br />
− to facilitate business reorganisations without bankruptcy through earlier<br />
reorganisations and through a reduction of special interests in composition<br />
negotiations;<br />
− to abolish the possibility of competition on unequal terms that arises due<br />
to the fact that an estate in bankruptcy can continue to conduct the busi-
34 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ness as a result of fact that wages to dismissed employees who work for<br />
the estate are compensated from the wage guarantee.<br />
Through the abolition of the right of priority for rental claims, the limitation<br />
on the property which forms the basis for business mortgage, and the abolition<br />
of the wage guarantee for those who work for the estate during the period<br />
following notice of dismissal, it is estimated that the State’s net costs in<br />
respect of the wage guarantee (payroll taxes on the wage guarantee and<br />
dividends on wage claims less payments) will be improved by at least SEK<br />
300 million.<br />
The Committee also presented certain other proposals, which are passed<br />
over in this summary.<br />
Set forth below is a more detailed account of the Committee’s considerations<br />
with respect to tax claims, wage claims, and business mortgage.<br />
The right of priority for tax claims<br />
During the past few decades, the right of priority for tax claims has been<br />
abolished in many foreign countries. In Sweden, such a proposal was first<br />
presented in SOU 1970:75. Thus far, however, the Government has consistently<br />
opposed such abolition. The reasons cited through the years have<br />
been that the State cannot refrain from giving credit and cannot freely<br />
choose its debtors; that the State finances would be detrimentally affected;<br />
that the debt collection climate would become tougher; that, in certain<br />
cases, tax claims relate to funds which are held on behalf of the State; and<br />
that tax morals would be detrimentally affected. However, when considering<br />
the proposals of the Insolvency Committee, the Government was content<br />
to cite the difficult budgetary situation as a reason not to abolish the right of<br />
priority for tax claims.<br />
The Committee concluded that the State is not alone in providing credit<br />
involuntarily. Creditors who are owed damages, particularly creditors owed<br />
damages in tort, also provide their credit involuntarily but have no right of<br />
priority. Nor do creditors who are owed damages possess the State’s possibility<br />
to make office holders personally liable for payment.<br />
According to information compiled by the Committee, the debt collection<br />
climate can hardly become tougher. Already today, if security exists it is<br />
taken in conjunction with grants of respite.<br />
Approximately 2/3 of the State’s claims relate to withholding taxes and<br />
VAT. Nevertheless, where withholding taxes are involved, the person subject<br />
to taxation cannot be said to hold the funds on behalf of the State to any<br />
greater degree than applies to other debt relationships, since payment takes
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 35<br />
place with funds which the person subject to taxation has acquired without<br />
any connection to the withholding tax liability. VAT funds, however, are<br />
collected precisely for the payment of VAT, but in this context it should be<br />
noted that other creditors holding funds in trust (e.g. wards in relation to<br />
guardians) do not have any right of priority where the funds held in trust are<br />
co-mingled with the debtor’s own assets.<br />
The assumption that higher tax morals might be promoted through a right<br />
of priority for tax claims is probably based on the notion that a right of priority<br />
for tax claims is predicated on a general opinion that the State’s claims<br />
should be satisfied first. Against this, it can be objected that, thanks to the<br />
right of priority, the State can obtain payment without the person subject to<br />
taxation being required to pay the tax. A greater feeling of responsibility is<br />
created by the fact that office holders, through separate legislation, may<br />
incur a personal payment liability if the State does not obtain full payment<br />
of its tax claims.<br />
During the circulation for comments of the proposals of the Insolvency<br />
Committee, one tax authority asserted that compositions would be made<br />
more difficult if the right of priority for tax claims was abolished. This<br />
opinion was presumably based on the fact that, in conjunction with composition<br />
negotiations, if the right of priority for tax claims were to disappear,<br />
one would also need to persuade the State to vote in favour of the composition.<br />
However, a composition becomes meaningless if only a small portion<br />
of the claims can be reduced; the requisite financial relief is not attained. In<br />
practice, a successful composition usually presupposes the voluntary participation<br />
of the State, even though the State need not do so since the State<br />
has rights of priority (compare Chapter 3, sections 3 and 8 of the Business<br />
Reorganisation Act). The State’s interest in preventing spurious corporate<br />
activities does not require that the State should, in practice, possess a veto<br />
on compositions. Rather, this can be satisfied through other means, e.g.<br />
through voting rights in conjunction with composition negotiations and<br />
through prohibitions on trading. In Denmark, where the right of priority for<br />
tax claims was abolished as early as the 1960s, the highest tax authority<br />
informed the Committee that only a couple of cases have arisen in which<br />
compositions were adopted against the wishes of the State.<br />
The remaining nut to crack is thus the State’s interest in the State coffers<br />
being strengthened through dividends from bankruptcies. The Committee<br />
regards this argument as unconvincing, since all creditors can invoke the<br />
same reason, and the creditors in bankruptcies should not bear greater liability<br />
for the State’s finances than is borne by other taxpayers. In addition,<br />
the sums of money involved are small, in relation to the claims. If we disregard<br />
bankruptcies at the beginning of the 1990s, in which the State’s dividend<br />
at most reached SEK 685 million (1996), we note that the tax dividend
36 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
in bankruptcies is normally SEK 200 million per year. The State’s revenues<br />
in 1997 amounted to SEK 945 billion. Thus, a normal dividend amounts to<br />
0.02% of tax revenues.<br />
Accordingly, the Committee proposes that the right of priority for tax<br />
claims and public fees be abolished. As already emphasised, the State will<br />
be fully compensated as a consequence of the Committee’s other proposals<br />
(primarily, a halving of the basis for business mortgage) whereby the State<br />
will obtain an increased dividend (approximately 30%) where the State,<br />
after payment of wage guarantees, presents proof of the employees’ wage<br />
claims with a partial right of priority and whereby the dividend to creditors<br />
without right of priority (including tax claims) will increase to approximately<br />
10%.<br />
Right of priority for wages and wage guarantee<br />
The Committee has been obliged, if possible, to improve wage protection in<br />
conjunction with bankruptcies and, at the same time, to save SEK 300 million<br />
per year in wage guarantees. This corresponds to approximately 50%<br />
of what was paid annually during the 1980s. In 1992, the maximum amount<br />
of SEK 5 billion was reached, after which payments have fallen to just over<br />
SEK 1 billion per year. At the same time, revenues amount to approximately<br />
SEK 1.5 billion per year in payroll fees and dividends in bankruptcies,<br />
most of which (SEK 1.2 - 1.5 billion) relate to payroll fees.<br />
In addition, the Committee has been bound by an EC directive<br />
(80/987/EEC) which obliges Sweden to provide a wage guarantee for three<br />
months wages in the event of insolvency proceedings.<br />
The Committee has regarded it as important that the employees who are<br />
normally socially dependent on earned wages and who, in a weak labour<br />
market, cannot snub certain employers and, naturally, cannot save their<br />
workpower for later delivery, should enjoy wage protection in the event of<br />
the insolvency of the employer. However, the Committee has chosen to limit<br />
the wage protection for earned wages such that the employees’ claims contribute<br />
to the early initiation of insolvency treatment, before all liquid funds<br />
have been consumed, and in such a manner that abuse of the wage guarantee<br />
is counteracted. In addition, it has been regarded as important that the<br />
continuation of business during a suspension of payments or bankruptcy<br />
takes place subject to the same terms and conditions as apply to the debtor<br />
competitors, so that solvent enterprises are not driven out of business by<br />
insolvent ones. Finally, the Committee has chosen to counteract the preference<br />
by insolvent businesses for bankruptcy instead of business reorganisation,<br />
in order thereby to more easily obtain financing for continued opera-
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 37<br />
tions (through the wage guarantee). The choice should, instead, be determined<br />
by other factors, such as the need to retain ongoing contracts, to be<br />
quit of the current owners and the current management, and to avoid belowcost<br />
sales, etc.<br />
Concretely, the Committee proposes the following:<br />
Wage guarantees should be capable of being utilised in conjunction with<br />
reorganisations pursuant to the Business Reorganisation Act. In order that<br />
this not result in increased costs in the event of a subsequent bankruptcy,<br />
the debtor in the business reorganisation must repay any wage guarantee<br />
payments provided or must provide security for the repayment before a<br />
business reorganisation order can be revoked. However, a composition may<br />
decrease the State’s claim for repayment of wages paid during the period<br />
following notice of dismissal. Where the business reorganisation is converted<br />
into a bankruptcy without any interruption, the business reorganisation<br />
and the bankruptcy should be viewed as a single unit and the wage<br />
guarantee payments provided in the business reorganisation are deducted<br />
from that which can be received in the bankruptcy.<br />
Wages for a maximum period of three months prior to the petition for<br />
bankruptcy or business reorganisation will enjoy both rights of priority as<br />
well as wage guarantees. In terms of time, this means a certain limitation,<br />
since currently it is sufficient that the wage claim became due and payable<br />
not later than three months prior to the filing of the petition for bankruptcy<br />
(which means that the employees can wait up to four months before filing a<br />
petition to place the employer in bankruptcy but nonetheless benefit from<br />
the wage guarantees for all wages earned). However, certain provisions<br />
should be made for cases where the employer could not be served with<br />
process or where the wage claim was the subject of a dispute. Should an<br />
attempt at business reorganisation have preceded a bankruptcy, then the<br />
employee may choose, as today, to enjoy priority for wages during three<br />
months prior to the petition for business reorganisation if that is more advantageous<br />
than wages during three months prior to the petition for bankruptcy.<br />
Thereafter, the right of priority and wage guarantee for wages exist up<br />
until an order commencing the business reorganisation or bankruptcy plus<br />
an additional week. It should not matter whether the employee worked for<br />
the debtor in reorganisation or the bankruptcy estate during this brief transitional<br />
period.<br />
The rights of priority for the wage claims dealt with above seldom have<br />
significance for the employee. In most cases, all assets are used up for<br />
creditors with superior rights of priority and, therefore, the wage guarantee<br />
is of central significance. However, the employee may have a level of wages<br />
which results in the ceiling of the wage guarantee being surpassed. In such
38 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
cases, he can exercise his right of priority, where funds exist in the estate,<br />
however subject to a new limit of ten times the statutory base amount<br />
(approximately SEK 360,000). Otherwise, the right of priority serves the<br />
purpose of increasing the dividend to the State when it has paid out wage<br />
guarantees and is exercising its right of recourse. Among other things, the<br />
Committee’s financial restrictions have necessitated that the right of priority<br />
be maintained in this respect.<br />
In the event work is performed on behalf of the debtor in reorganisation<br />
or the estate in bankruptcy later than one week after the commencement of<br />
the insolvency proceedings, the wage claim will not enjoy either a right of<br />
priority or a wage guarantee. Instead, the wage claim is paid in full by the<br />
business, which means that it is not affected by a composition and does not<br />
constitute a debt for the estate in bankruptcy. An analysis must be made of<br />
each employee’s efforts. Corresponding liability for the estate is proposed<br />
regarding rent for premises which are used by the estate, regardless of<br />
whether the estate has become a party to the agreement or not. This principle<br />
can probably be applied to other types of contracts.<br />
Currently, the right of priority regulations in conjunction with reemployment<br />
pursuant to the Employment Protection Act need not be observed<br />
when an estate uses certain employees during the period following<br />
notice of dismissal. Since the proposed responsibility for the assets of the<br />
estate counteracts the unjust enrichment which would otherwise arise and its<br />
only purpose is to prevent an estate in bankruptcy from being able continue<br />
operations under conditions other than those of its competitors by utilising<br />
the wage guarantee, following the notice of dismissal, for employees with<br />
whom the estate has thus not entered into employment agreements, this new<br />
responsibility with the estate's assets should not lead to any new opinion<br />
regarding the applicability of the regulations governing the right of priority<br />
to re-employment.<br />
Claims for wages following notice of dismissal are, from a right of priority<br />
perspective, not as important as the above-stated wage claims since for<br />
this period, the employee generally enjoys unemployment benefits in an<br />
amount of 80% of his salary, subject to a five day qualification period and a<br />
ceiling of approximately SEK 16,000 per month. Therefore, it is proposed<br />
that the right of priority for wages following notice of dismissal be abolished,<br />
whether termination takes place during a business reorganisation or<br />
bankruptcy. The Committee also discussed eliminating the wage guarantee<br />
for wages following notice of dismissal. However, such a solution would<br />
not be in accord with the terms of reference to improve wage protection,<br />
where possible, in conjunction with bankruptcies. It is, therefore, proposed<br />
that wages following notice of dismissal corresponding to those referred to<br />
in the Employment Protection Act should enjoy wage guarantees, where-
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 39<br />
upon the State would be permitted, however, to pursue a right of recourse<br />
without enjoying the right of priority and would thereby be subject to a<br />
composition with respect to the wages following notice of dismissal. The<br />
Committee estimates that this solution can be realised within the restrictions<br />
of State finances.<br />
The right of priority for holiday wages remains unchanged.<br />
Severance compensation should enjoy rights of priority and wage guarantees<br />
to the extent such rights would have existed had the employee instead<br />
received ordinary wages following notice of dismissal. It is uncertain<br />
whether this rule satisfies the requirements which are set forth in the International<br />
Labour Organisation’s 1992 convention, no. 173 regarding protection<br />
for employees’ claims in conjunction with the insolvency of the employer.<br />
Sweden should not, therefore, ratify the Convention now either.<br />
The ceiling for the wage guarantee is increased from SEK 100,000 to<br />
four times the statutory base amount (currently approximately SEK<br />
145, 000). The maximum period for the wage guarantee is extended to eight<br />
months.<br />
Business Mortgage<br />
Despite the fact that in the terms of reference, the Government only envisaged<br />
marginal changes in the rules concerning business mortgage, this was<br />
discussed freely by the Committee.<br />
As mentioned above, business mortgages is a floating charge and provides<br />
security in the debtor’s assets subject to certain exceptions. Liquid<br />
funds, assets which can be pledged through registration, and financial instruments<br />
are not included. The security is created through registration<br />
which carries a one-time fee of 1% of the registration amount, followed by<br />
the surrender of a business mortgage certificate to the lender.<br />
The justification for the existence of business mortgage is that the security<br />
is assumed to increase, and render access to credit cheaper. It is difficult<br />
to determine to what extent the business mortgage actually has this<br />
effect.<br />
Statistics have been compiled in order to illustrate the extent to which<br />
business mortgages are taken out. It is apparent from these statistics that<br />
business mortgage are unusual for the smallest companies and newly-started<br />
companies and for service companies, while they are quite prevalent with<br />
smaller and mid-sized companies with an emphasis on manufacturing and<br />
trade, and are thereafter of less significance to large companies. It has not<br />
been possible to determine to what extent the business mortgage certificates
40 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
actually are pledged as security. There is no appreciable difference related<br />
to the different sizes of municipalities.<br />
Pursuant to Chapter 2, section 13 of the Banking Operations Act (SFS<br />
1987:617), banks may lend money only where the borrower is believed to<br />
possess the ability to repay the loan. In addition, sufficient security must be<br />
provided unless special cause exists. The Committee interviewed bank representatives<br />
in Sweden, Denmark, and Finland.<br />
The Swedish bank representatives stated that the business mortgage, despite<br />
the fact that the underlying property has a limited borrowing value, is<br />
of significance in conjunction with borrowing by some companies. It can be<br />
noted in this context that claims secured by business mortgage receive an<br />
average dividend of approximately 45% in bankruptcies. It has been<br />
claimed that the abolition of business mortgages would result in certain<br />
loans no longer being available and other types of security would be demanded<br />
to a greater extent.<br />
In Denmark, there are no floating charges. Suppliers have greater possibilities<br />
than in Sweden to obtain an exclusion of stock in trade from the<br />
assets of the estate in bankruptcy, which may be resold prior to payment<br />
through what is known as a credit consignment. The Danish Finance Council<br />
(which corresponds to the Swedish Banking Association) has recently<br />
requested legislation creating floating charges in Denmark as well. In its<br />
petition to the Government, it was emphasised that the purpose is to obtain<br />
access to simple and inexpensive security, while it cannot be expected that<br />
the volume of credit will increase or that interest rates will be lowered.<br />
From our interviews, it was also apparent that the debtors were somewhat<br />
opposed providing other security which would decrease their ability to deal<br />
with their assets (creation of a charge over stock in trade) or which might<br />
give the debtor a bad reputation (factoring).<br />
In Finland, a business can grant a floating charge by way of a business<br />
mortgage over 50% of its property. This percentage was selected in conjunction<br />
with the abolition of certain superior rights of priority (for wage<br />
and tax claims). Depending on the focus of the banks, they stated in our<br />
interview that the business mortgage was good supplemental security or,<br />
respectively, that the total abolition thereof would not make any difference.<br />
No complaints were relayed regarding the impossibility to use all of a debtors<br />
property as the basis for a floating charge.<br />
In Norway, there is an equivalent to the Swedish business mortgage<br />
through three different registered charges, namely over personal property,<br />
stock in trade, and book debts (factoring charges). In 1993, a committee<br />
proposed (NOU 1993:16) that the registered charge over stock in trade and<br />
book debts be abolished; the borrowing value was deemed to be too low<br />
(25-50%). Instead, it was believed that the banks were combing enterprises
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 41<br />
for security which did not have any major significance for the decision to<br />
extend credit. The proposal will probably not lead to any amendment to the<br />
legislation (compare Ot Government Bill no. 26 1998-99).<br />
The Committee has further noted that there is no corresponding instrument<br />
to the floating charge in many countries and that the banks in such<br />
countries must, in addition, accept that, in conjunction with a bankruptcy,<br />
stock in trade and receivables primarily go to suppliers according to the<br />
rules governing retention of title which are more generous than in Sweden.<br />
Thus, in Germany suppliers often have a better right than the banks to stock<br />
in trade and outstanding accounts receivable which arose in conjunction<br />
with sales of the goods through expanded retention of title clauses, while the<br />
banks have better rights than creditors without priority due to the fact that<br />
the banks obtain security with secondary priority in the debtors’ current and<br />
future stock in trade and accounts receivable, without the debtor being deprived<br />
of the ability to deal with his property, and without the security being<br />
made public. In reality, this results in the banks acquiring the superior<br />
rights in a fraction of the value of what in Sweden constitutes the basis for<br />
the business mortgage.<br />
The Committee has obtained legal-economic studies from Theodore Eisenberg<br />
(Cornell Law School, USA), Clas Bergström (the Stockholm School<br />
of Economies) and Stefan Sundgren (the School of Economics, Vasa, Finland)<br />
and Karin Thorburn (Dartmouth College, USA). The Committee has<br />
also studied other legal-economic literature, inter alia, regarding consideration<br />
of amendments to the U.S. insolvency legislation (Uniform Commercial<br />
Code, article 9, see no. 6 of 82, Cornell Law Review 1997).<br />
In the Committee’s evaluation of the business mortgage, the Committee<br />
has assumed that the business mortgage does possess certain significance in<br />
lending. When the risks are deemed to be too great, they cannot be compensated<br />
with interest where the business only has a normal level of profitability.<br />
However, lending to businesses in Sweden is the most profitable investment<br />
for Swedish banks, and somewhere the deposits must receive interest.<br />
A transition to other forms of security is not simple, since fixed assets<br />
are already financed through instalment payment purchases and leasing,<br />
and since a charge over stock in trade and accounts receivable requires that<br />
the business give up its ability to deal with the assets (compare the Danish<br />
views). Considering the prevailing foreign conditions, the Committee assumed<br />
that a limitation on the underlying property in a business mortgage<br />
would not materially diminish the availability of credit to enterprises. In<br />
addition, it has been assumed that a limitation would lead to loans increasingly<br />
being directed to businesses with the best profitability prospects,<br />
rather than to those which can offer the best security.
42 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
The Committee has also asked the question whether it is reasonable that<br />
the strongest lenders, i.e. those which, through alternative investment possibilities,<br />
possess the best negotiating position, are to be given the possibility<br />
to always mortgage almost all of the debtors assets, whether the security<br />
was necessary for the loan or not. The tax creditor (the State) and tort<br />
creditors can not negotiate regarding credit, albeit the State has, to a certain<br />
extent, assumed personal payment liability. Employees must, to a great extent,<br />
accept the work which is offered (otherwise they cannot receive unemployment<br />
benefits) and they cannot periodically ration their labour in order<br />
to work even more later on. In addition, the provision of credit which takes<br />
place from suppliers of goods with limited marketability is often only apparently<br />
voluntary, if the supplier is to be rid of the goods in time. In order<br />
to prevent this transfer of the credit risk to persons who involuntarily provide<br />
their credit or, in any event, occupy an inferior negotiating position,<br />
one could consider providing the State and employees with rights of priority<br />
superior to floating charges and introducing more generous regulations regarding<br />
retention of title. Thus, the current situation is not a given one.<br />
However, the Committee believes that the right of priority regulations<br />
should be streamlined rather than being made more complicated. The introduction<br />
of retention of title provisions which are valid in rem with respect to<br />
goods which the purchaser has a right of disposition prior to payment to the<br />
seller would result in a situation where neither the party with the floating<br />
charge nor the seller would be able to rely on the fact that the stock in trade<br />
is available for recourse as security in the event of an bankruptcy.<br />
When a company becomes insolvent, the business mortgage has largely<br />
negative effects.<br />
The existence of security may result in the secured party not taking action<br />
before the security is threatened, and by then the company is often in<br />
such bad shape that a successful reorganisation is impossible. Even if certain<br />
reorganisation actions have a positive current value (the chance that<br />
they will become profitable exceeds the risk of loss), security holders tend to<br />
oppose such proposals since, in the event of success, they can only obtain a<br />
limited portion of the profits (the difference between the current value of the<br />
security and the claim) while, in the event of poor results, he can lose even<br />
more (the entire value of the security). If the security only applies to certain<br />
types of assets, the picture becomes even more complicated. The best situation<br />
would be if all creditors were in the same boat when a reorganisation is<br />
discussed.<br />
Series bankruptcies, which are based on the owner of a limited liability<br />
company being able to purchase the company’s assets after having rolled<br />
the loan over to a new company so that his guarantee need not be utilised,<br />
presuppose that the party which provided the loan to the company in bank-
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 43<br />
ruptcy receives the entire purchase price (corresponding to the loan) as a<br />
dividend in the bankruptcy by means of a business mortgage. This phenomenon,<br />
which in various contexts has troubled the legislature, would<br />
cease to exist if the business mortgage were abolished or significantly restricted.<br />
The above-stated considerations have resulted in some members of the<br />
Committee wishing to abolish the business mortgage entirely, while others<br />
have expressed doubt regarding a limitation on the business mortgage, citing<br />
the provision of credit to smaller and medium-sized companies, most of<br />
which never become insolvent nor the subject of reorganisation proceedings.<br />
However, the Committee has also taken into consideration the fact that a<br />
restriction on the underlying property of a business mortgage is necessary if<br />
the right of priority of tax claims is also to be abolished, as well as the right<br />
of priority of wage claims for wages following notice of dismissal, at the<br />
same time as the wage protection for employees is improved and the prescribed<br />
savings are carried out in the State budget. Certain persons have<br />
conditioned their continued acceptance of the current rules regarding retention<br />
of title provisions, which are disadvantageous to suppliers, on a limitation<br />
of the business mortgage. In conclusion, the Committee has united on a<br />
proposal that the business mortgage, as in Finland, may only encumber<br />
50% of the debtor’s property 2 .<br />
_______________<br />
2 One member (Leif Stenberg, Green Party) believes (together with the Ministry<br />
of Trade and Industry's expert Mats Fagerlund) that the percentage should be<br />
between 50 and 100%. The four Social Democrat members expressed their concern<br />
that lending to small businesses in sparsely-populated areas will decrease<br />
through the reduction of the property underlying the business mortgage, however<br />
they accept the proposal. Of the experts, attorneys Stefan Lindskog and Elisabet<br />
Fura-Sandström state that the right of priority for wage claims should be entirely<br />
abolished, since it primarily finances the wage guarantee, the costs of which<br />
should be apportioned according to other principles, via the State budget or insurance.<br />
Professor of Economics Clas Bergström questions the compulsory limitation<br />
on property underlying the business mortgage which he believes will lead<br />
to a redirecting of the credit flow to the disadvantage of new companies, and he<br />
proposes that each business should itself be allowed to determine its order of<br />
rights of priority: thereby, the business would be able to use its security in the<br />
most effective manner. Lars-Olof Eklöf, Gösta Fischer, Margit Knutsson and<br />
Christer Östlund from various business community organisations express their<br />
regret concerning the limitations of the terms of reference especially the savings<br />
requirement. They believe that smaller and mid-sized companies will have more<br />
difficulty obtaining access to credit but believe that the proposals are well considered<br />
within the framework of the terms of reference. Erik Danhard (the Swedish<br />
Trade Union Confederation) and Ingemar Hamskär (the Confederation of Professional<br />
Employees) do not believe that large unpaid wage claims can be an obsta-
44 Summary SOU <strong>1999</strong>:1<br />
As a consequence of the above, the Committee presents certain proposals<br />
designed to strengthen the remaining business mortgage so that the actual<br />
change does not result in a halving of the borrowing value. The idea is that,<br />
within the framework of 50%, the business mortgage will be as reliable a<br />
form of security as possible.<br />
In this context, the most important proposal is to reconstitute the business<br />
mortgage into a general right of priority in all of the property of the business.<br />
It will thereby not matter whether the accounts receivable of the business<br />
are converted into liquid funds immediately prior to a bankruptcy.<br />
Upon a recalculation of the dividend in all bankruptcies as they appear today,<br />
this would only result in a marginal improvement (2-3%) while the<br />
reliability should be significantly more valuable in conjunction with the extension<br />
of credit. In addition, the abolition of the right of priority for rent<br />
claims is designed to strengthen the remaining business mortgage.<br />
Today a business mortgage creditor can expect, on average, a dividend of<br />
45%. As a result of proposed reform he may expect to receive 22,5% plus<br />
increases related to the extended basis of the business mortgage, the abolishment<br />
of priority for rent claims, and the improved dividends to unsecured<br />
creditors, altogether approximately 30%. Furthermore, he needs not to<br />
worry about a risk that significant stock in trade or receivalles in his specific<br />
case will fall outside the security because they were converted to liquid<br />
funds immediately prior to insolvency proceedings.<br />
It is proposed that the new regulations regarding business mortgage enter<br />
into force following a transition period of 1.5 years during which holders of<br />
business mortgage will have the possibility of terminating the credit and,<br />
where necessary, carrying out an bankruptcy according to the current rules.<br />
cle to reorganisation and oppose the emphasis on the competition-distorting effects<br />
of the wage guarantee. They do not wish the wage guarantee to be used in<br />
business reorganisations outside bankruptcy and do not accept that wages from<br />
the wage guarantee during the business reorganisation may be deducted if the<br />
reorganisation is converted into an bankruptcy. They wish to retain the link between<br />
the right of priority and wage guarantee. They believe that the proposals do<br />
not provide sufficient levels of wage protection, either with regard to times, ceilings,<br />
saved holidays, etc. In addition, they believe that the liability of the estate in<br />
bankruptcy for wages when certain employees are used during the period following<br />
notice of dismissal should result in the re-employment priority regulations in<br />
the Employment Protection Act being applicable. They propose that wages earned<br />
prior to the bankruptcy and two months’ wages following notice of dismissal<br />
should be subject to the wage guarantee, even if the employee works for the estate<br />
during the period following notice of dismissal and, in addition, these wage<br />
claims should have priority over business mortgage. However, the restriction on<br />
the business mortgage to 50% of the current basis is accepted.
SOU <strong>1999</strong>:1 Summary 45<br />
Subordinated claims<br />
Among the Committee’s other proposals, it may be noted that fines, conditional<br />
fines, and claims as a consequence of forfeiture, or other legal effects<br />
due to crimes shall once again be subordinated by law.<br />
Ongoing agreements, etc.<br />
The Committee has been charged with considering the implementation of<br />
regulations according to which a debtor in a business reorganisation will be<br />
able to prematurely terminate onerous, long-term agreements. The purpose<br />
is, naturally, to facilitate a business reorganisation.<br />
This task raises the question of whether it is reasonable that creditors who<br />
have entered into advantageous, long-term agreements are to contribute to a<br />
reorganisation to a greater extent than other creditors who have entered into<br />
advantageous agreements, but who can file a claim for their entire loss upon<br />
breach.<br />
The Committee believes that, in this context, it is also appropriate to consider<br />
the right which a debtor possesses pursuant to Chapter 2, section 20 of<br />
the Business Reorganisation Act to demand future performance without<br />
having to pay for performance received prior to the commencement of the<br />
reorganisation proceedings. If this rule is retained, the question arises as to<br />
whether the rule should not also be applicable in conjunction with bankruptcies.<br />
A closely related question is whether a creditor should be permitted to set<br />
off a claim due to him which is based on performance which was made<br />
prior to the commencement of the insolvency proceedings and which is,<br />
therefore, without a right of priority against a claim for payment which is<br />
based on performance which the debtor in reorganisation or the estate in<br />
bankruptcy made during the insolvency proceedings (such a right of set off<br />
is currently deemed to exist regardless of whether the claims arose out of<br />
the same contractual relationship; NJA 1916, p. 154 and 1996, p. 368).<br />
The Committee will deal with these issues in a final report which it is<br />
anticipated will be published in December <strong>1999</strong>.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 47<br />
Författningsförslag<br />
1 Förslag till<br />
Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)<br />
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 2 kap. 10 a<br />
§, 4 kap. 1 § samt 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse.<br />
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse<br />
2 kap.<br />
10 a §<br />
Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,<br />
skall en borgenärs ansökan om konkurs, ifall gäldenären begär<br />
det, förklaras vilande i avvaktan på att företagsrekonstruktionen upp-<br />
hör.<br />
Finns det särskilda skäl att befara<br />
att gäldenären vidtar eller underlåter<br />
att vidta en viss åtgärd<br />
och därigenom sätter borgenärens<br />
rätt i fara, får dock rätten besluta<br />
att försätta gäldenären i konkurs.<br />
Innan ett sådant beslut meddelas<br />
skall rekonstruktören beredas tillfälle<br />
att yttra sig.<br />
Återvinning till konkursbo får på<br />
begäran av boet ske i enlighet med<br />
4 kap.<br />
1 §<br />
Finns det särskilda skäl att anta<br />
att borgenärens rätt allvarligt<br />
äventyras, får dock rätten besluta<br />
att försätta gäldenären i konkurs.<br />
Innan ett sådant beslut meddelas<br />
skall rekonstruktören beredas tillfälle<br />
att yttra sig.<br />
Rätten skall besluta att försätta<br />
gäldenären i konkurs om gäldenären<br />
inte fullgör sina förpliktelser<br />
enligt 20 b § lönegarantilagen<br />
(1992:497).<br />
Återvinning till konkursbo får på<br />
begäran av boet ske i enlighet med
48 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
vad som anges i detta kapitel.<br />
Återvinning får dock inte ske av<br />
1. betalning av skatt eller avgift<br />
som avses i lagen (1971:1072) om<br />
förmånsberättigade skattefordringar<br />
m.m., om fordringen var<br />
förfallen till betalning,<br />
2. betalning av eller förmånsrätt<br />
för underhållsbidrag enligt äktenskaps-<br />
eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet<br />
var förfallet till betalning<br />
och den underhållsberättigade<br />
inte har gynnats på ett otillbörligt<br />
sätt.<br />
Vid omröstning i ackordsfrågan får<br />
rösträtt utövas endast för bevakade<br />
fordringar. En borgenär som kan<br />
få täckning för sin fordran genom<br />
kvittning eller vars fordran är förenad<br />
med förmånsrätt deltar dock<br />
inte i omröstningen. En borgenär,<br />
som enligt fordringsavtalet har<br />
rätt till betalning först efter övriga<br />
borgenärer, deltar inte heller i omröstningen,<br />
såvida inte de övriga<br />
borgenärerna medger det.<br />
Om en borgenär helt eller delvis<br />
avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt,<br />
deltar han i motsvarande<br />
mån. Kan en borgenärs fordran<br />
endast till viss del täckas genom<br />
kvittning eller understiger värdet<br />
av den egendom i vilken borgenären<br />
har särskild förmånsrätt hans<br />
fordran, deltar han med återstående<br />
del av fordringen.<br />
12 kap.<br />
11 §<br />
vad som anges i detta kapitel.<br />
Återvinning får dock inte ske av<br />
betalning av eller förmånsrätt för<br />
underhållsbidrag enligt äktenskaps-<br />
eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet<br />
var förfallet till betalning<br />
och den underhållsberättigade<br />
inte har gynnats på ett otillbörligt<br />
sätt.<br />
Vid omröstning i ackordsfrågan får<br />
rösträtt utövas endast för bevakade<br />
fordringar. En borgenär som kan<br />
få täckning för sin fordran genom<br />
kvittning eller vars fordran är förenad<br />
med förmånsrätt deltar dock<br />
inte i omröstningen. En borgenär,<br />
som har rätt till betalning först efter<br />
övriga borgenärer, deltar inte<br />
heller i omröstningen, såvida inte<br />
de övriga borgenärerna medger<br />
det.<br />
Om en borgenär helt eller delvis<br />
avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt,<br />
deltar han i motsvarande<br />
mån. Kan en borgenärs fordran<br />
endast till viss del täckas genom<br />
kvittning eller understiger värdet<br />
av den egendom i vilken borgenären<br />
har särskild förmånsrätt eller<br />
förmånsrätt på grund av företagsinteckning<br />
hans fordran, deltar han<br />
med återstående del av fordringen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 49<br />
En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller kan<br />
få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i<br />
omröstningen.<br />
Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få<br />
full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar<br />
som därigenom får full betalning.<br />
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet<br />
för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.<br />
21 §<br />
Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända,<br />
som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.<br />
En borgenär, som enligt ford- En borgenär, som har rätt till beringsavtalet<br />
har rätt till betalning talning först efter övriga borgenä-<br />
först efter övriga borgenärer, förlorer, förlorar sin rätt till betalning<br />
rar sin rätt till betalning av gälde- av gäldenären, om inte alla borgenären,<br />
om inte alla borgenärer som närer som enligt 11 § hade rätt att<br />
enligt 11 § hade rätt att rösta om rösta om ackordsförslaget tillgodo-<br />
ackordsförslaget tillgodoses fullt ut ses fullt ut genom ackordet.<br />
genom ackordet.<br />
Den som har förmånsrätt i viss Den som har förmånsrätt i viss<br />
egendom är bunden av ackordet i egendom eller förmånsrätt på<br />
fråga om belopp som inte kan tas grund av företagsinteckning är<br />
ut ur egendomen.<br />
bunden av ackordet i fråga om belopp<br />
som inte kan tas ut ur egendom<br />
som omfattas av förmånsrätten.<br />
En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som han<br />
kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.<br />
__________________<br />
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.<br />
2. Äldre föreskrifter om återvinning och ackord gäller fortfarande i fråga<br />
om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.
50 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
2 Förslag till<br />
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)<br />
Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)<br />
dels att 5 och 11 §§ skall upphöra att gälla,<br />
dels att 9, 12, 13 och 15 §§ skall ha följande lydelse,<br />
dels att nya 11 § skall ha följande lydelse,<br />
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a och 19 §§, av<br />
följande lydelse.<br />
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse<br />
9 §<br />
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter<br />
den i 4− 7 §§ angivna numreringen.<br />
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4<br />
§ 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 § sjölagen<br />
(1994:1009).<br />
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har<br />
dock företräde framför förmånsrätt<br />
på grund av företagsinteckning,<br />
vilken har sökts samma dag<br />
som beslutet om utmätning meddelades<br />
eller senare, och framför<br />
förmånsrätt på grund av annan<br />
inteckning, vilken har sökts samma<br />
inskrivningsdag som ett ärende<br />
angående anteckning om utmätningen<br />
har tagits upp eller senare.<br />
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom,<br />
om inte annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 § utsökningsbalken.<br />
Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt om<br />
inte något annat följer av 7 kap. 14 eller 16 §§ utsökningsbalken. Om det<br />
inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt<br />
finns för vissa fall särskilda bestämmelser.<br />
11 §<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter<br />
med företagsinteckning i hälften av<br />
den egendom som återstår sedan
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 51<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter<br />
med arbetstagares fordran på lön<br />
eller annan ersättning på grund av<br />
anställningen. Förmånsrätten omfattar<br />
fordringar som har förfallit<br />
till betalning under de sista sex<br />
månaderna av arbetstagarens anställningstid<br />
hos konkursgäldenären<br />
eller därefter. Fordringarna får inte<br />
ha förfallit till betalning tidigare än<br />
tre månader innan konkursansökningen<br />
kom in till tingsrätten. Har<br />
konkursen föregåtts av ett förfarande<br />
enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion<br />
och har konkursansökningen<br />
gjorts inom ett år<br />
från det att företagsrekonstruktionen<br />
upphörde, skall vid tillämpning<br />
av tredje meningen, om det är förmånligare<br />
för arbetstagaren, anses<br />
som om konkursansökningen hade<br />
gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktionen<br />
skedde. I sådant<br />
fall skall det bortses från tiden<br />
mellan ansökningarna.<br />
Fordran på uppsägningslön omfattas<br />
av förmånsrätt längst för<br />
uppsägningstid som beräknats enligt<br />
11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd.<br />
Uppsägningslön<br />
för tid under vilken arbetstagaren<br />
inte utför arbete åt konkursgälde-<br />
12 §<br />
borgenärer med bättre förmånsrätt<br />
fått fullt betalt.<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter<br />
med arbetstagares fordran på lön<br />
eller annan ersättning på grund av<br />
anställningen. Förmånsrätten omfattar<br />
fordringar som belöper på<br />
tiden före konkursbeslutet samt<br />
under ytterligare sju dagar. Fordringarna<br />
får inte ha intjänats eller,<br />
om lönen eller ersättningen skall<br />
bestämmas efter särskild beräkningsgrund,<br />
inte ha förfallit till<br />
betalning tidigare än tre månader<br />
innan konkursansökningen kom in<br />
till tingsrätten. Tidsfristen i tredje<br />
meningen kan förlängas om arbetsgivaren<br />
avvikit eller på annat<br />
sätt hållit sig undan. Har konkursen<br />
föregåtts av ett förfarande enligt<br />
lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion<br />
och har konkursansökningen<br />
gjorts inom ett år från det att<br />
företagsrekonstruktionen upphörde,<br />
skall vid tillämpning av tredje meningen,<br />
om det är förmånligare för<br />
arbetstagaren, anses som om konkursansökningen<br />
hade gjorts då ansökningen<br />
om företagsrekonstruktionen<br />
skedde. I sådant fall skall det<br />
bortses från tiden mellan ansök-<br />
ningarna.<br />
Fordran på lön under sju dagar<br />
efter konkursbeslutet omfattas av<br />
förmånsrätt oavsett om arbetstagaren<br />
under denna tid arbetat åt konkursboet,<br />
dock med avräkning för<br />
lön som förvärvats genom arbete<br />
åt annan.
52 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
nären eller annan och inte heller<br />
driver egen rörelse, omfattas av<br />
förmånsrätt endast om arbetstagaren<br />
kan visa att han har anmält sig<br />
hos offentlig arbetsförmedling som<br />
arbetssökande. För uppsägningstid<br />
omfattar förmånsrätten endast lön<br />
eller ersättning som överstiger inkomst<br />
vilken arbetstagaren under<br />
den tid lönen eller ersättningen avser<br />
har haft av egen rörelse eller<br />
har förvärvat eller borde ha kunnat<br />
förvärva i en annan anställning.<br />
Vid bestämmande av i vilken<br />
utsträckning fordran på lön eller<br />
ersättning under uppsägningstid<br />
omfattas av förmånsrätt, skall med<br />
samtidig inkomst i annan anställning<br />
jämställas utbildningsbidrag<br />
som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning,<br />
i den mån<br />
bidraget avser samma tid som lönen<br />
eller ersättningen och arbetstagaren<br />
har blivit berättigad till<br />
bidrag efter uppsägningen.<br />
Om en lönefordran som har förfallit<br />
tidigare än tre månader före<br />
konkursansökningen har varit föremål<br />
för tvist, omfattas den av förmånsrätt<br />
om talan har väckts eller<br />
förhandling som föreskrivs i kollektivavtal<br />
eller lagen (1976:580) om<br />
medbestämmande i arbetslivet har<br />
begärts inom fyra månader från förfallodagen<br />
och konkursansökningen<br />
har följt inom sex månader från det<br />
att tvisten slutligt har avgjorts.<br />
Om en lönefordran, som har intjänats<br />
tidigare än tre månader före<br />
konkursansökningen, har varit föremål<br />
för tvist, omfattas den av förmånsrätt<br />
om talan har väckts eller<br />
förhandling som föreskrivs i kollektivavtal<br />
eller lagen (1976:580) om<br />
medbestämmande i arbetslivet har<br />
begärts inom fyra månader från förfallodagen<br />
och konkursansökningen<br />
har följt inom två månader från det<br />
att tvisten slutligt har avgjorts.<br />
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen<br />
omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och<br />
det närmast föregående intjänandeåret.<br />
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare<br />
eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 53<br />
och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om<br />
pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit<br />
ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§<br />
lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.<br />
Om konkursgäldenären är näringsidkare,<br />
skall en arbetstagare<br />
som själv eller tillsammans med<br />
nära anförvanter senare än sex<br />
månader före konkursansökningen<br />
har ägt en väsentlig andel av företaget<br />
och som haft ett betydande<br />
inflytande över dess verksamhet<br />
inte ha förmånsrätt enligt denna<br />
paragraf för lön eller pension.<br />
13 §<br />
12 a §<br />
Förmånsrätt för lön eller annan<br />
ersättning på grund av anställningen<br />
gäller för varje arbetstagare<br />
med högst ett belopp som<br />
motsvarar tio gånger det vid tiden<br />
för konkursbeslutet gällande basbeloppet<br />
enligt 1 kap. 6 § lagen<br />
(1962:381) om allmän försäkring.<br />
Om konkursgäldenären är näringsidkare,<br />
skall en arbetstagare<br />
som själv eller tillsammans med<br />
nära anförvanter senare än sex<br />
månader före konkursansökningen<br />
har ägt en väsentlig andel av företaget<br />
och som haft ett betydande<br />
inflytande över dess verksamhet<br />
inte ha förmånsrätt för lön eller<br />
pension.<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till arbetstagare,<br />
som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.<br />
Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig<br />
pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän<br />
försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i före-
54 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
kommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan<br />
eller enligt privat pensionsförsäkring.<br />
Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension<br />
som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret<br />
för pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 § femte stycket.<br />
Om gäldenären är näringsidkare,<br />
äger 12 § sjätte stycket motsvarande<br />
tillämpning.<br />
Särskild förmånsrätt har företräde<br />
framför allmän förmånsrätt. En<br />
fordran med allmän förmånsrätt<br />
enligt 10 eller 10 a § tas dock, om<br />
det behövs, ut före fordringar med<br />
särskild förmånsrätt enligt 5 eller<br />
8 § i annan lös egendom än tomträtt.<br />
Vad som tas ut på detta sätt<br />
skall, när det finns särskilda förmånsrätter<br />
i olika egendomsgrupper,<br />
fördelas på grupperna i förhållande<br />
till den köpeskilling som<br />
har erhållits för varje grupp.<br />
15 §<br />
Särskild förmånsrätt har företräde<br />
framför allmän förmånsrätt. En<br />
fordran med allmän förmånsrätt<br />
enligt 10 eller 10 a § tas dock, om<br />
det behövs, ut före fordringar med<br />
särskild förmånsrätt enligt 8 § i<br />
annan lös egendom än tomträtt.<br />
Vad som tas ut på detta sätt skall,<br />
när det finns särskilda förmånsrätter<br />
i olika egendomsgrupper,<br />
fördelas på grupperna i förhållande<br />
till den köpeskilling som har erhållits<br />
för varje grupp.<br />
19 §<br />
Böter, viten och fordran på grund<br />
av förverkande eller annan särskild<br />
rättsverkan av brott får vid<br />
konkurs utdelning efter andra<br />
fordringar.<br />
_____________________<br />
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000, då lagen (1971:1072) om förmånsberättigade<br />
skattefordringar m.m. skall upphöra att gälla.<br />
2. I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på<br />
grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser<br />
fortfarande.<br />
3. Om en näringsidkares egendom vid denna lags ikraftträdande omfattas<br />
av ett företagshypotek, gäller för tiden till den 1 januari 2002 eller den tidigare<br />
tidpunkt, då egendomen inte längre omfattas av företagshypoteket,<br />
äldre bestämmelser i fråga om förmånsrätt som följer med företagshypotek.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 55<br />
4. Skulle ändringarna i denna lag, om de tillämpades den 1 juli 2000, ha<br />
medfört att ett företagshypotek jämte övriga säkerheter inte längre hade<br />
utgjort betryggande säkerhet och ställer gäldenären inte inom en månad efter<br />
anmodan kompletterande säkerhet som borgenären skäligen kan åtnöjas<br />
med, får denne före den 1 januari 2002 säga upp den fordran för vilken företagshypoteket<br />
upplåtits till betalning inom sex månader utan hinder av att<br />
längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte får ske. Har<br />
borgenären före den 1 januari 2002 väckt talan om betalning och anmält<br />
detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning, gäller äldre bestämmelser<br />
i fråga om förmånsrätt som följer med företagshypotek i en<br />
konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som inkommit till rätten<br />
innan tre månader förflutit från det att domstolen skilt sig från målet genom<br />
dom eller beslut som har vunnit laga kraft.<br />
5. Om det i lag eller i en författning som har beslutats av regeringen hänvisas<br />
till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrit i denna lag tillämpas<br />
i stället den nya föreskriften.
56 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
3 Förslag till<br />
Lag om företagsinteckning<br />
Härigenom föreskrivs följande<br />
1 kap. Allmänna bestämmer<br />
1 § Företagsinteckning beviljas med visst belopp i svenska kronor i sökandens<br />
hela förmögenhet. Bevis om inteckningen kallas företagsinteckningsbrev.<br />
2 § Om ägaren av den egendom i vilken företagsinteckning beviljats<br />
överlämnat ett företagsinteckningsbrev till säkerhet för en fordran, som<br />
uppkommit när ägaren bedrev eller skulle börja bedriva näringsverksamhet,<br />
åtnjuter borgenären intill inteckningsbrevets belopp förmånsrätt enligt<br />
förmånsrättslagen (1970:979) till betalning för fordringen.<br />
I den mån inteckningsbrevets belopp inte räcker till betalning har borgenären<br />
rätt att få betalt genom ett tillägg. Tillägget får inte överstiga femton<br />
procent av inteckningsbrevets belopp jämte ränta på detta belopp från den<br />
dag då egendomen utmättes eller konkursansökan gjordes. Räntan beräknas<br />
för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda,<br />
vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter.<br />
Har flera inteckningsbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har<br />
inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra,<br />
skall bestämmelserna i första stycket om inteckningsbrevets belopp<br />
avse inteckningsbrevens sammanlagda belopp.<br />
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om företagsinteckningsbrevet<br />
utgör säkerhet för honom i andra hand.<br />
Förmånsrätt för företagsinteckningsbrev upphör om fordringen preskriberats<br />
eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse på okända borgenärer.<br />
3 § En företagsinteckning ger företräde i förhållande till annan företagsinteckning<br />
i den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckningar som<br />
söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.<br />
4 § Ett konkursbo har inte rätt att få företagsinteckning eller att upplåta<br />
förmånsrätt i företagsinteckningsbrev.<br />
5 § Om borgenären har tillerkänts betalning i konkurs på grund av företagsinteckning,<br />
är företagsinteckningen utan verkan till ett belopp som<br />
motsvarar vad som har erhållits på företagsinteckningsbrevets belopp.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 57<br />
2 kap. Inskrivningsförfarandet<br />
Inskrivningsregister och inskrivningsmyndighet<br />
1 § Inskrivning enligt denna lag sker i ett särskilt inskrivningsregister<br />
(företagsinteckningsregistret). Detta förs med hjälp av automatisk databehandling.<br />
2 § Ärenden om företagsinteckning eller annan införing i företagsinteckningsregistret<br />
på grund av föreskrift i denna lag eller annan författning<br />
(inskrivningsärenden) handläggs av en för landet gemensam inskrivningsmyndighet.<br />
<strong>Regeringen</strong> bestämmer vilken myndighet som skall vara inskrivningsmyndighet.<br />
Inskrivningsmyndigheten förestås av en inskrivningsdomare som skall vara<br />
lagfaren.<br />
Handläggningen av inskrivningsärenden<br />
3 § För behandlingen av inskrivningsärenden gäller bestämmelserna om<br />
tvistemål i rättegångsbalken i tillämpliga delar, i den mån inte något annat<br />
följer av denna lag.<br />
Ansökningar och anmälningar i inskrivningsärenden skall vara skriftliga.<br />
4 § Inskrivningsärendena tas upp på en inskrivningsdag. Inskrivningsdag<br />
hålls till klockan tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag<br />
som inte är helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton<br />
och nyårsafton. <strong>Regeringen</strong> eller den myndighet som regeringen bestämmer<br />
kan besluta att en inskrivningsdag skall ställas in, om det finns särskilda<br />
skäl till det.<br />
En ansökan eller anmälan som har kommit in efter klockan tolv en viss<br />
dag anses gjord på nästföljande inskrivningsdag.<br />
5 § Hos inskrivningsmyndigheten förs dagbok över inskrivningsärendena.<br />
Handlingarna i sådana ärenden förs samman i akter.<br />
Har sökanden eller någon annan lämnat en uppgift eller förklaring av<br />
betydelse för ärendets prövning eller har en särskild utredning gjorts i<br />
ärendet, skall detta antecknas i akten. I akten tas även upp förelägganden<br />
och andra beslut som inte skall föras in i företagsinteckningsregistret.<br />
6 § Om det är nödvändigt för utredningen, får ett inskrivningsärende<br />
skjutas upp till en senare inskrivningsdag.
58 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Om ett ärende skjuts upp, får sökanden föreläggas att lägga fram den utredning<br />
som behövs. Ansökningen får förklaras förfallen, om sökanden<br />
inte följer föreläggandet. Föreläggandet skall innehålla en upplysning om<br />
detta.<br />
Ett inskrivningsärende får vidare skjutas upp till en senare inskrivningsdag,<br />
om ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning inte lämpligen<br />
kan prövas omedelbart. Ett ärende som har skjutits upp av denna anledning<br />
skall tas upp till prövning senast på femte inskrivningsdagen efter<br />
den inskrivningsdag då ansökningen gjordes.<br />
7 § Beslut skall föras in i företagsinteckningsregistret om beslutet innebär<br />
att en ansökan i inskrivningsärende bifalls, avslås eller förklaras förfallen<br />
eller att ett ärende skjuts upp. Skälen för beslutet skall antecknas i akten<br />
eller i dagboken, om beslutet innebär att ansökningen inte bifalls.<br />
Beslut som skall föras in i registret meddelas genom införandet och skall<br />
anses ha det innehåll som framgår av registret.<br />
8 § Om ett beslut i inskrivningsärende har gått emot sökanden eller någon<br />
annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet.<br />
I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har antecknats i akten<br />
eller i dagboken och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.<br />
9 § Om ett inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till<br />
ny handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall det ske utan dröjsmål<br />
efter det att beslutet har kommit myndigheten till handa.<br />
Inteckningsansökan<br />
10 § En ansökan om företagsinteckning skall innehålla uppgift om det belopp<br />
i svenskt mynt på vilket inteckningen skall lyda. Sökanden skall lämna<br />
styrkt uppgift om namn och person- eller organisationsnummer. Är sökanden<br />
ett dödsbo skall den avlidnes personnummer anges.<br />
11 § En ansökan om företagsinteckning skall avslås, om<br />
1. bestämmelserna i 3 § andra stycket och 10 § inte har iakttagits,<br />
2. sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den inskrivningsdag då<br />
inteckningen söks eller<br />
3. en företagsinteckning som begränsats till näringsverksamhet av viss art<br />
eller visst giltighetsområde gäller i sökandens egendom.<br />
12 § Om det inte finns något hinder skall företagsinteckning beviljas och<br />
företagsinteckningsbrev utfärdas på grund av inteckningen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 59<br />
Bestämmelser om utfärdande av nytt företagsinteckningsbrev i stället för<br />
inteckningsbrev som har dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av<br />
förkommen handling.<br />
13 § En företagsinteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som en<br />
annan företagsinteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den<br />
andra inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts efter<br />
en annan inteckning gäller också efter en inteckning med lika rätt som eller<br />
bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i beslutet.<br />
Inteckningsåtgärder<br />
14 § Ett företagsinteckningsbrev får på ansökan av den vars egendom intecknats<br />
och efter medgivande av inteckningsbrevets innehavare bytas ut<br />
mot två eller flera nya inteckningsbrev (utbyte). I fråga om de nya inteckningsbrevens<br />
inbördes företrädesrätt gäller 13 §.<br />
15 § Företagsinteckningar som besvärar samma verksamhet och har inbördes<br />
lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av<br />
ägaren av den intecknade egendomen och efter medgivande av företagsinteckningsbrevens<br />
innehavare föras samman till en inteckning<br />
(sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som<br />
tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som har<br />
sämsta rätt.<br />
En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre<br />
belopp än det som de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår<br />
till, om sökanden begär det och inteckningsbrevens innehavare medger det.<br />
16 § En företagsinteckning får på ansökan av den vars egendom intecknats<br />
och efter medgivande av företagsinteckningsbrevets innehavare sättas ned<br />
efter en annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned efter<br />
en annan inteckning gäller också efter en inteckning med lika rätt som eller<br />
bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i beslutet.<br />
17 § På ansökan av den vars egendom intecknats och efter medgivande av<br />
företagsinteckningsbrevets innehavare får en företagsinteckning dödas<br />
(dödning).<br />
Bestämmelser om dödning av inteckning när företagsinteckningsbrevet<br />
har förkommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.
60 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
18 § I fall då medgivande krävs enligt 14− 17 §§ skall inteckningsbrevet<br />
ges in till inskrivningsmyndigheten.<br />
19 § På ansökan av den som innehar ett företagsinteckningsbrev skall innehavet<br />
antecknas i företagsinteckningsregistret. Föreläggande skall meddelas<br />
sökanden att visa upp hypoteksbrevet, om det finns anledning att<br />
anta att han inte innehar detta. Om någon annan redan är antecknad som<br />
innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan det nya innehavet har<br />
antecknats föra av den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav<br />
var antecknat.<br />
En anteckning om innehav skall avföras, om den vars innehav har antecknats<br />
anmäler att innehavet har upphört.<br />
Anteckning och rättelse i företagsinteckningsregistret<br />
20 § I företagsinteckningsregistret skall antecknas när det har anmälts till<br />
inskrivningsmyndigheten att betalning vid konkurs har utfallit på ett företagsinteckningsbrevs<br />
belopp.<br />
Det kan även i andra fall följa av lag eller annan författning att ett visst<br />
förhållande skall antecknas i registret.<br />
En anteckning i registret skall avföras, om den uppenbarligen inte längre<br />
kan vara av betydelse.<br />
21 § En införing i företagsinteckningsregistret skall rättas, om införingen<br />
innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av inskrivningsmyndighetens<br />
eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende eller till följd av något<br />
tekniskt fel. Det inbördes företrädet mellan inteckningar som berörs av<br />
en rättelse skall bestämmas efter vad som är skäligt, om rättelsen kan skada<br />
den vars egendom intecknats eller någon innehavare av företagsinteckningsbrev.<br />
Tillfälle att yttra sig skall lämnas den vars rätt berörs, om han är känd,<br />
samt den myndighet som avses i 3 kap. 3 §.<br />
En anteckning om ärendet skall göras i registret, om inte beslut meddelas<br />
samma dag som ärendet har tagits upp.<br />
22 § Beslut i ärenden om rättelse meddelas genom införing i registret.<br />
Skälen för beslutet antecknas i akten eller i dagboken. I stället för bevis<br />
eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare införingen skall<br />
en ny sådan handling utfärdas.<br />
Den tidigare handlingen skall fordras in, göras obrukbar och behållas av<br />
inskrivningsmyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ge in
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 61<br />
den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får<br />
vite sättas ut. Vitet döms ut av inskrivningsmyndigheten.<br />
Överklagande<br />
23 § Ett beslut i inskrivningsärende får överklagas hos hovrätten. Skrivelsen<br />
skall ges in till inskrivningsmyndigheten.<br />
Klagotiden i fråga om slutligt beslut är fyra veckor från den inskrivningsdag<br />
till vilken beslutet är att hänföra. Vid överklagande tillämpas i<br />
övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts<br />
beslut.<br />
Ett överklagande av ett beslut som har förts in i företagsinteckningsregistret,<br />
skall antecknas där. När det slutliga beslutet med anledning av<br />
överklagandet har vunnit laga kraft, skall beslutets innehåll antecknas.<br />
24 § Beslut i ärenden om rättelse får överklagas även av den myndighet<br />
som avses i 3 kap. 3 §.<br />
3 kap. Rätt till ersättning i vissa fall<br />
1 § Om någon lider skada till följd av tekniskt fel i företagsinteckningsregistret<br />
eller i någon anordning som hos inskrivningsmyndigheten eller annan<br />
statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning<br />
av staten.<br />
Ersättningen skall efter skälighet sättas ned eller helt falla bort, om den<br />
skadelidande har medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning<br />
underlåta att vidta åtgärd för att bevara sin rätt eller genom eget vållande<br />
på annat sätt.<br />
2 § En rättsägare som avses i 4 kap. 22 § har rätt till ersättning av staten,<br />
om han lider skada till följd av ett beslut i ärende om rättelse. Ersättning<br />
utgår dock inte, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet<br />
eller andra omständigheter borde ha insett att fel förekommit.<br />
3 § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt 1 eller 2 § av den<br />
myndighet som regeringen bestämmer.<br />
4 § Om den som enligt 1 eller 2 § är berättigad till ersättning av staten<br />
har haft rätt att kräva beloppet som skadestånd av någon annan, träder<br />
staten in i rätten mot denne.
62 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Ersättning enligt 1 eller 2 § på grund av domstols dom betalas ut sedan<br />
domen har vunnit laga kraft.<br />
____________________<br />
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Genom lagen om företagsinteckning<br />
upphävs, med de begränsningar som följer av denna lag, lagen<br />
(1984:649) om företagshypotek.<br />
2. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har<br />
ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.<br />
3. Denna lag gäller även i fråga om företagsinteckningar som har meddelats<br />
eller sökts före ikraftträdandet av lagen om företagsinteckning. Vad<br />
som föreskrivs i denna lag i fråga om företagsinteckningar gäller även<br />
förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier.<br />
4. I fråga om företagshypotek vid utmätning eller konkurs som har beslutats<br />
på grund av en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet av denna<br />
lag, gäller äldre bestämmelser.<br />
5. En inteckning, som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av denna<br />
lag och som begränsats till näringsverksamhet av viss art, verksamheten<br />
på en eller flera fastigheter eller verksamhet som hänför sig till ett eller<br />
flera koncessionsområden, får på ansökan av näringsidkaren och efter<br />
medgivande av företagshypoteksbrevets innehavare utsträckas att gälla i<br />
hela gäldenärens förmögenhet. Om en sådan ansökan gäller i tillämpliga<br />
delar bestämmelserna i denna lag angående ansökan om inteckning. Utsträckning<br />
får inte ske så att inteckningen i fråga om omfattningen avviker<br />
från en annan inteckning som är beviljad eller sökt i samma gäldenärs<br />
förmögenhet.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 63<br />
4 Förslag till<br />
Lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel<br />
med lösören, som köparen låter i säljarens vård<br />
kvarbliva<br />
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,<br />
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall upphöra att gälla.<br />
___________________<br />
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
64 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
5 Förslag till<br />
Lag om ändring i lagen (1996:764) om<br />
företagsrekonstruktion<br />
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion<br />
att 2 kap. 3 §, 3 kap. 3, 8, 14 och 16 § skall ha följande lydelse.<br />
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse<br />
En ansökan av gäldenären skall<br />
innehålla<br />
1. en kortfattad redogörelse för<br />
gäldenärens ekonomi och orsakerna<br />
till betalningssvårigheterna<br />
2. en borgenärsförteckning<br />
3. en redogörelse för hur gäldenären<br />
avser att verksamheten skall<br />
bedrivas i fortsättningen och en<br />
uppgörelse nås med borgenärerna,<br />
och<br />
4. ett förslag till rekonstruktör<br />
samt behövliga uppgifter om dennes<br />
lämplighet för uppdraget.<br />
I ackordsförhandling deltar endast<br />
borgenärer vilkas fordringar uppkommit<br />
före ansökan om företagsrekonstruktion.<br />
En borgenär som<br />
kan få täckning för sin fordran genom<br />
kvittning eller vars fordran är<br />
förenad med förmånsrätt deltar<br />
inte i förhandlingen. En borgenär<br />
2 kap.<br />
3 §<br />
3 kap.<br />
3 §<br />
En ansökan av gäldenären skall<br />
innehålla<br />
1. en kortfattad redogörelse för<br />
gäldenärens ekonomi och orsakerna<br />
till betalningssvårigheterna,<br />
2. en borgenärsförteckning,<br />
3. en redogörelse för hur gäldenären<br />
avser att verksamheten skall<br />
bedrivas i fortsättningen och en<br />
uppgörelse nås med borgenärerna,<br />
4. en uppgift om huruvida gäldenären<br />
anser att lönegaranti bör<br />
utgå under företagsrekonstruktionen,<br />
och<br />
5. ett förslag till rekonstruktör<br />
samt behövliga uppgifter om dennes<br />
lämplighet för uppdraget.<br />
I ackordsförhandling deltar endast<br />
borgenärer vilkas fordringar uppkommit<br />
före ansökan om företagsrekonstruktion.<br />
En borgenär som<br />
kan få täckning för sin fordran genom<br />
kvittning eller vars fordran är<br />
förenad med förmånsrätt deltar<br />
inte i förhandlingen. En borgenär
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 65<br />
som enligt fordringsavtalet har<br />
rätt till betalning först efter övriga<br />
borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen<br />
om inte övriga borgenärer<br />
som deltar i förhandlingen<br />
medger det.<br />
Om en borgenär helt eller delvis<br />
avstår från kvittningsrätt eller<br />
förmånsrätt, deltar han i förhandlingen<br />
i motsvarande mån. Kan en<br />
borgenärs fordran endast till viss<br />
del täckas genom kvittning eller<br />
understiger värdet av den egendom<br />
i vilken en borgenär har särskild<br />
förmånsrätt hans fordran, deltar<br />
han med återstående del av fordringen.<br />
som vid konkurs skulle ha rätt till<br />
betalning först efter övriga borgenärer,<br />
deltar inte heller i förhandlingen<br />
om inte övriga borgenärer<br />
som deltar i förhandlingen medger<br />
det.<br />
Om en borgenär helt eller delvis<br />
avstår från kvittningsrätt eller<br />
förmånsrätt, deltar han i förhandlingen<br />
i motsvarande mån. Kan en<br />
borgenärs fordran endast till viss<br />
del täckas genom kvittning, eller<br />
understiger värdet av den egendom<br />
i vilken en borgenär har särskild<br />
förmånsrätt eller förmånsrätt på<br />
grund av företagsinteckning hans<br />
fordran, deltar han med återstående<br />
del av fordringen.<br />
Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har<br />
förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras fordringar<br />
i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande<br />
mån.<br />
En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen<br />
till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.<br />
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet<br />
för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.<br />
8 §<br />
Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som<br />
okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.<br />
En borgenär som enligt ford- En borgenär som vid konkurs<br />
ringsavtalet har rätt till betalning skulle ha rätt till betalning först ef-<br />
först efter övriga borgenärer förter övriga borgenärer förlorar sin<br />
lorar sin rätt till betalning av gäl- rätt till betalning av gäldenären, om<br />
denären, om inte alla borgenärer inte alla borgenärer som enligt 3 §<br />
som enligt 3 § hade rätt att delta i hade rätt att delta i ackordsför-<br />
ackordsförhandlingen tillgodoses handlingen tillgodoses fullt ut ge-<br />
fullt ut genom ackordet. En bornom ackordet.<br />
genär med förmånsrätt i viss En borgenär med förmånsrätt i<br />
egendom är bunden av ackordet i viss egendom eller förmånsrätt på<br />
fråga om belopp som inte kan tas grund av företagsinteckning är<br />
ut ur egendomen.<br />
bunden av ackordet i fråga om be-
66 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
14 §<br />
lopp som enligt 16 § tredje stycket<br />
bedömts överstiga värdet av den<br />
egendom som omfattas av förmånsrätten.<br />
I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket skall tillgångarna tas<br />
upp till noggrant uppskattade värden. Om möjligt skall även lämnas specificerad<br />
uppgift om de värden som i bokföringshandlingarna har åsatts tillgångarna<br />
eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden.<br />
Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs<br />
namn och postadress.<br />
Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen för<br />
ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag skall beräknas<br />
efter den kurs som gällde nämnda dag.<br />
Har en borgenär förmånsrätt skall det anges jämte grunden till det.<br />
Förekommer anmärkning mot<br />
fordran eller bedöms värdet av<br />
egendom, vari en borgenär har särskild<br />
förmånsrätt, understiga hans<br />
fordran, skall det anges.<br />
Förekommer anmärkning mot<br />
fordran eller bedöms värdet av<br />
egendom, vari en borgenär har särskild<br />
förmånsrätt eller förmånsrätt<br />
på grund av förmånsrättsinteckning,<br />
understiga hans fordran,<br />
skall det anges.<br />
16 §<br />
Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran<br />
som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos rekonstruktören<br />
i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid<br />
borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen.<br />
Finner rekonstruktören anledning<br />
till anmärkning mot en fordran som<br />
skulle omfattas av ackordet eller<br />
framställer gäldenären eller en<br />
borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören,<br />
skall denne skyndsamt<br />
underrätta den borgenär vars<br />
fordran avses med anmärkningen.<br />
Detsamma gäller, när värdet av<br />
egendom vari borgenär har särskild<br />
förmånsrätt bedöms understiga<br />
fordringen.<br />
Finner rekonstruktören anledning<br />
till anmärkning mot en fordran som<br />
skulle omfattas av ackordet eller<br />
framställer gäldenären eller en<br />
borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören,<br />
skall denne skyndsamt<br />
underrätta den borgenär vars<br />
fordran avses med anmärkningen.<br />
Detsamma gäller, när värdet av<br />
egendom vari borgenär har särskild<br />
förmånsrätt eller förmånsrätt på<br />
grund av företagsinteckning be-
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 67<br />
döms understiga fordringen. I sådant<br />
fall skall rätten, på begäran<br />
av rekonstruktören, gäldenären<br />
eller annan borgenär, fastställa<br />
hur stor del av borgenärens fordran<br />
som skall anses överstiga<br />
egendomens värde.<br />
_____________________<br />
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.<br />
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i en företagsrekonstruktion som<br />
beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
68 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
6 Förslag till<br />
Lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)<br />
Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)<br />
dels att 1, 3, 7, 9 och 28 §§ skall ha följande lydelse,<br />
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 7 a, 20 a och 20 b §§,<br />
av följande lydelse,<br />
dels att det skall införas en ny rubrik före 20 a § av följande lydelse.<br />
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse<br />
För betalning av arbetstagares<br />
fordran hos en arbetsgivare som<br />
har försatts i konkurs i Sverige eller<br />
i ett annat nordiskt land svarar<br />
staten enligt denna lag (statlig lönegaranti).<br />
1 §<br />
3 §<br />
För betalning av arbetstagares<br />
fordran hos en arbetsgivare, som<br />
har försatts i konkurs i Sverige eller<br />
i ett annat nordiskt land eller<br />
beträffande vilken beslut fattats<br />
om företagsrekonstruktion enligt<br />
lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,<br />
svarar staten enligt<br />
denna lag (statlig lönegaranti).<br />
Om arbetsgivaren tidigare har varit försatt i konkurs, betalas inte fordringar<br />
som har gjorts eller hade kunnat göras gällande i konkursen.<br />
Om arbetsgivarens verksamhet<br />
var föremål för företagsrekonstruktion<br />
enligt lagen om företagsrekonstruktion<br />
när arbetsgivaren<br />
försattes i konkurs, skall lönegaranti<br />
som uppburits på grund<br />
av företagsrekonstruktionen avräknas<br />
från arbetstagarens rätt<br />
till betalning enligt garantin på<br />
grund av konkursen.<br />
Betalning enligt garantin lämnas<br />
för sådan fordran på lön eller an-<br />
7 §<br />
Vid konkurs lämnas betalning enligt<br />
garantin för sådan fordran på
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 69<br />
nan ersättning som har förmånsrätt<br />
enligt 12 § förmånsrättslagen<br />
(1970:979) och för fordran på pension<br />
som har förmånsrätt enligt 12<br />
eller 13 § samma lag.<br />
I vilken utsträckning fordran på<br />
lön eller pension får göras gällande<br />
i konkurs framgår av 5 kap. 2 §<br />
konkurslagen (1987:672).<br />
lön eller annan ersättning som har<br />
förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen<br />
(1970:979) och för fordran<br />
på pension som har förmånsrätt<br />
enligt 12 eller 13 § samma lag.<br />
Vid företagsrekonstruktion lämnas<br />
betalning efter särskilt beslut<br />
av rekonstruktören för sådan fordran<br />
på lön eller annan ersättning<br />
som skulle ha haft förmånsrätt enligt<br />
12 § förmånsrättslagen om arbetsgivaren<br />
försatts i konkurs i<br />
stället för att beslut fattats om företagsrekonstruktion.<br />
Betalning enligt garantin lämnas<br />
också för fordran på uppsägningslön<br />
som belöper på tiden efter<br />
konkursbeslutet eller beslutet om<br />
företagsrekonstruktion enligt lagen<br />
om företagsrekonstruktion. Betalning<br />
lämnas dock inte till sådan<br />
arbetstagare som avses i 12 a §<br />
andra stycket förmånsrättslagen<br />
(1970:979).<br />
Fordran på uppsägningslön omfattas<br />
av garantin längst för uppsägningstid<br />
som motsvarar uppsägningstid<br />
enligt 11 § lagen<br />
(1982:80) om anställningsskydd.<br />
Från fordran på uppsägningslön<br />
avräknas vad arbetstagaren uppburit<br />
eller kunnat uppbära i egen<br />
rörelse, förvärvat eller kunnat förvärva<br />
hos rekonstruktionsgäldenären,<br />
konkursboet eller annan och<br />
vad som uppburits som utbildningsbidrag<br />
som utgår av statsmedel<br />
vid arbetsmarknadsutbildning,
70 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
För fordran med förmånsrätt enligt<br />
12 § förmånsrättslagen (1970:979)<br />
gäller garantin för varje arbetstagare<br />
med högst 100 000 kronor. Betalning<br />
för fordran som avser ersättning<br />
för särskilda kostnader utgår<br />
framför annan fordran.<br />
9 §<br />
i den mån bidraget avser samma<br />
tid som lönen eller ersättningen<br />
och arbetstagaren har blivit berättigad<br />
till bidrag efter uppsägningen.<br />
För rätt till betalning av uppsägningslön<br />
skall arbetstagaren<br />
kunna visa att han har anmält sig<br />
hos offentlig arbetsförmedling som<br />
arbetssökande.<br />
7a§<br />
Arbetstagarens rätt tillbetalning<br />
enligt garantin är oberoende av<br />
om hans fordran på grund av betalningen<br />
enligt garantin sätts ned<br />
genom ett ackord.<br />
I vilken utsträckning fordran på<br />
lön eller pension får göras gällande<br />
i konkurs framgår av 5 kap.<br />
2 § konkurslagen (1987:672).<br />
För fordran på lön eller annan ersättning<br />
eller pension med förmånsrätt<br />
enligt 12 § förmånsrättslagen<br />
(1970:979) gäller garantin<br />
för varje arbetstagare med högst<br />
ett belopp som motsvarar fyra<br />
gånger det vid tiden för konkursbeslutet<br />
eller beslutet om företagsrekonstruktion<br />
enligt lagen om företagsrekonstruktion<br />
gällande basbeloppet<br />
enligt 1 kap. 6 § lagen<br />
(1962:381) om allmän försäkring.<br />
För fordran på lön eller annan ersättning<br />
gäller garantin för en<br />
sammanlagd tidsperiod om högst<br />
åtta anställningsmånader. Betalning<br />
för fordran som avser ersättning<br />
för särskilda kostnader utgår<br />
framför annan fordran.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 71<br />
I fråga om utbetalat garantibelopp<br />
inträder staten i arbetstagarens rätt<br />
mot konkursgäldenären. Utdelning<br />
i konkursen för arbetstagarens<br />
fordran som ersatts av garantin<br />
tillfaller staten intill detta belopp.<br />
Företagsrekonstruktion<br />
20 a §<br />
20 b §<br />
28 §<br />
Om lönegaranti utgår på grund av<br />
företagsrekonstruktion gäller 10,<br />
16− 20 samt 22− 36 §§ i tillämpliga<br />
delar.<br />
Om betalning enligt garantin<br />
lämnats eller förväntas bli lämnad<br />
för fordran hos en arbetsgivare<br />
vars verksamhet är föremål för<br />
företagsrekonstruktion, skall arbetsgivaren<br />
betala eller ställa betryggande<br />
säkerhet för statens<br />
fordran till följd av betalningen<br />
jämte ränta uppgående till diskontot<br />
med tillägg av 2 % innan<br />
företagsrekonstruktionen upphör.<br />
Rekonstruktören är skyldig att<br />
lämna erforderliga upplysningar<br />
till rätten angående lönegaranti<br />
på grund av företagsrekonstruktion.<br />
I fråga om utbetalat garantibelopp<br />
inträder staten i arbetstagarens rätt<br />
mot rekonstruktionsgäldenären<br />
eller konkursgäldenären. Utdelning<br />
i konkursen för arbetstagarens<br />
fordran som ersatts av garantin<br />
tillfaller staten intill detta belopp.<br />
_____________________<br />
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.<br />
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om en fordran hos en arbetsgivare<br />
som har försatts i konkurs eller beträffande vilken beslut fattats
72 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion<br />
före ikraftträdandet.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 73<br />
7 Förslag till<br />
Lag om ändring i utsökningsbalken<br />
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken<br />
dels att 8 kap. 13 § skall upphöra att gälla,<br />
dels att 7 kap. 14 § skall ha följande lydelse.<br />
Vid utmätning av lön har följande<br />
fordringar i nämnd ordning företräde<br />
framför andra fordringsanspråk:<br />
1. fordran som avser underhållsbidrag<br />
enligt äktenskapsbalken och<br />
föräldrabalken samt fordran som avser<br />
återbetalningsskyldighet enligt<br />
lagen (1996:1030) om underhållsstöd,<br />
2. konkursbos fordran på gäldenärens<br />
lön enligt 3 kap. 4 § konkurslagen<br />
(1987:672), om lönen<br />
innehållits under konkursen,<br />
3. fordran som avses i 2 § lagen<br />
(1993:891) om indrivning av stat-<br />
liga fordringar m.m.<br />
7 kap.<br />
14 §<br />
Vid utmätning av lön har följande<br />
fordringar i nämnd ordning företräde<br />
framför andra fordringsanspråk:<br />
1. fordran som avser underhållsbidrag<br />
enligt äktenskapsbalken och<br />
föräldrabalken samt fordran som avser<br />
återbetalningsskyldighet enligt<br />
lagen (1996:1030) om underhållsstöd,<br />
2. konkursbos fordran på gäldenärens<br />
lön enligt 3 kap. 4 § konkurslagen<br />
(1987:672), om lönen innehållits<br />
under konkursen.<br />
Företrädesrätten enligt första stycket 1 gäller även sådant utländskt underhållsbidrag<br />
som får verkställas i Sverige, om bidragsfordringen vid<br />
verkställighetsstillfället inte är äldre än fem år.<br />
_______________________<br />
1 Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.<br />
2 Äldre föreskrifter om utmätning gäller fortfarande i fråga om en utmätning,<br />
i vilken utmätningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.
74 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
8 Förslag till<br />
Lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning<br />
av statliga fordringar m.m.<br />
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar<br />
m.m. skall upphöra att gälla.<br />
___________________<br />
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.<br />
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om en utmätning, i vilken<br />
utmätningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 75<br />
9 Förslag till<br />
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter<br />
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:691) om socialavgifter att<br />
1kap. 2 § och 2 kap. 3 § skall ha följande lydelse.<br />
1 kap.<br />
2 §<br />
Avgifterna utgörs av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Arbetsgivaravgifter<br />
skall betalas av den som är arbetsgivare och egenavgifter av den som<br />
är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och har inkomst<br />
av annat förvärvsarbete som avses i 3 kap. 2 eller 2 a § eller 11<br />
kap. 3 § nämnda lag. Med inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 kap. 2<br />
eller 2 a § lagen om allmän försäkring skall även likställas inkomst för<br />
eget arbete i form av andra skattepliktiga förmåner än pengar.<br />
Vid tillämpning av denna lag<br />
skall, även om ett anställningsförhållande<br />
inte föreligger, den som<br />
utgett sådan ersättning som enligt<br />
bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra<br />
stycket eller 11 kap. 2 § första<br />
stycket m, andra stycket och femte<br />
stycket lagen om allmän försäkring<br />
är att hänföra till inkomst av anställning<br />
anses som arbetsgivare.<br />
Med inkomst av anställning enligt<br />
3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring<br />
skall i denna lag likställas inkomst<br />
i form av andra skattepliktiga<br />
förmåner än pengar samt kostnadsersättning<br />
som inte enligt 8<br />
kap. 19 eller 20 § skattebetalningslagen<br />
(1997:483) undantas vid<br />
beräkning av skatteavdrag. I fråga<br />
om skattepliktig intäkt av tjänst<br />
enligt kommunalskattelagen<br />
(1928:370) i form av rabatt, bonus<br />
eller annan förmånsom ges ut på<br />
grund av kundtrohet eller liknande,<br />
Vid tillämpning av denna lag<br />
skall, även om ett anställningsförhållande<br />
inte föreligger, den som<br />
utgett sådan ersättning som enligt<br />
bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra<br />
stycket eller 11 kap. 2 § första<br />
stycket m, andra stycket och femte<br />
stycket lagen om allmän försäkring<br />
är att hänföra till inkomst av anställning<br />
anses som arbetsgivare.<br />
Konkursbo skall dock anses som<br />
arbetsgivare endast till den del<br />
ersättningen avsett arbete som<br />
utförts åt konkursboet. I övrigt är<br />
arbetsgivaravgift, som belöper på<br />
lönefordran som uppkommit före<br />
konkurs, en konkursfordran.
76 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
skall den som slutligt har stått för<br />
de kostnader som ligger till grund<br />
för förmånen, anses som arbetsgivare,<br />
om denne är någon annan än<br />
den som är skattskyldig för förmånen.<br />
Underlag för beräkning av avgifterna<br />
är summan av vad arbetsgivaren<br />
under året har utgett som lön<br />
i pengar eller annan ersättning för<br />
utfört arbete eller eljest med anledning<br />
av tjänsten, dock inte pension,<br />
eller andra skattepliktiga förmåner<br />
eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §<br />
andra stycket lagen (1962:381) om<br />
allmän försäkring, annan ersättning<br />
för utfört arbete. Bidrag som<br />
avses i 11 kap. 2 § första stycket<br />
2 kap.<br />
3 §<br />
Med inkomst av anställning enligt<br />
3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring<br />
skall i denna lag likställas inkomst<br />
i form av andra skattepliktiga<br />
förmåner än pengar samt kostnadsersättning<br />
som inte enligt 8<br />
kap. 19 eller 20 § skattebetalningslagen<br />
(1997:483) undantas vid<br />
beräkning av skatteavdrag. I fråga<br />
om skattepliktig intäkt av tjänst<br />
enligt kommunalskattelagen<br />
(1928:370) i form av rabatt, bonus<br />
eller annan förmån som ges ut på<br />
grund av kundtrohet eller liknande,<br />
skall den som slutligt har stått för<br />
de kostnader som ligger till grund<br />
för förmånen, anses som arbetsgivare,<br />
om denne är någon annan än<br />
den som är skattskyldig för förmånen.<br />
Underlag för beräkning av avgifterna<br />
är summan av vad arbetsgivaren<br />
under året har utgett som lön<br />
i pengar eller annan ersättning för<br />
utfört arbete eller eljest med anledning<br />
av tjänsten, dock inte pension,<br />
eller andra skattepliktiga förmåner<br />
eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §<br />
andra stycket lagen (1962:381) om<br />
allmän försäkring, annan ersättning<br />
för utfört arbete. Bidrag som<br />
avses i 11 kap. 2 § första stycket
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningsförslag 77<br />
m) lagen om allmän försäkring likställs<br />
med lön. Vidare likställs<br />
med lön garantibelopp enligt lönegarantilagen<br />
(1992:497). Med<br />
lön likställs även kostnadsersättning<br />
som inte enligt 8 kap. 19 eller<br />
20 § skattebetalningslagen<br />
(1997:483) undantas vid beräkning<br />
av skatteavdrag.<br />
m) lagen om allmän försäkring likställs<br />
med lön. Med lön likställs<br />
även kostnadsersättning som inte<br />
enligt 8 kap. 19 eller 20 § skattebetalningslagen<br />
(1997:483) undantas<br />
vid beräkning av skatteavdrag.<br />
Med lön likställs också ersättning som en arbetsgivare utger till en allmän<br />
försäkringskassa som följd av bestämmelsen i 24 § första stycket lagen<br />
(1991:1047) om sjuklön.<br />
Ersättning som avses i andra stycket skall anses som ersättning till arbetstagare<br />
vid tillämpning av 4 och 5 §§.<br />
__________________<br />
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
78 Författningsförslag SOU <strong>1999</strong>:1<br />
10 Förslag till<br />
Lag om ändring i jordabalken<br />
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken att 12 kap. 31 § jordabalken<br />
skall ha följande lydelse.<br />
12 kap.<br />
31 §<br />
Om hyresgästen försätts i konkurs får konkursboet säga upp avtalet. Beträffande<br />
bostadslägenheter fordras dock att gäldenären samtycker till<br />
uppsägningen.<br />
Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden<br />
sådan säkerhet för att avtalet fullgörs att han skäligen kan nöja sig, får hyresvärden<br />
säga upp avtalet om han ej erhåller sådan säkerhet inom en<br />
vecka efter anfordran.<br />
Inträffar i fråga om en lokal konkursen efter tillträdet och har ej hyresvärden<br />
sådan säkerhet för att avtalet fullgörs att han skäligen kan nöja<br />
sig, får hyresvärden säga upp avtalet,<br />
1. om inte sådan säkerhet ställs inom en månad efter anfordran,<br />
2. om inte konkursboet inom samma tid förklarar sig vilja svara för hyresgästens<br />
skyldigheter under hyrestiden, eller<br />
3. om inte, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet med<br />
avtalet.<br />
Sägs avtalet upp enligt första, andra eller tredje stycket, har hyresvärden<br />
rätt till ersättning för skada.<br />
Även om konkursboet inte förklarat<br />
sig vilja svara för hyresgästens<br />
skyldigheter under hyrestiden,<br />
ansvarar konkursboet efter<br />
en övergångstid på sju dagar för<br />
hyra från konkursbeslutet till dess<br />
att konkursboet ställer lokalen till<br />
hyresvärdens förfogande.<br />
__________________<br />
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
SOU <strong>1999</strong>:1 Inledning 79<br />
1 Inledning<br />
1.1 Direktiven m.m.<br />
<strong>Regeringen</strong> beslutade den 21 december 1995 att tillkalla en kommitté för att<br />
utreda frågor om<br />
− förmånsrätt i konkurs,<br />
− lönegaranti,<br />
− underlaget för företagshypotek.<br />
I direktiven framhålls att kommitténs huvuduppgift blir att ta ställning<br />
till dels om statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas, dels om<br />
företagshypoteket bör ges en annan ställning än det har i dag och dels om<br />
arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att<br />
statens kostnader för lönegarantin ökar. De samhällsekonomiska konsekvenserna<br />
av eventuella ändringar i förmånsrättsordningen skall övervägas,<br />
bl.a. hur kreditgivningen till företagen påverkas. En strävan bör enligt<br />
direktiven vara att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så<br />
utformade att rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas. Direktiven<br />
(Dir. 1995:163) är intagna som bilaga 1.<br />
Vid regeringssammanträde den 13 februari 1997 beslutade regeringen att<br />
kommittén också skall utreda om gäldenären under företagsrekonstruktion<br />
bör ges en rätt att säga upp avtal i förtid. Samtidigt återkallades kommitténs<br />
uppdrag såvitt avser de frågor om löneförmånsrätt och lönegaranti som<br />
omfattas av förslagen i regeringens proposition om löneskyddet vid konkurs<br />
(prop. 1996/97:102). Tilläggsdirektivet (Dir. 1997:26) är intaget som<br />
bilaga 2. Den 3 juli 1997 fick kommittén slutligen genom tilläggsdirektiv i<br />
uppdrag att analysera alternativa möjligheter till hur statens kostnader för<br />
lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och att lägga fram<br />
förslag om en sådan besparing. Kommitténs andra tilläggsdirektiv (Dir.<br />
1997:82) är intaget som bilaga 3.<br />
Till kommittén har vidare överlämnats en skrivelse från Konkursförvaltarkollegiernas<br />
Förening (regeringsbeslut 1996-10-10, A96/3713/RS) och<br />
en skrivelse från Grossistförbundet Svensk Handel (regeringsbeslut 1996-<br />
12-12, Ju96/3810).
80 Inledning SOU <strong>1999</strong>:1<br />
1.2 Arbetets bedrivande<br />
Förmånsrättskommitténs ledamöter, sakkunniga och experter har under hela<br />
utredningsarbetet sammanträtt kontinuerligt och med något undantag in<br />
pleno.<br />
Förmånsrättsordningen i jämförbara länder har studerats. Härvid har<br />
representanter för kommittén besökt Danmark, Norge och Finland, se<br />
redogörelsen i kap. 3.<br />
Under utredningsarbetet har representanter för Förmånsrättskommittén<br />
intervjuat konkursförvaltare och företagare samt företrädare för banker,<br />
skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter och löntagare. En sammanställning<br />
av anteckningar från intervjuerna fogas till betänkandet som bilaga 4.<br />
Förmånsrättskommittén har vidare tagit del av den undersökning som Insolvensutredningen<br />
utförde i samarbete med fem kronofogdemyndigheter i deras<br />
egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs i respektive län avseende 958 företagskonkurser<br />
som avslutats under 1990 och som redovisas i Insolvensutredningens<br />
betänkande Lag om företagsrekonstruktion (SOU 1992:113). För att följa upp<br />
Insolvensutredningens kartläggning och ytterligare beskriva utfallet för olika<br />
borgenärskategorier har Förmånsrättskommittén, i samarbete med samma<br />
kronofogdemyndigheter som bistod Insolvensutredningen, undersökt 1 635<br />
företagskonkurser som avslutats under år 1996, se avsnitt 4.3.<br />
Kommittén har inhämtat rättsekonomiska undersökningar från Karin<br />
Thorburn, Dartmouth College, USA, från Clas Bergström, Handelshögskolan<br />
i Stockholm och Stefan Sundgren, Svenska Handelshögskolan i<br />
Vasa, Finland, samt från Theodore Eisenberg, Cornell Law School, USA,<br />
se avsnitt 4.4. Undersökningarna fogas till betänkandet som bilaga 5− 7.<br />
Karin Thorburns undersökning ”En empirisk analys av utdelning i<br />
svenska konkurser” baseras på uppgifter om 350 svenska aktiebolag som<br />
gick i konkurs under åren 1988-1991. Hon har undersökt hur fordringarna<br />
fördelar sig på de olika fordringsklasserna pant i lös egendom, pant i fast<br />
egendom, hyra, företagshypotek, revision, skatter, löner och oprioriterad<br />
samt hur utdelningen fördelar sig mellan dessa fordringsklasser. Karin<br />
Thorburn har vidare analyserat hur utdelningen skulle ha fördelats om<br />
förmånsrättsordningen varit en annan än den nuvarande.<br />
Stefan Sundgren och Clas Bergströms analys ”Förmånsrättens teori och<br />
empiri” syftar främst till att belysa förmånsrätternas inverkan på borgenärernas<br />
beteende i samband med konkurs eller rekonstruktion utom konkurs,<br />
samt om förmånsrätterna endast har fördelningsmässiga effekter eller om<br />
realekonomiska effekter också kan uppkomma. Det empiriska materialet är<br />
hämtat från Finland där förmånsrättsordningen nyligen förändrats i syfte att<br />
göra borgenärerna mer likställda varvid flera allmänna förmånsrätter<br />
slopades.
SOU <strong>1999</strong>:1 Inledning 81<br />
Theodore Eisenbergs analys ”A Review of the Economics Literature on<br />
Creditor Priority in Bankruptcy” innehåller en genomgång av juridisk och<br />
ekonomisk litteratur som behandlar frågor om förmånsrätt i företagskonkurser.<br />
Kommittén har också studerat annan rättsekonomisk litteratur, bl. a. i<br />
anslutning till överväganden om ändringar i den amerikanska insolvenslagstiftningen.<br />
Statistiska Centralbyrån har vidare för kommitténs räkning utfört en<br />
undersökning beträffande uttagna företagsinteckningar. Undersökningen<br />
belyser förekomsten av företagsinteckningar hos företag indelade efter antal<br />
anställda, bransch, aktivitetsår samt kommunstorlek.<br />
Slutligen har kommittén haft kontakter med Banklagskommittén (Fi<br />
1995:09).
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse 83<br />
2 Förmånsrättsordningens<br />
ändamål och betydelse<br />
2.1 Förmånsrättsordningen<br />
Reglerna om förmånsrätt styr fördelningen av gäldenärens tillgångar mellan<br />
konkursborgenärerna, dvs. mellan borgenärer som har fordringar mot gäldenären<br />
från tiden före konkursen (s.k. konkursfordringar). Dessförinnan<br />
skall dels egendom som tillhör annan än konkursgäldenären skiljas ut<br />
(separeras), dels konkurskostnader (främst kostnader för konkursförvaltningen)<br />
liksom andra skulder som konkursboet har ådragit sig (s.k. massaskulder)<br />
betalas.<br />
Företrädesordningen mellan olika fordringar vid utmätning och konkurs<br />
regleras i förmånsrättslagen (1970:979, FRL) och 7 kap. utsökningsbalken<br />
(UB). FRL trädde i kraft den 1 januari 1972 och ersatte bestämmelser om<br />
förmånsrätt vid konkurs i 17 kap. handelsbalken (HB). Lagen har behållit<br />
sin grundstruktur men ändrats i sak vid åtskilliga tillfällen.<br />
Utgångspunkten för förmånsrättsordningen är att alla fordringar mot<br />
gäldenären har lika rätt. Förmånsrätterna utgör alltså ett undantag från<br />
huvudregeln om likabehandling. FRL innehåller en uppräkning av de fordringar<br />
som har bättre rätt än andra samt anger vilken ordning som gäller<br />
mellan dessa s.k. prioriterade fordringar.<br />
FRL skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt.<br />
Särskild förmånsrätt belastar bara viss egendom och gäller vid både utmätning<br />
och konkurs.<br />
Den viktigaste av de särskilda förmånsrätterna i FRL är den som följer<br />
med konventionell panträtt i viss bestämd egendom, t.ex. en fastighet, ett<br />
fartyg eller visst lösöre (4 § FRL). Panträtten kan grundas på avtal<br />
(konventionell panträtt) eller gälla direkt på grund av lag (legal panträtt).<br />
Jämställd med panträtt i förmånsrättshänseende är rätt att hålla kvar lös<br />
egendom som säkerhet för fordran (retentionsrätt).<br />
Särskild förmånsrätt gäller vidare för försäkringstagares fordran hos<br />
försäkringsföretag i den egendom som enligt försäkringsföretagets register<br />
används för skuldtäckning (4a § FRL).
84 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Särskild förmånsrätt följer också med fastighetsägares fordran hos lokalhyresgäst<br />
eller arrendator under tre respektive tolv månader (5 § FRL). Säkerheten<br />
gäller i samma underlag som företagshypotek men har företräde<br />
framför företagshypotek.<br />
I den mån en näringsidkares egendom avsedd för verksamheten inte är<br />
pantsatt eller går till betalning av lokalhyresfordringar, kan särskild förmånsrätt<br />
åtnjutas för företagshypotek (5 § FRL). Företagshypotek förutsätter<br />
inskrivning i verksamheten av ett visst penningbelopp, s.k. företagsinteckning,<br />
och upplåts genom att näringsidkaren överlämnar ett s.k. företagshypoteksbrev<br />
till borgenären. Till skillnad från panträtt är företagshypotek<br />
inte knutet till individuellt bestämd egendom utan gäller i egendom av<br />
visst slag, där de individuella föremålen hela tiden kan växla. I 2 kap. 1 §<br />
lagen (1984:649) om företagshypotek (FHL) uttrycks säkerhetsunderlaget<br />
som "näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade<br />
verksamheten". En del av gäldenärens egendomen undantas. Det viktigaste<br />
undantaget gäller kassa- och banktillgodohavanden, men också egendom<br />
som kan pantsättas genom registrering och löpande skuldebrev faller<br />
utanför.<br />
Slutligen finns särskild förmånsrätt i utmätt eller betalningssäkrad egendom<br />
(8 och 9 §§ FRL).<br />
Allmän förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som<br />
ingår i gäldenärens konkursbo.<br />
Bland de allmänna förmånsrätterna märks först den förmånsrätt som<br />
följer med vissa kostnader som har samband med inledandet av konkurs<br />
samt begravnings- och bouppteckningskostnad när gäldenären avlidit före<br />
konkursbeslutet. Vidare gäller allmän förmånsrätt för arvode till rekonstruktör<br />
enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (FRekL) och för<br />
fordringar som uppkommit genom avtal med rekonstruktörens samtycke<br />
under ett försök till företagsrekonstruktion (10 § FRL).<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter för vissa revisions- och bokföringsuppdrag<br />
(10 a § FRL).<br />
Vidare gäller allmän förmånsrätt för fordringar på skatt och allmän avgift<br />
(det s.k. skatteprivilegiet, 11 § FRL) samt i viss omfattning för arbetstagares<br />
fordringar på lön (det s.k. löneprivilegiet, 12 § FRL) och pension<br />
(12 och 13 §§ FRL). Vissa anställda, som är delägare i företaget eller närstående<br />
till delägare, är uteslutna från förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar.<br />
Enligt lönegarantilagen (1992:497, LGL) svarar staten i stor utsträckning<br />
för betalning av arbetstagares eller anhörigs fordran hos arbetsgivare<br />
som försatts i konkurs. Garantin omfattar sådana löne- och pensionsfordringar<br />
som har förmånsrätt. Den betalning som utgår enligt garantin är<br />
maximerad till i princip 100 000 kr för en arbetstagare. Staten inträder i
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse 85<br />
lön- eller pensionstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga om utbetalat<br />
garantibelopp. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter och utdelning<br />
till staten på grund av regressrätten enligt LGL.<br />
Eftersom de särskilda förmånsrätterna med undantag för företagshypoteksunderlaget<br />
gäller i individuellt bestämd egendom uppkommer sällan en<br />
kollision mellan olika särskilda förmånsrätter. Om kollision ändå uppkommer<br />
gäller de särskilda förmånsrätterna i huvudsak i paragrafnummerordning.<br />
Detta betyder främst att panträtt i lös egendom (t.ex. vid factoring)<br />
går före företagshypotek. Utmätning och betalningssäkring ger dock företräde<br />
framför annan särskild förmånsrätt som inte uppkommit dessförinnan<br />
(9 § FRL).<br />
Mellan allmänna förmånsrätter bestäms den inbördes ordningen undantagslöst<br />
av paragrafernas följd, dvs. i den ordning de presenterats ovan.<br />
Vad gäller den inbördes företrädesrätten mellan särskilda förmånsrätter<br />
och allmänna förmånsrätter har särskilda förmånsrätter i regel företräde<br />
framför allmän förmånsrätt. Sådana kostnader som har förmånsrätt enligt<br />
10 och 10a §§ FRL får dock vid behov tas ut före företagshypotek, hyresfordringar<br />
och fordringar som åtnjuter förmånsrätt på grund av utmätning<br />
(15 § FRL).<br />
Sedan de förmånsberättigade borgenärerna fått betalt utgår betalning till<br />
borgenärer utan förmånsrätt (18 § FRL). Förmånsrätternas nuvarande omfattning<br />
gör emellertid att utrymmet för utdelning till oprioriterade borgenärer<br />
i företagskonkurser är starkt begränsat. Bland de oprioriterade fordringarna<br />
kan nämnas leverantörers fordringar på betalning för levererade<br />
varor som inte omfattas av separationsrätt, uppdragstagares krav för utfört<br />
arbete, vanliga lån som inte är tryggade genom pant eller annan säkerhet<br />
och skadeståndsfordringar. Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom<br />
men förslår ej egendomen för att infria fordringen, behandlas återstoden av<br />
denna som fordran utan förmånsrätt.<br />
Oprioriterade borgenärer har lika rätt till betalning och skall således, i<br />
likhet med prioriterade borgenärer med samma förmånsrätt, få betalt i förhållande<br />
till fordringarnas belopp (14 och 18 §§ FRL).<br />
Gåvor kan utkrävas endast om övriga borgenärer fått full betalning (se<br />
lag 1936:83 angående vissa utfästelser om gåva). I övrigt är för närvarande<br />
inga fordringar efterställda vid konkurs genom stadgande i lag, inte ens<br />
fordringar på böter. Det går dock att träffa avtal om att en fordran skall<br />
vara efterställd vid konkurs.<br />
FRL har betydelse också vid ackord enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion<br />
(FRekL) och vid ackord under konkurs. Borgenärer med<br />
förmånsrätt deltar nämligen inte vid ackord, vilket betyder att deras fordringar<br />
blir nedsatta endast om de frivilligt godtar det, se 3 kap. 3 § FRekL<br />
och 12 kap. 11 § konkurslagen (1987:672, KL).
86 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse SOU <strong>1999</strong>:1<br />
2.2 Principen om lika rätt<br />
Det är en naturlig utgångspunkt att konkursborgenärer skall åtnjuta lika<br />
rätt, dvs. att gäldenärens egendom skall fördelas mellan borgenärerna i proportion<br />
till deras fordringar.<br />
Det är lätt att se fördelarna med en sådan ordning. Kredit kommer att ges<br />
endast om kredittagaren bedöms ha förmåga betala alla sina skulder, annars<br />
får ju ingen borgenär fullt betalt. Ingen kredit kommer att ges enbart med<br />
tillit till att en viss säkerhet skall räcka till återbetalningen, varvid krediten<br />
kan bli vilseledande för andra. Samtliga borgenärer kommer att eftersträva<br />
det totalt sett mest gynnsamma ekonomiska utfallet av gäldenärens verksamhet.<br />
Det räcker inte att tillgångssidan når en viss nivå, och det är ointressant<br />
på vilka tillgångar den är fördelad. En situation där alla borgenärer<br />
är likställda blir också mindre komplicerad och lättare att överblicka, särskilt<br />
vid förhandlingar om ett ackord.<br />
Fastän likabehandlingsprincipen anses vara en given utgångspunkt (se<br />
exempelvis prop. 1970:142 s. 83), är det normalt endast en mindre del av<br />
tillgångarna som blir föremål för fördelning med stöd av likabehandlingsprincipen.<br />
En klart övervägande del av tillgångarna i konkurser fördelas till<br />
borgenärer som åtnjuter särskild eller allmän förmånsrätt.<br />
I sammanhanget kan nämnas att det i många konkurser helt eller nästan<br />
helt saknas tillgångar. Då spelar förmånsrättsordningen ingen eller liten roll.<br />
Problemet är i stället att det saknas medel till betalning av konkurskostnader,<br />
vilket leder till att konkursen avskrivs. Detta medför i sin tur att<br />
ekonomiska oegentligheter kan undgå uppdagande. Ibland finns visserligen<br />
vissa tillgångar, men dessa är pantsatta, vilket hindrar att tillgångarna kan<br />
tas i anspråk för betalning av andra kostnader än förvaltning och försäljning<br />
av panten (se 14 kap. 18 § konkurslagen, KL). I vissa andra länder har därför<br />
panthavare ålagts att avstå en viss andel av pantens värde till konkursboets<br />
allmänna del. I Sverige är bland de särskilt förmånsberättigade endast<br />
företagshypotekshavare tvungna att acceptera att tillgångarna vid behov tas<br />
i anspråk för allmänna konkurskostnader.<br />
2.3 Förmånsrätternas ändamål<br />
Undantagen från likabehandlingsprincipen har olika förklaringar och syften.<br />
Vissa konkursfordringar påminner om kostnader eller massafordringar i<br />
konkurs, t.ex. arvode till en rekonstruktör som försökt åstadkomma en företagsrekonstruktion<br />
respektive fordran för lån till gäldenären under ett rekonstruktionsförsök<br />
före konkursen. Sådana fordringar åtnjuter förmånsrätt<br />
av skäl liknande dem som motiverat företrädesrätt till betalning för konkur-
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse 87<br />
skostnader och massafordningar. Man har således velat uppmuntra att personer<br />
åtar sig uppdrag som rekonstruktör åt ett företag i ekonomisk kris och<br />
att kredit ges till ett företag under försök till företagsrekonstruktion. Utan<br />
förmånsrätt för sådana fordringar skulle en gäldenär under företagsrekonstruktion<br />
bli tvungen att förskottsbetala alla tjänster och varor som gäldenären<br />
mottar, vilket allvarligt skulle försvåra rekonstruktionen.<br />
Förmånsrätten för revisorer har en liknande grund. Det gäller att se till<br />
att särskilt rörelseidkare med dålig ekonomi kan anlita revisorer och få sina<br />
bokslut granskade.<br />
Men även om en näringsidkare eller annan kredittagare är solvent, kan<br />
framtiden framstå som osäker. För att stimulera kreditgivning, särskilt<br />
långvariga krediter, har vissa förmånsrätter införts. Hit hör framför allt<br />
förmånsrätten för panträtt och företagshypotek. En realsäkerhet kan också<br />
förbilliga krediten (dvs. sänka räntan). Besparingen kan dock ätas upp av<br />
att andra kreditgivare, vars position blir i motsvarande mån försämrad, för<br />
sin del höjer räntan eller priset. Vid rekonstruktioner har realsäkerheter åtskilliga<br />
nackdelar genom att säkerhetshavaren kan dröja med att vidta åtgärder<br />
för rekonstruktion och sedan mer tänka på hur olika rekonstruktionsåtgärder<br />
inverkar på hans säkerhet än på sannolikheten av att åtgärderna<br />
blir gynnsamma för gäldenärens ekonomi totalt sett. Fördelarna och nackdelarna<br />
med företagshypotek kommer att diskuteras i detalj i kap. 7.<br />
Förmånsrätt motiveras ibland av hänsyn till vissa borgenärer. Förmånsrätten<br />
för lön infördes därför att löntagarna ansågs särskilt utsatta vid arbetsgivarens<br />
konkurs. En arbetstagare är i regel hänvisad till en arbetsgivare<br />
och beroende av lönen för sin och sin familjs försörjning. Sedan år 1970<br />
garanterar emellertid den statliga lönegarantin inom vissa gränser att lönefordringar<br />
blir betalda vid konkurs. I praktiken innebär löneförmånsrätten<br />
därför numera främst att arbetsgivarna och staten får bidrag till finansieringen<br />
av lönegarantin.<br />
En annan grund för förmånsrätt är att borgenären inte frivilligt givit sin<br />
kredit och därför inte kunnat göra en kreditprövning och eventuellt begära<br />
säkerhet. Hit hör främst statens förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter.<br />
Även arbetstagare kan sägas vara tvungna att ge kredit, eftersom de inte<br />
kan lagra sin arbetskraft och måste stå till arbetsmarknadens förfogande för<br />
att vara berättigade till arbetslöshetsersättning. Skadeståndsborgenärer har<br />
emellertid ingen förmånsrätt, inte ens om skadan uppstått utom kontraktsförhållande.<br />
Ytterligare ett argument för förmånsrätt kan vara, att förmånsrätten är<br />
till nytta inte bara för kredittagaren utan också för övriga borgenärer. Det<br />
gäller i vissa fall att genom förmånsrätt möjliggöra för gäldenären att få<br />
kredit trots att han är insolvent. Den nyligen införda förmånsrätten för fordran<br />
enligt avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat en-
88 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ligt FRekL är ett viktigt exempel, liksom förmånsrätten för revisorsarvoden.<br />
Även förmånsrätten för hyres- och arrendefordringar anses vara till nytta<br />
för konkursborgenärerna i allmänhet. Tack vare förmånsrätten behöver en<br />
hyresvärd inte säga upp sin hyresgäst, så fort dennes verksamhet går dåligt,<br />
och därigenom försämra gäldenärens förutsättningar att klara av en tillfällig<br />
nedgång. Också löneförmånsrätten kan ses även ur synvinkeln att den är till<br />
nytta för borgenärerna i allmänhet. Utan löneförmånsrätt och lönegaranti<br />
skulle arbetstagarna – åtminstone under högkonjunkturer – lämna ett företag<br />
så fort detta börjar gå dåligt och löneutbetalningen dröjer. Sådana skäl<br />
kan motivera att anställda företagsledare under viss tid har förmånsrätt för<br />
hela sin lön, trots att de sociala skälen här inte kan vara lika starka som för<br />
löneförmånsrätten i övrigt.<br />
Även mer snöda synpunkter kan stödja en förmånsrätt. Förmånsrätten för<br />
skatter brukar motiveras bl.a. med att den ökar utdelningen till staten i konkurser,<br />
vilket i sin tur kan anses angeläget därför att skatter går till allmänna<br />
ändamål. Förmånsrätten medför dock att övriga konkursborgenärer får<br />
ett större ansvar för statens finanser än övriga skattesubjekt.<br />
Även förmånsrätten för skatter och löner kommer att granskas mer i detalj<br />
i kap. 5 respektive 6.<br />
Som antytts går det ofta att åberopa goda skäl för införandet av än den<br />
ena och än den andra förmånsrätten. Eftersom den som får en förmånsrätt,<br />
t.ex. revisorer, staten och arbetstagare, till fullo uppskattar värdet av förmånsrätten,<br />
medan dess nackdel pulvriseras hos många andra borgenärer, är<br />
det frestande för lagstiftaren att införa förmånsrätter. Historiskt kan man se<br />
hur förmånsrätterna gärna ökar genom enskilda beslut, varefter de skärs ner<br />
vid en samlad översyn av förmånsrättsordningen (i Sverige senast 1970<br />
genom FRL).<br />
För närvarande är de allmänna förmånsrätterna utsatta för en stark kritik<br />
och tillbakagång, internationellt sett (se kap. 3).<br />
Också realsäkerheterna är kritiserade i många länder. Frågan är om deras<br />
kreditskapande effekt överstiger deras nackdelar i fråga om kreditprövning,<br />
kredituppföljning och ställningstaganden till rekonstruktionsförslag. Kommittén<br />
har i denna del inhämtat utredningar från ekonomisk expertis (se kap.<br />
3) men ändå i stor utsträckning varit hänvisad till egna bedömningar. För en<br />
samlad översyn av frågan i vad mån realsäkerheter behövs hänvisas beträffande<br />
nordisk litteratur i första hand till Sjur Braekhus, Omsetning og kreditt<br />
2. Pant og annen realsikkerhet, 2:a uppl., Oslo 1994, avsnitt 219, s. 196<br />
ff.<br />
Braekhus framhåller att det bör finnas visst utdelningsunderlag för krediter<br />
utan säkerhet. Den personliga krediten är värdefull ur flera aspekter.<br />
Den är mer selektiv än realkrediten, den bygger mer på låntagarens personliga<br />
duglighet och insatsvilja. Det är därför en kreditform som bör upprätt-
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse 89<br />
hållas vid sidan om realkrediten – inte bara som en nödlösning när inga säkerheter<br />
finns. Det finns också praktiska fördelar med den personliga krediten;<br />
det är en informell och enkel kreditform som möjliggör en snabb och<br />
smidig omsättning. Som exempel kan nämnas varuleveranser mot faktura.<br />
Andra skäl för att det skall finnas ett exekutionsunderlag som inte täcks av<br />
panträtter är att vissa borgenärer inte ger sin kredit frivilligt och därför inte<br />
kan delta i en förhandling om realsäkerheterna.<br />
Även Braekhus är emellertid av uppfattningen att realkrediten inte kan<br />
undvaras. Mot påståendet att realsäkerheter är kreditskapande kan, påpekar<br />
han, visserligen invändas att det i ett samhälle alltid kommer att finnas kapital<br />
som kapitalägaren vill göra räntebärande genom utlåning. Att långivare<br />
föredrar den säkraste placeringen, utlåning mot pant, är förståeligt. Men<br />
om möjligheten att ställa säkerhet genom avtal förbjöds, skulle det alternativet<br />
vara uteslutet. Eftersom det kan antas att kapitalägarna fortfarande<br />
skulle vilja göra sina medel räntebärande, skulle de vara hänvisade till att<br />
låna ut pengar utan säkerhet. Alternativet skulle vara att placera medlen<br />
som egenkapital i ett företag, t.ex. genom aktieköp, men detta skulle innebära<br />
en större risk än om pengarna lånades ut till företagare. Enligt Braekhus<br />
uppfattning är invändningen emellertid inte hållbar. Det kan, menar han, för<br />
det första inte vara riktigt att betrakta kapitalutbudet som en konstant faktor,<br />
opåverkad av möjligheten till säker placering. Till detta kommer att<br />
kapitalplaceringen skulle bli en annan om kapitalägaren inte kunde betinga<br />
sig realsäkerhet. Det skulle bli svårt att få stora och långsiktiga lån till företag<br />
som innebar risker utöver det normala, t.ex. nya industriföretag. De<br />
väletablerade och väl fungerande företagen skulle gynnas. För en stor del av<br />
kapitalägarna är säkerhet nämligen det primära. De vill inte engagera sig i<br />
en riskfylld verksamhet, även om det kan ge en hög avkastning. De vill först<br />
och främst vara säkra på att få behålla sitt kapital och godtar därför en<br />
mindre avkastning. Här har vi, enligt Braekhus, själva kärnan i realsäkerhetssystemet;<br />
det ger möjlighet att kombinera en passiv och relativt säker<br />
kapitalinsats med en progressiv och relativt riskvillig företagsledning.<br />
Braekhus drar därför slutsatsen att realkrediten bör bevaras och göras effektiv<br />
inom de områden där den gör mest nytta. Men det bör samtidigt finnas<br />
utrymme också för krediter grundade på en bedömning av gäldenärens<br />
personliga betalningsförmåga, vilket förutsätter att en viss del av gäldenärens<br />
tillgångar inte kan bli föremål för pantsättning. Som framgår på andra<br />
ställen i det citerade arbetet är Braekhus kritisk till möjligheten i Norge (och<br />
annorstädes) att erhålla säkerhet i varor och kundfordringar genom registrering<br />
utan att gäldenärens rådighet över tillgångarna avskärs.
90 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse SOU <strong>1999</strong>:1<br />
2.4 Förmånsrätt vid företagsrekonstruktion<br />
Eftersom kommitténs direktiv särskilt anbefaller att kommittén överväger<br />
vilka ändringar av förmånsrättsordningen som behövs för att gynna företagsrekonstruktioner,<br />
skall inledningsvis något sägas om olika former för<br />
företagsrekonstruktioner och förmånsrättens betydelse när gäldenären blivit<br />
insolvent.<br />
Om en näringsidkare blivit insolvent, uppkommer ett val mellan ackord −<br />
vare sig frivilligt eller enligt lagen om företagsrekonstruktion (FRekL) − och<br />
konkurs. Borgenärerna kan frivilligt göra eftergifter så att gäldenären kan<br />
fortsätta sin verksamhet med bibehållet ägande (frivilligt ackord). Eftergifter<br />
kan framtvingas enligt FRekL efter beslut av en kvalificerad majoritet av<br />
oprioriterade borgenärer; förmånsberättigade borgenärer står utanför ackordsförhandlingen<br />
och drabbas inte heller av ackordsbeslutet. Slutligen kan<br />
gäldenären sättas i konkurs.<br />
Konkurs utesluter inte att verksamheten fortsätter (rekonstrueras) genom<br />
att tillgångarna hålls samman hos en köpare, men ägandet kommer att förändras<br />
när konkursgäldenären är ett aktiebolag, eftersom detta likvideras<br />
efter en konkurs som inte ger full utdelning åt alla. Aktieägaren kan emellertid<br />
vara densamma i konkursbolaget och det köpande bolaget.<br />
Ibland beror insolvens på övergående svårigheter, som en konjunkturnedgång<br />
eller stora kundförluster, eller så kan insolvensen bero på att gäldenären<br />
överskattat lönsamheten från början och därvid påtagit sig en för stor<br />
skuldbörda. Han kan också ha bedrivit verksamheten irrationellt. Affärsidén<br />
kan emellertid vara bärande och ägarna beredda till rationella beslut. I sådana<br />
fall är det i ett samlat borgenärsperspektiv och samhälls-perspektiv<br />
bäst att rörelsen kan fortsätta med samma ägare. Borgenärerna i gemen har<br />
inget att vinna på att sätta gäldenären i konkurs, eftersom försäljningen av<br />
rörelsens tillgångar brukar ske till visst underpris. I den ekonomiska litteraturen<br />
uppskattas utdelningsförsämringen vid konkurs till ca 15 %. I kunskapsföretag<br />
torde konkurs ha en särskilt negativ inverkan.<br />
Andra gånger beror insolvensen på att affärsidén inte är bärande, företagsledningen<br />
inkompetent eller ägaren oförmögen att fatta riktiga beslut. I<br />
sådana fall bör rörelsen avvecklas och tillgångarna överföras till andra som<br />
har bättre nytta av dem. Här är konkurs med utförsäljning och byte av ägare<br />
och ledning den riktiga lösningen. Konkursinstitutet är en oundgänglig förutsättning<br />
för en effektiv marknadsekonomi.<br />
Från samhällsekonomisk synpunkt och från samlad borgenärssynpunkt<br />
borde valet mellan vilka rörelser som rekonstrueras genom ackord och vilka<br />
som avvecklas genom konkurs fattas utifrån rörelsens totala lönsamhet.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse 91<br />
Beslutet bör fattas så tidigt som möjligt, medan rörelsen fortfarande har<br />
tillräcklig likviditet för att nödvändiga omstruktureringar skall kunna göras<br />
eller har sådan soliditet att kredit kan erhållas.<br />
I dessa sammanhang har förmånsrätt både en stödjande och en störande<br />
inverkan.<br />
Återigen kan det bli aktuellt med kreditgivning, och här har säkerheter en<br />
ännu större betydelse än vid den initiala kreditgivningen eftersom kredittagaren<br />
är insolvent. Förmånsrätt kan således ha en avgörande betydelse. Om<br />
det trots insolvensen fortfarande finns obelånat utrymme i företagshypoteksunderlaget,<br />
kan ny kreditgivning mot företagshypotek komma till stånd.<br />
Detsamma är fallet om den nya kreditgivningen skapar nytt företagshypoteksunderlag.<br />
I anslutning till den nya lagen om företagsrekonstruktion infördes<br />
en ny “superförmånsrätt“ åt den som med rekonstruktörens samtycke<br />
gav gäldenären ny kredit under rekonstruktionsförfarandet. Denna superförmånsrätt<br />
enligt 10 § FRL går före bl.a. företagshypotek, vilket betyder<br />
att också krediter som inte omedelbart skapar nya värden kan erhållas, men<br />
på företagshypotekshavarnas bekostnad. Detta medför att den som nätt och<br />
jämnt har säkerhet i företagshypotek förlorar denna säkerhet i samma mån<br />
som han erhåller superförmånsrätt. När nya värden skapas är företagshypotek<br />
och superförmånsrätt tämligen likvärdiga, men superförmånsrätt kan<br />
erhållas bara efter betalningsinställelse med inlett rekonstruktionsförfarande.<br />
Förmånsrätter har emellertid också vissa nackdelar i samband med rekonstruktion.<br />
För det första leder förmånsrätt typiskt sett till att frågan om rekonstruktion<br />
skjuts upp. Så länge tillgångssidan räcker för att ge full betalning åt<br />
den förmånsberättigade i konkurs behöver han inte vidta någon åtgärd, såvida<br />
han inte är angelägen om fortsatta affärsmöjligheter. Avgörande för om<br />
en rekonstruktion kommer i gång i tid blir då om övriga borgenärer har en<br />
tillräcklig bevakning av gäldenärens ekonomiska ställning, vilket hänger<br />
samman med om någon har givit tillräckligt stor kredit så att övervakningen<br />
blir lönsam eller om krediterna är spridda på många händer. I värsta fall<br />
kan säkerhetshavaren bevilja nya krediter med säkerhet i outnyttjad del av<br />
säkerheten och därmed hålla en insolvent gäldenär under armarna en tid till<br />
skada för andra godtroende borgenärer.<br />
För det andra leder förmånsrätter till att borgenärerna inte bara ser till<br />
den samlade framtida lönsamheten utan framför allt till hur deras egen position<br />
kan påverkas av ett rekonstruktionsförsök. Detta kan medföra att<br />
samhällsekonomiskt potentiellt lönsamma företag icke blir rekonstruerade,<br />
medan samhällsekonomiskt olönsamma företag blir rekonstruerade och kan<br />
fortsätta under ytterligare någon tid.
92 Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse SOU <strong>1999</strong>:1<br />
En borgenär, som saknar förmånsrätt, kommer att rösta för ackord och<br />
vara beredd att göra eftergifter eller att rentav ge ny kredit även om chansen<br />
till framtida lönsamhet är mindre än 50 % (investeringen har negativt nuvärde).<br />
Vid en förmånlig utveckling kan han nämligen få betalt även för sin<br />
gamla, till synes värdelösa fordran, medan han vid olönsamhet inte förlorar<br />
något eller endast den nya insatsen.<br />
Om en borgenär däremot vid konkurs skulle ha säkerhet för exempelvis<br />
90 % av sin fordran, leder förmånsrätten till att borgenären har mycket lite<br />
att vinna på en fortsättning (10 % “återvinning“ och fortsatt affärsförbindelse<br />
till ofta normal ränta eller vinstmarginal) men åtskilligt att förlora.<br />
Förmånsrätten medför således att sannolikheten för framtida lönsamhet bör<br />
vara mycket större än 50 % för att en fortsättning skall föredras framför<br />
konkurs.<br />
Om en förmånsrätt gäller endast i vissa tillgångsslag kompliceras bilden<br />
ytterligare. Samtliga borgenärer får intresse av att rekonstruktionen ges en<br />
sådan inriktning att värdet på de intressanta tillgångarna upprätthålls eller<br />
ökas, vilket medför intressekonflikter. Risken för att ett samhällsekonomiskt<br />
felaktigt beslut fattas ökar än mer.<br />
Vid sidan av förmånsrätten spelar den statliga lönegarantin en stor roll<br />
för valet av ackord eller konkurs, eftersom lönegarantin möjliggör finansiering<br />
vid konkurs men inte vid ackord och eftersom rörelsen måste kunna<br />
bära alla lönekostnader vid ackord men detta inte är nödvändigt vid fortsättning<br />
av rörelsen i konkurs, som siktar på nytt ägande efter konkursen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 93<br />
3 Utländsk rätt och internationella<br />
normer<br />
3.1 Inledning<br />
I förevarande kapitel beskrivs kortfattat hur skatte- och lönefordringar samt<br />
fordringar med säkerhet liknande företagshypotek behandlas i förmånsrättshänseende<br />
i olika länder. Vidare redogörs översiktligt för regler angående lönegaranti<br />
och gäldenärens avtalsförhållanden. Redovisningen syftar inte till att i detalj<br />
beskriva förhållandena i respektive land. I stället är avsikten att ge en översiktlig<br />
bild av utländsk rätt, med betoning på nordiska förhållanden.<br />
I Insolvensutredningens betänkande (Lag om företagsrekonstruktion, SOU<br />
1992:113 s. 197 ff) finns en utförlig redogörelse för utländska förhållanden.<br />
Redogörelsen belyser insolvensförfaranden i Danmark, Norge, Finland, England,<br />
USA, Österrike, Frankrike och Tyskland som utgör alternativ till offentligt<br />
ackord och konkurs samt förmånsrättsordningen i dessa länder. De beskrivna<br />
förhållandena gäller i allt väsentligt fortfarande. För en mer utförlig beskrivning<br />
hänvisas därför till Insolvensutredningens beskrivning, till Gertrud Lennander i<br />
TfR 1987 s. 545 ff och Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1990 (Iustus<br />
Förlag 1990) s. 40 ff samt beträffande fransk rätt till Annika Arvidsson i SvJT<br />
1988 s. 648 ff.<br />
3.2 Allmänt om utvecklingstendenser inom<br />
konkurs- och ackordsrätten<br />
Under senare årtionden har insolvensrättten, som en följd av de dåliga tiderna<br />
med ett ökat antal konkurser, hög arbetslöshet, oro på arbetsmarknaden osv,<br />
varit föremål för reformarbeten i ett flertal länder. I bl.a. USA, England, Österrike,<br />
Frankrike, Tyskland, Danmark, Norge och Finland har arbetet resulterat i<br />
omfattande ny lagstiftning. Gertrud Lennander menar (TfR 1987 s. 546 ff) att<br />
det framstår som allt klarare att insolvensrätten inte bara är en angelägenhet<br />
mellan gäldenären och hans borgenärer. Hela samhället berörs. Från att ha varit
94 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
en fråga om fördelning av tillgångar har insolvensrätten kommit att inriktas på<br />
att återställa prestationsförmågan hos företag som har kapacitet att överleva, att<br />
förhindra värdeförstörelse, att rädda arbetstillfällen osv. Det rent exekutionsrättsliga<br />
tänkandet har fått lämna plats för ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt.<br />
Tidigare har man kunnat skilja mellan en borgenärs- och en gäldenärsorienterad<br />
konkursrätt. Nu kan det snarare vara på sin plats att tala om en samhällsorienterad<br />
insolvensrätt.<br />
Ett genomgående problem är att utdelningen i konkurs blir för liten. Som<br />
botemedel på "massabristen", dvs. bristen på utdelningsbara tillgångar för de<br />
oprioriterade borgenärerna, aktualiseras två typer av åtgärder. Den ena går ut på<br />
att inskränka de privilegierade borgenärernas rättigheter i konkursen. Den andra<br />
går ut på att utvidga möjligheten till återvinning i konkursen genom att begränsa<br />
eller ta bort subjektiva rekvisit, förlänga fristerna och skärpa reglerna avseende<br />
närståendetransaktionerna.<br />
Problembilden varierar naturligtvis mellan olika länder. Således har diskussionen<br />
i Västtyskland och England främst gällt omfattningen av säkerhetsrätter<br />
som inte är förenade med besittning, medan reformen i Österrike främst inriktats<br />
på att inskränka de allmänna förmånsrätterna.<br />
Vad särskilt gäller de allmänna förmånsrätterna framhåller Gertrud Lennander<br />
(a.a. s. 579 ff) att dessa egentligen inte har så många försvarare. Av sociala<br />
skäl värnar naturligen de flesta om arbetstagarna och deras löneanspråk, men<br />
samtidigt har deras intressen numera i stor utsträckning övertagits av motsvarigheter<br />
till lönegarantin. Det berättigade i statens förmånsrätt för skatter har<br />
ifrågasatts i många länder. Skatteprivilegiet har också avskaffats på flera håll,<br />
medan förslag om ett avskaffande visserligen framförts men inte verkställts i<br />
andra länder.<br />
3.3 Något om förhållandena i olika länder<br />
3.3.1 Finland<br />
Före den 1 januari 1993 omfattade den finska förmånsrättsordningen relativt<br />
många förmånsrätter. Som en följd härav fick borgenärer utan förmånsrätt vanligen<br />
ingen utdelning alls. Utan anspråk på fullständighet och med tonvikt på<br />
sådana förmånsrätter som är av intresse för kommitténs uppdrag kan den dåvarande<br />
förmånsrättsordningen sägas ha inneburit följande prioritetsordning.<br />
1 Fordringar med särskild förmånsrätt till följd av pant och retentionsrätt<br />
(kvarhållanderätt)<br />
2 Lönefordringar
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 95<br />
3 Underhållsbidrag<br />
4 Pensionsfordringar<br />
5 Skattefordringar enligt lagen om förskottsuppbörd och lagen om arbetsgivares<br />
socialskyddsavgift<br />
6 Fordringar med säkerhet till följd av företagshypotek<br />
7 Hyresfordringar<br />
8 Vissa övriga skatter<br />
I förarbetena till den nya förmånsrättsordningen, Lag om den ordning i vilken<br />
borgenärer skall få betalt (1578/1992), (proposition (181/1992) med förslag till<br />
lagstiftning om revidering av förmånsrättssystemet, s. 4) framfördes inledningsvis<br />
att de nuvarande förmånsrätterna måste minskas avsevärt om man skall<br />
kunna skapa ett effektivt, fungerande och för de olika grupperna av borgenärer<br />
rättvist saneringsförfarande. Vidare anfördes (propositionen s. 13) att de motiveringar<br />
som angavs när de allmänna förmånsrätterna instiftades till största delen<br />
förlorat sin betydelse. Beskattningssystemet har förändrats under decenniernas<br />
lopp och den statsekonomiska betydelsen av förmånsrätten för skatter är numera<br />
liten, heter det vidare i propositionen. Utvecklingen inom sociallagstiftningen<br />
har, enligt propositionen, lett till att de förmånsrätter som ursprungligen inrättades<br />
av socialpolitiska skäl inte längre påverkar medborgarnas grundtrygghet.<br />
Arbetstagarnas rätt till lagstadgad pension är tryggad också om arbetsgivaren<br />
blir insolvent. Förmånerna enligt folkpensionslagen, sjukförsäkringslagen och<br />
lagen om barnbidrag betalas av offentliga medel. Även om arbetsgivarna deltar i<br />
finansieringen av dessa system äventyrar inte en enskild arbetsgivares konkurs<br />
någons rätt till dessa förmåner. Genom lönegarantisystemet säkerställs att lönefordringar<br />
betalas även om arbetsgivaren blir insolvent.<br />
Den finska reformen innebar en långtgående revidering av förmånsrättssystemet.<br />
De allmänna förmånsrätterna slopades, med undantag av förmånsrätten<br />
för underhållsbidrag till barn. Den nuvarande förmånsrättsordningen kan förenklat<br />
beskrivas genom följande uppställning.<br />
1 Förmånsrätt på grund av pant- och retentionsrätt<br />
2 Förmånsrätt för underhållsbidrag<br />
3 Förmånsrätt på grund av företagsinteckning, för fordringar med sådan<br />
förmånsrätt utdelas vid konkurs 50 % av värdet av den intecknade<br />
egendomen, efter att fordringar med bättre förmånsrätt har betalts.<br />
Förmånsrättsordningen innehåller också bestämmelser om att vissa fordringar<br />
skall vara efterställda.<br />
Anledningen till att man begränsat utdelningen för fordringar med förmånsrätt<br />
på grund av företagsinteckning är att den utdelning som tidigare tillfallit de<br />
borgenärsgrupper vars förmånsrätter nu slopats, annars skulle övergå till de<br />
borgenärer som har en företagsinteckning. Härvid skulle de borgenärer som inte<br />
har förmånsrätt – även de som gått miste om sin förmånsrätt genom reformen –<br />
alltjämt bli utan utdelning. Avsikten med reformen var att företagsinteckningens
96 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
relativa ställning i förmånsrättsordningen skulle förbli oförändrad. Detta innebär<br />
att inteckningshavarna trots att de allmänna förmånsrätterna slopas skall få en i<br />
stort sett lika stor utdelning som tidigare. Avsikten var således att nyttan av att<br />
de allmänna förmånsrätterna slopades inte som sådan skulle överföras på inteckningshavarna,<br />
men å andra sidan fick företagsinteckningens säkerhetsvärde<br />
inte heller försämras på ett sätt som äventyrar företagens finansieringsmöjligheter.<br />
Den nya förmånsrättsordningen trädde i kraft den 1 januari 1993 samtidigt<br />
som den nya lagstiftningen om företagssanering infördes. Om en konkurs inletts<br />
dessförinnan tillämpas de gamla reglerna om förmånsrätt. För konkurser som<br />
inletts efter ikraftträdandet men före den 1 januari 1995 gäller särskilda övergångsbestämmelser.<br />
I sådana konkurser omfattas lönefordringar av den gamla<br />
förmånsrätten och har således bättre rätt än fordringar med säkerhet i företagshypotek.<br />
På grund härav utdelas i dessa konkurser 60 % av värdet av den återstående<br />
intecknade egendomen till fordringar med förmånsrätt på grund av företagsinteckning.<br />
Med undantag av förbudet mot betalning och indrivning av tidigare uppkomna<br />
skulder inverkar inledandet av ett saneringsförfarande enligt huvudregeln inte<br />
på gäldenärens avtalsförhållanden. Ett specialstadgande finns dock beträffande<br />
hyres- och leasingavtal. Om gäldenären är hyrestagare i ett tidsbundet hyreseller<br />
leasingavtal kan han säga upp detta, så att det upphör inom två månader<br />
från uppsägningen. Gäldenären kan dock bli skyldig att, utöver avtalsenligt vederlag<br />
för uppsägningstiden m.m., även lämna skälig ersättning för skada som<br />
uppkommit för uthyraren. Ersättningsanspråket är oprioriterat. I propositionen<br />
framhålls, att en sådan uppsägningsrätt kan vara nödvändig om t.ex. en del av<br />
verksamheten läggs ned. Det påpekas att hyres- eller leasingutgifterna för obehövliga<br />
lokaler eller anordningar kan vara en avsevärd kostnad som man bör<br />
kunna bli kvitt för att saneringen skall lyckas. Lagen om företagssanering innehåller<br />
också vissa regler av liknande karaktär som de svenska stoppningsreglerna.<br />
Som framgått ovan är lönefordringar således numera oprioriterade och hör i<br />
princip till de s.k. saneringsskulderna. Vissa lönefordringar särbehandlas emellertid<br />
vid företagssanering. Trots det allmänna betalningsförbudet skall utestående<br />
löner för tre månader före inledandet av förfarandet betalas. Även arbetstagarnas<br />
semesterlöner och semesterersättningar skall betalas. Enligt förarbetena<br />
är detta undantag i samklang med den princip som står bakom bland annat lönegarantisystemet<br />
och enligt vilken en arbetstagare vars utkomst är beroende av<br />
löneinkomster inte får vållas skada i form av utebliven lön på grund av arbetsgivarens<br />
ekonomiska svårigheter. Om betalningsförbudet skulle utsträckas till att<br />
gälla de senaste lönefordringarna skulle detta även vara ägnat att minska arbetstagarnas<br />
vilja att fortsätta anställningen hos gäldenären, heter det vidare i<br />
propositionen. Det framhålls att det med tanke på en fortsatt verksamhet är vä-
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 97<br />
sentligt att det i detta hänseende inte uppstår onödiga störningar. Slutligen påpekas<br />
att arbetstagarnas löner hör till de utgifter som i allmänhet inte ens vid betalningssvårigheter<br />
kan lämnas obetalda. Om lönetillgodohavanden är obetalda i ett<br />
företag, är det därför osannolikt att arbetsgivarens ekonomiska situation trots det<br />
skulle vara sådan att det över huvud taget finns förutsättningar för saneringsförfarande.<br />
Den finska lönegarantin gäller, förutom vid arbetsgivarens konkurs, även vid<br />
dennes betalningsoförmåga. Arbetsgivaren är i princip skyldig att återbetala<br />
utbetalningar enligt lönegarantin. Vid arbetsgivarens konkurs förutsätts arbetstagaren<br />
bevaka sin fordran i konkursen, i annat fall kan arbetstagarens rätt enligt<br />
lönegarantin förklaras helt eller delvis förverkad. Betalning utgår för löne- och<br />
andra fordringar grundade på arbetsförhållandet vilka har förfallit inom tre månader<br />
före det att lönegarantiansökningen inlämnades. Lönegarantin är begränsad<br />
genom ett maximibelopp som år 1997 uppgick till 75 000 finska mark.<br />
Vid arbetsgivares konkurs gäller att alla anställningsavtal kan sägas upp med<br />
en uppsägningstid på två veckor, trots att uppsägningstiden normalt är en till sex<br />
månader beroende på anställningstidens längd. Lönegaranti för uppsägningslön<br />
utgår i konkursfall således endast för två veckor, men kan i andra fall ersätta<br />
upp till sex månaders uppsägningslön. Skall konkursförvaltaren fortsätta driften<br />
krävs det således att han åtar sig massaansvar för arbetstagarnas löner.<br />
3.3.2 Norge<br />
Den norska förmånsrättsordningen bär många likheter med den svenska. Staten<br />
åtnjuter förmånsrätt för skatter och avgifter, även om denna är begränsad till<br />
fordringar som förfallit inom en viss tid före fristdagen. Lönefordringar skyddas<br />
genom lönegaranti och åtnjuter dessutom förmånsrätt. Som huvudregel gäller att<br />
panthavare i fast eller lös egendom skall tillgodoses ur denna framför övriga<br />
borgenärer. Panthavare står utanför konkursbobehandlingen så långt fordringen<br />
täcks av panten. Varulagerpant, factoringpant och driftslösörepant, som kan<br />
upplåtas genom registrering utan besittningsövergång, ger sammantaget en motsvarighet<br />
till vårt företagshypotek.<br />
Lönegaranti utgår sedan år 1992 endast vid arbetsgivarens konkurs. Garantin<br />
omfattar i princip endast lönefordringar för sammanlagt sex månader och endast<br />
fordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än tre månader före fristdagen<br />
(normalt dagen för konkursansökan). Lönegarantin är begränsad genom<br />
ett maximibelopp som motsvarar tre gånger "folketrygdens grunnbeløp", för år<br />
1997 123 000 norska kronor.<br />
I den norska delningsloven görs skillnad mellan "massefordring" och<br />
"dividendfordring". De krav som konkursboet ådrar sig betecknas som massafordran<br />
och skall täckas före alla andra skulder. Det kan nämnas att konkursbo-
98 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
et övertar konkursgäldenärens hyreskontrakt om dessa är knutna till dennes näringsverksamhet.<br />
Något samtycke från konkursförvaltaren erfordras inte. Från<br />
och med konkursbeslutet blir hyreskostnaden också en massaskuld (7− 10 §§<br />
delningsloven). Konkursförvaltaren kan emellertid inom fyra veckor från konkursbeslutet<br />
förklara för hyresvärden att boet inte avser att överta hyreskontraktet,<br />
förutsatt att lokalerna ställs till hyresvärdens förfogande. Massafordringen<br />
inskränker sig vid sådant förhållande till tiden fram till dess en sådan förklaring<br />
tillställts hyresvärden. Vad gäller lönefordringar föreslog det norska konkursutvalget<br />
liknande regler som i Danmark (NOU 1972:20 s. 323 ff, se nedan).<br />
Trots att Justitiedepartementet i princip instämde i att det fanns behov av särskilda<br />
regler om konkursboets inträdesrätt vad gäller anställningsavtal infördes<br />
inte de föreslagna reglerna. Plats reserverades emellertid i lagen för senare inarbetning<br />
av sådana regler. En senare utredning (den s.k. Falkanger-utredningen,<br />
NOU 1993:16, Etterkontroll av konkurslovgivningen m.v., s. 116 ff och s. 181)<br />
fick också i uppdrag att utarbeta förslag i den aktuella frågan. Falkangerutredningen<br />
påpekade att avsaknaden av lagbestämmelser hade lett till en viss<br />
osäkerhet. För de flesta arbetstagare har osäkerheten mindre betydelse eftersom<br />
deras krav ersätts genom lönegaranti. Det råder emellertid, enligt Falkangerutredningen,<br />
osäkerhet beträffande konkursboets absoluta inträdesrätt, förfarandet<br />
vid inträdet, uppsägningstidens längd, arbetsplikt under uppsägningstiden<br />
samt rätten att ta annat arbete. För staten, som förvaltar lönegarantin, skulle ett<br />
klargörande också ha stor betydelse, enligt Falkanger-utredningen. Lönegaranti<br />
utgår nämligen inte för massafordringar i den pågående konkursen.<br />
Falkanger-utredningen föreslog en detaljerad reglering beträffande behandlingen<br />
av avtal som slutits av gäldenären före konkursen. När det gäller anställningsavtal<br />
innebär förslaget i huvudsak att konkursboet inträder i anställningsavtalet<br />
om boet inte inom tre veckor från konkursbeslutet meddelar att det inte<br />
önskar inträda. Träder boet in blir lönefordringar för tiden därefter massafordringar.<br />
Boet och den anställde har rätt att säga upp avtalet med en månads varsel,<br />
om inte kortare tid avtalats. Om arbetstagaren har överskjutande krav utgör<br />
dessa konkursfordran. Om boet inte träder in i anställningsavtalet utgör arbetstagarens<br />
fordran konkursfordran. För tid under vilken arbetstagaren utfört arbete<br />
utgår dock ersättning som massakrav. I proposition Ot prp nr 26 (1998-99)<br />
den 11 december 1998 föreslås en specialbestämmelse i dekningsloven (§ 7− 11)<br />
om arbetsavtals ställning i konkurs som i huvudsak överensstämmer med utredningens<br />
förslag.<br />
Även i Norge har flera gånger föreslagits att förmånsrätten för skatter och<br />
avgifter skulle avskaffas. Fram till år 1963 hade skattefordringar förmånsrätt av<br />
första klassen, i likhet med lönefordringar. Genom en ny förmånsrättsordning<br />
blev förmånsrätten väsentligt reducerad. Skattefordringarna placerades efter<br />
arbetslön och inskränktes tidsmässigt från tre till ett år.
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 99<br />
I betänkandet NOU 1972:20 föreslog konkurslovsutvalget att förmånsrätten<br />
för skatter borde avskaffas. Utvalget menade att de enda argument som med fog<br />
kunde åberopas för skatteprivilegiet var den historiska traditionen och den omständigheten<br />
att skatter var priviligierade i alla andra jämförbara länder. Inget av<br />
dessa argument hade dock någon väsentlig betydelse när de vägdes mot den<br />
börda som privilegiet innebar för boets övriga kreditorer. Utvalget anförde att<br />
den ledande synpunkten bör vara att det offentligas förlust på grund av insolvens<br />
hos den enskilde skatte- och avgiftspliktige inte bör täckas av gäldenärens övriga<br />
fordringshavare utan överföras på samhället som helhet.<br />
Vid remissbehandlingen tillstyrktes utvalgets förslag från de flesta håll. Finansdepartementet<br />
gick dock emot förslaget. Som skäl anfördes dels att ett avskaffande<br />
av förmånsrätten kunde reducera statens utdelning i konkurs, dels att<br />
indrivningsmyndigheternas arbetsbelastning kunde komma att öka genom att<br />
dessa i större utsträckning fick ta ställning till ackordsförslag under<br />
"gjeldsforhandlinger". Finansdepartementet fäste också vikt vid att staten inte<br />
kan välja sina "kunder" och inte står i samma nära kontakt med dessa som<br />
många andra borgenärer. Vidare framhölls att detta i vart fall måste gälla innehållna<br />
källskatter som i realiteten är en del av lönefordringen som skall hållas<br />
avskild och därför inte kommer att ingå i konkursboet om arbetsgivaren fullgör<br />
sina skyldigheter. Finansdepartementet förespråkade emellertid en viss inskränkning<br />
av förmånsrätten genom att det tidsmässiga omfånget ändrades så att fordringarna<br />
som huvudregel skulle vara förfallna inom sex månader före fristdagen.<br />
Justisdepartementet inledde sitt resonemang med att konstatera att erfarenheterna<br />
av 1963 års reform var positiva. Man nämnde i fortsättningen att reformen<br />
till en början förbättrat de oprioriterade borgenärernas ställning men att utvecklingen<br />
senare gått i motsatt riktning. Departementet gick härefter in på frågan<br />
om förmånsrättens ekonomiska betydelse för staten. Med utgångspunkt i siffror<br />
rörande utdelning i konkurser avslutade 1978 nämndes att staten fick cirka 11<br />
miljoner Nkr av anmälda 58,6 miljoner täckta som förmånsberättigade krav.<br />
Om förmånsrätten upphävdes, skulle det − alltjämt med utgångspunkt i 1978 års<br />
siffror − betyda en ökning av dividenden till de oprioriterade fordringarna med 5<br />
procent. Förbättringen betecknades som "beskjeden". Departementet anslöt sig i<br />
fortsättningen till konkurslovsutvalgets principiella synpunkt om att det offentligas<br />
förlust vid insolvens hos den skattskyldige borde slås ut på samhället som<br />
helhet. Departementet uttalade sig också för det önskvärda i att de oprioriterade<br />
borgenärerna blev mera engagerade i konkursbehandlingen.<br />
I det följande uppehöll sig Justisdepartementet främst vid olika spörsmål rörande<br />
skatteindrivningen. Konkurslovsutvalget hade i sitt betänkande pekat på<br />
att, om förmånsrätten upphävdes, detta skulle leda till att indrivningsmyndigheterna<br />
i större utsträckning än tidigare fick ta ställning till förslag om<br />
ackord, något som i sin tur medförde ett visst merarbete för myndigheterna.
100 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Utvalget menade dock att det kunde vara en fördel att det offentliga kom in på<br />
ett tidigare stadium av insolvensbehandlingen. Departementet erinrade här om<br />
att Finansdepartementet i sina uttalanden hävdat att indrivningsmyndigheterna<br />
fick förstärkas, innan man upphävde skatteprivilegiet.<br />
Mot denna bakgrund ansåg sig Justisdepartementet – trots att det från principiell<br />
synpunkt hade sympati för konkurslovsutvalgets förslag – "i denne omgang"<br />
inte kunna förslå ett helt upphävande av skatteprivilegiet utan förordade<br />
den av Finansdepartementet valda lösningen. Man lade "saerlig vekt på de praktiske<br />
betenkeligheter som knytter sig till inskrevingsmyndighetens arbeid" men<br />
framhöll också att det offentliga inte väljer sina "kunder" samt att förmånsrätten<br />
kunde vidmakthålla skattemoralen.<br />
Frågan om skatteförmånsrättens avskaffande aktualiserades på nytt i NOU<br />
1993:16, Etterkontroll av konkurslovgivningen m.v. Udvalgets majoritet föreslog<br />
att förmånsrätten för skatter och avgifter skulle avskaffas. Majoriteten ansåg<br />
inte att det förelåg tillräckligt starka skäl för att staten skulle särbehandlas.<br />
Majoriteten pekade också på den internationella utvecklingen som man menade<br />
gick mot ett avskaffande. Här påpekades att såväl löneförmånsrätten som skatteförmånsrätten<br />
avskaffats i Österrike, att skatteförmånsrätten avskaffats i Danmark<br />
samt att det i såväl Tyskland som Sverige framlagts förslag om att skatteförmånsrätten<br />
skulle avskaffas. Majoriteten framhöll också den stora ökningen<br />
av konkurser och menade att den dåliga utdelningen till oprioriterade borgenärer<br />
i sig kunde vara en konkursorsak för många leverantörer. Majoriteten ansåg<br />
därför att det borde tas större hänsyn till möjligheten att sprida förlusten. Staten<br />
har väsentligt bättre möjligheter att sprida förlusten än de privata borgenärerna.<br />
Udvalget framhöll också sin principiella ståndpunkt att många konkurser och<br />
gjeldsforhandlinger borde ha kommit på ett tidigare stadium. Ett avskaffande av<br />
skatteförmånsrätten kan resultera i att staten intar en aktivare och mer kritisk<br />
borgenärsroll, anförde man.<br />
I betänkandet framhölls att ett avskaffande av statens förmånsrätt måste ses<br />
mot bakgrund av utvalgets övriga förslag, som skulle ge högre utdelning till alla<br />
oprioriterade borgenärer. För det första hoppades utvalget att förslagen skulle<br />
leda till tidigare konkurser och gjeldsforhandlinger. Vidare skulle processuella<br />
förenklingar leda till snabbare och effektivare förvaltning. Slutligen skulle avskaffandet<br />
av varulagerspant och factoringpant (se härom nedan) öka utrymmet<br />
för utdelning.<br />
Utvalget hade inte beräknat skillnaden mellan statens inkomster med dagens<br />
regler och statens inkomster efter den föreslagna reformen men antog att reformen<br />
skulle ge en väsentligt ökad utdelning till de oprioriterade borgenärerna.<br />
Utvalgets minoritet i denna fråga, konsulent Ragnhild Hege Boman<br />
(Finansdepartementet), framhöll förmånsrättens betydelse för staten i dag och<br />
den betydelse skatte- och avgiftsfordringarna har för samhället. Minoriteten<br />
uttryckte förståelse för att alla borgenärer i utgångsläget bör behandlas lika men
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 101<br />
ansåg att skatte- och avgiftsfordringar bör särbehandlas på grund av fordringarnas<br />
art. Fordringarna uppställs genom lag och måste erläggas utan någon direkt<br />
motprestation från staten. Å andra sidan utgör skatter och avgifter en stor del av<br />
statens inkomster och kommer medborgarna till godo genom sociala åtaganden<br />
etc.<br />
Minoriteten påpekade emellertid att förmånsrätten inte borde behållas enbart<br />
för principens skull. Om förslagen att upphäva factoring- och varulagerpant<br />
skulle leda till att staten fick totalt sett högre utdelning, skulle det vara mindre<br />
betänkligt att avskaffa skatteförmånsrätten. Vidare kan ett avskaffande av<br />
varulagerpanten i sig själv innebära att statens förmånsberättigade krav minskar.<br />
Omsättningen kommer kanske att i större utsträckning ske genom ordinära omsättningskanaler<br />
varför statens utestående krav på mervärdeskatt för de sista sex<br />
månaderna kan bli mindre.<br />
Även förekomsten av de panträtter som sammantaget ger en motsvarighet till<br />
företagshypoteket har diskuterats. Falkanger-utredningen ansåg att utrymmet för<br />
pantsättning borde begränsas för att öka utrymmet för utdelning till oprioriterade<br />
fordringar. Här påpekades särskilt att ett avskaffande av statens förmånsrätt<br />
för skattefordringar borde kompenseras till viss del genom åtgärder som ökade<br />
utdelningen till de oprioriterade borgenärerna.<br />
Vad gäller driftslösörepant menade utredningen att pantformen i huvudsak<br />
borde behållas oförändrad. Som skäl anfördes bl.a. att driftslösöret ofta har ett<br />
naturligt samband med fast egendom och därför bör omfattas av liknande regler<br />
för att undvika att den lösa egendomen måste särskiljas vid realisation av panten.<br />
Vidare framhölls att övriga nordiska länder har regler som möjliggör pantsättning<br />
av driftslösöre samt att ett avskaffande av driftslösörepanten skulle<br />
kunna leda till att näringsidkaren i stället valde att hyra eller leasa egendom.<br />
Utredningens majoritet ansåg att varulagerpanten borde upphävas. Majoriteten<br />
menade att en begränsing var nödvändig för att öka utdelningen till de oprioriterade<br />
borgenärerna. Det har framhållits att varulagerpanten utgör en förutsättning<br />
för enskilda branschers kredittillgång. Majoriteten menade att kredittillgången<br />
är ett viktigt argument men framhöll samtidigt att varulager utgör ett<br />
relativt dåligt säkerhetsunderlag. Normalt beviljas kredit motsvarande 25 % av<br />
värdet mot 80 % vid fastighetspant. Det finns också en tendens att ta pant i allt<br />
som är möjligt att pantsätta, utan att varulagerpant har någon verklig betydelse<br />
för kreditgivningen. Vidare framhölls att utredningen i sin helhet föreslår att<br />
factoringpant skall upphävas vilket gör en eventuellt kvarvarande varulagerpant<br />
ännu mindre värd när den inte kan kompletteras med säkerhet i utestående kundfordringar.<br />
Majoriteten ansåg dessutom att ett avskaffande av varulagerpanten<br />
kunde leda till noggrannare bedömningar vid kreditgivning.<br />
Utredningens minoritet, professor Thor Falkanger, ordförande, och direktör<br />
Britt Kjølstad, Stadsbanken, ställde sig tveksamma till att avskaffa varulager-
102 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
panten. De framhöll behovet av tillgång på kredit och pekade på att varulagerpanten<br />
är väl inarbetad.<br />
Om varulagerpanten upphävs ansåg utredningen, med undantag av småföretagarnas<br />
representant, administrationsdirektören Inger-Berit Andersen, att även<br />
utrymmet för salgspant (närmast återtagandeförbehåll) borde begränsas. Nuvarande<br />
regler förbjuder salgspant i färdigvaror som skall säljas vidare, till skillnad<br />
från varor som skall säljas vidare efter bearbetning eller som del av en produkt.<br />
Majoriteten ville förbjuda salgspant i allt som köparen har rätt att förfoga över<br />
före betalning, medan minoriteten ville utsträcka pant-rättens verkan fram till<br />
vidareförsäljningen.<br />
Vad gäller factoringpant (pantsättning av kundfordringar) var utredningen<br />
enig om att panträtten borde upphävas. Det framhölls att panträtten gav ett relativt<br />
dåligt säkerhetsunderlag samt att den norska bankföreningen upplyst att<br />
kredit normalt beviljades endast för 25 % av fordringarnas värde.<br />
Falkanger-utredningens förslag angående varulagerpant och factoringpant<br />
torde ej leda till lagändring inom överskådlig tid. 1<br />
3.3.3 Danmark<br />
Förmånsrättsordningen mellan fordringarna vid konkurs regleras i 92-99 §§<br />
konkursloven (DKL). Enligt dansk rätt gäller dock som huvudregel att en borgenär<br />
som för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom skall tillgodoses<br />
ur denna framför övriga borgenärer. Den som har handpanträtt eller "anden<br />
tilsvarande sikkerhedsret" berörs därför enligt 91 § DKL inte av pantsättarens<br />
konkurs. Om panten bara delvis täcker panthavarens fordran konkurrerar panthavarens<br />
restfordran emellertid med övriga borgenärers krav.<br />
Någon motsvarighet till det svenska företagshypoteket finns inte i Danmark.<br />
Som huvudregel pantsätts lösöre som handpant. Pantsättaren fråntas rådigheten<br />
genom besittningsövergång till panthavaren eller tredje man.<br />
Lösöre som har ett naturligt samband med fast egendom pantsätts emellertid<br />
tillsammans med den fasta egendomen. Driftstillbehör pantsätts automatiskt vid<br />
fastighetspant, om inte annat avtalas. Även annat lösöre kan pantsättas som<br />
underpant genom tinglysning (registrering) av ett pantbrev. Det finns emellertid<br />
en viktig begränsning i reglerna om underpantsättning. Samlingar av likartade<br />
eller för samma ändamål avsedda föremål, som beskrivs generellt, kan enligt<br />
1 Nyligen har framlagts den ovan nämnda propositionen Ot prp nr 26 (1998-99), i<br />
vilken varulagerpanten och factoringpanten inte föreslås avskaffad. Däremot föreslås<br />
andra ändringar beträffande konkurs och företagsrekonstruktion aktualiserade av Falkanger-utredningen.<br />
Som exempel kan nämnas att ”salgspant” skall vara utesluten i<br />
alla varor avsedda för vidareförsäljning och att panthavare skall bidra till konkursboets<br />
allmänna del med 5 % av pantvärdet.
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 103<br />
huvudregeln inte pantsättas genom tinglysing. Detta innebär att varulager inte<br />
kan pantsättas genom tinglysing. Enskilda varor kan pantsättas på detta sätt,<br />
men det förutsätter individualisering. Ägarförbehåll är tillåtna, dock inte som<br />
säkerhet för köpesumma för förbrukningsvaror. Lämnas varorna i "kreditkonsignation",<br />
där säljaren håller fortlöpande kontroll över försäljningen och<br />
avräkningen, får leverantören emellertid separationsrätt till konsignationslagret.<br />
Fordringar som är knutna till dokument kan utgöra handpant. Enkla skuldebrev<br />
kan pantsättas genom denuntiation till gäldenären. Tinglysingsloven förbjuder<br />
registerpant i omsättningspapper, enkla skuldebrev och andra fordringar.<br />
En factoringpant liknande den norska är således förbjuden. Emellertid har det<br />
utvecklats en praxis som innebär att denuntiation inte nödvändigtvis måste ske<br />
till gäldenären personligen utan kan göras till en representant för denne. Det<br />
anses vidare att fordringshavaren kan stå för indrivningen så länge det rör sig<br />
om sedvanliga inkassoåtgärder.<br />
I december 1996 har det danska Finansrådet (bankföreningen) på anmodan<br />
av Erhvervsministeriet i en skrivelse redogjort för Finansrådets synpunkter om<br />
behov och möjligheter beträffande införandet av företagsinteckning enligt svensk<br />
modell. Det framhålls i skrivelsen att man inte skall räkna med att en sådan reform<br />
kommer att vare sig öka tillgången till kredit eller sänka kostnaden för<br />
banklån. Fördelarna skulle i stället ligga på det administrativa planet genom att<br />
bankerna slapp ta andra säkerheter, som factoring och lagerpanter hos tredje<br />
man. Därmed skulle också vissa kostnader sparas. Vid vår intervju med Finansrådet<br />
framkom vidare att kredittagarna bjöd ett visst motstånd mot att acceptera<br />
lagerpantsättning och factoring (factoring ansågs kunna ge intryck av ekonomisk<br />
svaghet), varför det antagligen skulle bli lättare att få säkerhet vid ett införande<br />
av företagsinteckning. Den kredit som förekommer i Danmark i dag ges fastän<br />
företagsinteckning saknas och fastän bankerna inte ens är jämställda med leverantörerna<br />
utan måste acceptera att dessa genom regler om kreditkonsignation<br />
har separationsrätt också till varor som skall säljas eller bearbetas före betalning<br />
till leverantören.<br />
Förmånsrättsordningen kan förenklat uttryckt sägas omfatta fyra kategorier<br />
av fordringar.<br />
1 Massafordringar<br />
2 Priviligierade fordringar<br />
3 Oprioriterade fordringar<br />
4 Efterställda fordringar<br />
Massafordringar utgörs av begravningskostnader i dödsbos konkurs, kostnad<br />
för gäldenärens försättande i konkurs, omkostnader vid boets förvaltning och<br />
"gaeld der pådrages boet under dets behandling, bortset fra krav på indkomstskat,<br />
som pålignes skyldneren". Den sistnämnda punkten omfattar i princip varje<br />
gäld som stiftats under konkursen, dvs. också krav som uppkommit till följd av<br />
vidaredrift av gäldenärens rörelse. Undantaget för inkomstskatter fick sin nuva-
104 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
rande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997. Lagändringen<br />
innebär att inkomstskatt som påförs konkursboet inte längre är en<br />
massafordran utan en oprioriterad fordran. Krav på källskatter som innehållits<br />
för personal som anställts av boet är emellertid fortfarande massafordran. Skälet<br />
till lagändringen var bl.a. Skattelovrådets uttalande i Betaenkning nr 1101/1987<br />
om de skattemässiga reglerna vid konkurs och ackord. Här påpekades bl.a. att<br />
skattekrav, som uppstår genom konkursboets behandling, visserligen är skulder<br />
som uppkommer under boets behandling. Skatteskulderna skiljer sig emellertid<br />
från andra massakrav genom att boet inte kan påverka dess uppkomst. De uppstår<br />
som en nödvändig konsekvens av själva konkursbehandlingen. Det är ju<br />
hela konkursens syfte att sälja och fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna.<br />
Konkursboets försäljning av tillgångar kan ibland medföra betydande<br />
skattefordringar i relation till det värde försäljningen inbringar för fördelning<br />
bland borgenärerna. Ofta är tillgångarna pantsatta så att hela vinsten tillfaller<br />
panthavaren. Härtill kommer att det ofta är tillfälligheter som avgör om skattefordringen<br />
uppkommer före eller efter konkursbeslutet. Den skattepliktiga inkomsten<br />
kan härröra från en värdestegring under lång tid. Värdestegringen blir<br />
emellertid inte skattepliktig förrän vid en försäljning. Tillgångarna kan också ha<br />
varit föremål för skattemässiga avskrivningar före konkursen, som väsentligt<br />
överstiger den faktiska värdeminskningen.<br />
Först bland de prioriterade fordringarna kommer kostnader från vissa typer<br />
av rekonstruktionsförsök före konkursen. Hit hör dels rimliga omkostnader för<br />
rekonstruktionsförsöken såsom arvoden åt vissa personer, dels skulder som gäldenären<br />
under vissa förutsättningar ådragit sig under rekonstruktionsförsöket.<br />
Löneprivilegiet omfattar lön, semesterersättning m.m. och uppsägningslön.<br />
Lönefordringarna får inte ha förfallit till betalning tidigare än sex månader före<br />
fristdagen. Hur lång uppsägningstid som kan omfattas av förmånsrätt framgår<br />
inte av lagtexten utan följer av avtalad eller lagstadgad uppsägningstid. Om den<br />
avtalade uppsägningstiden är orimligt lång kan konkursboet emellertid enligt 61<br />
§ DKL säga upp anställningsavtalet med sedvanlig uppsägningstid. Gäldenärens<br />
närstående kan nekas förmånsrätt enligt 96 § DKL om förmånsrätten med hänsyn<br />
till lön, arbetsvillkor och eventuella ekonomiska intressen i verksamhetens<br />
drift inte anses rimlig.<br />
Utgångspunkten för behandlingen av lönefordringarna är att arbetsgivarens<br />
konkursbo har rätt att inträda i anställningsavtalet enligt den allmänna inträdesregeln<br />
i 55 § DKL. Arbetstagaren kan häva avtalet bara om de genom konkursen<br />
förändrade förhållandena ger särskild anledning att häva. Enligt 63 § 1 st<br />
DKL åligger det konkursboet att så fort som möjligt besluta om det skall inträda<br />
i anställningsavtalet. Om boet inom två veckor från konkursbeslutet förklarar att<br />
det inte vill inträda hänförs lönefordringarna under "betänketiden" till tiden före<br />
konkursbeslutet och blir således enligt huvudregeln också prioriterade konkursfordringar.<br />
Lönekrav för tid under vilken arbetstagaren faktiskt utfört arbete är
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 105<br />
emellertid alltid en massafordran. Observera att det här rör sig om en individuell<br />
bedömning av om arbetstagaren utfört arbete eller inte, se Karnov, 1995, 2, s.<br />
3290 (210); "Meddeler boet, at det ikke vil intræde, og fremkommer erklæringen<br />
inden to uger efter konkursdekretet, har den ansatte kun massekrav på lønnen for<br />
den tid, (dage, timer), hvor han faktisk har uført arbejde. I øvrigt er lønnen i<br />
reglen privilegeret, med mindre privilegium kan nægtes efter § 95, stk 2"<br />
(närståenderegeln).<br />
Om konkursboet senare än två veckor efter konkursbeslutet meddelar att det<br />
inte vill inträda i anställningsavtalet är lönekrav under "betänketiden" under alla<br />
förhållanden att betrakta som massafordran, således oavsett om arbetstagaren<br />
utfört något arbete åt boet eller inte. Om boet underlåter att lämna besked och<br />
utnyttjar arbetstagarna, riskerar det att genom konkludent handlande ikläda sig<br />
massaansvar även för framtiden. Vidare äger arbetstagaren enligt 55 § 2 st DKL<br />
rätt att kräva besked om huruvida boet kommer att inträda i anställningsavtalet.<br />
Har boet inträtt i ett anställningsavtal kan det enligt 61 § 1 st DKL begränsa<br />
massaansvaret genom att säga upp avtalet med sedvanlig eller rimlig uppsägningstid.<br />
De danska lönegarantireglernas tillämpningsområde är något vidare än de<br />
svenska reglernas. Lönegaranti kan således utgå inte bara vid arbetsgivares konkurs<br />
utan också under vissa förutsättningar när en arbetsgivare avlider eller<br />
upphör med sin verksamhet och medel till lönefordringar saknas (således inte vid<br />
fortsatt drift utom konkurs). Lönegarantin omfattar fordringar på lön och semesterersättning<br />
m.m. som är förenade med förmånsrätt. Massafordringar omfattas<br />
inte av lönegarantin i den pågående konkursen. Garantin är beloppsbegränsad;<br />
maximibeloppet uppgår från och med den 1 januari 1997 till 90 000<br />
danska kronor efter skatt.<br />
Till de förmånsberättigade fordringarna hör slutligen fordringar som omfattas<br />
av det s.k. leverantörsprivilegiet. Leverantörsprivilegiet innebär att en leverantör<br />
som levererat avgiftspliktiga varor till vidareförsäljning, har förmånsrätt för<br />
avgiftsdelen av köpesumman i detaljistens konkursbo. Förmånsrätten omfattar<br />
diverse punktskatter som räknas upp i 96 § DKL.<br />
Konkursordningens likabehandlingsprincip kommer till uttryck i 97 § DKL<br />
som stadgar att alla oprioriterade fordringar härefter skall behandlas lika.<br />
Sist i ordningen betalas efterställda fordringar (98 § DKL). Hit hör räntekrav<br />
efter konkursbeslutet, böter, värdeförverkande och skattetillägg m.m. samt<br />
gåvolöften.<br />
Statens skatte- och avgiftsfordringar är således sedan år 1969 oprioriterade.<br />
År 1990 lades i Folketinget fram ett lagförslag av Socialistisk Folkeparti om<br />
återinförande av förmånsrätten såvitt avser A-skatt och mervärdeskatt (se Lovsforslag<br />
nr L 31 Folketinget 1990− 91). Avsikten var att stärka möjligheterna att<br />
driva in restförda skattebelopp hos näringsidkare. Efter behandling i Retsudvalget,<br />
som avgav sitt betänkande den 11 april 1991 och vars majoritet (Det kon-
106 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
servative Folkepartis, Venstres, Fremskridtspartiets, Centrum-Demokraternas,<br />
Det Radikale Venstres och Kristeligt Folkepartis ledamöter) avstyrkte förslaget<br />
mot minoriteten (Socialdemokratiets och Socialistisk Folkepartis ledamöter),<br />
drogs förslaget tillbaka före den slutliga behandlingen i Folketinget. Från Socialistisk<br />
Folkepartis sida anfördes som argument för partiets ståndpunkt bl.a. att<br />
"skatterestancerne" ökat efter 1969. I en bilaga till Retsudvalgets betänkande,<br />
vilken innefattar justitsministerns svar på vissa av udvalget framställda spörsmål,<br />
återges vissa upplysningar rörande skatteindrivningen vilka härrör från<br />
skatteministern. 1974 uppgick sålunda restförda A-skatter till ca 534 miljoner<br />
Dkr och restförda momsbelopp till ungefärligen 730 miljoner Dkr. Omräknade<br />
till 1991 års penningvärde var talen 1 725 miljoner Dkr respektive 2 362 miljoner<br />
Dkr. Den 1 januari 1991 var de restförda A-skatterna 1 586 miljoner Dkr<br />
och beloppen för "told/avgift" (vars övervägande del är moms) 2 909 miljoner<br />
Dkr.<br />
En undersökning av resultatet i 392 konkurser avslutade 1986 i Köpenhamn<br />
och vissa delar av landet i övrigt (se W.E. von Eyben i Ugeskrift for Retsvaesen<br />
1990 s. 97 ff) visar att utdelning till oprioriterade borgenärer förekom i 173 fall<br />
(44,1 %). Dividenden var genomsnittligen 14 % (18,39 % i Köpenhamn), vilket<br />
är högre än vid undersökningar på 1960-talet, då den genomsnittligt låg på<br />
10 %. Skattekravens andel av de oprioriterade fordringarna växlade mycket<br />
mellan olika domkretsar (från 1,87 % till 50,6 %).<br />
Förmånsrättskommittén besökte i april 1997 Told- og Skattestyrelsen i Köpenhamn.<br />
Vid besöket framkom bl.a. följande. Dansk rätt innehåller motsvarigheter<br />
till de svenska reglerna om s.k. företrädaransvar både beträffande straffansvar<br />
och personligt betalningsansvar. I Danmark har staten vant sig vid att<br />
vara en oprioriterad borgenär, det torde för närvarande inte finnas någon politisk<br />
vilja att återinföra förmånsrätten. Indrivningsverksamheten har efter hand blivit<br />
allt snabbare och effektivare. En vanlig uppfattning är att verksamheter som inte<br />
är lönsamma skall stoppas så snabbt som möjligt. – Ackord förutsätter att den<br />
aktuella verksamheten kan överleva och att ställföreträdaren inte misskött sig<br />
tidigare. Det är också en förutsättning att staten inte kan få ut mer genom konkurs<br />
än genom ackordet men utan förmånsrätt blir utdelningen alltid mindre i<br />
konkurs. Borgenärerna är oftast eniga om hur ett rekonstruktionsförsök skall<br />
hanteras; de sitter ju i samma båt. Under de senaste 25 åren har staten tvingats<br />
anta ackord mot sin vilja vid högst ett par tillfällen. I sammanhanget kan nämnas<br />
att antalet konkurser i Danmark uppgick till 3 110 år 1994 och 2 742 år 1995<br />
samt att antalet betalningsstandsninger samma år uppgick till 1 095 respektive<br />
836.
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 107<br />
3.3.4 England<br />
Borgenärer med panträtt erhåller betalning ur säkerheten och berörs inte av<br />
”förmånsrättsordningen” vilken framgår av en rad olika lagbestämmelser. Förenklat<br />
uttryckt innebär dessa regler att kostnaderna för förfarandet, fordringar<br />
med allmän förmånsrätt samt fordringar som säkrats genom utmätning inom tre<br />
månader före konkursen går före fordringar som säkras av floating charge (den<br />
närmaste motsvarigheten till vårt företagshypotek). Härefter följer i tur och ordning<br />
oprioriterade fordringar, fordringar på ränta som belöper på tiden efter<br />
konkursbeslutet samt efterställda fordringar. En borgenär med säkerhet i form<br />
av floating charge erhåller således betalning endast om fordringar med bättre rätt<br />
fått fullt betalt. Fordringar med allmän förmånsrätt, liksom de oprioriterade<br />
fordringarna, har inbördes lika rätt. Allmän förmånsrätt följer med statens fordran<br />
på innehållen källskatt, avseende ett år före fristdagen, på mervärdeskatt,<br />
avseende sex månader före fristdagen, samt på bilskatt, "spelskatt", sociala avgifter<br />
och pensionsavgifter för viss tid. Vidare har arbetstagares fordran på lön<br />
avseende fyra månaders arbete före fristdagen samt semesterersättning m.m.<br />
allmän förmånsrätt. Såvitt avser fordran på utestående lön gäller ett relativt lågt<br />
maximibelopp, som år 1992 uppgick till £ 800. Lönefordringar ersätts emellertid<br />
genom lönegaranti för vilken gäller ett högre maximibelopp, se nedan.<br />
I engelsk rätt finns ett antal olika säkerhetsrätter. En viktig skiljelinje går<br />
mellan en floating charge och övriga säkerhetsrätter till vilka bland annat hör<br />
s.k. fixed charge. Fixed charge innebär att borgenären har säkerhet i viss bestämd<br />
egendom, men utan att ha besittningen till denna, såsom panträtt i fast<br />
egendom eller i fordringar. Floating charge däremot, vilken är en säkerhetsrätt<br />
som funnits från senare delen av 1800-talet och som har ett mycket stort användningsområde,<br />
särskilt då borgenären är en bank, företer stora likheter med<br />
det svenska företagshypoteket. Borgenären har här säkerhet i ett "flöde av egendom".<br />
Endast bolag (och jordbrukare) kan upplåta floating charge, och objektet<br />
utgörs i regel av tillgångarna i rörelsen. Säkerhetsunderlaget kan med andra ord<br />
växla. Gäldenären kan fortsätta sin verksamhet och använda den säkerhetsbelastade<br />
egendomen som förut. Vid en viss tidpunkt "kristalliseras" säkerheten<br />
och övergår till att vara fixed, dvs. gälla i viss bestämd egendom.<br />
Säkerheten kan kristalliseras i fyra fall, nämligen dels om företaget försätts i<br />
konkurs eller upphör med sin verksamhet av annan anledning, dels om en administrative<br />
receiver utses (kan jämföras med att företagsrekonstruktion inleds)<br />
eller om någon annan omständighet inträffar som enligt avtalet mellan borgenären<br />
och gäldenären skall ha denna effekt. Vanligt är, att borgenären erhåller<br />
såväl en fixed charge i viss egendom som en floating charge i resterande egendom.<br />
Rent allmänt kan sägas, att en floating charge har en något sämre ställning<br />
än en fixed. Bland annat gäller att fordringar med allmän förmånsrätt (se ovan<br />
angående förmånsrätt för skatter och löner), om övriga tillgångar inte räcker,
108 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
skall betalas ur egendom som belastas av denna typ av säkerhet. Det kan här<br />
också nämnas, att det i förarbetena till den engelska insolvensrättsreformen under<br />
mitten av 1980-talet föreslogs, att borgenärer med floating charge skulle få<br />
avstå 10 % av säkerhetens värde efter realisation och att detta belopp i stället<br />
skulle tillfalla de oprioriterade borgenärerna. Förslaget genomfördes emellertid<br />
inte. Den motivering som anfördes var, dels att beloppen i regel skulle bli så små<br />
att det inte skulle vara mycket vunnet, dels att borgenären ändå skulle kunna<br />
spoliera syftet med regeln genom att begära kompletterande säkerhet av annat<br />
slag.<br />
Den engelska insolvensrätten genomgick en stor reform under mitten av<br />
1980-talet. Under reformarbetet föreslogs avsevärda ingrepp i de allmänna förmånsrätterna.<br />
Bl.a. föreslogs i ett betänkande (the Cork Report) att statens förmånsrätt<br />
för skatter, med få undantag, skulle avskaffas. Likaså föreslogs med<br />
hänvisning till reglerna om lönegaranti, att löneförmånsrätten skulle avskaffas.<br />
Resultatet blev emellertid endast att skatteförmånsrätten inskränktes i vissa hänseenden<br />
medan övriga allmänna förmånsrätter bibehölls. Bland annat avskaffades<br />
förmånsrätten för vanlig inkomstskatt, bolagsskatt och skatt på inkomst av<br />
kapital samtidigt som förmånsrätten för fordran på mervärdeskatt reducerades<br />
till en sexmånadersperiod från tidigare ett år.<br />
Under ett rekonstruktionsförfarande kan gäldenärens medkontrahent säga upp<br />
ett avtal på grund av gäldenärens betalningssvårigheter, under förutsättning att<br />
sådan rätt stadgas i avtalet. Beträffande "public utilities" (dvs. gas, el, vatten och<br />
telefon) finns dock numera en särskild regel. Leverantörens möjlighet att<br />
tilltvinga sig en privilegierad ställning genom att strypa leveransen, om han inte<br />
fick betalt för äldre obetalda räkningar, utgjorde här tidigare ett problem. Sådana<br />
villkor kan inte längre ställas. Däremot har leverantören rätt att kräva garantier<br />
för att framtida räkningar skall bli betalda. – Om gäldenären (administratören)<br />
säger upp ett oneröst kontrakt uppstår skadeståndsskyldighet för gäldenären.<br />
Å andra sidan kan skadeståndsanspråket inte genomdrivas (utan tillstånd<br />
av domstolen), förrän rekonstruktionsförfarandet avslutats.<br />
Vid en arbetsgivares insolvens har en arbetstagare, som blivit uppsagd, rätt<br />
att erhålla lön av staten (lönegaranti), enligt the Employment Protection<br />
(Consolidation) Act 1978 (EPCA), part VII. Garantin omfattar<br />
a) obetald lön avseende högst åtta veckor,<br />
b) uppsägningslön. Uppsägningstiden varierar efter anställningstidens längd.<br />
Minimitiden är en vecka för minst en månads anställning. Två års arbete ger en<br />
uppsägningstid på två veckor, varefter varje ytterligare års anställning ger ytterligare<br />
en veckas uppsägningstid, upp till ett maximum om 12 veckor för 12 års<br />
oavbruten anställning.<br />
c) semesterersättning,<br />
d) avgångsvederlag vid "unfair dismissal", m.m.
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 109<br />
Ersättningen är maximerad; maximibeloppet uppgick år 1995 till £205 per<br />
vecka. Den maximala ersättningen enligt lönegarantin är således betydligt högre<br />
än taket för arbetstagarens förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Om arbetstagaren<br />
erhåller ersättning, inträder staten i arbetstagarens rätt gentemot arbetsgivaren.<br />
De belopp som härigenom kan inflyta skall inbetalas till "the Redundancy<br />
Fund", varifrån utbetalningen av lönegarantimedel sker.<br />
3.3.5 USA<br />
Borgenärer med säkerhet har separationsrätt. Sakrättsliga moment är framför<br />
allt tradition och offentlig registrering (det sistnämnda är huvudalternativet),<br />
men även s.k. tysta säkerhetsrätter förekommer. Nästan alla slag av lös egendom<br />
kan användas som säkerhet genom offentlig registrering. Härigenom erhålls<br />
bland annat en motsvarighet till det svenska företagshypoteket.<br />
Ett stort antal skattefordringar avseende inkomstskatt, förmögenhetsskatt,<br />
innehållna källskatter, tull m.m. är förenade med förmånsrätt. Även löner till<br />
anställda, inkl. semesterersättning etc, avseende 90 dagar före ansökan om insolvensförfarande<br />
eller verksamhetens upphörande är förmånsberättigade. Löneförmånsrätten<br />
är begränsad till ett visst maximibelopp, år 1992 $ 2 000 per<br />
anställd.<br />
Reglerna om behandlingen under rekonstruktionsförfarande av gäldenärens<br />
tidigare ingångna ömsesidigt förpliktande kontrakt (som ännu inte uppfyllts helt<br />
från någondera sidan) är mycket förmånliga för gäldenären. Huvudregeln är att<br />
gäldenären – med domstolens godkännande – själv får avgöra om kontraktet<br />
skall sägas upp eller fortsätta att gälla under sin återstående löptid. Vissa undantag<br />
gäller dock. Om gäldenären har begått ett kontraktsbrott kan han åberopa<br />
avtalet fortsättningsvis endast om han gottgör kontraktsbrottet och ger medkontrahenten<br />
kompensation för dennes ekonomiska förlust samt "garanterar" att<br />
avtalet kommer att fullföljas framöver. Härtill bör emellertid läggas att avtalsklausuler,<br />
enligt vilka avtalet skall ändras eller upphöra att gälla om gäldenären<br />
kommer i ekonomiska svårigheter, överhuvudtaget inte kan åberopas av medkontrahenten.<br />
Det som nu sagts innebär sålunda i princip att gäldenären kan<br />
välja att behålla alla kontrakt som är fördelaktiga för honom själv, medan han<br />
kan säga upp de ofördelaktiga. Han kan också överlåta ett kontrakt som han inte<br />
vill ha kvar, men som i sig är ekonomiskt gynnsamt. Om gäldenären säger upp<br />
ett avtal i förtid kan han visserligen ådra sig skadeståndsansvar, men detta skadestånd<br />
behandlas som en oprioriterad fordran och behöver endast betalas i enlighet<br />
med föreskrifterna i reorganisationsplanen. Om gäldenären å andra sidan<br />
väljer att behålla ett kontrakt erhåller medkontrahentens fordran enligt kontraktet<br />
allmän förmånsrätt, på samma sätt som då gäldenären sluter ett nytt avtal under<br />
förfarandet.
110 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Beträffande "utility service" (såsom telefon, gas och el) gäller en särskild<br />
bestämmelse. Huvudregeln är, att borgenären inte kan vidta några åtgärder, t.ex.<br />
stänga av leveransen, på grund av att gäldenären inte har betalat sina räkningar i<br />
vederbörlig ordning innan förfarandet inleddes. En förutsättning är dock att gäldenären<br />
inom viss kortare tid på ett godtagbart sätt garanterar att framtida avgifter,<br />
dvs. avseende tiden efter förfarandets början, kommer att betalas. – Även<br />
beträffande arbetsavtal föreligger särskilda regler.<br />
3.3.6 Tyskland<br />
I Tyskland gällde 1877 års konkurslag (Konkurs-verordnung) och 1935 års<br />
ackordslag (Vergleichsverordnung) fram till och med år 1998. Från den<br />
1 januari <strong>1999</strong> har dessa lagar ersatts av 1994 års Insolvenzordnung.<br />
Anledningen till reformen var bl.a. att inte bara antalet ackord var litet utan<br />
att detsamma gällde antalet konkurser som kunde genomföras och inte behövde<br />
avskrivas på grund av brist på medel till konkurskostnaderna (jfr §§ 26 och<br />
207). Vid igångsättandet av reformarbetet 1978 låg tonvikten på rekonstruktion<br />
av insolventa företag, men senare blev borgenärernas rättigheter mer framhävda.<br />
Övergripande gäller att ackord och konkurs nu är sammanslagna till ett enda<br />
förfarande, där det undersöks om gäldenärens verksamhet kan rekonstrueras<br />
eller om tillgångarna måste säljas (1 §). Förfarandet kan inledas vid oförmåga<br />
att betala förfallna skulder, vid anteciperad betalningsoförmåga och vid insufficiens<br />
(§§ 17− 19). Den första rättsföljden av ett inlett insolvensförfarande är ett<br />
moratorium (§§ 89− 90). Förvaltningen övertas normalt av en förordnad förvaltare,<br />
men gäldenären kan tillåtas behålla förvaltningen (§ 270). Såväl gäldenären<br />
som förvaltaren kan framlägga en insolvensplan (rekonstruktionsplan), men i<br />
sistnämnt fall krävs normalt gäldenärens godkännande (§§ 218 och 247). Planen<br />
berör oprioriterade borgenärer. Ingen av dem skall dock behöva förlora på ett<br />
ackord jämfört med vad en likvidation skulle ha givit (§ 251). I övrigt finns frihet<br />
för borgenärerna att med respekt för de berörda borgenärernas lika rätt besluta<br />
om lämpliga åtgärder (§ 217). Planen prövas dock av rätten och blir föremål<br />
för omröstning.<br />
Trots bakgrunden till reformen är det fortfarande lätt att överlåta egendom<br />
eller att upplåta panträtt, så att insolvensboet utarmas.<br />
Äganderätt kan i stor utsträckning förvärvas från gäldenären genom avtal<br />
med denne, utan att verklig tradition eller denuntiation behöver ske eller förvärvet<br />
registreras. I fråga om lösöre räcker det att överlåtaren åtar sig att besitta<br />
saken för förvärvarens räkning. Vid pantsättning måste rättshandlingen markeras<br />
genom tradition eller denuntiation eller registrering. Säkerhetsöverlåtelser<br />
följer dock överlåtelseregler. Om det är fråga om ett omsättningsförvärv, har<br />
förvärvaren rätt till Aussonderung (separationsrätt, § 47). Vid säkerhetsöverlå-
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 111<br />
telse eller upplåtelse av panträtt får säkerhetshavaren en rätt till Absonderung<br />
(motsvarande särskild förmånsrätt, §§ 49− 51).<br />
I Tyskland finns inget företagshypotek. Bankerna skaffar sig i allmänhet säkerhet<br />
i gäldenärens alla nuvarande och framtida varulager och utestående kundfordringar<br />
genom ett säkerhetsköp, vilket som nämnts inte behöver ges publicitet.<br />
Bankernas säkerhetsrätt går emellertid efter leverantörernas separationsrätt<br />
till varulagret och till dess surrogat i form av nya varor och kundfordringar, om<br />
leverantören gjort ett s.k. förlängt äganderättsförbehåll (som inte heller behöver<br />
publiceras). Därmed blir varorna och deras surrogat belastade med leverantörens<br />
rätt vid avlämnandet till köparen, och bankens säkerhetsköp får därmed<br />
sekundär rätt.<br />
Förvaltaren får sälja egendom även om någon har en Absonderungsrecht. I så<br />
fall får förvaltaren tillgodoräkna insolvensboet ett bidrag till boets utredningskostnader<br />
med 4 % och till dess realisationskostnader med 5 % (§§ 165− 171<br />
InsO). Ett större bidrag var föreslaget av die Kommission für Insolvenzrecht<br />
1978, men urvattningar skedde under departementsbehandlingen. Om förvaltaren<br />
har försäljningsrätt till egendom vartill någon har en Absonderungsrecht, får<br />
boet nyttja tillgången mot ersättning för värdeförlusten (§ 172 InsO).<br />
Tidigare fanns ett flertal allmänna förmånsrätter (bl. a. för skatter och löner).<br />
Dessa har nu avskaffats.<br />
De anställda åtnjuter emellertid lönegaranti sedan 1974. Genom att insolvensförfarandet<br />
numera är sammanslaget, kommer lönegaranti att utgå också vid<br />
rekonstruktion. Garantin är konstruerad som ett försäkringssystem, inom ramen<br />
för socialförsäkringen. Försäkringen bekostas av arbetsgivarna. Ersättning utgår<br />
för de tre sista anställningsmånaderna och är inte begränsad till något maximibelopp.<br />
Arbetstagarens fordran mot arbetsgivaren övertas av die Bundesanwalt<br />
für Arbeit.<br />
Insolvenzordnung innehåller utförliga regler om hanteringen av ömsesidigt<br />
ofullbordade avtal, inklusive arbetsavtal (§§ 103− 119 och 125− 126).<br />
3.3.7 Österrike<br />
Liksom enligt tysk rätt kan en säkerhetshavare antingen ha rätt till<br />
"Aussonderung" (med svensk terminologi separationsrätt), såsom en borgenär<br />
med återtagandeförbehåll, eller till "Absonderung" (med svensk terminologi<br />
speciell förmånsrätt), såsom en panthavare eller en borgenär som erhållit gäldenärens<br />
egendom genom säkerhetsöverlåtelse. Återtagandeförbehåll kan även<br />
göras gällande i egendom avsedd för bearbetning eller vidareförsäljning. Beträffande<br />
säkerhetsöverlåtelse gäller samma sakrättsliga krav som beträffande panträtt;<br />
besittningsöverföring måste således ske. Någon motsvarighet till det svenska<br />
företagshypoteket synes inte föreligga.
112 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Eftersom gränserna för äganderättsförbehållens giltighet är snävare och säkerhetsöverlåtelser<br />
utan besittningsövergång är otillåtna, förorsakar säkerhetsrätterna<br />
inte samma problem som i Västtyskland. I stället har det ansetts angeläget<br />
med åtgärder som inskränker de allmänna förmånsrätterna. Som ett första<br />
led i ett omfattande reformarbete, vilket syftar till att underlätta sanering av företag,<br />
har "den klasslösa konkursen" införts genom en reform år 1982. Alla allmänna<br />
förmånsrätter har avskaffats, däribland statens förmånsrätt för skattefordringar<br />
och arbetstagares förmånsrätt för löner. Lönefordringar för tiden före<br />
förfarandets början omfattas av lönegaranti medan lönefordringar hänförliga till<br />
fortsatt drift under tiden efter förfarandets början är massafordran.<br />
Bortsett från fordringar förenade med säkerhet och massafordringar skall<br />
fordringarna således behandlas lika. Även massafordringarnas omfattning har<br />
begränsats och utgörs numera endast av kostnader och utgifter för insolvensförfarandet,<br />
inklusive skatte-, löne- och andra fordringar som uppstått under förfarandet.<br />
De fordringar som måste tilläggas full betalning vid en ackordsuppgörelse har<br />
inskränkts i motsvarande mån som förmånsrätterna vid konkurs. Full betalning<br />
får nu i princip endast sådana fordringar som skulle ha varit massafordringar i<br />
en konkurs.<br />
Några särskilda regler med avseende på gäldenärens konstraktsförhållanden<br />
under rekonstruktion förekommer inte.<br />
Lönegaranti (Insolvenz-Ausfallgeld) utgår enligt das Insolvenz-<br />
Entsicherungsgesetz (IESG) från 1977 både vid konkurs och ackord. Ersättning<br />
utgår för fordran på lön m.m. och övriga anspråk på arbetsgivaren, som uppstått<br />
före det att insolvensförfarandet inleddes och under tre månader därefter. Blir<br />
arbetstagaren uppsagd gäller lönegarantin också under den lagstadgade uppsägningstiden.<br />
Garantin begränsas genom ett maximibelopp som motsvarar två<br />
gånger det belopp som är tak för månadsinbetalningen till pensionsförsäkringen,<br />
för år 1995 37 800 ÖS. Arbetstagarens anspråk mot arbetsgivaren övergår på<br />
lönegarantifonden, varifrån utbetalningen sker.
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 113<br />
3.3.8 Frankrike<br />
Säkerhetsrätter ("sûretés spéciales") finns i många former i fransk rätt. Bland<br />
annat erkänns en rad registerpanträtter, där "nantissement du fonds de commerce"<br />
(registerpanträtt i näringsverksamhet) kommer närmast det svenska företagshypoteket,<br />
även om rätten inte omfattar varulager. En säkerhetsrätt kan vara<br />
förenad med antingen separationsrätt (främst återtagandeförbehåll) eller särskild<br />
förmånsrätt ("privilège spéciale"). Borgenärer med separationsrätt berörs inte av<br />
"förmånsrättsordningen". – De allmänna förmånsrätterna ("privilèges généraux)<br />
kan gälla i antingen all gäldenärens egendom eller också enbart i den lösa eller<br />
fasta egendomen.<br />
De regler, som anger i vilken ordning fordringarna skall betalas, finns spridda<br />
på flera håll i lagstiftningen. Rangordningen, som är komplicerad och svåröverskådlig,<br />
torde kunna skisseras på följande sätt.<br />
1. Arbetstagares fordran på lön, avseende högst två månader före insolvensförfarandets<br />
inledande rätt ("super-privilège"). Denna skall antingen betalas av<br />
förvaltaren så snart förfarandet inletts eller också, om det inte finns några pengar<br />
i boet, av A.G.S. (dvs. enligt lönegarantin), som då inträder i arbetstagarens rätt<br />
mot arbetsgivaren.<br />
2. Fordran, som säkras av handpant i gäldenärens egendom.<br />
3. Fordran som uppkommit under ett rekonstruktionsförfarande<br />
4. Fordran, förenad med säkerhetsrätt (annan än handpant enligt ovan).<br />
5. Fordran med allmän förmånsrätt. Hit hör arbetstagares fordran på lön,<br />
enligt huvudregeln avseende sex månader före förfarandet, och skattefordringar.<br />
Löner har förmånsrätt i all gäldenärens egendom, medan förmånsrätten för<br />
skatter endast gäller i gäldenärens lösa egendom.<br />
6. Oprioriterade fordringar.<br />
Beträffande avtal som gäldenären ingått och som fortfarande löper medför<br />
den omständigheten att insolvensförfarande inleds inte någon hävningsrätt för<br />
medkontrahenten. Utgångspunkten är således att alla avtal fortsätter att gälla.<br />
Förvaltaren har emellertid rätt att bestämma vilka avtal som skall behållas och<br />
vilka som skall sägas upp. Inträde kan även ske partiellt, dvs. med verkan från<br />
det att förfarandet började.<br />
Den franska lönegarantin, som infördes 1973, är konstruerad som ett försäkringssystem,<br />
"assurance pour la garantie des salaires", som förvaltas av en<br />
"association nationale pour la gestion du regime d'assurance des créances des<br />
salariés", A.G.S. En arbetsgivare är skyldig att försäkra sina arbetstagare mot<br />
risken för utebliven lönebetalning i händelse av att arbetsgivaren inleder ett insolvensförfarande.<br />
De fordringar som omfattas av försäkringen är dels lönefordringar<br />
avseende tiden före förfarandet utan särskild begränsning, dels vissa ford-
114 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ringar som uppkommit under detta. Ersättningen begränsas genom ett maximibelopp<br />
som är bestämt till 13 resp. 3 gånger den beräknade månadsersättningen<br />
enligt arbetslöshetsförsäkringen. Vid utbetalning inträder A.G.S. i arbetstagarens<br />
rätt gentemot arbetsgivaren, såväl i superprivilegiet som i förmånsrätten för<br />
nytillkomna fordringar och den allmänna förmånsrätten.<br />
3.4 EU<br />
3.4.1 Lönegarantidirektivet<br />
Europeiska gemenskapernas råd har år 1980 antagit ett direktiv om tillnärmning<br />
av medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens<br />
insolvens (80/987/EEG). Direktivet, som innehåller regler till skydd för<br />
arbetstagarnas fordringar när arbetsgivaren är på obestånd, hör till de rättsakter<br />
som Sverige åtog sig att införliva redan genom avtalet om Europeiska ekonomiska<br />
samarbetsområdet, EES-avtalet. För Sveriges del innebar det ett åtagande<br />
att våra regler skall överensstämma med direktivets krav.<br />
Det skydd som direktivet föreskriver är anknutet till begreppet insolvens.<br />
Enligt artikel 2 skall en arbetsgivare anses vara insolvent när det har lämnats in<br />
en ansökan om att i enlighet med respektive medlemsstats författningar inleda ett<br />
förfarande som syftar till ett kollektivt tillgodoseende av fordringsägarna, när<br />
behörig myndighet antingen har beslutat att inleda ett sådant förfarande eller har<br />
fastställt att verksamheten har upphört och att tillgångarna inte räcker till att<br />
inleda förfarandet.<br />
Medlemsstaterna skall enligt artikel 3 och 4 säkerställa betalning genom lönegarantin<br />
av lönefordringar för tiden före ett visst datum, som efter medlemsstaternas<br />
val kan vara<br />
– dagen för insolvens; i detta fall skall garantin omfatta lönefordringar för de tre<br />
sista anställningsmånaderna om anställningsförhållandet har pågått i sex månader<br />
före den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde,<br />
– dagen då uppsägning skedde på grund av insolvens; i detta fall skall garantin<br />
omfatta lönefordringar för de tre sista anställningsmånaderna före det att arbetstagaren<br />
fick besked om uppsägning på grund av insolvens,<br />
– dagen för insolvens eller dagen då anställningen upphörde på grund av insolvens;<br />
i detta fall skall garantin omfatta lönefordringar för de sista 18 månaderna<br />
före insolvens eller dagen då anställningen upphörde på grund av insolvens. När<br />
detta alternativ har valts får medlemsstaterna begränsa betalningsansvaret till<br />
lön motsvarande en tidsperiod om åtta veckor eller flera kortare perioder om<br />
sammanlagt åtta veckor.
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 115<br />
Medlemsstaterna får sätta en övre gräns för garantiansvaret och vidta åtgärder<br />
för att förhindra missbruk av garantisystemet. Direktivet berör inte medlemsstaterna<br />
nationella lagar beträffande definitionen av termerna<br />
"arbetstagare", "arbetsgivare", "lön", "omedelbar rätt till" och "framtida rätt till".<br />
Direktivet ger vidare medlemsstaterna rätt att utesluta fordringar tillkommande<br />
vissa kategorier av arbetstagare från direktivets tillämpningsområde bl.a. på<br />
grund av den speciella arten av deras anställningsavtal eller anställningsförhållanden.<br />
De kategorier som avses är upptagna i en bilaga till direktivet. I EESavtalet<br />
gjordes en anpassning till de svenska reglerna om närståendes löneskydd<br />
(prop. 1991/92:170 bil. 14 s. 643). Motsvarande anpassning finns i den s.k.<br />
anslutningsakten om Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för<br />
Europeiska unionen (prop. 1994/95:19, del 1, s. 227, SFS 1994:1501 s. 5 249<br />
och 5 391). Anpassningen innebär att det under avsnitt I i bilagan till direktivet<br />
förs in en begränsning av direktivets tillämpningsområde i Sverige. Texten, som<br />
är i princip likalydande med den i EES-avtalet, innehåller följande.<br />
"G SVERIGE<br />
En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans<br />
med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller<br />
verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten.<br />
Detta skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag<br />
eller verksamhet."<br />
I propositionen om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop.<br />
1991/92:170, bil. 9 s. 30) konstaterade regeringen att i Sverige reglerades direktivets<br />
innehåll av bestämmelserna om lönegaranti och förmånsrätt samt att dessa<br />
regler väl täckte innehållet i direktivet. Senare lagändringar angående närståendes<br />
löneskydd medförde emellertid att det kunde ifrågasättas som Sverige uppfyllde<br />
sina förpliktelser. Bestämmelsen om löneförmånsrätt för konkursgäldenären<br />
närstående i 12 § sjätte stycket FRL har därför från den 1 juni 1997 åter<br />
ändrats så att det svenska löneskyddet, enligt regeringen (prop. 1996/97:102 s.<br />
10 ff), med säkerhet stämmer överens med vad som följer av EG-direktivet.<br />
3.4.2 Utvärdering av lönegarantidirektivet<br />
EU-kommissionen har i en rapport den 15 juni 1995 (COM(95)164) låtit utvärdera<br />
genomförandet av rådets direktiv i de tolv dåvarande medlemsstaterna. Den<br />
9 januari 1997 har kommissionen avgivit en ny rapport (KOM(96)696) om
116 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
tillnärmningen i Österrike, Finland och Sverige. Av rapporterna framgår bl.a.<br />
följande.<br />
De flesta medlemsstater har begränsat den tid betalningsskyddet omfattar.<br />
Flera länder har valt att skydda den minimitid om tre månader som anges i den<br />
första och andra strecksatsen i ovanstående redogörelse för lönedirektivet.<br />
England och Irland skyddar lönefordringar som uppkommit under den tid som<br />
anges i den tredje strecksatsen. Några länder skyddar längre tidsperioder än som<br />
krävs enligt EU-direktivet. Således begränsas betalningsskyddet i Belgien endast<br />
på det sätt att anställningen måste ha upphört inom 12 månader före eller efter<br />
"fermeture d'entreprise” medan Frankrike och Österrike inte tillämpar några<br />
tidsgränser alls. Danmark och Luxemburg skyddar lönefordringar som inte förfallit<br />
till betalning tidigare än sex månader före konkursen. Portugals löneskydd<br />
omfattar fyra månader och Italiens tre månader före insolvensförfarandet samt<br />
fordringar som uppkommer därefter.<br />
Alla medlemsstater utom Tyskland och Holland begränsar betalningsansvaret<br />
genom ett maximibelopp. Det bör framhållas att betalningsansvaret i såväl<br />
Tyskland som Holland dock begränsas genom de tidsperioder som skyddas (tre<br />
månader i Tyskland och 13 veckor i Holland). Maximibeloppen bestäms i vissa<br />
länder till fasta belopp – enligt rapporten år 1995 i Belgien 900 000 francs,<br />
Danmark 75 000 kronor (1997 90 000 kr), England 205 pund per vecka, Irland<br />
300 pund per vecka, Finland 75 000 mark – medan andra länder har knutit<br />
maximibeloppet till ersättningsnivåer i andra sociala skyddslagstiftningar. Således<br />
ersätts i Grekland, Italien och Portugal högst tre gånger en viss fastställd<br />
månadsinkomst, i Spanien den dubbla minimidagslönen för högst 120 dagar och<br />
i Frankrike 13 resp. 3 gånger den beräknade månadsersättningen enligt arbetslöshetsförsäkringen.<br />
3.4.3 Övriga EU-normer på insolvensrättens<br />
område<br />
Inom EG har under en längre tid pågått arbete med att utforma en konkurskonvention.<br />
I början av 1980-talet upprättades utkast som emellertid aldrig färdigställdes.<br />
Inom Europarådet har liknande arbete resulterat i en konkurskonvention<br />
som antogs av Europarådet år 1990.<br />
Under 1990-talet har arbetet tagits upp på nytt och resulterat i EU:s insolvenskonvention<br />
(6500/1/96). Konventionen undertecknades den 23 november<br />
1995 av tolv medlemsstater, däribland Sverige. Eftersom Storbritannien inte<br />
undertecknat konventionen före föreskriven tid i maj 1996 har den emellertid<br />
formellt fallit.<br />
EU-konventionen är avsedd att ersätta såväl den nordiska konkurskonventionen<br />
mellan Sverige, Danmark och Finland som Europarådets konkurs-
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 117<br />
konvention. Den nordiska konkurskonventionen skall emellertid även i fortsättningen<br />
gälla mellan Sverige, Island och Norge.<br />
Konventionen innehåller bl.a. följande. Om gäldenären har sina huvudsakliga<br />
intressen i en medlemsstat skall insolvensförfarandet inledas där. Detta insolvensförfarande<br />
blir att beteckna som huvudförfarande. En annan konventionsstat<br />
har jurisdiktion endast om gäldenären har ett driftsställe i den staten, således<br />
inte enbart på den grunden att gäldenären har tillgångar där. Ett insolvensförfarande<br />
i en annan konventionsstat än den där huvudförfarandet äger rum benämns<br />
sekundärförfarande och omfattar endast gäldenärens egendom inom den<br />
stat där det inletts.<br />
Lagen i den stat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds – huvudeller<br />
sekundärförfarande – skall vara tillämplig på förfarandet och dess verkningar<br />
samt bl.a. bestämma vilken egendom som ingår i boet, gäldenärens rådighet<br />
och förvaltarens behörighet, förutsättningarna för kvittning, förfarandets<br />
inverkan på gäldenärens löpande avtal, hur fordringar skall anmälas, fördelningen<br />
av medel, förmånsrättsordning och reglerna om rättshandlingars nullitet,<br />
återgång eller ogiltighet i förhållande till samtliga borgenärer.<br />
Förvaltaren har samma behörighet i övriga konventionsstater som han har i<br />
landet där huvudförfarandet äger rum, när det bl.a. gäller rätten att överföra<br />
egendom från den konventionsstat inom vilken den befinner sig och att vidta<br />
åtgärder i borgenärernas intresse avseende återvinning. En borgenär, inklusive<br />
skattemyndighet eller socialförsäkringsorgan i konventionsstaterna, som har sitt<br />
hemvist eller säte i annan konventionsstat än inledningsstaten, har rätt att anmäla<br />
sina fordringar i insolvensförfarandet. Denna rätt gäller alla slag av privaträttsliga<br />
och offentligrättsliga fordringar.<br />
Inom EU pågår också arbete på ett direktiv om konkurs m.m. i kreditinstitut<br />
och ett avseende konkurs m.m. i försäkringsföretag. Arbetet har ännu inte lett till<br />
något konkret resultat. Även direktiv angående återtagandeförbehåll övervägs<br />
enligt vad den ansvarige kommissionären meddelat vid ministerrådsmöte den 7<br />
december 1998 (jfr vad Gertrud Lennander anfört angånde ett utkast till en<br />
”Europarådskonvention om ägarförbehållets internationella verkningar” i Festskrift<br />
till Jan Hellner s. 326 f).<br />
3.5 ILO-konventionen<br />
Genom sin anslutning till Nationernas förbund år 1920 inträdde Sverige som<br />
medlem av Internationella arbetsorganisationen (ILO).<br />
ILO:s beslutande församling – Internationella arbetskonferensen – sammanträder<br />
i regel en gång per år. Arbetskonferensen kan enligt artikel 19 i organisationens<br />
stadgar beträffande förslag, som förts upp på mötets dagordning, besluta<br />
antingen om en internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisatio-
118 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
nens medlemmar, eller om en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning<br />
eller på annat sätt men utan den bindande karaktär som en ratificerad<br />
konvention har. Om beslutet är av mindre räckvidd eller huvudsakligen av formell<br />
innebörd, t.ex. då det gäller en begäran om utredning, brukar det ges formen<br />
av en resolution.<br />
Senast 18 månader från avslutandet av konferensens session skall varje medlemsstat<br />
förelägga landets lagstiftande församling antagna konventioner och<br />
rekommendationer för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlemsstat har<br />
vidare skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om<br />
de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla denna förpliktelse samt om vilka<br />
åtgärder som i övrigt har vidtagits.<br />
Internationella arbetskonferensens sjuttionionde möte hölls i Genève den 3− 23<br />
juni 1992. Arbetskonferensen antog en konvention (nr 173) och en rekommendation<br />
(nr 180) om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbetsgivares<br />
insolvens. Instrumenten anmäldes för riksdagen i skrivelse 1993/94:128. I skrivelsen<br />
erinras om att ILO redan tidigare uppmärksammat arbetstagarnas särskilda<br />
skyddsbehov vid arbetsgivarens obestånd, främst genom den år 1949<br />
antagna konventionen (nr 95) om rättskydd för lön. Denna konvention föreskriver<br />
att en lönefordran skall ha förmånsrätt, men lämnar frågan om vilken prioritet<br />
lönefordringar skall ha att bestämmas av nationell lagstiftning. Konventionen<br />
har inte ratificerats av Sverige. Även ILO-konventionen (nr 17) om ersättning<br />
vid olycksfall i arbetet, som vid arbetsgivarens insolvens skyddar arbetstagarens<br />
fordran avseende ersättning för en arbetsolycka, nämns i skrivelsen.<br />
<strong>Regeringen</strong> erinrar i skrivelsen om att den nationella lagstiftningen i många<br />
länder genomgått betydande förändringar sedan år 1949 vad gäller skyddet av<br />
arbetstagarens fordringar vid arbetsgivarens insolvens. Förutom att själva begreppet<br />
"lönefordring" givits ett vidgat innehåll, har lönefordringarna fått bättre<br />
prioritet jämfört med andra förmånsberättigade fordringar. Många länder, framför<br />
allt i Västeuropa, har också infört lönegarantiinstitut till skydd för lönefordringarna<br />
vid arbetsgivarens obestånd. <strong>Regeringen</strong> erinrar vidare om att EG:s<br />
ministerråd år 1980 antagit direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning<br />
rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens<br />
(80/987/EEG). I direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall skydda arbetstagarnas<br />
lönefordringar genom lönegarantiinstitut.<br />
Konventionen nr 173 innehåller regler om löneskydd både genom förmånsrätt<br />
och genom en garantiinstitution. Inledningsvis framhålls betydelsen av skydd för<br />
arbetstagares fordringar i händelse av deras arbetsgivares insolvens och erinras<br />
om bestämmelserna i detta ämne i 1949 års konvention (nr 95) om rättsskydd<br />
för lön och i 1925 års konvention (nr 17) om ersättning vid olycksfall i arbetet.<br />
Det konstateras att efter antagandet av 1949 års konvention har rehabiliteringen<br />
av insolventa företag kommit att tillmätas större vikt på grund av insolvensens<br />
sociala och ekonomiska konsekvenser och att ansträngningar bör göras där det
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 119<br />
är möjligt för att rehabilitera företag och därmed trygga sysselsättning. Det konstateras<br />
vidare att efter 1949 års konvention har det skett en betydande utveckling<br />
av lagstiftning och praxis i många medlemsländer, vilket inneburit förbättrat<br />
skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens.<br />
Konventionens materiella innehåll kan, som redan tidigare framgått, sägas<br />
bestå av två huvuddelar, föreskrifter om löneskydd genom förmånsrätt och genom<br />
ett garantiinstitut. Båda formerna av löneskydd tar sikte på situationen att<br />
arbetsgivaren inte kan betala arbetstagares fordringar på grund av insolvens.<br />
Med insolvens avses "situationer då, i enlighet med nationell lagstiftning och<br />
praxis, förhandlingar har inletts angående en arbetsgivares tillgångar med sikte<br />
på en kollektiv gottgörelse av dennes fordringsägare". En medlemsstat kan för<br />
konventionens ändamål utsträcka uttrycket insolvens till att avse även andra<br />
situationer då arbetstagares fordringar inte kan betalas på grund av arbetsgivarens<br />
ekonomiska förhållanden.<br />
En medlemsstat kan välja att ratificera konventionen endast avseende den ena<br />
formen av löneskydd, för att senare, om den så önskar, utsträcka sitt godtagande<br />
även till andra delen. Godtar medlemsstaten förpliktelserna i båda delarna i konventionen,<br />
finns det möjligheter att begränsa löneskyddet genom ett garantiinstitut<br />
till vissa kategorier av arbetstagare och till vissa delar av ekonomisk verksamhet.<br />
Det finns också möjlighet att helt utesluta fordringar som skyddas genom<br />
ett garantiinstitut från skydd genom förmånsrätt. Vidare medger konventionen<br />
att vissa arbetstagare, främst offentlig-anställda, helt utesluts från löneskydd<br />
enligt konventionen på grund av den speciella karaktären av deras anställning<br />
eller om det finns andra former av garantier som erbjuder dem ett skydd likvärdigt<br />
med konventionens.<br />
De särskilda föreskrifterna om löneskydd genom förmånsrätt upptar fyra<br />
artiklar.<br />
Förmånsrätten skall omfatta minst<br />
– arbetstagares fordringar på lön härrörande från en bestämd period, som inte<br />
får vara kortare än tre månader före insolvensen eller före anställningens upphörande,<br />
– arbetstagares fordringar på semesterlön som härrör från arbete det år insolvensen<br />
inträffade eller anställningen upphörde och föregående år,<br />
– arbetstagares fordringar på ersättning avseende andra slag av betald frånvaro<br />
härrörande från en bestämd period, som inte får vara kortare än tre månader<br />
före insolvensen eller anställningens upphörande, och<br />
– avgångsvederlag som tillkommer arbetstagare då deras anställning upphör.<br />
Vilken plats i förmånsrättsordningen arbetstagares fordringar skall ha blir i<br />
viss mån beroende av om fordringarna också skyddas genom ett garantiinstitut.<br />
Som huvudregel gäller att arbetstagares fordringar skall ges bättre förmånsrätt<br />
än de flesta andra förmånsberättigade fordringar. Detta gäller särskilt i förhållande<br />
till fordringar som staten och socialförsäkringssystemet har. Om arbetsta-
120 Utländsk rätt och internationella normer SOU <strong>1999</strong>:1<br />
gares fordringar emellertid skyddas även genom ett garantiinstitut, kan de sättas<br />
efter statens och socialförsäkringssystemets fordringar i förmånsrättshänseende.<br />
Föreskrifterna som särskilt behandlar löneskydd genom ett garantiinstitut<br />
behandlas i fem artiklar.<br />
Det fastslås att organisation, administration, drift och finansiering av lönegarantiinstitutioner<br />
skall regleras – såsom konventionens tillämpning i övrigt –<br />
genom lagar, föreskrifter eller på annat sätt som är förenligt med nationell praxis.<br />
Löneskyddet enligt denna del av konventionen kan även anförtros att ombesörjas<br />
av försäkringsbolag så länge de erbjuder tillräckliga garantier.<br />
Fordringarna skyddade genom ett garantiinstitut skall omfatta minst<br />
– arbetstagares fordringar på lön härrörande från en bestämd period, som inte<br />
får vara kortare än åtta veckor före insolvensen eller anställningens upphörande,<br />
– arbetstagares fordringar på semesterlön som härrör från arbete under en bestämd<br />
period, som inte får vara kortare än sex månader före insolvensen eller<br />
anställningens upphörande,<br />
– arbetstagares fordringar på ersättning avseende andra slag av betald frånvaro<br />
härrörande från en bestämd period, som inte får vara kortare än åtta veckor före<br />
insolvensen eller anställningens upphörande, och<br />
– avgångsvederlag som tillkommer arbetstagare då deras anställning upphör.<br />
Båda formerna av löneskydd kan begränsas genom nationella lagar eller föreskrifter<br />
till ett fastställt belopp, som dock inte får understiga en socialt acceptabel<br />
nivå. Om löneskyddet begränsas på sådant sätt skall det fastställda beloppet<br />
justeras när så är nödvändigt för att upprätthålla dess värde. Vidare kan medlemsstat<br />
vid tillämpningen av den del av konventionen som avser löneskydd<br />
genom ett garantiinstitut vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eventuellt<br />
missbruk.<br />
Rekommendationen nr 180 innehåller bestämmelser som utvidgar både antalet<br />
situationer då arbetsgivaren kan sägas vara insolvent och omfattningen av<br />
löneskyddet.<br />
När det gäller löneskydd genom förmånsrätt föreslås t.ex. att det skall omfatta<br />
fordringar på löner, övertidsersättning, provision och andra typer av ersättningar<br />
avseende arbete under en bestämd period före insolvensen eller anställningens<br />
upphörande. Denna tidsperiod bör enligt rekommendationen inte vara kortare än<br />
tolv månader. Om lönefordringen har tillerkänts arbetstagare genom en dom<br />
eller en skiljedom inom tolv månader före tidpunkten för insolvensen, bör fordringen<br />
omfattas av förmånsrätt utan avseende på när den har intjänats. Vidare<br />
föreslås att bl.a. fordringar på kompensation vid uppsägning utan giltig grund<br />
och andra ersättningar, som tillkommer arbetstagare när anställningen upphör,<br />
skall omfattas av löneskydd.<br />
I skrivelsen gör regeringen bedömningen att Sverige inte för närvarande bör<br />
tillträda konventionen. Skälen härtill var det då pågående beredningsarbetet med<br />
anledning av dels Insolvensutredningens förslag om vissa förändringar av löne-
SOU <strong>1999</strong>:1 Utländsk rätt och internationella normer 121<br />
fordringars förmånsrätt (SOU 1992:113), dels förslagen i slutbetänkandet från<br />
1993 års Lönegarantiutredning vad gäller såväl lönefordringarnas förmånsrätt<br />
som lönegarantins omfattning (SOU 1993:96). Enligt regeringens uppfattning<br />
vore det olämpligt att ta ställning till frågan om ratifikation av konvention nr 173<br />
innan beredningen av dessa förslag till förändringar av reglerna om lönefordringarnas<br />
förmånsrätt och statlig lönegaranti hade slutförts. Riksdagen godtog<br />
regeringens bedömning att Sverige inte vid den tidpunkten borde tillträda konventionen<br />
(1993/94:AU14 och riksdagsskrivelse 1993/94:191).<br />
Frågan om ratifikation av konvention nr 173 uppmärksammades på nytt i<br />
samband med regeringens lagförslag med anledning av 1993 års Lönegarantiutrednings<br />
slutbetänkande. <strong>Regeringen</strong> gjorde även vid det tillfället bedömningen<br />
att Sverige inte för närvarande borde tillträda konventionen. I propositionen<br />
hänvisades till att ILO-kommittén i sitt remissyttrande framhållit att utredningens<br />
förslag inte synes innebära några förändringar beträffande Sveriges möjligheter<br />
att ratificera konventionen men påpekat att konventionen kan innehålla<br />
vissa bestämmelser, som saknar motsvarighet i svenska förhållanden. Arbetsmarknadsdepartementet<br />
hade därför tillskrivit ILO i syfte att klarlägga om<br />
svenska förhållanden uppfyller konventionens krav. När propositionen avgavs<br />
hade ILO ännu inte besvarat skrivelsen och ILO-kommittén ännu inte tagit ställning<br />
till frågan om Sverige borde tillträda konventionen.<br />
Sedan svar erhållits från ILO på Arbetsmarknadsdepartementets förfrågan<br />
har ILO-kommittén för sin del färdigbehandlat ärendet. Kommittén anför att den<br />
inte kan finna att ILO:s svar ger stöd för en tolkning innebärande att konventionens<br />
bestämmelser om avgångsvederlag (severance pay) motsvaras av de svenska<br />
bestämmelserna om skydd av fordran på uppsägningslön. I budgetpropositionen<br />
1994/95:100, bil 11, uttalade regeringen att, även om de svenska reglerna<br />
synes tillgodose det sociala grundskydd som konventionen syftar till, bestämmelserna<br />
i artikel 6 d) och 12 d) om skydd för avgångsvederlag utgör hinder för<br />
en svensk ratifikation av konventionen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 123<br />
4 Statistik och ekonomiska analyser<br />
4.1 Allmänt om företagande,<br />
företagskonkurser och<br />
företagsrekonstruktioner<br />
Företagandet i Sverige<br />
I Statistiska centralbyråns (SCB) centrala företags- och arbetsställeregister ingår<br />
år 1997 ca 791 000 aktiva företag som tillsammans har omkring 873 000 arbetsställen.<br />
1 Med aktivt företag avses juridisk eller fysisk person som är antingen<br />
arbetsgivareregistrerad, momsregistrerad eller F-skatteregistrerad. Även<br />
myndigheter omfattas av registret. Med arbetsställe avses varje adress, fastighet<br />
eller grupp av fastigheter där företaget bedriver verksamhet. Alla aktiva företag<br />
har minst ett arbetsställe. Ca 783 000 företag har endast ett arbetsställe och de<br />
övriga (ca 8 000) har tillsammans ca 90 000 arbetsställen.<br />
Antalet anställda uppgår till omkring 3,4 miljoner anställda 2 . Av det totala<br />
antalet företag i företags- och arbetsställeregistret saknade ca 596 000 eller 75<br />
% anställda och det finns mindre än 3 000 företag med fler än 100 anställda (1<br />
319 företag med 100− 199 anställda, 847 företag med 200− 499 anställda och<br />
800 företag med mer än 500 anställda). Flertalet av företagen är alltså småföretag,<br />
omkring 63 000 företag hade en anställd och 70 000 företag 2− 4 anställda.<br />
Antalet genuint nystartade företag i Sverige vars årsomsättning överstiger<br />
30 000 kr beräknas under år 1997 uppgå till 28 720, vilket innebär en ökning<br />
1 Källa: SCB Basfakta 97. Tabeller ur företagsregistret. Företagsregistret har sedan<br />
föregående år utökats med ca 190 000 företag och arbetsställen. Den stora ökningen<br />
kommer sig av att alla företag numera är mervärdesskattepliktiga från första kronan.<br />
Före år 1997 blev ett företag i princip inte momsregistrerat om inte omsättningen<br />
uppgick till minst 200 000 kronor.<br />
2 Källa: Statistisk Årsbok 99. Uppgifterna avser år 1997.
124 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
jämfört med 1996 då motsvarande antal var 26 930. 3 24 140 företag startades<br />
inom tjänstenäringarna och resterande 4 580 inom industrinäringarna. Antalet<br />
sysselsatta i de nystartade företagen beräknas till 54 000 personer varav 32 000<br />
heltidsysselsatta. Etableringsfrekvensen, mätt i antalet nystartade företag per 1<br />
000 invånare i ålder 16− 64 år, visar att under 1996 startades i enomsnitt 5,2<br />
genuint nya företag per 1 000 invånare. Etableringsfrekvensen är störst i storstadslänen.<br />
I genomsnitt för hela riket utgjorde de nystartade företagen 6,3 procent<br />
av totala företagsbeståndet under 1997.<br />
SCB genomför årligen sedan 1987 en enkätundersökning avseende nyföretagandet<br />
i Sverige. 4 Undersökningen visar att de nystartade företagen i regel är<br />
små. Mer än hälften av de nystartade företagen har en omsättning under 300<br />
000 kr året efter verksamhetsstart och endast ungefär vart sjunde företag mer än<br />
1 miljon kr. Mer än var tredje företagare, 38 %, hade fått starta-eget bidrag från<br />
arbetsförmedlingen.<br />
Allmänt om företagskonkurser<br />
Antalet konkurser i procent av totala företagsbeståndet utgjorde år 1997 1,3 %<br />
jämfört med 2,6 % år 1996, 2,8 % år 1995 och 3,6 % för 1994.<br />
År Företagskonkurser Anställda<br />
1987<br />
1988<br />
1989<br />
1990<br />
1991<br />
1992<br />
1993<br />
1994<br />
1995<br />
1996<br />
1997<br />
1998 (jan<br />
- juni)<br />
5 768<br />
5 567<br />
6 879<br />
9 887<br />
17 378<br />
21 219<br />
18 734<br />
14 611<br />
11 625<br />
11 315<br />
10 435<br />
4 525<br />
14 973<br />
10 600<br />
14 941<br />
25 512<br />
64 128<br />
80 405<br />
61 209<br />
27 294<br />
21 932<br />
22 679<br />
21 164<br />
10 289<br />
3 Källa: SCB Statistiska meddelanden Nyföretagandet i Sverige 1996 och 1997.<br />
4 Se angående undersökningen ovan nämnda Statistiska meddelande Nyföretagandet i<br />
Sverige 1996 och 1997.
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 125<br />
Av de företag som försattes i konkurs år 1997 hade 37 % startats under år 1991<br />
eller tidigare, 8 % år 1992, 10 % år 1993, 14 % år 1994, 17 % år 1995, 13 %<br />
året före konkursutbrottet och 2 % samma år som konkursen inträffade. 5<br />
Av konkursstatistiken för 1997 framgår att av konkursföretagen var 8 019<br />
aktiebolag, 1 409 enskilda firmor och 1 007 handelsbolag m.m. Jämfört med<br />
föregående år minskade företagskonkurserna med 8 procent medan antalet berörda<br />
anställda minskade med 7 %. Storleksmässigt fördelade sig konkursföretagen<br />
enligt följande.<br />
Antal anställda Antal företag Procent, avrundat<br />
0<br />
1<br />
2-4<br />
5-9<br />
10-19<br />
20-49<br />
50-249<br />
250-499<br />
6 802<br />
1 064<br />
1 449<br />
636<br />
310<br />
136<br />
36<br />
2<br />
65<br />
10<br />
14<br />
6<br />
3<br />
1<br />
0,3<br />
0<br />
Konkursstatistiken visar stora skillnader både beträffande olika regioner och<br />
olika branscher. Jämfört med siffrorna för 1996 ökade antalet konkurser främst i<br />
Jämtlands län (+9 %) och Norrbottens län (+6 %). Den största minskningen var<br />
i Blekinge län (-33 %) följt av Gotlands län (-27 %).<br />
Jämfört med 1996 minskade antalet konkurser inom byggindustrin med 10 %.<br />
Andra branscher, där minskning av antalet konkurser har skett, är jord- och<br />
skogsbruk med 16 % och hotell- och restaurangverksamhet med 7 %.<br />
Om man jämför antalet konkursföretag med antalet företag i SCB:s Centrala<br />
företags- och arbetsställeregister ser man att vart 76:e företag försattes i konkurs<br />
under år 1997 vilket omfattar<br />
vart 26e företag inom hotell och restaurang,<br />
vart 38e partihandelsföretag,<br />
vart 49e företag inom byggindustrinoch<br />
vart 102a företag inom datakonsultföretag.<br />
Vad gäller konkursstatistiken för år 1998 visar statistiken för det första halvåret<br />
4 525 nya företagskonkurser som berörde 10 289 anställda 6 . Jämfört med samma<br />
period 1997 minskade antalet företagskonkurser med 17 % och antalet berörda<br />
anställda med 11 %. Antalet konkurser minskade inom de flesta<br />
5 Källa: SCB Statistiska meddelanden Konkurser och offentliga ackord 1997.<br />
6 Källa: SCB Statistiska meddelanden Konkurser januari − juni 1998.
126 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
branschgrupper. Inom byggindustrin minskade således antalet konkurser med 18<br />
%, inom hotell och restauranger med 31 % och inom detaljhandeln med 23 %.<br />
Allmänt om företagsrekonstruktioner<br />
Den officiella statistiken 7 visar att det under år 1997 inleddes 44 förhandlingar<br />
om offentligt ackord avseende företag. Antalet anställda i dessa företag uppgick<br />
till 600. Det är således i allmänhet inte de allra minsta företagen som förhandlar<br />
om offentligt ackord. Nedan redovisas antal ackord per år, antalet anställda som<br />
berördes av ackordsförhandlingar respektive år samt genomsnittligt antal berörda<br />
anställda per ackord respektive företagskonkurs.<br />
Genomsnittligt antal anställda<br />
År Ackord Anställda Ackord Konkurs<br />
1987 103 1 186 11,5 2,6<br />
1988 97 1 414 14,6 1,9<br />
1989 68 497 7,3 2,2<br />
1990 85 857 10,1 2,7<br />
1991 171 1 715 10,0 3,7<br />
1992 85 2 551 30,0 3,8<br />
1993 68 961 14,1 3,3<br />
1994 67 845 12,6 1,9<br />
1995 29 292 10,1 1,9<br />
1996<br />
1997<br />
59<br />
44<br />
699<br />
600<br />
11,8<br />
13,6<br />
7 Källa: SCB Statistiska meddelanden Konkurser och offentliga ackord 1997.<br />
2,0<br />
2,0
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 127<br />
4.2 Insolvensutredningens<br />
konkursundersökning<br />
Det finns ingen tillgänglig kontinuerlig statistik som ger något besked om hur<br />
tillgångs- och skuldsituationen ter sig i de företag som går i konkurs. Insolvensutredningen<br />
gick därför i samarbete med fem kronofogdemyndigheter i deras<br />
egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs i respektive län igenom 958 företagskonkurser<br />
som avslutats under 1990. Undersökningen omfattade Västerbottens,<br />
Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län samt de tre storstadslänen<br />
Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Kronobergs och Blekinge<br />
län lyder under samma tillsynsmyndighet och benämns i betänkandet<br />
"Kronoberg". Medan samtliga avslutade konkurser togs med i de fyra landsortslänen<br />
gjordes i storstadslänen endast ett urval, varvid var femte företagskonkurs<br />
kom med i undersökningen. Av resultatet av undersökningen kan följande<br />
utläsas (SOU 1992:113 s. 95 f, se även bilaga 2).<br />
Företaget<br />
Knappt 63 % av gäldenärerna bedrev sin verksamhet i aktiebolagsform,<br />
9,2 % som handels- eller kommanditbolag och drygt 19 % som enskild firma.<br />
Var femte gäldenär avsåg detaljhandelsföretag. Andra stora gäldenärsgrupper<br />
var fastighetsförvaltning, partihandelsföretag och byggnadsföretag.<br />
63,5 % av gäldenärerna saknade några anställda, 16,6 % hade 1 - 2 anställda<br />
och 9,2 % hade 3 - 5 anställda. Endast 2,7 % av gäldenärerna hade fler än<br />
20 anställda. Bland de som bedrev sin verksamhet i form av enskild firma<br />
saknade drygt 85 % anställda. Motsvarande siffror för aktiebolagen var<br />
drygt 52 %.<br />
Tillgångar<br />
Var tredje gäldenär saknade tillgångar. Ser man däremot enbart på Stockholms<br />
län saknade knappt hälften av gäldenärerna där tillgångar. Det var<br />
över huvud betydligt vanligare att gäldenärerna saknade tillgångar i storstadslänen<br />
än vad som var fallet beträffande övriga län. Gäldenärer med tillgångar<br />
över en miljon kronor förekom i 8,6 % av konkurserna. I Norrbotten<br />
hade däremot drygt 15 % av gäldenärerna tillgångar i denna storleksordning,<br />
medan det var mer ovanligt med stora tillgångar i storstadslänen.
128 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Skulder<br />
I knappt 38 % av konkurserna uppgick skulderna till högst 300 tkr. Man kan<br />
dock här lägga märke till att bland stockholmsgäldenärerna tillhörde knappt<br />
hälften denna grupp. Ca 15 % av gäldenärerna hade skulder som låg i skiktet<br />
300 - 500 tkr, drygt 20 % i skiktet 500 tkr - 1 mkr och drygt 27 % i skiktet 1<br />
- 50 mkr. Några större variationer mellan länen förekom i övrigt inte beträffande<br />
gäldenärernas skuldsituation.<br />
För Insolvensutredningen är det framförallt tre skuldkategorier som från<br />
rekonstruktionssynpunkt är av intresse: de oprioriterade skulderna, förmånsberättigade<br />
skatter och allmänna avgifter samt skulder med företagshypotek<br />
som säkerhet.<br />
De oprioriterade skulderna uppgick i undersökningen till 43,5 % av<br />
samtliga skulder och här kan man iaktta en markant skillnad mellan storstadslänen<br />
och övriga län. I de förra utgjorde de oprioriterade skulderna<br />
knappt hälften av den totala skuldmassan, medan dessa skulder i övriga län<br />
låg på 43,1 % (Västmanland), 41,2 % (Västerbotten) respektive 30,6 %<br />
(Kronoberg).<br />
Skatter och allmänna avgifter utgjorde 13,6 % av samtliga skulder. Lokala<br />
variationer kunde iakttas i framförallt Västerbotten (4,2 %) och Stockholm<br />
(19,6 %).<br />
Skulder med säkerhet i form av företagshypotek uppgick i hela landet till<br />
31,4 %. I storstadslänen var andelen skulder med denna säkerhet lägre än i<br />
övriga län. I Stockholm utgjorde sådana skulder drygt 18 % av samtliga<br />
skulder och i Malmö drygt 27 %, i Västerbotten däremot drygt 46 % och i<br />
Kronoberg drygt 40 %.<br />
Utdelning<br />
Av det som ovan redovisats beträffande gäldenärernas tillgångar förstår man<br />
att det i många konkurser över huvud inte blir någon utdelning. I knappt<br />
53 % av samtliga konkurser blir det aldrig någon utdelning. I storstadslänen<br />
är denna siffra betydligt högre än i övriga län.<br />
Av det totala beloppet som utdelades i samtliga undersökta konkurser,<br />
drygt 328 mkr, erhöll de oprioriterade borgenärerna drygt 20,5 mkr, vilket<br />
motsvarar 6,3 % av det totalt utdelade beloppet i samtliga undersökta konkurser.<br />
I Stockholm var motsvarande siffror 8,5 mkr respektive 12,8 % och i<br />
Västerbotten 956 tkr respektive 1,4 %. Företagsinteckningshavarna erhöll<br />
däremot knappt 187 mkr, vilket motsvarar knappt 57 % av det totalt utdelade<br />
beloppet. I Stockholm var motsvarande siffror 28 mkr respektive 42,3 %<br />
och i Västerbotten 53 mkr respektive knappt 80 %. Beträffande totalbeloppen<br />
kan det här vara anledning att påminna om att storstadsundersökningen
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 129<br />
endast omfattat var femte konkurs medan övriga län samtliga konkurser som<br />
avslutats under 1990 tagits med. Statens utdelning för skatter och avgifter<br />
uppgick till drygt 40 mkr, vilket motsvarade 12,2 % av det totalt utdelade<br />
beloppet. En markant lokal avvikelse mellan de olika länen kan här noteras<br />
beträffande Västerbotten, där staten erhåller endast drygt 1 mkr eller 1,6 %<br />
av det totalt utdelade beloppet i länet.<br />
När det gäller de olika borgenärernas utdelning i förhållande till det totalt<br />
fordrade beloppet varierar detta av naturliga skäl i olika konkurser. Saknas<br />
det tillgångar i konkursen får borgenärerna ju inte någon utdelning oavsett<br />
den säkerhet fordringen är förknippad med. Men summeras samtliga fordringar<br />
inom en viss borgenärskategori och man undersöker hur mycket dessa<br />
borgenärer erhåller i utdelning kan iakttas stora skillnader mellan de olika<br />
kategorierna av borgenärer.<br />
Borgenärer utan förmånsrätt hade i undersökningen fordringar uppgående<br />
till drygt 562 mkr och erhöll utdelning med ca 20,5 mkr. Dessa borgenärer<br />
fick alltså tillsammans utdelning med 3,6 % av det totalt fordrade beloppet. I<br />
konkursföretag som saknade anställda var motsvarande siffra 2,3 % och i företag<br />
med 1 - 10 anställda var den 1,9 %. I de företag där det fanns fler än<br />
10 anställda ökade utdelningen till de oprioriterade gäldenärerna till 6,9 %.<br />
Utdelningen varierar också mellan de olika undersökta branscherna (se tabell<br />
i bilaga 2).<br />
Statens fordringar för skatter och allmänna avgifter uppgick i undersökningen<br />
till knappt 176 mkr och det utdelade beloppet till drygt 40 mkr. Staten<br />
erhöll alltså 22,8 % av det totalt fordrade beloppet i samtliga undersökta<br />
konkurser. Lokala variationer kan iakttas i Göteborg med 9,7 %, Kronoberg<br />
med 30,5 % och Västerbotten med 12,5 %. Ser man till variationer hänförliga<br />
till den bransch gäldenären varit verksam i, är det anmärkningsvärt att<br />
staten beträffande verkstadföretag erhåller i genomsnitt knappt 41 % av sina<br />
fordringar. Detta kan hänga samman med det faktum att i företag med fler än<br />
10 anställda erhåller staten utdelning med hela 45,7 % av sin fordringar. Annorlunda<br />
förhåller det sig i företag som saknar anställda. Där är utdelningen<br />
endast 7 %.<br />
Borgenärer med säkerhet i företagshypotek hade i undersökningen fordringar<br />
om sammanlagt knappt 406 mkr och erhöll utdelning med knappt 187<br />
mkr, ett belopp som motsvarar 46 % av det totala fordringsbeloppet.
130 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
4.3 Förmånsrättskommitténs<br />
konkursundersökning<br />
För att följa upp Insolvensutredningens kartläggning och ytterligare beskriva<br />
utfallet för olika borgenärskategorier har Förmånsrättskommittén, i samarbete<br />
med samma kronofogdemyndigheter som bistod Insolvensutredningen, undersökt<br />
1 635 företagskonkurser som avslutats under år 1996. Undersökningen<br />
omfattar således samma regioner som Insolvensutredningens undersökning. På<br />
grund av det stora antal konkurser som avslutats under år 1996 har undersökningen<br />
inskränkts till att omfatta ett urval av konkurserna. Med hänsyn till att vi<br />
främst velat undersöka förmånsrättsordningens betydelse för skatte- och lönefordringar<br />
samt fordringar med säkerhet i företagshypotek har vi valt att undersöka<br />
fler konkurser med anställda än vad som hade blivit fallet vid ett slumpmässigt<br />
urval av alla företagskonkurser. Undersökningen omfattar därför i<br />
landsortslänen varannan konkurs utan anställda och varje konkurs med anställda<br />
samt i storstadslänen var tionde konkurs utan anställda och var femte konkurs<br />
med anställda. Den som främst är intresserad av det genomsnittliga konkursföretaget,<br />
ett företag utan anställda eller med mycket få anställda, bör således fästa<br />
större vikt vid Insolvensutredningens undersökning. Vår undersökning har till<br />
främsta syfte att ge en fylligare bild av förmånsrättsordningens betydelse, bl.a.<br />
avseende utfallet för olika borgenärskategorier samt hur utfallet påverkas av<br />
företagets storlek och ålder.<br />
Uppgifter om skulder och tillgångar har i huvudsak hämtats ur konkursbouppteckningar.<br />
Undersökningen har varit mycket resurskrävande och inneburit<br />
ett stort merarbete för de berörda kronofogdemyndigheterna. Det har därför inte<br />
varit möjligt att utföra kompletterande undersökningar för att garantera fullständig<br />
information i alla enskilda konkursfall. Det bör påpekas dels att vissa konkurser<br />
som omfattats av vårt urval uteslutits från redovisningen på grund av att<br />
väsentlig information inte varit tillgänglig, dels att vi inte kan garantera att all<br />
information som ingår i undersökningen är korrekt. Det är ändå vår uppfattning<br />
att undersökningen ger en mycket bra bild av förmånsrättsordningens betydelse<br />
för fördelningen i konkurser.<br />
De undersökta konkursföretagen<br />
Undersökningen omfattar således 1 635 företag varav 435 från Stockholms län,<br />
267 från Kronobergs och Blekinge län, 195 från det tidigare Malmöhus län, 224<br />
från Göteborgs och Bohus län, 214 från Västmanlands län och 300 från Västerbottens<br />
län. 962 av de undersökta konkursföretagen saknade anställda, 446 företag<br />
hade 1− 5 anställda, 98 företag 6− 10 anställda och 109 företag mer än 10
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 131<br />
ställda, 446 företag hade 1− 5 anställda, 98 företag 6− 10 anställda och 109 företag<br />
mer än 10 anställda. Vidare ingick 20 företag för vilka uppgift om antal<br />
anställda saknades. Vad gäller livslängd vid konkursutbrottet fördelade företagen<br />
sig enligt följande. 609 företag var yngre än tre år, 294 var 4− 5 år och 723<br />
företag äldre än 5 år. 9 företag ingår i undersökningen trots att uppgift om ålder<br />
saknas.<br />
Tillgångar<br />
Omkring en fjärdedel, 26,1 %, saknade tillgångar, 34,3 % hade 1− 100 000 kr,<br />
24,7 % 101 000− 1 miljon kr och 14,9 % mer än en miljon kr i tillgångar. Att<br />
konkursföretagen i vår undersökning hade mer tillgångar än konkurserna i Insolvensutredningens<br />
undersökning förklaras genom den procentuellt större andelen<br />
företag med anställda. Att större företag normalt har mer tillgångar än små<br />
företag illustreras genom följande diagram.<br />
Alla konkursföretagen<br />
25%<br />
Tillgångar<br />
15% 0<br />
26%<br />
34%<br />
1-100 tkr<br />
101-1000 tkr<br />
>1000 tkr<br />
Konkursföretag med 0 anställda Konkursföretag med 1− 5 anställda<br />
15%<br />
36%<br />
10%<br />
39%<br />
41%<br />
9%<br />
10%<br />
40%
132 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Konkursföretag med 6− 10 anställda Konkursföretag med > 10 anställda<br />
27%<br />
2%<br />
19%<br />
4%<br />
8%<br />
52%<br />
69%<br />
19%<br />
Företagens ålder vid konkursutbrottet förefaller däremot inte ha någon generell<br />
betydelse för hur stora tillgångar företaget har.<br />
Konkursföretag med livslängd < 3 år<br />
26%<br />
14%<br />
24%<br />
36%<br />
0<br />
1-100 tkr<br />
101-1000 tkr<br />
>1000 tkr<br />
Konkursföretag med livslängd 4− 5 år Konkursföretag med livslängd >5 år<br />
25%<br />
13%<br />
36%<br />
26%<br />
24%<br />
17%<br />
31%<br />
28%
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 133<br />
Skulder<br />
Även när det gäller skulder hade storleken på företagen betydelse. Naturligt nog<br />
hade större företag större skulder än mindre företag medan företagens livslängd<br />
inte gav något tydligt utslag.<br />
Alla konkursföretagen<br />
42%<br />
15%<br />
33%<br />
10%<br />
0-300 tkr<br />
301-500 tkr<br />
501-1000 tkr<br />
>1000 tkr<br />
Konkursföretag med 0 anställda Konkursföretag med 1− 5 anställda<br />
30%<br />
14%<br />
11%<br />
45%<br />
46%<br />
20%<br />
22%<br />
12%<br />
Konkursföretag med 6− 10 anställda Konkursföretag med >10 anställda<br />
74%<br />
6% 4%<br />
16%<br />
95,4%<br />
1,8% 9%<br />
1,8%
134 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Medelvärde på företagens skulder indelade efter antal anställda
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 135<br />
Av särskilt intresse för Förmånsrättskommitténs arbete är skatteskulder, löneskulder<br />
och skulder med säkerhet i företagshypotek. 18,5 % av de undersökta<br />
företagen hade ingen skatteskuld, storleken på de övriga konkursföretagens<br />
skatteskulder illustreras genom följande diagram.
136 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
På motsvarande sätt illustreras storleken på företagens löneskulder. I underlaget<br />
ingår endast företag med löneskulder och således inte de 25,7 % företag som<br />
enligt uppgifter i undersökningen har anställda men ingen löneskuld. Företag<br />
som enligt uppgifter i undersökningen har löneskuld men inga anställda har<br />
medräknats.
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 137<br />
Medelvärde på företagens löneskulder, företagen indelade efter antal<br />
anställda<br />
1 600 000<br />
1 400 000<br />
1 200 000<br />
1 000 000<br />
800 000<br />
600 000<br />
400 000<br />
200 000<br />
0<br />
207 256<br />
0<br />
anställda<br />
149 091<br />
1-5<br />
anställda<br />
337 978<br />
6-10<br />
anställda<br />
1 447 847<br />
>10<br />
anställda<br />
758 234<br />
Uppgift<br />
saknas<br />
När det gäller skulder med säkerhet i företagshypotek är det först av intresse att<br />
undersöka hur stor andel av konkursföretagen som över huvud taget har sådana<br />
skulder.<br />
Urval Procentuell andel företag med<br />
skulder med säkerhet i företagshypotek<br />
Alla konkursföretag 41,3 %<br />
Konkursföretag med 0 anställda 23,2 %<br />
Konkursföretag med 1-5 anställda 62,6 %<br />
Konkursföretag med 6-10 anställda 76,5 %<br />
Konkursföretag med mer än 10 anställda 82,6 %<br />
Konkursföretag yngre än 3 år 40,7 %<br />
Konkursföretag 4-5 år 42,9 %<br />
Konkursföretag äldre än 5 år 41,4 %<br />
Skulder med säkerhet i företagshypotek förekommer således i en stor del av de<br />
företag som går i konkurs, de allra minsta företagen undantagna. Skuldbeloppet<br />
översteg i mer än hälften av fallen 500 000 kr, se följande diagram.
138 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Utdelning<br />
Skulder med säkerhet i företagshypotek<br />
52%<br />
11%<br />
14%<br />
23%<br />
1-100 tkr<br />
101-300 tkr<br />
301-500 tkr<br />
>500 tkr<br />
I de av Insolvensutredningen undersökta konkurserna blev det över huvud taget<br />
ingen utdelning i knappt 53 % av fallen vilket stämmer väl med resultaten från<br />
vår undersökning, där utdelning förekom i 46 % av konkurserna och ingen utdelning<br />
i 54 % av konkurserna. Som väntat är andelen konkurser utan utdelning<br />
störst bland de minsta företagen.<br />
Konkurser indelade efter antal anställda<br />
Utdelning<br />
Andel (%)<br />
100<br />
80<br />
60<br />
40<br />
20<br />
0<br />
29<br />
0<br />
anställda<br />
63<br />
1-5<br />
anställda<br />
75<br />
6-10<br />
anställda<br />
90<br />
>10<br />
anställda<br />
65<br />
uppgift<br />
saknas<br />
45<br />
Totalt
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 139<br />
Vad gäller den genomsnittliga utdelningen till skatter, löner, företagshypotek och<br />
oprioriterade i Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökning<br />
hänvisas till sammanställningen i avsnitt 4.5.2. Diagrammen nedan visar<br />
hur ofta skatter, löner och fordringar med säkerhet i företagshypotek blir utan<br />
betalning respektive får betalt med högst en fjärdedel, hälften, tre fjärdedelar<br />
eller mer.<br />
Utdelning för fordringar med säkerhet i företagshypotek<br />
Alla konkursföretag med sådana skulder<br />
48%<br />
14%<br />
19%<br />
12%<br />
7%<br />
Utdelning för lönefordringar<br />
Alla konkursföretag med anställda<br />
92%<br />
2% 1%<br />
2% 3%<br />
1-25%s utdelning<br />
26-50%s utdelning<br />
51-75%s utdelning<br />
76-100%s utdelning<br />
Ingen utdelning
140 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Utdelning för skattefordringar<br />
Alla konkursföretag med skatteskuld<br />
81%<br />
7% 3%<br />
2%<br />
7%<br />
1-25%s utdelning<br />
26-50%s utdelning<br />
51-75%s utdelning<br />
76-100%s utdelning<br />
Ingen utdelning<br />
Medan såväl skattefordringar som lönefordringar blir utan betalning i de klart<br />
flesta konkurser och i mindre än 10 % av fallen får mer än hälften betalt är läget<br />
betydligt gynnsammare för fordringar säkrade genom företagshypotek. Insolvensutredningens<br />
undersökning visar att den totala utdelningen till fordringar<br />
med säkerhet i företagshypotek motsvarar 46 % av det totala fordringsbeloppet<br />
med sådan säkerhet. Insolvensutredningens genomsnittliga resultat förefaller<br />
stämma väl överens med utfallet i vår undersökning som visar att hypotekshavarna<br />
blir helt utan utdelning i mindre än hälften av fallen och får mer än halva<br />
sin fordran betald i en fjärdedel av fallen. Resultatet kan förklaras dels genom<br />
företagshypotekets starka ställning i förmånsrättsordningen, dels genom att fordringar<br />
med säkerhet i företagshypotek förekommer ganska sällan i de allra<br />
minsta företagen – de som saknar anställda – vilka oftare än andra är tillgångslösa.<br />
Vi har tidigare kunnat se att fordringarna säkrade med företagshypotek är<br />
större i företag med fler anställda. Fordringarna får också, inte oväntat, bättre<br />
utdelning i de större företagen, se diagram nedan. Att utdelningen också är bättre<br />
i de äldre företagen än i de relativt nystartade kan möjligen bero på att det bland<br />
gruppen företag äldre än fem år finns färre företag med få anställda än i gruppen<br />
företag yngre än tre år.
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 141<br />
Utdelning för fordringar med säkerhet i företagshypotekhypotek<br />
Konkursföretag med 0 anställda<br />
68%<br />
11%<br />
8%<br />
4%<br />
Konkursföretag med 1-5 anställda<br />
95,3%<br />
1,3% 0,2%<br />
0,7%<br />
2,5%<br />
9%<br />
1-25%s utdelning<br />
26-50%s utdelning<br />
51-75%s utdelning<br />
76-100%s utdelning<br />
Ingen utdelning<br />
Konkursföretag med 6-10 anställda Konkursföretag med >10 anställda<br />
36%<br />
26%<br />
12%<br />
15%<br />
11%<br />
19%<br />
42%<br />
10%<br />
14%<br />
15%
142 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Konkursföretag med livslängd < 3 år Konkursföretag med livslängd 4− 5 år<br />
58%<br />
13%<br />
10%<br />
5%<br />
14%<br />
Konkursföretag med livslängd >5 år<br />
40%<br />
24%<br />
16%<br />
12%<br />
8%<br />
4.4 Ekonomiska analyser<br />
44%<br />
1-25%s utdelning<br />
26-50%s utdelning<br />
51-75%s utdelning<br />
76-100%s utdelning<br />
Ingen utdelning<br />
13%<br />
19%<br />
14%<br />
10%<br />
I det följande beskrivs kortfattat tre ekonomiska analyser som utförts på<br />
uppdrag av kommittén. Analyserna har utförts av Assistant Professsor of<br />
Finance Karin Thorburn, Dartmouth College, USA, av professor Clas<br />
Bergström, Handelshögskolan i Stockholm, och biträdande professor Stefan<br />
Sundgren, Svenska Handelshögskolan i Vasa, Finland, samt av professor<br />
Theodore Eisenberg, Cornell Law School, USA. Analyserna bifogas betänkandet<br />
(bilaga 5− 7). Karin Thorburn har till kommittén redovisat ett mycket<br />
stort antal tabeller, vilket framgår av hänvisningar i hennes analys. Av<br />
utrymmesskäl bifogas endast de tabeller som beskriver förhållanden som<br />
omnämns i analysen.<br />
4.4.1 Karin Thorburns analays<br />
Analysen redovisas under titeln ”En empirisk analys av utdelning i svenska<br />
konkurser”. Den baseras på uppgifter om 350 svenska aktiebolag som gick i
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 143<br />
konkurs under åren 1988− 1991. 263 bolag hade fler än 20 anställda under<br />
något av åren 1988− 1991 (i analysen kallade ”stora bolag”), och 87 bolag<br />
hade 0− 20 anställda (i analysen kallade ”små bolag”). Bolagen hade säte i<br />
något av Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus eller Upplands län.<br />
Karin Thorburn har undersökt hur fordringarna fördelar sig på de olika<br />
fordringsklasserna pant, fast egendom, hyra, företagshypotek, revision,<br />
skatter, löner och oprioriterad samt hur utdelningen fördelar sig mellan dessa<br />
fordringsklasser.<br />
Den största fordringsklassen, de oprioriterade fordringarna, blev i hela<br />
96 % av samtliga konkurser helt utan utdelning; i genomsnitt uppgick utdelningen<br />
till 1 %. Företagshypoteket utgjorde i Karin Thorburns undersökning<br />
en nästan lika stor fordringsklass (32 % av de totala fordringarna mot 37 %<br />
för de oprioriterade) som dock vanligen fick en relativt god utdelning, 65 %<br />
i genomsnitt, och någon utdelning i hela 93 % av konkurserna. Resultatet<br />
skiljer sig från resultaten i Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs<br />
undersökningar dels genom att företagshypoteket utgör en större andel<br />
av de totala fordringarna, dels genom en bättre utdelning till denna fordringsklass.<br />
Förklaringen torde vara att Karin Thorburns undersökning inriktats<br />
på större företag 8 . Antagandet styrks av att utdelningen till företagshypotek<br />
i hennes undersökning är betydligt högre i gruppen stora företag<br />
(69 %) än i gruppen små företag (46 %).<br />
Fordringsklasserna skatter och löner utgjorde i undersökningen ungefär<br />
lika stora andelar av de totala fordringarna (omkring 13 %). Skatterna fick<br />
dock genom sitt bättre förmånsrättsläge en högre utdelning, 32 % jämfört<br />
med 11 %. Här kan anmärkas att i undersökningar, som mer inriktats på att<br />
beskriva ett genomsnittligt material skatter utgör en omkring dubbelt så stor<br />
andel som löner samtidigt som utdelningen till dessa fordringsklasser är<br />
procentuellt sett ungefär likvärdig (jfr Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs<br />
undersökningar beskrivna i avsnitt 4.2 och 4.3). Förklaringen<br />
torde vara att skattefordringar utgör en ungefär lika stor andel av det<br />
totala fordringsbeloppet i alla typer av konkurser medan lönefordringarnas<br />
andel, liksom den totala utdelningen, växer med storleken på företaget. I ett<br />
genomsnittligt material förekommer många små företag med skatteskulder<br />
men utan vare sig löneskulder eller tillgångar. Karin Thorburns undersökning<br />
omfattar i huvudsak företag med olika typer av skulder och tillgångar.<br />
Resterande fordringsklasser utgjorde var för sig en liten del av de totala<br />
fordringarna och sammantaget mindre än 10 %, men de fick samtliga en<br />
mycket god utdelning. Att dessa fordringsklasser utgjorde en relativt sett<br />
större andel av de totala fordringarna i Insolvensutredningens och Förmåns-<br />
8 Det kan anmärkas att i Sverige står små bolag för de flesta konkurserna medan<br />
större bolag står för det mesta av tillgångarna och utdelningen i konkurserna.
144 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
rättskommitténs undersökningar beror troligen på att dessa omfattade fler<br />
fastighetskonkurser med fordringar med förmånsrätt på grund av fastighetspant.<br />
Karin Thorburn har vidare analyserat hur utdelningen skulle ha fördelats<br />
om förmånsrättsordningen varit en annan än den nuvarande. Hon har undersökt<br />
fördelningen om 1) skatter var oprioriterade, 2) skatter och löner var<br />
oprioriterade, 3) skatter, löner samt företagshypotek var oprioriterade, 4)<br />
företagshypotek var oprioriterat, 5) företagshypotek var en allmän förmånsrätt,<br />
6) företagshypotek var en allmän förmånsrätt med rätt till utdelning ur<br />
viss kvotdel av egendomen, 7) företagshypotek var en allmän förmånsrätt<br />
med rätt till utdelning ur viss kvotdel av egendomen samt skatter var oprioriterade,<br />
8) företagshypotek var en allmän förmånsrätt med rätt till utdelning<br />
ur viss kvotdel av egendomen samt skatter och löner var oprioriterade,<br />
9) hyresfordringar var oprioriterade samt 10) lönefordringar hade högre<br />
prioritet än företagshypotek, vilket var en allmän förmånsrätt. Resultaten<br />
beskrivs bäst genom tabellerna till vilka här hänvisas. Några iakttagelser<br />
bör dock nämnas.<br />
− Att endast avskaffa förmånsrätten för skatter innebär i fördelningshänseende<br />
i princip bara en transferering från statens ena ficka (skatter och<br />
avgifter) till den andra (lönegarantin).<br />
− Om utdelningen till de oprioriterade fordringarna skall kunna höjas i<br />
någon mer betydande omfattning krävs kännbara begränsningar av företagshypoteket;<br />
att avskaffa förmånsrätten för skatter och löner är inte<br />
tillräckligt.<br />
− Att avskaffa förmånsrätten för hyra får fördelningsmässigt en relativt<br />
begränsad effekt; i Karin Thorburns undersökning förekom hyra visserligen<br />
i nästan alla konkurser med utdelning men utgjorde i genomsnitt<br />
endast 2 % av det totala fordringsbeloppet.<br />
− En utökning av underlaget för företagshypoteket genom att företagshypotek<br />
blev en allmän förmånsrätt skulle medföra relativt små förändringar<br />
i utdelningshänseende. Utdelningen till företagshypoteket skulle<br />
öka med 2 %.<br />
− I den typ av konkurser som ingår i Karin Thorburns undersökning skulle<br />
företagshypotekets värde försämras kraftigt om lönefordringar gavs förmånsrätt<br />
före företagshypoteket. Som jämförelse kan nämnas att företagshypotekets<br />
värde skulle bli något sämre än om företagshypotek var<br />
en allmän förmånsrätt som medförde rätt till utdelning med högst 40 %<br />
av gäldenärens egendom eller omkring 35 % om förändringen kombinerades<br />
med att skatteförmånsrätten avskaffades, vilket leder till en något<br />
bättre utdelning på den oprioriterade delen av företagshypotekshavarens<br />
fordran. Det bör anmärkas att konkurserna inträffade under en period
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 145<br />
med mer omfattande lönegaranti än i dag. Å andra sidan kombineras förslag<br />
om förbättrad förmånsrätt för lönefordringar ofta med förslag om en<br />
utökad lönegaranti.<br />
Analysen omfattar också ett avsnitt som behandlar hur skuldstruktur,<br />
borgenärernas och gäldenärens beteende med flera faktorer påverkar den<br />
totala utdelningen, utdelningen till företagshypotekshavare samt utdelningen<br />
till oprioriterade fordringar (avsnitt 6). Härefter följer ett avsnitt<br />
som analyserar sannolikheten för att ett företag säljs som en helhet i<br />
stället för att styckas (avsnitt 7). Beträffande dessa frågor hänvisas till<br />
bilagan.<br />
4.4.2 Stefan Sundgren och Clas Bergströms analys<br />
I ”Förmånsrättens teori och empiri” anförs inledningsvis att utgångspunkten<br />
för analysen av den roll förmånsrätten har vid kreditgivning är att tänka sig<br />
en idealiserad ekonomi där ingen av aktörerna har något informationsövertag.<br />
De avtal som upprättas mellan olika kreditgivare och gäldenären reglerar<br />
alla tänkbara framtida frågor som kan uppkomma. I en sådan värld har<br />
förmånsrätten endast fördelningsmässiga effekter. Förmånsrätten fördelar<br />
endast ett företags värde mellan olika borgenärer, vars förväntade utdelning<br />
i konkurs har beaktats i kreditavtalen. Lägre kostnader för kredit från kreditgivare<br />
med förmånsrätt uppvägs av den högre ränta som oprioriterade<br />
kreditgivare tar ut för att kompensera sig för den ökade risken.<br />
Clas Bergström och Stefan Sundgren presenterar i det teoretiska avsnittet<br />
en modell som illustrerar att den ränta som en långivare kräver är en<br />
funktion av konkursrisken och den eventuella kreditsäkerheten (avsnitt<br />
3.1.1). De konstaterar vidare att kredit som ges mot säkerhet inte erbjuder<br />
någon fördel för kredittagaren (avsnitt 3.1.2). Lägre kostnader för kredit<br />
från en kreditgivare med säkerhet uppvägs av högre kostnader för kredit<br />
från en kreditgivare utan säkerhet. Resonemanget leder till frågan varför<br />
kreditsäkerheter ändå används; bruket av säkerheter är ju trots allt förenat<br />
med vissa kostnader. En möjlig förklaring kan vara att olika borgenärer är<br />
olika risktoleranta. Om säkerheter skiftar risken från mer riskundvikande<br />
kreditgivare till mer risktoleranta, kan effektiviteten i kreditgivningen öka.<br />
Mot förklaringen kan emellertid anföras att resonemanget bygger på att<br />
riskundvikande kreditgivare föredrar kombinationen riskfylld kreditgivning<br />
och säkerhet framför mer riskfria placeringar.<br />
Clas Bergström och Stefan Sundgren konstaterar således att, förutsatt<br />
att den totala utdelningen i konkurs är oberoende av förmånsrätten, effekterna<br />
kommer att ta ut varandra. Frågan är emellertid om utdelningen fak-
146 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
tiskt är lika stor, oberoende av vilket regelsystem för förmånsrätten som<br />
gäller, eller om det finns skäl att anta att en ändrad förmånsrätt kan ha realekonomiska<br />
effekter. I det följande gäller inte längre förutsättningen att alla<br />
borgenärer har samma information. Informationsproblem kan föreligga dels<br />
beträffande förhållanden under tiden fram till att ett låneavtal ingås, dels<br />
avseende utvecklingen sedan lånet beviljats.<br />
I analysen anförs att en ansats som försöker förklara existensen av kreditsäkerheter<br />
har sin utgångspunkt i de informationsproblem som avser utvecklingen<br />
sedan lånet beviljats. För att minska sin förlustrisk måste långivarna<br />
lägga ned resurser på övervakning. Om man kan visa att en säkerhet<br />
minskar övervakningskostnaden för säkerhetsborgenären mer än vad övervakningskostnaden<br />
ökar för oprioriterade borgenärer, är slutsatsen möjligen<br />
att gäldenären bör utnyttja sina tillgångar som kreditunderlag. Lägre totalkostnad<br />
uppnås om kreditgivare med höga övervakningskostnader erhåller<br />
realsäkerhet, medan de långivare som på ett effektivt sätt kan övervaka gäldenären<br />
är oprioriterade. Sammanfattningsvis konstaterar Clas Bergström<br />
och Stefan Sundgren att ansatsen endast gäller när säkerheter på ett avgörande<br />
sätt kan förhindra företaget att byta till en mer riskfylld verksamhetsinriktning<br />
eller när betydande skillnader föreligger mellan olika kreditgivares<br />
möjligheter att övervaka lånekontrakt. Eftersom en kreditgivare med<br />
företagshypotek inte kan begränsa gäldenärens frihet att disponera över<br />
egendom som omfattas av hypoteket, kan inte detta slag av kreditsäkerhet<br />
förhindra att gäldenären ändrar verksamhetsinriktning så att den blir mer<br />
riskfylld (avsnitt 3.1.4).<br />
När det gäller förmånsrätt för nya lån och tillgången på kapital visar<br />
analysen att förmånsrätt kan vara en förutsättning för att erhålla ny finansiering<br />
till lönsamma projekt men att det också finns situationer där förmånsrätt<br />
för nya lån kan innebära att företag erhåller finansiering till projekt som<br />
inte är lönsamma (avsnitt 3.1.5).<br />
En rad faktorer påverkar hur stor inverkan en förändring av förmånsrätten<br />
får på den ränta som olika långivare kräver. Dessa faktorer är bland<br />
annat risk, konkurskostnader och utseendet på företagets skuldsida. I analysen<br />
används kreditriskmodeller för att kvantifiera effekten av olika förändringar<br />
i förmånsrätten på kostnader för olika krediter. Beräkningar utförs på<br />
tre olika möjliga förändringar. Den första kallas i analysen ”Avskaffad statlig<br />
förmånsrätt” och innebär att all förmånsrätt avskaffas utom för realsäkerheter<br />
inklusive företagshypotek. Den andra kallas ”Den finländska reformen”<br />
och innebär att all förmånsrätt avskaffas utom för panträtt, inteckningsrätt<br />
och halva företagshypoteket. Den tredje kallas ”Avskaffat företagshypotek”<br />
och innebär att alla förmånsrätter utom förmånsrätt som följer<br />
av pant eller inteckning avskaffas. Analysen av kostnaden för lån från olika<br />
kreditgivare utgår från att den totala utdelningen i konkurs är oberoende av
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 147<br />
förmånsrätten. Några realekonomiska konsekvenser uppkommer inte och<br />
företagets totala kapitalkostnad förblir oförändrad.<br />
Analysen av frågor relaterade till förmånsrättens fördelningsmässiga<br />
konsekvenser och dess inverkan på borgenärernas beteende i samband med<br />
konkurs och företagsrekonstruktion utgår från erfarenheter från Finland<br />
med anledning av reformen av förmånsrättsordningen där. Det empiriska<br />
materialet omfattar data från 402 företag som försatts i konkurs före reformen,<br />
359 företag som försatts i konkurs efter reformen och 463 företag som<br />
ansökt om företagsrekonstruktion.<br />
I avsnittet om förmånsrätten och priset på kredit (avsnitt 4) ges också<br />
exempel på grov tolkning av beräkningsresultat för svenska företag. Beräkningarna<br />
bygger på en genomsnittlig balansräkning från företag i konkurs.<br />
Det understryks att resultaten för detta genomsnittliga företag inte får tolkas<br />
som genomsnittliga resultat för svenska företag, och det framhålls att för att<br />
få fram ett korrekt sådant mått måste man beräkna hur många företag med<br />
låg konkurskostnad det finns, hur många företag med hög affärsrisk det<br />
finns och så vidare − och sedan ta genomsnittet av dessa grupper. I tolkningen<br />
görs följande förenklingar. Skatte- och löneskulder slås samman och<br />
behandlas som en skuld till staten. Det bortses från de nominellt små hyresoch<br />
revisorsfordringarna. Lån med fastighetspant och pant i lösöre slås<br />
samman under beteckningen pant. Slutligen antas att innehavare av företagshypotek<br />
främst är banker och att de oprioriterade fordringarna utgörs<br />
av leverantörer. Tolkningen lyder som följer (avsnitt 4.3.4).<br />
En avskaffad statlig förmånsrätt skulle inte vara så dyr för staten (den<br />
får ändå ut så lite). Dock skulle leverantörernas priser sjunka till följd av<br />
räntesänkningen med drygt 0,4 %. Genomför man ”den finländska reformen”<br />
höjer bankerna räntan med 1,2 % medan leverantörerna kan<br />
sänka priset motsvarande räntesänkningen med nästan 2 %. Staten tjänar<br />
1,2 % på sina skattefordringar (förlorar 1,2 % mindre på sitt räntefria<br />
lån). Avskaffar man hela företagshypoteket kan man förvänta sig att<br />
bankerna höjer räntan med drygt 2,0 % medan leverantörerna kan sänka<br />
priserna motsvarande en räntesänkning på 2,6 %.<br />
I analysen behandlas också förmånsrättens inverkan på borgenärernas agerande<br />
när gäldenären kommer på obestånd. Vilken betydelse har förmånsrätten<br />
för olika borgenärers benägenhet att söka gäldenären i konkurs? Hur<br />
påverkar förmånsrätterna den total utdelningen, konkurskostnaderna eller<br />
försäljningen av tillgångar i konkurs? Vilken inverkan har förmånsrättsordningen<br />
för olika borgenärers inställning vid rekonstruktionsförsök utom<br />
konkurs? Dessa och liknande frågor ställs i analysen till vilken hänvisas för
148 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
en fullständig redogörelse (avsnitt 5 och 6 samt teori i avsnitt 3.2 och 3.3).<br />
Här redovisas vad som anges vara de huvudsakliga resultaten.<br />
− En grundläggande tanke bakom den nya finska förmånsrättsordningen<br />
var att avskaffa förmånsrätter och behandla borgenärerna mer lika. De<br />
fördelningsmässiga konsekvenser har emellertid blivit begränsade. De<br />
oprioriterade borgenärerna erhöll tidigare 0,90 % i medeltal i utdelning<br />
på sina fordringar. Medeltalet är 3,87 % efter reformen. Även efter reformen<br />
blir de oprioriterade helt utan utdelning i mer än hälften av fallen.<br />
Detta pekar på att en förändring av förmånsrätten i Sverige i riktning<br />
mot den finska endast marginellt skulle förbättra de oprioriterade<br />
borgenärernas ställning.<br />
− Den något försvagade företagsinteckningen kan ha haft konsekvenser för<br />
säkerhetsborgenärernas beteende. I kapitel 3 i analysen argumenteras för<br />
att en svagare position för säkerhetsborgenärerna försämrar tillgången<br />
till finansiering för företag med ekonomiska problem. Dessutom anförs<br />
att en försvagad position för kreditgivare med säkerhet ökar deras incitament<br />
att bevaka företag. Resultatet av en sådan förändring kan därför<br />
bli att icke livskraftiga företag försätts i konkurs i ett tidigare skede och<br />
att utdelningen till borgenärerna därigenom blir högre. Den empiriska<br />
undersökningen ger dock inga statistiskt signifikanta skillnader i den totala<br />
utdelningen till borgenärerna före och efter förmånsrättsreformen.<br />
Det påpekas att förändringen av förmånsrätten i Finland kan ha varit för<br />
liten för att ge mätbara realekonomiska effekter samt att förändringen<br />
kanske ännu inte påverkat borgenärernas beteende vid tiden för undersökningen.<br />
− Undersökningen tyder inte på att avskaffandet av skatteförmånsrätten<br />
fått till effekt vare sig att staten ansökt om konkurs i fler fall än tidigare<br />
eller att skatteskulderna blivit mindre i de konkurser som inträffar (vilket<br />
i så fall skulle kunna bero på att företag försätts i konkurs i ett tidigare<br />
skede).<br />
− I det teoretiska avsnittet anförs att en stark position för säkerhetsborgenärer<br />
kan leda till att de saknar intresse att verka för att konkursförvaltningen<br />
använder tillräckligt med tid och resurser för att söka köpare som<br />
är beredda att betala det högsta priset för tillgångarna. Säkerhetsborgenärer<br />
har således, hävdas det i teoriavsnittet, inga incitament att verka<br />
för att bättre bud på tillgångar införskaffas när redan tillgängliga bud<br />
innebär att de får full utdelning. Den empiriska undersökningen ger dock<br />
inga belägg för att den finska företagsinteckningen med sin relativt svaga<br />
ställning skulle skapa sådana problem.<br />
− När det gäller borgenärernas inställning till rekonstruktion utom konkurs<br />
har Clas Bergström och Stefan Sundgren analyserat utlåtanden från oli-
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 149<br />
ka borgenärer. Innan rekonstruktionsförhandlingar påbörjas i Finland<br />
skall de borgenärer som med hänsyn till storleken på sin fordran anses<br />
vara betydande ges tillfälle att yttra sig över gäldenärens ansökan om<br />
företagsrekonstruktion. Analysen visar att leverantörer är positivare till<br />
rekonstruktion än banker. Vissa analyser visar vidare att säkerhetshavarna<br />
tenderar att vara mer negativa till en rekonstruktion när säkerheternas<br />
värde i relation till skulden är högre. Även sannolikheten för att en<br />
rekonstruktionsplan fastställs är negativt relaterad till relationen mellan<br />
säkerheternas värde och skulderna. Även om sambandet är statistiskt<br />
signifikant i endast några av analyserna anser Clas Bergström och Stefan<br />
Sundgren att resultaten indikerar att en stark ställning för säkerhetshavarna<br />
minskar deras intresse för en rekonstruktion.<br />
− En hypotes som prövas i analysen är om en avskaffad förmånsrätt för<br />
skatter kan ge gäldenären incitament att lämna skatter obetalda före en<br />
rekonstruktion för att skatterna därefter skall beröras av ackordet. Hypotesen<br />
förefaller dock inte få stöd i undersökningen; i de fall skatter var<br />
upptagna i förteckningen över skulderna uppgick de i medeltal till 9,3 %<br />
för de fall där en rekonstruktionsplan fastställdes och till 12,5 % för fall<br />
där rekonstruktionen avbröts och företaget försattes i konkurs.<br />
I sitt slutord ställer Clas Bergström och Stefan Sundgren frågan om vi lagstiftningsvägen<br />
skall reglera exempelvis leverantörens möjligheter att erhålla<br />
säkerhet för en fordran som uppkommer vid en leverans eller kreditgivarens<br />
möjlighet att få låntagarens egendom reserverad som kreditunderlag med<br />
företräde framför andra borgenärer. Ur låntagarens synvinkel handlar frågan<br />
om huruvida det föreligger ett behov av att reglera hans möjlighet att<br />
utnyttja sin egendom som kreditunderlag. En central fråga är enligt Clas<br />
Bergström och Stefan Sundgren om företagshypotekets ställning skall förändras<br />
så att borgenärer med säkerhet i företagshypotek får förmånsrätt i<br />
endast en kvotdel, eller om man bör sträva efter att ge kontraktsalternativ så<br />
att enskilda företag kan använda de säkerheter som är lämpliga för dem.<br />
Clas Bergström och Stefan Sundgren förordar kontraktsfrihet. De anför<br />
att om en gäldenär utnyttjar företagshypotek på ett sådant sätt att borgenärer<br />
med de lägsta övervakningskostnaderna fråntas incitament att övervaka<br />
företaget, eller ger kreditsäkerheter som ger incitament att försätta företag i<br />
konkurs trots att värdet vid en rekonstruktion skulle vara högre, kommer<br />
företagets totala kapitalkostnad att vara högre. Eftersom företag vill minimera<br />
sin kapitalkostnad kommer man att utnyttja företagshypotek på ett<br />
sådant sätt som är förenligt med denna målsättning. I vissa situationer kan<br />
det vara ändamålsenligt att reducera värdet i den intecknade egendomen till<br />
kanske 50 procent. I andra situationer kan ett företagshypotek där säkerheten<br />
utgör det fulla värdet av den intecknade egendomen vara att föredra.
150 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Som skäl för kontraktsfriheten åberopas främst effektivitet; förhållandena<br />
skiljer sig från företag till företag och från tid till annan. Parterna kan bättre<br />
än lagstiftaren avgöra vilken förmånsrättsordning som leder till störst effektivitet<br />
i det enskilda fallet. Det påpekas att det finns en testfunktion; de företag<br />
som valt ”fel” kreditarrangemang kommer inte att klara sig lika bra i<br />
konkurrensen om kapital som de företag som valt ”rätt” arrangemang.<br />
Clas Bergström och Stefan Sundgren medger att det finns tredjemanseffekter<br />
som bör beaktas vid utformningen av förmånsrättsordningen.<br />
De påtalar att lönegarantin ersätter fordringar under vissa premisser och att<br />
staten, inte företaget eller dess långivare, belastas med förluster från skatteskulder.<br />
Förmånsrätten bör enligt Clas Bergström och Stefan Sundgren<br />
utformas så att den inverkan som dessa skulder har på borgenärernas och<br />
företagets val mellan konkurs och olika former av finansiella rekonstruktioner<br />
minimeras. En reform bör, fortsätter de, ha siktet inställt på att förenkla<br />
och effektivisera det sätt varpå en gäldenär kan utnyttja sin egendom som<br />
kreditunderlag och kreditgivarnas möjlighet att skaffa sig information om<br />
hur gäldenärens egendom har utnyttjats i detta avseende.<br />
4.4.3 Theodore Eisenbergs analys<br />
Theodore Eisenbergs analys ”A Review of the Economics Literature on<br />
Creditor Priority in Bankruptcy” innehåller en genomgång av juridisk och<br />
ekonomisk litteratur som behandlar frågor om förmånsrätt i företagskonkurser.<br />
Analysen är disponerad på följande sätt. I avsnitt 1 anges frågeställningar<br />
och beskrivs effekter av den nuvarande förmånsrättsordningen, vilket<br />
leder till slutsatsen att analysen bör inledas med säkerhetsrätternas förmånsrätt.<br />
Efter en sammanfattning av teoretiska analyser angående säkerheter<br />
vid kreditgivning följer ett avsnitt om vad som är känt i praktiken om handlingsmönster<br />
vid kreditgivning mot säkerhet. Förmånsrätt för löner och<br />
skatter behandlas i var sitt avsnitt. Därefter följer de slutsatser Theodore<br />
Eisenberg drar av sin analys.<br />
Theodore Eisenberg påpekar att de teoretiska analyserna är långt i från<br />
entydiga. De ställer frågan om säkerheter är ekonomiskt effektiva; ökar<br />
dessa vinsten för låntagare och långivare, inberäknat de som inte råkar på<br />
obestånd, men svaret på frågan varierar. En del menar att förmånsrätt för<br />
säkerhetsrätter är effektivt, andra att det är ineffektivt och ytterligare andra<br />
att en begränsad förmånsrätt är effektiv men full förmånsrätt ineffektiv.<br />
Såväl jurister som ekonomer förefaller emellertid vara överens om att förmånsrätt<br />
för borgenärer med säkerhet är acceptabelt, eller kanske till och<br />
med önskvärt, om förmånsrätten bara ger företräde framför väl informerade
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 151<br />
borgenärer som har möjlighet att anpassa sin kreditgivning med anledning<br />
av andra borgenärers förmånsrätt.<br />
En central fråga är varför säkerhetsrätter existerar. Enkelt uttryckt är<br />
ställandet av säkerheter förenat med vissa kostnader som kanske inte motsvaras<br />
av lägre lånekostnader. Lägre lånekostnad för den säkerställda krediten<br />
kompenseras av högre kostnad för övriga krediter. En förklaring till<br />
varför säkerheter ändå används kan vara att olika borgenärer är olika risktoleranta.<br />
En annan är att gäldenären, genom att erbjuda säkerhet i sina<br />
tillgångar, kan signalera ekonomisk styrka. Här påpekar Theodore Eisenberg<br />
emellertid att empiriska undersökningar närmast ger vid handen att<br />
säkerhet är vanligare vid riskfyllda lån än vid lån med låg risk.<br />
Bruket av säkerheter förklaras vidare med att säkerheter kan minska de<br />
totala övervakningskostnaderna. Om olika borgenärer har olika övervakningskostnader<br />
är det en fördel om säkerhet erbjuds till de borgenärer som<br />
har de högsta övervakningskostnaderna. Härigenom övervältras övervakningsproblemet<br />
till de borgenärer som kan övervaka gäldenären till lägst<br />
kostnad. En teoretisk förklaring är vidare att säkerheter möjliggör kontroll<br />
av gäldenärens tillgångar så att denne inte, sedan lånet väl beviljats, kan<br />
övergå till mer riskfylld verksamhet. En annan förklaring i litteraturen är att<br />
säkerheter för nytillkomna lån möjliggör en effektiv kreditgivning till och<br />
investering hos ”gamla” gäldenärer. Slutligen presenteras en förklaring som<br />
innebär att säkerheter medger kontroll över gäldenären. Borgenärens inflytande<br />
ligger i att han kan anföra veto mot gäldenärens åtgärder genom att<br />
stoppa finansieringen och ta över tillgångarna.<br />
Om säkerheter minskar kreditkostnaderna uppkommer frågan varför inte<br />
alla gäldenärer utnyttjar säkerheter. En förklaring som förts fram är att en<br />
oprioriterad borgenär utsätts för större risk och därför har incitament att<br />
granska gäldenärens företagsledning före kreditgivningen, att prissätta krediten<br />
korrekt samt att övervaka företagsledningen sedan krediten beviljats.<br />
Resultatet bli normalt högre lånekostnader för gäldenären vilka dock uppvägs<br />
av att han får lägre verksamhetskostnader.<br />
Även om bruket av säkerheter är förnuftigt för gäldenären och de välinformerade<br />
borgenärernas vidkommande, kan det medföra ökade kostnader<br />
för andra. Kritiker vänder sig mot synsättet att alla oprioriterade borgenärer<br />
är medvetna om risken och prissätter den. Vidare framhålls förekomsten av<br />
ofrivilliga borgenärer, t.ex. skadeståndsborgenärer, som över huvud taget<br />
inte haft möjlighet att väga in någon kreditrisk. Det anförs också att säkerhet<br />
i viss egendom kan leda till en konflikt mellan säkerhetshavaren och<br />
övriga borgenärer vid realisation av gäldenärens egendom, eftersom säkerhetshavaren<br />
har intresse av att viss egendom skall värderas så högt som<br />
möjligt. Som alternativ till förmånsrätt för säkerställda lån nämns i debatten<br />
likabehandling av alla långivare, ökad information eller begränsning av sä-
152 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
kerhetsrätternas förmånsrätt. En begränsad förmånsrätt skulle kunna minska<br />
den konflikt som annars kan föreligga vid realisation av gäldenärens tillgångar.<br />
Empiriska undersökningar av bruket av säkerheter redovisas i avsnitt III,<br />
till vilket här hänvisas. Theodore Eisenberg menar att undersökningarna<br />
leder till följande slutsatser. Säkerheter kan medföra bättre lånevillkor och i<br />
bland vara en förutsättning för att ett lån skall beviljas. Sammantaget ger de<br />
teoretiska analyserna och de empiriska undersökningarna inte stöd för så<br />
radikala åtgärder som att avskaffa förmånsrätt för säkerställda lån. Undersökningarna<br />
ger dock visst stöd för att begränsa förmånsrätten. En begränsning<br />
behöver inte innebära att fördelarna med säkerheter försvinner; säkerhet<br />
kan t.ex. fortfarande medföra kontroll över gäldenären men ändå begränsa<br />
konflikten mellan borgenärer med säkerhet och oprioriterade borgenärer.<br />
Undersökningarna ger vidare enligt Theodore Eisenberg starkt stöd<br />
för att leverantörer bör få tillgång till säkerheter. Det måste ske på bekostnad<br />
av bankernas säkerheter. En sådan reform skulle troligen leda till en<br />
minskad utlåning från bankerna som motsvarades av en ökad kreditgivning<br />
från leverantörerna. Eftersom bankerna är bland de borgenärer som har<br />
störst kunskap och bäst kan prissätta kreditrisken skulle en sådan reform<br />
vara effektiv.<br />
När det gäller förmånsrätt för löner noterar Theodore Eisenberg att litteratur,<br />
som inte beaktar förekomsten av lönegaranti, har liten relevans i<br />
verkligheten. Argument som att förmånsrätten är motiverad för att skydda<br />
löntagarna är inte relevanta i ett system med lönegaranti. Han påpekar att<br />
lönegarantin ger ett mycket starkt incitament för konkurs och ger i avsnitt<br />
IV B.1 ett räkneexempel som stöd för sitt antagande.<br />
När det gäller frågan om statens skattefordringar bör vara prioriterade<br />
eller inte, framhålls att det egentligen är en fråga om vem som skall bära<br />
statens förluster; alla skattebetalare eller de borgenärer som har haft affärsförbindelser<br />
med gäldenären. Om staten har förmånsrätt kommer det att<br />
vara en omständighet som beaktas och prissätts vid kreditgivningen.<br />
I sitt slutord konstaterar Theodore Eisenberg att man bör vara ödmjuk<br />
inför möjligheterna att åstadkomma några mer betydelsefulla förändringar<br />
genom ändringar av förmånsrättsordningen. För det första kommer bara<br />
mycket stora förändringar att få någon effekt för de oprioriterade borgenärerna.<br />
För det andra måste man beakta att varje förändring kommer att leda<br />
till ett ändrat beteende.
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 153<br />
4.5 Underlag för beräkningar av förslagets<br />
statsfinansiella effekter<br />
För att kunna göra beräkningar beträffande effekter av förändringar i förmånsrättsordningen<br />
krävs kännedom om storleken på fordringarna utan förmånsrätt<br />
och fordringarna med olika förmånsrätter i konkursföretagen samt utdelningen<br />
på dessa fordringar. Det finns emellertid ingen tillgänglig statistik som kan ge en<br />
fullständig bild av fordringar och utdelning i konkurs. Den statistik som finns<br />
visar dessutom att skuldsituationen och utdelningen förändras över tiden.<br />
Vi har sökt information på olika sätt. Statistik från Riksskatteverket och<br />
Kammarkollegiet angående skattefordringar och regressfordringar på grund av<br />
utbetald lönegaranti är en viktig informationskälla. Insolvensutredningens undersökning<br />
angående 958 företagskonkurser som avslutats under år 1990 ger en<br />
god bild av skuld- och tillgångssituationen i företag som går i konkurs. Vidare<br />
har vi gjort en egen undersökning av 1 635 konkurser som avslutades under år<br />
1996. Ett mindre urval har blivit föremål för en mer detaljerad undersökning.<br />
Slutligen har vi studerat Karin Thorburns undersökning avseende 350 företag<br />
som sattes i konkurs under åren 1988-1991.<br />
All statistisk information innehåller felkällor. Eftersom vi sammanställt information<br />
av olika slag anser vi ändå att vi har fått en relativt god bild av fordringar<br />
och utdelningar i konkurs. I det följande behandlas varje informationskälla<br />
för sig; här skall bara inledningsvis nämnas något om svagheterna i den<br />
information som kommer från respektive källa.<br />
Statistiken från Riksskatteverket och Kammarkollegiet visar skulder och<br />
utdelning ett visst år. Eftersom utdelningen ofta avser skulder som uppkommit<br />
flera år tidigare går det inte att exakt fastställa hur stor utdelning staten fick på<br />
fordringar från en viss tidsperiod. Statistiken ger emellertid en god bild av skulder<br />
och utdelning sett under en längre period.<br />
Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökningar har<br />
båda den begränsningen att de avser ett urval konkurser. Det är dock fråga om<br />
stora grundmaterial varför utredningarna sammantaget torde ge en god bild. Det<br />
bör också framhållas att skuldbeloppen i huvudsak är hämtade från konkursbouppteckningar.<br />
Avvikelser mellan de i bouppteckningen angivna skatte- och<br />
löneskulderna och de skulder som slutligen görs gällande vid tidpunkten för<br />
konkursens avslutande kan föreligga. När det gäller skattefordringar förekommer<br />
det att staten i konkursens inledningsskede anger de skattefordringar som<br />
vid denna tidpunkt är restförda hos kronofogdemyndigheten. Under konkursens<br />
gång uppdebiteras därefter ytterligare skatter och avgifter som i regel är hänförliga<br />
till den närmaste tiden före konkursutbrottet. Först då konkursen är färdig<br />
att avslutas preciserar staten sitt slutliga anspråk i konkursen, vilket därefter
154 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ligger till grund för beräkning av utdelning (se angående förfarandet prop.<br />
1986/87:90 s. 140 ff).<br />
Även löneskulderna avseende uppsägningslön kan förändras under konkursens<br />
gång. Arbetstagaren kan erhålla ny anställning under uppsägningstiden.<br />
Avräkning enligt 12 § FRL skall då ske. Ytterligare en situation då uppsägningslönen<br />
kan komma att ändras är den, att arbetstagaren inte är anmäld som<br />
arbetssökande under uppsägningstiden. Att posten uppsägningslön är så osäker<br />
har också medfört olika praxis hos olika konkursförvaltare när det gäller hur<br />
skuldposten redovisas i konkursbouppteckningen.<br />
Karin Thorburns undersökning innehåller likartade felkällor som Insolvensutredningens<br />
och Förmånsrättskommitténs undersökningar. Även här rör<br />
det sig om ett urval. För den som är intresserad av genomsnittliga förhållanden<br />
är undersökningen mindre användbar eftersom den inriktats på större företag.<br />
Uppgifterna om skulderna torde även i denna undersökning i huvudsak vara<br />
hämtade från konkursbouppteckningar, med de svagheter som angetts ovan.<br />
Undersökningarna leder enligt vår uppfattning till vissa slutsatser. Inledningsvis<br />
kan konstateras att många företag som går i konkurs är små med relativt<br />
begränsade skulder. Det kan också konstateras att det i mer än hälften av<br />
konkurserna inte finns några tillgångar alls att fördela. Vidare kan konstateras<br />
att inte ens fordringar säkrade genom företagshypotek, vilka dels har en mycket<br />
god ställning i förmånsrättsordningen, dels förkommer oftare i utdelningskonkurser<br />
än i andra konkurser, får mer än 50 % i utdelning oftare än i var fjärde<br />
konkurs. Den första slutsatsen är att konkurs medför stora förluster även för<br />
borgenärer med god säkerhet. Vidare måste konstateras att förmånsrätt i konkurs<br />
knappast kan anses ge ett godtagbart resultat i det enskilda fallet. Endast<br />
för den borgenär som har anledning att räkna med en viss genomsnittlig utdelning<br />
i flera konkurser kan förmånsrätt betraktas som ett skydd mot förlust.<br />
Vid bedömningen av hur olika kategorier drabbas av en konkurs måste<br />
man således observera att för somliga genomsnittsutdelningen är det viktiga<br />
medan för andra medianutdelningen är intressantast. För borgenärer som<br />
ofta involveras i konkurser, t.ex. banker och finansiella institutioner som<br />
ofta lånar ut mot bl.a. företagshypotek, är genomsnittsutdelningen det avgörande.<br />
Detsamma gäller för staten, där den samlade konkursutdelningen i<br />
hela riket påverkar skatte- och avgiftsinkomsterna. För en arbetstagare däremot,<br />
och kanske även för en hyresvärd, som mer sällan drabbas av att<br />
motparten går i konkurs, är medianutdelningen av betydelse. Det är en ringa<br />
tröst för en arbetstagare att genomsnittsutdelningen för anställda är x % om<br />
medianutdelningen är 0. I de flesta fall får han 0, och det gäller att skydda<br />
enskilda arbetstagare mot att få 0.
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 155<br />
Slutligen anser vi oss kunna utläsa att förmånsrättsordningen har stor betydelse<br />
för utfallet till de borgenärer som har anledning att beräkna sina genomsnittliga<br />
kundförluster. Det är således fråga om borgenärer som då och då råkar<br />
ut för att en gäldenär går i konkurs. Staten och bankerna är typ-exempel. Å andra<br />
sidan måste beaktas att även dessa borgenärskategorier skulle tjäna allra mest<br />
på en minskning av konkurserna.<br />
4.5.1 Berörda myndigheters statistik<br />
Riksskatteverket<br />
Som redan angetts finns det ingen tillgänglig statistik som gör det möjligt att<br />
direkt jämföra statens skattefordringar i konkurs med utdelningen på dessa fordringar.<br />
Ur Riksskatteverkets indrivningsstatistik för åren 1991− 1997 har emellertid<br />
hämtats uppgifter angående aktuella och passiviserade fordringar i avslutade<br />
konkurser samt statens utdelning i konkurs. Utdelningen torde till övervägande<br />
del avse förmånsberättigade skattefordringar men kan också till någon del<br />
avse statliga fordringar utan förmånsrätt. Under rubriken ”fordringar i konkurs”<br />
har angetts skillnaden mellan ingående och utgående balans för fordringar i avslutade<br />
konkurser med tillägg för utdelat belopp. Det bör anmärkas att vi inte<br />
har tagit hänsyn till vad som preskriberats under året samt att statistiken avser<br />
såväl företag som fysiska personer. Samtliga belopp anges i miljoner kronor.<br />
År Avslutade konkurser Fordringar i Utdelning Utdelnings-<br />
aktuella passiviserade konkurs<br />
procent<br />
1990 760 5 429<br />
1991 804 5 824 609 170 27,9<br />
1992 998 7 611 2 317 336 14,5<br />
1993 1 784 11 258 4 875 442 9,1<br />
1994 1 668 18 154 7 409 629 8,5<br />
1995 1 824 23 876 6 532 654 10<br />
1996 2 335 29 844 7 164 685 9,6<br />
1997 2 859 31 893 3 169 596 19
156 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Vi har vidare låtit utföra en särskild undersökning avseende före detta Malmöhus<br />
län år 1996. Under rubriken ”totalt passiviserat belopp” redovisas obetalda<br />
belopp i under året avslutade konkurser.<br />
Totalt passiviserat belopp 537 710 tkr<br />
Total utdelning i konkurs 57 475 tkr<br />
Totala fordringar i konkurs 595 185 tkr<br />
Utdelningsprocent 10,7 %<br />
Sammantaget visar statistiken beträffande skattefordringar att statens utdelning<br />
under senare år utgjort omkring 10 % av det fordrade beloppet i konkurs. Den<br />
bild som Riksskatteverkets statistik ger verkar för övrigt stämma relativt väl<br />
med resultaten från Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökningar,<br />
se följande avsnitt. Det är troligt att såväl fordringarna som utdelningen<br />
kommer att sjunka under de kommande åren. Det behöver emellertid inte<br />
innebära att utdelningsprocenten påverkas i nämnvärd utsträckning.<br />
Kammarkollegiet<br />
I avsnitt 6.4 lämnar vi en utförlig beskrivning över kostnaderna för lönegarantin.<br />
Inkomster och utgifter för de senaste 15 åren har sammanställts i tabellform.<br />
Under budgetåret 1991/92 utbetalades 4 347 miljoner kronor från lönegarantin.<br />
Under samma budgetår erhöll staten 115 miljoner kronor i utdelning på sin regressfordran.<br />
För budgetåret 1995/96 var motsvarande belopp 1 199 respektive<br />
254 miljoner kronor. Eftersom utbetalningarna i regel sker under det första konkursåret<br />
och det sedan kan ta flera år innan konkursen avslutas och utdelning<br />
sker går det emellertid inte att ställa utdelningen ett visst år i relation till det belopp<br />
som utbetalades samma år. Den procentuella utdelningen på statens regressfordringar<br />
bör i stället beräknas på ett genomsnitt av utbetalningar och<br />
utdelning under en femårsperiod. Under budgetåren 1985/86− 1990/91 utbetalades<br />
totalt 4 757 miljoner kronor från lönegarantin vilket ger ett genomsnitt på<br />
793 miljoner kronor per budgetår. Under budgetåren 1991/92− 1995/96 utbetalades<br />
12 948 miljoner kronor eller i genomsnitt 2 589 miljoner kronor. Den genomsnittliga<br />
utdelningen för samma perioder uppgick till 124 respektive 274<br />
miljoner kronor vilket leder till en procentuell utdelning på 15,6 % respektive<br />
10,6 %. Den del av utbetalningarna som inte täcktes genom utdelning i konkurs<br />
uppgick i genomsnitt till 669 miljoner kronor per budgetår under perioden<br />
1985/86− 1990/91 och till 2 315 miljoner kronor under perioden 1991/92−<br />
1995/96.
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 157<br />
4.5.2 Särskilda undersökningar<br />
När det gäller de särskilda undersökningarna är Insolvensutredningens och vår<br />
egen undersökning jämförbara även om urvalet i de båda undersökningarna är<br />
något olika. Vår undersökning omfattar en större andel företag med anställda än<br />
Insolvensutredningens undersökning. Karin Thorburns undersökning är avsedd<br />
att beskriva förhållandena i större företag och kan inte användas för att beskriva<br />
den totala effekten på statens utdelning i konkurs till följd av förändringar i förmånsrättsordningen.<br />
Däremot är hennes studie intressant när det gäller att belysa<br />
effekten av förändringar i förmånsrättsordningen i enskilda, större konkurser.<br />
Eftersom de berörda myndigheternas statistik inte ger en fullständig bild av<br />
skuldernas storlek i konkurs är det intressant att undersöka skuldbeloppen i Insolvensutredningens<br />
och Förmånsrättskommitténs undersökningar (i tabellen<br />
1990 års respektive 1996 års undersökningar). Av de konkurser som omfattas<br />
av Förmånsrättskommitténs undersökning kommer 195 konkurser från före<br />
detta Malmöhus län. Vi har detaljstuderat konkursakterna från dessa konkurser<br />
för att kunna göra mer exakta beräkningar än vad våra resurser medgett på det<br />
större materialet. Dessa konkurser ingår i 1996 års undersökning men särredovisas<br />
också under rubriken ”kontrollgruppen”.<br />
Företagshypotek<br />
1990<br />
1996<br />
Kontrollgruppen<br />
Skatter<br />
1990<br />
1996<br />
Kontrollgruppen<br />
Löner<br />
1990<br />
1996<br />
Kontrollgruppen<br />
Oprioriterade<br />
1990<br />
1996<br />
Kontrollgruppen<br />
Totalt belopp<br />
miljoner kr<br />
406<br />
1 179<br />
69<br />
176<br />
512<br />
43<br />
78<br />
276<br />
23<br />
562<br />
2 474<br />
55<br />
Andel av total<br />
skuld<br />
31 %<br />
26 %<br />
14 %<br />
7 %<br />
6 %<br />
4 %<br />
44 %<br />
37 %<br />
Procentuell<br />
utdelning<br />
46 %<br />
39 %<br />
31 %<br />
23 %<br />
10 %<br />
11 %<br />
23 %<br />
16 %<br />
9 %<br />
4 %<br />
3 %<br />
0 %<br />
Undersökningarna från år 1990 och 1996 ger delvis olika resultat. En förklaring<br />
kan vara att urvalet är något annorlunda; som tidigare nämnts medförde den<br />
stora konkursvolymen att Insolvensutredningens urvalsmetod inte kunde använ-
158 Statistik och ekonomiska analyser SOU <strong>1999</strong>:1<br />
das vid Förmånsrättskommitténs undersökning. För att undersökningen skulle<br />
omfatta ett tillräckligt stort antal konkurser med anställda har konkurser med<br />
anställda respektive konkurser utan anställda utgjort särskilda urvalsgrupper.<br />
Vår undersökning har därför kommit att omfatta fler konkurser med anställda än<br />
vad som skulle ha varit fallet om urvalet gjorts ur en gemensam grupp konkurser.<br />
Urvalsmetoden förefaller emellertid ha haft mindre betydelse än vilken tidsperiod<br />
undersökningen omfattar. De skulder som är av intresse för oss utgör<br />
samtliga en mindre andel av den totala skulden 1996 än 1990. En trolig förklaring<br />
är att fastighetsskulderna utgör en betydligt större andel av den totala skulden<br />
i de konkurser som avslutats år 1996. Den totala utdelningen uppgick till<br />
drygt 25 % av det totalt fordrade beloppet i båda undersökningarna. Att utdelningen<br />
på samtliga de för oss intressanta fordringarna var lägre i 1996 års undersökning<br />
än i 1990 års undersökning torde också bero på att vår undersökning<br />
omfattade fler s.k. fastighetskonkurser. Att utdelningen till skatter och löner<br />
försämrats framgår för övrigt också av statistiken från Riksskatteverket och<br />
Kammarkollegiet. I Insolvensutredningens undersökning utgjorde ”övriga förmånsrätter”,<br />
vilket omfattar bl.a. fastighetspant, 6 % av det totalt fordrade beloppet<br />
och erhöll 20 % av den totala utdelningen. I vår undersökning utgjorde<br />
sådana förmånsrätter 16 % av det totala fordringsbeloppet, och de fick hela<br />
36 % av det totalt utdelade beloppet.<br />
Resultaten från undersökningarna år 1990 och år 1996 visar emellertid också<br />
många intressanta likheter. De totala fordringarna med säkerhet i företagshypotek<br />
är i båda undersökningarna mer än dubbelt så stora som skattefordringarna.<br />
Utdelningen till företagshypotek översteg i 1990 års undersökning utdelningen<br />
till skatter med 23 %. Motsvarande siffra var i 1996 års undersökning 29 %.<br />
Trots att löner har sämre förmånsrätt än skatter fick lönerna i 1990 års undersökning<br />
samma procentuella utdelning som skattefordringarna och i 1996 års<br />
undersökning t.o.m. bättre utdelning. När det gäller lönefordringar har urvalsmetoden<br />
naturligtvis haft betydelse. Det bör framhållas att 1996 års undersökning<br />
omfattade relativt sett färre små företag. I Insolvensutredningens undersökning<br />
saknade 63 % av konkursföretagen anställda mot 59 % i vår underökning.<br />
Karin Thorburns undersökning har som nämnts en annan inriktning än Insolvensutredningens<br />
och Förmånsrättskommitténs undersökningar. Av de 350<br />
företag som omfattas av undersökningen hade 263 företag haft fler än 20 anställda<br />
under något av åren 1988− 1991. Det gör att undersökningen inte kan<br />
användas för att illustrera det genomsnittliga utfallet för olika borgenärskategorier,<br />
som till stor del påverkas av att många konkurser avslutas utan utdelning.<br />
Däremot lämpar den sig väl för beräkningar beträffande förändringar av utfallet<br />
i de konkurser som leder till utdelning. Som väntat var utdelningen högre i Karin<br />
Thorburns undersökning än i de undersökningar som omfattar ett mer genomsnittligt<br />
urval av företag som går i konkurs. Utdelningen uppgick i genomsnitt
SOU <strong>1999</strong>:1 Statistik och ekonomiska analyser 159<br />
till 31 % av fordringarnas totala belopp (median 28 %). Fordringar med säkerhet<br />
i företagshypotek fick i genomsnitt utdelning med 65 % (median 78 %),<br />
skatter 32 % (median 6 %), löner 11 % (median 0 %) och oprioriterade fordringar<br />
1 % (median 0 %).
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 161<br />
5 Förmånsrätten för skatter och<br />
avgifter<br />
5.1 Gällande rätt<br />
5.1.1 Allmänt om skatteprivilegiet<br />
Förmånsrätt för vissa skatter och allmänna avgifter gällde även före FRL:s tillkomst<br />
enligt bestämmelser i handelsbalken. Förmånsrätten ifrågasattes emellertid<br />
redan under förarbetena till FRL. Lagberedningen föreslog i Utsökningsrätt<br />
IX att skatteprivilegiet skulle avskaffas. I prop. 1971:142 med förslag till FRL<br />
upptogs likväl en 13 §, enligt vilken allmän förmånsrätt följde med fordran på<br />
skatt och allmän avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrevs.<br />
Förmånsrätten låg sist av alla förmånsrätter i FRL. Genom en lagändring<br />
(1975:1248) år 1976 flyttades skatteprivilegiet upp i förmånsrättsordningen till<br />
sin nuvarande plats i 11 § FRL. Skatter och allmänna avgifter har, som tidigare<br />
framgått, sedan dess prioritet efter fordringar med särskild förmånsrätt men före<br />
löne- och pensionsfordringar och givetvis före oprioriterade fordringar. Motivet<br />
var att det ansågs angeläget att förstärka förmånsrätten för skattefordringar och<br />
att det gavs utrymme för detta genom att förmånsrätten för löner till följd av en<br />
samtidig höjning av maximibeloppet för den statliga lönegarantin kom att sakna<br />
betydelse för nästan alla löntagare (prop. 1975/76:12 s. 30 och bet. LU<br />
1975/76:5 s.2).<br />
Det bör anmärkas att skatter och allmänna avgifter också har en privilegierad<br />
ställning på det sättet att de har företräde – efter fordringar på underhållsbidrag<br />
men före andra fordringar – vid utmätning av lön enligt 7 kap. utsökningsbalken.<br />
I en särskild lag (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.<br />
(SkFRL) anges att förmånsrätt följer med fordran på skatt och tull, om inte annat<br />
följer av särskild föreskrift. Om så särskilt föreskrivs gäller förmånsrätt också<br />
för annan avgift till det allmänna som inte betecknas som skatt. I samband<br />
med tillkomsten av FRL uttalade chefen för Justitiedepartementet att skattepri-
162 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
vilegiet i huvudsak borde omfatta samma skatter och avgifter som tidigare samt<br />
att skatteprivilegiet i stort sett borde begränsas på samma sätt. Jämkningar i<br />
olika hänseenden ansågs emellertid vara motiverade. I en inom Finansdepartementet<br />
upprättad promemoria angående förmånsberättigade skatter m.m. (Ds Fi<br />
1971:6) föreslogs likväl en betydande utvidgning av skatteprivilegiet. Förslaget<br />
föranledde åtskillig kritik vid remissbehandlingen, men chefen för Finansdepartementet<br />
anslöt sig i stort sett till förslagen i promemorian. Till stöd för utvidgningen<br />
av skatteprivilegiet åberopades huvudsakligen indrivningstekniska skäl.<br />
Förmånsrätten har därefter vid upprepade tillfällen vidgats till att omfatta nya<br />
skatter och avgifter. Förmånsrätt följer bl.a. med inkomstskatt, förmögenhetsskatt,<br />
fastighetsskatt, mervärdeskatt, egenavgifter samt en rad punktskatter.<br />
Genom 2 § SkFRL vidgas förmånsrätten till att gälla även hos annan än den<br />
skatt- och avgiftsskyldige, om vederbörande är betalningsskyldig för skatten<br />
eller avgiften. Slutligen regleras i 3 § SkFRL vissa frågor, som rör den tid på<br />
vilken skatt eller avgift skall belöpa för att förmånsrätt skall åtnjutas, samt preskriptionsfrågor.<br />
Staten har genom det s.k. företrädaransvaret fått möjlighet att i en del fall<br />
hålla sig skadeslös genom att personligt betalningsansvar för skatt åläggs en<br />
juridisk persons företrädare. Sådana föreskrifter fanns tidigare i flera olika författningar,<br />
bl.a. i uppbördslagen (1953:272), lagen (1984:668) om uppbörd av<br />
socialavgifter från arbetsgivare och mervärdesskattelagen (1994:200), men har<br />
numera ersatts av bestämmelser i skattebetalningslagen (1997:483). I fråga om<br />
skatteavdrag som verkställts men inte betalats in kompletteras betalningsansvaret<br />
således numera med bestämmelser i 12 kap. 6 § skattebetalningslagen om<br />
betalningsskyldighet för företrädare för arbetsgivare som är juridisk person.<br />
Företrädaransvaret gäller dock inte om det innan skatten skulle ha betalats har<br />
vidtagits sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av<br />
den juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen<br />
(se NJA 1969 s. 326 m. fl. rättsfall). En företrädare som fullgör betalningsskyldigheten<br />
har regressrätt mot arbetsgivaren.<br />
Bestämmelserna om företrädaransvar motiverades bl.a. av att det inte fanns<br />
så stora möjligheter att på annat sätt göra en ställföreträdare för aktiebolag eller<br />
annan juridisk person ansvarig för oredovisad skatt. Detta ansågs som en allvarlig<br />
brist inte minst beträffande de s.k. fåmansbolagen (SOU 1965:23 s. 180 och<br />
184). Med hänsyn till att straff för underlåtenhet att redovisa innehållen skatt<br />
inte kunde dömas ut med mindre än att arbetsgivaren (ställföreträdaren) gjort sig<br />
skyldig till grov oaktsamhet, ansågs det att även ställföreträdarens ekonomiska<br />
ansvar borde begränsas till sådana fall där uppsåt eller grov oaktsamhet förelåg<br />
(SOU 1965:23 s. 187). Det framhölls att betalningsskyldigheten för ställföreträdare<br />
inte skulle ses som en straffsanktion. Avsikten var inte att införa en ny<br />
strafform utan endast att skapa en möjlighet för det allmänna att utkräva ett
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 163<br />
solidariskt ekonomiskt ansvar av en försumlig ställföreträdare och den arbetsgivare,<br />
tillika juridisk person, som han företräder. Reglerna om solidarisk betalningsskyldighet<br />
ansågs därför inte kunna jämföras med brottsbalkens sanktionssystem<br />
(prop. 1967:130 s.131).<br />
Från och med den 1 januari 1974 finns bestämmelser om företrädaransvar<br />
också för mervärdesskatt. I motiven till de ursprungliga föreskrifterna om betalningsansvar<br />
i mervärdesskattelagen anfördes att uppbördslagens ställföreträdaransvar<br />
verksamt bidragit till att en förbättring av uppbörden av källskattemedel,<br />
men att det framhållits att det solidariska betalningsansvaret för betalning<br />
av sådan skatt menligt inverkat på uppbörden av indirekt skatt och att följden<br />
blivit att man i ökad utsträckning försöker skaffa sig otillbörliga skattekrediter<br />
genom underlåtenhet att erlägga indirekt skatt (prop. 1973:163 s. 166 f).<br />
Företrädaransvaret har indirekt betydelse även för kronofogdemyndighetens<br />
hantering av säkerheter vid uppskov. Kronofogdemyndigheten kan kräva säkerhet<br />
för en restförd skatt (10 § lagen 1993:891 om indrivning av statliga fordringar<br />
m.m.). Säkerheten kan ställas av gäldenären eller av någon annan. Den<br />
kan bestå av pant, borgen eller företagshypotek. Riksskatteverket har i Riktlinjer<br />
för kronofogdemyndighetens hantering av borgenärsrollen angett att en förutsättning<br />
för att en näringsidkare skall få uppskov med att betala sin skuld är att<br />
borgen eller annan säkerhet ställs. I riktlinjerna uttalas att kronofogdemyndigheten<br />
för att undvika arbetet med en ställföreträdartalan, när det är möjligt, redan<br />
under indrivningsskedet bör begära att företrädaren ställer borgen eller annan<br />
säkerhet för företagets skulder.<br />
Till bilden av den starka ställning som skattefordringar numera åtnjuter hör<br />
också den inskränkning i möjligheten till återvinning av skatt eller avgift till konkursboet<br />
som infördes 1975 och som regleras i 4 kap. 1 § KL. Enligt denna<br />
bestämmelse får återvinning inte ske av betalning av skatt eller avgift som avses<br />
i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen var<br />
förfallen till betalning. De skäl som anfördes för införande av undantagsbestämmelsen<br />
var av flera slag (se prop. 1975:6 s. 135 ff). Först erinrade chefen<br />
för Justitiedepartementet om det allmännas utsatta ställning som skatteborgenär<br />
och de motiv som vanligen brukat anföras för skatteprivilegiet. Han påpekade<br />
vidare att en skattskyldig knappast kunde tänkas vilja gynna det allmänna framför<br />
andra borgenärer, så att återvinning blev aktuell. Dittills hade återvinningsfall<br />
avseende betalda skattebelopp varit utomordentligt sällsynta. Skatteförmånsrättens<br />
placering gjorde också den materiella räckvidden av frågan om återvinning<br />
av skattebetalning jämförelsevis begränsad. Återvunna skattebetalningar<br />
skulle i stor utsträckning tillfalla staten som utdelning på grund av förmånsrätten.<br />
Man borde följaktligen se till att nya bestämmelser om återvinning under<br />
inga omständigheter vidgade möjligheterna att återvinna betalda skatteskulder.<br />
Den av Lagberedningen föreslagna bestämmelsen om återvinning av betalning
164 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
av skulder (se numera 4 kap. 10 § KL) kunde ge upphov till vissa tillämpningsproblem.<br />
En total bedömning av spörsmålet ledde enligt departementschefen till<br />
att återvinning av skatter och därmed jämställda skulder borde helt uteslutas<br />
genom en uttrycklig bestämmelse. En sådan lösning bedömdes i endast obetydlig<br />
grad medföra en annan faktisk situation vid konkurs än den som då förelåg men<br />
skulle medföra praktiska fördelar för myndigheterna och konkursförvaltaren.<br />
På senare tid har frågor angående på vilket sätt och vid vilken tidpunkt en<br />
fordran på arbetsgivaravgift i konkurs uppkommer uppmärksammats i rättspraxis<br />
på ett sådant sätt att rättsläget i vissa delar får anses oklart. Liknande<br />
frågor kan komma att ställas beträffande fordran på källskatt i konkurs.<br />
5.1.2 Särskilt angående källskatt i konkurs<br />
Enligt 17 kap. handelsbalken, som gällde fram till 1970 års förmånsrättslag,<br />
hade fordran på lön och säkerhet i företagsinteckning förmånsrätt före fordran<br />
på skatt.<br />
Om ett konkursbo inträdde som arbetsgivare i ett anställningsavtal vid<br />
fortsatt drift och betalade ut lön, var fordringen på källskatt naturligtvis en<br />
fordran hos själva konkursboet, dvs. en massafordran.<br />
Om den anställde hade uppburit lön före konkursen men innehållen källskatt<br />
inte betalats av konkursgäldenären, ansågs källskattefordringen uppkommen<br />
före konkursen, och staten åtnjöt samma förmånsrätt som för andra<br />
skatter. Källskattefordringen behandlades i detta sammanhang således<br />
inte som en del av bruttolönen, med förmånsrätt som för lön. Blev källskattefordringen<br />
utan utdelning i konkursen, drabbade det inte arbetstagaren, ty<br />
han var befriad från sitt ansvar för källskattedelen, sedan denna innehållits<br />
av arbetsgivaren.<br />
Ifall slutligen den anställde bevakade en lönefordran i konkurs hänförlig<br />
till arbete utfört före konkursen eller avseende uppsägningslön i konkurs<br />
(lönefordran hade alltså uppkommit före konkursen och var därmed en konkursfordran),<br />
ansåg Regeringsrätten i RÅ 1958:58 att fordran på källskatt<br />
uppkommit först genom betalningen av lön, dvs. genom utdelningen i konkursen.<br />
Källskattefordran hade därför, enligt Regeringsrätten, inte kunnat<br />
bevakas som en konkursfordran. Emellertid ålåg det konkursboet att vid<br />
utdelning på lönefordringen innehålla källskatten, och när detta underlåtits<br />
uppkom en massafordran för staten. Förhållandena i rättsfallet var speciella<br />
genom att arbetstagarna bara hade bevakat sin nettolön. Man kan därför<br />
inte påstå att det var preliminärskattedelen på den av arbetstagaren bevakade<br />
bruttolönen som skulle innehållas och redovisas till staten. I stället visar<br />
rättsfallet att det finns en självständig plikt för den som betalar ut lön att till
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 165<br />
staten betala den källskatt som enligt tabell (eller särskilt jämkningsbeslut)<br />
belöper på lönen, utan att staten i någon form gjort sin rätt gällande.<br />
I ett läge då arbetstagarens konkursfordran t.ex. är 100 men tillgängligt<br />
belopp för utdelning till löner är endast 50, kunde det tyckas märkligt om en<br />
skattefordran, som har sämre förmånsrätt än en lönefordran, skulle inskränka<br />
arbetstagarens utdelning i konkursen. Arbetstagaren själv är emellertid<br />
ansvarig för källskatten på sin lön, om inte arbetsgivaren innehållit källskatt.<br />
Skulle arbetstagaren i exemplet ha fått utdelning med hela det tillgängliga<br />
beloppet 50, skulle arbetstagaren ha tvingats inbetala den källskatt<br />
som belöper på 50. Av detta skäl var det lika bra att konkursboet i samband<br />
med utdelningen drog av den källskatt som belöpte på utdelningen, vare sig<br />
arbetstagaren bevakat brutto- eller nettolön. Om arbetstagarens inkomster<br />
under året blir lägre än vad den aktuella månadslönen indikerar, har arbetstagaren<br />
rätt till skatteåterbäring. Härav framgår att källskattedelen, även<br />
efter avdraget, har karaktär av lön.<br />
Av det anförda framgår att det avgörande knappast var att källskattefordringen<br />
hade uppkommit genom utdelningen på lönefordringen efter konkursbeslutet<br />
och därför var en massafordran. Man skulle lika gärna eller<br />
hellre kunna säga att källskattefordringen var en integrerad del av lönefordringen,<br />
som var en konkursfordran, samt att den som utbetalade lönen hade<br />
en på uppbördslagstiftningen grundad plikt att betala källskattedelen till<br />
staten i stället för arbetstagaren, utan att staten behövde bevaka sin rätt i<br />
konkursen.<br />
Vad nu anförts aktualiseras inte vid tillämpning av 1970 års förmånsrättslag,<br />
eftersom statens skattefordringar enligt denna har bättre förmånsrätt<br />
än lönefordringar. Vare sig skattefordringen är en villkorlig konkursfordran<br />
eller en massafordran, skall källskatt på lön betalas till staten i den<br />
mån lön utbetalades.<br />
5.1.3 Särskilt angående arbetsgivaravgift i konkurs<br />
Tidigare debiterades preliminära arbetsgivaravgifter; dessa skulle således betalas<br />
oberoende av vilka lönefordringar som faktiskt uppkom under perioden. Avgiften<br />
justerades i efterhand genom debitering av slutlig arbetsgivaravgift. Den<br />
debiterade, preliminära arbetsgivaravgiften utgjorde enligt NJA 1983 s. 350 en<br />
förmånsberättigad konkursfordran i den mån den belöpte på tiden före konkursen;<br />
avgiftens förfallodag var avgörande, och den avgift som låg på båda sidor<br />
om konkursdagen proportionerades. Den debiterade, preliminära arbetsgivaravgiften<br />
som belöpte på tiden efter konkursutbrottet var en s.k. gäldenärsfordran<br />
och kunde inte göras gällande i konkursen utan bara mot konkursgäldenären<br />
efter konkursens avlsutning (om gäldenären då inte var likviderad).
166 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Numera har uppbördssystemet lagts om, och arbetsgivaravgiften beräknas<br />
på faktiskt utbetalad lön. I konkurs kan arbetsgivaravgiften belöpa på<br />
1) lön betalad före konkursbesllutet, 2) lön som betalas genom utdelning i<br />
konkursen och 3) lön som betalas som massaskuld av konkursboet.<br />
Kategori 1), lön utbetalad före konkursbeslutet, erbjuder inget problem.<br />
Fordringen på arbetsgivaravgift har uppkommit före konkursen, senast vid löneutbetalningen.<br />
Den utgör därför en konkursfordran och har i dag förmånsrätt<br />
som andra skatte- och avgiftsfordringar enligt 11 § FRL. Om kommitténs förslag<br />
att avskaffa skatteförmånsrätten förverkligas, blir det fråga om en oprioriterad<br />
konkursfordran.<br />
Kategori 3 ), lön som betalas som masssaskuld av konkursboet, erbjuder<br />
inte heller något problem. Konkursboet skall naturligtvis betala sociala avgifter<br />
på de löner som konkursboet erlägger som arbetsgivare. Här föreligger en massaskuld.<br />
Beträffande kategori 2), arbetsgivaravgift på lön som utdelas i konkursen,<br />
kan man tänka sig flera lösningar. En är att fordringen på arbetsgivaravgift har<br />
uppkommit samtidigt med lönen men är villkorad av att lönen utdelas i konkursen.<br />
I så fall skulle i dag föreligga en förmånsberättigad konkursfordran och<br />
enligt kommitténs förslag en oprioriterad konkursfordran. En annan lösning<br />
innebär att avgiftsfordringen upppkommer när lönen delas ut i konkursen. Den<br />
kan då inte vara en (förmånsberättigad eller oprioriterad) konkursfordran utan<br />
antingen en massafordran eller en gäldenärsfordran (dvs. en fordran som kan<br />
göras gällande bara mot gäldenären i de tillgångar denne återfår från konkursboet<br />
eller förvärvar efter konkursen; i fråga om aktiebolag blir detta sällan aktuellt<br />
eftersom aktiebolag normalt blir likviderade vid konkursens avslutning).<br />
Enligt 3 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar har<br />
fordran på socialavgifter förmånsrätt endast i den mån avgifterna belöper på lön<br />
eller annan ersättning som har utgivits före beslutet om konkurs. Eftersom alla<br />
avgiftsfordringar har förmånsrätt, betyder detta indirekt att avgiftsfordringar på<br />
lön som delas ut i konkursen inte är en konkursfordran. Valet synes därmed stå<br />
mellan att betrakta arbetsgivaravgift på utdelad lön som massafordran eller gäldenärsfordran.<br />
Enligt lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL) skall arbetsgivaravgifter<br />
betalas av den som är arbetsgivare (1 kap. 2 §). I samband med 1990 års skattereform<br />
genomfördes vissa ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring (3<br />
kap. 2 §) och SAL (1 kap. 2 § och 2 kap. 3 §) som innebar ett utvidgat arbetsgivarbegrepp.<br />
Som arbetsgivare räknas numera den som betalat ut lön även om<br />
mottagaren inte är anställd hos den som utger ersättningen. Tillägget gjordes<br />
med tanke på vissa avtalsförsäkringar, men ordalydelsen skulle kunna åberopas<br />
för att ett konkursbo, som delar ut lön, är arbetsgivare i SAL:s mening.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 167<br />
Riksskatteverket har i en skrivelse den 4 oktober 1993 till Skattemyndigheten<br />
i Kronobergs län (Dnr 22751-93/200¸ se även MEX 1993-10-15, 1993:18 notis<br />
96) anfört att arbetsgivaravgift på lön utdelad i konkurs inte kan göras gällande i<br />
konkursen; det vore inte fråga om en massafordran utan om en gäldenärsfordran.<br />
I motiven till skattebetalningslagen (prop. 1996/97:100 s. 520) uttalade departementschefen:<br />
Om en gäldenärs näringsverksamhet skall fortsätta efter en konkurs är det<br />
konkursboet som skall bedriva verksamheten. Det är då konkursboet som<br />
blir arbetsgivare och som svarar för de skyldigheter som en arbetsgivare har.<br />
Det är alltså i princip konkursboet som är skyldigt att betala ut ersättning för<br />
arbete samt att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter. I praktiken<br />
blir emellertid detta sällan aktuellt, eftersom reglerna om lönegaranti blir tilllämpliga.<br />
Departementschefen synes i uttalandets förra del utgå från att konkursboet är<br />
massaansvarigt för lönen. I det motsatta fallet, när lönegaranti gäller, blir reglerna<br />
om konkursboets massaansvar för arbetsgivaravgiften inte aktuella. Reglerna<br />
bör emellertid vara desamma, vare sig lönen utdelas av konkursboet direkt till<br />
arbetstagarna eller staten har betalat lönen på grund av lönegarantin och därefter<br />
bevakar en regressfordran i konkursen.<br />
Länge förväntade sig staten inte arbetsgivaravgift på lön som delats ut i konkurs.<br />
Under senare år har emellertid skattemyndigheterna begärt att konkursbon<br />
som massaskuld betalar arbetsgivaravgift på lön utdelad i konkurs. Länsrätten i<br />
Göteborgs och Bohus län (1995-06-28, S 362-96) och länssrätten i Stockholm<br />
(1996-01-30, S 3290-94) har − med åberopande av 1 kap. 2 § 1 st. SAL, 3 kap.<br />
2 § 2 st. Lagen om allmän försäkring, regeln i 39 § 1 mom. uppbördslagen<br />
(1953:272) om att den som betalar lön skall göra skatteavdrag samt RÅ 1993<br />
ref. 78 − kommit fram till att skyldighet att betala arbetsgivaravgift uppkommer<br />
för konkursboet när lön utdelas. Kammarrätten i Göteborg har fastställt den<br />
förstnämnda länsrättsdomen (1997-12-10, 6422-1996).<br />
Som ovan nämndes bör det för konkursboets ansvar för arbetsgivaravgift på<br />
lön som utdelas i konkursen inte spela någon roll om utdelningen sker till arbetstagaren<br />
direkt eller till länsstyrelsen när denna regressar för utgiven lönegaranti.<br />
Vid lönegarantilagens tillkomst uttalades i motiven (prop. 1970:201 s. 79)<br />
att arbetsgivaren har samma skyldigheter − t.ex. att betala arbetsgivaravgifter −<br />
i fråga om garantibelopp som beträffande av honom själv utbetalad lön. I RÅ
168 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
1986 ref. 185 har utbetald lönegaranti inräknats i avgiftsunderlaget och arbetsgivaren<br />
ansetts betalningsskyldig för avgiften.<br />
Uttalandet i motiven till lönegarantilagen (1992:497, LGL) är emellertid inte<br />
tydligt såvitt avser arbetsgivaravgift på lön utdelad i konkurs. Är arbetsgivaren i<br />
detta fall konkursgäldenären, som blir skyldig att erlägga avgiften med tillgångar<br />
han disponerar efter konkursens avslutning, eller är konkursboet arbetsgivaren?<br />
I samband med införandet av nya regler (1995:898) när det gäller statliga<br />
arbetsgivares skyldighet att betala arbetsgivaravgifter föreskrevs (1995:852) att<br />
lönegarantiavgifter förs till staten för finansiering av kostnader enligt lönegarantilagen.<br />
I prop. 1995/96:69 s. 76 f, där vissa sociala förmåner undantogs som<br />
underlag för arbetsgivaravgift, angavs att ersättning som utbetalas enligt lönegarantilagen<br />
fr.o.m. den 1 januari 1996 skall ligga till grund för beräkning av<br />
arbetsgivaravgifter. I 2 kap. 3 § SAL stadgades att med lön likställs garantibelopp<br />
enligt lönegarantilagen. För att finansiera de ökade utgifterna för staten<br />
(tydligen skulle länsstyrelsen som utbetalare av lönegarantin erlägga arbetsgivaravgift)<br />
skedde en avgiftsväxling mellan sjukförsäkrings- och lönegarantiavgiften,<br />
varvid den senare höjdes med 0,05 procentenheter.<br />
Inte heller de senast nämnda reglerna innehåller något klart ställningstagande<br />
i frågan hur arbetsgivaravgifterna på utdelad lön skall hanteras i konkursen. Det<br />
kan synas vara en stor generositet, att staten betalar arbetsgivaravgifter i samband<br />
med utgivandet av lönegaranti, om staten regressvis bara får en gäldenärsfordran,<br />
men utgiften belastar i realiteten arbetsgivarna via lönegarantiavgiften,<br />
om höjningen av denna varit tillräcklig. Länsstyrelsens utgivande av lönegaranti<br />
är inte heller helt jämförbart med andra betalningar som numera utgör underlag<br />
för arbetsgivaravgift. De andra betalningarna är ofta slutliga, medan konkursgäldenären<br />
har kvar sin löneskuld. Den som lånar ut pengar motsvarande arbetstagarens<br />
lönefordran blir knappast skyldig att betala arbetsgivaravgift, och<br />
samma synsätt hade kunnat anläggas beträffande lönegaranti.<br />
För övrigt märks att lönegarantilagen enligt 1 § täcker arbetstagarens fordran,<br />
varmed förstås hans bruttolönefordran, eftersom källskatteavdrag skall<br />
göras från garantibeloppet, 24 §. Däremot innehåller LGL inget om att arbetsgivaravgift<br />
skall dras eller ändock betalas av länsstyrelsen. När länsstyrelsen betalat<br />
nettolön och dragit källskatt, inträder staten för utbetalat garantibelopp i<br />
arbetstagarens rätt i konkursen, 28 §. LGL ger således inte länsstyrelsen någon<br />
rätt att kräva ersättning för konkursgäldenärens eller konkursboets skyldighet att<br />
betala arbetsgivaravgift, men sådan regressrätt kan förmodligen stödjas på allmänna<br />
principer om regressrätt vid betalning av annans skuld, när skyldighet till<br />
detta förelåg (se NJA 1915 s. 426, förarbetena till 3 § FRL samt Håstad,<br />
Tjänster utan uppdrag, 1973, kap. VII, och Sakrätt, 6:e uppl., 1996, s. 132 f).
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 169<br />
Svea hovrätt har ansett att arbetsgivaravgift som länsstyrelsen erlagt på utbetalad<br />
lönegaranti inte utgjorde en del av arbetstagarens lön och att staten enligt<br />
28 § LGL därför inte ägde, med förmånsrätt enligt 12 § FRL, bevaka en konkursfordran<br />
på arbetsgivaravgiften (1 avd., beslut 1997-10-29, Ö 2920/97).<br />
I en motion (1996/97:m 738) har Stig Rindborg föreslagit att skattebetalningslagen<br />
kompletteras med en bestämmelse om att länsstyrelsen och konkursbon<br />
inte skall anses som arbetsgivare vid utbetalningen av lönegarantimedel<br />
respektive utdelning i konkurs. Skatteutskottet har i sitt yttrande<br />
(1996/97:SkU23 s. 243) anfört att de frågor som berörs i motionen kan komma<br />
att tas upp av Förmånsrättskommittén och därför avstyrkt motionen.<br />
5.2 Utländsk rätt<br />
I kapitel 3 beskrivs förmånsrättsordningen i några jämförbara länder. Av beskrivningen<br />
framgår att någon form av skatteprivilegium förekommer i många<br />
länder men ockå att statens förmånsrätt ofta ifrågasätts. De flesta reformförslag<br />
på insolvensrättens område omfattar begränsningar eller avskaffande av skatteprivilegiet.<br />
Således har skatteförmånsrätten avskaffats i Danmark, Finland, Österrike<br />
och Tyskland. Ett avskaffande har föreslagits i bl.a. Norge och England.<br />
5.3 Tidigare reformförslag<br />
Frågan om skatteprivilegiet bör avskaffas eller begränsas har behandlats vid<br />
upprepade tillfällen.<br />
5.3.1 Lagberedningen<br />
Lagberedningen hade redan 1964 utarbetat en promemoria angående förmånsrätten<br />
för skatter och allmänna avgifter, vari uttalades att förmånsrätten borde<br />
begränsas så mycket som möjligt (se härom SOU 1969:5 s. 63 ff). Borgenärerna<br />
borde ha lika rätt, där ej vägande skäl kunde påvisas för avsteg. Särskilt angeläget<br />
var enligt beredningen att s.k. tysta förmånsrätter hölls tillbaka. Härmed<br />
avsågs förmånsrätter som inte kommer till uttryck genom besittningsförhållande<br />
eller inskrivning eller annan form av publicitet. Till dessa hörde följaktligen förmånsrätten<br />
för skatter. Beredningen fann i promemorian vidare att den historiska<br />
traditionen inte kunde åberopas som något bärande skäl att behålla förmånsrätten<br />
för skatter. Beredningen uttalade också att skatternas särskilda natur inte<br />
syntes motivera att de var utrustade med förmånsrätt. Att de i motsats till enskildas<br />
fordringar utgjorde pålagor som staten i kraft av sin överhöghet ålagt de
170 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
enskilda var inte något hållbart argument för att behålla dem vid en privilegierad<br />
ställning. Till stöd för förmånsrätten hade ibland åberopats, att staten i det enskilda<br />
fallet inte kunde välja mellan att godta någon som gäldenär eller ej. Gentemot<br />
detta synsätt anförde beredningen att de enskilda inte heller alltid hade valt<br />
sina gäldenärer. Som exempel nämndes utomobligatoriska skadeståndsförhållanden,<br />
vilka uppkom utan borgenärernas val. I övrigt anfördes att det ofta inte<br />
var praktiskt möjligt att i handel och vandel sovra så strängt eller att med tillräcklig<br />
säkerhet bedöma vederbörandes ekonomiska ställning. Beredningen erinrade<br />
vidare om att beträffande bristande redovisning av innehållna lönemedel<br />
eller av varuskatter hade skymtat uppfattningar att försummelsen närmade sig<br />
förskingring och att detta utgjorde ett skäl för prioritering. Vanlig fordran på<br />
grund av förskingring var emellertid normalt inte förenad med förmånsrätt. Att<br />
näringsidkare och andra svek den uppgift som det allmänna tvångsvis pålagt<br />
dem kunde därför inte utgöra skäl att därigenom uppkomna krav skulle vara<br />
utrustade med förmånsrätt.<br />
Den rent funktionella synpunkten att det allmänna måste ta ut skatter för att<br />
den offentliga verksamheten skulle kunna hållas igång till allas bästa och att<br />
detta kunde vara en grund för skatteprivilegiet berördes vidare i promemorian.<br />
Beredningen menade att förmånsrätten i gångna tider kanske hade spelat en viss<br />
roll för det allmänna, i synnerhet för kommunerna. I sist nämnda hänseende<br />
gällde emellertid numera, att staten övertagit skatteindrivningen och risken för<br />
att skatter inte inflöt i enskilda fall. Största möjliga riskutjämning hade alltså<br />
skett. I övrigt menade beredningen att summan av det allmännas skatteintäkter<br />
borde jämföras med de belopp som kunde riskeras om förmånsrätten i konkurs<br />
avskaffades. Av Riksrevisionsverket hade beredningen erhållit uppgifter om<br />
vilka skattefordringsbelopp som bevakats och vilken utdelning som erhållits i<br />
konkurser avslutade under åren 1960 och 1961. De bevakade skattefordringarna<br />
utgjorde under de båda åren sammanlagt 14,3 mkr och utdelningen 3,7 mkr 1 .<br />
Beredningen konstaterade därvid att det allmänna utan någon praktisk olägenhet<br />
kunde finna sig i bortfallet av den inkomstpost som utdelning i konkurs representerade.<br />
Det blev för övrigt inte fråga om något fullständigt bortfall, eftersom<br />
det allmänna skulle få delta i utdelning som oprioriterad.<br />
1 Efter remissbehandlingen av promemorian införskaffades uppgifter genom<br />
exekutionsväsendets organisationsnämnd för åren 1965-67. Av dessa uppgifter<br />
framgick, att utdelningen på skattefordringar med förmånsrätt som avslutats<br />
nämnda tre år uppgick till 4,7, 4,3 resp. 5,4 mkr. Det belopp som bevakats med<br />
förmånsrätt i samma konkurser var 13,2, 14,8 resp. 19,2 mkr. Till jämförelse<br />
med de nämnda siffrorna angavs, att de influtna skatterna år 1965 och 1966 var<br />
närmare 35 resp. drygt 39 mdkr.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 171<br />
Beredningen erinrade om att den då nya lagstiftningen om fast egendom och<br />
om företagsinteckning medförde att den egendom som stod till buds för det allmännas<br />
skattefordringar och för oprioriterade fordringar ytterligare minskades.<br />
Å andra sidan medförde detta, att den sammanlagda betydelsen av att avskaffa<br />
skatteprivilegiet också minskade från de oprioriterade borgenärernas synpunkt.<br />
Detta kunde dock inte rimligen åberopas mot skatteprivilegiets avskaffande. I<br />
det enskilda fallet var det ju alltid av intresse, att likställighetsprincipen upprätthölls.<br />
Förlusterna på insolventa gäldenärer drabbade ojämnt och kunde ibland<br />
bli mycket kännbara. Staten hade den största tänkbara riskutjämning, medan<br />
denna var ytterst ofullständig på de enskilda borgenärernas sida, i många fall<br />
obefintlig. Invändningar om att förmånsrättens avskaffande skulle medföra att<br />
skatter övervältrades från en kategori medborgare till en annan, nämligen från<br />
företagare med B-skatt till arbetstagare med källskatt, var enligt beredningens<br />
mening inte bärande. Vare sig förmånsrätt förekom eller ej, övervältrade en insolvent<br />
gäldenär sin skattebörda på andra. Frågan gällde endast vem som fick<br />
bära förlusten. Så länge förmånsrätten bestod skedde övervältringen i första<br />
hand på dem som råkade vara oprioriterade i konkursen. Faran för att förmånsrättens<br />
avskaffande skulle leda till hårdare indrivning hade inte heller någon<br />
större bärkraft. Det kunde visserligen tänkas, att indrivningsorganen ibland vågade<br />
ge anstånd i förlitan på förmånsrätten. Man måste emellertid betvivla, att<br />
sådana överväganden verkligen gjordes på allvar i någon större utsträckning<br />
eller att det kunde bedömas i vad mån förmånsrätten förslog för att skatterna<br />
skulle bli betalda. Det var under alla omständigheter att föredra, att indrivningsorganens<br />
överväganden byggde på en bedömning av gäldenärens förmåga att på<br />
längre sikt reda upp sin ekonomiska situation.<br />
Från gäldenärens synpunkt förtjänade en annan omständighet större beaktande,<br />
framhölls vidare i promemorian. Innan förmånsrätt infördes för vissa indirekta<br />
skatter kunde det allmänna i betydande utsträckning kräva säkerhet för<br />
behörigt erläggande av blivande skatt eller meddela förfogandeförbud (se SOU<br />
1957:50 s. 169 ff och prop. 1959:3 s. 72, jfr prop. 1959:4 s. 3 f). Om förmånsrätten<br />
avskaffades kunde frågan om säkerhet åter bli aktuell. För den enskilde<br />
kunde det vara svårt att prestera sådan säkerhet eller i allt fall bli förenat med<br />
extra kostnad, t.ex. för bankgaranti. Om kontrollen ordnades ändamålsenligt,<br />
var det dock enligt beredningens mening knappast behövligt att återinföra systemet.<br />
Det kunde för övrigt betvivlas, att förmånsrätten kompenserade frånvaron<br />
av krav på säkerhet. För de näringsidkare som kunde antas ha förutsättningar att<br />
fortsätta sin rörelse skulle skatteprivilegiets avskaffande innebära en avsevärd<br />
fördel vid ackordsförhandlingar. Fordringar med förmånsrätt berördes ju inte av<br />
ackord.<br />
Att gå en medelväg och starkt begränsa förmånsrätten ansåg beredningen inte<br />
böra komma i fråga. Vad som därefter skulle återstå fick naturligtvis ännu<br />
mindre betydelse för det allmänna än den nuvarande förmånsrätten. De ekono-
172 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
miska skälen att behålla en på sådant sätt beskuren förmånsrätt blev alltför<br />
obetydliga.<br />
Lagberedningen inhämtade yttranden över promemorian från ett flertal myndigheter<br />
och organisationer. Flera av remissinstanserna tillstyrkte att förmånsrätten<br />
skulle upphävas. I sitt betänkande (SOU 1969:5) Utsökningsrätt IX höll<br />
beredningen fast vid sitt förslag om upphävande av skatteprivilegiet. Beredningen<br />
hänvisade till de skäl härför som anförts i promemorian och anförde ytterligare<br />
bl.a. följande (se betänkandet s. 75 ff). De nordiska kommittéer som arbetade<br />
på en reformering av konkurslagstiftningen hade ansett, att skatteprivilegiet var<br />
otillräckligt motiverat och borde avskaffas. Av bl.a. Riksskattenämnden hade<br />
vid remissbehandlingen av promemorian framkastats, att förmånsrätt skulle<br />
kunna bevaras för statens krav på källskattemedel, varuskatter o.l. medan man<br />
lättare kunde avstå från förmånsrätt för övriga skattekrav. Beredningen kunde<br />
inte finna en sådan åtskillnad befogad. Den omständigheten att företag och privatpersoner<br />
bistod staten med uppbörden av källskatt och varuskatter m.m.<br />
kunde inte åberopas till stöd för att just sådana skatter skulle få tas ut med förmånsrätt.<br />
I andra situationer när någon försummade att betala vad som borde<br />
tillkomma uppdragsgivare och andra fick borgenären inte enbart på den grunden<br />
någon förmånsrätt, inte ens om gäldenären gjort sig skyldig till förskingring<br />
genom att sammanblanda medlen med egna tillgångar. Enligt då gällande lag<br />
gjordes av billighetsskäl undantag endast för fordringar mot förmyndare och<br />
gode män som avses i föräldrabalken samt vissa krav som tillkom det allmänna<br />
m.fl. och avses i 17 kap. 11 § handelsbalken. Dessa undantag skulle upphävas<br />
enligt beredningens förslag. Ekonomiskt skulle bevarande av förmånsrätten för<br />
nyss nämnda skattefordringar självfallet betyda ännu mindre för staten än den<br />
förlust som med stöd av statistiska uppgifter kunde beräknas uppkomma om<br />
förmånsrätten för skatter helt avskaffades. I ett par remissyttranden hade uttryckts<br />
farhågor för att skattebetalningar blev föremål för återvinning, om förmånsrätten<br />
avskaffades. Återvinningstiden var emellertid kort och frekvensen av<br />
de fall då förutsättningarna för återvinning förelåg måste bli mycket ringa. Beredningen<br />
nämnde att man i det nordiska arbetet avsåg att ändra återvinningsreglerna<br />
så att alla normala betalningar gick fria från återvinning. I fråga om<br />
skatter torde i så fall återvinning knappast komma i fråga annat än om avsevärd<br />
eftersläpning ägt rum och betalningen därför gällt ett mera betydande, kumulerat<br />
skattebelopp.<br />
Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämde ganska väl<br />
överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Flertalet remissinstanser<br />
tillstyrkte eller lämnade förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet<br />
utan erinran, medan ett mindre antal avstyrkte eller var betänksamma till det.<br />
Chefen för Justitiedepartementet kommenterade i prop. 1970:142 (s. 97) de<br />
siffror som presenterades av Lagberedningen med att dessa visserligen tydde på
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 173<br />
att förmånsrätten ur ekonomisk synvinkel var av begränsad betydelse för statsverket.<br />
Men, fortsatte denne, såsom flera remissinstanser hade anmärkt medförde<br />
blotta förekomsten av skatteprivilegiet, att betydande belopp flyter in utan<br />
vare sig utmätnings- eller konkursåtgärder. Statsverkets inkomster vid ackord<br />
kunde komma att nedgå, om förmånsrätten avskaffades. Restföringen av skatter<br />
och allmänna avgifter hade ökat högst väsentligt under senare år. Det torde med<br />
hänsyn till det anförda – framhöll departementschefen – vara klart att förmånsrätten<br />
långt ifrån kunde sägas sakna ekonomisk betydelse.<br />
I prop. 1970:142 hänvisades också till en del andra omständigheter som motiverade<br />
ett bibehållande av skatteprivilegiet. Departementschefen pekade på att<br />
stor hänsyn måste tas till skattemoraliska synpunkter. Skatteprivilegiet kompenserade<br />
vidare det underläge som staten hade vid uppbörd och indrivning jämfört<br />
med annan fordringsbevakning. Skulle man slopa privilegiet, borde samtidigt<br />
den exekutiva myndighetens arbetsuppgifter förenklas och skatteindrivningen<br />
effektiviseras. Det fanns sålunda tungt vägande skäl för att behålla privilegiet.<br />
Påståendet att skatteprivilegiet i dess egenskap av tyst förmånsrätt var till<br />
särskild olägenhet för kreditgivningen bemöttes i propositionen med att skatteprivilegiet<br />
genom det vidgade fastighetsbegreppet och företagsinteckningsreformen<br />
inte längre var till samma skada som tidigare. Dessutom påpekades att<br />
förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter inte var så tyst som det kunde<br />
förefalla, eftersom kronofogdemyndigheternas register över alla restförda fysiska<br />
och juridiska personer var offentliga.<br />
Sammanfattningsvis framhöll departementschefen att starka skäl alltjämt<br />
stödde förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl var av både<br />
ekonomisk och indrivningsteknisk karaktär. Dessutom var förmånsrätten motiverad<br />
av hänsyn till skattemoralen. Enligt departementschefen vägde dessa skäl<br />
klart över de omständigheter som åberopades för ett slopande av skatteprivilegiet<br />
(se prop. 1970:142 s. 100).<br />
Riksdagen antog det genom propositionen framlagda förslaget till förmånsrättslag<br />
(se 1LU 1970:80). Under behandlingen av propositionen i riksdagen<br />
hade denna att i respektive kammare ta ställning till två likalydande motioner<br />
(I:1275 och II:1486) om "att riksdagen med ändring av proposition nr 142 måtte<br />
besluta att fordran på skatt eller allmän avgift jämställes med de oprioriterade<br />
fordringarna". Båda motionerna avslogs.<br />
5.3.2 Riksdagen<br />
Riksdagen har under 1980-talet vid två tillfällen behandlat frågan om skatteprivilegiet<br />
bör bibehållas i oförändrad form, se LU 1981/82:19 och 1988/89:LU20.
174 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Förslag om att avskaffa förmånsrätten har vid varje tillfälle avslagits med hänvisning<br />
till kommande utredningar angående förmånsrättsordningen.<br />
I lagutskottets betänkande 1997/98:LU14 behandlas vidare flera motioner<br />
vari statens förmånsrätt för skatter ifrågasätts. Med hänvisning till att Förmånsrättskommittén<br />
har i uppdrag att överväga ändringar i detta hänseende avslogs<br />
yrkandena beträffande förändringar av skatteprivilegiet.<br />
5.3.3 Insolvensutredningen<br />
Även Insolvensutredningen tog upp frågan om skatteprivilegiets berättigande.<br />
Utredningens bedömning stöder sig i stor utsträckning på en undersökning som<br />
utförts av utredningen i samarbete med fem kronofogdemyndigheter i deras<br />
egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs i Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs<br />
och Blekinge län samt de tre storstadslänen Stockholms, Göteborgs och<br />
Bohus samt Malmöhus län, se avsnitt 4.2. Undersökningen, som avser 958 företagskonkurser<br />
som avslutats under 1990, redovisas i utredningens slutbetänkande,<br />
SOU 1992:113, Lag om företagsrekonstruktion, s. 91 ff och s. 481 ff.<br />
Insolvensutredningen inledde sina överväganden beträffande skatteprivilegiet<br />
med frågan om man genom en ändring beträffande denna förmånsrätt kan förbättra<br />
de oprioriterade borgenärernas ställning och uttalade beträffande detta<br />
spörsmål följande (SOU 1992:113 s. 328 f).<br />
Som redan framhållits har utredningens undersökning rörande företagskonkurser<br />
bekräftat vad som ofta påtalats under senare år, nämligen att borgenärer<br />
utan förmånsrätt genomsnittligen får nöja sig med några få procent i utdelning<br />
på sina fordringar i konkurs (3,6 procent av deras sammanlagda<br />
fordringar i alla konkurser enligt undersökningen). Det finns ingen säker<br />
uppgift om hur stor förlust dessa fordringsägare årligen gör på grund av<br />
konkurs. Under de tre första månaderna 1991 upprättade landets konkursförvaltare<br />
listor på oprioriterade borgenärer i konkurs (totalt 18 473) med<br />
fordringar överstigande 485 000 kr, något som motsvarade totalt<br />
1 430 517 000 kr (se Svensk Handelstidning Justitia nr 19/20 för 1991). Eftersom<br />
denna uppgift begränsar sig till ett kvartal och rör endast större fordringar,<br />
finns grund för att anta att den förlust som de icke förmånsberättigade<br />
fordringsägarna årligen gör numera uppgår till åtskilliga miljarder kr. Utredningens<br />
undersökning rörande företagskonkurser, vilken avsåg 1990, ger ytterligare<br />
belägg för ett sådant antagande.<br />
Skulle då ett slopande av skatteprivilegiet förbättra de oprioriterade borgenärernas<br />
ställning? Utredningens undersökning visar att av all utdelning i de<br />
undersökta konkurserna 12,2 procent gick till skatte- och avgiftsfordringar,<br />
5,1 procent till lönefordringar och 6,3 procent till oprioriterade fordringar.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 175<br />
Det motsvarade en utdelning på skatte- och avgiftsfordringarna om 22,8 procent,<br />
på lönefordringarna om 23 procent och på oprioriterade fordringar om<br />
3,6 procent. Om förmånsrätten för såväl skatter som löner avskaffas, skulle<br />
utdelningen till de oprioriterade bli 9,5 procent. Avskaffas enbart förmånsrätten<br />
för skatter, blir situationen annorlunda. Man måste då beakta dels den<br />
utdelning i konkurs som tillkommer löntagare utöver vad som utgår enligt<br />
den statliga lönegarantin, dels statens regressfordringar på grund av vad som<br />
utbetalts enligt garantin. Det betyder att avskaffandet av skatteprivilegiet i en<br />
del fall får mindre betydelse för icke förmånsberättigade borgenärer. Man får<br />
emellertid hålla i minnet att många företag saknar eller har endast få anställda.<br />
Vid utredningens undersökning saknade 63 % av företagen anställda och<br />
endast ca 10 % av samtliga företag hade flera än 5 anställda. Det anförda visar<br />
att en förändring beträffande de allmänna förmånsrätterna (inkl. löneprivilegiet)<br />
skulle avsevärt förbättra den genomsnittliga procentuella utdelningen<br />
till fordringsägare som f.n. saknar förmånsrätt i konkurs, medan en ändring<br />
enbart beträffande skatteprivilegiet får något mindre betydelse.<br />
En förbättring av de oprioriterade borgenärernas ställning torde komma<br />
framför allt fordringshavare med krav understigande en miljon kr till godo.<br />
Utredningens undersökning rörande företagskonkurser visar att fordringsbeloppen<br />
fördelade sig med 37,8 procent understigande 300 000 kr, 14,9 procent<br />
understigande 500 000 kr och 20,1 procent i intervallet upp till en miljon<br />
kr. Man har därför anledning utgå från att en förändring av nu diskuterat<br />
slag kommer att gagna bl.a. mindre företag som är underentreprenörer eller<br />
underleverantörer. Det bör dock erinras om att man här endast rör sig med<br />
genomsnittstal. I praktiken kommer en förbättrad utdelning till de oprioriterade<br />
borgenärerna att växla från bransch till bransch och från konkurs till<br />
konkurs. Sammantaget får förbättringen anses vara av inte obetydlig omfattning.<br />
Enligt Insolvensutredningen skulle ett avskaffande av skatteprivilegiet också<br />
främja rekonstruktion utan konkurs. Utredningen menade att det med nuvarande<br />
regler är tydligt att oprioriterade borgenärer ofta saknar intresse av att delta i ett<br />
insolvensförfarande som inte kan förväntas ge dem annat än ett mycket blygsamt<br />
ekonomiskt utbyte. Avskaffas skatteprivilegiet finns anledning förmoda, att<br />
intresset från de f.n. icke förmånsberättigade fordringsägarnas sida ökar. Det<br />
bör i sin tur innebära bättre förutsättningar för att få till stånd ett insolvensförfarande<br />
innan gäldenären är ohjälpligt insolvent.<br />
Staten kan i och för sig redan idag helt eller delvis avstå från sin förmånsrätt<br />
och därigenom i motsvarande mån delta i ackord. Det är emellertid f.n. rätt<br />
ovanligt att staten medger ackord beträffande offentligrättsliga fordringar (se<br />
SOU 1987:10 s. 380 ff och 1990:74 s. 99 f). En förändring beträffande förmånsrätten<br />
skulle enligt Insolvensutredningens uppfattning vara till fördel på det
176 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
viset att utsikterna till ackordsuppgörelser därmed stärks. Tvingas staten att<br />
delta i sådana uppgörelser som skatteborgenär, kommer sannolikt antalet ackord<br />
att öka. Utredningen förutsatte att staten skulle få ett större intresse i att medverka<br />
till ekonomiska uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna om skatteprivilegiet<br />
avskaffades eftersom staten då inte skulle kunna falla tillbaka på att<br />
genom utdelning i konkurs ha en fördel framför de nu oprioriterade fordringsägarna.<br />
Beträffande de statsfinansiella effekterna av att avskaffa förmånsrätten för<br />
skatter och allmänna avgifter gjorde Insolvensutredningen följande bedömning<br />
(SOU 1992:113 s. 330 f).<br />
För statens skatteindrivning innefattar ett bortfall av förmånsrätten inte i sig<br />
några dramatiska förändringar. I praktiken ligger redan nu huvudvikten i indrivningsarbetet<br />
på åtgärder före konkurs, däribland förhandling med gäldenären,<br />
prövning av frågor om uppskov och anstånd samt utkrävande av s.k.<br />
ställföreträdaransvar för bolags företrädare. Här kan hänvisas till den redogörelse<br />
som lämnats av Skatteindrivningsutredningen i dess betänkande<br />
(SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. (s. 91 ff).<br />
Totalt uppbar staten utdelning i konkurs med 170 mkr 1991. Denna siffra<br />
var lägre än genomsnittet under tiden 1985 - 1990, då utdelningen uppgick<br />
till 197, 234, 250, 218, 171 resp. 152 mkr. Utgår man från det procenttal<br />
som framkommit vid utredningens undersökning rörande företagskonkurser,<br />
skulle utdelningen på skattefordringarna minska från 22,8 procent till 9,5<br />
procent, om både skatteprivilegiet och löneprivilegiet föll bort. Med utredningens<br />
förslag angående förhållandet mellan företagshypotek och produktiv<br />
lön kompenseras dock minskningen bl.a. av att statens regressfordringar enligt<br />
lönegarantin får en bättre ställning än idag (se vidare avsnitt 6.7).<br />
Den totala uppbörden av skatter och avgifter beräknas för 1988 till cirka<br />
609 mdkr. Av det beloppet restfördes 8,61 mdkr (1,41 procent av den totala<br />
debiteringen). Erfarenhetsmässigt brukar drygt hälften av ett års restföring<br />
hinna drivas in före preskription. Det slutliga "bortfallet" av skattefordringar<br />
blir därför mindre än en procent. Under 1989 inflöt genom indrivning cirka<br />
2,8 mdkr. Samtidigt avkortades cirka 2,1 mdkr och preskriberades cirka 1,9<br />
mdkr. De nämnda siffrorna bör jämföras med motsvarande tal för 1990 och<br />
1991. Av dessa framgår att den totala uppbörden av skatter och avgifter<br />
uppgick till cirka 690 resp. cirka 757 mdkr. Av de beloppen restfördes cirka<br />
14,0 resp. cirka 15,3 mdkr (2,0 procent av den totala debiteringen). Under<br />
1990 inflöt cirka 3,1 och under 1991 cirka 3,7 mdkr. Samtidigt avkortades<br />
cirka 2,7 resp. 4,5 och preskriberades 2,0 resp. 1,9 mdkr.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 177<br />
Det anförda talar närmast för att statens förmånsrätt för skatter och avgifter<br />
har en ringa betydelse för staten, om man ser till vad som totalt inflyter i<br />
form av skatteintäkter. Detsamma kan sägas gälla om förhållandet mellan<br />
vad som inflyter genom utdelning i konkurs och vad som kommer in totalt<br />
genom indrivning (0,01 procent 1989).<br />
Man måste emellertid framför allt beakta att staten genom åtgärder som<br />
gör att livskraftiga företag överlever utan konkurs kan göra en samhällsekonomisk<br />
vinst som uppväger den minskning av skatteintäkterna som ett avskaffande<br />
av skatteprivilegiet − sett isolerat − för med sig. Man kan här tala<br />
om en dynamisk effekt. Redan det förhållandet att förfarandet sker utom<br />
konkurs betyder att staten slipper det kostnadsansvar som konkurs kan föra<br />
med sig enligt 14 kap. 2 och 3 §§ KL, eftersom kostnaderna skall bäras av<br />
gäldenären. Staten kan för övrigt avgiftsbelägga förfarandet. Handläggs frågan<br />
om rekonstruktion utan konkurs, innebär det att den statliga lönegarantin<br />
inte utlöses (jfr avsnitt 6.1.3) annat än om rekonstruktionsproceduren går om<br />
intet och konkurs följer. Detta kan i framgångsrika fall betyda en avsevärt<br />
minskad belastning på lönegarantifonden. Härtill kommer de vinster som<br />
samhället gör till följd av att en livskraftig rörelse kan drivas vidare och sålunda<br />
skapa ett fortsatt skatteunderlag inte bara genom det aktuella företaget<br />
och dess anställda utan också genom andra företag som för sin verksamhet<br />
varit mer eller mindre beroende av krisföretaget. I förlängningen kan också<br />
undvikas ökade utgifter för arbetsmarknadsstöd och socialtjänst för personer<br />
som drabbats av en nedläggelse.<br />
Insolvensutredningen fann således att flera av de skäl som vid FRL:s tillkomst<br />
anfördes för ett bibehållande av skatteprivilegiet inte längre har den styrka som<br />
då antogs. Statsekonomiska skäl ansåg utredningen inte kunna tilläggas avgörande<br />
betydelse. Utredningen ansåg inte heller att förmånsrätten har någon sådan<br />
roll vid skatteindrivningen att farhågor för att skattemoralen skulle undergrävas<br />
kan tillmätas någon större vikt i sammanhanget. Insolvensutredningen framhöll<br />
också att iakttagandet av likhetsprincipen är grundläggande för förmånsrättsordningen<br />
och att skälen för att avvika från denna måste vara starka. Även om<br />
staten inte kan välja sina gäldenärer, gäller detsamma också för andra grupper<br />
av fordringar, t.ex. skadeståndsfordringar. Staten har för övrigt bättre möjligheter<br />
till riskutjämning än innehavare av idag oprioriterade fordringar. Skatteprivilegiet<br />
är en "tyst" förmånsrätt, låt vara att kronofogdemyndigheternas register<br />
över restförda gäldenärer är offentliga, och kan därför vara till nackdel för kreditgivningen.<br />
Utredningen ansåg för sin del att nu nämnda förhållanden alltjämt<br />
skall vägas in då man överväger frågan huruvida skatteprivilegiet skall bibehållas.<br />
Vidare menade Insolvensutredningen att det är av vikt att man anlägger en<br />
helhetssyn när man bedömer verkningarna av de olika ändringarna i förmåns-
178 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
rättsordningen. Avskaffande av skatteprivilegiet skulle enligt utredningens uppfattning<br />
bli ett viktigt led i strävandena att främja rekonstruktion utan konkurs<br />
och förbättra de oprioriterade borgenärernas utsikter att få betalt.<br />
Insolvensutredningen behandlade också frågan om det bland de medelsslag<br />
som är upptagna i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar<br />
m.m. finns sådana beträffande vilka det är särskilt motiverat att staten behåller<br />
sin förmånsrätt. Uppspaltning efter olika slag av skattefordringar skulle kunna<br />
vara en möjlighet. En avgränsning skulle härvid kunna vara att behålla förmånsrätten<br />
för exempelvis skattebelopp som arbetsgivare innehållit vid utbetalning av<br />
anställdas löner samt för mervärdeskatt. Denna avgränsning skulle motiveras<br />
med att det rör sig om ett slags "redovisningsmedel". Utredningen påpekade att<br />
de skatteslag som kan betraktas som "redovisningsmedel" utgör ca 31 % av<br />
aktuella fordringar 2 och att man kan räkna med att gäldenären på grund av ställföreträdaransvaret<br />
i större utsträckning än beträffande övriga skatteslag är benägen<br />
att betala sådana skatter strax före konkursen. Med hänsyn till att en så<br />
liten del av skattefordringarna utgörs av detta skatteslag saknas det – enligt Insolvensutredningens<br />
uppfattning – redan av statsfinansiella skäl anledning att<br />
behålla förmånsrätten i denna del.<br />
Slutligen diskuterade Insolvensutredningen också en tidsmässig avgränsning<br />
på det viset att endast fordringar belöpande på en viss tid före konkursutbrottet,<br />
t.ex. sex månader, skulle vara prioriterade. En sådan lösning skulle kunna göra<br />
det möjligt för staten att under några månader undersöka gäldenärens ekonomiska<br />
ställning och vidta lämpliga indrivningsåtgärder. Varje avgränsning av denna<br />
natur blir emellertid godtycklig. Det är svårt att se att ett vidmakthållande av<br />
förmånsrätten i sådan begränsad utsträckning skulle vara förenat med fördelar<br />
av den styrka att de uppväger nackdelarna. Rent ekonomiskt skulle en sålunda<br />
begränsad förmånsrätt bli rätt betydelselös för det allmänna. Utredningen ansåg<br />
därför att man inte bör välja en mellanlösning av sådant slag utan avskaffa förmånsrätten<br />
helt.<br />
Eftersom ställningstagandet till borgenärernas inbördes företräde bör göras i<br />
FRL och en grundläggande funktion hos återvinningsreglerna kan sägas vara att<br />
hindra att FRL kringgås, ansåg Insolvensutredningen att ett avskaffande av förmånsrätten<br />
för skatter och avgifter bör leda till att inte heller undantaget från<br />
återvinning såvitt avser betalning av sådana fordringar behålls utan mycket starka<br />
skäl härför.<br />
Antagandet att en skattskyldig knappast kunde tänkas vilja gynna det allmänna<br />
framför andra borgenärer så att återvinning blev aktuell ansåg Insolvensutredningen<br />
kunna ifrågasättas. Utredningen beaktade här att gäldenären kan ha<br />
2 Enligt uppgifter från Riksskatteverket utgör dessa skatteslag emellertid ca 70 %<br />
av konkursföretagens skatteskulder, se avsnitt 5.4.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 179<br />
ett alldeles särskilt skäl att betala skattefordringar framför andra skulder, nämligen<br />
att undvika straff respektive personligt betalningsansvar för skulderna enligt<br />
främst uppbördslagen och mervärdesskattelagen. Att återvinningsfall avseende<br />
betalda skattebelopp varit utomordentligt sällsynta bemöttes med att återvinningsfall<br />
över huvud taget är relativt sällan förekommande och att återvinningsreglernas<br />
största betydelse är preventiv. Insolvensutredningen ansåg att den mest<br />
relevanta invändningen mot att upphäva återvinningsförbudet var de tillämpningsproblem<br />
som en återvinningsmöjlighet kan medföra. Ett problem är den<br />
uppenbara svårigheten att visa ond tro hos staten, vilken illustreras bl.a. genom<br />
rättsfallet NJA 1974 s. 378. Å andra sidan, anförde utredningen, gäller detta inte<br />
bara skattetransaktioner utan alla transaktioner med juridiska personer. Som<br />
framhållits i doktrinen (se Welamson, Konkurs, Stockholm 1974, s. 77) är det<br />
emellertid av stor betydelse att staten kan försättas i ond tro genom ett särskilt<br />
meddelande om gäldenärens obestånd. En återvinningsmöjlighet skulle därför,<br />
trots bevissvårigheterna beträffande den onda tron, enligt Insolvensutredningens<br />
uppfattning inte sakna praktisk betydelse.<br />
Ett annat tillämpningsproblem, som också påtalades under remissbehandlingen<br />
av Lagberedningens förslag om återvinning av skattebetalningar, är svårigheten<br />
att bedöma om en skattebetalning är ordinär, när stora ackumulerade belopp<br />
betalas strax före konkurs eller när gäldenären betalar förfallna skatter en<br />
viss tid efter vederbörlig uppbördstermin. Detta ansåg Insolvensutredningen<br />
dock knappast vara något skäl att undanta skatter och avgifter från återvinningsbestämmelserna,<br />
eftersom precis samma svårigheter uppstår om en gäldenär<br />
strax före konkurs betalar stora, ackumulerade leverantörsskulder som förfallit<br />
någon tid före betalningen. Utredningen hänvisade i detta hänseende till vad<br />
Lagberedningen, med instämmande av departementschefen, uttalat angående<br />
tolkningen av rekvisitet ordinär i just dessa situationer (se SOU 1970:75 s. 150<br />
och prop. 1975:6 s. 227). Enligt dessa uttalanden skall vanliga löpande betalningar<br />
av bl.a. skatt eller innehållna källskatter vara skyddade även om betalningen<br />
faktiskt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning från andra borgenärers<br />
synpunkt. Även löpande betalningar som ej fullgörs förrän någon tid efter<br />
förfallodagen kan böra godtas som ordinära, t.ex. om gäldenären brukat successivt<br />
göra rätt för sig i efterhand. Däremot är det inte avsett att betalning av skuld<br />
som stått ute eller kumulerats under längre tid skall kunna godtas som ordinär.<br />
Enligt Lagberedningen kan en betalning som skett sedan gäldenären förklarat sig<br />
inställa sina betalningar inte heller, objektivt sett, anses ordinär, frånsett hyra för<br />
bostad och liknande. Till de av Lagberedningen gjorda uttalandena ville Insolvensutredningen<br />
foga, att betalning av skatt som sker enligt en av kronofogdemyndighet<br />
uppgjord avbetalningsplan också bör anses som ordinär. Efter ett
180 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
beslut om företagsrekonstruktion bör, ansåg Insolvensutredningen, betalning av<br />
skatt – liksom av andra ej prioriterade skulder – inte kunna betraktas som ordinär.<br />
Under remissbehandlingen av Insolvensutredningens betänkande tillstyrkte en<br />
bred majoritet av remissinstanserna förslaget att avskaffa förmånsrätten för<br />
skatter och avgifter. Avstyrkte gjorde Riksskatteverket, de skattemyndigheter<br />
som yttrat sig och en kronofogdemyndighet.<br />
Insolvensutredningens förslag behandlades i prop. 1995/96:5. I propositionen<br />
anfördes att det är svårt att precisera vilka effekter det skulle få för oprioriterade<br />
borgenärer om skatteförmånsrätten avskaffades. Det konstaterades dock att den<br />
diskuterade ändringen utan tvivel – även utan ett avskaffande av löneförmånsrätten<br />
– i många fall skulle medföra en förbättring för de oprioriterade fordringshavarna.<br />
Vidare uttalades att det inte finns skäl att anta att ett avskaffande<br />
av skatteförmånsrätten skulle påverka skattemoralen hos företagen i någon<br />
nämnvärd utsträckning – tidigare ansågs att blotta förekomsten av skatteprivilegiet<br />
medförde att betydande belopp flöt in utan vare sig utmätnings- eller konkursåtgärder.<br />
I propositionen behandlades också den viktiga frågan om ett avskaffande av<br />
förmånsrätten för skatter gagnar rekonstruktionsförsök. Det anfördes att det är<br />
givet att en försämrad ställning i konkurs för staten medför att myndigheterna<br />
får anledning att ingripa tidigare mot företag med betalningssvårigheter. Till<br />
skillnad från bankerna kan staten inte kompensera sig genom att skaffa annan<br />
säkerhet i samband med att fordringen uppkommer. Snabbare ingripande i problemföretag<br />
är i linje med syftet med de nya reglerna om företagsrekonstruktion<br />
och bör normalt välkomnas. Självfallet är det dock inte bra om regleringen medför,<br />
som bl.a. Riksskatteverket synes mena, att företag i onödan försätts i konkurs.<br />
Det får i och för sig förutsättas att myndigheterna noggrant överväger<br />
vilka åtgärder som bör vidtas när ett företag är i ekonomiska svårigheter. Sammanfattningsvis<br />
ansågs en samlad bedömning med ledning av remissvaren ge<br />
vid handen att det är osäkert om ett avskaffande av förmånsrätten för skatter<br />
gagnar rekonstruktionsförsök.<br />
Som ett skäl för att avskaffa skatteförmånsrätten anfördes i propositionen att<br />
den torde vara till nackdel för företagens kreditförsörjning. Det gäller särskilt<br />
som förmånsrätten är "tyst", dvs. den kommer inte till uttryck genom besittningsförhållande<br />
eller inskrivning eller någon annan form av publicitet. Härigenom<br />
är det inte möjligt för kreditgivare att i förväg veta hur stor andel av tillgångarna<br />
i en konkurs som kommer att tas i anspråk av staten för skattefordringar.<br />
Alla kreditgivare som inte har förmånsrätt före staten måste iaktta särskild<br />
försiktighet med hänsyn till de risker som skatteförmånsrätten medför,<br />
anfördes det vidare i propositionen.<br />
I propositionen konstaterades också att utvecklingen internationellt synes gå<br />
mot ett avskaffande av förmånsrätten för skatter o.d. Det erinrades om att denna
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 181<br />
förmånsrätt för länge sedan tagits bort i Danmark samt att så förhållandevis<br />
nyligen även skett i Finland, medan förmånsrätten däremot finns kvar i Norge.<br />
<strong>Regeringen</strong> stannade för bedömningen att förmånsrätten för skatter och allmänna<br />
avgifter inte skall avskaffas och anförde bl.a. (prop. 1995/96:5 s. 129 f).<br />
De undersökningar som utredningen gjort visar att statens förmånsrätt för<br />
skatter och avgifter i och för sig har liten betydelse för staten vid en jämförelse<br />
med vad som totalt inflyter i form av skatteintäkter. Även i jämförelse med<br />
de belopp som totalt inbringas genom skatteindrivning är de belopp som staten<br />
får i utdelning i konkurs ganska små. Det går dock inte att bortse från det<br />
förhållandet att åtminstone i det korta perspektivet det statsfinansiella nettot<br />
vid en slopad förmånsrätt för staten blir negativt. Detta måste beaktas i ljuset<br />
av det statsfinansiella läget vid den tidpunkt då åtgärden genomförs.<br />
Det finns alltså skäl både för och emot ett avskaffande av skatteförmånsrätten.<br />
Det står öppet och kan diskuteras hur dessa skäl skall vägas mot varandra.<br />
Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget bör det dock för<br />
närvarande inte komma i fråga att genomföra några förändringar i regelsystemet<br />
som får påtagligt negativa konsekvenser för statsfinanserna. <strong>Regeringen</strong><br />
anser därför att skatteförmånsrätten i nuläget bör bibehållas. Detta ställningstagande<br />
hindrar inte att det längre fram kan finnas anledning att på nytt<br />
överväga frågan. Därvid är det av stor vikt att det blir noggrant genomlyst<br />
inte minst vilka effekter en reform skulle få för möjligheterna att genomföra<br />
framgångsrika företagsrekonstruktioner. Det finns skäl att låta en utredning<br />
studera bl.a. denna fråga.<br />
<strong>Regeringen</strong>s proposition behandlades i lagutskottet under våren 1996<br />
(1995/96:LU11). Utskottet hade samtidigt att ta ställning till flera motionsyrkanden<br />
avseende ändringar i förmånsrättsordningen, däribland yrkanden om<br />
avskaffande av skatteförmånsrätten. Utskottet konstaterade att det i Förmånsrättskommitténs<br />
uppdrag ingår att överväga förändringar i förmånsrättsordningen<br />
i alla de avseenden som berörs i de nu aktuella motionsyrkandena. Med hänsyn<br />
härtill ansåg utskottet att yrkandena nu inte borde föranleda några lagstiftningsåtgärder<br />
och inte heller något annat initiativ från riksdagens sida.
182 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
5.4 Statsfinansiella effekter av ett<br />
avskaffande av förmånsrätten<br />
Från Riksskatteverket har inhämtats uppgifter om statens utdelning i konkurs<br />
för skatter och avgifter, se även avsnitt 4.5.1. Under åren 1985 – 1991 uppbar<br />
staten utdelning med mellan 152 och 250 mkr per år. Därefter har utdelningen<br />
ökat för varje år och uppgick år 1992 till 336 mkr, år 1993 till 442 mkr, år 1994<br />
till 629 mkr, år 1995 till 654 mkr samt år 1996 till 685 mkr. År 1997 sjönk<br />
utdelningen till 596 mkr. Eftersom det särskilt i större konkurser kan ta flera år<br />
innan konkursen avslutas och utdelning sker är det rimligt att anta att den relativt<br />
höga utdelningen till staten fortfarande till stor del härrör från det stora antal<br />
konkurser som inträffade under första hälften av 1990-talet. Med nuvarande<br />
konkursutveckling är det vidare rimligt att anta att utdelningen till staten kommer<br />
att sjunka och närma sig den nivå som gällde under 1980-talets andra hälft,<br />
dvs omkring 200 mkr per år. I dessa siffror ingår inte, som tidigare antagits,<br />
utdelningar till följd av statens regressrätt för lönegarantiutbetalningar.<br />
Riksskatteverkets månadsrapporter för år 1997 visar en sammanlagd utdelning<br />
till staten på 596,6 mkr. Av detta belopp avser 197 mkr skattebelopp som<br />
arbetsgivaren innehållit vid utbetalning av löner samt 248,7 mkr mervärdeskatt.<br />
De skatteslag som kan betraktas som ”redovisningsmedel” utgjorde således<br />
74,7 % av statens totala utdelning i konkurs. Motsvarande siffror för år 1996<br />
visar en sammanlagd utdelning i konkurs till staten på 685,5 mkr. Av detta belopp<br />
avser 178,9 mkr skattebelopp som arbetsgivaren innehållit vid utbetalning<br />
av löner samt 301,6 mkr mervärdeskatt. De skatteslag som kan betraktas som<br />
"redovisningsmedel" utgjorde således 68,5 % av statens totala utdelning i konkurs.<br />
Andelen ”redovisningsmedel” var för år 1995 och 1994 73 respektive<br />
78 % av totalbeloppet. (För tidigare år går det inte att få tillförlitliga uppgifter<br />
eftersom dessa gallras hos RSV.) Skillnaden mellan månadsrapporteringarna<br />
och årsredovisningen förklaras främst av att vissa skatter och avgifter blivit<br />
föremål för avkortning efter månadsrapporteringen.<br />
Enligt Insolvensutredningen utgjorde källskatt/arbetsgivaravgift, särskilt uppdebiterad<br />
A-skatt och mervärdeskatt endast 31 % av utestående skatte- och avgiftsfordringar<br />
den 31 december 1991. Av Riksskatteverkets statistik över kronofogdemyndigheternas<br />
verksamhet framgår att dessa skatteslag utgjorde 41<br />
respektive 39 % av de utestående skatte- och avgiftsfordringarna den 31 december<br />
1994 och den 31 december 1995. Siffrorna visar att källskatt/arbetsgivaravgift,<br />
särskilt uppdebiterad A-skatt och mervärdeskatt utgör en<br />
större andel av skatte- och avgiftsfordringar i konkursföretag än i företag som<br />
inte försatts i konkurs. En förklaring kan vara att dessa skatteslag är förenade
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 183<br />
med företrädaransvar och att betalningsansvaret inte utkrävs om företaget försatts<br />
i konkurs före den tidpunkt när skattebeloppet senast skulle ha betalats in.<br />
Statens utdelning i konkurs bör ses i jämförelse med dels statens totala inkomster<br />
av skatter och avgifter, samt dels den totala restföringen, dvs. det totala<br />
belopp som inte betalas i rätt tid. Under den senaste tioårsperioden har statens<br />
skatteintäkter ökat från 556,3 miljarder kronor år 1987 till 945 miljarder kronor<br />
år 1997. Andelen restfört belopp har varierat mellan 1,2 % år 1987 och 2,0 %<br />
år 1990 och 1991. År 1997 restfördes 14,8 miljarder kronor vilket utgjorde<br />
1,6 % av de totala intäkterna. En stor del av restföringen hänför sig naturligt nog<br />
till konkurser. År 1991 avsåg 58 % av det restförda beloppet konkurser. Därefter<br />
har konkursandelen ökat för att år 1995− 1997 utgöra omkring 70 %. Omkring<br />
30 % av de restförda beloppen betalas (betalningsandelen har ökat de senaste<br />
åren och uppgick 1997 till 39 %). En stor del av betalningarna (närmare<br />
60 % år 1997) inflyter utan att exekutiva åtgärder vidtagits, t.ex. efter en betalningspåminnelse.<br />
Den andel som inflöt genom konkursutdelning utgjorde år<br />
1991 4,8 %. Andelen har därefter stigit i takt med konkursutvecklingen och<br />
utgjorde år 1997 12,7 % (14,5 % år 1995).<br />
5.5 Kommitténs överväganden och förslag<br />
5.5.1 Direktiven<br />
I våra direktiv anges att vi förutsättningslöst skall pröva frågan om skatteförmånsrättens<br />
avskaffande. Särskild vikt skall fästas vid de samhällsekonomiska<br />
aspekterna av skatteförmånsrätten, bl.a. inverkan på kreditgivningen till företag<br />
och den eventuella betydelsen för näringslivet i övrigt. I direktiven påpekas vidare<br />
att de statsfinansiella konsekvenserna av ett avskaffande är en viktig faktor.<br />
Vi åläggs därför att klargöra omfattningen av dessa med beaktande av att en del<br />
av det som går förlorat för staten till följd av utebliven förmånsrätt kompenseras<br />
i form av ökad utdelning dels på lönefordringar på grund av statens regressrätt,<br />
dels på oprioriterade fordringar som staten kan ha. I direktiven erinras om att<br />
beräkningar gjordes av Insolvensutredningen, se SOU 1992:113 s. 330, men<br />
påpekas att beräkningarna måste bli säkrare och mer preciserade. Det skall därvid<br />
beaktas att antalet konkurser varierar starkt över åren. Beräkningar skall<br />
därför göras utifrån olika antaganden om antalet konkurser. I den mån det låter<br />
sig göras skall även de finansiella effekterna för andra borgenärskategorier beräknas<br />
och värderas.
184 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
I direktiven framhålls också att särskild vikt skall fästas vid de effekter som<br />
ett avskaffande av skatteförmånsrätten kan få för möjligheterna att genomföra<br />
lyckade företagsrekonstruktioner. Det skall därvid analyseras på vilka olika sätt<br />
och i vilken omfattning rekonstruktionsförsök påverkas.<br />
Utvecklingen i många länder tycks, heter det vidare i direktiven, gå mot ett<br />
avskaffande av förmånsrätt för skattefordringar och motsvarande. I det sammanhanget<br />
erinras om att det i EU diskuteras – bl.a. i arbetet på ett direktiv om<br />
konkurs m.m. i kreditinstitut – om fordringar som andra medlemsstater har mot<br />
gäldenären alltid borde åtnjuta samma behandling som fordringar som tillkommer<br />
den stat där konkursen handläggs. Vi skall undersöka vad som gäller i de<br />
andra medlemsstaterna samt pröva om de pågående övervägandena i EU och en<br />
eventuell reglering på EG-nivå påverkar ställningstagandet till frågan om skatteförmånsrätten<br />
bör avskaffas eller inte.<br />
När det gäller regler om personligt betalningsansvar och straffansvar i fråga<br />
om skatter och avgifter som arbetsgivaren innehåller med skyldighet att redovisa<br />
till staten, skall vi utgå från nuvarande regler eller de regler som kan komma att<br />
föreslås till följd av förslagen i utredningsbetänkandet Översyn av skattebrottslagen<br />
(SOU 1995:10).<br />
I direktiven framhålls att vi skall föreslå de lagändringar som vi finner motiverade.<br />
Därvid kan ett totalt avskaffande av skatteförmånsrätten komma i fråga<br />
men också ett partiellt avskaffande i någon form. Om vi föreslår att skatteförmånsrätten<br />
avskaffas helt eller delvis, får vi också anledning att ta upp frågan<br />
om ett slopande av återvinningsförbudet i 4 kap. 1 § 1 p. konkurslagen.<br />
Om vi lämnar förslag på en reform som innebär minskade intäkter eller ökade<br />
utgifter för staten, skall vi också lämna förslag om hur reformen skall finansieras.<br />
Kan en finansiering inte ske inom ramen för ändrade regler om förmånsrätt,<br />
skall vi i första hand söka finansieringsmöjligheter i utgiftsminskningar.<br />
5.5.2 Inledning<br />
Kommittén vill inledningsvis helt instämma i de åsikter som framfördes av Lagberedningen<br />
1964 och 1969 (SOU 1969:5 s. 63 ff) samt av Insolvensutredningen<br />
1992 (SOU 1992:113 s. 328 ff). Departementschefen förefaller också i det<br />
senaste lagstiftningsärendet, nämligen vid behandlingen av Insolvensutredningens<br />
förslag (prop. 1995/96:5) ha frånfallit de flesta av de argument som tidigare<br />
åberopats till förmån för en skatteförmånsrätt. Hit hör att staten är en ofrivillig<br />
borgenär och att skatteförmånsrätten skulle ha betydelse för skattemoralen och<br />
därigenom för uppbördsresultatet.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 185<br />
Som anfördes redan av Lagberedningen 1964 finns det ingen borgenärskategori<br />
som har förmånsrätt därför att krediten varit ofrivilligt given. Sålunda har<br />
inte utomobligatoriska skadeståndsborgenärer förmånsrätt. Med tanke på att en<br />
utomobligatorisk skadeståndsfordran kan utgöra en stor del av borgenärens tillgångar<br />
och en konkurs därför drabba hårt, hade det legat nära till hands att värna<br />
om skadeståndsborgenärerna. Statens fordringar är däremot spridda på en<br />
mängd gäldenärer. Staten har också kraftfulla instrument i sin hand för att kompensera<br />
att skattekrediten tas självsvåldigt. Sålunda finns preliminärskatter,<br />
vilka ofta skall erläggas innan den affärshändelse inträffar som ger upphov till<br />
den slutliga skatteplikten. Vidare finns bestämmelser om personligt betalningsansvar<br />
i syfte att se till att skatteskulder betalas före andra skulder. Det personliga<br />
betalningsansvaret kan ses som en tvångsborgen, som neutraliserar ofrivilligheten<br />
i statens kreditgivning. Slutresultatet blir att staten har utomordentligt<br />
små ”kundförluster” (se nedan). Att just staten i ett sådant läge skulle kunna<br />
stödja sig på ofrivilligheten i kreditgivningen som argument för avsteg från principen<br />
om likabehandling i konkurs kan inte komma i fråga.<br />
Som departementschefen anför i prop. 1995/96:5 s. 128 kan skatteförmånsrätten<br />
inte ha någon nämnvärd betydelse för skattemoralen eller viljan att betala<br />
skatt. Här utgör i stället bestämmelsen i skattebetalningslagen ett verksamt medel,<br />
liksom utformningen av 11 kap. 4 § brottsbalken, varav framgår att betalning<br />
av skatt i praktiken aldrig utgör mannamån mot borgenärer. 3 Vi behandlar i<br />
det följande dels de argument som departementschefen senast ansåg fortfarande<br />
tala för en skatteförmånsrätt, dels de ytterligare aspekter som nämns i kommitténs<br />
direktiv.<br />
5.5.3 Förmånsrättens statsfinansiella effekter<br />
Det viktigaste argumentet för en bibehållen skatteförmånsrätt angavs i förarbetena<br />
till FRekL (prop. 1995/96:5 s. 129 f) vara statsfinansiella skäl. Departementschefen<br />
uttalade att de undersökningar som Insolvensutredningen gjort visar<br />
att statens förmånsrätt för skatter och avgifter i och för sig har liten betydelse för<br />
staten i förhållande till vad som totalt inflyter i form av skatteintäkter och att de<br />
belopp som staten får i utdelning i konkurs även i jämförelse med de belopp som<br />
totalt inbringas genom skatteindrivning är ganska små. Departementschefen<br />
3 Betalning av förfallen skatt kan aldrig straffas. Betalas icke förfallen skatt −<br />
t.ex. för att undgå straff för uppbördsbrott eller personligt betalningsansvar − och<br />
åtgärden avsevärt förringar annans rätt, föreligger brott endast om gäldenären<br />
handlat i otillbörligt syfte, dvs. enligt lagmotiven haft ett särskilt intresse av borgenärens<br />
förmögenhetsställning. Enligt departementschefen saknas samhällsintresse<br />
av en straffsanktion mot skatteinbetalningar. Se NJA II 1976 s. 357 ff och<br />
NJA 1980 s. 94.
186 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
påpekade dock att det inte går att bortse från att åtminstone i det korta perspektivet<br />
det statsfinansiella nettot vid en slopad förmånsrätt blir negativt. Detta<br />
måste beaktas i ljuset av det statsfinansiella läget vid den tidpunkt då åtgärden<br />
genomförs. Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget ansåg departementschefen<br />
att det vid den tidpunkten (1995) inte borde komma i fråga att genomföra<br />
några förändringar i regelsystemet som får påtagligt negativa konsekvenser<br />
för statsfinanserna.<br />
Kommittén anser att storleken på statens utdelning tack vare förmånsrätten<br />
för skatter och allmänna avgifter över huvud taget inte är ett godtagbart argument<br />
för statens förmånsrätt. Det är självklart att staten får större utdelning i<br />
konkurs om staten har förmånsrätt än om sådan saknades. Det är också givet att<br />
statens samlade utdelning på förmånsrätten i absoluta tal uppgår till stora belopp.<br />
Alla oprioriterade borgenärer skulle emellertid få större utdelning om de<br />
hade förmånsrätt. För att en förmånsrätt för staten skall vara motiverad, räcker<br />
det inte att skatteintäkterna går till det allmännas bästa. Det måste kunna anföras<br />
särskilda skäl för att just de som råkar vara oprioriterade borgenärer i den<br />
aktuella konkursen har ett särskilt ansvar för att statsfinanserna inte skadas av<br />
att deras gäldenär inte betalat sina skatter och allmänna avgifter. Ett sådant särskilt<br />
ansvar kan inte generellt antas föreligga; borgenärerna har normalt inte<br />
någon kontroll över gäldenärens rörelse. Det kan inte heller hävdas att de som<br />
får utdelning i konkurs − men som i själva verket gjort en förlust på grund av<br />
konkursen − skall bidra till statsfinanserna i högre grad än andra medborgare.<br />
Vad ändock gäller statens utdelning i konkurs för skatter och avgifter har vi<br />
inhämtat från Riksskatteverket att staten under åren 1985− 1991 uppbar utdelning<br />
med mellan 152 och 250 mkr per år. Därefter har utdelningen ökat och<br />
uppgick år 1992 till 336 mkr, år 1993 till 442 mkr, år 1994 till 629 mkr, år<br />
1995 till 654 mkr, år 1996 till 685 mkr och år 1997 till 596 mkr. Eftersom det<br />
särskilt i större konkurser tar flera år innan konkursen avslutas och utdelning<br />
sker är det troligt att den relativt höga utdelningen till staten fortfarande härrör<br />
från det stora antal konkurser som inträffade under första hälften av 1990-talet.<br />
Med nuvarande konkursutveckling är det rimligt att anta att utdelningen till staten<br />
kommer att närma sig den nivå som gällde under 1980-talets andra hälft,<br />
dvs. omkring 200 mkr per år. Därför utgår vi vid våra beräkningar från att utdelningen<br />
ett normalår kommer att ligga mellan 200 och 400 mkr. (I de nämnda<br />
siffrorna ingår inte utdelningar till följd av statens regressrätt enligt lönegarantisystemet.)<br />
Statens skatteintäkter har ökat från 556 mdkr år 1987 till 945 mdkr år 1997.<br />
Den utdelning staten skulle gå miste om, ifall skatteförmånsrätten slopades och<br />
vi hypotetiskt, men felaktigt, antar att staten inte skulle kompenseras med någon<br />
utdelning alls som oprioriterad skatteborgenär och att inte heller utdelningen på<br />
lönegarantiregressen skulle öka, utgör således 0,06 % av skatteintäkterna beräk-
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 187<br />
nat på 1997 års siffror. En normalutdelning på 200 mkr skulle under samma<br />
felaktiga premisser utgöra 0,02 % av skatteintäkterna.<br />
År 1997 restfördes 14,8 mdkr vilket utgjorde 1,6 % av de totala intäkterna.<br />
Ca 30 % av de restförda beloppen betalas. Det betyder att statens samlade förluster<br />
på debiterade skatter uppgår till endast ca 1 %. Av det restförda beloppet<br />
hänförde sig år 1991 58 % till konkurser, medan siffran 1995 stigit till omkring<br />
70 %. 4,8 % (1991) − 14,5 % (1995) av betalningen beträffande de restförda<br />
beloppen inflyter genom konkursutdelning.<br />
Ovannämnda uppgift, att staten skulle förlora 200 − 400 mkr genom avskaffande<br />
av skatteförmånsrätten stämmer inte, eftersom utdelningen på lönegarantins<br />
regressrätt skulle öka med nästan samma belopp (se avsnitt 6.5.5). Dessutom<br />
skulle staten få viss utdelning på skattefordringar som oprioriterad borgenär.<br />
Avskaffas samtidigt förmånsrätten för företagshypotek (se kap. 7), förbättras<br />
den samlade utdelningen till staten, även om förmånsrätten för skatter avskaffas.<br />
Det statsfinansiella utfallet påverkas i någon mån av att statens inkomster<br />
från gäldenärer som får ackord blir något sämre, om skatter och allmänna avgifter<br />
inte längre har förmånsrätt. Samtidigt bör en sådan reform leda till att<br />
rekonstruktioner initieras tidigare och oftare kan ske utan konkurs, vilket bör<br />
förbättra skatteintäkterna samt minska konkurskostnader och utbetalningar från<br />
lönegarantin, arbetsmarknadsstöd och socialtjänst. Genom att fler rekonstruktioner<br />
skulle lyckas, kommer staten att erhålla ett större skatteunderlag. Vi hänvisar<br />
här till Insolvensutredningens resonemang men avstår från att försöka kvantifiera<br />
de dynamiska effekterna.<br />
En samlad, statisk beräkning av de statsfinansiella effekterna av utredningens<br />
förslag redovisas i kap. 8.<br />
5.5.4 Förmånsrättens betydelse vid rekonstruktion<br />
Departementschefens andra, huvudsakliga invändning i prop. 1995/96:5 mot<br />
skatteförmånsrättens avskaffande var att det föreföll osäkert om ett avskaffande<br />
av förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter skulle gagna rekonstruktionsförsök.<br />
Frågan återkommer i våra direktiv.<br />
Vid våra intervjuer med företrädare för skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter<br />
har det vid flera tillfällen påpekats att förmånsrätten har betydelse<br />
vid rekonstruktion utom konkurs. Eftersom statens skattefordringar har förmånsrätt<br />
behöver staten inte delta i förhandlingar om offentligt ackord. Staten<br />
kan dock välja att avstå från en del av sin fordran och ingå ett underhandsackord.<br />
Genom förmånsrätten har staten således en stark ställning vid de<br />
förhandlingar som förs under en rekonstruktion utom konkurs och kan ställa<br />
olika villkor för sin medverkan. Statens medverkan innebär ofta ett under-
188 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
handsackord genom vilket statens skattefordringar sätts ned med högst 50 %.<br />
Villkoren kan avse byte eller förstärkning av företagets styrelse, insyn i företagets<br />
bokföring eller utredningar av olika slag. Om staten misstänker att oegentligheter<br />
förekommit, att företaget saknar överlevnadsmöjligheter på sikt eller om<br />
det råder överetablering i den näringsgren som företaget verkar inom, lämnas<br />
ansökningar om ackord utan bifall.<br />
Under remissbehandlingen av Insolvensutredningens betänkande anförde flera<br />
remissinstanser att ett avskaffande av skatteförmånsrätten skulle medföra att<br />
möjligheterna att genomföra lyckade företagsrekonstruktioner skulle förbättras.<br />
En sämre förmånsrätt för staten borde enligt dessa instanser få till följd att berörda<br />
myndigheter vid uteblivna betalningar snabbt tar initiativ till åtgärder som<br />
i möjligaste mån skyddar statens anspråk. Därvid kan det snabbt bli utrett om<br />
det finns anledning att understödja en rekonstruktion av företaget. Hittills har<br />
staten många gånger kunnat förlita sig på sin förmånsrätt för att begränsa sina<br />
förluster vid insolvens. Det är för närvarande ganska ovanligt att staten deltar i<br />
ackordsuppgörelser som skatteborgenär. Om staten får sämre förmånsrätt, bör<br />
intresset av ackordsuppgörelser öka, hävdade dessa instanser. Detta skulle<br />
främja möjligheterna till rekonstruktion av livskraftiga företag.<br />
Riksskatteverket däremot anförde att en slopad förmånsrätt riskerar att motverka<br />
företags möjligheter att klara sig igenom tillfälliga betalningssvårigheter.<br />
Anledningen är att de exekutiva myndigheterna och beskattnings-myndigheterna<br />
enligt verket i högre grad än tidigare kommer att behöva kräva säkerhet för statens<br />
fordringar. Skattemyndigheten i Stockholms län menade t.o.m. att syftet att<br />
få staten att medverka i rekonstruktioner motverkas av en slopad förmånsrätt.<br />
Anledningen är enligt myndigheten främst att staten måste motarbeta att offentliga<br />
ackord fastställs.<br />
Staten förefaller i dag inta en relativt restriktiv hållning till ackordsförslag.<br />
Från Riksskatteverket har inhämtats att det i hela landet förekom 433 ansökningar<br />
från näringsidkare om skatteackord under budgetåret 1994/95. 156 av<br />
dessa ansökningar bifölls. Även antalet förhandlingar om offentliga ackord har<br />
under den senaste tioårsperioden varit lågt. Antalet har varierat mellan 29 (år<br />
1995) och 171 (år 1991). År 1996 inleddes 59 förhandlingar om offentligt ackord.<br />
Statens restriktiva hållning till ackord torde huvudsakligen bero dels på att<br />
staten genom skatteförmånsrätten i många fall kan vara säker på att få viss utdelning<br />
för sin fordran i konkurs, dels på att ackordsgäldenären gjort sig skyldig<br />
till oegentligheter. Det sista framgår av att staten ofta anser sig vara förhindrad<br />
att anta ackordserbjudanden även om den erbjudna betalningen överstiger vad<br />
staten kan tänkas få ut vid en konkurs.<br />
Enligt vår uppfattning är det givet att en försämrad ställning i konkurs för<br />
staten medför att staten får anledning att ingripa tidigare mot företag med betalningssvårigheter.<br />
Under de senaste årtiondena har statens indrivningsverksamhet<br />
ständigt utvecklats och förbättrats. Detta arbete pågår alltjämt och kan förväntas
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 189<br />
medföra att verksamheten blir än mer effektiv. Om förmånsrätten för skatter och<br />
avgifter avskaffas kan detta bli en ytterligare drivkraft i det utvecklingsarbete<br />
som pågår. Att åtgärder sätts in på ett tidigt stadium när företag råkar i betalningssvårigheter<br />
är av mycket stor vikt. Oavsett vilken rekonstruktionsform som<br />
väljs är det enligt enstämmiga vittnesmål från rekonstruktörer, konkursförvaltare<br />
m.fl. av stor betydelse att åtgärder vidtas i tid. För rekonstruktion utan konkurs<br />
är detta oundgängligt. Vidtas åtgärder sent, återstår sällan annat än konkurs och<br />
nedläggning.<br />
Avskaffades skatteförmånsrätten, skulle staten ytterst sällan kunna konstatera<br />
att den vid konkurs skulle få större utdelning än de 25 % som normalt utgör<br />
ackordslikviden. Staten skulle, precis som andra oprioriterade borgenärer, få ett<br />
intresse av att gäldenären rekonstrueras utan konkurs när detta är ekonomiskt<br />
fördelaktigt.<br />
Att, som Riksskatteverket antytt, företag skulle tvingas i konkurs genom att<br />
myndigheterna ökade kraven på säkerhet, om skatteförmånsrätten avskaffas,<br />
tror vi inte kan förekomma annat än marginellt. De myndigheter som kommittén<br />
varit i kontakt med har samstämmigt uppgett att säkerhet redan i dag alltid krävs<br />
om det finns möjlighet. Om myndigheterna skulle agera snabbare än i dag skulle<br />
en del konkurser naturligtvis inträffa vid en tidigare tidpunkt än eljest. Däremot<br />
torde ett snabbare agerande knappast leda till ett större antal konkurser.<br />
Den rädsla som främst Skattemyndigheten i Stockholms län, men också vissa<br />
andra skattemyndigheter, uttryckt för att staten skulle tvingas anta offentliga<br />
ackord utan att kunna ställa villkor, om förmånsrätten avskaffas, anser vi vara<br />
överdriven. Staten har alldeles oberoende av sin förmånsrätt en särställning<br />
bland borgenärerna. Denna särställning beror bland annat på att staten ofta är en<br />
av de största fordringsägarna. Vidare företräds staten av kunniga personer vars<br />
arbetsuppgifter är just att utföra statens talan. Den danska skattestyrelsen uppgav<br />
för kommittén att det endast förekommit ett par fall efter 1960-talet, då<br />
skatteförmånsrätten avskaffades i Danmark, där ett ackord fastställts fastän<br />
staten hellre hade försatt företaget i konkurs. Om det skulle visa sig att staten<br />
inte kan göra sin röst hörd vid ackord, finns alltid möjligheten att ändra reglerna<br />
om borgenärsmajoritet vid offentliga ackord eller sammansättningen av borgenärskommitté<br />
enligt FRekL. Det borde vidare medföra positiva effekter för hela<br />
borgenärskollektivet, om staten som är en stark borgenär med goda förutsättningar<br />
att verka för samtliga borgenärers bästa kom att ingå i kretsen av oprioriterade<br />
borgenärer.<br />
5.5.5 Bör förmånsrätten bibehållas partiellt?<br />
I direktiven antyds möjligheten av ett partiellt avskaffande av förmånsrätten för<br />
skatter och allmänna avgifter.
190 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Insolvensutredningen ställde, liksom tidigare Lagberedningen, frågan om<br />
staten i vart fall borde ha förmånsrätt för skattebelopp som arbetsgivare innehållit<br />
vid utbetalning av anställdas löner samt för mervärdesskatt. Motiveringen<br />
var att det skulle röra sig om ett slags redovisningsmedel. Insolvensutredningen<br />
anförde emellertid att de skatteslag som skulle kunna betraktas som redovisningsmedel<br />
utgör endast ca 31 % av aktuella fordringar, varför det redan av<br />
statsfinansiella skäl saknades anledning att särbehandla dessa fordringar.<br />
Vi har från Riksskatteverket emellertid inhämtat att skatteslagen källskatt,<br />
mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter hos konkursföretagen utgör ca 2/3 av<br />
fordringarna på skatt och allmän avgift. 4 Beloppets storlek är emellertid, som<br />
ovan anförts, inget gott argument för förmånsrätt. Frågan gäller bara om dessa<br />
fordringars särskilda art motiverar en särbehandling.<br />
Svaret på frågan måste vara nej. Tidigare fanns förmånsrätt för myndlingar i<br />
förmyndares konkurs, när myndlingarnas medel förskingrats, men denna förmånsrätt<br />
slopades genom 1970 års förmånsrättslag. Det kan inte gärna godtas<br />
att bara staten får förmånsrätt vid förskingring. Härtill kommer att arbetsgivaren<br />
i fråga om källskatt och arbetsgivaravgifter inte mottagit medel för annan med<br />
redovisningsskyldighet utan skall betala med medel som kommer ur arbetsgivarens<br />
egen förmögenhet. Lagen om redovisningsmedel och förskingringsstadgandet<br />
är således inte tillämpliga. Detsamma gäller mervärdesskatteskulder; företagaren<br />
har inte mottagit medel från sina kunder för statens räkning, utan skatteskyldigheten<br />
uppkommer hos företagaren. 5<br />
Insolvensutredningen diskuterade också en tidsmässig avgränsning på det<br />
viset att endast fordringar belöpande på en viss tid före konkursutbrottet, t.ex.<br />
sex månader, skulle vara prioriterade. En sådan lösning skulle göra det möjligt<br />
för staten att under flera månader undersöka gäldenärens ekonomiska ställning<br />
och genomföra lämpliga indrivningsåtgärder. Lösningen skulle emellertid motverka<br />
att rekonstruktionsåtgärder vidtas på ett tidigt stadium. Den kan därför ej<br />
rekommenderas.<br />
5.5.6 Förmånsrättens betydelse för<br />
kreditförsörjningen<br />
I direktiven uppmanas vi att studera skatteförmånsrättens inverkan på kreditgivningen<br />
till företag.<br />
4 Se avsnitt 5.4.<br />
5 För frågan om analogisk tillämpning av lagen om redovisningsmedel på innehållen<br />
källskatt för den händelse att arbetsgivaren skulle ha avskilt källskattemedlen<br />
medan han fortfarande var solvent, se Håstad i TSA 1974 s. 344 ff, Walin,<br />
Separationsrätt, 1975, s. 108 f och Håstad i Festskrift till Jan Ramberg, 1996,<br />
s. 285.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 191<br />
I förarbetena till FRekL (prop. 1995/96:5 s. 129) anförs att ett skäl för att<br />
avskaffa förmånsrätten för skatter och avgifter är att förmånsrätten torde vara<br />
till nackdel för företagens kreditförsörjning. Det gäller särskilt som förmånsrätten<br />
är "tyst", dvs. den kommer inte till uttryck genom besittningsförhållande eller<br />
inskrivning eller någon annan form av publicitet. Härigenom är det inte möjligt<br />
för kreditgivare att i förväg veta hur stor andel av tillgångarna i en konkurs som<br />
kommer att tas i anspråk av staten för skattefordringar. Alla kreditgivare som<br />
inte har förmånsrätt före staten måste, antas det i propositionen, iaktta särskild<br />
försiktighet med hänsyn till de risker som skatteförmånsrätten medför.<br />
Den kreditgivning som sker mot panträtt eller företagshypotek påverkas inte<br />
av förmånsrätten för skatter och avgifter. Säkerheten medför i dessa fall rätt till<br />
betalning före staten, låt vara ur ett begränsat underlag. Även så kallade nytillkomna<br />
fordringar, kredit som beviljas under företagsrekonstruktion enligt<br />
FRekL och som åtnjuter förmånsrätt enligt 10 § FRL, har vid konkurs rätt till<br />
betalning före staten. Den kreditgivning som sker utan säkerhet, främst leverans<br />
av varor och utförande av tjänster på kredit, borde däremot bli mindre eller dyrare<br />
på grund av förmånsrätten för skatter och avgifter. Någon möjlighet att<br />
kvantifiera denna påverkan finns inte. För närvarande kan det förflyta en avsevärd<br />
tid, uppemot fyra månader, efter det att en skatteskuld skulle ha betalts<br />
innan betalningsunderlåtelsen redovisas på ett sådant sätt att uppgiften blir åtkomlig<br />
genom en enkel kontrollåtgärd. Oavsett om skatteförmånsrätten avskaffas<br />
är det en angelägen uppgift att minska tiden mellan förfallodagen och den<br />
tidpunkt när uppgift om fordringen förs in i lättillgängliga register.<br />
5.5.7 EU-arbetets betydelse<br />
Som påpekas i våra direktiv tycks utvecklingen i många länder gå mot ett avskaffande<br />
av förmånsrätt för skattefordringar och motsvarande (se kap. 3). I det<br />
sammanhanget erinras om att det i EU diskuteras – bl.a. i arbetet på ett direktiv<br />
om konkurs m.m. i kreditinstitut – om fordringar som andra medlemsstater har<br />
mot gäldenären alltid borde åtnjuta samma behandling som fordringar som tillkommer<br />
den stat där konkursen handläggs. Även kommissionens förslag till<br />
ändringar i Rådets direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd för indrivning av<br />
fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del i finansieringssystemet<br />
för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av<br />
jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdeskatt, indrivningsdirektivet,<br />
innefattar likabehandling för en annan medlemsstats fordringar som<br />
drivs in med stöd av direktivet. Ett bibehållande av skatteförmånsrätten skulle<br />
således kunna leda till att också utländska staters fordringar blir förmånsberättigade.<br />
Arbetet på båda de nu nämnda områdena har emellertid blivit fördröjt,<br />
varför det inte kunnat vara till ledning vid våra överväganden.
192 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
5.5.8 Kommitténs förslag<br />
Förslag: Förmånsrätten för skatter och avgifter avskaffas, böter och viten blir<br />
efterställda. Återvinningsförbudet beträffande skattefordringar upphävs. Statens<br />
företräde för skatter och avgifter vid löneutmätning avskaffas. Konkursbos<br />
skyldighet att betala arbetsgivaravgifter begränsas till ersättning för arbete som<br />
utförts åt konkursboet. Länsstyrelsens skyldighet att betala arbetsgivaravgifter<br />
för utgiven ersättning enligt lönegarantilagen upphävs.<br />
Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för förmånsrätten för<br />
skatter och avgifter anser vi att inga av dessa skäl, vare sig sammantagna eller<br />
beaktade var för sig, motiverar fortsatt förmånsrätt. I stället anser vi att mycket<br />
goda skäl talar för att skatteprivilegiet bör upphävas. En sådan reform kan, om<br />
endast förslagets juridiska och praktiska konsekvenser beaktas, i och för sig<br />
genomföras utan att våra förslag beträffande företagshypotek och löneskydd<br />
genomförs samtidigt. Med hänsyn till de restriktioner beträffande statsfinansiella<br />
effekter som åvilar kommittén är det emellertid nödvändigt att samtidigt förändra<br />
företagshypotekets ställning så att utdelningen till statens regressfordringar på<br />
grund av lönegarantin och de enligt förslaget oprioriterade skattefordringarna<br />
höjs. Vi vill därför understryka att vårt förslag att avskaffa skatteförmånsrätten<br />
skall ses som en del av en betydelsefull reform av förmånsrättsreglerna.<br />
Återvinningsförbudet beträffande skattefordringar upphävs.<br />
Förslaget att avskaffa skatteförmånsrätten aktualiserar även frågan om återvinningsförbudet<br />
beträffande skattefordringar bör finnas kvar. Insolvensutredningen<br />
anförde att en konsekvens av ett avskaffande av skatteförmånsrätten bör bli<br />
att det oinskränkta undantaget i 4 kap. 1 § konkurslagen mot återvinning av<br />
förfallen skatt borde upphävas. Departementschefen lämnade uttalandet okommenterat<br />
i prop. 1995/96:5. Däremot anfördes i anslutning till Insolvensutredningens<br />
resonemang om att företagshypoteket eventuellt skulle utsträckas till att<br />
även omfatta likvida medel att en sådan reform skulle få den negativa följden att<br />
nästan allt som återvinnes till ett konkursbo skulle gå till företagshypotekshavarna.<br />
Kommittén vill i anslutning till Insolvensutredningen betona att återvinningsreglernas<br />
syfte är att − med undantag för den ordinära omsättningens intresse −<br />
garantera att konkurslagens förmånsrättsordning inte åsidosätts genom rättshandlingar<br />
strax före konkursen. Undantaget i 4 kap. 1 § konkurslagen kunde i<br />
stort sett motiveras med att de återvunna medlen i konkursen ändå skulle gå till
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 193<br />
staten som normalt har bästa förmånsrätt i likvida medel. 6 Om denna regel upphävs,<br />
försvinner emellertid grunden för undantaget. Emellertid kommer de flesta<br />
löpande betalningar av förfallen skatt ändock att undantas från återvinning, eftersom<br />
de vid tillämpning av 4 kap. 10 § kommer att anses ordinära, men bedömningen<br />
härav, liksom bedömningen av om återvinning kan ske enligt den<br />
subjektiva otillbörlighetsregeln i 4 kap. 5 § konkurslagen, bör ske enligt generellt<br />
tillämpliga regler. 7<br />
Av det anförda följer vidare att det är naturligt att återvunna betalningar normalt<br />
går till företagshypotekshavare, om företagshypoteket behålls men kommer<br />
att omfatta även likvida medel eller om det görs om till en allmän förmånsrätt<br />
med nuvarande prioritet. I så fall är det ju företagshypotekshavaren som missgynnats<br />
genom betalningen.<br />
Statens företräde för skatter och avgifter vid löneutmätning avskaffas<br />
Enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken (UB) har staten vid löneutmätning företräde<br />
för skatter och avgifter. Under det lagstiftningsarbete som föregick<br />
reglerna om den nya enhetliga löneutmätningen ifrågasattes privilegiet för<br />
skatter och avgifter m.m. (se prop. 1994/95:49 s. 56 f). I propositionen<br />
uppmärksammades frågan om skatter och allmänna avgifter m.m. över huvud<br />
taget skall ha något företräde framför privata fordringar vid utmätning<br />
av lön. <strong>Regeringen</strong> ansåg det emellertid inte motiverat att ändra på företrädesordningen<br />
för skatter och liknande fordringar vid löneexekution enbart<br />
därför att man, inom ramen för en i huvudsak teknisk översyn av löneexekutionen,<br />
avskaffar begreppet införsel och inför ett enhetligt löneexekutivt<br />
institut. När kommittén nu föreslår att den allmänna förmånsrätten för<br />
skatter som gäller vid konkurs skall avskaffas, anser vi emellertid inte att<br />
det föreligger tillräckliga skäl för att behålla företrädesrätten vid löneutmätning.<br />
Redan det förhållandet att den konkurrerande utmätningsborgenär som<br />
drabbas av statens förmånsrätt kan omintetgöra denna genom att sätta gäldenären<br />
i konkurs, varvid utmätning för skattefordringen inte längre blir<br />
möjlig (se 7 kap. 19 § UB), är en tillräcklig motivering. Företrädesrätten<br />
kan således i värsta fall bli konkursdrivande. I dag är en konkursansökan<br />
meningslös, eftersom staten har förmånsrätt i konkursen, men denna förmånsrätt<br />
skall ju upphöra.<br />
Enligt Riksskatteverkets publikation Kronofogdemyndigheternas verksamhet<br />
1997 flöt ca 405 mkr in genom löneutmätning i allmänna mål. I den<br />
6 Se prop. 1975:6 s. 135 ff.<br />
7 Hänvisning kan dock göras till Lagberedningens uttalanden i SOU 1970:75 s.<br />
150, där beredningen utgick från att nuvarande 4 kap. 10 § KL skulle bli tilllämplig<br />
på skattebetalningar och till Insolvensutredningens uttalanden i anslutning<br />
därtill (se ovan 5.3.3).
194 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
mån staten i dag är ensam sökande eller konkurrerar med borgenärer som<br />
har mindre fordringar än staten, kommer efter ett avskaffande av företrädesrätten<br />
vid utmätning indrivningsresultatet att bli detsamma respektive försämras<br />
bara i mindre mån. En beräkning av det faktiska bortfallet kräver att<br />
en särskild undersökning görs med ett representativt urval. Dessutom måste<br />
bedömas huruvida avskaffandet av statens företrädesrätt leder till att andra<br />
borgenärer i betydligt högre grad finner det värt att begära löneutmätning,<br />
till nackdel för staten om den saknar förmånsrätt. Kommittén har inte hunnit<br />
göra sådana utredningar. Av principiella skäl och för att hindra att löneutmätningsförmånsrätten<br />
för skatter blir konkursdrivande, föreslår vi ändå<br />
dess avskaffande.<br />
När utgör statens fordringar massafordringar, konkursfordringar respektive<br />
gäldenärsfordringar?<br />
En fråga som har mycket stor praktisk betydelse gäller i vilka fall statens<br />
fordringar skall anses utgöra massafordringar, konkursfordringar eller gäldenärsfordringar.<br />
8 Frågan har stor räckvidd och har uppmärksammats beträffande<br />
flera olika fordringsslag. Som exempel kan nämnas arbetsgivaravgifter<br />
och källskatt som belöper på lönefordringar i konkurs, 9 fordringar<br />
orsakade av att miljöfarligt avfall som dyker upp i ett konkursbo, där konkursboet<br />
ansetts massaansvarigt, 10 återföringsmoms på grund av försäljning<br />
under konkurs, där staten anses ha endast en gäldenärsfordran, 11 och mervärdesskatt<br />
på hyresintäker under konkurs, där prövning pågår i skattedomstol<br />
12 .<br />
Beträffande flera fordringsslag är rättsläget oklart. I andra fall får det<br />
visserligen anses klart vad som gäller, men resultatet av tillämpningen kan<br />
diskuteras. En generell reglering skulle kräva en genomgång av samtliga de<br />
områden där problemen kan uppkomma. I vissa fall skulle problemen kunna<br />
lösas genom reglering angående när fordringen skall anses uppkommen, i<br />
andra fall genom att konkursboet skulle kunna välja att till gäldenären återlämna<br />
(abandonera) egendom, som ger ett negativt kassaflöde. Och i ytterligare<br />
andra situationer framstår det som mest naturligt att skatter eller avgifter<br />
hänförliga till en viss egendom betalas av den borgenär som har sä-<br />
8<br />
Med gäldenärsfordringar förstås fordringar som kan göras gällande endast mot<br />
konkursgäldenären i den egendom som inte ingår i konkurs eller som gäldenären<br />
återfår rådigheten till eller förvärvar efter konkursen.<br />
9<br />
Se nedan<br />
10<br />
Se NJA 1984 s. 602.<br />
11<br />
Se NJA 1997 s. 787.<br />
12<br />
Se Kammarrätten i Stockholms, avd 7, dom 1998-07-03 i mål nr 5175-5177-<br />
1997.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 195<br />
kerhet i egendomen. En så omfattande genomgång som här antytts ryms inte<br />
inom vårt uppdrag. Vi pekar därför på behovet av en generell översyn av<br />
dessa frågor men begränsar vårt eget arbete till frågor om källskatt och arbetsgivaravgift<br />
som beräknas på lönefordringar i konkurs.<br />
Källskatt i konkurs<br />
Enligt kommitténs förslag skall den inbördes förmånsrätten mellan lön och skatt<br />
åter bli den som rådde före 1970. Det i avsnitt 5.1.2 anförda blir därmed åter<br />
aktuellt. Källskattefordran är således att betrakta som en integrerad del av lönefordringen<br />
och den som utbetalar lön har en på skattelagstiftningen grundad plikt<br />
att betala källskattedelen till staten. Kommittén ser inget behov av lagändring.<br />
När länsstyrelsen betalar ut lönegaranti, skall länsstyrelsen göra källskatteavdrag<br />
och erlägga skatten till skattemyndigheten. Staten inträder sedan i arbetstagarens<br />
rätt för utbetalat garantibelopp, 28 § LGL. Regressrätten anses<br />
omfatta också källskattedelen, och hela bruttolönen bevakas i konkursen med<br />
löneförmånsrätt. Detta bestyrker att källskattedelen är en villkorlig lönefordran<br />
uppkommen före konkursen, ej en massafordran.<br />
Arbetsgivaravgift i konkurs<br />
Vi hänvisar inledningsvis till vad som anförts under 5.1.3.<br />
Det råder en grundläggande skillnad mellan konkursboets skyldighet att dra<br />
källskatt på löneutdelning och arbetsgivarens skyldighet att betala arbetsgivaravgift.<br />
I det förstnämnda fallet är arbetstagaren primärt ansvarig för skatten, vilket<br />
visar sig om källskatteavdraget varit för litet. Källskatten utgör en del av lönen,<br />
men denna del av lönen skall − även i konkurs − innehållas och redovisas till<br />
staten för senare avräkning med arbetstagaren.<br />
Arbetsgivaravgiften utgör inte någon del av lönen. Det är en fristående fordran<br />
som enligt lagen om förmånsberättigade skattefordringar uppkommer när<br />
lön betalas. Fordringen föreslås av kommittén i fortsättningen bli oprioriterad.<br />
Sakligt sett finns det ingen anledning att en oprioriterad fordran, som belöper på<br />
en lönefordran som utgör konkursfordran, skall utgå som massaskuld och därmed<br />
delvis undantränga den prioriterade lönefordran som är dess moder. Att en<br />
massafordran på arbetsgivaravgift i dag skulle kunna undantränga t.o.m. en<br />
företagshypoteksfordran, med bättre förmånsrätt än lönen, måste betraktas som<br />
uteslutet. SAL:s formulering, att den som betalar lön också skall betala arbetsgivaravgift,<br />
bör inte blint få effekten att ett konkursbo, som delar ut lön för konkursgäldenärens<br />
räkning, skall bli massaansvarigt för arbetsgivaravgiften. Eftersom<br />
frågan emellertid blivit omstridd, bör ett förtydligande ske i SAL (ett förtydligande<br />
kan inte längre göras i lagen om förmånsberättigade skattefordringar,
196 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU <strong>1999</strong>:1<br />
eftersom den skall upphävas). Förtydligandet bör − i anslutning till departementschefens<br />
uttalanden i skattebetalningslagen − gå ut på att ett konkursbo är<br />
att betrakta som arbetsgivare endast när konkursboet är ansvarigt för lönen<br />
(vare sig konkursboet inträtt i arbetsavtalet eller blott tillgodogjort sig arbetsprestationen).<br />
Jfr förslaget i den nyligen framlagda norska propositionen Ot<br />
prp nr 26 (1998− 99) s. 261 där det anförs att så länge boet inte inträtt i arbetsavtalet<br />
och fått massaansvar är det inte naturligt att betrakta konkursboet<br />
som arbetsgivare i skatte- och sociallagstiftningshänseende. I propositionen föreslås<br />
därför att konkursbo inte skall betala arbetsgivaravgifter på utdelning på<br />
lönefordran.<br />
Eftersom fordran på arbetsgivaravgift inte uppkommer förrän lön har delats<br />
ut i konkursen bör inte heller länsstyrelsen vara skyldig att betala arbetsgivaravgift<br />
på grund av utbetalning av lönegaranti. Förslaget i denna del kan föranleda<br />
vissa omfördelningar av statsanslag.<br />
Efterställda fordringar<br />
Enligt 17 kap. 18 § handelsbalken var fordran på böter och viten efterställd andra<br />
fordringar. Detsamma gäller fortfarande enligt gåvolagen för fordran på fullbordan<br />
av utlovad gåva. Avtal kan också slutas om att en fordran skall vara<br />
efterställd (s.k. förlagslån).<br />
Genom ändring i FRL den 1 juli 1979 slopades efterställningen för böter och<br />
viten. I lagstiftningsärendet (se prop 1978/79:40 s. 16 ff) anfördes att den omständigheten<br />
att bötesstraffet är avsett att träffa bara den dömde men inte hans<br />
borgenärer inte utgör något avgörande hinder mot att bötesfordringarnas ställning<br />
förbättras. Från statsverkets och konkurrerande borgenärers sida finns det<br />
inte någon egentlig anledning att betrakta bötesfordringar på annat sätt än vilken<br />
fordran som helst som tillkommer statsverket. Det påpekades också att bötesfordringens<br />
straffrättsliga karaktär inte ansetts motivera att fordringen skulle stå<br />
tillbaka för andra fordringar vid införsel eller vid konkurs när utmätning för<br />
bötesfordringen skett dessförinnan. Därtill kommer, anfördes det vidare i propositionen,<br />
att om man betraktar spörsmålet ur den bötfälldes synvinkel så torde<br />
han allmänt anse att det är hans egendom som delas, och att den naturliga inställningen<br />
hos en konkursgäldenär därför torde vara att, i den mån genom konkursen<br />
böter och andra fordringar blir till åtminstonde någon del betalda, det i<br />
realiteten är han själv som är den betalande. Det ansågs vara av värde om den<br />
bötfällde även i konkurssammanhang fick erfara att bötesstraffet leder till viss<br />
verkställighet. Slutligen hänvisades till vikten av att bötesverkställigheten effektiviseras.<br />
Det betonades att det ekonomiska utbytet av reformen skulle komma<br />
att bli förhållandevis liten men att även måttliga förbättringar borde tas tillvara i<br />
syfte att söka nå ett gynnsamt helhetsresultat.
SOU <strong>1999</strong>:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 197<br />
Fastän frågan har utomordentligt liten betydelse för övriga borgenärers rätt<br />
anser kommittén att fordringar på böter och viten, där borgenären inte utgivit<br />
något vederlag, liksom fordringar på gåva, ej skall konkurrerar med andra borgenärers<br />
fordringar. Efterställningen av dessa fordringar bör alltså återinföras.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 199<br />
6 Löneprivilegiet och lönegarantin<br />
6.1 Gällande rätt<br />
6.1.1 Allmänt om löneprivilegiet och lönegarantin<br />
Arbetstagares förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordran på lön och pension<br />
regleras av bestämmelserna i 12 och 13 §§ FRL, varvid 12 § behandlar<br />
förmånsrätt för fordran på lön och aktuell pension medan 13 § behandlar förmånsrätt<br />
i vissa fall för fordran på framtida pension.<br />
Systemet med statlig lönegaranti när arbetsgivaren inte längre förmår betala<br />
löne- och pensionsfordringar infördes genom lagen (1970:741) om statlig lönegaranti<br />
vid konkurs. Lönegarantin innebär att staten med vissa begränsningar<br />
garanterar förmånsberättigade fordringar på lön och pension samt att staten<br />
övertar såväl fordringarna som den förmånsrätt som följer med dem och sålunda<br />
inträder i konkursen som borgenär på resp. löntagares plats. Regelsystemet<br />
reformerades år 1992 varvid en ny lönegarantilag tillkom, lönegarantilagen<br />
(1992:497, LGL). Därefter har bestämmelserna om förmånsrätt för löner och<br />
lönegaranti ändrats i viktiga delar med verkan från och med den 1 juli 1994.<br />
Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs tilldrog sig<br />
åtskillig uppmärksamhet under slutet av 1960-talet. Arbetstagarnas löneskydd<br />
bedömdes som ofullständigt när företag gick i konkurs. Lönefordringarna hade<br />
visserligen förmånsrätt till betalning. Det hände emellertid inte så sällan att arbetstagarnas<br />
fordringar på innestående lön var värdelösa därför att konkursboet<br />
praktiskt taget saknade tillgångar. I förarbetena till 1970 års lönegarantilag<br />
framhölls (se prop. 1970:201 s. 23) att en arbetstagare i regel är beroende av sin<br />
lön för sin och sin familjs försörjning. Om hans lön betalas ut senare än han haft<br />
anledning att räkna med eller om den helt uteblir, kan detta få allvarliga ekonomiska<br />
verkningar för honom. Man menade därför att starka sociala skäl talar för<br />
att trygga arbetstagarens möjligheter att få ut intjänad lön när arbetsgivaren gått<br />
i konkurs.
200 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
En arbetsgivares konkurs medför inte automatiskt att arbetstagarens anställningsavtal<br />
upphör att gälla (se NJA 1979 s. 253 jfrt med AD 1974 nr 9). Om<br />
konkursboet väljer att träda in i anställningsavtalet och arbetstagaren alltså arbetar<br />
vidare åt konkursboet utan att bli uppsagd, blir hans lönekrav en s.k. massafordran,<br />
som skall betalas av konkursboets tillgångar innan utdelning får ske<br />
till borgenärerna (se prop. 1975/76:12 s. 31). En sådan lönefordran omfattas<br />
inte av lönegarantin i den aktuella konkursen. Sägs i stället arbetstagaren upp av<br />
konkursförvaltaren, vilket är det vanligaste förfarandet, eller är han uppsagd<br />
före konkursutbrottet, betraktas hans fordran på uppsägningslön som en konkursfordran<br />
även till den del uppsägningslönen hänför sig till tiden efter konkursutbrottet,<br />
oberoende av om arbetstagaren utför arbete under uppsägningstiden<br />
eller ej. Den omfattas därmed i princip av förmånsrätt samt statlig lönegaranti.<br />
Under uppsägningstiden är arbetstagaren skyldig att, om det påfordras, stå<br />
till arbetsgivarens förfogande för att utföra anvisat arbete mot avtalad lön (se<br />
prop. 1973:129 s. 27 och 138f).<br />
6.1.2 Garantins maximibelopp och förmånsrättens<br />
placering i förmånsrättsordningen<br />
När den statliga lönegarantin infördes den 1 januari 1971 gällde förmånsrätten<br />
för fordran på lön och pension framför flertalet övriga förmånsberättigade fordringar.<br />
Bland dessa kan nämnas fordran som grundar sig på företagsinteckning<br />
eller fastighetsinteckning, utmätningsfordran samt skattefordringar. Genom införandet<br />
av lönegarantin eftersträvade man inte att garantera lönefordringar i lika<br />
vid omfattning som vad som omfattades av förmånsrätt. I 1970 års lönegarantilag<br />
stannade man ursprungligen för en beloppsbegränsning av lönegarantin för<br />
varje arbetstagare till tre basbelopp. Som stöd härför åberopades att de sociala<br />
skäl som i första hand motiverade lönegarantin inte talade för att lönefordringar<br />
borde tryggas till obegränsade belopp. Vidare anfördes att det garanterade beloppet<br />
lämpligen borde motsvara lön för en eller två månader före konkursbeslutet<br />
och för skälig uppsägningstid och dessutom normala fordringar på ackordslön,<br />
provision m.m. Om man satte maximibeloppet till tre basbelopp, bedömdes<br />
det i det stora flertalet fall vara tillräckligt för dessa behov (se prop.<br />
1970:201 s. 65). Uppsägningstiderna reglerades vid den tiden inte i lag. Chefen<br />
för Justitiedepartementet uttalade att uppsägningstid som fanns föreskriven i<br />
tjänsteavtal eller kollektivavtal normalt borde godtas. Däremot ansågs ersättning<br />
för längre uppsägningstid än sex månader aldrig böra medges (se nämnda prop.<br />
s. 66).<br />
I samband med att lönefordringarnas placering i förmånsrättsordningen försämrats<br />
har lönegarantins maximibelopp höjts vid upprepade tillfällen. Den
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 201<br />
första höjningen av maximibeloppet genomfördes redan samma år som 1970 års<br />
lönegarantilag trädde i kraft. År 1971 infördes lagen om anställningsskydd för<br />
vissa arbetstagare, som medförde att vissa äldre arbetstagare fick upp till sex<br />
månaders uppsägningstid. För att täcka eventuellt ökade fordringar på uppsägningslön<br />
höjdes lönegarantins maximibelopp samtidigt till fyra gånger basbeloppet.<br />
Nästa höjning genomfördes samtidigt som fordringar med säkerhet genom<br />
inteckning i fast egendom sattes före löne- och pensionsfordringar i förmånsrättsordningen.<br />
Den försvagning av skyddet för lönefordringar som ändringen<br />
innebar kompenserades genom en höjning av maximibeloppet till fem gånger<br />
basbeloppet. Den sista höjningen genomfördes i samband med att även fordringar<br />
med säkerhet genom företagsinteckning sattes före löne- och pensionsfordringar<br />
i förmånsrättsordningen. Denna ändring var i sin tur föranledd av införandet<br />
av 1974 års lag om anställningsskydd. Lagen innebar att alla tillsvidareanställda<br />
fick uppsägningstider på mellan en och sex månader. Detta medförde<br />
en ökning av företagens latenta löneskulder och ansågs i motsvarande mån försämra<br />
värdet av säkerhet genom företagsinteckning. För att stärka företagsinteckningarnas<br />
värde som kreditsäkerhet sattes fordringar med säkerhet genom<br />
företagsinteckning före löne- och pensionsfordringar i förmånsrättsordningen.<br />
Lönegarantins maximibelopp höjdes samtidigt till tolv gånger basbeloppet. Eftersom<br />
lönefordringarnas förmånsrätt därefter ansågs sakna betydelse för de<br />
flesta arbetstagare sattes även skattefordringar före löne- och pensionsfordringar<br />
i förmånsrättsordningen. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1976.<br />
År 1992 utgjorde maximibeloppet för lönegarantin 404 400 kr. Den 1 juli<br />
samma år sänktes det högsta garantibeloppet för en person till 100 000 kr. Syftet<br />
med sänkningen var framför allt att minska utgifterna för lönegarantin.<br />
6.1.3 Begränsningar av löneskyddet<br />
Reglerna om lönegaranti bygger således på vad som gäller om förmånsrätt för<br />
löne- och pensionsfordringar. Det är alltså ytterst FRL som blir avgörande för<br />
vad som skall betalas ut enligt lönegarantin. Förmånsrätten för lön gäller alla<br />
arbetstagare med undantag för vissa delägare i företag som går i konkurs. Med<br />
lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning.<br />
Även semesterlön och semesterersättning är därvid att anse som lön.<br />
Reglerna om löneskydd genom lönegarantin har, som tidigare angetts, åter<br />
setts över två gånger under de senaste åren. De ändringar som gjorts har främst<br />
inneburit att skyddet har inskränkts på olika sätt och att det införts regler för att<br />
förhindra missbruk av garantin. Förändringarna har främst motiverats dels av
202 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
att utgifterna för lönegarantin ökade kraftigt under början av 1990-talet, huvudsakligen<br />
som en följd av den stora ökningen av företagskonkurser under samma<br />
tid, dels av att systemet missbrukats av vissa företag som därigenom skaffat sig<br />
konkurrensfördelar framför andra företag.<br />
Med införandet av den nya LGL sänktes, som tidigare nämnts, det högsta<br />
garantibeloppet för en person till 100 000 kr. Även handläggningen av lönegarantifrågorna<br />
reformerades genom den nya lagen.<br />
Ytterligare ändringar trädde i kraft den 1 juli 1994. Löneförmånsrätten och<br />
därmed omfattningen av lönegarantin inskränktes i olika hänseenden, bl.a. genom<br />
skärpta tidsbegränsningar, nya regler om delägares förmånsrätt för löneoch<br />
pensionsfordringar samt nya regler om semesterlön som har betalats i förskott.<br />
I LGL infördes vidare regler för att förhindra missbruk av garantin, bl.a.<br />
en bestämmelse av innebörd att en arbetstagare kan få lönefordringar som uppstår<br />
i en viss verksamhet ersatta i princip endast en gång under en tidsperiod på<br />
två år (den s.k. karensregeln i 9a § LGL). Vid riksdagsbehandlingen av 1994 års<br />
ändringar uttalades att reformen på några punkter borde övervägas på nytt i<br />
samband med beredningen av förslaget om en lag om företagsrekonstruktion<br />
(bet. 1993/94:LU34 s. 11, 13, 15, 16 och 17).<br />
Från och med den 1 juni 1997 har bestämmelserna om förmånsrätt för närstående<br />
ändrats så att bestämmelserna skall stämma bättre överens med EGdirektivet<br />
(80/987/-EEG) om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens.<br />
Vidare har den s.k. karensreglen upphävts. Slutligen har den allmänna<br />
regeln om löneförmånsrätt i 12 § första stycket FRL fått en ny lydelse varav<br />
framgår att förmånsrätten även omfattar fordringar som förfaller efter det att<br />
anställningen har upphört. Därmed kommer förmånsrätten att omfatta fordringar<br />
som avser de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären<br />
oavsett om fordringarna har förfallit till betalning inom denna<br />
tid. (Se prop. 1996/97:102.)<br />
Den tidsmässiga begränsningen<br />
Förmånsrätten är tidsbegränsad och omfattar sedan den 1 juli 1994 endast lönefordringar<br />
som förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens<br />
anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader<br />
före konkursansökningen. Som ovan angetts har tidsgränsen fått en ny lydelse<br />
den 1 juni 1997 för att inte den situationen skall uppstå att vissa löntagare inte<br />
får ersättning från lönegarantin för arbete under den sista delen av uppsägningstiden.<br />
Ges en konkursansökan in inom ett år från det att en företagsrekonstruktion<br />
upphörde, omfattar förmånsrätten – om det är förmånligare för arbetstagaren<br />
– fordringar som har förfallit till betalning inom tre månader före beslutet<br />
om företagsrekonstruktion i stället för fordringar som har förfallit till betalning<br />
inom samma tid före konkursansökan. Om en lönefordran har varit föremål för
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 203<br />
tvist omfattas den under vissa förutsättningar av förmånsrätt om konkursansökan<br />
görs inom sex månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.<br />
Som tidigare angetts kan även lön eller annan ersättning på grund av anställningen<br />
som belöper på tid efter konkursansökningen vara förenad med förmånsrätt.<br />
Fordran på uppsägningslön omfattas inte av förmånsrätt under längre tid än<br />
för den uppsägningstid som arbetstagaren kan ha rätt till enligt 11 § lagen<br />
(1982:80) om anställningsskydd. För uppsägningstid gäller förmånsrätten vidare<br />
endast lön eller ersättning som överstiger inkomst som arbetstagaren förvärvat<br />
eller borde ha kunnat förvärva. För tid under vilken arbetstagaren inte utför<br />
arbete för konkursgäldenären eller annan, eller driver egen rörelse, gäller förmånsrätten<br />
dessutom endast om arbetstagaren kan visa att han utan dröjsmål har<br />
anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedling.<br />
Före den 1 juli 1994 omfattade förmånsrätten, och därmed lönegarantin, fordringar<br />
förfallna till betalning under en så lång tidsperiod som ett och ett halvt år.<br />
I lagstiftningsärendet (se prop. 1993/94:208 s. 24 och bet. 1993/94:LU34 s.12)<br />
påpekas att en undersökning utförd av SCB visar att ca 90 % av fordringar<br />
avseende innestående lön har gällt fordringar som har förfallit inom de senaste<br />
tre månaderna före konkursansökningen. Undersökningen, som redovisas utförligt<br />
i 1993 års lönegarantiutrednings betänkande (SOU 1993:96) Förändringar i<br />
lönegarantisystemet, visar också att uppemot hälften av fordringarna på uppsägningslön<br />
avser en uppsägningstid om högst två månader och mer än två<br />
tredjedelar en uppsägningstid om högst fyra månader. Mot bakgrund av dessa<br />
siffror ansågs den nya tidsmässiga begränsningen innebära att för det stora flertalet<br />
arbetstagare kommer förmånsrätten att omfatta en till två månaders innestående<br />
lön samt lön under uppsägningstiden. Lagutskottet (se bet. s. 13) pekade<br />
emellertid på att praktiska svårigheter ibland kan medföra att det dröjer<br />
förhållandevis lång tid innan en konkursansökan kan göras. Det kan bero exempelvis<br />
på att det är svårt att delge arbetsgivaren en uppmaning att betala förfallna<br />
lönefordringar eller på att handläggningen av en ansökan om betalningsföreläggande<br />
eller utmätningsförfarande drar ut på tiden. Det kan i sin tur leda till att<br />
arbetstagarna inte får betalt för sin fordran på lön genom lönegarantisystemet.<br />
Semesterlön och semesterersättning<br />
Enligt tidigare gällande regler omfattade löneförmånsrätten när det gäller semesterlön<br />
och semesterersättning som tjänats in före konkursansökningen vad<br />
som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren samt ersättning<br />
för all semester som den anställde sparat enligt de särskilda reglerna härom.<br />
Ändringarna den 1 juli 1994 innebär på denna punkt att förmånsrätten begränsas<br />
till vad som står inne av semesterlön och semesterersättning för det löpande
204 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
och närmast föregående intjänandeåret. Därmed begränsas förmånsrätten även<br />
för sparad semester.<br />
Under riksdagsbehandlingen uttrycktes viss tveksamhet till förslaget såvitt<br />
avser begränsningen av förmånsrätten när det gäller ersättning för sparad semester<br />
(se bet. s. 15). Arbetsmarknadsutskottet anförde i sitt yttrande att det är<br />
tveksamt om arbetstagare skall behöva avstå från möjligheten att spara semester<br />
för att vara försäkrade om att deras krav kommer att omfattas av förmånsrätt<br />
och lönegaranti vid arbetsgivarens konkurs. Även lagutskottet ställde sig tveksamt<br />
till begränsningen av förmånsrätten när det gäller ersättning för sparad<br />
semester. Med hänsyn till kravet på besparingar i lönegarantisystemet ansåg<br />
lagutskottet emellertid att förmånsrätten tills vidare borde begränsas även för<br />
sådana fordringar. Utskottet utgick emellertid från att denna fråga övervägs på<br />
nytt vid en samlad översyn av rekonstruktions- och förmånsrättsfrågorna.<br />
6.2 Utländsk rätt<br />
De internationella normer som föreligger beträffande lönefordringar i konkurs<br />
beskrivs i avsnitt 3.4 och 3.5. EU:s medlemsstater är bundna av EG-direktivet<br />
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för arbetstagarna<br />
vid arbetsgivarens insolvens och därigenom skyldiga att genom lönegaranti<br />
säkerställa betalning av arbetstagarnas löner vid arbetsgivarens insolvens<br />
för tiden före ett visst datum. Direktivet anger vissa tidsgränser som löneskyddet<br />
måste omfatta. De flesta medlemsstater har begränsat löneskyddet till att omfatta<br />
en viss tidsperiod före insolvenstidpunkten. Några länder, däribland Danmark<br />
och Norge, skyddar även lön under uppsägningstid efter insolvenstidpunkten.<br />
Betalningsansvaret begränsas i de flesta länder även genom ett maximibelopp.<br />
Det svenska maximibeloppet ligger något under vad som gäller i de<br />
övriga nordiska länderna.<br />
Lönefordringar är i de flesta länder som vi studerat förenade med förmånsrätt,<br />
dock inte i Finland och Österrike. I flera länder, däribland Tyskland, England<br />
och Norge har framställts förslag om att upphäva förmånsrätten för lönefordringar.<br />
Förslagen har motiverats med att arbetstagarna skyddas genom lönegaranti.<br />
Här kan nämnas att lönegaranti inte förekommer i USA. Lönefordringar<br />
skyddas emellertid genom förmånsrätt.<br />
Även Internationella arbetsorganisationen (ILO) har uppmärksammat behovet<br />
av att skydda arbetstagarnas lönefordringar vid arbetsgivarens konkurs.<br />
Internationella arbetstagarkonferensen antog år 1992 en konvention (nr 173) och<br />
en rekommendation (nr 180) om skydd av arbetstagarens fordringar i händelse
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 205<br />
av arbetsgivarens insolvens, se avsnitt 3.5. <strong>Regeringen</strong> har konstaterat att de<br />
svenska reglerna visserligen synes tillgodose det sociala grundskydd som konventionen<br />
syftar till men att vissa av dess artiklar för närvarande hindrar en<br />
svensk ratifikation. Förmånsrättskommittén åläggs genom direktiven att överväga<br />
vilka regeländringar som kan behövas för att en ratifikation av konventionen<br />
skall bli möjlig och vilka konsekvenser sådana ändringar kan få. Våra överväganden<br />
och vår bedömning av frågan redovisas nedan i avsnitt 6.5.12.<br />
6.3 Tidigare reformförslag<br />
Inte bara omfattningen av löneskyddet utan också förmånsrättens placering i<br />
förmånsrättsordningen har övervägts i olika sammanhang. Såväl Lönegarantiutredningen<br />
som Insolvensutredningen har föreslagit att vissa lönefordringar skall<br />
ges förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek. Liknande<br />
förslag har också framförts i motioner till riksdagen.<br />
6.3.1 Lönegarantiutredningen<br />
Lönegarantiutredningens uppdrag var bl.a. att undersöka om lönegarantin snedvrider<br />
valet av form för rekonstruktion av företag och, om så visar sig vara fallet,<br />
föreslå hur en snedvridning skall kunna undvikas. I utredningens direktiv<br />
anfördes angående denna fråga bl.a. att det har påtalats att lönegarantin kommit<br />
att få en annan användning än den som ursprungligen var tänkt. Lönegarantin<br />
har således medfört att konkurs många gånger framstår som ett förmånligt sätt<br />
inte bara för avveckling av ett företag som befinner sig på obestånd utan även<br />
för rekonstruktion av sådana företag genom att lönegarantin betalar en stor del<br />
av konkursboets driftskostnader för tiden efter konkursen. Det har också gjorts<br />
gällande att lönegarantin kan bidra till att göra konkurs till ett förmånligare instrument<br />
för rekonstruktion än exempelvis ackord. I de fall där konkurs väljs har<br />
konkursförvaltaren möjligheter att utnyttja den finansiella hjälp som lönegarantin<br />
medför för att undersöka olika möjligheter att överlåta verksamheten till nya<br />
ägare. Detta kan – uttalades det i direktiven – i vissa fall vara angeläget från<br />
arbetsmarknads-, industri- eller regionalpolitiska synpunkter.<br />
Lönegarantiutredningen, vars slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin<br />
och förmånsrättsordningen avser endast den angivna frågan, pekade på att den<br />
offentliga konkursstatistiken visar att utbetalningarna enligt lönegarantin hade<br />
ökat. Enligt utredningen hade ökningen flera orsaker. Antalet företagskonkurser<br />
hade ökat, och de anställdas lönefordringar i dessa konkurser hade blivit större.<br />
Försämringen av förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar per den 1 januari<br />
1976 och därav föranledda försämrade utsikter till utdelning i konkurs kom
206 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
också kraven på lönegarantifonden att växa. Enligt utredningen är det vidare<br />
odiskutabelt att lönegarantin gör rekonstruktion av företag genom konkurs till en<br />
förmånligare rekonstruktionsform av företag än den annars skulle vara. Genom<br />
att gynna konkursalternativet förhåller det sig också så, att garantin påverkar<br />
valet av form för rekonstruktion av företag (och således är av betydelse för antalet<br />
företagskonkurser). För att man dessutom skall kunna tala om en snedvridning<br />
krävs emellertid – framhöll utredningen – att garantin gynnar konkursformen<br />
framför andra former för rekonstruktion av företag i en för samhället inte<br />
acceptabel omfattning. Utredningen prövade olika vägar för att besvara frågan<br />
om lönegarantin snedvrider valet av rekonstruktionsform.<br />
En utgångspunkt för utredningen var att undersöka om garantin kommit till<br />
användning i sådana konkurser där det inte var tänkt att ersättning enligt garantin<br />
skulle utgå. I detta sammanhang erinrade utredningen om att lagstiftaren<br />
sedan lönegarantins tillkomst vid flera tillfällen vidgat garantins ersättningsramar,<br />
t.ex. genom höjning av maximibeloppet för utbetalning. Sammantaget har<br />
det varit fråga om en väsentlig vidgning av ersättningsramarna och garantin har<br />
i ökad omfattning gjort det möjligt för konkursförvaltaren att, oavsett konkursboets<br />
tillgångar, fortsätta driften av konkursgäldenärens rörelse så länge arbetstagarnas<br />
löner betalas enligt garantin. Lönegarantiutredningen ansåg dock att de<br />
ökade utbetalningarna enligt lönegarantin mycket väl harmonierar med den utveckling<br />
inom konkurssystemet som innebär ett ökat hänsynstagande till allmänna<br />
samhällsintressen som t. ex. sysselsättningen.<br />
Enligt Lönegarantiutredningens mening borde frågan om lönegarantin gynnar<br />
konkursformen framför andra former för rekonstruktion av företag emellertid<br />
angripas i ett brett perspektiv. Närmare bestämt borde man ta ställning till om<br />
garantin från samhällsekonomisk utgångspunkt gynnar konkursalternativet i<br />
sådan grad att man kan tala om en snedvridning. Är det, annorlunda uttryckt,<br />
samhällsekonomiskt motiverat att företag i större utsträckning än för närvarande<br />
rekonstrueras utan konkurs och att en sådan förändring åstadkoms genom en<br />
ändring av lönegarantins tillämplighet? Om så är fallet kan det enligt Lönegarantiutredningens<br />
uppfattning vara motiverat att tala om en snedvridning.<br />
Lönegarantiutredningen övervägde möjligheterna att minska konkursens attraktionskraft<br />
genom åtgärder som gör rekonstruktioner utan konkurs förmånligare<br />
än för närvarande. Härvid övervägde utredningen möjligheterna att utvidga<br />
lönegarantin så att den skulle gälla även vid ackord men fann att så inte borde<br />
ske. Utredningen hänvisade därvid till de överväganden som redovisats i promemorian<br />
(Ds A 1979:7) Betalningsinställelse och rådrumsstöd. Enligt Lönegarantiutredningen<br />
skulle, som anfördes i promemorian, en utvidgning nämligen<br />
innebära att lönegarantin blev en av många arbetsmarknadspolitiska stödformer.<br />
Garantin skulle med andra ord få delvis ett annat syfte än för närvarande. För att<br />
tillgodose det nya syftet skulle krävas att garantin gavs en annan konstruktion.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 207<br />
Genom en översyn av ackordslagstiftningen – något som låg utanför Lönegarantiutredningens<br />
uppdrag – skulle man enligt utredningens uppfattning kunna<br />
få till stånd förändringar så att det framstår som något mera fördelaktigt än för<br />
närvarande med rekonstruktioner utan konkurs. Emellertid kan man, anförde<br />
utredningen, inte genom en reform av detta slag på ett avgörande sätt minska<br />
den attraktionskraft som konkursen har på grund av garantin. Lönegarantiutredningens<br />
ställningstagande innebar alltså att det inte är möjligt att åstadkomma en<br />
lösning genom åtgärder som tar sikte på de företagsrekonstruktioner som genomförs<br />
utan konkurs.<br />
Lönegarantiutredningen inriktade således sitt arbete på åtgärder som skulle<br />
göra konkursen som sådan mindre attraktiv för rekonstruktioner av företag än<br />
den är nu. Vid sin granskning av konkurslagens bestämmelse om fortsatt drift av<br />
gäldenärens rörelse fann utredningen att den inte är av avgörande betydelse för<br />
om en rekonstruktion kommer till stånd. Praktiskt sett är bestämmelsens egentliga<br />
funktion att tillhandahålla den formella konkursrättsliga ramen för den vidare<br />
driften. Oavsett om driften fortsätter eller inte är det – enligt utredningen – i<br />
stället det ekonomiska utfallet för borgenärerna av konkursen som i första hand<br />
är avgörande för om man väljer att rekonstruera ett företag genom konkurs.<br />
Genom förmånsrättsordningen avgörs hur ett konkursbos tillgångar fördelas<br />
mellan borgenärerna. Oavsett om konkursgäldenärens rörelse med hjälp av garantin<br />
drivs vidare under konkursen eller inte skall en fördelning av boets tillgångar<br />
ske. I den mån rörelsen drivs vidare kan det sägas att förmånsrättsordningens<br />
betydelse ökar eftersom den i detta fall även avgör fördelningen av de<br />
värden som den fortsatta driften frambringar. Närmare bestämt har förmånsrättsordningen<br />
betydelse för vilken eller vilka kategorier av förmånsberättigade<br />
borgenärer som tjänar på en rekonstruktion genom konkurs.<br />
Lönegarantiutredningen ansåg att eventuella åtgärder måste riktas mot borgenärer<br />
som har fordringar förenade med förmånsrätt på grund av företagshypotek.<br />
Sådana borgenärer har ju rätt till utdelning i konkurs framför borgenärer<br />
vars fordringar är förenade med någon av de andra förmånsrätterna. Till det<br />
kommer att fordringar förenade med förmånsrätt på grund av företagshypotek<br />
nästan uteslutande härrör från finansieringen av det företag som skall rekonstrueras<br />
genom konkursen. Dessa omständigheter gör enligt Lönegarantiutredningen<br />
att banker och andra kreditgivare som innehar företagshypotek måste anses<br />
ha ett förhållandevis större ekonomiskt intresse av rekonstruktioner genom konkurs<br />
än andra borgenärer.<br />
En förändring av det ekonomiska utfallet av en konkurs bör – anförde Lönegarantiutredningen<br />
– innebära att det för banker och andra kreditgivare blir mera<br />
förmånligt än för närvarande att företag med ekonomiska svårigheter rekonstrueras<br />
utan konkurs. Eftersom fördelningen av ett konkursbos tillgångar i första<br />
hand styrs av förmånsrättsordningen tillgodoses syftet att stimulera till rekonstruktioner<br />
utan konkurs bäst genom en ändring av förmånsrättsordningen. Den
208 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ändring som enligt Lönegarantiutredningen borde övervägas är att ge vad utredningen<br />
betecknade som fordringar på produktiv lön bästa förmånsrätt. Övriga<br />
lönefordringar skulle få kvarstå med nuvarande placering i förmånsrättsordningen,<br />
dvs. med förmånsrätt efter företagshypotek och skatter. Med produktiva<br />
löner avsåg utredningen löner för sådant arbete som lagts ned på egendom som<br />
omfattas av företagshypotek och därigenom typiskt sett är till nytta för den som<br />
innehar företagshypotek. Med hänsyn härtill torde praktiskt taget allt arbete som<br />
utförts före konkursen vara produktivt. Beträffande arbete under själva konkursen<br />
ansåg Lönegarantiutredningen att det var nödvändigt att fastställa en schablon<br />
för hur stor del av lönefordringarna som skall betraktas som produktiv.<br />
Med hänsyn till vad som erfarenhetsmässigt gäller beträffande rörelsedrift under<br />
konkurs ansåg utredningen det lämpligt att en lönefordran betraktas som produktiv<br />
t.o.m. den tidpunkt då en arbetstagares uppsägningstid under konkursen<br />
löpt två månader.<br />
Lönegarantiutredningen diskuterade i sina överväganden bl.a. vilka återverkningar<br />
det kan få för banker och andra kreditgivare om fordringar på produktiv<br />
lön ges bästa förmånsrätt. Beträffande frågan om kreditgivningen till företag<br />
behöver påverkas av en ändrad förmånsrättsordning uttalade utredningen följande<br />
(s. 155 f).<br />
Vissa hållpunkter för en bedömning av återverkningarna för banker och andra<br />
kreditgivare finns i konkursstatistiken. Av statistiken för 1986/87 kan sålunda<br />
utläsas att antalet företagskonkurser uppgick till 6 015 och att 67 %<br />
eller 4 046 av dessa saknade anställda. För sådana företag saknar givetvis en<br />
ändring i förmånsrättsordningen betydelse från rekonstruktionssynpunkt.<br />
Beträffande företagskonkurser med anställda framgår av 1986/87 års konkursstatistik<br />
vidare att endast 152 företagskonkurser hade flera än 20 anställda<br />
årspersoner och att, å andra sidan, något flera än 1 300 företagskonkurser<br />
hade högst 5 anställda årspersoner. Till bilden hör också att den mindre<br />
andelen företagskonkurser med flera än fem anställda i grova drag hade<br />
drygt 70 % av alla dem som är anställda i konkursföretag.<br />
Det nu anförda visar att ändringen i förmånsrättsordningen kan få effekt i<br />
ett jämförelsevis litet antal företagskonkurser. Det hävdas häremot att man<br />
inte på förhand vet vilka företag som går i konkurs och att man av den anledningen<br />
måste ta hänsyn till företagshypotekets försämrade förmånsrätt vid<br />
all kreditgivning mot säkerhet av företagshypotek. Ett sådant synsätt från<br />
kreditgivarnas sida står emellertid inte i en rimlig proportion till vad saken<br />
handlar om. Det visar en jämförelse mellan t.ex. det mindre antal konkursföretag<br />
som nu är i fråga och det totala antalet företag med anställda som beräknas<br />
använda företagshypotek som kreditsäkerhet eller 75 000. Detsamma<br />
gäller en jämförelse mellan storleken på de ökade kreditförluster som kreditgivarna<br />
kan komma att drabbas av och deras totala utlåning mot säkerhet av
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 209<br />
företagshypotek. Ökningen av kreditförlusterna kan högst uppgå till de besparingar<br />
som lönegarantifonden gör vid en ändrad förmånsrättsordning.<br />
Som strax skall anges uppskattar utredningen besparingarna till ca 200 miljoner<br />
per budgetår. Den totala utlåningen mot säkerhet av företagshypotek<br />
är, å andra sidan, såvitt avser banker drygt 70 miljarder kronor.<br />
Utredningen anser med hänsyn till det anförda att återverkningarna på kreditgivningen<br />
mot säkerhet av företagshypotek därför rimligen bör bli förhållandevis<br />
begränsade. Kreditgivarna torde även framdeles i ungefär samma<br />
omfattning som nu komma att lämna ut lån mot säkerhet av företagshypotek.<br />
Vad gäller frågan om uppföljningen av krediter mot säkerhet av företagshypotek<br />
anförde Lönegarantiutredningen följande (s. 152 f).<br />
I motsats till andra borgenärer har bankerna de grundläggande förutsättningarna<br />
för kredituppföljning. Genom ett utbyggt kontorsnät finns bankerna nära<br />
företaget och kan genom att följa utvecklingen av företagens kreditengagemang<br />
få tidiga varningssignaler. Mot den här bakgrunden är det inte orimligt<br />
om bankerna får ta på sig ett ökat ansvar beträffande bevakningen av företagen.<br />
Det torde dessutom förhålla sig så, att bankerna är bäst skickade att<br />
fullgöra en ändamålsenlig och effektiv kreditbevakning om man ser till både<br />
personella och övriga resurser. Synpunkter av det här slaget har för övrigt<br />
framförts av kreditmannaföreningarna i landet vid en uppvaktning hos utredningen.<br />
Bland föreningens medlemmar, som utgörs av leverantörer, räknar<br />
man nämligen med att kunna dra nytta av en skärpt kreditbevakning från<br />
bankernas sida. Den bakomliggande tanken är att leverantörerna genom bankernas<br />
skärpta kreditbevakning tidigare skall få kännedom om eventuella<br />
ekonomiska svårigheter hos kundföretagen och därigenom kunna minska<br />
kreditförlusterna.<br />
En ändrad förmånsrättsordning kan nu antas leda till att banker och andra<br />
kreditgivare kommer att effektivisera sin kredituppföljning i syfte att förhindra<br />
konkurs och ett försämrat ekonomiskt utbyte av en sådan. I bästa fall<br />
kommer man att ingripa i större omfattning än för närvarande innan företaget<br />
har körts i botten. Även när detta inte är fallet kan för övrigt kreditgivarna<br />
få anledning att föredra en rekonstruktion utan konkurs framför en genom<br />
konkurs. Kreditgivarna får alltså ett eget intresse av att kostnaderna för rekonstruktioner<br />
av företagen hålls nere så långt det nu är möjligt. Bankernas<br />
och de andra kreditgivarnas incitament för kredituppföljning ökar med andra<br />
ord (jfr Ds I 1981:25).<br />
Eftersom syftet med den statliga lönegarantin är att skydda arbetstagarna vid<br />
arbetsgivarens konkurs övervägde utredningen även de återverkningar som en<br />
ändrad förmånsrätt kan ge upphov till när det gäller arbetstagarna. Utredningen
210 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
underströk att ändringen i förmånsrättsordningen inte medför någon försämring<br />
när det gäller garantins tillämplighet och omfattning. En annan fråga är om en<br />
ändrad förmånsrättsordning kommer att få återverkningar på antalet arbetstillfällen.<br />
I detta sammanhang erinrade utredningen om att kreditgivarnas utlåning<br />
till företagen enligt utredningens ovan redovisade bedömning inte kommer att<br />
påverkas. Några negativa återverkningar på antalet arbetstillfällen behöver därför<br />
inte uppstå i det avseendet. I fråga om den skärpning av kredituppföljningen<br />
som förslaget förväntas medföra torde återverkningarna, enligt utredningens<br />
uppfattning, vara positiva. Det förhåller sig nämligen så att rekonstruktioner<br />
som vidtas i ett tidigare skede har bättre förutsättningar att lyckas än sådana<br />
rekonstruktioner som företas i ett senare sked. Detta förhållande bör i sin tur<br />
innebära att arbetstillfällena i de här företagen kan räddas i vidare omfattning än<br />
för närvarande.<br />
Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan kom utredningen<br />
fram till att det från samhällsekonomisk synpunkt framstår som lämpligt att<br />
ändra förmånsrättsordningen så att fordringar på produktiv lön ges bästa förmånsrätt.<br />
Det betydde vidare att utredningen ansåg att garantins nuvarande gynnande<br />
av konkursformen leder till en snedvridning vid valet av form för rekonstruktioner<br />
av företag som går dåligt. Sammanfattningsvis stannade alltså utredningen<br />
för en förmånsrättsordning av följande utseende.<br />
1. Fordringar på produktiv lön.<br />
2. Företagshypotek.<br />
3. Skattefordringar.<br />
4. Övriga lönefordringar.<br />
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av de sakkunniga Kent Brorsson<br />
(Svenska arbetsgivareföreningen), Stig Carlsson och Per-Olof Ekeberg<br />
(Landsorganisationen i Sverige), Peter Hohenstein och Anders Hult (Tjänstemännens<br />
centralorganisation) samt experterna P.G. Persson (Svenska Bankföreningen)<br />
och Anders Åberg (Småföretagens Riksorganisation). I yttrandet avstyrktes<br />
utredningens förslag. Som skäl härför anfördes bl.a. att ett genomförande<br />
av förslaget kommer att innebära att huvuddelen av de drygt 75 000 företag<br />
med anställda som har lån mot säkerhet i företagshypotek kommer att bli tvungna<br />
att ställa kompletterande säkerhet. De riskerar annars att få sina lån uppsagda.<br />
På kort sikt skulle förslaget medföra en betydande oro på kreditmarknaden.<br />
Många företag kommer under lång tid inte att kunna överblicka om de kan finansiera<br />
sin verksamhet eller vilka kreditkostnader de har att kalkylera med,<br />
hette det i yttrandet. I ett antal fall kommer företagen inte att kunna uppfylla<br />
kraven på utökat säkerhetsunderlag. Där dessa företag kan ordna en alternativ<br />
finansiering kommer detta säkerligen att medföra högre kreditkostnader. Följden<br />
blir att ett antal företag blir tvungna att göra inskränkningar eller andra förändringar<br />
i verksamheten. I vissa fall kommer företagen inte att klara den försämring<br />
av kapitalförsörjningen som utredningens förslag omedelbart leder till. Man
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 211<br />
måste med andra ord utgå ifrån att en del företag av detta skäl tvingas lägga ned<br />
sin verksamhet vilket, hävdades det i yttrandet, i första hand kommer att drabba<br />
små och medelstora företag. Särskilt kan nyetablerade företag hamna i riskzonen.<br />
Beträffande förslagets effekter på lång sikt anfördes i det särskilda yttrandet<br />
att kreditgivningen till företagen med säkerhet kommer att påverkas. Bankerna<br />
och andra kreditgivare kommer antingen att avstå från att medverka vid kreditgivningen<br />
eller också att ta ut en högre räntekostnad än för närvarande vilket får<br />
till följd att företagens utvecklingsmöjligheter försämras. Det blir svårare att<br />
starta nya företag, att vidareutveckla en verksamhet och att lokalisera en rörelse<br />
till andra orter. I yttrandet underströks vidare att företagen i takt med den tekniska<br />
utvecklingen blir alltmer kapitalintensiva. Vidare anfördes att det är uppenbart<br />
att just den typ av företag – mindre, medelstora och nystartade – som<br />
statsmakterna genom olika medel vill gynna och vars utveckling är av stor vikt<br />
för samhället, är de företag som har svårast att ställa annan säkerhet än företagshypotek.<br />
De försämrade möjligheterna att erhålla kredit till följd av företagshypotekets<br />
försvagade kreditvärde kommer att få betydande konsekvenser<br />
för den här gruppen av företag. Med all sannolikhet kommer det att inverka<br />
menligt på näringslivets förmåga till förnyelse och därigenom negativt påverka<br />
ekonomins tillväxt. I yttrandet gjordes gällande att de ovan nämnda negativa<br />
följderna för företagen naturligtvis får återverkningar för de anställda och sysselsättningen<br />
i stort. I de fall där företag på grund av bristande tillgång på kapital<br />
inte kommer till stånd, inte kan vidareutvecklas eller inte kan fortsätta driften<br />
kommer sysselsättningstillfällen att gå förlorade. Förslaget står också från regionalpolitisk<br />
synpunkt i motsatsställning till samhällets strävanden, hette det i<br />
yttrandet. I vissa regioner har det nämligen visat sig svårt – och ibland omöjligt<br />
– att sälja industrifastigheter. Eftersom fastighetsinteckningar i sådana delar av<br />
landet fått minskad betydelse och företagshypotekens betydelse ökat skulle en<br />
försämring av företagshypotekets ställning i särskilt hög grad minska företagens<br />
kreditmöjligheter i dessa regioner.<br />
Som ett ytterligare argument mot förslaget anfördes att statsmakterna de senaste<br />
tio åren inriktat sin politik på att förbättra småföretagens lånemöjligheter<br />
inte minst genom att successivt stärka företagshypoteket som säkerhet. Ett genomförande<br />
av utredningens förslag strider enligt yttrandet helt mot dessa intentioner.<br />
I samband härmed erinras om följande yttrande av departementschefen i
212 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
prop. 1975/76:12, s. 26, för en förbättring av den dåvarande företagsinteckningens<br />
ställning i förmånsrättshänseende i konkurs i anledning av den då nyss införda<br />
anställningsskyddslagen och dess påverkan på företagens latenta lönefordringar<br />
med åtföljande reduktion av den inteckningsbara egendomens värde.<br />
För att ett företag skall kunna drivas och utvecklas måste det kunna få tillgång<br />
till kredit. Detta är av stor vikt inte bara för företaget självt utan också<br />
för de anställda. Om företagen tillförsäkras goda kreditmöjligheter, tryggas<br />
deras fortbestånd och utveckling och därmed även sysselsättningen. Det är<br />
tydligt att framförallt de mindre och medelstora företagens kreditmöjligheter<br />
har försämrats till följd av den ståndpunkt Bankinspektionen mot bakgrund<br />
av banklagens krav på betryggande säkerhet har intagit i frågan om företagsinteckningens<br />
värde som kreditsäkerhet efter införandet av lagen om anställningsskydd.<br />
Det är angeläget att man får till stånd en ändring därvidlag<br />
så att dessa företags kreditmöjligheter tryggas.<br />
Vidare erinrades om att Lagutskottet i betänkandet LU 1983/84:36 i samband<br />
med behandlingen av förslaget till lag om företagshypotek anförde, att departementschefens<br />
uttalande enligt utskottets mening alltjämt ägde giltighet, samt<br />
tillade: Syftet med den nu föreliggande propositionen är bl.a. att ytterligare stärka<br />
företagshypotekets kreditvärde, något som torde få stor betydelse inte minst<br />
för de små och medelstora företagen som ofta inte har någon annan säkerhet att<br />
erbjuda än företagshypotek.<br />
I det särskilda yttrandet underströks att det är uppenbart att mycket starka<br />
skäl skall till för att en ändring i förmånsrättsordningen skall vidtas såvitt gäller<br />
förhållandet mellan löneprivilegiet och företagshypotek. Enligt den uppfattning<br />
som kommer till uttryck i yttrandet har utredningen inte kunnat belägga att det<br />
föreligger en snedvridning i valet av rekonstruktionsform som motiverar förändrade<br />
regler. I yttrandet ställde man sig även tveksam till tanken att en omkastning<br />
av förmånsrättsordningen i sig skulle medföra effektivare kredituppföljning<br />
från bankernas sida.<br />
Experten P.G. Persson uttalade i ett särskilt yttrande utöver vad som anförts i<br />
det gemensamma yttrandet bl.a. följande. Om förslaget genomförs kommer företagsinteckningens<br />
värde som kreditsäkerhet att minska vilket i sin tur leder till<br />
en minskad kreditgivning mot företagsinteckning. Företags-inteckningens förmånsrätt<br />
framför lönefordringarna har inte inneburit någon konkursdrivande<br />
effekt vid kreditgivarnas val av åtgärd vid ekonomisk kris för kredittagare. Enligt<br />
hans uppfattning har bankerna en klar ambition att undvika konkurs och<br />
medverka till rekonstruktion utan konkurs. Bankerna har t. ex. i stor utsträckning<br />
bidragit till att underlätta ackordsförfarande genom att vara ackordscentralerna<br />
behjälpliga med att utveckla ett system för avveckling av företagsintecknad
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 213<br />
rörelse utan att företagsinteckningshavarnas säkerhet urvattnas. Förfarandet har<br />
varit ägnat att minska deras intresse av att framtvinga en konkurs.<br />
I yttrandet kritiserades vidare påståendet att en omkastning av förmånsrättsordningen<br />
skulle medföra ett incitament för bankerna till en bättre kreditprövning<br />
och kredituppföljning med följande motivering. Bankerna lägger självklart<br />
den största vikt vid såväl sin kreditprövning som sin kredituppföljning. Med de<br />
ökade kreditförluster bankerna har fått vidkännas under senare år har bägge<br />
dessa moment intensifierats i bankverksamheten. Det är fåfängt att tro att t.ex.<br />
kredituppföljningen skulle kunna förbättras ytterligare till undvikande av konkurser<br />
enbart till följd av de större risker bankerna skulle utsättas för genom en<br />
ändrad förmånsrättsordning.<br />
Lönegarantiutredningens betänkande remitterades inte utan överlämnades till<br />
Insolvensutredningen för förnyade överväganden.<br />
6.3.2 Insolvensutredningen<br />
Även Insolvensutredningen föreslog att fordringar på s.k. produktiv lön skulle<br />
ges förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek. Med produktiv<br />
lön avsåg utredningen lönefordringar före konkurs och uppsägningslön<br />
för den tid under vilken gäldenärens verksamhet fortsätter efter konkursutbrottet,<br />
dock längst under två månader. Det huvudsakliga motivet bakom förslaget var<br />
att ändringen skulle förbättra möjligheterna att genomföra företagsrekonstruktioner.<br />
Enligt utredningens uppfattning borde kreditgivare med säkerhet i företagshypotek<br />
ges ökade incitament att följa och ingripa i utvecklingen hos ett<br />
företag som är på väg in i en ekonomisk kris. Härigenom skulle skapas bättre<br />
förutsättningar för att få till stånd en rekonstruktion av företaget utan konkurs<br />
och indirekt bättre utsikter för de oprioriterade borgenärerna att få betalt.<br />
Insolvensutredningen erinrade om att det tidigare förts fram flera förslag som<br />
på ett eller annat sätt går ut på att genom viss beskärning av företagshypotekets<br />
starka ställning tillgodose syftet att främja rekonstruktion utan konkurs. Mot en<br />
ändring av nu berört slag har, enligt utredningen, anförts framför allt tre argument:<br />
den kan försvåra för små och medelstora företag att få kredit mot säkerhet<br />
i företagshypotek, den kan skapa problem beträffande befintliga krediter av sådant<br />
slag och den kan medföra negativa effekter för sysselsättningen. Beträffande<br />
dessa argument uttalade Insolvensutredningen följande (SOU 1992:113 s.<br />
325 f.).<br />
Vad först gäller en tänkt lagändrings inverkan på sysselsättningen menar utredningen<br />
att det är svårt att mäta effekter av sådant slag, Man måste beakta<br />
att en lagändring har två sidor. Å ena sidan kan den inverka exempelvis på<br />
en planerad expansion av ett företag som inte fullt ut utnyttjat möjligheten att
214 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
använda näringsverksamheten som belåningsunderlag men på grund av lagändringen<br />
inte kan anställa flera personer. Å andra sidan kan effekten på ett<br />
borgenärsföretag, t.ex. en underleverantör, vara den motsatta, nämligen att<br />
ge möjlighet för detta företag att expandera och utnyttja ytterligare arbetskraft<br />
eller – om läget för underleverantören varit kritiskt på grund av hotande<br />
konkursförluster – åtminstone behålla befintlig personal och undvika egen<br />
konkurs. Utredningen anser därför att detta argument inte har tillräcklig styrka<br />
för att man skall avstå från en lagändring som i övrigt kan ha positiva effekter.<br />
Något annorlunda förhåller det sig med de invändningar som rests med<br />
tanke på konsekvenserna för kreditgivningen. Det är svårt att bortse från att<br />
en inskränkning i den erbjudna säkerhetens värde kan åtminstone i någon utsträckning<br />
påverka företagens möjligheter att få och vidmakthålla kredit mot<br />
säkerhet i företagshypotek. Eventuella negativa effekter blir beroende av inskränkningens<br />
storlek. Hålls denna på en nivå som inte mera avsevärt ändrar<br />
säkerhetens värde, är det svårt att se att följderna för kreditgivningen skulle<br />
bli så långtgående. Det är alltså av avgörande betydelse vilken inriktning en<br />
reform får.<br />
Till betänkandet fogades ett särskilt yttrande av sakkunniga Bengta Ljung<br />
(Svenska Bankföreningen). I yttrande avstyrktes förslaget att försämra företagshypoketets<br />
ställning i förhållande till vissa lönefordringar. Som skäl härför anfördes<br />
bl.a. följande (bet. s. 461).<br />
De skäl som utredningen åberopar för att till fördel för institutet företagsrekonstruktion<br />
försämra företagshypotekets förmånsrättsläge är inte hållbara.<br />
Sålunda framhålls bl.a. att den föreslagna ändringen skulle utgöra ett effektivt<br />
medel för att förmå bankerna med säkerhet i företagshypotek att, på ett<br />
tidigare stadium än nuvarande regelsystem ger anledning till, ingripa i utvecklingen<br />
hos ett krisföretag i stället för att passivt avvakta utgången av ett<br />
rekonstruktionsförsök genom andra intressenter. Detta är en felaktig bild av<br />
bankernas inställning till kredittagares obestånd. Oberoende av säkerhetsinnehav<br />
spelar bankerna en betydande roll vid rekonstruktioner. Bankerna är i<br />
högsta grad intresserade av att kredittagarna skall kunna fortsätta sin verksamhet<br />
och bibehålla affärskontakterna med banken. Det är alltså en illusion<br />
att tro att genomförandet av förslaget skulle innebära en press på bankerna<br />
att i ännu högre grad än tidigare deltaga i rekonstruktionsförsök.<br />
I yttrandet anfördes sammanfattningsvis att förslaget inte innebär någon förbättring<br />
av förutsättningarna för rekonstruktion av företaget, utan i stället försämrade<br />
möjligheter för företag att erhålla krediter för sin rörelse. En försämring som
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 215<br />
ytterst inverkar menligt på företagandet och därigenom får negativa effekter på<br />
sysselsättningen.<br />
Insolvensutredningens förslag har varit föremål för remissbehandling. De<br />
flesta remissinstanser tillstyrkte eller lämnade utan invändningar utredningens<br />
förslag att fordringar avseende s.k. produktiv lön skulle ges förmånsrätt framför<br />
fordringar med säkerhet i företagshypotek. Flera remissinstanser var emellertid<br />
negativa till förslaget, däribland Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid<br />
Uppsala universitet, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Sveriges<br />
Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Företagarnas Riksorganisation.<br />
I propositionen om företagsrekonstruktion (prop. 1995/96:5 s. 124 ff) anförs<br />
att det enligt regeringens mening finns skäl som talar för att förmånsrättsordningen<br />
ändras, men att det samtidigt finns viktiga invändningar mot Insolvensutredningens<br />
förslag. Således kan det, enligt propositionen, med fog ifrågasättas<br />
om den föreslagna ändringen verkligen medför att bankernas engagemang i rekonstruktionsförsök<br />
ökar i någon betydande utsträckning. I många fall torde<br />
bankerna ha små möjligheter i praktiken att agera för att påskynda en önskvärd<br />
rekonstruktion. En intensivare bevakning av företagskrediterna förutsätter också<br />
resursinsatser som är kostnadskrävande för bankerna. Sådana kostnader övervältras<br />
i praktiken på hela eller delar av låntagarkollektivet. Det är, heter det<br />
vidare i propositionen, inte säkert att bankerna skulle betrakta en sådan bevakning<br />
som lönsam vid en samlad bedömning. I många fall torde bankerna välja att<br />
i stället kräva kompletterande säkerheter i syfte att bibehålla den tidigare säkerhetsnivån.<br />
Det påpekas att Insolvensutredningen inte har presenterat någon<br />
analys av dessa frågor.<br />
I propositionen framhålls vidare att det råder delade meningar i frågan om<br />
bankerna borde bevaka sina utestående krediter mer aktivt än som sker i dag.<br />
Många remissinstanser menar att bankerna är för passiva, medan andra anför<br />
att det är svårt att i dagsläget hävda att bankerna inte tillräckligt aktivt bevakar<br />
och följer upp sina beviljade krediter.<br />
Betydelsen av 2 kap. 13 § första stycket bankrörelselagen (1987:617) behandlas<br />
i propositionen. Enligt nämnda bestämmelse får en bank avstå från<br />
"betryggande säkerhet" vid kreditgivning endast om den kan anses obehövlig<br />
eller om det annars finns särskilda skäl. Om bankerna skall kunna efterleva dessa<br />
regler måste de, vid en försämring av företagshypoteket, i många fall begära<br />
kompletterande säkerhet av annat slag. Behåller de samma eller i stort sett samma<br />
säkerhetsnivå, uppkommer inte över huvud taget den effekt som utredningen<br />
eftersträvar.<br />
I propositionen framhålls också att utredningens förslag kan få negativa effekter.<br />
Nyupplåningen kan komma att försvåras för de företag som är beroende<br />
av företagshypotek som säkerhet. Det sker genom att företagshypotekets värde<br />
som säkerhet försämras och genom att företagen i fråga därmed inte kan medges
216 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
krediter i samma omfattning som tidigare. Enligt propositionen är de som kan<br />
komma att drabbas främst små och medelstora företag, och då inte minst tjänsteproducerande<br />
företag där antalet anställda är stort. Vidare kan förslaget medföra<br />
att många företag med befintliga lån kan bli tvungna att ställa kompletterande<br />
säkerhet för att inte få lånen uppsagda. På kort sikt kan detta förorsaka<br />
oro på kreditmarknaden. Det är enligt propositionen diskutabelt att försämra<br />
dagens ordning – som är gynnsam för företagsamheten i landet över huvud taget<br />
– för att förbättra förutsättningarna för rekonstruktion av de jämförelsevis få<br />
företag som blir aktuella för ett sådant förfarande. <strong>Regeringen</strong>s slutsats är att<br />
förslaget i sin nuvarande utformning inte för närvarande bör genomföras. Förändringar<br />
i förmånsrättsordningen i den riktning som utredningen föreslagit bör<br />
emellertid studeras vidare.<br />
6.3.3 Riksdagen<br />
I riksdagen har förslag om att lönefordringar skall flyttas upp före företagshypotek<br />
i förmånsrättsordningen väckts bl.a. i samband med att lagen om företagshypotek<br />
infördes (se prop. 1983/84:128 och bet. LU 1983/84:36). Riksdagen<br />
erinrade då om de uttalanden som inför 1976 års lagändring hade gjorts<br />
angående det angelägna i att trygga företagens kreditmöjligheter och menade att<br />
en ändring skulle allvarligt försämra företagshypotekets kreditvärde. Därmed<br />
skulle det också komma i konflikt med de syften som låg bakom propositionen<br />
om en ny lag om företagshypotek. Vidare uttalades att en förändring i förmånsrättsordningen<br />
skulle medföra mycket besvärliga övergångsproblem.<br />
I lagutskottets betänkande 1996/97:LU19, Löneskyddet vid konkurs, behandlas<br />
sex motioner som berör frågor om arbetstagarnas löneskydd vid konkurs.<br />
Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) anför i motion L306 att det nuvarande<br />
maximibeloppet innebär att arbetstagare vid konkurs kan drabbas av<br />
synnerligen betydande inkomstförluster, särskilt om han dessutom har semester<br />
innestående. Enligt motionärernas mening bör beloppet höjas. Vidare anser motionärerna<br />
att möjligheterna att utfå semesterersättning skall förbättras. Den<br />
nuvarande tidsfristen på tre månader för förfallna lönefordringar är enligt motionärerna<br />
alltför kort och bör utökas till åtminstone sex månader. När det gäller<br />
karensregeln anser motionärerna att denna skall upphävas. Därutöver anser<br />
motionärerna att frågan om lönefordringars placering i förmånsrättsordningen<br />
borde övervägas. Enligt motionärernas mening är det inte orimligt att tänka sig<br />
att fordringsägare som har säkerhet skulle bli mindre benägna att begära företag<br />
med tillfälliga likviditetsproblem i konkurs om deras förmånsrätt fick en annan<br />
placering i förmånsrättsordningen. Mot bakgrund av det anförda yrkas i motio-
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 217<br />
nen tillkännagivande om en översyn av gällande regler för arbetstagares förmånsrätt<br />
vid konkurs samt av lönegarantin.<br />
I motion L305 anför Rune Evensson och Ingvar Johnsson (båda s) att det<br />
nuvarande maximibeloppet på 100 000 kr bör höjas. I motionen redovisas exempel<br />
som enligt motionärernas mening visar att den nuvarande begränsningen<br />
innebär att många normalinkomsttagare inte ersätts fullt ut. Vidare anförs att det<br />
är förenat med stora svårigheter att få vissa arbetsgivare försatta i konkurs, vilket<br />
för många arbetstagare innebär risker för ytterligare förluster av lönefordringar.<br />
I motionen begärs ett tillkännagivande om att maximibeloppet för lönegarantin<br />
bör höjas.<br />
Christina Axelsson (s) kritiserar i motion L315 de lagändringar som kommit<br />
till stånd under senare år i lönegarantin. Maximigränsen har inneburit att många<br />
arbetstagare gått miste om innestående lönefordringar, uppsägningslön och semesterersättning.<br />
De ändrade reglerna rörande semesterersättning har lett till att<br />
de anställda tar ut sin sparade semester när arbetsgivaren börjar få ekonomiska<br />
problem, vilket försämrar arbetsgivarens ekonomi ytterligare. Tremånadersfristen<br />
i 12 § förmånsrättslagen har lett till att konkursförfaranden måste inledas<br />
omedelbart när arbetsgivaren dröjer med löneutbetalningar. Till följd härav har<br />
det blivit omöjligt att bevilja anstånd med betalningar av lönefordran, även i de<br />
fall där det finns möjligheter att företaget på sikt skulle klara upp sin ekonomi.<br />
Enligt motionärens mening behövs en utredning som belyser hur en ändring av<br />
lagstiftningen kan förbättra villkoren för anställda vid konkurser.<br />
I motion L307 av Kurt Ove Johansson och Ingemar Josefsson (båda s) erinras<br />
om att lönegarantisystemets uppgift är att skydda arbetstagare i det utsatta<br />
läget då arbetsgivaren försätts i konkurs. Motionärerna anser att de ändringar<br />
som infördes i lönegarantilagstiftningen år 1994 inneburit oacceptabla konsekvenser<br />
för den enskilda arbetstagaren. Från att ha tillhört den mest gynnade kategorin<br />
i arbetsgivarens konkurs får arbetstagaren numera, enligt motionärernas<br />
uppfattning, inte ens ersättning för produktivt arbete som gynnat övriga borgenärer.<br />
I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära en utredning<br />
om vad i motionen anförts om löntagarnas utsatta ställning vid konkurser.<br />
Lisbeth Staaf-Igelström (s) anför i motion L303 att de våren 1994 beslutade<br />
ändringarna i lönegarantilagstiftningen inneburit att människor som arbetar i<br />
småföretag drabbats hårdare än de som arbetar i stora företag. Vid arbete i småföretag<br />
uppstår ofta en annan relation mellan arbetstagare och arbetsgivare vilket<br />
innebär att den anställde avvaktar med att ställa krav. Genom de begränsningar<br />
som numera gäller i fråga om lönefordringar kan arbetstagaren gå miste<br />
om ersättning. Med hänsyn till det anförda anser motionären att det är påkallar<br />
med en översyn av lönegarantilagen i syfte att förbättra situationen för de arbetstagare<br />
som är anställda i småföretag. I motionen yrkas tillkännagivande av<br />
vad som sålunda anförts.
218 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
I motion L313 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas tillkännagivande om införande<br />
av en särskild konkursförsäkring som skall ersätta det nuvarande lönegarantisystemet.<br />
Motionen innehåller en utförlig redovisning av förslaget, som<br />
innebär att lönegaranti inte skall utgå om konkursföretagets verksamhet drivs<br />
vidare under konkursen. Därigenom faller, enligt motionärernas mening, ett viktigt<br />
incitament till att använda konkursinstitutet i stället för att söka rekonstruera<br />
företaget. Konkursförvaltaren erhåller inte några konkurrensfördelar i förhållande<br />
till övriga företag på marknaden. Dessutom blir, enligt motionärernas<br />
mening, företagsrekonstruktion mer attraktivt som ett alternativ till konkurs<br />
eftersom möjligheten att erhålla gratis lönefinansiering genom konkurs täpps till.<br />
I motionen är förslagen sammanfattade enligt följande: Lönegarantin skall inte<br />
utgå till konkursbon som bedriver fortsatt verksamhet. Därigenom skulle dagens<br />
subventioner av konkursbon som snedvrider konkurrensen upphöra. I och med<br />
att lönegaranti inte utgår till konkursbon med fortsatt verksamhet elimineras ett<br />
av de incitament som finns för att utnyttja konkursinstitutet i stället för andra<br />
möjligheter till rekonstruktion. Förmånsrättsordningen bör förändras så att den<br />
personal som utnyttjas vid fortsatt drift i konkurser i stället för lönegaranti får<br />
sådan förmånsrätt för sina fordringar att de tryggt kan fortsätta att arbeta åt<br />
konkursboet. Eftersom staten inte längre skall betala lönegaranti till konkursbon<br />
som bedriver fortsatt verksamhet får staten i sin tur inte några återkrav gentemot<br />
konkursbon avseende utbetald lönegaranti. Följaktligen kommer kopplingen<br />
mellan statens förmånsrätt för utbetald lönegaranti och arbetstagarnas lönegarantiberättigade<br />
belopp att försvinna. Företagshypotek bör även omfatta bankoch<br />
kassatillgodohavanden. Därigenom uppnås bättre möjligheter för innehavare<br />
av företagshypotek att kunna förvissa sig om värdet av säkerheten, särskilt vid<br />
företagsrekonstruktion. Överlåt till försäkringskassorna att administrera konkursförsäkring<br />
på samma sätt och på samma ersättningsnivå som sjukförsäkringen<br />
för de konkurser där verksamheten inte fortsätter. Administrativa samordningsfördelar<br />
skulle uppnås samtidigt som arbetstagarna i konkurs får att<br />
göra med ett system och en organisation som de redan är bekanta med.<br />
Lagutskottet avstyrkte motionerna L303, L305, L306, L307 och L315, med<br />
hänvisning till att önskemålen hänförliga till karensregeln tillgodoses genom<br />
utskottets ställningstaganden i denna del (jfr prop. 1996/97:102) samt att det<br />
beträffande övriga frågor inte finns skäl att föregripa Förmånsrättskommitténs<br />
utredningsarbete.<br />
När det gäller motion L313 erinras om att utskottet i samband med förslaget<br />
till lag om företagsrekonstruktion avstyrkt en motion med liknande yrkande med<br />
hänvisning till Fömånsrättskommitténs arbete (bet. 1995/96:LU11). Vidare hänvisas<br />
till att Arbetsmarknadsdepartementet förklarat sig kunna ansluta sig till<br />
den uppfattning som förts fram i motion L313 om att det är viktigt att konkursbon<br />
inte med hjälp av lönegarantin erhåller påtagliga konkurrensfördelar i förhållande<br />
till andra företag på marknaden. Uppfattningen ligger för övrigt i linje
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 219<br />
med arbetsmarknadsutskottet uttalande i yttrandet 1993/94:AU7y att regelsystemet<br />
som kommer i tillämpning vid en konkurs bör vara så utformade att inverkan<br />
på konkurrensen minimeras. Inte heller får lönegarantin, anför arbetsmarknadsutskottet<br />
vidare, bidra till att konkurs blir ett mer attraktivt alternativ än<br />
företagsrekonstruktion. Samtidigt är det, enligt arbetsmarknadsutskottets mening,<br />
väsentligt att lönegarantins grundläggande syfte uppnås, nämligen att ge<br />
ett socialt acceptabelt skydd för arbetstagares lönefordringar vid konkurs. Arbetsmarknadsutskottet,<br />
som utgick från att frågan om införande av en konkursförsäkring<br />
hör till de frågor som Förmånsrättskommittén skulle komma att utreda,<br />
trots att frågan inte uttryckligen nämns i kommittédirektiven, ansåg att motionen<br />
inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd.<br />
I utskottsbetänkandet erinras också om att justitieministern den 14 februari<br />
1997 besvarat en interpellation om konkursförsäkring vari frågan ställdes huruvida<br />
direktiven till Förmånsrättskommittén kunde sägas omfatta att kommittén<br />
även kan analysera och lämna förslag om en sådan försäkring. Justitieministern<br />
var dock inte beredd att i riksdagen uttala sig om den närmare innebörden av<br />
kommittédirektiven i de hänseenden som frågeställaren pekade på och anförde<br />
att det var viktigt att kommittén kunde slutföra sitt arbete i tid. Det sagda innebar,<br />
framhöll justitieministern, att hon inte var beredd att verka för att kommittén<br />
får ytterligare tilläggsdirektiv som kan påverka kommitténs möjligheter att<br />
slutföra sitt uppdrag inom angiven tid.<br />
Utskottet konstaterade att den ordning som förespråkas i motionen innefattar<br />
en genomgripande förändring av det nuvarande lönegarantisystemet. Frågor om<br />
ett frikopplande av lönegarantin från förmånsrätten samt en helt ny administration<br />
för systemet är emellertid inte nya, och utskottet anförde att det utgår från<br />
att frågan huruvida införande av en konkursförsäkring är en framkomlig väg<br />
kommer att beröras av Förmånsrättskommittén. I linje med vad justitieministern<br />
redovisat i sitt interpellationssvar är utskottet inte nu berett att förorda några<br />
formella tillkännagivanden eller andra åtgärder från riksdagens sida som skulle<br />
medföra behov av tilläggsdirektiv och därmed innebära risk för att kommittén<br />
inte skulle hinna slutföra sitt uppdrag inom den tid som föreskrivits i direktiven.<br />
Utskottet avstyrkte motionen under hänvisning till att man i första hand borde<br />
avvakta Förmånsrättskommitténs arbete innan några ställningstaganden från<br />
riksdagens sida kommer till stånd.<br />
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU14 behandlar sjutton motioner som tar<br />
upp olika insolvens- och utsökningsrättsliga frågor. Bengt Silfverstrand och Bo<br />
Nilsson (båda s) anför i motion 1997/98:L303 att det skedde alltför stora försämringar<br />
i arbetstagares löneskydd, bl.a. genom de ändringar i förmånsrättslagen<br />
som infördes den 1 juli 1994. Mot bakgrund av dessa försämringar bör en<br />
översyn göras av gällande regler för arbetstagares förmånsrätt och lönegarantin.<br />
Lagutskottet avstyrkte motionen med hänvisning till att resultatet av Fömåns-
220 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
rättskommitténs arbete inte bör föregripas genom några uttalanden eller andra<br />
åtgärder från riksdagens sida.<br />
6.3.4 Andra förslag<br />
Skrivelse från Grossistförbundet Svensk Handel<br />
I en skrivelse av den 14 oktober 1996 till justitieministern har Grossistförbundet<br />
Svensk Handel (Grossistförbundet) föreslagit att betalning enligt den statliga<br />
lönegarantin inte skall lämnas när konkursbon driver verksamheten vidare som<br />
ett led i avvecklingen av boet. I stället skall delar av lönefordringarna få bästa<br />
allmänna förmånsrätt. Grossistförbundet har vidare föreslagit att i de fall där<br />
konkursboet inte driver verksamheten vidare skall den statliga lönegarantin ersättas<br />
av en s.k. konkursförsäkring – efter mönster av den allmänna sjukförsäkringen<br />
– som skall hanteras av försäkringskassorna. Grossistförbundet har slutligen<br />
föreslagit att reglerna om underlaget för företagshypotek skall ändras så att<br />
bank- och kassamedel omfattas av säkerheten. Förslagets närmare utformning<br />
överensstämmer i sak med förslaget i motion 1996/97:L313 (se avsnitt 6.3.3).<br />
<strong>Regeringen</strong> fattade den 12 december 1996 följande beslut.<br />
<strong>Regeringen</strong> finner inte skäl att föreslå riksdagen en lagändring som innebär<br />
att den statliga lönegarantin skall ersättas av en s.k. konkursförsäkring. <strong>Regeringen</strong><br />
vidtar därför ingen åtgärd med anledning av framställningen i den<br />
delen. <strong>Regeringen</strong> beslutar att övriga delar av framställningen skall överlämnas<br />
till Kommittén om förmånsrätt vid konkurs, m.m. (Ju 1996:02).<br />
Ds 1994:37 Den svenska insolvensrätten – Några förslag till förbättringar<br />
inom konkurshanteringen m.m.<br />
Departementspromemorian utgör en rapport till Expertgruppen för studier i<br />
offentlig ekonomi (ESO) författad av advokaten Lars Söderqvist. Rapporten<br />
innehåller en rad förslag. Här återges endast förslag som rör lönegaranti och<br />
löneförmånsrätt.<br />
Lars Söderqvist redovisar i rapporten den kostnadsproportionaliseringsmetod<br />
som framgår av rättsfallet NJA 1982 s. 900 (Minitube-principen, se avsnitt<br />
7.1.5). Efter en beskrivning av rättsfallets innebörd anför Söderqvist att metoden<br />
har visat sig mycket svår att tillämpa. Utfallet sägs i hög grad bero på skönsmässiga<br />
bedömningar från konkursförvaltaren, och borgenärerna har således<br />
mycket svårt att förutse konsekvenserna av en fortsatt drift.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 221<br />
Denna osäkerhet medför, enligt rapporten, att borgenärer i stor utsträckning<br />
saknar möjlighet att bedöma ett ekonomiskt utfall i en konkurs jämfört med en<br />
rekonstruktion. Mot bakgrund härav föreslås att metoden avskaffas och ersätts<br />
med en tillämpning som innebär att såväl tillgångarna som finns före konkursbeslutet<br />
som tillgångarna som hänför sig till tiden därefter i sin helhet skall utdelas<br />
till borgenärerna i enlighet med förmånsrättslagens regler. De kostnader som inte<br />
hänför sig till företagsintecknad egendom, dvs. lönekostnader, skall utgöra massafordran.<br />
Härigenom saknas, enligt rapporten, anledning att upprätthålla kostnadsproportionaliseringsprincipen.<br />
När det gäller den tekniska lösningen föreslås att förmånsberättigade lönefordringar<br />
initialt skall täckas av lönegarantin, vilken dock endast skall vara att<br />
betrakta som en förskottering såvitt avser de anställda som ålagts arbetsplikt av<br />
konkursförvaltaren. Staten skall enligt förslaget innehålla en motsvarande massafordran<br />
i konkursboet. I konsekvens härmed bör även statens fordran avseende<br />
belopp som har innehållits för preliminär A-skatt från fordran på lön under konkursen,<br />
liksom sociala avgifter belöpande på sådan lön, behandlas som massagäld.<br />
När det gäller den allmänna förmånsrätten för lön föreslås att den endast skall<br />
omfatta vanlig lön, inte semesterersättning och annan ersättning som löneborgenär<br />
har rätt till enligt anställningsavtal. Sådan ersättning kan enligt rapporten<br />
inte anses omfattas av det skyddsintresse som ligger till grund för reglerna om<br />
förmånsrätt för lön respektive lönegarantireglerna. Vidare anförs i rapporten att<br />
förmånsrätten bör begränsas så att den högsta månadslön som är förmånsberättigad<br />
uppgår till 25 000 kr samt endast utbetalas enligt anställningsavtal, dock ej<br />
under längre tid än vad som följer av lagen om anställningsskydd och maximalt<br />
sex månader. Vidare skall inte lönefordringar som sträcker sig längre tillbaka än<br />
tre månader före konkursbeslutet omfattas. I inget fall skall ett högre belopp än<br />
150 000 kr omfattas av förmånsrätt.<br />
6.4 Kostnaderna för lönegarantin<br />
Lönegarantin finansieras t.o.m. budgetåret 1998 genom en särskild lönegarantiavgift<br />
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Fr.o.m. den 1 januari <strong>1999</strong><br />
slopas den särskilda lönegarantiavgiften. I stället har arbetsmarknadsavgiften<br />
inom socialavgifterna höjts i motsvarande mån (prop. 1997/98:151, del 2, avsnitt<br />
32). När lönegarantin infördes i början av 1970-talet bestämdes avgiften till<br />
0,02 % av den lönesumma en arbetsgivare hade gett ut under året. Avgiften<br />
höjdes därefter successivt för att den 1 januari 1979 uppgå till 0,2 % av avgiftsunderlaget.<br />
Fr.o.m. den 1 januari 1996 erläggs socialavgifter på lönegarantiersättningar<br />
vilket föranlett att lönegarantiavgiften samtidigt höjts till 0,25 % av<br />
avgiftsunderlaget. Avgifterna fördes tidigare till en fond, lönegarantifonden, som
222 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
förvaltades av Kammarkollegiet och var förenad med en rörlig kredit. Fr.o.m.<br />
budgetåret 1994/95 finansieras utbetalningarna från lönegarantin emellertid<br />
genom anslag i statsbudgeten.<br />
Utbetalningarna från fonden följer naturligen antalet inträffade konkurser,<br />
men även ändringar i bestämmelserna om lönegaranti och löneförmånsrätt har<br />
betydelse för utbetalningarnas storlek. Reglerna om löneskydd genom lönegarantin<br />
har setts över två gånger under de senaste åren. De ändringar som gjorts<br />
har främst inneburit att skyddet har inskränkts på olika sätt och att det införts<br />
regler för att förhindra missbruk av garantin. Förändringarna har främst motiverats<br />
dels av att utgifterna för lönegarantin ökade kraftigt under början av 1990talet,<br />
dels av att systemet missbrukats av vissa företag som därigenom skaffat<br />
sig konkurrensfördelar framför andra företag.<br />
Ersättning för fordringar som omfattas av förmånsrätt för löner enligt 12 §<br />
FRL kan utgå från lönegarantin med ett maximalt belopp per anställd. När lönegarantin<br />
infördes utgjorde den maximala ersättningen från garantin tre basbelopp.<br />
Därefter höjdes maximibeloppet successivt till tolv basbelopp vilket innebar<br />
att maximibeloppet år 1992 utgjorde 404 400 kr. Höjningen föranleddes i<br />
första hand av att lönefordringarnas förmånsrätt försämrades. Med införandet<br />
av den nya LGL den 1 juli 1992 sänktes det högsta garantibeloppet för en person<br />
till 100 000 kr.<br />
Ytterligare ändringar trädde i kraft den 1 juli 1994. Löneförmånsrätten och<br />
därmed omfattningen av lönegarantin inskränktes i olika hänseenden, bl.a. genom<br />
att de tidsbegränsningar som gäller för förmånsrätten skärptes. Löneförmånsrätten<br />
omfattar numera endast fordringar som förfallit till betalning under<br />
de senaste sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären<br />
och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen.<br />
Under 1980-talet var antalet konkurser ca 5 000 – 6 000 per år. Utbetalningarna<br />
från lönegarantifonden uppgick då till i genomsnitt 500 – 600 mkr per år. I<br />
början på 1990-talet ökade antalet konkurser kraftigt, för att därefter åter minska.<br />
Konkurserna ligger fortfarande på en betydligt högre nivå än under 1980talet.<br />
Även antalet anställda som berörts av konkurs har ökat, vilket framgår av<br />
följande uppställning. 1<br />
1 Källa: SCB, Statistiska meddelanden, Konkurser och offentliga ackord 1997, samt<br />
samt Konkurser och offentliga ackord januari− juni 1998.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 223<br />
År<br />
1987<br />
1988<br />
1989<br />
1990<br />
1991<br />
1992<br />
1993<br />
1994<br />
1995<br />
1996<br />
1997<br />
1998 (två<br />
gånger 1:a<br />
halvåret)<br />
Företagskonkurser<br />
5 768<br />
5 567<br />
6 879<br />
9 887<br />
17 378<br />
21 219<br />
18 734<br />
14 611<br />
11 625<br />
11 315<br />
10 435<br />
9 050<br />
Anställda<br />
14 973<br />
10 600<br />
14 941<br />
25 512<br />
64 128<br />
80 405<br />
61 209<br />
27 294<br />
21 932<br />
22 679<br />
21 164<br />
20 578<br />
Konkursutvecklingen avspeglar sig i utbetalningarna på grund av lönegarantin.<br />
Under år 1992 uppgick utbetalningarna till nära 5 mdkr (4,9 mdkr) att jämföra<br />
med utbetalningarna om ca 600 mkr under slutet på 1980-talet.<br />
Lönegarantins inkomster i form av arbetsgivaravgifter, utdelningar i konkurser<br />
och räntor uppgick under slutet av 1980-talet till ca 1 mdkr per budgetår.<br />
Under 1990-talet har inkomsterna ökat och överstigit 1,5 mdkr per budgetår.<br />
Lönegarantins inkomster och utgifter redovisas i följande tabell, beloppen anges<br />
i mkr. 2<br />
2 Källa:Riksförsäkringsverket: Socialförsäkringsstatistik Fakta 1989, s.71 och Fakta<br />
1995, s. 83 samt för budgetåret 1990/91 och framåt Kammarkollegiet.
224 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Budgetår Lönegarantiavgifter<br />
Inkomster Utgifter<br />
Inkomsträntor<br />
Utdelnin<br />
g<br />
i konkurs<br />
Utbetalningar<br />
Utgiftsräntor<br />
Förvaltning<br />
Fond den<br />
30/6<br />
1979/80 434 – 31 250 18 – 28<br />
1980/81 534 8 49 461 9 – 149<br />
1980/82 535 17 67 803 0 – –35<br />
1982/83 573 3 114 721 5 – –71<br />
1983/84 622 0 108 535 13 – 110<br />
1984/85 608 6 99 654 1 – 168<br />
1985/86 765 53 122 709 – – 389<br />
1986/87 816 53 136 573 0 0 804<br />
1987/88 872 108 208 527 – 0 1 462<br />
1988/89 964 189 125 440 – 0 2 299<br />
1989/90 1 094 308 100 628 – 0 3 172<br />
1990/91 1 321 475 52 1 880 – 1 3 074<br />
1991/92 1 247 440 115 4 347 – 2 558<br />
1992/93 1 115 28 215 4 452 101 0,5 –2 638<br />
1993/94 1 218 2 297 1 975 244 0,2 –3 342<br />
1994/95 1 285 3 490 975 234 0,2 –2 774<br />
1995/96 1 504 0,8 254 1 199 218 0,2 −2 432<br />
Sammanställningen över lönegarantins inkomster och utgifter visar att det avgiftsuttag<br />
som gäller sedan 15 år tillbaka, sett över en längre period, täcker utbetalningarna<br />
från fonden samt att utdelningarna i konkurs har endast marginell<br />
betydelse för finansieringen. I budgetpropositionen för år <strong>1999</strong> (prop.<br />
1998/99:1, volym 7, utgiftsområde 13 s. 18 f) anförs att regeringen kommer att<br />
besluta om en avveckling av den återstående skulden för lönegarantifonden i<br />
Riksgäldskontoret vid utgången av budgetåret 1998. Kostnader för räntor och<br />
amorteringar på skulden lyfts av anslaget för lönegarantiersättningar, som från<br />
och med budgetåret <strong>1999</strong> endast belastas med utgifter för lönegarantiersättningar<br />
samt vissa administrationskostnader. I propositionen lämnas vidare följande<br />
resultatinformation.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 225<br />
Utbetalningarna av ersättningar under budgetåret 1997 uppgick till 1 252<br />
miljoner kronor. Antalet berörda konkursföretag var 10 878 och antalet berörda<br />
arbetstagare 56 013. Det innebär en minskning med nästan 100 miljoner<br />
kronor jämfört med år 1996 då 1 350 miljoner kronor betalades ut som<br />
lönegarantiersättningar, trots att antalet berörda företag och arbetstagare ökat<br />
mellan åren. År 1996 omfattades 7 802 företag och 41 264 arbetstagare av<br />
lönegarantin.<br />
Första halvåret 1998 har 585 miljoner kronor utbetalats enligt reglerna om<br />
lönegaranti. Antalet berörda företag uppgick till 4 181 och antalet berörda<br />
arbetstagare till 21 850. För budgetåret 1998 beräknas utgifterna under anslaget<br />
uppgå till 2 042 miljoner kronor, varav 1 160 miljoner för lönegarantiersättningar.<br />
Övriga utgifter avser amorteringar av skulden hos Riksgäldskontoret<br />
och administrativa kostnader.<br />
År 1997 inbetalades 238 miljoner kronor, som utgjorde återvunna 3 medel<br />
från konkurser. Första halvåret 1998 inbetalades 121 miljoner kronor.<br />
Skillnaden mellan antalet berörda arbetstagare i lönegarantistatistiken och antalet<br />
berörda arbetstagare i SCB:s statistik förklaras troligen av att en enskild arbetstagare<br />
som uppbär lönegaranti mer än en månad i lönegarantistatistiken kan<br />
räknas mer än en gång. SCB:s statistik över antal anställda omfattar anställda<br />
för vilka lämnats kontrolluppgift avseende inkomst om minst ett basbelopp.<br />
För budgetåret <strong>1999</strong> föreslår regeringen 993 miljoner kronor för anslaget till<br />
bidrag till lönegarantiersättning. <strong>Regeringen</strong> anger i propositionen att anslaget<br />
med anledning av Förmånsrättskommitténs uppdrag att utreda hur den minskning<br />
på 300 miljoner kronor per år, som riksdagen beslutat om, kan genomföras,<br />
minskats med en halvårseffekt av besparingen, det vill säga med 150 miljoner<br />
kronor. <strong>Regeringen</strong> beräknar anslaget till 877 miljoner kronor för år 2000 och<br />
918 miljoner kronor för år 2001.<br />
6.5 Kommitténs överväganden och förslag<br />
6.5.1 Direktiven<br />
I våra huvuddirektiv anges att vi skall överväga på vilket sätt reglerna om lönegaranti<br />
och löneförmånsrätt bör ändras för att arbetstagarnas skydd skall bli så<br />
heltäckande som möjligt. Därvid bör, enligt direktiven, särskilt uppmärksammas<br />
frågan om den tid behöver förlängas inom vilken lönefordringar skall vara förfallna<br />
till betalning för att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti. Att märka är<br />
3 Dvs utdelade medel.
226 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
särskilt att utformningen av bestämmelsen i fråga (12 § första stycket FRL)<br />
medfört den oönskade effekten att många löntagare inte får ersättning från lönegarantin<br />
för arbete under den sista delen av uppsägningstiden. Även bestämmelsen<br />
om begränsad förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning skall<br />
övervägas. I direktiven anförs vidare att arbetstagarna, av alla fordringshavare i<br />
en konkurs, ofta är de som har allra minst möjlighet att påverka händelseförloppet.<br />
Samtidigt hör arbetstagarna till dem som drabbas hårdast av konkursen. Det<br />
gäller naturligtvis särskilt om de förutom den ekonomiska förlusten går miste om<br />
sin anställning. Det självklara målet för lönegarantin bör därför vara att arbetstagarna<br />
får ett så heltäckande skydd som möjligt för sina fordringar i arbetsgivarens<br />
konkurs. Här tillfogas emellertid att vi samtidigt måste beakta risken att<br />
vissa företag missbrukar garantin och därigenom skaffar sig otillbörliga konkurrensfördelar.<br />
Generellt gäller också att kommittén skall sträva efter att främja<br />
företagsrekonstruktioner utom konkurs.<br />
Vad gäller statens kostnader för lönegarantin förklaras i huvuddirektiven att<br />
inriktningen skall vara att förslag om regeländringar skall utformas så att de inte<br />
innebär ökade kostnader för staten. I kommitténs första tilläggsdirektiv anges<br />
att inriktningen skall vara att förslag om regeländringar skall utformas så att de<br />
om möjligt innebär minskade kostnader för staten. <strong>Regeringen</strong> har därefter beslutat<br />
om ett andra tilläggsdirektiv. Genom detta har kommittén fått i uppdrag<br />
att analysera olika möjligheter till hur statens kostnader för lönegarantin kan<br />
minskas med 300 miljoner kronor och att lägga fram ett förslag om en sådan<br />
besparing.<br />
I direktiven anges att utgångspunkten även fortsättningsvis bör vara att lönegarantin<br />
skall ersätta endast fordringar som omfattas av förmånsrätt. Om vi<br />
skulle anse att kopplingen mellan de båda regelsystemen bör lösas upp är vi<br />
emellertid oförhindrade att lägga fram ett sådant förslag.<br />
Slutligen skall vi överväga vilka regeländringar som kan behövas för att möjliggöra<br />
en svensk ratifikation av ILO:s konvention om skydd av arbetstagarens<br />
fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens samt vilka konsekvenser sådana<br />
ändringar kan få.<br />
6.5.2 Inledning<br />
Förmånsrätten för lön är grundad på goda sociala skäl. De anställda är ofta<br />
beroende av lönen för sitt uppehälle. De kan sällan sprida sina risker genom att<br />
samtidigt arbeta för flera arbetsgivare. De kan inte heller lagra sin arbetskraft,<br />
när de tvivlar på arbetsgivarens solvens, för att senare leverera vad som innehållits.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 227<br />
År 1971 infördes en statlig lönegaranti. Eftersom de flesta konkursbon inte<br />
ger någon utdelning alls till de anställda (medianen är således 0 kr), och eftersom<br />
även en framflyttad förmånsrätt skulle vara verkningslös i många konkurser,<br />
står inte förmånsrätten utan lönegarantin i centrum för löneskyddet. Genom åren<br />
har lönegarantin ändrat karaktär. Mot bakgrund av de sociala skäl som ligger<br />
bakom lönegarantin var den vid införandet begränsad till tre basbelopp, motsvarande<br />
1 − 2 månaders intjänad lön och skälig uppsägningslön (se kap. 6.1.2).<br />
Senare utvidgades den successivt och kom som mest att omfatta tolv basbelopp,<br />
för att 1992 återföras till den ursprungliga nivån, fastän taket nu anges i ett absolut<br />
belopp, 100 000 kr.<br />
Tekniskt sett bygger lönegarantin på löneförmånsrätten men med nämnt tak.<br />
Lönegarantin är emellertid grundläggande för löneskyddet, medan löneförmånsrätten<br />
kommit att utgöra ett kompletterande skydd och en finansieringskälla för<br />
lönegarantin.<br />
Meningen är naturligtvis att lönegarantin skall komma de anställda till godo<br />
(eller gå till den som betalar de anställdas löner). Så är också uteslutande fallet<br />
vad avser lön som tjänats in vid konkursutbrottet. Såvitt avser lön under uppsägningstid<br />
är bilden mer komplicerad. 4 Lönegaranti utgår också om de anställda<br />
arbetar åt konkursboet under uppsägningstiden. Därmed kan konkursboet<br />
finansiera fortsatt drift och förädling av företagshypoteksunderlaget. Före Minitube-målet,<br />
NJA 1982 s. 900, kom resultatet av driften (förädlingen) helt att<br />
tillfalla innehavarna av företagshypotek. Staten fick utdelning på sin regressrätt<br />
för utgiven lönegaranti först om både hypotekshavarna och statens skattefordringar<br />
fått full utdelning. Vid den tiden var lönegarantin således i första hand ett<br />
stöd åt företagshypotekshavarna. Enligt NJA 1982 s. 900 skall ökningen under<br />
konkursen av hypoteksegendomens värde, till den del förädlingsvärdet är att<br />
tillskriva arbetsinsatser betalda genom lönegarantin, i princip inte tillfalla hypotekshavarna<br />
utan boets allmänna del. Lönegarantin har nu därför också blivit ett<br />
stöd till skattefordringarna, vilka måste få fullt betalt innan staten får något som<br />
utdelning på lönegarantiregressen. Detta kunde möjligen anses likgiltigt, eftersom<br />
staten är mottagare i båda fallen. Så länge man emellertid har målet att<br />
lönegarantins utgifter och inkomster skall gå jämnt upp, blir resultatet att arbetsgivarna<br />
via lönegarantiavgiften också betalar konkursgäldenärens skatteskulder.<br />
Önskemålet att ge de anställda ett gott löneskydd vid konkurs står i viss motsättning<br />
till målet att främja rekonstruktioner utom konkurs av insolventa företag.<br />
Om garantin för intjänad lön kommer att omfatta många månader, får de<br />
anställda inte samma incitament att tidigt ta initiativ eller i vart fall medverka till<br />
rekonstruktion. Blir löneförmånsrätten för omfattande avseende uppsägningslön,<br />
blir det mycket billigare för den som vill ta över inkråmet och en del av de an-<br />
4 Jfr Eisenberg, bilaga 7.
228 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ställda att sätta företaget i konkurs, eftersom han då behöver betala endast för<br />
det han drar nytta av, medan han måste betala all förmånsberättigad uppsägningslön<br />
vid ett ackord. Sett i den enskilde uppsagdes perspektiv är det naturligtvis<br />
bäst att få hela uppsägningslönen betald, även om företaget då måste<br />
försättas i konkurs och övriga borgenärer därmed drabbas av den värdeförstöring<br />
som brukar uppkomma vid konkurs. En enskild arbetstagare kan knappast<br />
heller förväntas vilja ta hänsyn till att det för arbetstagarkollektivet kan vara<br />
bättre om företag rekonstrueras utan konkurs med fler arbetstillfällen totalt sett<br />
som följd. Vi återkommer till hur denna motsättning kan lösas.<br />
Som redan antytts har lönegaranti för uppsägningslön också en annan aspekt.<br />
Konkursboet frestas fortsätta driften utan att noga pröva om resultatet blir positivt,<br />
eftersom lönegarantiutgiften kommer att bevakas i konkursen vare sig driften<br />
fortsätter eller inte. Det framstår då som förmånligt att fortsätta driften, eftersom<br />
detta åtminstone ger något täckningsbidrag. Därmed utsätts andra företag<br />
för en osund konkurrens, som kan äventyra deras solvens.<br />
Genom en riksdagsmotion, en interpellation och en skrivelse till regeringen<br />
från Grossistförbundet har frågan om s.k. konkursförsäkring aktualiserats. Vilken<br />
skillnaden blir jämfört med lönegaranti beror på hur försäkringen konstrueras.<br />
I huvudsak kräver samma frågor ett svar vare sig institutet kallas lönegaranti<br />
eller konkursförsäkring. Vilken tid och vilka belopp skall skyddas före och<br />
efter konkursbeslutet? Skall skyddet finansieras genom en massafordran, genom<br />
en regressrätt med eller utan förmånsrätt, genom allmänna medel eller genom<br />
försäkringspremier från de anställda eller arbetsgivarna eller genom en kombination<br />
av alla dessa källor? Vem skall administrera stödet, länsstyrelsen eller<br />
försäkringskassan? I det följande tar vi ställning till alla dessa realiteter utom<br />
den sista, administrationsformen. Terminologiskt kallar vi det fortfarande lönegaranti.<br />
6.5.3 Alternativa möjligheter att minska statens<br />
kostnader för lönegarantiersättningarna<br />
Inledningsvis vill vi betona att målet för kommittén är att konstruera ett lönegaranti-<br />
och ett förmånsrättssystem som tillsammans ger ett löneskydd för de anställda<br />
som är så heltäckande som möjligt utan att det åsidosätter vare sig intresset<br />
av att kunna rekonstruera företag utom konkurs eller sunda konkurrensvillkor.<br />
Konstruktionen skall kunna hålla under många år. I enlighet med direktiven<br />
kommer vi dock att redovisa hur avvägningen tillfredsställer de statsfinansiella<br />
krav som direktiven uppställt och vid behov presentera en särskild lösning som<br />
fyller dessa krav. Vi kan inte underlåta att framhålla att det förefaller märkligt<br />
att som ett självändamål långsiktigt spara på utgifterna inom ett garantisystem,<br />
som är specialfinansierat (”lönegarantiavgift”) och trendmässigt går med över-
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 229<br />
skott. 5 Skulle lönegarantin ha finansierats genom allmän skatt eller allmän arbetsgivaravgift,<br />
som inte var destinerad till lönegarantiutgifter, eller skulle utgiftsminskningen<br />
leda till en sänkning av lönegarantiavgiften, hade besparingsuppgiften<br />
framstått som mer naturlig. I det följande redovisar vi, i enlighet med<br />
den uppgift som ålagts oss genom tilläggsdirektiv, alternativa möjligheter till hur<br />
statens kostnader kan minska med 300 miljoner kronor.<br />
Ändringar av lönegarantibestämmelserna<br />
Besparingskravet kan uppfyllas genom olika ändringar i lönegarantibestämmelserna.<br />
Kostnaderna för lönegarantin kan minskas genom ändring av maximibeloppet,<br />
tidsgränserna eller genom en begränsningen av de ersättningsberättigade<br />
fordringsslagen. Statistik över lönegarantiersättningar tyder emellertid på<br />
att arbetstagarnas fordringar genomsnittligt sett ligger betydligt under såväl<br />
belopps- som tidsgränsen.<br />
Statistiska Centrabyrån (SCB) utförde på uppdrag av 1993 års lönegarantiutredning<br />
en undersökning avseende lönegarantiärenden inom tidsperioden<br />
1992-10-01--1993-03-31 i vilka konkursbeslutet har fattats efter den 1 juli<br />
1992. Undersökningen omfattar ett urval av lönegarantiärendena i Stockholms<br />
län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län, Norbottens län, Östergötlands<br />
län, Skaraborgs län och Blekinge län. Materialet har bearbetats av SCB och<br />
överförts i tabellform. Av tabellmaterialet kan utläsas bl.a. följande (SOU<br />
1993:96, Förändringar i lönegarantisystemet s. 39 ff och bilaga 2).<br />
⎯ 56,5 % av arbetstagarna har fått en total utbetalning av lönegaranti med<br />
belopp mindre än 40 000 kr.<br />
⎯ 12,5 % av arbetstagarna har haft en reviderad total fordran överstigande 100<br />
000 kr (Anmärkning: Reviderad total fordran består av en sammanläggning<br />
av "total utbetalning" (när uppgift om total fordran saknas) och "total fordran"<br />
(när sådan uppgift finns).<br />
Av arbetstagare som har haft en fordran på<br />
– innestående lön har 78,5 % fått lönegaranti för denna fordran med belopp<br />
understigande 20 000 kr<br />
– uppsägningslön har 67,4 % fått lönegaranti för denna fordran med belopp<br />
understigande 40 000 kr och 43,5 % med belopp understigande 20 000 kr<br />
5 Se tabellerna i avsnitt 6.4. Fr.o.m. den 1 januari <strong>1999</strong> slopas den särskilda lönegarantiavgiften.<br />
Arbetsmarknadsavgiften inom socialavgifterna höjs emellertid<br />
i motsvarande mån.
230 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
– semesterersättning på innestående lön (=intjänad lön) har 80,5 % fått lönegaranti<br />
för denna fordran med belopp understigande 20 000 kr<br />
– semesterersättning på uppsägningslön har 83,6 % fått lönegaranti för denna<br />
fordran med belopp understigande 8 000 kr<br />
Vad gäller löneskyddets tidsgränser framgår att 84,4 % av fordringarna på innestående<br />
lön har stått inne kortare tid än 60 dagar och att 49,6 % av fordringarna<br />
på uppsägningslön avser kortare tid än 60 dagar.<br />
Förmånsrättskommittén har från Länsstyrelsen i Stockholm, som handlägger<br />
omkring en fjärdedel av alla lönegarantiärenden i landet, inhämtat följande uppgifter.<br />
År Utbetalt Antal personer<br />
Genomsnittli<br />
g utbetalning<br />
1991 768 266 205 18 183 42 251<br />
Dagar med uppsägningslön<br />
6<br />
1992 968 760 758 18 998 50 992 93,4<br />
1993 912 569 825 22 573 40 427 89,8<br />
1994 289 674 060 9 163 31 613 83,6<br />
1995 258 961 115 7 157 36 182 73,7<br />
1996 213 662 431 6 419 33 285 70,4<br />
1997 164 096 903 5 560 29 513 71,5<br />
Av den statistik som redovisas ovan framgår att de lönefordringar som ersätts<br />
genom lönegarantin ofta är betydligt lägre än maximibeloppet och ofta avser en<br />
betydligt kortare tid än sex månader. Vad gäller fördelningen mellan innestående<br />
lön och uppsägningslön (semesterersättning inräknas i båda kategorierna) utgjorde<br />
år 1996 av de totalt 213 662 431 kronor som utbetalades av Länsstyrelsen<br />
i Stockholms län 102 908 275 kronor uppsägningslön och 110 650 742<br />
kronor innestående lön.<br />
Att utbetalningarna genomsnittligt sett ligger väsentligt under maximibeloppet<br />
medför att en besparing i storleksordningen 300 miljoner kronor kräver att<br />
maximibeloppet i det närmaste halveras om besparingen skall åstadkommas<br />
6 Avser genomsnittligt antal dagar med uppsägningslön för arbetstagare som har fått<br />
ersättning för uppsägningslön.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 231<br />
genom en sänkning av taket för lönegarantin. Följande tabell visar besparingen i<br />
Stockholms län vid olika maximibelopp. Beloppen avser miljoner kronor.<br />
År Utbetalt Besparing<br />
maxbelopp<br />
75 000 kr<br />
Besparing<br />
maxbelopp<br />
60 000 kr<br />
Besparing<br />
maxbelopp<br />
50 000 kr<br />
Besparing<br />
maxbelopp<br />
40 000 kr<br />
1993 912 183 311 413 424<br />
1994 289 57 102 139 143<br />
1995 256 37 70 96 99<br />
1996 213 27 52 73 75<br />
1997 184 22 43 62 64<br />
Vad gäller tidsgränserna framgår det av statistiken att många av de arbetstagare<br />
som får ersättning genom lönegarantin har relativt korta uppsägningstider. Det<br />
kan förklaras genom att många företag som går i konkurs är relativt nystartade<br />
och därför kan antas ha relativt ung arbetskraft. Av de företag som försattes i<br />
konkurs år 1996 hade 2 % startats under år 1996, 12 % under år 1995, 16 %<br />
under år 1994, 14 % under 1993, 10 % under 1992, 9 % under 1991 och 37 %<br />
under 1990 eller tidigare. Troligen kommer förändringarna i 11 § lagen<br />
(1982:80) om anställningsskydd som trädde i kraft den 1 januari 1997 och som<br />
innebär att anställningstidens längd, i stället för arbetstagarens ålder, blir avgörande<br />
för uppsägningstidens längd, leda till att arbetstagare som drabbas av<br />
arbetsgivarens insolvens genomsnittligt sätt kommer att ha ännu kortare uppsägningstider<br />
än i dag.<br />
Maximibeloppet<br />
Fr.o.m. den 1 juli 1992 gäller ett maximibelopp om 100 000 kr per anställd. Vid<br />
en internationell jämförelse (se kapitel 3) framstår maximibeloppet som relativt<br />
väl avvägt. Det ligger något under vad som gäller i våra nordiska grannländer.<br />
För att åstadkomma en besparing på 300 miljoner kronor av statens kostnader<br />
för lönegarantin skulle maximibeloppet i det närmaste behöva halveras. Ett<br />
maximibelopp omkring 50 000 kronor skulle innebära att många arbetstagare<br />
inte skulle kunna få ersättning för sin fordran avseende längre tid än ett par månader.<br />
En eller två månadslöner är ofta obetalda när konkursansökan ges in till<br />
tingsrätten. Om gäldenären inte själv ansöker om konkurs skall ansökan prövas<br />
vid en förhandling, vilket innebär ytterligare tidsutdräkt. Vi anser inte att ett så<br />
lågt maximibelopp som krävs för att åstadkomma besparingen ger arbetstagarna<br />
ett godtagbart löneskydd vid arbetsgivarens konkurs.
232 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Tidsgränserna<br />
Som framgått ovan är vi bundna av EG:s lönegarantidirektiv som anger vissa<br />
minimikrav. Redan på grund härav överväger vi inga drastiska förändringar av<br />
tidsgränsen beträffande intjänad lön.<br />
När det gäller rätten till ersättning för uppsägningslön finns inga begränsningar<br />
i EG:s lönegarantidirektiv. De efterfrågade besparingen skulle<br />
kunna åstadkommas genom en betydande förkortning av den ersättningsberättigade<br />
uppsägningstiden. Vi anser emellertid att en sådan förändring inte<br />
är förenlig med önskemålet att stärka arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens<br />
konkurs.<br />
Begränsningar beträffande de ersättningsberättigade fordringsslagen<br />
En möjlig väg att minska statens kostnader för lönegarantin skulle kunna<br />
vara att begränsa de ersättningsberättigade fordringsslagen på så sätt att<br />
löneförmåner såsom fri bil, fri lunch m.m. samt olika former av provision,<br />
tantiem och gratifikationer skulle undantas från lönegarantin. En sådan begränsning<br />
skulle emellertid knappast få någon större effekt. Av den undersökning<br />
som redovisades i 1993 års lönegarantiutrednings betänkande<br />
framgår att 23,6 % av utbetald lönegaranti avsåg innestående lön, 24 %<br />
innestående semester, 46,2 % uppsägningslön och 4,6 % semester uppsägningstid.<br />
Inget annat fordringsslag översteg en halv procent av de totala<br />
utbetalningarna. Att begränsa de fordringsslag som kan ersättas genom lönegarantin<br />
är vidare inte helt okomplicerat. Det skulle kräva att lönebegreppet<br />
i lönegarantilagen eller förmånsrättslagen gavs en annan innebörd än i<br />
övrig lagstiftning. På grund härav, och eftersom ett ändrat lönebegrepp inte<br />
heller skulle leda till en bättre fungerande förmånsrättsordning, föreslår vi<br />
inga förändringar beträffande de förmånsberättigade fordringarna.<br />
Förbättrad utdelning till staten<br />
En besparing kan också åstadkommas genom en förbättrad utdelning till<br />
staten. Statens utdelning är idag omkring 10 % på såväl skattefordringar<br />
som regressfordringar till följd av lönegarantiutbetalningar (se kapitel 4). I<br />
Insolvensutredningens undersökning som avsåg konkurser avslutade 1990<br />
var utdelningen högre − drygt 20 % − men även då ungefär lika stor på de<br />
båda fordringsslagen. Att statens utdelning är ungefär densamma på skatteoch<br />
regressfordringar trots att skatter har en bättre förmånsrätt än lönefordringar<br />
förklaras med att den totala tillgångsmassan är större i företag med<br />
anställda än företag utan anställda samt att den totala utdelningen blir desto<br />
bättre ju större företaget är. Staten har skattefordringar i så gott som alla
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 233<br />
konkurser, även de helt tillgångslösa, medan lönefordringar inte förekommer<br />
lika ofta i konkurser utan utdelning. Även med en ännu bättre förmånsrätt<br />
skulle skattefordringar därför få en genomsnittligt sett relativt blygsam utdelning.<br />
En förbättrad förmånsrätt för lönefordringar skulle ge en större<br />
effekt på utdelningen. För att åstadkomma en besparing på 300 miljoner<br />
kronor skulle den genomsnittliga utdelningen behöva höjas från omkring 10<br />
% till närmare 40 %. Vi utgår då från lönegarantiutbetalningar på omkring<br />
1 miljard kronor. Vi återkommer till hur vårt förslag kan komma att påverka<br />
statens utdelning i kapitel 8.<br />
Färre konkurser<br />
Det allra effektivaste sättet att minska statens kostnader för lönegarantin är<br />
att minska antalet konkurser och därmed antalet arbetstagare som berörs av<br />
konkurser. Härigenom åstadkoms en större reell besparing än vid besparingar<br />
genom ändrade lönegarantiregler eller en statisk omfördelning av det<br />
belopp som utdelas vid konkurs. Vi återkommer till de samhällsekonomiska<br />
effekterna av besparingar på lönegarantiersättningarna i kapitel 8.<br />
Att en minskning av antalet konkurser har mycket stor effekt på kostnaderna<br />
för lönegarantin framgår av statistiken för de senaste 10 åren, jfr avsnitt<br />
6.4. Utbetalningarna från lönegarantin uppgick under 1980-talet till i<br />
genomsnitt 500-600 miljoner kronor per år. Som en följd av det kraftigt<br />
stigande antalet konkurser i början på 1990-talet ökade utbetalningarna till<br />
över 4 miljarder kronor. Utbetalningarna har på nytt sjunkit och förefaller<br />
ha stabiliserats på en nivå omkring drygt en miljard kronor. Det bör framhållas<br />
att de arbetsgivaravgifter som är avsedda att täcka utbetalningarna,<br />
med undantag för åren 1990-1994, har varit större än utbetalningarna.<br />
Vi är övertygade om att våra förslag till förändringar i förmånsrättsordningen<br />
kommer att leda till att fler företag än i dag kommer att rekonstrueras<br />
på annat sätt än genom konkurs. Härigenom avlastas lönegarantin. Det<br />
är emellertid omöjligt att beräkna hur många företag som kommer att rekonstrueras<br />
i annan ordning. Vidare påverkas konkursutvecklingen av<br />
många skilda faktorer. Förmånsrättsordningen påverkar visserligen borgenärernas<br />
agerande när en gäldenär får betalningssvårigheter och också, genom<br />
incitament till kreditgivare att vidta noggrannare kreditprövningar och<br />
kredituppföljningar, i viss mån om en enskild gäldenär skall råka i betalningssvårigheter<br />
eller inte. Konkursutvecklingen i stort påverkas emellertid i<br />
ännu högre grad av konjunkturutvecklingen. Vidare kan arbetsrättsliga,<br />
skatterättsliga och straffrättsliga regler spela in. Sammanfattningsvis anser<br />
vi att våra förslag kommer att leda till ett mindre antal konkurser än vad<br />
som annars skulle blivit fallet men kan inte uttala oss om i vilken omfattning<br />
konkursutvecklingen kommer att påverkas.
234 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Samhällsekonomiska konsekvenser av besparingar på lönegarantin.<br />
En minskning av statens kostnader för lönegarantiutbetalningarna kan innebära<br />
kostnadsökningar för staten på andra områden. Vilka samhällsekonomiska<br />
effekter som uppstår beror bl.a. på hur besparingarna åstadkoms.<br />
Om en besparing uppnås genom ändringar i reglerna för lönegarantin,<br />
t.ex. genom att maximibeloppet sänks eller tidsgränserna skärps, kommer en<br />
stor del av de arbetstagare som drabbas av de ändrade reglerna att börja<br />
uppbära arbetslöshetsersättning tidigare än vad som skulle varit fallet med<br />
oförändrade lönegarantiregler.<br />
Som tidigare redogjorts för tror vi att vårt förslag kommer att leda till att<br />
fler företag än i dag rekonstrueras utom konkurs. De samhällsekonomiska<br />
vinsterna av en gynnsam konkursutveckling är uppenbara. Även om också<br />
rekonstruktioner utom konkurs kan inbegripa personalminskningar leder<br />
färre konkurser till minskade kostnader för arbetslöshet och konkurshantering<br />
samt större skatteintäkter från företagen och deras personal. Att uppskatta<br />
hur stora besparingar staten kan tänkas göra genom förslagets effekter<br />
på konkursutvecklingen låter sig inte göras. Vi vill emellertid framhålla<br />
att varje minskning av antalet konkurser får betydligt större effekter än förändringar<br />
beträffande lönegarantiregler eller förmånsrättsregler.<br />
6.5.4 Utgångspunkter för förslagen<br />
Utgångspunkten för våra förslag är att vi skall konstruera ett lönegaranti- och ett<br />
förmånsrättssystem som tillsammans ger ett bättre löneskydd för de anställda än<br />
vad som gäller i dag. Samtidigt får systemet inte försvåra rekonstruktion av<br />
företag utom konkurs eller medföra osunda konkurrensvillkor. Det är också<br />
viktigt att konstruktionen skall kunna hålla under många år. Vidare gäller att<br />
våra förslag sammantagna skall innebära att statens kostnader för lönegarantiersättningarna<br />
minskar med 300 miljoner samt att förslag som i övrigt innebär<br />
minskade intäkter eller ökade utgifter för staten skall finansieras. Vad gäller<br />
besparingskravet beträffande lönegarantin har vi i föregående avsnitt kommit<br />
fram till att kravet inte bör uppfyllas genom ändringar i lönegarantibestämmelserna.<br />
Med tanke på storleken på sparkravet skulle det innebära en kraftig försämring<br />
av löneskyddet. I stället bör besparingskravet uppfyllas genom regler<br />
som minskar antalet konkurser och ökar statens utdelning i de konkurser som<br />
ändå inträffar.<br />
I det följande diskuteras först lönegaranti och löneförmånsrätt för lön för utfört<br />
arbete som tjänats in vid konkursansökan. Därefter behandlas lön som belöper<br />
på tiden mellan konkursansökan och förvaltarens uppsägning av de anställda
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 235<br />
i anslutning till konkursbeslutet. Härefter diskuteras uppsägningslön och lön för<br />
arbete under tiden efter konkursbeslutet. Slutligen behandlas reglernas betydelse<br />
vid företagsrekonstruktion. Huruvida löneskyddet skall tillgodoses genom förmånsrätt<br />
eller lönegaranti, eller genom en kombination, utreds i respektive avsnitt.<br />
6.5.5 Lön för utfört arbete belöpande på tiden före<br />
konkursansökan<br />
Förslag: Löneskyddet för fordringar som förfallit högst tre månader före<br />
konkursansökan ersätts med ett löneskydd för fordringar som belöper på<br />
högst tre månader före konkursansökan.<br />
När det gäller löneskydd för lön intjänad före konkursansökan gör sig de sociala<br />
skälen gällande med stor kraft. Löntagaren är som nämnts ofta beroende av den<br />
intjänade lönen för sin försörjning. Om betalning uteblir, kan han inte kompenseras<br />
genom något annat socialt skyddsnät än socialhjälp. Han har inte heller kunnat<br />
i förväg anpassa sig till den nya situationen. De sociala skälen avspeglas i de<br />
internationella normer som gäller på området; EG:s lönegarantidirektiv och<br />
ILO:s konvention föreskriver löneskydd för intjänad lön.<br />
Att ett löneskydd är motiverat av sociala skäl innebär emellertid inte att detta<br />
bör omfatta hur gammal lön som helst. Skyddsbehovet minskar generellt sett<br />
med den intjänade lönens ålder. Har arbetstagaren klarat sig utan en löneutbetalning<br />
under lång tid, är han normalt inte lika beroende av denna för sin försörjning.<br />
Vidare inbjuder ett omfattande löneskydd till missbruk.<br />
Att löneskyddet för intjänad lön begränsas till en viss kortare tid har också<br />
den fördelen att det ger arbetstagarna och den arbetsgivare som månar om sina<br />
anställda ett incitament att påbörja en insolvensbehandling i sådan tid att de<br />
anställda inte riskerar att gå miste om intjänad lön. Ibland invänds att ansvaret<br />
för att insolvensbehandlingen kommer i gång bör ligga på aktörer som har bättre<br />
förutsättningar att upptäcka problemen och agera i tid. Senast när månadslönen<br />
uteblir för andra gången, kan det dock krävas att den anställde börja vidta åtgärder<br />
för något slags insolvensbehandling.<br />
Om man antar att det i normalfallet kan ta högst en månad att lämna in en<br />
konkursansökan eller att inleda förfarande enligt FRekL, borde ett löneskydd för<br />
lön som belöper på högst tre månader innan konkursansökningen kom in till<br />
tingsrätten vara tillräckligt. En sådan omfattning uppfyller också EG-direktivet.<br />
Nu gällande regel om löneskydd för lön som förfallit högst tre månader före<br />
konkursansökan leder till att nästan fyra månaders intjänad lön blir skyddad. Ett
236 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
så omfattande skydd försvårar rekonstruktion, genom att inledandet härav kan<br />
skjutas upp och genom att det blir svårare att hitta en finansiär som vill betala så<br />
stora löneskulder fastän han kan undgå alla löneskulder genom att i stället köpa<br />
inkråmet vid konkurs. Utrymmet för lönegarantimissbruk ökar. Det bör också<br />
beaktas att lönegarantins resurser är begränsade och att en förmånsrätt måste<br />
vara starkt motiverad.<br />
Från begränsningen till en belöpandetid på tre månader bör dock vissa undantag<br />
göras.<br />
I de fall lönen skall bestämmas efter en särskild beräkning av omfattningen<br />
på utfört arbete eller arbetsgivarens försäljning eller dylikt, kan det gå lång tid<br />
mellan intjänandet och förfallodagen. Med en spärr vid tre månaders belöpandetid<br />
skulle sådana lönefordringar nästan alltid sakna löneskydd, fastän den anställde<br />
kan basera sin ekonomi på sådana utbetalningar. Här bör förmånsrätten<br />
och lönegarantin därför täcka lön som förfallit inom tre månader före konkursansökan.<br />
Från fackföreningshåll har gjorts gällande att det ibland är svårt att nå arbetsgivaren<br />
med delgivning av betalningsanmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen,<br />
vilket leder till att en framgångsrik konkursansökan ibland inte kan<br />
inges förrän betydligt mer än tre månader förflutit sedan lönen började tjänas in.<br />
Att av denna anledning generellt garantera fler månadslöner än vad som ovan<br />
angivits vore olämpligt från rekonstruktions- och missbrukssynpunkt. I stället<br />
bör i lagen införas en ventil som ger en anställd rätt till förmånsrätt och lönegaranti<br />
för lön som ligger mer än tre månader tillbaka i tiden, om han kan visa att<br />
han trots rimliga åtgärder inte har nått arbetsgivaren med en betalningsanmaning<br />
enligt konkurslagen och inte heller på annat sätt kunnat få arbetsgivaren försatt i<br />
konkurs. Förlängningen av belöpandetiden bör stå i relation till hindret men kan<br />
vara hur lång som helst.<br />
Eftersom tremånadersgränsen bestäms med utgångspunkt i den dag konkursansökan<br />
kom in till tingsrätten, spelar en svårighet att nå arbetsgivaren med<br />
delgivning av konkursansökan roll endast vid tillämpning av det tidsomfång som<br />
löneskyddet omfattar totalt och vid tillämpning av takbeloppet. I dessa avseenden<br />
bör någon specialregel vid delgivningssvårigheter emellertid inte medges.<br />
I 12 § FRL finns en specialregel för situationen att en lönefordran varit föremål<br />
för tvist och därför blivit obetald under lång tid. Denna regel bör i princip<br />
behållas men med förkortning av en frist. Således måste konkursansökan ha följt<br />
inom två månader från det att tvisten slutligen avgjorts. Därmed åstadkommes<br />
likabehandling med från början ostridiga fordringar, för vilka löneskydd i konkurs<br />
upphör ca två månader efter förfallodagen.<br />
Om konkurs föregåtts av ett försök till rekonstruktion enligt FRekL, skall<br />
som i dag fordringar för tiden före ansökan om företagsrekonstruktion − när det<br />
är förmånligare för arbetstagaren − ha förmånsrätt i stället för fordringar som
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 237<br />
har förfallit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen. Angående<br />
regelns tillämpning se prop. 1995/96:5 s. 228 f.<br />
I dag har semesterlön och semesterersättning som står inne för det löpande<br />
och närmast föregående semesteråret förmånsrätt och lönegaranti. EU-reglerna<br />
kräver inte mer. Vi finner inte skäl att ändra på dessa regler; jämför med vad<br />
som ovan anförts om tidsgränsen för lön med särskild beräkningsgrund. Under<br />
kommitténs arbete har anförts att fem års innestående semester borde vara skyddad<br />
vid konkurs, eftersom staten genom semesterlagen visat att semester kan<br />
sparas. Genom andra lagar, som avtalslagen och skuldebrevslagen, ställer staten<br />
sig bakom krediter i allmänhet. Det utgör emellertid inte tillräcklig grund för att<br />
alla fordringar skall ha förmånsrätt, något som för övrigt vore meningslöst. Frågan<br />
gäller i stället om fordran på gammal semester har den angelägenhetsgraden<br />
att den skall åtnjuta förmånsrätt och lönegaranti, även om t.ex. en hantverkare<br />
och en skadelidande därmed inte får ut en enda krona i konkursen. Kommittén<br />
anser svaret vara Nej.<br />
Vad ovan förklarats vara i behov av ett löneskydd måste tillgodoses genom en<br />
lönegaranti, eftersom medianutdelningen på lönefordringar i konkurs med nuvarande<br />
förmånsrätt är 0 kr. Det bör framhållas att även om förmånsrätten förbättrades<br />
skulle utdelningen i många fall vara otillräcklig, jfr avsnitt 6.5.14 angående<br />
förslag om produktiv lön och kapitel 4 angående utdelning till fordringar med<br />
bättre förmånsrätt än lönefordringar, såsom skatter och företagshypotek.<br />
Förmånsrättens funktion är dels att eventuellt ge de anställda ett kompletterande<br />
skydd utöver lönegarantin för intjänad lön, dels att finansiera lönegarantin<br />
till minskning av arbetsgivaravgifterna.<br />
Med hänvisning till likabehandlingsprincipen finner kommittén att det inte<br />
finns skäl att medge förmånsrätt för lönefordringar som intjänats före konkursansökan<br />
i vidare mån än som framgår ovan. Vi återkommer till frågan, huruvida<br />
förmånsrätten bör ha samma begränsningar i absoluta belopp och totalt<br />
antal månader som lönegarantin. På dessa punkter skulle förmånsrätt kunna ge<br />
ett bättre skydd än lönegarantin.<br />
Därmed återstår att här pröva om förmånsrätt behövs för att finansiera lönegarantin.<br />
Staten inträder nämligen i arbetstagarnas rätt mot arbetsgivaren när<br />
lönegaranti utgivits (28 § LGL).<br />
Av avsnitt 6.4 framgår att utdelningen i konkurs för närvarande spelar en<br />
underordnad roll för lönegarantins finansiering. År 1995/96, när utbetalningarna<br />
var 1 199 mkr, uppgick avgifterna till 1 504 mkr och utdelningen till 254 mkr.<br />
Beaktar man även ”lönegarantifondens” trendmässiga överskott, talar detta för<br />
att löneförmånsrätten kunde avskaffas till båtnad för övriga borgenärer. Härigenom<br />
skulle också åstadkommas att förmånsrättsordningen blev praktiskt taget<br />
rensad. Emellertid kommer utdelningen på lönegarantiregressen att öka väsentligt,<br />
om – som kommittén föreslår – företagsinteckningsunderlaget halveras och<br />
skatteförmånsrätten avskaffas. Med dessa regler skulle utdelningen år 1995/96
238 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ha blivit omkring 700− 800 mkr. Samtidigt kommer utdelningen att öka till de<br />
oprioriterade borgenärerna, så att den blir ungefär lika stor som utdelningen i<br />
dag är till löner med förmånsrätt. Det talar för att förmånsrätten för löner kunde<br />
avskaffas. Spardirektivet i vårt andra tilläggsdirektiv nödvändiggör dock bibehållen<br />
förmånsrätt för löner, om kravet på utgiftsminskning inte skall leda till en<br />
försämring av löneskyddet för de anställda (se nedan kap. 8).<br />
Vi finner det också rimligt att som utgångpunkt ta det läge som rådde före<br />
lönegarantin. En förmånsrätt för två eller tre månaders innestående lön var påkallad<br />
med hänsyn till de anställdas speciella situation. Införandet av en lönegaranti<br />
av denna omfattning, som ett kompletterande skydd, behöver då inte medföra<br />
att förmånsrätten helt upphävs och att kostnaden övervältras på företagen i<br />
gemen.<br />
Ett särskilt omständighet att beakta i sammanhanget är läget vid företagsrekonstruktion.<br />
Anses det så angeläget att hindra överströmning från företagsrekonstruktion<br />
till konkurs att den som går in vid företagsrekonstruktion enligt<br />
FRekL inte skall behöva nämnvärt bekymra sig om löner som intjänats före<br />
betalningsinställelsen, eftersom han inte alls behöver bekymra sig om löneskulder<br />
när han köper inkråmet i konkurs, bör lönefordringar belöpande på tiden före<br />
betalningsinställelsen vara oprioriterade, så att den nye intressenten bara tvingas<br />
betala ackordsprocenten. Anser man däremot att den som går in skall kunna och<br />
bör betala intjänade löner, måste dessa vara förmånsberättigade, för att betalningen<br />
skall undgå återvinning.<br />
Det anförda leder enligt kommittén till att löner som intjänats före konkursansökan<br />
eller rekonstruktionsförfarandets inledande skall åtnjuta förmånsrätt i den<br />
utsträckning som ovan angivits.<br />
6.5.6 Lön för tiden mellan konkursansökan och<br />
konkursbeslut<br />
Löneskyddet skall liksom i dag omfatta tiden mellan konkursansökan och<br />
konkursbeslut.<br />
I normalfallet följer konkursbeslutet relativt omgående på konkursansökan. En<br />
gäldenärs konkursansökan skall prövas genast. En borgenärs konkursansökan<br />
skall prövas vid en förhandling som skall hållas inom två veckor från det att<br />
ansökningen kom in till rätten. I vissa fall kan beslutet emellertid dröja t.ex. på<br />
grund av svårigheter att delge gäldenären. Under den här mellantiden är arbetstagarnas<br />
behov av löneskydd särskilt uttalat. Rätten till löneförmånsrätt och
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 239<br />
lönegaranti under tiden mellan konkursansökan och konkursbeslut bör därför<br />
inte begränsas på annat sätt än genom den yttersta tids- och beloppsgränsen.<br />
6.5.7 Uppsägningslön och lön för arbete efter<br />
konkursbeslutet<br />
Förslag: Om arbetstagaren utför arbete under uppsägningstid åt konkursboet<br />
skall lönen, med undantag för en övergångstid om en vecka, betalas av<br />
konkursboet. Sådan fordran omfattas varken av lönegaranti eller förmånsrätt.<br />
Om arbetstagaren inte utför arbete under uppsägningstiden omfattas<br />
lönefordran av lönegaranti men inte av förmånsrätt.<br />
Själva konkursen innebär inte att anställningsförhållandet upphör, direkt eller<br />
med uppsägningstid. Konkursförvaltaren brukar emellertid säga upp alla anställda<br />
strax efter konkursbeslutet. I dag har arbetstagaren förmånsrätt och lönegaranti<br />
för uppsägningslön som längst uppgår till uppsägningstid enligt lagen<br />
om anställningsskydd, dvs. högst sex månader om anställningstiden är minst tio<br />
år (enligt äldre rätt om den anställde var minst 45 år). Naturligtvis måste han<br />
vara beredd att arbeta åt konkursboet under uppsägningstiden. Om så sker, är<br />
lönen fortfarande en förmånsberättigad och lönegaranterad konkursfordran,<br />
såvida inte konkursboet förklarat sig inträda i anställningsavtalet och arbetstagaren<br />
godtagit detta; någon ensidig inträdesrätt för konkursboet kommer inte i<br />
fråga, när den anställde blivit uppsagd. 7 Om konkursboet anställer den uppsagde,<br />
blir konkursboet massaansvarigt för lönen. Utnyttjar konkursboet inte den<br />
uppsagde, måste han från uppsägningslönen avräkna vad han kunnat tjäna på<br />
annat håll.<br />
Eftersom lönegarantin har ett tak på 100 000 kr inklusive källskatt och arbetstagaren<br />
ofta har en fordran på två månaders intjänad lön, ryms sällan mer än<br />
1 − 2 månaders uppsägningslön inom maximibeloppet. Följden blir att arbetstagaren<br />
säger upp sig själv med förkortad uppsägningstid, så att han kan uppbära<br />
arbetslöshetsersättning genast när lönegarantin upphör.<br />
EU-direktivet och ILO-konventionen har inga krav på förmånsrätt eller lönegaranti<br />
avseende uppsägningslön. ILO-konventionen kräver dock skydd för avgångsvederlag.<br />
I det följande är det lämpligt att skilja mellan uppsägningslön som belöper på<br />
tid när den anställde arbetat och på tid då inget arbete utförts.<br />
7 Se NJA 1979 s. 253. Att konkursboet saknar ensidig inträdesrätt motiveras inte i<br />
rättsfallet, men förklaras möjligen av att det skulle vara ett otillåtet gäldenärsbyte.
240 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
När arbete utförs åt boet<br />
En följd av att den anställde har rätt till lönegaranti för uppsägningslön, vare sig<br />
han arbetar åt konkursboet eller inte, är att boet ofta fortsätter driften för att få<br />
visst täckningsbidrag. Konkursboet kan därvid hålla i gång företaget med lönegarantimedel,<br />
även om driften går med underskott. Detta leder till osunda konkurrensförhållanden,<br />
där andra företag i branschen får minskade intäkter och<br />
riskerar att bli insolventa.<br />
Tillgången till lönegaranti för fortsatt drift i konkurs – men inte vid rekonstruktion<br />
enligt FRekL – medför också att det är en stark frestelse att genomföra<br />
en företagsrekonstruktion genom konkurs. Det insolventa företaget slipper då<br />
bekymret att skaffa finansiering till lönerna från frivilliga kreditgivare. Lönegarantin<br />
blir därmed konkursdrivande.<br />
För att komma till rätta med båda dessa olägenheter krävs att lönegaranti i<br />
princip inte utgår för tid under vilken arbete bedrivits åt konkursboet. I stället<br />
bör fordran på lön för sådan tid ge upphov till en massafordran.<br />
Om konkursboet blir tvunget att på den fria marknaden skaffa finansiering<br />
för fortsatt drift, kommer både konkursborgenärerna och förvaltaren att noga<br />
pröva om en fortsättning kan förväntas bli lönsam. Detta leder naturligtvis till att<br />
driften läggs ner i fler fall än i dag. Kommer borgenärerna och förvaltaren fram<br />
till att en fortsatt drift bör löna sig i termer av kassaflöde eller genom att värdet<br />
på tillgångarna hålls uppe inför en utförsäljning, bör det i allmänhet gå att skaffa<br />
finansiering, eftersom den nye kreditgivaren får en massafordran som går före<br />
alla konkursfordringar. Erfarenheter från tiden före lönegarantilagen styrker<br />
detta.<br />
Kommittén föreslår därför att fordringar på uppsägningslön under tid som<br />
den anställde utfört arbete åt konkursboet, motsvarande uppsägningslönen, skall<br />
vara en massafordran. Som framgår av redogörelsen för utländsk rätt är detta<br />
den vanliga lösningen utomlands. Behovet av en kort övergångstid behandlas<br />
nedan.<br />
Skulle konkursboet inte förmå att betala massaskulden, kan konkursboet försättas<br />
i konkurs. Massalönefordringen åtnjuter i så fall lönegaranti.<br />
Ett särskilt skäl till att fordran på lön för arbete utfört åt konkursboet under<br />
uppsägningstid bör behandlas som en massafordran är läget vid rekonstruktion<br />
enligt FRekL. Ansågs fordran på lön i konkurs vara en konkursfordran fastän<br />
arbete utförts åt konkursboet, borde fordran på lön för arbete åt rekonstruktionsgäldenären<br />
efter betalningsinställelsen vara en rekonstruktionsfordran som<br />
– om den inte längre åtnjuter förmånsrätt – nedsattes genom ackordet. I båda<br />
fallen grundar sig fordringarna på avtal före den kritiska tidpunkten, och de kan<br />
således anses ha uppkommit före denna tidpunkt (se 5 kap. 1 § KL och 3 kap 3<br />
och 8 §§ FRekL; jfr NJA 1989 s. 185). Den anställde måste dock rimligen ha<br />
rätt till en betalning för arbete efter betalningsinställelsen som, trots 3 kap. 3 och
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 241<br />
8 §§ FRekL, inte nedsätts av ackordet, oavsett om han med utnyttjande av<br />
stoppningsrätt (jfr 61 och 63 §§ köplagen, NJA 1986 s. 136 och 2 kap. 20 §<br />
FRekL) har framtvingat ett nytt avtal med ackordsgäldenären. Det räcker att<br />
motparten har utnyttjat prestationen.<br />
Den rättsliga principen – sannolikt med generell giltighet – torde kunna formuleras<br />
så, att den som till en konkursgäldenär eller en ackordsgäldenär på kredit<br />
levererat en prestation, som han kunnat stoppa men som gäldenären konsumerat<br />
i stället för att returnera, åtnjuter sakrättsligt skydd till vederlaget.<br />
När arbete inte utförs åt boet<br />
När den anställde inte arbetar åt konkursboet och inte kan få en massafordran,<br />
är han naturligtvis angelägen om att åtnjuta förmånsrätt och lönegaranti för<br />
uppsägningslönen. Denna är nämligen högre än arbetslöshetsersättning, vilken<br />
uppgår till 80 % av den arbetslöses tidigare inkomst, dock högst 580 kr per dag.<br />
Dessutom riskerar arbetstagaren, även om hotet för närvarande inte förefaller<br />
vara akut (se prop. 1996/97:107 s. 85 ff), att bli utförsäkrad viss tid efter det att<br />
arbetslöshetsersättning börjat tas i anspråk.<br />
Den anställdes önskan att få behålla sin lön under uppsägningstiden är beaktansvärd.<br />
Konkursen kan ju ha kommit oväntat, arbetsmarknaden på orten kan<br />
vara dålig och han kan ha svårt att skära ner på utgifterna med kort varsel.<br />
Detta talar för att han skall åtnjuta förmånsrätt och att lönegarantin skall kunna<br />
utgå under flera månader och med ett betydligt högre tak än för närvarande.<br />
En generös förmånsrätt och lönegaranti för uppsägningslön när inget arbete<br />
utförs skulle emellertid medföra vissa nackdelar från rekonstruktionssynpunkt.<br />
Detta gäller särskilt om lönen är förmånsberättigad.<br />
Om uppsägningslönen är förmånsberättigad, skall hela uppsägningslönen<br />
betalas vid ett ackord, vilket ger en ny finansiär ett starkt incitament att sätta<br />
företaget i konkurs, för att därefter köpa ut inkråmet och anställa de arbetstagare<br />
som behövs. Uppsägningslönerna blir då inte den nye ägarens problem.<br />
Skulle uppsägningslönen inte vara förmånsberättigad, behövde uppsägningslönerna<br />
bara betalas med den nedsatta andel som kvarstår efter ett ackord<br />
(normalt 25 %). Ägaren (eller en ny intressent) skulle oftare anse att företaget<br />
kan orka med den belastningen och därför ej finna det nödvändigt att sätta företaget<br />
i konkurs. 8 Emellertid skulle antagligen de anställda, åtminstone de som<br />
8 Vid kommitténs besök i Finland anförde representanter för de finska konkursförvaltarna<br />
att det i 1993 års reform som haft störst betydelse för möjligheten att<br />
rekonstruera företag utom konkurs är regeln att anställda vid saneringsförfarande<br />
kan sägas upp med två månaders varsel, varefter de över huvud taget inte har<br />
någon fordran på uppsägningslön. Lönen för två månaders uppsägningstid är inte<br />
förmånsberättigad utan nedsätts således genom ackordet.
242 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
blir uppsagda, vilja sätta företaget i konkurs, eftersom det i dag är det enda sättet<br />
att komma i åtnjutande av lönegaranti. Av samma skäl kan den arbetsgivare<br />
som månar om sina anställda komma att välja rekonstruktion genom konkurs<br />
framför rekonstruktion utom konkurs, om rekonstruktionen skall omfatta personalnedskärningar.<br />
Således medför lönegarantin vid konkurs ett incitament att<br />
välja rekonstruktion genom konkurs framför rekonstruktion utom konkurs oavsett<br />
om lönegarantin är kopplad till löneförmånsrätt eller inte.<br />
En lösning, som både tillgodoser de anställdas önskemål om skydd för uppsägningslön<br />
och intresset av att inte motverka rekonstruktion enligt FRekL och<br />
som inte heller missgynnar övriga borgenärer, är att uppsägningslönen görs<br />
oprioriterad men omfattas av lönegaranti vid både ackord och konkurs.<br />
Huruvida lönegarantin skall gälla för full uppsägningslön motsvarande uppsägningslön<br />
enligt LAS eller bara för exempelvis högst tre månader, är en fråga<br />
om prioritering av statens utgifter, särskilt sedan lönegarantin inte längre är specialfinansierad<br />
utan lönegarantiavgiften i praktiken blivit del av den allmänna<br />
arbetsgivaravgiften. Eftersom uppsägningslön saknar förmånsrätt påverkas ju<br />
inte de övriga borgenärerna. Kommittén föreslår att full uppsägningstid motsvarande<br />
uppsägningstid enligt LAS kan bli täckt av lönegaranti. I allmänhet kommer<br />
dock maximibeloppet för utgiven lönegaranti att sätta en gräns.<br />
Övergångstid<br />
Det kan inte begäras att konkursförvaltaren genast efter konkursbeslutet bestämmer<br />
om rörelsen skall fortsätta med massaansvar för konkursboet och samtidigt<br />
anger vilka anställda som skall behållas i den fortsatta driften. En övergångstid<br />
under vilken alla anställda behandlas lika är därför erforderlig. Under<br />
denna övergångstid bör alla anställda omfattas av lönegaranti och löneförmånsrätt<br />
oavsett om de utför arbete eller inte, naturligtvis under förutsättning att de<br />
står till konkursförvaltarens förfogande. Så snart övergångstiden är slut inträder<br />
emellertid de regler som angetts ovan. Konkursboet har därefter massaansvar<br />
för alla arbetstagare som utför arbete åt konkursboet, oavsett om konkursboet<br />
inträder i anställningsavtalet, sluter ett nytt anställningsavtal med den anställde<br />
eller endast utnyttjar arbetstagarens prestationer under dennes uppsägningstid.<br />
Att löneskyddet bör vara utformat på samma sätt under företagsrekonstruktion<br />
som under konkurs innebär att övergångsperioden bör gälla även efter ett beslut<br />
att inleda företagsrekonstruktion.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 243<br />
Övergångstiden bör vara kort, så att både rekonstruktionsgäldenären och<br />
konkursboet snabbt tvingas ta ställning till frågan om fortsatt drift. Härtill<br />
kommer att uppsägningslön till dem som inte arbetar av skäl som anförts ovan<br />
visserligen skall vara lönegaranterad men ej förmånsberättigad. Om övergångsperioden<br />
blir för lång motverkas syftet med denna reform. Kommittén förordar<br />
en övergångstid på en vecka.<br />
6.5.8 Löneskyddet vid företagsrekonstruktion<br />
Förslag: Löneskyddet skall ha samma omfattning vid företagsrekonstruktion<br />
som vid konkurs. Rekonstruktionsgäldenären kan efter beslut av rekonstruktören<br />
låna medel ur lönegarantin till löner som intjänats högst tre månader<br />
före ansökan om företagsrekonstruktion t.o.m. en vecka efter beslutet om företagsrekonstruktion.<br />
Lönegaranti skall vidare utgå för uppsägningslöner åt anställda<br />
som inte arbetar under uppsägningstiden. Rekonstruktionsgäldenären<br />
skall betala eller ställa säkerhet för statens fordran på grund av regressrätten<br />
med ränta innan förfarandet får avslutas. Annars skall företaget sättas i konkurs.<br />
Vid återbetalningen kan uppsägningslönen, som är oprioriterad, ha satts<br />
ned genom ett ackord. Detta påverkar självfallet inte arbetstagarens rätt till lönegaranti,<br />
vars syfte är att skydda arbetstagaren vid arbetsgivarens insolvens.<br />
Om rekonstruktionen övergår i konkurs skall lönegaranti som utgått på<br />
grund av företagsrekonstruktionen avräknas från arbetstagarens rätt till<br />
lönegaranti på grund av konkursen.<br />
Våra överväganden angående löneskyddet vid konkurs leder fram till att löneskyddet<br />
bör ha samma omfattning vid företagsrekonstruktion som vid konkurs;<br />
i annat fall blir reglerna konkursdrivande. Vi föreslår således att lönefordringar<br />
som belöper på tre månader före beslutet om företagsrekonstruktion skall<br />
ha förmånsrätt och således inte omfattas av ett ackord, att lönefordringar som<br />
avser tid under vilken arbete utförs åt rekonstruktionsgäldenären skall betalas av<br />
rekonstruktionsgäldenären, samt att lönefordran för uppsägningstid under vilken<br />
arbetstagaren inte utför arbete åt företagsrekonstruktionsgäldenären skall omfattas<br />
av lönegaranti men inte av förmånsrätt. Vad gäller förmånsberättigade<br />
lönefordringar föreslår vi att rekonstruktionsgäldenären efter beslut av rekonstruktören<br />
skall kunna låna medel ur lönegarantin för betalning av sådana löner.<br />
Invändningar skulle kunna riktas mot förslaget att införa lönegaranti vid företagsrekonstruktion<br />
dels för att det ökar utgifterna på lönegarantin, dels för att<br />
lönegaranti vid rekonstruktion utom konkurs kan uppfattas som en form av
244 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
rådrumsstöd till företag i ekonomisk kris och därigenom snedvrida konkurrensen<br />
mellan företag som genomgår företagsrekonstruktion och övriga företag.<br />
För att motverka kostnadsökning och konkurrenspåverkan skulle lönegarantin<br />
vid rekonstruktion enligt FRekL kunna konstrueras som ett slags förskott; lyckas<br />
rekonstruktionen, skall lönegarantin innan rekonstruktionsförfarandet hävs<br />
betalas tillbaka av rekonstruktionsgäldenären eller betryggande säkerhet ställas,<br />
vare sig det som utgivits (eller skall utges) avser lön intjänad före betalningsinställelsen<br />
eller uppsägningslön under tid när arbete inte utförts. Annars skall<br />
rekonstruktionsgäldenären försättas i konkurs. 9 Övergår rekonstruktionen i konkurs,<br />
skall den lönegaranti som utgivits under rekonstruktionen avräknas vid<br />
prövningen av arbetstagarens rätt att utfå lönegaranti i konkursen. Det fingeras<br />
att konkursen öppnats när rekonstruktionsförfarandet inleddes; jämför hur tremånadersfristen<br />
beräknats såvitt avser lön intjänad före insolvensförfarandets<br />
början. Därmed förhindras missbruk av ett företag som lever vidare, och lönegarantiutgifterna<br />
till anställda i ett företag som går i konkurs blir aldrig större än<br />
om företaget gått i konkurs utan föregående rekonstruktionsförsök.<br />
Lönegaranti vid företagsrekonstruktion utom konkurs diskuterades redan vid<br />
lönegarantilagens införande (se prop. 1970:201 s. 23 ff och 60 ff) och senare<br />
bl.a. i Arbetsmarknadsdepartementets PM Betalningsinställelse och rådrumsstöd<br />
m.m. (DsA 1979:7), i Lönegarantiutredningens betänkande Lönegarantin och<br />
förmånsrättsordningen (SOU 1988:27, särskilt s. 79 ff) och av Insolvensutredningen<br />
(SOU 1992:113 s. 340 ff). Det är visserligen riktigt att det för den anställde<br />
räcker att lönegaranti står till buds vid konkurs och att lönegaranti vid<br />
rekonstruktion utom konkurs blir ett stöd till företaget snarare än de anställda.<br />
Med den ovan skisserade lösningen blir företagsstödet emellertid inte större än<br />
om företaget omedelbart gått i konkurs för att sedan leva vidare i ny skepnad.<br />
Önskar man i viss utsträckning styra över insolvenbehandlingen från konkurs till<br />
ackord, 10 är det nödvändigt att likviditet genom lönegaranti står till buds även<br />
vid ackordsförhandling.<br />
Kommittén föreslår därför – på ovan nämnda villkor om återbetalning och<br />
avräkning – att lönegaranti införs även vid rekonstruktion enligt FRekL för sådana<br />
fordringar som skulle ha åtnjutit lönegaranti i konkurs.<br />
Det kan noteras att såväl EU-direktivet om lönegaranti som ILOkonventionen<br />
är tillämpliga när arbetsgivaren blivit insolvent i den meningen att<br />
ett förfarande för kollektivt tillgodoseende av fordringsägarna inletts. Detta tol-<br />
9 Härigenom hindras att lönegaranti först utgår under en rekonstruktion enligt<br />
FRekL utan att återbetalning sker, varefter ny lönegaranti utgår i en efterföljande<br />
konkurs. EFTA-domstolen har i målet E 1/95 funnit att den tidigare karensregeln<br />
i 9 a § LGL i dess lydelse före den 1 juli 1995 inte var förenlig med art. 10 a) i<br />
EG-direktivet. Karensreglen har numera upphävts, se prop. 1996/97:102 s. 23 f.<br />
10 År 1997 var antalet företagskonkurser 11 065, medan endast 44 förhandlingar<br />
om offentligt ackord inleddes.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 245<br />
kas emellertid inte så att det vore otillräckligt att ha lönegaranti bara vid konkurs.<br />
Således är lönegarantin i Sverige, Danmark, Norge och Tyskland begränsad<br />
till konkurs. I bl.a. Finland, England, Österrike och Frankrike gäller lönegarantin<br />
dock också vid andra insolvensförfaranden.<br />
För övrigt hänvisas till specialmotiveringen.<br />
6.5.9 Maximibelopp och maximitid<br />
Förslag: Maximibeloppet för lönegarantin höjs till fyra basbelopp. Maximitiden<br />
för lönegarantin förlängs till åtta månader. Det införs ett maximibelopp<br />
för löneförmånsrätten om tio basbelopp.<br />
Lönegarantin har för närvarande ett tak på 100 000 kr. Detta belopp rymmer<br />
långtifrån bruttolön åt en medelinkomsttagare för tre månader före konkursansökan,<br />
viss övergångstid, uppsägningslön enligt LAS och ett års semesterersättning.<br />
Sett från de anställdas synpunkt vore det önskvärt att taket höjdes till ca<br />
200 000 kr, så att det ovan avvägda skyddet kunde ges full effekt.<br />
Statsfinansiella skäl nödvändiggör emellertid en begränsning. För att kommittén<br />
skall kunna fullgöra sitt besparingsbeting, kan taket inte höjas till mer än<br />
ca 140 000 kr. Taket bör åter göras värdebeständigt och uttryckas som fyra<br />
basbelopp.<br />
Enligt 5 kap. 2 § KL får i konkurs fordran på lön, arvode eller pension inte<br />
göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses<br />
skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna<br />
i övrigt. Den som är närstående till gäldenären får endast bevaka<br />
fordran som med hänsyn till vad som nu sagts är skälig. Trots nämnda begränsningar<br />
kan det tänkas att en anställd, t.ex. en anställd fondmäklare, har en bevakningsgill<br />
konkursfordran som per månad uppgår till belopp som långt överstiger<br />
månadslönen för kvalificerad arbetskraft i övrigt. Frågan blir då om en<br />
sådan anställd skall åtnjuta förmånsrätt på denna nivå.<br />
För en beloppsbegränsning av förmånsrätten talar att en anställd med stora<br />
inkomster sällan behöver hela lönen för omedelbar konsumtion; ofta finns dessutom<br />
avsevärda sparmedel. Mot talar att den anställde kan vara en nyckelperson<br />
som är viktig för arbetsgivaren utan att denne har likviditet att betala lön i förskott.<br />
Kommittén anser att ett tak för förmånsberättigad lön bör införas på 10 basbelopp.<br />
Enligt gällande rätt omfattar förmånsrätten och lönegarantin endast fordringar<br />
som förfallit till betalning under de senaste sex månaderna av arbetstagarens<br />
anställningstid. Räknat bakåt från uppsägningstidens slut kommer löneskyddet
246 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
således inte att kunna täcka löner som belöper på en tid av tre månader före<br />
konkursansökan, om uppsägningstiden överstiger ca två månader. Oavsett att<br />
motsvarande effekt oftast inträder också genom maximibeloppet, föreslår kommittén<br />
att den sammanlagda tidsgränsen utsträcks till åtta månader.<br />
6.5.10 Tröskelbelopp för lönegarantin<br />
Bedömning: Någon undre gräns för löneanspråk som skall kunna ersättas<br />
genom lönegaranti bör inte införas.<br />
Konkursförvaltarkollegiernas Förening har föreslagit införandet av ett tröskelbelopp<br />
i lönegarantin på 500 kr per person innan ett löneanspråk skall omfattas<br />
av garantin. Förslaget . grundas på samhällets behov av kostnadsbesparingar och<br />
effektivitet. Möjligheterna att begränsa det skydd som EG:s lönegarantidirektiv<br />
föreskriver är emellertid begränsade. Medlemsstaterna får sätta en övre gräns<br />
för garantiansvaret. De kan också vidta åtgärder för att förhindra missbruk av<br />
garantisystemet. Kommittén anser inte att utkrävandet av en mindre lönefordran<br />
innebär ett sådant missbruk. Med hänsyn härtill finner kommittén inte skäl att<br />
lägga fram något förslag om ett gränsbelopp för lönegarantin.<br />
6.5.11 Pensionsfordringar<br />
Vi föreslår inte några ändringar angående förmånsrätt och lönegaranti för<br />
pension.<br />
I den mån arbetstagaren är beroende av pension från arbetsgivaren, är han i en<br />
mer utsatt position vid konkurs än anställda i arbetsför ålder. Särskilt märks att<br />
han inte kan räkna med nya inkomster som kompenserar för inkomstbortfall<br />
efter utgången av tid motsvarande uppsägningstid enligt LAS. Eftersom dagens<br />
regler med förmånsrätt och lönegaranti för pension för högst tolv månader förefaller<br />
stränga mot pensionären, även med beaktande av rätten till folkpension,<br />
föreslås ingen hårdare inskränkning än vad som följer av tolvmånadersregeln<br />
och maximibeloppet för lönegarantin.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 247<br />
6.5.12 Avgångsvederlag<br />
Bedömning: Vi anser inte att löneskyddet bör utsträckas till att omfatta avgångsvederlag<br />
utöver vad som följer av löneskyddet för andra fordringar.<br />
Enligt ILO-konventionen skall en arbetstagare åtnjuta lönegaranti eller förmånsrätt<br />
för avgångsvederlag. Ett avgångsvederlag kan, beroende på avtalets konstruktion<br />
och omständigheterna i det särskilda fallet, avse intjänad lön, uppsägningslön,<br />
pension och ideell ersättning. Kommittén anser att avgångsvederlag<br />
inte bör täckas av lönegaranti eller förmånsrätt i vidare omfattning än som kan<br />
anses motsvara skyddade förmåner enligt vad som ovan anförts. Det innebär att<br />
förmånsrätt kan ges endast för avgångsvederlag som svarar mot lön som belöper<br />
på högst tre månader före konkursansökan och inte avser tid senare än en vecka<br />
efter konkursbeslutet. Lönegarantin täcker avgångsvederlag i samma mån liksom<br />
avgångsvederlag som svarar mot uppsägningslön enligt LAS.<br />
Bedömningen av hur ett enskilt avtal om avgångsvederlag reellt sett skall<br />
uppfattas får överlämnas till rättspraxis.<br />
Eftersom det är oklart om ovanstående regel tillfredsställer kraven i ILOkonventionen,<br />
bör Sverige inte ratificera denna.<br />
6.5.13 Vissa arbetsrättsliga frågor<br />
Vårt förslag innebär inga ändrade regler inom arbetsrättens område.<br />
Konkurslagen innehåller inga särskilda arbetsrättsliga regler. Som anförts ovan<br />
fortsätter de anställningsavtal som arbetsgivaren ingått före konkursen att löpa,<br />
om ingen av parterna säger upp avtalet. Genom konkursutbrottet anses arbetsbrist<br />
föreligga och därmed har konkursboet saklig grund för uppsägning. Under<br />
uppsägningstiden är arbetstagarna skyldiga att utföra arbete åt konkursboet, om<br />
de kan räkna med full lön ur lönegarantin. Annars borde de enligt allmänna<br />
principer ha stoppningsrätt (jfr 61 § köplagen och NJA 1986 s. 136). Konkursboet<br />
kan, efter överenskommelse mellan boet och arbetstagaren (se NJA 1979 s.<br />
253), träda in i ett anställningsavtal eller träffa nytt anställningsavtal, vilket med<br />
stöd av 5 § LAS får avse viss tid eller visst arbete. Lönefordringar till följd av<br />
avtal mellan konkursboet och den anställde blir massafordringar. Om konkursboet<br />
inte förmår betala sina massaskulder kan konkursboet försättas i konkurs.<br />
Lönefordringar till följd av avtal med det gamla konkursboet skyddas av lönegaranti<br />
i den nya konkursen.
248 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Enligt 25 § LAS har arbetstagare, som har sagts upp på grund av arbetsbrist,<br />
under nio månader från det att anställningen upphörde företrädesrätt till återanställning<br />
i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Har företaget,<br />
verksamheten eller en del av verksamheten övergått till ny arbetsgivare gäller<br />
företrädesrätten hos den nye arbetsgivaren. Företrädesrätten gäller även ifall den<br />
tidigare arbetsgivaren gått i konkurs och den nye arbetsgivaren således förvärvat<br />
inkråmet eller rörelsen från konkursboet. Om konkursboet vill återanställa personal,<br />
är konkursboet bundet av turordningsreglerna. En förutsättning för företrädesrätten<br />
är emellertid att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer. Det<br />
medför att konkursboet, liksom den som förvärvat rörelsen från boet, vid behov<br />
av personal med specialistkunskaper kan anställa andra än dem som haft längst<br />
anställningstid hos konkursgäldenären (jfr Danhard, Konkursarbetsrätt, 2 uppl.<br />
1998, s. 70). Vill ett konkursbo utnyttja vissa anställda under deras uppsägningstid<br />
utan att återanställa dem, torde konkursboet ha valfrihet mellan de anställda.<br />
Enligt kommitténs förslag kommer de anställda inte att ha förmånsrätt och<br />
rätt till lönegaranti vid arbete åt konkursboet under uppsägningstiden. De behöver<br />
därmed inte arbeta åt konkursboet, om detta inte betalar lön i förskott eller<br />
ställer säkerhet för lönen (jfr 63 § köplagen). Vägrar en anställd arbeta åt konkursboet<br />
även om konkursboet kan beräknas ha förmåga att betala lönen,<br />
bör den anställde förlora rätten till uppsägningslön (jfr 12 § FRL).<br />
Kommittén föreslår inga ändringar i reglerna om företrädesrätt till återanställning.<br />
Dess förslag, att de anställda för arbete under uppsägningstid<br />
får en massafordran hos konkursboet, har till enda syfte att konkursboet inte<br />
genom att utnyttja lönegarantin skall kunna fortsätta driften på förmånligare<br />
villkor än konkurrenterna. Jämför härvidlag hur konkursboet genom ett tilllägg<br />
i 12 kap. 31 § jordabalken föreslås dessutom bli massaansvarigt för<br />
hyran för en lokal, om konkursboet utnyttjar denna under uppsägningstid<br />
sedan konkursboet avstått från att inträda i hyresavtalet. Konkursboets<br />
massaansvar är i dessa fall således ej grundat på eget avtal eller inträde i<br />
gäldenärens avtal utan av obehörig vinst-karaktär (jfr NJA 1946 s. 122 och<br />
1993 s. 13). Att anställningen hos konkursgäldenären fortfarande består<br />
under uppsägningstiden visar sig av att den anställde åter har rätt till lönegaranti,<br />
om konkursboet slutar utnyttja honom under uppsägningstiden.<br />
Konkursboets val av anställda för arbete under uppsägningstiden rent faktiskt<br />
kan visserligen ha betydelse för vilka anställda som kommer att övertas<br />
av den som sedan förvärvar rörelsen från konkursboet, men kommitténs<br />
förslag innebär ingen förändring av turordningsreglernas tillämplighet.<br />
Massaansvaret torde också leda till att överlåtelsen från konkursboet måste<br />
ske snabbare än i dag, varigenom det blir av mindre betydelse vilka som<br />
arbetat åt konkursboet under uppsägningstiden.
SOU <strong>1999</strong>:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 249<br />
6.5.14 Produktiv lön<br />
Bedömning: Lönefordringar avseende s.k. produktiv lön bör inte ges förmånsrätt<br />
framför företagshypotek.<br />
Under kommitténs arbete har det senast av Insolvensutredningen framförda förslaget<br />
om att lönefordringar belöpande på tiden före konkursen och två månader<br />
efter konkursbeslutet skulle ges förmånsrätt före företagshypotek (s.k. produktiv<br />
lön) diskuterats. Denna lösning minskar emellertid inte det maximala omfånget<br />
på företagshypoteket, varför det leder till svårigheter att finansiera borttagandet<br />
av skatteförmånsrätten och lämnar utdelningen till oprioriterade borgenärer på<br />
oförändrat låg nivå (se närmare i kapitel 4 och 8). Företagshypotekets värde<br />
skulle bli mer svårberäknat, eftersom det gällde att bedöma inte bara tillgångarnas<br />
värde utan även de sannolika löneskulderna vid en framtida konkurs. Vidare<br />
skulle konkursförvaltaren sakna incitament att snabbt bedöma om fortsatt drift<br />
blir lönsam, eftersom två månaders löneskulder ändå kommer att utgöra s.k.<br />
produktiv lön med mycket god förmånsrätt. Risken blir därmed stor för att konkursbon<br />
fortsätter olönsam verksamhet med snedvridning av konkurrensen som<br />
följd.<br />
Kommittén har därför valt att inte åter föra fram förslaget om produktiv lön.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 251<br />
7 Företagshypoteket<br />
7.1 Gällande rätt<br />
7.1.1 Allmänt om företagshypotek<br />
Med företagshypotek avses en särskild säkerhetsrätt som utvecklats för att<br />
näringsidkares rörelseegendom skall kunna utnyttjas som kreditsäkerhet<br />
utan att näringsidkaren behöver avstå från besittningen. De grundläggande<br />
bestämmelserna om säkerhetsrätten finns i lagen (1984:649) om företagshypotek<br />
(FHL). Föregångare till FHL var 1883 års förlagsinteckningsförordning<br />
samt lagar år 1924, 1932, 1942 och år 1958 om hypotekarisk säkerhet<br />
i spannmål, jordbruksinventarier, spånadslin och hampa samt vissa oljelager,<br />
alla avlösta av lagen (1966:454) om företagsinteckning.<br />
En näringsidkare kan beviljas företagsinteckning i sin näringsverksamhet<br />
enligt 3 kap. 1 § FHL. Bevis om inskrivningen kallas företagshypoteksbrev.<br />
Detta kan överlämnas till en borgenär till säkerhet för fordran som denne<br />
har hos näringsidkaren. Borgenären – företagshypotekshavaren – har därefter<br />
förmånsrätt till betalning ur inteckningsunderlaget intill företagshypoteksbrevets<br />
belopp. Till skillnad mot den typiska panträtten är ett företagshypotek<br />
inte knutet till viss bestämd egendom utan gäller i en egendomsmassa<br />
som hela tiden förändras; näringsidkaren har således normalt rätt att<br />
förfoga över hypoteksunderlaget. Enligt 2 kap. 1 § FHL omfattar ett företagshypotek<br />
näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den<br />
intecknade verksamheten. Den vittomfattande regeln är försedd med några<br />
viktiga undantag som beskrivs i följande avsnitt.<br />
7.1.2 Säkerhetsrättens omfattning<br />
En näringsidkare kan driva sin verksamhet på olika ställen och även driva<br />
verksamheter av olika slag. Huvudregeln är att företagsinteckning beviljas i<br />
all näringsverksamhet som näringsidkaren vid varje tid utövar här i landet,
252 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
alldeles oavsett var och utan avseende på verksamhetens art. En given följd<br />
härav är att objektet för en inteckning kan komma att växla bl.a. därför att<br />
en viss verksamhet läggs ned eller att näringsidkaren startar en ny verksamhet<br />
här i landet. Näringsidkaren är också oförhindrad att överlåta en verksamhet<br />
eller verksamhetsgren som omfattas av företagsinteckning. Vid sådan<br />
överlåtelse gäller företagshypoteket under viss tid i den överlåtna hypoteksegendomen<br />
hos förvärvaren.<br />
Enligt FHL omfattar företagshypotek all näringsidkarens lösa egendom i<br />
den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten, om inte undantag<br />
gjorts i lagen. Företagshypotek kan således inte omfatta fast egendom, vilken<br />
pantsätts separat enligt regler i jordabalken. Vad som utgör fast egendom<br />
framgår av jordabalkens bestämmelser. Jordabalkens regler om tillbehör<br />
till industrifastighet (maskiner och annan utrustning som tillförts fastigheten<br />
för att användas i verksamheten) står självständiga i förhållande till<br />
FHL men har samband med reglerna om kreditsäkerhet i näringsidkarens<br />
egendom genom att industritillbehör ofta ingår i näringsidkares rörelse. Den<br />
1 januari 1986 infördes ett nytt institut i jordabalken som gör det möjligt för<br />
en fastighetsägare att genom en inskrivningsåtgärd, och under kontroll av<br />
berörda borgenärer, dels rättsligt skilja en fastighets industritillbehör från<br />
fastigheten för att dessa skall kunna omfattas av företagshypotek, dels<br />
rättsligt återförena industritillbehören med fastigheten för att tillbehören åter<br />
skall kunna omfattas av fastighetspant.<br />
Att företagshypotek omfattar all näringsidkarens lösa egendom som inte<br />
särskilt undantas i lagen innebär bl.a. att varulager och alla slags fordringar<br />
i princip ingår. Av kravet på att egendomen skall vara näringsidkarens följer<br />
att hyrd egendom eller egendom köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll<br />
eller återtagandeförbehåll inte är underlag för företagshypoteket, i den<br />
mån säljaren tar egendomen i anspråk för betalning av sin fordran.<br />
Underlaget skall vidare höra till den intecknade verksamheten. Härigenom<br />
sker en avgränsning mot gäldenärens privata egendom och mellan hans<br />
olika verksamheter, ifall inteckningen har begränsats till verksamhet av viss<br />
art enligt 3 kap. 1 § FHL.<br />
Från hypoteksunderlaget undantas 1) kassa- och banktillgodohavanden,<br />
aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och<br />
liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder,<br />
2) egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt<br />
på grund av inteckning och 3) egendom som varken kan utmätas eller ingå i<br />
konkurs.<br />
Undantaget för aktier etc. hänger främst samman med att kreditsäkerhetsvärdet<br />
hos sådana värdehandlingar lätt kan utnyttjas genom pantsättning<br />
med avstående av besittningen. I propositionen till FHL framhålls att sådan<br />
lös egendom för vilken det finns andra, särskilda inteckningsinstitut, inte bör
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 253<br />
räknas in i inteckningsunderlaget för företagshypotek. En annan ordning<br />
skulle, enligt uttalanden i propositionen, kunna leda till oklarhet när det<br />
gäller gränserna för de olika inteckningsinstituten (prop. 1983/84:128).<br />
Utredningen angående företagsinteckning föreslog i betänkandet (SOU<br />
1981:76) Företagshypotek att omfattningen av den inteckningsbara egendomen<br />
borde vidgas väsentligt jämfört med vad som gällt dittills. Utredningen<br />
ansåg således att kassamedel och alla rörelsefordringar skulle ingå i<br />
säkerheten (se betänkandet s. 73 ff). Härigenom skulle det inte spela någon<br />
roll om gäldenären för tillfället hade stora kundfordringar (som var inteckningsunderlag)<br />
men få kontanter eller tvärtom. Just risken för att kundfordringar<br />
omvandlades till likvida medel ansågs av många vara en stor svaghet<br />
i den gamla lagen, eftersom det gjorde företagsinteckningshavarna obenägna<br />
att utan särskilda garantier understödja rekonstruktionsförsök, om varulagret<br />
och kundfordringarna var tillräckligt stora för att ge inteckningshavarna<br />
full utdelning vid en omedelbar konkurs. En stor majoritet av remissinstanserna<br />
tillstyrkte eller lämnade utredningens förslag utan erinran på denna<br />
punkt. Föreningen Sveriges kronofogdar avstyrkte emellertid förslaget att<br />
inteckningsunderlaget skulle omfatta kassamedel och samtliga rörelsefordringar.<br />
Samma ståndpunkt intog Riksskatteverket i fråga om kassamedel,<br />
banktillgodohavanden och fordringar på skatterestitution. Flera remissinstanser<br />
föreslog att också aktier och andra andelsrättigheter i juridiska personer<br />
skulle inräknas i den inteckningsbara egendomen.<br />
Chefen för Justitiedepartementet medgav att en utvidgning av inteckningsunderlaget<br />
i enlighet med utredningens förslag låg i linje med hans<br />
uppfattning om det angelägna i att stärka företagsinteckningens ställning. Å<br />
andra sidan framhöll han att förslaget samtidigt skulle leda till en viss försvagning<br />
av förmånsrätten för bl.a. skatter och allmänna avgifter samt löner<br />
och pensioner. Hänvisning gjordes till att det framtida förmånsrättsliga förhållandet<br />
mellan olika borgenärsgrupper var föremål för överväganden och<br />
att resultatet härav inte borde föregripas. Departementschefen var sålunda<br />
inte beredd att vid den tidpunkten föreslå någon väsentlig utvidgning av<br />
inteckningsunderlaget (se prop. 1983/84:128 s. 43 f).<br />
I viss mån utvidgades dock inteckningsunderlaget genom att detta – med<br />
undantag av kassa- och banktillgodohavanden samt fondpapper – kom att<br />
omfatta alla övriga rörelsefordringar (se prop. 1983/84:128 s. 54). Till hypoteksegendomen<br />
hör numera näringsidkarens fordringar på återbetalning<br />
av olika skatter och avgifter som avser den intecknade verksamheten. Det<br />
bör dock anmärkas att enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning<br />
av skatter och avgifter åtskilliga restitutionsfordringar i första hand
254 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
skall tas i anspråk för betalning av det allmännas fordringar på den restitutionsberättigade.<br />
7.1.3 Förmånsrättens placering<br />
Vid konkurs hos inteckningsgäldenären innebär företagshypotek att inteckningshavaren<br />
enligt 5 § FRL har förmånsrätt till betalning ur den egendom<br />
som utgör underlag för företagshypoteket. Efter en lagändring år 1975 ger<br />
företagshypotek bättre förmånsrätt än förmånsrätt för lön. Bakgrunden till<br />
lagändringen var reformarbetet på det arbetsrättsliga området, som ledde till<br />
att lagen (1974:12) om anställningsskydd (LAS) antogs. LAS innehöll bl.a.<br />
regler om uppsägningstid varierande mellan en och sex månader. Detta<br />
medförde en försämring av den dåvarande företagsinteckningen, eftersom<br />
lönefordringar vid konkurs i stor utsträckning hade förmånsrätt till betalning<br />
framför fordran med säkerhet i företagsinteckning. Med åberopande av<br />
att införandet av LAS medfört en betydande försämring av företagsinteckningen<br />
som kreditsäkerhet gjorde tre organisationer företrädande kreditväsendet<br />
år 1974 en framställning om att företagsinteckning skulle ges företrädesrätt<br />
framför lönefordringar. Organisationerna, vilka erinrade om den<br />
statliga lönegarantins betydelse i sammanhanget, framhöll att de längre<br />
uppsägningstider som angavs i LAS medförde att företagens latenta löneskulder<br />
ökat och att till följd härav också utrymmet för säkerhet i form av<br />
företagsinteckning i motsvarande mån minskat. I prop. 1975/76:12 föreslogs<br />
att företagsinteckningarnas kreditvärde skulle stärkas genom att fordran<br />
med säkerhet i företagsinteckning fick företräde framför löne- och pensionsfordran<br />
i händelse av konkurs. Samtidigt föreslogs en avsevärd höjning<br />
av maximibeloppet för den statliga lönegarantin till tolv basbelopp. Chefen<br />
för Justitiedepartementet uttalade (se prop. 1975/76:12 s. 30) att förslaget<br />
innebar att löneprivilegiet enligt FRL kom att sakna betydelse för nästan<br />
alla löntagare. Därmed skapades enligt hans mening också utrymme för en<br />
angelägen förstärkning inte bara av företagsinteckningens ställning utan<br />
också av den allmänna förmånsrätt som tillkom skattefordringar. I propositionen<br />
togs i enlighet härmed upp ett förslag om att fordran på skatt och<br />
allmän avgift skulle ges företräde framför lönefordringar. Förslagen i propositionen<br />
bifölls av riksdagen (se LU 1975/76:5).<br />
Frågan om löneprivilegiets ställning diskuterades också i samband med<br />
tillkomsten av FHL. I en motion (m) yrkades att riksdagen hos regeringen<br />
skulle begära en översyn av förmånsrättsordningen. Vid översynen borde<br />
övervägas den ändringen att "förmånsrätten för den statliga lönegarantin"<br />
gavs företräde framför förmånsrätten för företagsinteckning. Motionen motiverades<br />
med att praxis inom konkursförvaltning utvecklats så att förval-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 255<br />
tarna drev konkursföretagen vidare med hjälp av lönegarantin bl.a. för att<br />
stärka företagsinteckningshavarnas ställning. Den föreslagna ändringen i<br />
FRL skulle enligt motionen föranleda att banker och andra kreditgivare fick<br />
ett ökat incitament att nära följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag<br />
på nedgång. Riksdagen, som avslog motionen (LU 1983/84:36), erinrade<br />
om de uttalanden som gjorts år 1975 om det angelägna i att trygga företagens<br />
kreditmöjligheter och menade att förslaget i motionen skulle allvarligt<br />
försämra företagshypotekets kreditvärde och således stå i klar strid med de<br />
syften som låg bakom propositionen om en ny lag om företagshypotek (se<br />
prop. 1983/84:128). En förändring i förmånsrättsordningen skulle vidare<br />
medföra mycket besvärliga övergångsproblem.<br />
Företagshypotek ger även bättre förmånsrätt än den allmänna förmånsrätten<br />
för skatter. Däremot ger företagshypotek sämre förmånsrätt än panträtt.<br />
Även om företagshypotek upplåtits innan maskiner och varor pantsätts<br />
och traderas, får panthavaren företräde oavsett god tro angående företagsinteckningen<br />
och upplåtelsen.<br />
7.1.4 Egendomsförändringar vid<br />
betalningsinställelse<br />
För att rekonstruktionsförsök skall komma till stånd är det av vikt att fordringsägarnas<br />
situation inte avsevärt försämras under en betalningsinställelse.<br />
Ett speciellt problem är hur innehavare av företagshypotek skall skyddas.<br />
Företagshypoteket omfattar i princip all lös egendom som ingår i rörelsen,<br />
däribland sådana varor som är färdiga för försäljning. Kontanta medel<br />
som inflyter vid en försäljning av varorna omfattas som nämnts förut inte av<br />
ett företagshypotek. Detta medför att utestående fordringar som betalas till<br />
företaget och därmed blir kassa- eller banktillgodohavanden minskar den<br />
egendom som omfattas av företagshypoteket i motsvarande mån. Medel på<br />
ett bankkonto kan dock ofta kvittas mot gäldenärens skuld till den kontoförande<br />
banken.<br />
Vanligen öppnar rekonstruktören med gäldenärens medgivande till förmån<br />
för företagshypotekshavarna ett s.k. administrationskonto för alla slags<br />
betalningsströmmar till företaget men förbehåller sig rätten att efter prövning<br />
använda influtna medel på kontot för kostnader som visar sig nödvändiga<br />
för företagets fortsatta drift under ett ackordsförfarande. Syftet med<br />
betalningsinställelsen är ju att företaget skall kunna rekonstrueras och leva<br />
vidare. Ett sådant förbehåll kan vara fixerat till visst belopp eller vara begränsat<br />
enbart av behovsprövningen (se Gösta Walin, Företagshypotek och<br />
betalningsinställelse, i Festskrift till Lars Welamson s. 493). Genom att<br />
placera uppkommande likvida medel på ett administrationskonto åsyftas att
256 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
företagshypoteket skall omfatta tillgångarna på administrationskontot. I<br />
rättspraxis (NJA 1987 s. 105 och 1989 s. 705 I) är det numera fastslaget att<br />
medel på sådana administrationskonton under vissa förutsättningar skall<br />
tillfalla de borgenärer som har säkerhet i företagshypotek.<br />
En olägenhet med nuvarande system är att det fortfarande råder viss<br />
oklarhet om vilka krav som måste uppfyllas för att företagshypotek skall<br />
omfatta medel på ett administrationskonto. I rättsfallet NJA 1987 s. 105<br />
anförde Högsta domstolen (HD) sammanfattningsvis bl.a. att betalningen<br />
för den sålda egendomen (dvs. lager, inventarier och hyresrätten till gäldenärens<br />
rörelselokal) skedde i enlighet med gode mannens instruktioner i sådan<br />
ordning att medlen inte kom under gäldenärens rådighet utan ställdes till<br />
gode mannens disposition i inteckningshavarens intresse (fastän gode mannen<br />
uppgivit att han enligt instruktionerna vid behov hade kunnat betala den<br />
löpande driften ur medlen till nackdel för inteckningshavarna). Medlen förblev<br />
enligt HD undandragna gäldenärens rådighet och stod kvar på administrationskontot<br />
till konkursutbrottet. Under dessa förhållanden ansåg HD<br />
att inteckningshavarens förmånsrätt bestod även efter det att betalningen av<br />
köpeskillingen hade skett och gällde i sådan del av tillgodohavandet på<br />
kontot som svarade mot det inbetalade beloppet.<br />
HD har i NJA 1989 s. 705 I framhållit som betydelsefullt att medlen på<br />
ett administrationskonto inte ställs till gäldenärens fria rådighet, samtidigt<br />
som HD accepterar att vissa betalningar kan få ske för att hålla i gång företaget,<br />
utan att detta omintetgör förmånsrätten i medlen på kontot. I samband<br />
med att ett aktiebolag inställde sina betalningar träffades i det rättsfallet<br />
avtal om att medel som inflöt vid försäljning av egendom och betalning<br />
för fordringar som omfattades av företagsinteckning skulle ske till ett i<br />
Ackordscentralens namn öppnat bankkonto med viss befogenhet för Ackordscentralen<br />
att ta ut medel för bolagets räkning. Sedan bolaget försatts i<br />
konkurs ansågs innehavare av företagsinteckningar ha förmånsrätt i bolagets<br />
redovisningsfordran gentemot Ackordscentralen eftersom Ackordscentralen,<br />
vid begagnande av sin befogenhet att ta ut medel på kontot, haft<br />
att beakta inte bara gäldenärens utan också företagsinteckningshavarnas<br />
intressen så att dessa borgenärer inte i händelse av konkurs skulle åsamkas<br />
någon väsentlig förlust genom försöket att avveckla verksamheten. HD avslutade<br />
sin bedömning med att framhålla att gäldenärsföretaget vid angivna<br />
förhållanden på sådant sätt avskurits från rådigheten över medlen på kontot,<br />
att den häremot svarande redovisningsfordringen ingick i den företagsintecknade<br />
egendomen i den mån medlen motsvarade vederlag för fordringar<br />
som före betalningen omfattades av inteckningarna.<br />
I rättsfallet NJA 1991 s. 550 hade, efter ett aktiebolags betalningsinställelse,<br />
medel som inflöt vid försäljning av företagsintecknad egendom tillförts<br />
ett i bolagets namn öppnat särskilt bankkonto. I bolagets konkurs uppkom
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 257<br />
bl.a. fråga om inteckningshavaren hade förmånsrätt i medel på kontot. Frågan<br />
besvarades nekande av HD, som också uttalade att kontot hade kunnat<br />
förses med sådana effektiva uttagsbegränsningar att situationen blev jämförbar<br />
med vad som gällde i de tidigare avgörandena. Vad som i detta hänseende<br />
hade redovisats i målet var emellertid otillräckligt för att gäldenären<br />
skulle kunna anses på sådant sätt avskuren från rådigheten över medlen på<br />
kontot att dessa skulle kunna betraktas som substitut för egendom som omfattades<br />
av förmånsrätt.<br />
Även från andra utgångspunkter än de ovan redovisade kan det göras<br />
gällande att ett behov av förtydligande i lagstiftningen rörande företagshypotek<br />
föreligger. Det har framhållits att den rättspraxis som utbildats har<br />
gällt tillämpning av äldre lag och inte 1984 års lag om företagshypotek,<br />
varför det inte kan uteslutas att en tolkning av 2 kap. 1 § i den nya lagen<br />
skulle kunna ge utrymme åt att anse att en hypotekshavare har förmånsrätt i<br />
gäldenärens fordran hos en god man enligt AckL, numera rekonstruktör<br />
enligt FRekL, (se Håstad i SvJT 1988 s. 250 ff, JT 1989-90 s. 632 ff och<br />
Sakrätt, 6:e uppl., Stockholm 1996, s. 361 f). Mot en sådan tolkning talar<br />
framför allt att den strider mot grundtanken bakom regeln, att kontanter och<br />
bankmedel inte skall ingå i hypoteksunderlaget, eftersom medlen på gode<br />
mannens konto är avsedda att användas som gäldenärens bankmedel under<br />
ett rekonstruktionsförsök och det annars inte skulle bli någon fri sektor kvar<br />
för sämre placerade borgenärer. Som ett alternativ har av Håstad föreslagits<br />
att – när en ackordsförhandling misslyckas och övergår i konkurs – inteckningsunderlaget<br />
"fryses" vid betalningsinställelsen och förordnandet av den<br />
gode mannen, i stället för på konkursdagen. Den gode mannen<br />
(rekonstruktören) skulle sedan kunna använda likvida medel för den löpande<br />
verksamheten utan att inteckningshavarnas rätt till återstående likvida medel<br />
påverkas. Inteckningshavarna skyddas genom att de kan begära gäldenären<br />
försatt i konkurs. De skulle däremot inte få förmånsrätt i nytt varulager som<br />
efter betalningsinställelsen köps för medel som då var likvida. Eftersom en<br />
bouppteckning upprättas av rekonstruktören per dagen för betalningsinställelsen<br />
torde förslaget vara praktiskt genomförbart.<br />
7.1.5 Egendomsförändringar under konkurs<br />
En mycket betydelsefull fråga är hur fördelningen i konkurs skall ske mellan<br />
företagshypoteket och konkursboets allmänna del (borgenärer som har allmän<br />
förmånsrätt eller är oprioriterade), om konkursboet fortsätter gäldenärens<br />
rörelse och ökar företagshypoteksunderlagets värde genom att de anställda<br />
förädlar befintliga råvaror eller halvfabrikat. Före konkurs balanseras<br />
en ökning av varulagrets värde av en minskning av kundfordringarna
258 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
genom att kunderna betalar sina skulder. De influtna kontanterna används<br />
sedan i viss utsträckning till att betala de anställdas löner och till skatter.<br />
När rörelsen försätts i konkurs betalas emellertid de anställdas löner normalt<br />
via lönegarantin, och statens regressrätt för utlägget har sämre rätt i<br />
varulager etc. än företagshypotekshavarna. Samtidigt upphör den minskning<br />
av företagshypoteksunderlaget som före konkursen sker genom kundernas<br />
betalning, eftersom de kundfordringar som var obetalda vid konkursutbrottet<br />
men därefter flyter in tillgodoräknas företagshypotekshavarna med förmånsrätt.<br />
I praxis lät konkursförvaltarna länge företagsinteckningshavarna få tillgodogöra<br />
sig hela försäljningssumman på det förädlade varulagret utan att<br />
någon avräkning gjordes annat än för särskilda vård- och försäljningskostnader<br />
enligt numera 14 kap. 18 § KL, t.ex. för anställning av extra personal<br />
eller hyra av speciell utförsäljningslokal. Kostnader som var hänförliga till<br />
själva förädlingen av varorna behövde företagsinteckningshavarna således<br />
inte vidkännas något avdrag för. Företagsinteckningen blev alltså ofta mer<br />
värd under konkursens gång.<br />
Genom NJA 1982 s. 900 (Minitube-målet, där staten klandrat ett utdelningsförslag<br />
som upprättats enligt sedvanlig praxis) har HD emellertid slagit<br />
fast att underlaget för företagsinteckningshavarnas förmånsrätt i enlighet<br />
med allmänna konkursrättsliga principer (den s.k. frysningsprincipen) är de<br />
varor etc. som finns vid konkursbeslutet (jfr NJA 1973 s. 635).<br />
Säljs dessa varor obearbetade i konkursen, t.ex. därför att varorna redan<br />
vid konkursbeslutet var färdiga, åtnjuter företagsinteckningshavarna som<br />
tidigare förmånsrätt i hela försäljningssumman.<br />
Om råvaror eller halvfabrikat förädlas till färdiga varor under konkursen,<br />
skall man göra en uppskattning av vad råvarorna och halvfabrikaten var<br />
värda vid konkursbeslutet. En möjlighet vore att därvid tillgodoräkna företagsinteckningshavarna<br />
det belopp som kunde antas ha uppnåtts vid en försäljning<br />
av råvarorna och halvfabrikaten strax efter konkursbeslutet<br />
(slaktvärdet). En sådan metod skulle emellertid bli mycket förmånlig för<br />
konkursboets allmänna del, eftersom varor under bearbetning vanligen undergår<br />
en kraftig värdestegring när den sista handen läggs på varan så att<br />
den blir leveransklar. HD ansåg därför att företagsinteckningshavarna bör<br />
få tillgodoräkna sig ett värde som motsvarar de kostnader som lagts ner på<br />
varan före konkursen multiplicerat med försäljningssumman, dividerat med<br />
summan av de kostnader som lagts ner före och efter konkursen<br />
(kostnadsproportioneringsmetoden). Härigenom fingeras alltså att värdetillväxten<br />
sker jämnt i takt med produktionskostnaderna. Enligt HD synes en<br />
rättvisande proportionering principiellt förutsätta att vid bestämmandet av<br />
nedlagda kostnader före och efter konkursutbrottet hänsyn tas till samtliga<br />
kostnader som enligt företagsekonomiska grunder är att hänföra till den
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 259<br />
aktuella produktionen. HD tillägger emellertid att det synes nödvändigt att<br />
begränsa de praktiska svårigheterna för konkursförvaltarna. En tänkbar<br />
förenkling är att man vid fördelningen endast tar hänsyn till löner och kostnader<br />
för råvaror. Huruvida en sådan metod blir tillräckligt rättvisande torde<br />
enligt HD bero på vilken typ av produktion det är fråga om. Det måste<br />
vidare i allmänhet anses försvarligt att förvaltaren inte lägger ned arbete och<br />
kostnader på detaljerade fördelningsberäkningar, såvida sådana beräkningar<br />
inte kan förväntas bli av större betydelse för fördelningsresultatet, fortsatte<br />
HD. Över huvud taget måste det anses tillåtet att i stor utsträckning lösa<br />
fördelningsproblemen med användande av skönsmässiga schabloner.<br />
Om ett konkursbo fortsätter gäldenärens rörelse och därvid framställer<br />
produkter av råvaror som köpts under konkursen, kan dessa produkter enligt<br />
HD inte anses omfattade av företagsinteckning.<br />
Kostnadsproportionaliseringsprincipen har kritiserats för att den är svårtillämpad<br />
och lämnar stort utrymme för skönsmässiga bedömningar från<br />
konkursförvaltaren, se t.ex. Moberg i SvJT 1988 s. 108 och Söderqvist i Ds<br />
1994:37 s. 51. Att tala om kostnader i detta sammanhang kan också vara<br />
missvisande. I en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi<br />
(Ds 1994:37 s. 51, se avsnitt 6.3.4) anför advokaten Lars Söderqvist att i<br />
kostnadsunderlaget för tiden efter konkursutbrottet beaktas endast faktiskt<br />
havda kostnader och således inte sådana löner som omfattas av statlig lönegaranti.<br />
Sociala avgifter uttas inte heller enligt Söderqvist. Det avgörande<br />
måste dock vara vilka resurser som tillförts produkten före och under konkursen<br />
i form av material, arbetskraft, maskinkraft etc. Oavsett om dessa<br />
resurser blivit betalda eller kommer att föranleda utdelning i konkursen eller<br />
ens är bevakningsgilla i den, skall priset på resursen tas med vid proportioneringen.<br />
Håstad anför (Sakrätt, 6:e uppl., Stockholm 1996, s. 370) följande<br />
exempel. Till resurser nedlagda före konkursen skall räknas material<br />
inköpt på kredit, även om säljaren inte får någon utdelning i konkursen. Till<br />
resurser nedlagda under konkursen skall räknas lönegarantimedel som belöper<br />
på arbete under konkursen, oavsett om staten får någon utdelning för sin<br />
regressfordran i konkursen. Detta förklaras enligt Håstad med att både kreditleveransen<br />
före och arbetsinsatsen efter konkursbeslutet påverkat produktens<br />
värde, vilket det handlar om att uppskatta.<br />
7.2 Utländsk rätt<br />
Av redovisningen i kapitel 3 framgår att många länder tillåter säkerhetsupplåtelse<br />
i en föränderlig egendomsmassa genom registrering, samt att<br />
sådana säkerheter oftast är förenade med en framskjuten placering i förmånsrättsordningen.<br />
Ett undantag är Danmark som kräver besittningsöver-
260 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
gång om den pantsatta egendomen inte är identifierbar. Säkerhetsformen<br />
ifrågasätts ibland, dock inte lika ofta som allmänna förmånsrätter och oftast<br />
i samband med en allmän kritik av att förmånsberättigade fordringar är för<br />
dominerande.<br />
När det gäller förändringar av företagshypotekets ställning utgör den<br />
nyligen genomförda reformen i Finland (se avsnitt 3.3.1) ett intressant exempel.<br />
I samband med att de i förmånsrättshänseende bättre placerade förmånsrätterna<br />
för skatter och löner upphävdes förändrades företagsinteckningen<br />
i Finland så att den medför rätt till utdelning i endast hälften av gäldenärens<br />
tillgångar. Avsikten med reformen var inte att försämra företagsinteckningens<br />
ställning utan att förhindra att inteckningens ställning förbättrades<br />
genom reformen i övrigt.<br />
7.3 Tidigare reformförslag<br />
7.3.1 Förbättrad förmånsrätt för lönefordringar<br />
Vid upprepade tillfällen har föreslagits reformer som går ut på att vissa<br />
lönefordringar skall ges förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek.<br />
Tanken bakom dessa förslag har varit att lönegarantin snedvrider<br />
valet av form för rekonstruktion av företag. Genom att placera lönefordringar<br />
framför företagshypotek skulle möjligheterna att genomföra företagsrekonstruktioner<br />
utom konkurs öka. Den relativt sett försämrade förmånsrätten<br />
för fordringar med säkerhet i företagshypotek, skulle ge kreditgivare<br />
med sådan säkerhet ett ökat incitament till en noggrann kreditprövning<br />
och kredituppföljning. Det har även påståtts att företagshypotekshavarna<br />
orättvist gynnas genom att de kan tillgodogöra sig värdet av lönegaranti<br />
genom konkurs; om den fortsatta rörelsen inte är lönsam kan resultatet<br />
emellertid bli att hypotekshavarna förlorar på den fortsatta driften. Förslagen<br />
redovisas i avsnitt 6.3.<br />
7.3.2 Begränsningar av förmånsrätten till följd<br />
av företagshypotek<br />
I den juridiska litteraturen har en annan ändring av företagshypoteket diskuterats<br />
(se Håstad i SvJT 1988 s. 233), nämligen att begränsa företagshypotekets<br />
omfattning och därigenom skapa en större fri sektor för oprioriterade<br />
borgenärer. Förslaget går ut på att begränsa förmånsrätten i hypo-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 261<br />
teksunderlaget till en viss procent av likviden i konkursen för hypoteksunderlaget,<br />
som samtidigt skulle kunna utsträckas till att omfatta gäldenärens<br />
likvida medel. Enligt förslaget skulle hypoteksunderlagets värde i konkursen<br />
bli lättare att förutse för kreditgivaren och kravet på eget kapital öka. Kredit<br />
överstigande den del av företagshypoteksunderlaget som skulle ge banken<br />
förmånsrätt skulle förutsätta en mycket noggrann kreditprövning. Förslaget<br />
är också avsett att ge ett starkt incitament till noggrann kredit-övervakning.<br />
I debatten har också förekommit andra förslag om ändring i säkerhetshavarnas<br />
ställning. Den tanken har sålunda förts fram att alla sådana fordringar<br />
till en viss procent av säkerhetens värde skall anses vara oprioriterade.<br />
Därigenom skulle borgenärerna få incitament till att övervaka gäldenären<br />
noga och sluta att ge kredit när de förstår att det kommer att bli konkurs<br />
(se t.ex. Håstad i Insolvensrättsligt forum 22− 23 januari 1990 s. 61). Förslaget<br />
har framförts mot bakgrund av att Statens industriverk i sin rapport<br />
(SIND 1985:7) nämnt att en mycket viktig anledning till den låga utdelningen<br />
i konkurser är att företagshypoteksinnehavarna alltför länge ger insolventa<br />
gäldenärer kredit när hela hypoteksunderlaget inte är utnyttjat, varefter<br />
rörelsen säljs för precis det belopp som krävs för att företagshypotekshavarna<br />
skall få betalt.<br />
Insolvensutredningen övervägde möjligheten att alla borgenärer till en<br />
viss procent av sin fordran skulle bli oprioriterade men stannade som<br />
nämnts för att föreslå att vissa lönefordringar, avseende s.k. produktiv lön,<br />
ges förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek (se avsnitt<br />
6.3.2). Även under remissbehandlingen av Insolvensutredningens betänkande<br />
(SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion har framförts<br />
tankar om att förmånsrätten till följd av företagshypotek borde begränsas.<br />
Denna möjlighet nämns således i remissyttranden från Grossistförbundet<br />
Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation och Juridiska fakultetsstyrelsen<br />
vid Uppsala universitet. <strong>Regeringen</strong> ansåg emellertid att det inte kunde<br />
komma i fråga att införa en sådan förändring utan en noggrann analys i<br />
en utredning (prop. 1995/96:5 s. 126).<br />
7.3.3 Förändringar av underlaget för<br />
företagshypotek<br />
Som ovan redovisats föreslog Utredningen angående företagsinteckning att<br />
bl.a. kassa- och bankmedel skulle ingå i den inteckningsbara egendomen.<br />
Förslaget avvisades emellertid bl.a. med hänvisning till att det framtida<br />
förmånsrättsliga förhållandet mellan olika borgenärsgrupper var föremål för<br />
överväganden och att resultatet härav inte borde föregripas. Håstads ovan<br />
redovisade förslag att begränsa förmånsrätten i hypoteksunderlaget till en
262 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
viss procent av likviden i konkursen för hypoteksunderlaget framfördes mot<br />
bakgrund härav som ett sätt att inkludera gäldenärens likvida medel i hypoteksunderlaget<br />
och ändå begränsa företagshypoteket.<br />
Även Insolvensutredningen tog upp frågan om underlaget för företagshypoteket<br />
borde utökas (SOU 1992:113, s. 399 f). Insolvensutredningen påpekade<br />
att förslaget framförts i syfte att förebygga en del praktiska problem<br />
som vid den tiden hade visat sig främst vid betalningsinställelse och som<br />
hade att göra med inteckningsborgenärens obenägenhet att godta att rörelsetillgångar,<br />
som omfattades av borgenärens säkerhet, omvandlades till likvida<br />
medel, vari borgenären inte hade någon säkerhet. Det kunde också vara<br />
tillfälligheter, såsom tidpunkten för betalning av en fordran, som tilläts styra<br />
kreditsäkerhetsläget. Näringsidkaren kunde dessutom själv, genom att kräva<br />
eller inte kräva betalt, öva inflytande över vilka borgenärer som skulle ersättas<br />
ur de från kommersiell synpunkt likvärdiga tillgångarna: varan och<br />
för denna erlagd betalning. Insolvensutredningen framhöll att de påtalade<br />
olägenheterna av undantaget för kassa- och bankmedel m.m till stor del<br />
undanröjts genom den praxis som utvecklat sig på senare år beträffande<br />
egendomsförändringar vid betalningsinställelse, se avsnitt 7.1.4 ovan.<br />
Insolvensutredningen menade vidare att dess förslag till lagstiftning om<br />
ett nytt rekonstruktionsförfarande (företagsrekonstruktion) anknyter till den<br />
praxis som sålunda har utvecklat sig. Därmed har ett viktigt motiv för att<br />
upphäva undantaget för kassa- och bankmedel m.m. i FHL fallit bort. Vad<br />
gäller värdepapper som aktier, obligationer och liknande erinrades redan i<br />
prop. 1983/84:128 (s. 44) om att kreditsäkerhetsvärdet hos sådana värdehandlingar<br />
lätt kan utnyttjas genom att handlingarna blir föremål för pantsättning<br />
enligt reglerna om handpanträtt.<br />
Insolvensutredningen ansåg på grund av det ovan anförda att reformbehovet<br />
inte längre var så framträdande på den nu berörda punkten. Härtill<br />
kommer, fortsatte utredningen, att en ändring beträffande kassa- och banktillgodohavanden<br />
m.m. inte är problemfri. Vad t.ex. gäller återvinning kan<br />
en sådan utvidgning av säkerhetsunderlaget för företagshypotek leda till att<br />
det mesta av vad som återvinns tillfaller säkerhetshavaren. Och på liknande<br />
sätt kan komplikationer uppstå i andra sammanhang där ett krisdrabbat<br />
gäldenärsföretags likvida medel skall tas i anspråk (jfr 8 kap. 13 § UB).<br />
Med hänsyn härtill och inte minst till att en ändring på förevarande punkt<br />
skulle gå ut över bl.a. oprioriterade borgenärer ansåg Insolvensutredningen<br />
att undantaget i 2 kap. 1 § andra stycket första punkten FHL inte bör upphävas.<br />
Under remissbehandlingen gjordes få invändningar mot utredningens bedömning.<br />
Statens jordbruksverk framhöll dock att den försämring av förmånsrätten<br />
för företagshypoteket som Insolvensutredningen föreslagit (dvs.<br />
efterställningen i förhållande till s.k. produktiv lön) skulle medföra dels att
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 263<br />
företag som saknar framförallt fast egendom att inteckna skulle få svårare<br />
att erhålla krediter, dels att dessas krediter skulle komma att bli dyrare. Enligt<br />
jordbruksverket skulle detta emellertid till en betydande del kunna kompenseras<br />
om även kassa- och banktillgodohavanden inräknades i underlaget<br />
för företagshypoteket. Även Stockholms handelskammare föreslog att undantaget<br />
från hypoteksunderlaget för kassa- och banktillgodohavanden m.m.<br />
skulle upphävas och anförde att undantaget inbjuder till oseriösa manipulationer<br />
och också innebär att slumpen spelar en alltför stor roll när det gäller<br />
värdet av företagshypotek. Ett borttagande av detta undantag skulle, enligt<br />
handelskammaren, även minska behovet av kostsamma förhandlingar och<br />
domstolsprocesser för fastställande av hypoteksunderlaget. I enskilda fall<br />
kan det vara fråga om stora belopp och därför vara av avsevärd betydelse<br />
för banker och andra kreditgivare. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala<br />
universitet var av samma uppfattning beträffande frågan om undantaget för<br />
kassa- och bankmedel borde upphävas men ansåg att företagshypoteket<br />
samtidigt borde begränsas till en viss andel av hypoteksunderlaget (jfr avsnitt<br />
7.3.2). Fakultetsstyrelsen ansåg i motsats till Insolvensutredningen att<br />
det förhållandet att företagshypotekshavarna i sådant fall skulle få förmånsrätt<br />
i (en bråkdel av) praktiskt taget allt som kan återvinnas till konkursboet<br />
inte kunde anses utgöra något skäl mot en sådan reform. Med denna reform<br />
är det ju, påpekade fakultetsstyrelsen, i första hand företagshypotekshavarna<br />
och inte de allmänna borgenärerna som skadas av att gäldenären t.ex.<br />
betalar andra borgenärer med bankmedel.<br />
<strong>Regeringen</strong> delade Insolvensutredningens uppfattning att kassamedel,<br />
banktillgodohavanden och liknande tillgångar inte heller i fortsättningen<br />
skall omfattas av företagshypotek och framhöll (prop. 1995/96:5 s. 155 f)<br />
att en ändring som innebar att kassamedel och banktillgodohavanden omfattades<br />
av företagshypotek skulle ytterligare försämra de oprioriterade borgenärernas<br />
ställning i konkurs och öka konkursförlusterna för små och medelstora<br />
företag. Redan detta medför, anförde regeringen, att ändringen inte<br />
bör genomföras om inte starka skäl talar för det. Vidare skulle med en sådan<br />
lagändring så gott som allt som kan återvinnas till ett konkursbo tillfalla<br />
borgenärer med säkerhet i företaghypotek. Det skulle försämra intresset av<br />
återvinning hos andra borgenärer. En sådan utveckling vore olycklig med<br />
hänsyn till den betydelse som återvinningsreglerna har för att hålla tillbaka<br />
en utveckling mot konkurs i företag med ekonomiska problem och inte minst<br />
för att förhindra illojala transaktioner i sådana företag.<br />
I propositionen framhölls vidare att de nu angivna negativa effekterna<br />
visserligen inte skulle uppkomma om säkerheten begränsades till en viss<br />
kvotdel av hypoteksunderlagets värde. Det kunde emellertid inte komma i<br />
fråga att som några remissinstanser föreslagit redan nu genomföra en sådan<br />
förändring. En sådan reform måste, framhölls det i propositionen, föregås
264 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
av en noggrann analys i en utredning. Slutligen påpekades i propositionen<br />
att de praktiska problem som undantaget för kassa- och bankmedel medfört<br />
i stor utsträckning undanröjts genom den praxis som utvecklats under senare<br />
år och som innebär att medel som inflyter under fortsatt drift av gäldenärens<br />
rörelse sätts in på ett särskilt administrationskonto, vars behållning är<br />
undandragen gäldenärens rådighet och som därför är säkrad för företagshypotekshavarna.<br />
Även under riksdagsbehandlingen av Insolvensutredningens förslag framställdes<br />
önskemål om förändringar av underlaget för företagshypoteket.<br />
Således yrkade Rolf Dahlgren m.fl. (m) i en motion till riksdagen att riksdagen<br />
skulle besluta upphäva undantaget för kassa- och banktillgodohavanden.<br />
Motionärerna anförde att undantaget medför osäkerhet beträffande<br />
säkerhetens värde vid skilda tidpunkter. Eftersom det var hänsyn till förmånsrätten<br />
för skattefordringar som föranledde undantaget är tiden nu enligt<br />
motionen mogen att i samband med ett slopande av denna förmånsrätt även<br />
upphäva ifrågavarande undantag för kassamedel m.m. Lagutskottet<br />
(1995/96:LU11 s. 29) ansåg, med hänvisning till att frågan skall behandlas<br />
av Förmånsrättskommittén, att riksdagen inte i avvaktan på resultatet av<br />
kommitténs överväganden borde ta initiativ till några lagändringar.<br />
7.3.4 Företagshypotek skall omfatta den<br />
intecknade egendomen sådan den var när<br />
företagsrekonstruktion inleddes<br />
Avgörande enligt gällande rätt för vilken egendom som utgör underlag för<br />
panter och företagshypotek i konkurs är vad som ingår i säkerhetsunderlaget<br />
vid tidpunkten för konkursbeslutet. Det gäller även om konkursen har föregåtts<br />
av en betalningsinställelse och ett ackordsförfarande.<br />
En komplikation i ackordsförfaranden är att det under den fortsatta driften<br />
av företaget kan ske sådana förändringar i sammansättningen av tillgångarna<br />
att borgenärernas ställning väsentligt förändras. Det kan ske exempelvis<br />
genom att egendom som är föremål för företagshypotek när ackordsförfarandet<br />
inleds ersätts med egendom som inte ingår i hypoteksunderlaget.<br />
En praktisk sådan situation är att betalning inflyter för en utestående<br />
fordran. I en eventuellt följande konkurs har då, om inga särskilda<br />
åtgärder vidtas, ställningen för de borgenärer som har allmän förmånsrätt<br />
eller är oprioriterade förbättrats på bekostnad av företagshypotekshavarna.<br />
För att förhindra att företagshypotekshavarnas ställning försvagas under<br />
en betalningsinställelse sätts medel som inflyter under fortsatt drift av gäldenärens<br />
rörelse i allmänhet in på ett av vederbörande Ackordscentral dis-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 265<br />
ponerat administrationskonto, vars behållning är undandragen gäldenärens<br />
rådighet, se avsnitt 7.1.4 ovan.<br />
Insolvensutredningen ansåg emellertid att tillämpningen av administrationskonton<br />
inte var helt invändningsfri. Således menade utredningen att<br />
nuvarande praxis begränsar gode mannens möjlighet att göra uttag på ett<br />
administrationskonto under en betalningsinställelse genom ett krav på att<br />
denne skall iaktta inteckningshavarnas intressen så att dessa inte i händelse<br />
av konkurs åsamkas någon "väsentlig förlust" genom försöket att komma<br />
till rätta med gäldenärsföretagets ekonomiska svårigheter (jfr rättsfallet<br />
NJA 1989 s. 705 I). Av denna begränsning, som inte är beloppsfixerad utan<br />
beror av de avvägningar gode mannen har att göra i varje föreliggande situation,<br />
följer att viss osäkerhet råder om hur långt gode mannens befogenhet<br />
att förfoga över medlen på kontot sträcker sig. Osäkerheten kan dock motverkas<br />
genom att denne samråder med inteckningshavarna. Värre är, fortsatte<br />
Insolvensutredningen, att begränsningen också innebär viss osäkerhet<br />
angående säkerhetens omfattning i det enskilda fallet. I doktrinen har vidare<br />
anförts att det är förenat med stora betänkligheter att en hypotekshavare<br />
under ackordsutredningen före konkursen kan stärka sin ställning genom att<br />
få förmånsrätt i både gäldenärens transaktionsmedel och de nya varor som<br />
förvärvas under ackordsutredningen (se Håstad i SvJT 1988 s. 250 ff). Så<br />
är det ju varken före betalningsinställelsen eller efter ett konkursbeslut.<br />
Insolvensutredningen framhöll vidare att det i doktrinen (se Lindskog i JT<br />
1991− 92 s. 440 ff) har påtalats att de nämnda avgörandena ger uttryck åt<br />
uppfattningen att gäldenären under vissa förutsättningar med sakrättslig<br />
verkan kan åstadkomma en utvidgning av förlagsegendomen och att denna<br />
utvidgning gäller de likvider uppsamlade på ett särskilt konto, vilka härrör<br />
från förlagsegendom. Det har ifrågasatts om inte en sådan hypoteksutvidgning<br />
i själva verket är en form av pantsättning och om inte resonemanget om<br />
surrogation i samband med administrationskonto är missvisande. En hypoteksutvidgning<br />
i mening av att gäldenären åstadkommer en utvidgning av<br />
vad som faller under hypoteket är inte möjlig. Det har hävdats att vad som<br />
sker i stället är att gäldenären genom en särskild rättshandling upplåter säkerhetsrätt<br />
i egendom till förmån för sådana inteckningsborgenärers fordringar<br />
för vilka företagshypoteksbrev har pantsatts. Säkerhetsrätten blir<br />
skyddad mot gäldenärens borgenärer genom ett rådighetsavskärande i inteckningshavarens<br />
intresse. Den diskuterade företeelsen bör med detta sätt<br />
att se saken betecknas som "kompensationspantsättning" (jfr även Håstad,<br />
Sakrätt, 6 uppl., Stockholm 1996, s. 360).<br />
Det anförda visar, enligt Insolvensutredningen, att rättsläget inte är alldeles<br />
klart. Det kan således råda viss osäkerhet angående företagshypotekets<br />
omfattning i det enskilda fallet, vilket i sig kan vara ett skäl för lagstiftaren<br />
att söka undanröja oklarheten. Behovet av ett sådant tillrättaläggande synes
266 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
dock ha minskat något genom senare rättspraxis, se t.ex. rättsfallet NJA<br />
1991 s. 550.<br />
Insolvensutredningen övergick därefter till att diskutera den alternativa<br />
lösning som framförts av Håstad och som innebär att man "fryser" inteckningsunderlaget<br />
vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion, se<br />
avsnitt 7.1.4. Möjligheten för en rekonstruktör att disponera över kassa- och<br />
banktillgodohavanden skulle enligt utredningen bli väsentligen densamma.<br />
Inteckningshavarna har vidare inte någon principiell rätt att få gäldenären<br />
försatt i konkurs under ett rekonstruktionsförfarande enligt FRekL. Betydelsen<br />
härav kan emellertid diskuteras, framhöll Insolvensutredningen. Eftersom<br />
borgenärerna fråntas rätten att söka gäldenären i konkurs, kan de bli<br />
mera angelägna att bevaka sina intressen under en rekonstruktion. Och helt<br />
avskurna från konkursinitiativ är de inte; är borgenärens rätt i fara, skall en<br />
konkursansökan beviljas. Utan ett formellt krav på att bouppteckning upprättas<br />
kan det vidare inte helt uteslutas att det i vissa fall kan uppstå osäkerhet<br />
om inteckningsunderlagets omfattning. Till det sagda kommer att<br />
man även med en alternativ lösning enligt Håstads modell sannolikt inte kan<br />
undvara ett system med administrationsavtal och administrationskonto. Den<br />
viktigaste vinsten med en lagregel enligt det alternativa förslaget blir därför<br />
att den rättsliga innebörden av systemet blir tydligare.<br />
Vid övervägande av det anförda kom Insolvensutredningen fram till att de<br />
invändningar som kan riktas mot den av Håstad förespråkade lösningen inte<br />
är så tungt vägande att de bör tillmätas någon avgörande betydelse. Lösningen<br />
skulle undanröja de olägenheter som påtalats ovan utan att medföra<br />
de nackdelar som ett upphävande av undantaget i 2 kap. 1 § 2 st. 1 p. FHL<br />
skulle innebära. Genom sin klargörande verkan skulle en sådan rättsregel<br />
också medföra ett incitament för borgenärer med säkerhet i företagshypotek<br />
att medverka till rekonstruktionsförsök enligt förslaget till lagen om företagsrekonstruktion.<br />
Den osäkerhet angående företagshypotekets omfattning<br />
som kan föreligga i det enskilda fallet skulle vidare minska. Lagstiftningsbehovet<br />
framstår, fortsatte Insolvensutredningen, än tydligare vid beaktande<br />
av den betydelsefulla roll som en borgenär med säkerhet i företagshypotek<br />
kommer att spela under det av utredningen föreslagna rekonstruktionsförfarandet.<br />
Utredningen föreslog därför att en borgenär som har företagshypotek<br />
till säkerhet för sin fordran, om konkurs följt inom viss tid från det att<br />
ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion avslutades, har rätt till<br />
betalning ur egendom som omfattades av hypoteket vid tidpunkten för beslutet<br />
om företagsrekonstruktion eller ur egendom som trätt i sådan egendoms<br />
ställe.<br />
Enligt Insolvensutredningen utgör förslaget närmast en kodifiering av den<br />
praxis som utvecklats vid betalningsinställelse under medverkan av Ackordscentralen<br />
samt ett förtydligande av den rättsliga innebörden av denna
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 267<br />
praxis. Förslaget motverkar den oklarhet som i dag råder beträffande företagshypotekshavares<br />
säkerhet i medel innestående på s.k. administrationskonton.<br />
En ytterligare effekt är att företagshypotek som meddelats före beslutet<br />
om företagsrekonstruktion inte medför säkerhet i egendom som anskaffats<br />
under företagsrekonstruktionen (om inte anskaffandet sker med<br />
medel ur vilka företagshypotekshavaren har rätt till betalning), vilket väl<br />
överensstämmer med betalningsinställelsens syfte att utgöra en "frysning"<br />
av gäldenärens ekonomiska situation.<br />
Under beredningen av Insolvensutredningens betänkande yttrade sig endast<br />
få remissinstanser angående frågan om företagshypoteket bör omfatta<br />
den intecknade egendomen sådan den var när företagsrekonstruktionen inleddes.<br />
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet tillstyrkte förslaget<br />
men menade att den lagtekniska utformningen kunde ifrågasättas. Vidare<br />
pekade fakultetsstyrelsen på frågan om den nu aktuella reformen av företagshypotekslagen<br />
bör få någon återverkan vid panträtt i lös egendom,<br />
t.ex. en fordran. <strong>Regeringen</strong> uttalade i propositionen till FRekL (prop.<br />
1995/96:5 s. 156 ff) att det inte bör genomföras någon lag-ändring med<br />
innebörd att underlaget för företagshypotek fixeras per den tidpunkt då beslutet<br />
fattas om företagsrekonstruktion. Inte heller i övrigt bör det, anförde<br />
regeringen, föreskrivas i lag vad som skall gälla beträffande egendom som<br />
under en företagsrekonstruktion har trätt i stället för företagsintecknad<br />
egendom. <strong>Regeringen</strong> framhöll dock att frågan inte bör anses avgjord en<br />
gång för alla utan kunna övervägas på nytt om Förmånsrättskommittén<br />
skulle finna att en lagändring medför klara fördelar.<br />
<strong>Regeringen</strong> konstaterade att Insolvensutredningen endast kortfattat diskuterat<br />
innebörden och effekterna av förslaget och anförde (prop. 1995/96:5<br />
s.158 f).<br />
Förslaget är så utformat att utredningens avsikt synes ha varit att fixeringen<br />
av underlaget för förmånsrätten endast skall gälla företagshypoteket.<br />
I praktiken blir dock effekterna mer vittgående. Fixeras hypoteksunderlaget<br />
per en viss tidpunkt, kommer underlaget för de allmänna<br />
förmånsrätterna och för panter i exempelvis fordringar att mer eller<br />
mindre automatiskt fixeras per samma tidpunkt. Flyttas inga tillgångar<br />
mellan hypoteksunderlaget och underlaget för andra förmånsrätter,<br />
kommer ju inte bara hypoteksunderlaget utan också underlaget för de<br />
andra förmånsrätterna att vara oförändrat. Enligt gällande rätt är<br />
"frysningstidpunkten" för alla förmånsrätter tidpunkten för konkursutbrottet.<br />
Om i stället, i de fall då konkurs föregås av företagsrekonstruktion,<br />
företagshypoteket fixeras vid den tidpunkt då företagsrekonstruktion<br />
beslutas – som enligt utredningens förslag – bör den tidpunkten<br />
vara avgörande beträffande underlaget för alla förmånsrätter.
268 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
En sådan förändring fordrar en särskild bestämmelse i förmånsrättslagen.<br />
Utredningen har inte lagt fram något sådant förslag.<br />
Det anförda innebär att förutsättningarna för bedömning av utredningens<br />
förslag inte blivit ordentligt genomlysta av utredningen och<br />
därmed inte heller prövade av remissinstanserna. Det är i sig ett starkt<br />
skäl mot att genomföra förslaget.<br />
Att förlägga "frysningstidpunkten" till tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion<br />
synes vidare vara förenat med svårigheter. En<br />
komplikation gäller hanteringen av företagsintecknad egendom som<br />
förkovras under en företagsrekonstruktion. Enligt gällande rätt skall en<br />
värdestegring på företagsintecknad egendom som bearbetas under konkurs<br />
fördelas mellan å ena sidan borgenärer med företagshypotek och å<br />
andra sidan borgenärer med allmän förmånsrätt eller utan förmånsrätt.<br />
Om frysningstidpunkten förläggs till rekonstruktionsförfarandets inledning,<br />
torde värdeökning som uppkommer under företagsrekonstruktionen<br />
få fördelas efter samma principer som vid fortsatt rörelsedrift under<br />
konkurs. Denna fördelning är förenad med åtskilliga besvärliga<br />
problem och förutsätter bl.a. en noggrann uppföljning av vad som sker<br />
med den egendom som fanns vid frysningstidpunkten. Rörelsen måste<br />
alltså i väsentliga hänseenden drivas på samma sätt som i konkurs.<br />
Detta strider mot de grundläggande utgångspunkterna för det föreslagna<br />
systemet för företagsrekonstruktion och minskar uppenbarligen rekonstruktörens<br />
möjligheter att koncentrera sig på det som måste göras<br />
för att få företaget på fötter. Härigenom hämmas möjligheterna att genomföra<br />
en effektiv rekonstruktion.<br />
Tidigare har framhållits att arbetet med företagsrekonstruktion måste<br />
komma igång så snart som möjligt och att rekonstruktörens inledande<br />
genomgång av läget i gäldenärsföretaget bör gå snabbt. Om tidpunkten<br />
för beslutet om företagsrekonstruktion skall tillmätas avgörande betydelse<br />
i konkurs, torde det vara nödvändigt att upprätta en fullständig<br />
bouppteckning när företagsrekonstruktion beslutas. Detta försenar det<br />
fortsatta förfarandet.<br />
En annan komplikation är att en tidigarelagd frysningstidpunkt vid<br />
företagsrekonstruktion medför att en konkursförvaltare ibland måste<br />
laborera med två olika frysningstidpunkter. Det blir fallet exempelvis<br />
om gäldenärsföretaget under företagsrekonstruktionen har påbörjat ett<br />
arbete åt en kund, varvid gäldenärsföretaget pantsatt fordringen mot<br />
kunden avseende kommande betalningar. Frågan om hur stor del av<br />
denna fordran som utgör underlag för panträtten i konkurs avgörs med<br />
hänsyn till vad som intjänats av fordringen före resp. efter konkursbeslutet<br />
(jfr NJA 1973 s. 635).
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 269<br />
7.4 Kreditmarknaden<br />
7.4.1 Allmänt om kreditmarknaden<br />
Eftersom förmånsrätten för företagshypotek syftar till att underlätta kreditgivning<br />
till företag bör ställningstaganden beträffande förmånsrätten göras<br />
mot bakgrund av förhållandena på kreditmarknaden. Bankerna står för den<br />
största delen av utlåningen mot säkerhet i form av företagshypotek och tilldrar<br />
sig därför nu störst intresse. Att banken är den viktigaste finansiella<br />
partnern för mindre företag framgår också av en rapport utgiven av Centrum<br />
för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala med titeln De<br />
mindre företagens finansiella villkor (CEF Working Report nr 1998:102).<br />
Rapporten bygger på en enkät som besvarats av 281 företag med mellan 5<br />
och 199 anställda. 33 % av tillväxtföretagen respektive 39 % av icke tillväxtföretagen<br />
uppgav att bankfinansiering haft ganska stor eller mycket stor<br />
betydelse som kapitalkälla, vilket skall jämföras med 77 res-pektive 76 %<br />
som uppgett att företagens egna vinster haft sådan betydelse och 3 respektive<br />
8 % som uppgett att lån från ALMI haft ganska stor eller mycket stor<br />
betydelse som kapitalkälla (se rapporten tabell 36). Vidare framgår av rapporten<br />
att i princip alla företag som sökt bankfinansiering också erhållit<br />
finansiering från bankerna. Vad gäller finansiering från Industrifonden kan<br />
konstateras att drygt hälften av de tillväxtföretag som uppger att de sökt<br />
finansiering beviljades finansiering. Riskkapitalbolag investerade enbart i<br />
tillväxtföretag medan NUTEK och ALMI i större utsträckning finansierade<br />
icke-tillväxtföretag än tillväxtföretag (se rapporten tabell 35).<br />
Att bankernas utlåning är mycket betydelsefull för företagen framgår<br />
också av volymen på utlåningen. Bankernas totala utlåning till allmänheten<br />
1 , varmed avses såväl fysiska som juridiska personer, uppgick år 1996<br />
till 711 mdkr och år 1997 till 811 mdkr vilket skall jämföras med ALMI:s<br />
utlåning vilken uppgår till mindre än en miljard per år.<br />
Den grundläggande regeln i bankrörelselagen (1987:617) för bankernas<br />
kreditgivning innebär att kredit får beviljas endast om låntagaren på goda<br />
grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen (2 kap. 13 §). I förarbetena<br />
till lagen sägs att en bank därför inte skall lämna någon kredit, även om<br />
säkerhet erbjuds, om det redan från början framstår som sannolikt att säkerheten<br />
måste realiseras för att krediten skall kunna återbetalas (prop.<br />
1986/87:12, band 1, s. 240 f).<br />
1 Källa: Finansiella företag 1997, Statistiska Centralbyrån, 1998.
270 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Vid sidan om den allmänna kreditbedömningsregeln gäller dessutom, att<br />
betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen i princip<br />
bör avkrävas för att en bank skall bevilja kredit. En bank får dock avstå<br />
från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig eller om det annars föreligger<br />
särskilda skäl att avstå från säkerhet. Det innebär att bankerna har möjlighet<br />
att lämna lån utan säkerhet, s.k. blankokrediter. Nuvarande bestämmelser<br />
angående blankokrediter trädde i kraft år 1984 och innebar att reglerna<br />
gjordes mer flexibla än tidigare. Det är dock fortfarande fråga om<br />
undantag från det principiella kravet på formella säkerheter (prop.<br />
1983/84:146 s. 14 ff).<br />
I Lönegarantiutredningens slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin<br />
och förmånsrättsordningen påpekas att tillämpningen av reglerna i det särskilda<br />
fallet naturligtvis blir beroende av den kreditbedömning som görs på<br />
det enskilda bankkontoret. Att bankernas organisation är i hög grad decentraliserad<br />
bör enligt Lönegarantiutredningen bidra till att kreditbedömningarna<br />
kan variera i de särskilda fallen (betänkandet s. 114 f). Hur stora variationerna<br />
blir beror naturligtvis på flera omständigheter. Av betydelse är<br />
t.ex. hur hårt de enskilda kontoren styrs från centralt håll och hur väl de<br />
enskilda banktjänstemännen utbildas. Man måste också, enligt Lönegarantiutredningen,<br />
räkna med geografiska skillnader som hänger samman med<br />
näringslivets struktur.<br />
Såvitt kommittén inhämtat överväger Banklagkommittén (Fi 1995:09) att<br />
föreslå att det huvudsakliga kravet i 2 kap. 13 § bankrörelselagen på betryggande<br />
säkerhet slopas. Vi utgår därför från att ett sådant säkerhetskrav<br />
inte utgör en restriktion för vårt förslag.<br />
7.4.2 Särskilt om företagsinteckning<br />
När det gäller att bedöma vilken betydelse förmånsrätten för företagshypotek<br />
har skulle det naturligtvis vara intressant att undersöka i vilken utsträckning<br />
näringsidkare använder sig av företagshypotek som kreditsäkerhet.<br />
Här föreligger emellertid svårigheter dels när det gäller att belysa i vilken<br />
utsträckning företagshypotek faktiskt belånas, antingen som ensam säkerhet<br />
eller i kombination med andra säkerheter, dels i vilken utsträckning<br />
företagshypoteket har varit en förutsättning för att den aktuella krediten<br />
skulle beviljas. För att i någon mån belysa näringsidkarnas användning av<br />
företagshypoteket har vi låtit Statistiska Centralbyrån göra en undersökning<br />
av uttagna företagsinteckningar. Resultatet från den undersökningen bör<br />
jämföras med resultatet från en liknande undersökning tio år tidigare vilken<br />
redovisades i Lönegarantiutredningens betänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin<br />
och förmånsrättordningen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 271<br />
Bankernas utlåning belyses av den officiella statistiken på området. Bankernas<br />
totala utlåning till allmänheten (varmed avses såväl fysiska som juridiska<br />
personer) uppgick som nämnts i föregående avsnitt år 1996 till 711<br />
mdkr och år 1997 till 811 mdkr. Bankernas tillgångar i form av fordringar<br />
med säkerhet i företagsinteckningar uppgick under dessa år enligt tillgänglig<br />
statistik till 58 mdkr vilket kan jämföras med blankokrediterna som uppgick<br />
till 173 respektive 210 mdkr. Bostadsinstituteten hade år 1997 mindre än en<br />
miljard kronor i fordringar med säkerhet i företagsinteckningar medan övriga<br />
kreditinstituts fordringar med sådan säkerhet uppgick till knappt en och<br />
en halv miljard kronor. 2<br />
Undersökningen av företagsinteckningar år 1986<br />
Vid undersökningstillfället, hösten 1986, omfattade företaginteckningsregistret<br />
sammanlagt 186 000 näringsidkare. Bland dessa ingår de nästan 130<br />
000 företag som återfanns i det av Statistiska Centralbyrån förda centrala<br />
företags- och arbetsställeregistret (CFAR) och där betecknades som aktivt<br />
verksamma, dvs. näringsidkare som till skattemyndigheten redovisar anställd<br />
personal, mervärdeskatt eller B-skatt av inkomstslaget rörelse.<br />
Lönegarantiutredningen kunde konstatera att 25 % av alla näringsidkare<br />
och drygt hälften av alla näringsidkare med anställda har företagsinteckningar.<br />
Av näringsidkare med fler än fem anställda årspersoner var andelen<br />
med företagsinteckningar nära 80 %. Av den officiella statistiken framgick<br />
att bankernas totala utlåning till allmänheten uppgick till bortåt 540 miljarder<br />
kronor. Av statistiken kunde vidare utläsas att 73,9 miljarder kronor<br />
avsåg utlåning mot säkerhet i företagshypotek och 89,8 miljarder kronor<br />
blankokrediter, vilket motsvarade 13,8 % respektive 16,7 % av den totala<br />
utlåningen. Beträffande det angivnas beloppet för lån mot säkerhet i företagshypotek<br />
anmärkte Lönegarantiutredningen bl.a. att vid krediter med<br />
olika slag av säkerheter vilkas värde tillsammans överstiger kreditbeloppet<br />
har krediten i statistikhanteringen fördelats på de olika säkerhetsslagen enligt<br />
den principen att den säkerhet, som banken bedömer vara bäst, först tas<br />
i anspråk. Helt eller delvis räknas därför inte den sämre säkerheten med.<br />
Det angivna beloppet avseende företagshypotek utgör följaktligen inte det<br />
av bankerna mot sådan säkerhet totalt utlånade beloppet.<br />
2 Källa: Finansiella företag 1997, Statistiska Centralbyrån, 1998. Jfr uppgiften<br />
nedan enligt vilken uttagna företagsinteckningar sammantaget uppgår till<br />
250 mdkr; jfr även Lönegarantiutredningens anmärkning angående redovisning<br />
av krediter med olika slag av säkerheter.
272 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Undersökning av företagsinteckningar år 1997<br />
Statistiska Centralbyrån har för Förmånsrättskommitténs räkning låtit utföra<br />
en undersökning beträffande uttagna företagsinteckningar. Undersökningen<br />
har begränsats till näringsidkare i Centrala Företags- och Arbetsställeregistret<br />
(CFAR), varvid CFAR begränsats till aktiva näringsidkare i<br />
den privata sektorn exklusive affärsverk. En näringsidkare har bedömts som<br />
aktiv om den<br />
− har anställd personal<br />
− är mervärdeskatteregistrerad eller<br />
− är F− skatteregistrerad.<br />
Av undersökningen framgår bl.a. följande.<br />
• 369 849 näringsidkare har företagsinteckningar<br />
• 133 696 av dessa förekommer i CFAR<br />
• Företagen i CFAR har sammanlagt 314 967 inteckningar som sammantaget<br />
uppgår till drygt 250 mdkr. Inteckningarna har en median på 250<br />
000 kronor per inteckning och 450 000 kronor per näringsidkare samt ett<br />
genomsnittsbelopp om 796 736 kronor per inteckning och 1 874 465<br />
kronor per näringsidkare.<br />
• 217 559 av företagen i CFAR äger fastigheter, 26 313 av dessa har företagsinteckningar.<br />
Knappt 17 % av företagen i CFAR har företagsinteckningar. Den relativt<br />
låga andelen förklaras genom det stora antalet företag utan anställda. I den<br />
gruppen förkommer sällan företagsinteckningar, medan andelen näringsidkare<br />
med företagsinteckningar är betydligt högre, 50 %, bland företag med<br />
anställda, se följande tabell.<br />
Antal företag med företagsinteckningar samt andel av totalt<br />
antal företag fördelat på storleksklass efter antal anställda<br />
Storleksklass Antal % Totalt antal<br />
företag<br />
0 35 899 6,0 594 715<br />
1-2 35 330 35,3 100 042<br />
3-5 27 166 60,7 44 754<br />
6-10 16 515 70,4 23 453<br />
11-20 9 839 72,5 13 567<br />
21-50 5 820 69,8 8 339<br />
51-100 1 725 63,9 2 698<br />
101- 1 402 48,0 2 920<br />
Summa 133 696 16,9 790 488
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 273<br />
Företag med många anställda har inte bara oftare företagsinteckningar än<br />
mindre företag − de har också i allmänhet inteckningar på större belopp än<br />
de mindre företagen.<br />
Antal företag med företagsinteckningar fördelat på storleksklass efter antal anställda<br />
och inteckningsstorlek samt andelen företag av totalt antal företag<br />
Storleksklass<br />
1- 250 tkr 251-500 tkr > 500 tkr Totalt<br />
Antal % Antal % Antal % Antal %<br />
0 17 920 3,0 8 610 1,4 9 369 1,6 35 899 6,0<br />
1-2 16 665 16,7 9 705 9,7 8 960 9,0 35 330 35,3<br />
3-5 7 910 17,7 7 517 16,8 11 739 26,2 27 165 60,7<br />
6-10 2 388 10,2 3 410 14,5 10 717 45,7 16 515 70,4<br />
11-20 726 5,4 1 205 8,9 7 908 58,3 9 839 72,5<br />
21-50 195 2,3 368 4,4 5 257 63,0 5 820 69,8<br />
51-100 47 1,7 62 2,3 1 616 59,9 1 725 63,9<br />
101- 28 1,0 30 1,0 1 344 46,0 1 402 48,0<br />
Summa 45 879 5,8 30 907 3,9 56 910 7,2 133 696 16,9<br />
Vi har också undersökt förekomsten av företagsinteckningar bland företag<br />
med olika aktivitetsår.<br />
Tabellen visar att andelen företag med företaginteckningar är minst i<br />
gruppen nystartade företag. Det hänger troligen samman med att andelen<br />
företag utan anställda och med liten verksamhet är störst bland de nystartade<br />
företagen.
274 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Antal företag med företagsinteckningar och andelen av totalt antal företag.<br />
Fördelat efter aktivitetsår<br />
Aktivitetsår antal % Totalt antal företag<br />
-74 18 350 35,6 51 583<br />
75 1 153 31.8 3 631<br />
76 1 863 21,6 8 613<br />
77 1 125 22,7 4 963<br />
78 968 27,0 3 582<br />
79 1 217 26,7 4 554<br />
80 1 773 22,1 8 023<br />
81 2 048 29,2 7 009<br />
82 2 312 31,7 7 298<br />
83 2 330 29,5 7 904<br />
84 4 873 31,9 15 289<br />
85 3 573 29,9 11 955<br />
86 4 912 24,3 20 252<br />
87 5 951 37,1 16 038<br />
88 7 963 38,4 20 724<br />
89 8 008 35,5 22 562<br />
90 8 620 30,1 28 600<br />
91 8 643 25,3 34 178<br />
92 7 277 26,3 27 702<br />
93 7 893 24,0 32 926<br />
94 8 516 10,8 79 120<br />
95 8 612 14,8 58 024<br />
96 10 909 4,3 254 371<br />
97 4 807 7,8 61 587<br />
Totalt 133 696 16,9 790 488<br />
Vi har vidare undersökt förekomsten av företagsinteckningar inom olika<br />
branscher. Inte oväntat förekommer företagsinteckningar betydligt oftare i<br />
tillverkande företag än i tjänsteproducerande företag. Som exempel kan<br />
nämnas att omkring 65 % av företagen sysselsatta med massa-, pappersoch<br />
pappersvarutillverkning samt stål- och metallframställning har företagsinteckningar<br />
vilket skall jämföras med företag sysselsatta med fastighetsverksamhet<br />
eller utbildning där bara 7,5 % respektive 4,7 % av företagen<br />
har företagsinteckningar.<br />
Med hänsyn till att det i bland görs gällande att företagshypoteket har en<br />
större betydelse i glesbygd än i storstadsområden − vilket skulle bero på att<br />
fastighetspanten har ett relativt sett lägre värde i glesbygd − har SCB för<br />
vår räkning även undersökt hur uttaget av företagsinteckningar fördelar sig<br />
mellan företag verksamma i kommuner av olika storlek.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 275<br />
Andel företag med företagsinteckningar av totalt antal företag i kommuner av olika storlek<br />
Antal anställda Kommun efter antal innevånare<br />
Stockholm, Göte-<br />
100 000 borg och Malmö<br />
0 5% 6% 7% 7%<br />
1-2 42% 37% 37% 29%<br />
3-5 66% 63% 63% 52%<br />
6-10 76% 73% 71% 62%<br />
11-20 76% 76% 75% 64%<br />
21- 50 79% 75% 72% 58%<br />
51-100 83% 72% 64% 49%<br />
101- 43% 52% 43% 44%<br />
SUMMA 14% 16% 19% 19%<br />
Vi har också låtit undersöka hur stora belopp de olika företagens sammanlagda<br />
företagsinteckningar i genomsnitt uppgår till i de olika kategorierna.<br />
Genomsnittligt företagsinteckningsbelopp för företag i kommuner av olika storlek<br />
Antal anställda<br />
Kommun efter antal innevånare<br />
100 000<br />
Stockholm, Göteborg<br />
och Malmö<br />
0 572 933 kr 699 796 kr 867 453 kr 1 066 456 kr<br />
1-2 547 585 kr 526 360 kr 504 447 kr 593 228 kr<br />
3-5 979 883 kr 869 999 kr 850 180 kr 936 256 kr<br />
6-10 1 718 219 kr 1 499 934 kr 1 534 091 kr 1 893 164 kr<br />
11-20 3 359 310 kr 2 912 655 kr 2 700 054 kr 3 120 487 kr<br />
21- 50 7 139 984 kr 6 300 800 kr 5 357 184 kr 5 967 490 kr<br />
51-100 13 521 094 kr 13 301 545 kr 15 186 269 kr 14 044 063 kr<br />
101- 27 894 889 kr 46 119 476 kr 50 600 871 kr 47 368 301 kr<br />
SUMMA 1 438 164 kr 1 745 644 kr 1 866 866 kr 2 432 858 kr<br />
Det är svårt att dra några säkra slutsatser av undersökningen angående bruket<br />
av företagsinteckningar i olika stora kommuner. Det förefaller dock som<br />
om företag i storleksklassen 1 − 50 anställda tar ut företagsinsteckningar i<br />
något högre grad om de är verksamma i små kommuner. Undersökningen<br />
visar också att företagsinteckningarna uppgår till högre belopp per företag i<br />
större kommuner. Vi vill i detta sammanhang understryka att vi inte ansett<br />
det möjligt att undersöka i vilken grad företagsinteckningarna använts som<br />
säkerhet vid kreditgivning.
276 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
7.5 Kommitténs överväganden och förslag<br />
7.5.1 Direktiven<br />
I direktiven anges att vi skall överväga företagshypotekets ställning mot<br />
bakgrund av önskemålet att reglerna skall främja företagsrekonstruktioner.<br />
Därvid skall kommittén studera effekterna av denna säkerhet på kreditgivningen<br />
i stort, bl.a. på bankernas och leverantörernas agerande i deras egenskap<br />
av kreditgivare, och på de oprioriterade borgenärernas ställning i konkurs.<br />
Vi skall vidare pröva bärkraften i det skäl som varit det huvudsakliga<br />
argumentet för en förändring – att bankerna kommer att bevaka företag med<br />
betalningssvårigheter noggrannare och därmed påskynda nödvändiga rekonstruktioner.<br />
I direktiven påpekas att företrädare för bankerna har hävdat att<br />
en förändring inte skulle öka deras bevakningsgrad utan i stället medföra att<br />
de tvingas ställa krav på andra säkerheter, vilket i sin tur ökar kostnaderna<br />
för krediter. I det sammanhanget bör det, enligt direktiven, analyseras vilken<br />
betydelse bestämmelsen i 2 kap. 13 § första stycket bankrörelselagen<br />
(1987:617) har i sammanhanget.<br />
I direktiven understryks att ett önskemål givetvis är att utformningen av<br />
företagshypoteket inte gör det svårare att rekonstruera företag. Men det är<br />
olyckligt om möjligheterna för små och medelstora företag att få kredit på<br />
rimliga villkor försämras utan att det finns skäl för det på grund av t.ex.<br />
dålig återbetalningsprognos.<br />
Om kommittén kommer fram till att ändring bör ske beträffande företagshypoteket,<br />
blir frågan hur en ny reglering skall utformas. Såväl den av<br />
Insolvensutredningen föreslagna modellen (förbättrad förmånsrätt för vissa<br />
lönefordringar) som den lösning som valts i Finland (borgenärer med säkerhet<br />
i företagshypotek får förmånsrätt i endast en viss kvotdel av värdet av<br />
den intecknade egendomen) framhålls i direktiven, varvid också anges att<br />
även andra modeller för en förändring i företagshypotekets ställning kan<br />
tänkas. En faktor att beakta är därvid, heter det vidare i direktiven, att regleringen<br />
om möjligt bör stimulera kreditgivaren att göra en seriös prövning<br />
av kredittagarens återbetalningsförmåga. Att så sker är av värde inte bara<br />
för andra borgenärer som kan komma att göra förluster i en kommande<br />
konkurs. Det är ett samhällsekonomiskt intresse i sig att det inte (annat än i<br />
särskilda undantagssituationer) lämnas krediter till företag som inte kan<br />
förväntas uppnå lönsamhet. Sålunda bör utredningen pröva hur sådan kreditgivning<br />
kan motverkas genom utformningen av förmånsrättsordningen.<br />
En möjlighet kan vara att föreskriva att en fordran som har säkerhet endast i<br />
företagshypotek alltid är till en viss del oprioriterad. I direktiven anges att
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 277<br />
utgångspunkten för kommitténs genomgång skall vara att företagshypoteket<br />
som säkerhetsform skall finnas kvar med väsentligen det innehåll som säkerheten<br />
har i dag.<br />
När det gäller reglerna för vad som utgör hypoteksunderlag anförs i direktiven<br />
att dessa orsakar vissa praktiska problem. Att kassa- och bankmedel<br />
m.m. inte är med i underlaget för företagshypotek medför, så länge företaget<br />
inte gått i konkurs, att underlaget för säkerheten kan växla markant<br />
från den ena dagen till den andra. Därigenom kan de olika borgenärskategoriernas<br />
ställning påverkas väsentligt. Det betyder också att näringsidkaren<br />
kan utöva inflytande på underlagets storlek, t.ex. genom att låta bli att kräva<br />
kontant betalning för leveranser strax före en konkurs. Fordringarna<br />
ingår i hypoteksunderlaget, medan influtna betalningsmedel inte ingår. Det<br />
innebär också att näringsidkaren kan bli utsatt för påtryckningar från borgenärsgrupper<br />
att agera på ett sätt som gynnar eller i varje fall inte missgynnar<br />
dem i en eventuell konkurs. I direktiven påtalas också en närliggande<br />
komplikation som gäller egendom som på visst sätt trätt i stället för egendom<br />
som utgör hypoteksunderlag. Eftersom borgenärer med säkerhet i företagshypotek<br />
vill undgå att egendom försvinner ur säkerhetsunderlaget<br />
strax före en konkurs, kan de ha ett intresse av att gäldenären snabbt försätts<br />
i konkurs. Detta hämmar möjligheterna att rekonstruera företag utom<br />
konkurs. I direktiven påpekas dock att ackordscentraler och advokater under<br />
senare år delvis kommit till rätta med detta problem genom användande av<br />
s.k. administrationskonton.<br />
Vi skall enligt direktiven överväga om det finns skäl att ändra reglerna<br />
om underlaget för företagshypotek. Särskilt skall det prövas om strävandena<br />
att få till stånd en väl fungerande rekonstruktionsordning skulle underlättas<br />
med en annan reglering än den nuvarande. Därvid skall fördelar och nackdelar<br />
med dagens lösning med s.k. administrationskonton övervägas. En<br />
inriktning bör enligt direktiven vara att den balans som finns mellan olika<br />
borgenärskategorier när en rekonstruktion inleds skall bestå under förfarandet.<br />
Kommittén skall överväga möjligheten att låta företagshypoteket omfatta<br />
även kassa- och bankmedel. En reglering, där borgenärer med företagshypotek<br />
i praktiken har säkerhet för hela fordringen i all gäldenärens<br />
egendom, kunde emellertid påtagligt försämra läget för oprioriterade borgenärer.<br />
Skulle vi finna att det står mycket att vinna med en sådan utsträckning<br />
av hypoteksunderlaget som nu sagts, bör vi därför, enligt direktiven,<br />
överväga om en sådan reform kan förenas med t.ex. den lösning som valts i<br />
Finland (borgenärer med säkerhet i företagshypotek får förmånsrätt i endast<br />
en viss kvotdel av värdet av den intecknade egendomen). Slutligen framhålls<br />
i direktiven att kommittén är fri att föreslå även andra ändringar än dem<br />
som nämnts här vad gäller företagshypoteksunderlaget eller reglerna om<br />
företagshypotek i övrigt.
278 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
7.5.2 Inledning<br />
Företagshypotek används i stor utsträckning som säkerhet vid kreditgivning<br />
till mindre och medelstora företag, dock ej under de första åren. Några påtagliga<br />
regionala skillnader i användningen har inte kunnat påvisas. Säkerheten<br />
är billig att ta ut (1 % av inteckningsbeloppet), och den försvårar inte<br />
gäldenärens verksamhet eftersom den tillåter att gäldenären fritt förfogar<br />
över säkerhetsunderlaget. Tack vare säkerheten får hypotekshavarna utdelning<br />
på ca hälften av sin fordran i konkurs, men oprioriterade borgenärer<br />
får bl.a. på grund av företagshypoteket i allmänhet ingen utdelning alls. Vid<br />
insolvens har företagshypoteket vissa negativa effekter, framförallt därför<br />
att företagshypotekshavaren har anledning att göra delvis andra överväganden<br />
än gäldenärens övriga borgenärer. Förmånsrättskommittén analyserar i<br />
det följande företagshypotekets för- och nackdelar, för att därefter ta ställning<br />
till om några reformer är påkallade.<br />
7.5.3 Fördelar med företagshypoteket<br />
Den grundläggande principen vid konkurs − att alla borgenärer skall ha lika<br />
rätt, dvs. få betalt i förhållande till sin fordran, om inte verkligt bärande<br />
skäl motiverar en särbehandling − är allmänt accepterad. Under förarbetena<br />
till FRL påpekade Lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt IX (SOU<br />
1969:5) att likabehandlingsprincipen enhälligt understrukits vid de nordiska<br />
överläggningarna. I prop. 1970:142, s. 83, förklarade departementschefen<br />
att han i likhet med remissinstanserna godtog utgångspunkten för beredningens<br />
förslag, dvs. att alla borgenärer i princip skall behandlas lika och<br />
att fordringar bör ges förmånsrätt till betalning endast om mycket starka<br />
skäl finns härför.<br />
När avsteg likväl gjorts från likabehandlingsprincipen genom förmånsrätten<br />
för företagshypotek beror det framför allt på att man förmodat att<br />
företagshypoteket ökar och/eller förbilligar kreditgivningen till företag.<br />
I prop. 1966:23 med förslag till införande av lag om företagsinteckning<br />
anförde departementschefen att den äldre förlagsinteckningen kommit att<br />
spela en betydande roll inom kreditväsendet. Inteckningen var dock främst<br />
ett komplement till fastighetsinteckningen och utnyttjades inte i någon mer<br />
betydande utsträckning självständigt. Anledningarna härtill var flera. En<br />
viktig omständighet ansågs vara att inteckningens värde som säkerhet i den<br />
dittillsvarande utformningen ansågs i åtskilliga hänseenden betydligt underlägset<br />
fastighetsinteckningens värde. Bl.a. med hänsyn till att självfinansieringen<br />
under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet, hade det<br />
enligt departementschefen kommit att framstå som allt nödvändigare att<br />
vidga företagsinteckningens verkningsområde och att samtidigt ge inteck-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 279<br />
ningen ett högre värde i kreditgivarens hand. För en näringsidkare, som inte<br />
hade möjlighet att ställa fastighetsinteckning till förfogande, ansågs företagsinteckning<br />
kunna vara av stor betydelse. Fråga vore här framför allt om<br />
mindre företagare och handelsidkare. För att stärka inteckningens värde<br />
gjordes vissa smärre förändringar i inteckningens rättsverkan (NJA II 1966<br />
s. 106 f).<br />
År 1975 ansågs företagsinteckningens kreditvärde hotat genom att uppsägningstiderna<br />
för anställda förlängts i samband med införandet av lagen<br />
om anställningsskydd (de s.k. Åmanlagarna). Löner hade vid denna tidpunkt<br />
förmånsrätt före företagsinteckning. Utredningen om företagshypotek framhöll<br />
(Ds Ju 1974:5, bilaga till prop. 1975/76:12) att det är en grundläggande<br />
princip för all institutionell kreditgivning i vårt land att lån beviljas under<br />
förutsättning att låntagarens betalningsförmåga inger förtroende och − med<br />
undantag för s.k. blankokrediter − att betryggande säkerhet ställs. Sådan<br />
säkerhet skall efter objektivt godtagbara grunder täcka hela lånet (jfr numera<br />
2 kap. 13 § bankrörelselagen). Departementschefen uttalade (prop.<br />
1975/76:12 s. 26) följande.<br />
För att ett företag skall kunna drivas och utvecklas måste det kunna få<br />
tillgång till kredit. Detta är av stor vikt inte bara för företaget självt<br />
utan också för de anställda. Om företagen tillförsäkras goda kreditmöjligheter,<br />
tryggas deras fortbestånd och utveckling och därmed även<br />
sysselsättningen. Det är tydligt att framför allt de mindre och medelstora<br />
företagens kreditmöjligheter har försämrats till följd av den ståndpunkt<br />
Bankinspektionen mot bakgrund av banklagens krav på betryggande<br />
säkerhet har intagit i frågan om företagsinteckningens värde som<br />
kreditsäkerhet efter införandet av lagen om anställningsskydd. Det är<br />
angeläget att man får till stånd en ändring därvidlag så att dessa företags<br />
kreditmöjligheter tryggas.<br />
Följden blev att förmånsrättsordningen kastades om så att företagsinteckning<br />
fick förmånsrätt före löner (se ovan 7.1.3).<br />
I SOU 1981:76 anförde Utredningen angående företagsinteckning att de<br />
gamla instituten förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier<br />
bl.a. på grund av dåvarande legala inskränkningar i institutens användning<br />
främst hade betydelse som supplement till annan säkerhet. Den år 1966<br />
införda företagsinteckningen hade emellertid − efter omkastningen av förmånsrättsordningen<br />
1975/76 − fått ett bättre kreditvärde och stor användning.<br />
Den hade dessutom fått en allt större betydelse som självständig säkerhet.<br />
Utredningen påpekade emellertid att den inte närmare undersökt hur<br />
det förhöll sig därmed. Vid kontakter med skilda kreditinstitut hade utredningen<br />
dock erfarit att − såvitt gäller företagskrediter − företagsinteckning, i
280 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
motsats till vissa typer av fastighetspant, under senare år generellt visat sig<br />
vara en allt bättre säkerhet.<br />
I prop. 1983/84:128, där företagsinteckningen omvandlades till ett företagshypotek<br />
och marginella förbättringar gjordes av säkerhetens värde, uttalade<br />
departementschefen (s. 29 f):<br />
Inom kreditsystemet har under senare år säkerheter i form av företagsinteckningar<br />
fått en alltmera framträdande plats. Det totala beloppet<br />
företagsintecknade fordringar utgjorde år 1970 cirka 15 miljarder<br />
kr men översteg tio år senare 80 miljarder kr. Särskilt mindre företag<br />
har ofta svårigheter att ställa någon annan kreditsäkerhet än företagsinteckningar.<br />
Enligt min uppfattning är det därför en angelägen<br />
uppgift att stärka den säkerhetsrätt som företagsinteckningarna utgör<br />
och att helt allmänt modernisera regelsystemet. En sådan modernisering<br />
kan ses som ett inslag i den satsning på de små och medelstora<br />
förtagen som måste ingå i ett långsiktigt program för att stärka svenskt<br />
näringsliv.<br />
Att företagsinteckning tas ut till betydande belopp hos små (dock ej de<br />
minsta) och medelstora företag framgår även av våra undersökningar (se<br />
7.4.2). Härav kan man emellertid inte utan vidare dra slutsatsen att företagshypoteket<br />
i samma utsträckning har varit en nödvändig förutsättning för<br />
krediten. Det skulle förvåna, om företagets huvudsakliga och långsiktiga<br />
kreditgivare inte begärde och fick företagshypotek; stämpelavgiften är endast<br />
en engångssumma på 1 % av inteckningsbeloppet och företagshypoteket<br />
begränsar inte gäldenärens möjligheter att förfoga över sin egendom.<br />
Fastän företagshypoteksunderlag vid kreditgivningen i allmänhet anses ha<br />
ett belåningsvärde på högst 50 %, 3 kan hypoteket − som svarar mot lånesumman<br />
och som kan vara på ett mycket större belopp än vad underlaget<br />
uppgick till vid kreditgivningen − ge god utdelning i en insolvenssituation.<br />
En viss skepsis vad gäller företagshypotekets betydelse för kreditgivningen<br />
redovisades av Lönegarantiutredningen, som i SOU 1988:27 föreslog att<br />
s.k. produktiv lön skulle få bättre förmånsrätt än företagshypoteket. Syftet<br />
med förslaget var att få bankerna att intensifiera övervakningen av kredittagarna<br />
och att få ett större intresse av ackord (s. 152 ff, se ovan avsnitt<br />
6.3.1). Experter från kreditväsendet och näringslivet reserverade sig emellertid<br />
mot denna försvagning av företagshypotekets kreditvärde och mot en<br />
återgång till förhållandena före 1975.<br />
Utredningen överlämnades utan remissbehandling till Insolvensutredningen,<br />
som i betänkandet SOU 1992:113 föreslog samma reform. Insolven-<br />
3 Jfr strax nedan angående NOU 1993:16, där belåningsgraden anges till 25 %.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 281<br />
stredningen uttalade att det är svårt att bortse från att en inskränkning av<br />
företagshypotekets värde kan i åtminstone någon utsträckning påverka företagens<br />
möjligheter att få och vidmakthålla kredit. Eventuella negativa<br />
effekter blir emellertid beroende av inskränkningens storlek. Hålls den på en<br />
nivå som inte mera avsevärt ändrar säkerhetens värde, vore det enligt Insolvensutredningen<br />
svårt att se att följderna för kreditgivningen skulle bli<br />
långtgående (s. 325 f; se avsnitt 6.3.2). Åter reserverade sig kreditväsendets<br />
expert (betänkandet s. 461 f). Enligt reservationen vore det en illusion att<br />
tro att en försvagning av företagshypotekets kreditvärde skulle förmå bankerna<br />
att övervaka kredittagarna effektivare eller att bli mer intresserade av<br />
rekonstruktioner utom konkurs än som redan var fallet. Däremot skulle förutsättningarna<br />
för startande, bibehållande och utveckling av näringsverksamhet<br />
försämras för små och medelstora företag. Genom minskad tillgång<br />
till kredit från bankerna skulle företagen tvingas att förmå leverantörerna att<br />
medge större krediter och längre kredittider, varigenom även leverantörernas<br />
situation försämrades.<br />
Departementschefen uttalade i prop. 1995/96:5 (s. 124 ff) att förslaget<br />
om bättre förmånsrätt för s.k. produktiv lön kunde få negativa effekter för<br />
kreditutbudet till små och medelstora, inte minst tjänsteproducerande företag<br />
där antalet anställda är stort. Förslaget antogs också kunna medföra att<br />
företag tvingas ställa kompletterande säkerhet för att hindra att lån sägs<br />
upp. På kort sikt kunde detta medföra oro på kreditmarknaden. Enligt departementschefen<br />
var det diskutabelt att försämra dagens ordning, som var<br />
gynnsam för företagsamheten i landet över huvud taget, för att förbättra<br />
förutsättningarna för rekonstruktion av de jämförelsevis få företag som blir<br />
aktuella för ett sådant förfarande. Slutsatsen blev att den av Lönegarantiutredningen<br />
och Insolvensutredningen förordade partiella återgången till läget<br />
före 1976 för närvarande inte borde genomföras.<br />
Kommittén erinrar här om att företagshypotek är ovanligt hos nystartade<br />
företag och hos tjänsteföretag (se 7.4.2).<br />
Vid värderingen av företagshypotekets betydelse för kreditgivningen har<br />
läget i våra nordiska grannländer intresse, eftersom rättsreglerna och de<br />
ekonomiska förhållandena i övrigt företer betydande likheter. I den mån<br />
företagshypoteket saknar motsvarighet får vi en möjlighet att bedöma effekterna<br />
därav.<br />
I Norge kan en kreditgivare få flytande panträtt i varulager, utestående<br />
kundfordringar och driftslösöre genom registrering, vilket sammantaget<br />
motsvarar vårt företagshypotek. Denna utsträckning av realsäkerheterna var<br />
omdebatterad vid införandet av den nya panteloven 1980, och ett förslag om<br />
avskaffande av den registrerade varulagerpanten och den s.k. factoringpanten<br />
har framlagts av en majoritet i NOU 1993:16 Etterkontroll av konkurslovgivningen<br />
m.v. Utredningen angav att kredit beviljades endast till 25 %
282 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
av varulagrets och de utestående fordringarnas värde mot omkring 80 % i<br />
fast egendom. Utredningen ansåg sig finna en tendens till att allt som kan<br />
pantsättas tas i pant utan att varulagerpanten och factoring kunde sägas ha<br />
någon väsentlig betydelse för kredittillförseln. Efter remissinvändningar har<br />
förslaget blivit liggande i justitiedepartementet 4 .<br />
I Danmark finns inget företagshypotek. Det danska Finansrådet (ungefär<br />
motsvarande Svenska Bankföreningen) har i december 1996 på anmodan av<br />
Erhvervsministeriet i en skrivelse redogjort för Finansrådets synpunkter på<br />
behov och möjligheter beträffande införandet av företagshypotek enligt<br />
svensk modell. Det framhålls i skrivelsen att man inte skall räkna med att en<br />
sådan reform kommer att vare sig öka tillgången till kredit eller sänka kostnaden<br />
för banklån. Fördelarna skulle i stället ligga på det administrativa<br />
planet genom att bankerna slapp ta andra säkerheter, som factoring och<br />
lagerpant med denuntiation till tredje man. 5 Vissa kostnadsbesparingar kunde<br />
därmed göras. Vid vår intervju med Finansrådet framkom vidare att kredittagarna<br />
bjöd visst motstånd mot att gå med på lagerpantsättning (som<br />
kräver att besittningen ges till en tredje man) och factoring (factoring ansågs<br />
kunna ge intryck av ekonomisk svaghet), varför det antagligen skulle bli<br />
lättare att få säkerhet om företagshypotek infördes. Den bankkredit som<br />
förekommer i Danmark i dag ges således, fastän företagsinteckning saknas<br />
och fastän leverantörer genom s.k. kreditkonsignation kan få separationsrätt<br />
också till varor som skall säljas eller bearbetas före betalning till leverantören.<br />
I Finland har förmånsrättsordningen nyligen reviderats. Förändringarna<br />
innebär att allmänna förmånsrätter för skatter och löner avskaffats. Efter-<br />
4 Nyligen har framlagts propositionen Ot prp nr 26 (1998-99), i vilken varulagerpanten<br />
och factoringpanten inte föreslås avskaffad. Däremot föreslås andra ändringar<br />
beträffande konkurs och företagsrekonstruktion aktualiserade av Falkanger-utredningen.<br />
Som exempel kan nämnas att ”salgspant” skall vara utesluten i<br />
alla varor avsedda för vidareförsäljning och att panthavare skall bidra till konkursboets<br />
allmänna del med 5 % av pantvärdet.<br />
5 I Danmark, liksom i Norge, söker man i viss utsträckning ge kreditsäkerhet<br />
genom att varulagret överlåts från det producerande moderbolaget till ett dotterbolag,<br />
som upptar lånet för koncernens räkning och som inte har andra skulder<br />
än till moderbolaget för förvärvet. Moderbolaget förklarar att dess fordran på<br />
dotterbolaget skall vara efterställd kreditgivarens lånefordran. Vid konkurs hävdar<br />
kreditgivaren bästa rätt till utdelning ur värdet på dotterbolagets varulager<br />
och kundfordringar. Konstruktionen har större utsikter att bli godtagen i rättssystem<br />
− som det danska och norska − där dotterbolagets förvärv av varulagret<br />
från moderbolaget kan bli giltigt mot moderbolagets borgenärer utan tradition,<br />
men även i Danmark och Norge är konstruktionen ifrågasatt som ett kringgående<br />
av pantregler. Se UfR 1978.880H och 1986.697V samt Rettens Gang 1986.905<br />
Eidsiva.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 283<br />
som dessa låg delvis före företagsinteckningen men reformen inte skulle leda<br />
till att företagsinteckningens värde stärktes, bestämdes att företagsinteckningen<br />
skulle gälla i endast 50 % av det belopp som erhålls vid försäljning<br />
av inteckningsunderlaget. I propositionen (181/1992 s. 18) uttalade den<br />
finska lagstiftaren att förmånsrätten för företagsinteckning har stor betydelse;<br />
den var visserligen inte en betryggande säkerhet men bättre än den tidigare<br />
lösöreinteckningen. De finska bankerna har för Förmånsrättskommittén<br />
uppgivit att företagsinteckning i allmänhet bara godkänns som kompletterande<br />
säkerhet men att dess användning ökat. Något påstående om att begränsningen<br />
av företagsinteckningen till 50 % förhindrar eller fördyrar kreditgivning<br />
framkom inte vid våra intervjuer.<br />
Beträffande utomnordiska länder kan framhållas att det är ovanligt att<br />
banker har samma starka position som företagshypoteket och de restriktiva<br />
reglerna om äganderättsförbehåll ger svenska banker. I allmänhet har leverantörer<br />
separationsrätt till varulagret även om gäldenären har rätt att förfoga<br />
över varorna före betalning. I vissa länder, som Tyskland, kan leverantörerna<br />
skaffa sig företräde även till bearbetade varor och till likvid för<br />
vidaresålda (eventuellt bearbetade) varor. Genom säkerhetsöverlåtelse av<br />
eller panträtt i nuvarande och framtida varulager och kundfordringar får<br />
bankerna dock betalt framför oprioriterade borgenärer.<br />
Vid kommitténs intervjuer med företrädare för banker i Sverige har det<br />
uppgivits att inga krediter ges om inte gäldenären förefaller bli i stånd att<br />
återbetala krediten genom rörelsens intäkter. Därutöver begär bankerna<br />
betryggande säkerhet om inte särskilda skäl föreligger (jfr 2 kap. 13 § bankrörelselagen).<br />
Det betyder, har det uppgivits, att ett företagshypotek (jämte<br />
andra säkerheter) till ett betryggande värde har betydelse vid kreditbeslutet.<br />
Mindre och medelstora företag skulle få svårare att erhålla kredit, om företagshypoteket<br />
avskaffades. Samtidigt uppgavs att det inte skulle få någon<br />
betydelse om kravet på säkerhet i 2 kap. 13 § bankrörelselagen avskaffades<br />
(vilket Banklagskommittén, Fi 1995:09, överväger att föreslå).<br />
Antagligen skall svaren tolkas så att, även om kravet på betryggande<br />
säkerhet i bankrörelselagen avskaffades, bankerna ofta skulle avstå från att<br />
ge kredit till företag som bedöms ha god återbetalningsförmåga, om dessa<br />
inte kan erbjuda betryggande säkerhet i form av företagshypotek (eller annat)<br />
därför att risken skulle vara för stor. Svaren stämmer i så fall inte med<br />
vad de danska bankerna uppgivit genom Finansrådet. De stämmer inte heller<br />
helt med vad en bank underströk, nämligen att bankerna måste vara beredda<br />
ta kreditförluster för att kunna uppnå maximal lönsamhet. I sammanhanget<br />
bör observeras att de företag som i dag lånar mot företagshypotek i<br />
allmänhet ej är nystartade.<br />
För bedömningen av företagshypotekets kreditskapande och kostnadssänkande<br />
effekt har kommittén dessutom studerat ekonomisk teori och empiri
284 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
på området. Hänvisning görs här framför allt till Eisenbergs samt Bergström<br />
och Sundgrens rapporter (se avsnitt 4.4.2 och 4.4.3 samt bilaga 6 och<br />
7). Fördelar och nackdelar med kreditsäkerheter har därefter belysts bl. a.<br />
genom ett flertal artiklar i nr 6 av 82 Cornell Law Review 1997, med anledning<br />
av ett förslag i USA att utvidga de tillåtna säkerheterna i artikel 9 Uniform<br />
Commercial Code till bankfordringar över vilka gäldenären har fri<br />
förfoganderätt. Somliga rättsekonomer anser att utvidgningen vore värdefull<br />
för en enkel och billig kreditförsörjning, medan andra hävdar att säkerhetsrätten<br />
enligt UCC är ekonomiskt ineffektiv och bör inskränkas till en viss<br />
procent av fordringarna eller av säkerhetsunderlaget.<br />
Enligt den ekonomiska teorin styrs den totala kreditvolymen av sparandets<br />
storlek, medan säkerheter bara kan påverka vem som får krediten. Utgår<br />
man från den enskilde företagaren, sägs existensen av säkerheter sakna<br />
betydelse under idealiska förhållanden, där alla kreditgivare har samma<br />
information och kan ta hänsyn till denna i sina avtal. Den som får säkerhet<br />
kan sänka sin ränta, medan andra som blir efterställda höjer räntan i motsvarande<br />
grad.<br />
Alla kreditgivare har emellertid inte tillgång till samma information om<br />
gäldenären, och alla är inte lika beredda att kompensera risk med ränta eller<br />
prishöjning. Dessutom ger inte alla borgenärer sin kredit frivilligt. Några,<br />
som staten och utomobligatoriska skadeståndsborgenärer, är ofrivilliga kreditgivare.<br />
Andra har i vart fall en dålig förhandlingsposition, främst arbetstagare<br />
som inte kan lagra sin arbetskraft och leverantörer som har varor<br />
med begränsad kurans. Medför dessa − icke idealiska − förhållanden att<br />
företagshypoteket ändock ökar kredittillgången och sänker de totala kreditkostnaderna<br />
för de företag som i dag lånar pengar mot företagshypotek?<br />
Till att börja med bör framhållas att risk endast i begränsad utsträckning<br />
kan kompenseras med högre ränta. Höjs räntan alltför mycket, kan endast<br />
riskfylld verksamhet bli lönsam, vilket leder till att räntan måste höjas än<br />
mer tills även den riskfyllda verksamheten slagits ut. Bankernas kreditgivning<br />
måste således i huvudsak bygga på säkerheter eller riskspridning.<br />
I den ekonomiska teorin framhålls att existensen av säkerheter kan sänka<br />
kredittagarens totala kreditkostnader, om en kreditgivare har lägre övervakningskostnader<br />
än någon annan, som får säkerheten och därmed kan ta lättare<br />
på övervakningen. Företagshypoteket är i och för sig inte reserverat för<br />
vissa slags rättssubjekt, men i praktiken kommer det att innehas av en dominerande<br />
och långsiktig kreditgivare, nämligen en bank eller annat kreditinstitut<br />
eller en huvudleverantör. Övriga leverantörer kan i praktiken inte<br />
få bästa rätt i företagshypotek. Frågan är om banker (och huvudleverantörer)<br />
typiskt sett är sämre informerade om gäldenärens ekonomi eller eljest<br />
har större övervakningskostnader än andra kreditgivare. Vi tror inte att så<br />
är fallet, fastän förhållandena naturligtvis varierar. Någon nämnvärd sänk-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 285<br />
ning av företagens totala kreditkostnader hänförlig till bankernas övervakningssvårigheter<br />
torde därför inte uppkomma genom att bankerna tar företagshypotek.<br />
Däremot kan möjligheten att erbjuda företagshypotek naturligtvis påverka<br />
kreditutbudet om bankerna, som i allmänhet erhåller hypoteket, är mindre<br />
benägna att ta risker än andra kreditgivare. Av flera skäl torde bankerna<br />
ha en lägre riskbenägenhet. En orsak är att pengar lätt kan flyttas över<br />
gränser och att därmed många alternativa placeringar står till buds, låt vara<br />
inte till lika goda räntevillkor som vid utlåning till företag inom den egna<br />
regionen. En annan orsak är, som nämnts, att somliga borgenärer är ofrivilliga<br />
eller har en dålig förhandlingsposition. Dessa är tvungna eller nästan<br />
tvungna att ge kredit, och deras kreditutbud minskar inte nämnvärt av att de<br />
dessutom blir efterställda den som får företagshypoteket. Från kredittagarens<br />
och från samhällsekonomisk synpunkt kan det därför framstå som fördelaktigt<br />
att företagshypotek finns att erbjuda till den som behöver trugas.<br />
Ett annat skäl till att bankerna kan ha större riskaversion är att deras<br />
kredit i regel skall vara långsiktig, medan exempelvis leverantörer endast<br />
behöver överblicka solvensen under någon eller ett par månader.<br />
En särskild orsak till att banker har lägre riskbenägenhet än andra kreditgivare<br />
är vidare att bankerna enligt 2 kap. 13 § bankrörelselagen i regel är<br />
skyldiga att ta betryggande säkerhet. Från denna ekonomiskt artificiella<br />
restriktion, som Banklagskommittén överväger att slopa, bör man dock<br />
kunna bortse i detta sammanhang.<br />
Inom den ekonomiska teorin hävdas ibland att säkerheter efterfrågas,<br />
därför att de ökar möjligheten för kreditgivaren att kontrollera att gäldenären<br />
inte förändrar rörelsens inriktning i mer riskfylld riktning. Om ägaren<br />
såsom i ett aktiebolag har en begränsad personlig risk, spelar han delvis<br />
med andras insatser sedan främmande kapital väl ställts till förfogande men<br />
han behåller själv vinstchanserna. En panträtt, som gäller i viss egendom<br />
oberoende av om kredittagaren överlåter den till tredje man, skyddar panthavaren<br />
mot eller åtminstone vid förändringar av rörelsens inriktning. Genom<br />
att ha besittning av säkerheten har panthavaren dessutom möjlighet att<br />
snabbt sälja säkerheten. Företagshypotek ger däremot inte säkerhetshavaren<br />
någon kontroll av rörelsen, eftersom gäldenären har besittningen till tillgångarna<br />
och har rätt att förfoga över dem i gravationsfritt skick. 6 Företagshypotekshavarens<br />
enda rättighet är att i förtid säga upp krediten, när<br />
säkerheten väsentligt minskat i värde, och att skaffa sig betalt via konkurs. 7<br />
6 Säljs hela rörelsen eller en gren av rörelsen finns dock s.k. förföljelserätt, vilket<br />
innebär att den överlåtna egendomen under en tid belastas av överlåtarens företagshypotek.<br />
7 I England och USA tycks kreditgivarna särskilt uppskatta en floating charge<br />
res-pektive säkerheter enligt UCC, därför att kreditgivaren har rätt att utan
286 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Den bästa garantin mot riskökning ger naturligtvis en stor soliditet (dvs.<br />
stor andel egenkapital) eller personligt ansvar i form av borgen, pant i ägarens<br />
egendom eller ställföreträdaransvar för skatter.<br />
En fördel med företagshypotek brukar vidare anges vara att kredittagaren<br />
inte behöver lämna andra säkerheter, som borgen eller pant i ägarens personliga<br />
egendom. Kredittagaren behöver inte heller deponera varulagret hos<br />
tredje man eller pantsätta kundfordringar, med underrättelse till tredje man<br />
(fordringens gäldenär) att fullgörelse får ske bara till panthavaren. Sådana<br />
lösningar försvårar och fördyrar de affärstransaktioner genom vilka kredittagaren<br />
skall återbetala krediten.<br />
Som framgår av beskrivningen nedan i samband med behandlingen av<br />
seriekonkurser är det inte ovanligt att kredittagarens ägare får lämna en<br />
mindre s.k. skötselborgen eller en begränsad inteckning i privat egendom.<br />
Detta är en naturlig konsekvens av att aktiekapitalet inte behöver vara större<br />
än 100 000 kr. Ett personligt ansvar mot företagshypotekshavaren kan också<br />
behövas för att balansera det personliga ansvar ställföreträdaren har för<br />
företagets skatter. Vad frågan nu gäller är om aktieägarna kommer att avkrävas<br />
personliga säkerheter uppgående till hela eller en stor del av kreditbeloppet,<br />
om företagshypoteket avskaffas. Vi betvivlar att detta vanligen<br />
blir följden. Aktieägarna skulle i så fall sällan vara beredda att låna, och<br />
banken skulle gå miste om en potentiellt förmånlig affär. Möjligen kommer<br />
kraven på personliga säkerheter att justeras något uppåt, men det är inte<br />
givet att detta vore generellt olämpligt.<br />
Alternativa pantsäkerheter i varulager och kundfordringar kommer naturligtvis<br />
att öka, men sådana säkerheter kommer också att ge företagaren<br />
mer kredit. Eftersom kredittagaren avskärs rådigheten, kommer belåningsgraden<br />
att kunna väsentligt överstiga 50 % som företagshypoteket antas<br />
maximalt ge. Exempelvis är det inte ovanligt att factoringavtal innehåller<br />
belåningsgrader på 80 %. Intervjun med de danska bankerna (Finansrådet)<br />
talar mot att företagarna kommer att slentrianmässigt gå med på lagerpantsättning<br />
och factoring.<br />
Leasing förekommer redan i stor utsträckning avseende anläggningstillgångar.<br />
Lika litet som äganderättsförbehåll kan leasing ge säkerhet i omsättnings-<br />
och förbrukningsvaror, över vilka leasetagaren har fri förfoganderätt<br />
på kredit under avtalstiden.<br />
Sammanfattningsvis förmodas företagshypotek i de förarbeten som ligger<br />
bakom den nuvarande lagstiftningen öka eller förbilliga det totala kreditutbudet<br />
till de mindre och medelstora företag, jämnt spridda över landet, som i<br />
dag lämnar sådan säkerhet, dvs. företag med några år på nacken och verk-<br />
dröjsmål realisera säkerheten genom att en receiver tar kontrollen över rörelsen<br />
för säkerhetshavarens räkning respektive genom s. k. foreclosure.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 287<br />
samma främst inom tillverkningsindustri och handel. Antagandet finner stöd<br />
framför allt i det faktum att vissa andra kreditgivare är ofrivilliga (skadeståndsborgenärer<br />
och staten) eller har en sämre förhandlingsposition än<br />
bankerna (arbetstagare och leverantörer), varför de inte i motsvarande mån<br />
kan minska sin kreditgivning eller höja sitt pris. Också den omständigheten<br />
att bankernas kreditgivning förväntas bli långsiktig talar för att de är mer<br />
angelägna om att få säkerhet än vad kortsiktiga kreditgivare (leverantörer)<br />
är. Det är dock svårt att precisera i vilken mån företagshypotek verkligen<br />
ökar kreditutbudet. Självfallet begär banker många gånger företagshypotek<br />
även om de ändå hade varit beredda att ge krediten, eftersom säkerheten<br />
ökar utsikterna till utdelning vid konkurs; kredittagarna bjuder i sin tur<br />
ringa motstånd, eftersom företagshypotek endast kostar 1 % i stämpelskatt<br />
och upplåtelsen inte nämnvärt minskar tillgången till kredit från andra håll.<br />
Samtidigt måste beaktas att bankerna måste låna ut sina inlåningsmedel och<br />
att lån till företag ger den bästa marginalen samt att bankerna i eget lönsamhetsintresse<br />
bör vara beredda att ta en del kreditförluster. Redan i dag<br />
skall och påstås kreditgivningen vara begränsad till företag med förmodat<br />
god återbetalningsförmåga. Därmed borde ett bortfall av möjligheten att ta<br />
företagshypotek inte påtagligt minska den existerande kreditgivningen till<br />
företag. Ibland framstår kredittagarens verksamhet dock som alltför riskfylld,<br />
och då får säkerheter, bl.a. företagshypotek, en avgörande betydelse.<br />
Det kan inte heller uteslutas att bankerna i viss utsträckning ger lån på själva<br />
säkerheten, dvs. i förlitan på att banklånet i huvudsak skall kunna betalas<br />
tillbaka ur säkerheten ifall gäldenären går i konkurs, fastän andra borgenärer<br />
då inte kommer att få betalt. Sådana krediter kommer naturligtvis att<br />
minska om företagshypoteket försvinner.<br />
Vi övergår nu till att studera företagshypotekets nackdelar.<br />
7.5.4 Nackdelar med företagshypoteket<br />
Ovan har framhållits att företagshypotekets kreditskapande och kreditförbilligande<br />
effekt i huvudsak bygger på en övervältring av kreditriskerna på<br />
borgenärer som är ofrivilliga eller som har en dålig förhandlingsposition.<br />
Övervältringen kan synas oacceptabel och påkalla antingen att företagshypoteket<br />
begränsas eller att de borgenärer, som inte kan förhandla om kreditvillkoren<br />
från en lika god position, bereds möjlighet att skaffa sig en förmånsrätt<br />
som är lika god som företagshypotekets. 8<br />
8 I diskussionen om förmånsrättsordningen har någon framkastat att alla borde<br />
ha förmånsrätt. Idén kan synas förfelad, men är i själva verket genial. Politiskt är<br />
det naturligtvis lättare att åstadkomma lika rätt genom att ge alla bästa förmånsrätt<br />
än genom att rycka godis ur munnen på dem som redan har.
288 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Den väsentliga fördelen med företagshypoteket förmodas bestå i att det<br />
skapar kredit som annars inte hade givits. Om det beror på att säkerheten<br />
blott kompletterar kravet på god återbetalningsförmåga, är allt gott och väl.<br />
Om kreditökningen uppkommer genom att lån ges i förlitan på återbetalning<br />
ur själva säkerheten, är resultatet däremot betänkligt, även bortsett<br />
från att kreditgivningen då står i strid mot första meningen i 2 kap. 13 §<br />
bankrörelselagen. Det vore emellertid inte särskilt märkligt om bankerna<br />
frestades att ge kredit i förlitan på en säkerhet, även om det framstår som<br />
synnerligen ovisst att de oprioriterade borgenärerna kommer att få sina<br />
fordringar helt betalda. I ekonomisk teori kallas fenomenet för överinvesteringsproblemet:<br />
projekt med negativt nuvärde får finansiering därför att<br />
kreditgivaren tack vare en säkerhet kommer att få full täckning även vid<br />
sämsta utfall.<br />
En effekt av företagshypoteket kan således bli att tillgängliga utlåningsmedel<br />
ges till ett företag som kan erbjuda ett gott företagshypoteksunderlag<br />
(exempelvis tillverknings- och handelsföretag), fastän lönsamhetsutsikterna<br />
är måttliga eller t.o.m. tvivelaktiga, medan företag med sämre företagshypoteksunderlag<br />
(t.ex. ett utvecklingsbolag med en nyckel-person) men med<br />
bättre lönsamhetsutsikter ej får krediten.<br />
En belåning av en säkerhet framstår som mindre farlig, när det är fråga<br />
om en objektsfinansiering, t.ex. vid köp av en fastighet eller en maskin, där<br />
övriga kreditgivare inte räknar med tillgången som exekutionsunderlag, än<br />
vid rörelsefinansiering. Den kredit som säkras av ett företagshypotek ger<br />
övriga kreditgivare intrycket av att kredittagaren är solvent, samtidigt som<br />
krediten snabbt kan strypas, varvid hypotekshavaren lägger beslag på nästan<br />
alla tillgångar i konkursboet.<br />
Det är naturligtvis svårt att fastställa i vilken utsträckning företagshypotek<br />
faktiskt medverkar till att dåliga projekt får finansiering.<br />
Vid bedömning av företagshypotekets existensberättigande är det naturligtvis<br />
viktigt att framför allt beakta dess inverkan på kreditgivningen till<br />
den stora mängden av företag som aldrig får allvarliga ekonomiska problem.<br />
Det är endast en mindre del av företagen som blir insolventa. Enligt<br />
direktiven skall vi emellertid särskilt uppmärksamma förmånsrättsordningens<br />
betydelse vid rekonstruktion av insolventa företag. I sådana situationer<br />
har företagshypoteket övervägande nackdelar.<br />
Visserligen kan ett företagshypotek, som ger kreditgivaren säkerhet, medföra<br />
att kreditgivaren har en viss uthållighet och kan hjälpa företaget över<br />
en tillfällig kris. Den allmänna uppfattningen i all insolvensdebatt är emellertid<br />
att rekonstruktioner påbörjas alltför sent för att kunna lyckas och att<br />
säkerheter medverkar till att vissa borgenärer dröjer för länge med att vidta<br />
åtgärder. Om de samtidigt fortsätter att förse gäldenären med likvida medel,<br />
blir dessutom andra kreditgivare vilseledda.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 289<br />
När ett företag blir insolvent är det inte givet att företaget skall rekonstrueras<br />
utan konkurs. Är affärsidén inte bärande, företagsledningen inkompetent<br />
eller ägaren oförmögen att fatta riktiga beslut, bör rörelsen avvecklas<br />
eller i vart fall överföras till annan ägare. Konkurs är då vanligtvis den enda<br />
möjliga vägen. I andra fall kan insolvensen bero på övergående svårigheter,<br />
som en konjunkturnedgång eller stora kundförluster, eller kan insolvensen<br />
bero på att gäldenären överskattat lönsamheten från början och därvid tagit<br />
på sig en för stor skuldbörda. Han kan också ha bedrivit verksamheten irrationellt<br />
men vara beredd till korrigerande beslut. I sådana fall är det i ett<br />
samlat borgenärs- och samhällsperspektiv bäst om rörelsen kan rekonstrueras<br />
utom konkurs, dvs. genom ett ackord, där borgenärerna gör vissa eftergifter,<br />
eftersom konkurs ofta leder till att rörelsens tillgångar blir sålda<br />
till underpris. I kunskapsföretag torde konkurs ha en särskilt negativ inverkan.<br />
Likaså bör konkurs undvikas, om företagets väsentliga tillgångar består<br />
i en förmånlig agentur eller en licensrätt, som inte kan överlåtas på annan<br />
utan motpartens samtycke; denne kommer att kräva förändring av kontraktsvillkoren<br />
för att den som fortsätter gäldenärens verksamhet skall få<br />
överta kontraktsrättigheten.<br />
Om någon har fullgod eller nästan fullgod säkerhet är han emellertid<br />
obenägen att medverka till en rekonstruktion, som å ena sidan medför<br />
chans till återvunnen solvens men som också kan fördjupa insufficiensen.<br />
Säkerhetsborgenären har ju lite att vinna men kan förlora desto mer. Enligt<br />
utbredd uppfattning motsätter sig företagshypotekshavare ofta ackord för<br />
att i stället ta hem vad som återstår av säkerheten, även om rekonstruktionen<br />
sannolikt skulle kunna lyckas (underinvesteringsproblemet). De oprioriterade<br />
borgenärerna kan däremot vara alltför benägna att satsa på en fortsättning,<br />
eftersom de normalt inte får någon utdelning alls i konkurs men vid<br />
ett ackord kan ”återvinna” en del av sin ursprungliga kredit. Det bästa vore<br />
naturligtvis om alla borgenärer satt i samma båt och tog ställning till en<br />
fortsättning och nya satsningar uteslutande med hänsyn till om den nya<br />
satsningen sannolikt blir lönsam (har positivt nuvärde).<br />
Vidare medför företagshypotek enligt ekonomisk teori typiskt sett att<br />
hypotekshavaren vid en konkurs nöjer sig med ett för lågt bud på gäldenärens<br />
tillgångar. Om någon exempelvis bjuder 1 miljon kr för hypoteksunderlaget,<br />
när hypotekshavarens fordran är 1,1 miljoner kr, och det är lika<br />
sannolikt att nästa bud blir 800 tkr som 2 miljoner kr (värdet av att avvakta<br />
är således 1,4 miljoner kr), kommer de oprioriterade att vilja avslå budet<br />
medan hypotekshavaren kommer att vilja anta det. Bortsett från förmånsrätten<br />
borde budet naturligtvis avslås av konkursförvaltaren. Enligt 7 kap.<br />
11 § KL är förvaltaren emellertid skyldig att höra företagshypotekshavaren<br />
vars åsikt kan väga tungt eftersom denne är en återkommande och inflytelserik<br />
aktör, medan de oprioriterade har tillfälliga och begränsade intressen.
290 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Beslut vid en ackordsförhandling försvåras vidare om borgenärerna har<br />
motstridiga intressen när en investering höjer värdet på vissa men inte<br />
andra tillgångar. Företagshypoteket kan skapa en sådan konflikt, eftersom<br />
hypoteket inte gäller i alla tillgångar.<br />
Ett speciellt problem i samband med ackord är också att det är svårt att<br />
fastställa hur stor del av företagshypotekshavarens (och andra panthavares)<br />
fordran som är säkrad, eftersom någon realisation av gäldenärens tillgångar<br />
inte skall ske. Hypotekshavaren hävdar ofta att han har säkerhet för hela sin<br />
fordran och att han därför inte skall delta i ackordet med någon del av fordringen.<br />
De oprioriterade borgenärernas situation vid en konkurs är i allmänhet<br />
så dålig att de inte vågar syna hypotekshavarens kort genom att sätta<br />
företaget i konkurs. Lyckas rekonstruktionen, tack vara andras uppoffringar,<br />
får hypotekshavaren fullt betalt för en fordran som kanske delvis bort<br />
delta i ackordet.<br />
En annan nackdel med företagshypoteket är att det är ägnat att bidra till<br />
förekomsten av s.k. seriekonkurser. Härmed åsyftas att en verksamhet efter<br />
konkurs fortsätter i en ny juridisk person (nytt aktiebolag) men med samma<br />
fysiska intressenter bakom de juridiska personerna. Förekomsten av seriekonkurser<br />
med samma aktieägare och samma kreditgivare sammanhänger<br />
med att ägaren av ett mindre aktiebolag i regel får lämna en viss personlig<br />
borgen (skötselborgen) till banken, så att banken kan känna sig trygg att<br />
ägaren, som ofta är en nyckelperson, behåller sitt intresse i företaget även<br />
om det begränsade aktiekapitalet har gått förlorat. Vid insolvens, där säkerhetsunderlaget<br />
kanske inte är tillräckligt ens för att banken skall få fullt betalt,<br />
är ägarens överskuggande intresse att skydda sin borgen och att inte bli<br />
personligen ansvarig för bolagets skatteskulder. Han försätter därför bolaget<br />
i konkurs innan tiden för betalning av skatteskulderna gått till ända och<br />
befriar sig därmed från det personliga betalningsansvaret (se NJA 1969 s.<br />
326). Därefter köper han genom ett nytt aktiebolag tillgångarna från konkursboet<br />
till ett pris (ibland överpris) som tack vare företagshypoteket ger<br />
banken fullt betalt, och därmed skyddar han sin borgen. Finansiering till<br />
köpet erhålls från samma bank mot ny likadan borgen. Banken skjuter därmed<br />
kreditförlusten på framtiden. Beroende på priset för inkråmet har banken<br />
bättre eller i vart fall aldrig sämre utsikter att få betalt från det nya aktiebolaget,<br />
som inte belastas med den gamla rörelsens skulder till staten,<br />
anställda och leverantörer.<br />
Att en aktieägare startar ett nytt bolag och köper inkråmet i det gamla<br />
aktiebolagets konkurs kan inte generellt fördömas. Den första konkursen<br />
kan ha berott på en alltför optimistisk kalkyl, när han lånade pengar i det<br />
gamla bolaget, eller på dåliga konjunkturer eller på andra yttre händelser.<br />
Men om konkurserna upprepas och aktieägaren spekulerar i bortfallet av<br />
rörelseskulder och andras ovetskap om rörelsens verkliga värde, och därtill
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 291<br />
periodvis utnyttjar lönegaranti för fortsatt drift (jfr talesättet att det behövs<br />
några konkurser innan en restaurang eller en skidlift är lönsam), är seriekonkurserna<br />
naturligtvis förkastliga.<br />
Lagstiftaren har övervägt olika medel att hindra seriekonkurser, t.ex.<br />
förbud för gamle ägaren att köpa egendom från konkursboet, generellt näringsförbud<br />
under konkurs eller krav på offentliga auktioner innan den<br />
gamle aktieägaren får köpa från konkursboet. De första lösningarna är<br />
emellertid trubbiga, och den senare hjälper inte om den gamle ägaren avger<br />
det högsta budet, vilket han ofta gör på grund av sin borgen och andras<br />
osäkerhet om företagets värde. Avskaffades företagshypoteket, skulle seriekonkurser<br />
kraftigt försvåras. Den gamla ägaren skulle i så fall bli tvungen<br />
att lägga ett så högt bud på inkråmet att alla borgenärer får full betalning.<br />
Ett så stort lån skulle ingen bank ge honom. Aktieägaren nödgades därmed<br />
infria en stor del av sin borgen, och förutsättningarna för att spekulera i<br />
finansiellt tillfrisknande genom framtida konkurser skulle upphöra. Därmed<br />
har man kommit åt pudelns kärna. Om företagshypoteket inte avskaffades<br />
men väl halverades, påverkas utvecklingen i samma riktning men inte lika<br />
starkt (ehuru möjligen tillräckligt).<br />
Företrädare för bankerna har vid våra intervjuer framhållit att bankerna i<br />
princip inte längre medverkar till seriekonkurser, se bilaga 4. Konkursförvaltare<br />
har dock uppgivit att det fortfarande är vanligt att ägaren till konkursbolaget<br />
köper konkurstillgångarna genom ett nytt bolag. Oavsett frekvensen<br />
kan vi konstatera att det verksammaste medlet mot seriekonkurser<br />
är en inskränkning av företagshypoteket.<br />
7.5.5 Sammanvägningar och förslag<br />
Förslag: Företagshypoteket omvandlas till en allmän förmånsrätt som gäller<br />
i hälften av all gäldenärens egendom som återstår sedan fordringar med<br />
bättre förmånsrätt fått full betalning.<br />
− Lagen om företagshypotek ersätts med en ny lag om företagsinteckning.<br />
− Förmånsrätten för hyresfordringar avskaffas.<br />
− Förföljelserätten slopas.<br />
− Lösöreköp går före företagsinteckning.<br />
− Möjligheten att bevilja begränsade företagsinteckningar upphävs.<br />
− Vid ackordsförhandling kan rätten besluta hur stor del av en fordran som<br />
skall anses vara oprioriterad.
292 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Behövs en reform av företagshypoteket?<br />
Den föregående utredningen har givit vid handen att företagshypoteket har<br />
en positiv, men svårbestämbar betydelse för tillgången till kredit. När risken<br />
bedöms för stor, kan bankerna vägra att ge kredit om säkerhet saknas, eftersom<br />
deras kreditgivning är fullt frivillig och de har andra placeringsalternativ.<br />
Den utlåning som påverkas är framför allt utlåningen till mindre och<br />
medelstora företag med några år på nacken inom tillverkningsindustri och<br />
handel. Några nämnvärda regionala skillnader har inte kunnat konstateras.<br />
Samtidigt är företagshypotekets roll inte enbart positiv vid kreditgivningen.<br />
Hypoteket kan leda till att prövningen av återbetalningsförmågan något<br />
eftersätts eller att krediterna styrs till företag som har sämre lönsamhet men<br />
kan erbjuda säkerhet. Hypoteket innebär också att kreditrisker övervältras<br />
på andra, som ger sin kredit ofrivilligt eller har en dålig förhandlingssituation<br />
men ändå måste förekomma på marknaden. I viss utsträckning torde<br />
banker i kraft av sin förhandlingsposition skaffa sig förmånsrätt i konkurs,<br />
fastän säkerheten inte hade varit nödvändig för att de skulle ha beviljat krediten.<br />
När krediten väl är given har företagshypoteket mest negativa verkningar.<br />
Uppföljningen är säkert många gånger god trots företagshypoteket, eftersom<br />
detta inte är en betryggande säkerhet, men den skulle rimligen bli ännu bättre<br />
om säkerheten inte fanns. Det är en allmän uppfattning att rekonstruktioner<br />
påbörjas för sent, och förekomsten av säkerhet hos den som tillhandahåller<br />
den löpande krediten är ägnad att bidra till förseningen. När beslut<br />
skall fattas om rekonstruktion, sitter inte de olika borgenärerna i samma båt<br />
och gör sin bedömning uteslutande från vad som är mest lönsamt för företaget.<br />
Skillnaden i down- och upsides vid en fortsättning medför att säkerhetshavaren<br />
blir överdrivet försiktig medan andra blir överdrivet djärva.<br />
Den omständigheten att företagshypoteket gäller i vissa egendomsslag men<br />
inte i andra kan också hindra att de lämpligaste åtgärderna vidtas. Svårigheten<br />
att bedöma vad säkerheten skulle ge vid en realisation gör att även en<br />
i realiteten oprioriterad del av säkerhetshavarens fordran kan hamna utanför<br />
ett ackord och bli delvis amorterad innan rekonstruktionen så småningom<br />
misslyckas.<br />
Det är svårt att sammanväga dessa delvis disparata hänsyn och det är<br />
omöjligt att sätta siffror på övervägandena. Vad gäller den helt centrala<br />
frågan om företagshypotekets betydelse för kreditförsörjningen har kommittén<br />
dock noterat att de svenska bankernas säkerhetssituation är ovanligt<br />
gynnad och att det därför borde finnas ett utrymme att förbättra andra borgenärers<br />
ställning eller att inskränka företagshypoteket utan att det skulle ha<br />
påtagligt negativa effekter på kreditförsörjningen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 293<br />
Kommittén har särskilt beaktat att den enda möjligheten att avskaffa<br />
skatteförmånsrätten och att – i enlighet med dess direktiv – spara på statens<br />
utgifter för lönegarantin utan att de anställdas löneskydd försämras utan<br />
helst förbättras är att inskränka företagshypotekets betydelse vid konkurs.<br />
Kommittén övergår därför till att diskutera, huruvida andra borgenärers<br />
förmånsrätt bör förbättras eller om företagshypoteket bör inskränkas.<br />
Bättre förmånsrätt för andra. Större valfrihet för kredittagaren att utnyttja<br />
sin egendom som säkerhet.<br />
Som flera gånger framförts ovan övervältras i dag kreditrisker på kredittagare<br />
som inte frivilligt ger sin kredit (utomobligatoriska skadeståndsborgenärer<br />
och staten) eller som i vart fall har en sämre förhandingsposition<br />
(anställda och leverantörer). Eftersom dessa också behövs på marknaden,<br />
kunde det övervägas att stärka deras ställning i förhållande till företagshypoteket.<br />
I detta sammanhang har förslag åter framförts om att vissa lönefordringar<br />
borde ges förmånsrätt före företagshypoteket (s.k. produktiv lön,<br />
dvs lön avseende tid före konkursen och ett par månader efter konkursbeslutet)<br />
och att möjligheten att göra sakrättsligt giltiga äganderättsförbehåll<br />
borde utsträckas till att omfatta varor som får säljas vidare, konsumeras<br />
eller bearbetas före betalning. Man kunde också tänka sig att ge utomobligatoriska<br />
skadeståndsborgenärer och staten förmånsrätt före företagshypoteket.<br />
Sådana förslag går emellertid i fel riktning. Det skulle bli ännu mer diskriminerat<br />
att vara oprioriterad borgenär. Rekonstruktioner skulle försvåras,<br />
och ytterligare ett särintresse skulle införas (leverantörernas separationsrätt<br />
i de levererade varorna).<br />
Vad just gäller separationsrätt för leverantörer kan följande anföras.<br />
Som tidigare nämnts står företagshypoteket öppet för alla borgenärer,<br />
men i praktiken utnyttjas det bara av banker och liknande institutionella<br />
kreditgivare samt huvudleverantörer. Mer tillfälliga leverantörer kan av<br />
praktiska skäl inte ta företagshypotek. Om banken inte ger kredit i sådan<br />
utsträckning att leverantörerna får kontant betalt, återstår det för leverantörerna<br />
bara att avgöra om de skall ge oprioriterad kredit eller inte. En effektivare<br />
konkurrens om kreditsäkerheterna skulle uppstå, om leverantörer<br />
kunde förbehålla sig en sakrättsligt giltig återtaganderätt i konkurs även<br />
till varor som köparen fått fritt förfoga över före betalning. Företagaren<br />
kunde då låna av banken mot företagshypotek eller upplåta återtaganderätt<br />
till leverantörerna beroende på vem som gav den lägsta räntan. En sådan
294 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
konkurrens finns i många utomnordiska länder och har t.ex. föreslagits av<br />
Eisenberg i hans rapport till kommittén, se avsnitt 4.4.3 och bilaga 7. 9<br />
Nackdelen med en sådan lösning är att varken bankerna eller leverantörerna<br />
kunde lita på att ha något säkerhetsunderlag vid konkurs. Bankerna<br />
måste beakta risken att varulagret vid konkurs är belastat med sakrättsligt<br />
giltiga äganderätts- eller återtaganderättsförbehåll, och leverantörerna måste<br />
beakta risken att varorna blivit sålda. Negativklausuler (förbud mot vidtagande<br />
av vissa åtgärder, som att avtala om företagshypotek eller äganderättsförbehåll)<br />
är inte helt att lita på, varför det inte kan uteslutas att båda<br />
kategorier skulle fatta sina kreditbeslut och sätta sitt pris efter det värsta<br />
scenariot.<br />
Säkerheten skulle bli mer effektiv för leverantörerna, om äganderättsförbehållet<br />
tilläts gälla i surrogat till den levererade varan, dvs. i en bearbetad<br />
vara eller köpeskillingsfordran hos tredje man, vilket är fallet i Tyskland<br />
och här beträffande företagshypotek. Allra tryggast blev naturligtvis leverantörens<br />
ställning, om han hade säkerhetsrätt också i inbetalad köpeskilling,<br />
vare sig den avskilts eller inte.<br />
En säkerhetsrätt för leverantörer i inkommen och sammanblandad betalning,<br />
utan registrering och med företräde framför bl.a. företagshypotekshavaren,<br />
kan emellertid knappast komma i fråga. Också en säkerhetsrätt i<br />
bearbetade varor framstår som principiellt mycket tvivelaktig. Ett skäl till<br />
att man kan godta äganderättsförbehåll i levererade varor är att köparens<br />
dittillsvarande förmögenhet inte minskar därigenom; belastar han sin bestående<br />
förmögenhet bör emellertid pantregler (med dagens krav på besittningsövergång)<br />
iakttas. Bearbetade varor rymmer en värdeökning som härrör<br />
från köparens egen förmögenhet (annat material och köparens arbete för<br />
egen räkning), varför en tillämpning av pantregler framstår som naturlig. 10<br />
Mot sakrättsligt giltiga äganderättsförbehåll i levererade varor talar vidare<br />
att avgränsningen blir godtycklig. Leverantörer och producenter, vars<br />
9<br />
Reformen har tidigare diskuterats i SOU 1988:63, Kommission och dylikt, men<br />
där avvisats.<br />
10<br />
I tysk rätt finns inget krav på publicitet eller besittningsövergång, fastän äganderättsförbehåll<br />
kan utsträckas till att omfatta bearbetade varor och kundfordringar.<br />
I USA krävs registrering av varutypen, varefter säkerheten blir giltig i de<br />
ursprungliga varorna, artikel 9 UCC. I England har säkerhet utan publicitet<br />
godtagits i de ursprungliga varorna och i avskild betalning (och därmed väl även<br />
i en utestående fordran), Industries Vaasen BV v. Romalpha Aluminium Ltd<br />
(1976) 1 WLR 676, men underkänts på grund av bristande registrering enligt<br />
pantregler såvitt avser bearbetade varor, Re Bond Worth Ltd (1980) Ch 228, och<br />
i varor som infogats, Borden (UK) Ltd v. Scottish Timber Products Ltd (1981)<br />
Ch. 25, se Insolvency Law and Practice. Report of the Review (Cork) Committee,<br />
1982, Cmnd 8558, s. 359 ff.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 295<br />
tjänster omedelbart infogas i en huvudsak, skulle inte omfattas av en sådan<br />
reform.<br />
Kommittén − som enligt direktiven skall utgå från nuvarande regler om<br />
äganderättsförbehåll − har därför stannat för att inte föreslå en utvidgad,<br />
sakrättsligt giltig återtaganderätt för leverantörer.<br />
Vad gäller en inom kommittén framförd åsikt om att företagaren borde<br />
ges största möjliga frihet att bestämma förmånsrättsordningen (se avsnitt<br />
4.4.2 och bilaga 6), eftersom förhållandena växlar mellan olika företag och<br />
det inte finns någon motsättning mellan kredittagarens och kreditgivarens<br />
intressen, kan följande anföras.<br />
Kommittén har ingen invändning mot att förmånsrätten bör ses som ett<br />
instrument i kredittagarens hand. På en idealisk marknad skulle han kanske<br />
också använda instrumenten på ett sätt som inte träder någon annans berättigade<br />
intressen förnär. I praktiken handlar emellertid inte alla borgenärer<br />
frivilligt och utifrån lika goda förhandlingspositioner, men de bör likafullt<br />
finnas på marknaden. Vidare kan det inte uteslutas att företagaren utnyttjar<br />
informationsbrister till att skaffa sig kortsiktiga fördelar (jfr vad som ovan<br />
anförts om äganderättsförbehåll). En egenkonstruerad förmånsrättsordning<br />
behöver därför redan av dessa skäl förses med så många undantag, att<br />
kommittén inte sett någon möjlighet att inom ramen för sitt arbete utgå från<br />
denna grundtanke.<br />
Inskränkning av företagshypoteket<br />
Kommittén har i stället inriktat reformtankarna på att inskränka den förmånsrätt<br />
som följer med företagshypotek. Företagshypoteket kan antingen<br />
helt avskaffas, eller så kan förmånsrätten ändras till att gälla i bara en<br />
bråkdel, t.ex. 50 %, av hypoteksunderlaget, eller så kan det stipuleras att en<br />
viss del av en fordran, som är säkrad endast genom företagshypotek, till viss<br />
andel alltid skall vara oprioriterad.<br />
Fördelen med en inskränkning av företagshypoteket är att vikten av en<br />
noggrann prövning av kredittagarens återbetalningsförmåga inskärps och att<br />
krediten om möjligt följs upp ännu bättre än idag. Vidare skulle företagshypotekets<br />
påtagligt negativa verkan vid insolvens upphöra eller minska.<br />
Kommittén har också konstaterat att den enda möjligheten att inom systemet<br />
finansiera ett avskaffande av skatteförmånsrätten och att minska utgifterna i<br />
lönegarantisystemet, utan att arbetstagarnas löneskydd försämras, är att<br />
omfördela medel som utdelas i konkurs. En inskränkning av företagshypoteket<br />
gör att utdelningen ökar på förmånsberättigade lönefordringar, och<br />
därmed på statens regressrätt för utgiven lönegaranti, men också på oprioriterade<br />
fordringar.
296 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Nackdelen med en inskränkning av företagshypoteket är att en sådan reform<br />
kan förväntas komma att minska tillgången till kredit till mindre och<br />
medelstora tillverknings- och handelsföretag, i allmänhet ej helt nya, vilka i<br />
dag ofta lämnar företagshypotek. Nackdelen är påtaglig, om det är fråga om<br />
kredit till företag som bedöms ha god återbetalningsförmåga men där en<br />
säkerhet ändock varit en oeftergivlig förutsättning för krediten. Skulle<br />
minskningen avse krediter som i dag ges till företag med tvivelaktig återbetalningsförmåga<br />
men med tillgång till företagshypoteksunderlag, är minskningen<br />
inte helt ovälkommen.<br />
Vilka verkningar en inskränkning av företagshypoteket kommer att få,<br />
har varit utomordentligt svårt att bedöma inom kommittén, eftersom det inte<br />
låter sig fastställas i vilken grad företagshypotek i dag är en nödvändig förutsättning<br />
vid krediter till företag med förmodat god återbetalningsförmåga,<br />
i vilken grad företagshypotek begärs av banken och medges av kredittagaren<br />
utan att egentligen ha varit en nödvändig förutsättning och i vilken grad<br />
kredit ges mot säkerhet i företagshypotek fastän återbetalningsförmågan<br />
ansetts tvivelaktig. Med betydande intresse har därför noterats att bankerna<br />
i Danmark och Tyskland tycks sörja för en tillfredsställande kreditgivning,<br />
trots att leverantörerna där har försteg framför bankerna till vidareförsäljnings-<br />
och bearbetningsvaror, beträffande Tyskland även till kundfordringar<br />
som uppkommit vid försäljning av obearbetade och bearbetade varor. I<br />
Danmark finns ingen generalsäkerhet i rörelseegendomen, medan bankerna i<br />
Tyskland har säkerhet i varulager och kundfordringar sedan leverantörerna<br />
fått betalt. I Finland får bankerna nöja sig med att företagsinteckningen ger<br />
förmånsrätt bara i 50 % av inteckningsunderlaget. Dessa omständigheter<br />
talar för att en viss inskränkning borde kunna göras av företagshypoteket<br />
utan att det får påtagligt negativa verkningar för kreditförsörjningen.<br />
Det är något förvånande hur det ibland påstås att varje inskränkning av<br />
företagshypotekets ställning kommer att allvarligt äventyra kredittillförseln<br />
till mindre och medelstora företag, samtidigt som det hävdas att leverantörer<br />
borde ges möjlighet att göra sakrättsligt giltiga återtagandeförbehåll även<br />
till varor som får säljas vidare eller bearbetas före betalning, vilket ju också<br />
innebär en inskränkning av företagshypotekets värde. Alternativet till försämrat<br />
företagshypotek behöver för övrigt inte vara status quo utan kan –<br />
på normativa grunder − vara förbättrad prioritet för vissa andra fordringar.<br />
Inom kommittén har diskuterats om företagshypoteket skulle kunna helt<br />
avskaffas, för att maximera fördelarna vid kreditprövningen, kredituppföljningen<br />
och insolvensbehandlingen av en sådan reform. Vissa ledamöter har<br />
förespråkat detta. Osäkerhet om ett sådant förslags effekter på kreditförsörjningen<br />
har emellertid lett till att kommittén avstår från att föreslå en så<br />
drastisk förändring. I stället har kommittén enats om att föreslå att före-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 297<br />
tagshypoteket, som i Finland, 11 skall tillåtas belasta endast hälften av en<br />
kredittagares tillgångar, sedan bättre prioriterade borgenärer (framför allt<br />
borgenärer med förmånsrätt enligt 10 § FRL och panthavare) blivit tillgodosedda.<br />
En alternativ inskränkning av företagshypoteket vore att uppställa regeln,<br />
att en fordran alltid skall vara oprioriterad till en viss bråkdel i den mån<br />
den enda säkerheten utgörs av företagshypotek. Det skulle då inte hjälpa en<br />
företagshypotekshavare, om han minskade sin kreditgivning till hälften. Han<br />
skulle ändå alltid vara tvungen att i någon mån beakta de o-prioriterade<br />
borgenärernas intresse. Många gånger skulle utdelning emellertid helt utebli<br />
till borgenärer med sämre förmånsrätt än företagshypoteket, eftersom tillgångarna<br />
endast skulle räcka till den del av företagshypotekshavarens fordran<br />
som är prioriterad. En sådan reform skulle då varken bidra till finansieringen<br />
av avskaffandet av skatteförmånsrätten eller minska kostnaderna för<br />
lönegarantin. Den utgör således inte ensam ett gångbart alternativ till en<br />
inskränkning av företagshypoteket till en bråkdel av underlaget.<br />
Däremot kan man tänka sig en kombination av de två nämnda reformerna.<br />
Företagshypoteket skulle gälla i bara hälften av kredittagarens fria<br />
egendom, och dessutom skulle bara en viss bråkdel av fordringen, t.ex.<br />
80 %, vara förmånsberättigad. En sådan regel skulle hindra att kreditgivarna<br />
undgick tvånget att bättre än i dag sköta kreditvärderingen och kredituppföljningen<br />
genom att helt enkelt krympa kreditgivningen. Om man<br />
emellertid fruktar att bankerna kommer att påtagligt krympa kreditgivningen<br />
till företagare med förmodat god återbetalningsförmåga på grund av att<br />
företagshypoteket i fortsättningen bara skulle gälla i hälften av värdet av<br />
gäldenärens egendom, borde denna oro snarare leda till att företagshypoteket<br />
lämnades orört.<br />
Kommittén framför därför inget förslag om att en viss del av en företagshypotekshavares<br />
fordran alltid skulle vara oprioriterad.<br />
Följdförslag<br />
Det är angeläget att det företagshypotek som återstår görs så effektivt som<br />
möjligt. Härmed förstås att det helst skall vara så stabilt att kreditgivaren<br />
vågar ge kredit till ett belopp som svarar mot säkerhetens värde. En förbättring<br />
i detta avseende kan i viss mån motverka effekten av den halvering som<br />
ovan föreslagits. Kommittén tar i detta sammanhang upp frågan om ut-<br />
11 Att 50 %-regeln infördes i Finland för att hindra att avskaffandet av vissa förmånsrätter<br />
som låg före företagsinteckningen skulle förbättra företagsinteckningens<br />
ställning, betyder inte att den nu gällande ordningen i Finland skulle sakna<br />
intresse som förbild för en svensk reform. Det är ju slutresultatet – och dess inverkan<br />
på kredittillströmningen – som räknas.
298 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
sträckning av säkerheten till att bli en allmän förmånsrätt, så att en förändring<br />
av egendomsmassans sammansättning inte skall påverka säkerheten.<br />
I syfte att skapa ökad jämställdhet i konkurs men också att stärka det<br />
kvarvarande företagshypotekets ställning tar kommittén också upp frågan<br />
om hyresförmånsrätten.<br />
Vidare aktualiseras förföljelserätten, företagshypotekets förhållande till<br />
registrerade lösöreköp och ett avskaffande av företagsinteckningar som begränsas<br />
till verksamhet av viss art eller regionalt.<br />
Slutligen behandlas problemet hur man åstadkommer att en företagshypotekshavare,<br />
vars fordran är större än säkerheten, deltar i en ackordsförhandling<br />
och där sätter ned sin överskjutande fordran, fastän det är svårt att<br />
fastställa vad säkerheten täcker när säkerheten inte realiseras.<br />
Förmånsrätten för hyror avskaffas<br />
Hyresfordran hos näringsidkare har förmånsrätt för högst tre månaders hyra<br />
eller ett års arrendeavgift, förutsatt att nyttjanderätten består vid konkursutbrottet<br />
(NJA 1987 s. 992). Underlaget för förmånsrätten sammanfaller med<br />
företagshypoteksunderlaget. Hyresförmånsrätten går före företagshypoteket.<br />
I linje med vad vi föreslår rörande lönefordringar för arbete utfört åt konkursboet<br />
(se avsnitt 6.5.7) bör hyresfordringar för tid under vilken konkursboet<br />
utnyttjat konkursgäldenärens lokaler vara en massafordran. Skälet är<br />
att konkursbon som fortsätter driften bör verka under sådana förhållanden<br />
som gäller för såväl solventa företag som företag under rekonstruktion enligt<br />
FRekL.<br />
Det kan diskuteras huruvida ett massaansvar avseende tid under vilka<br />
lokalen utnyttjats kräver en lagändring. Möjligen framgår principen redan<br />
idag av allmänna rättsgrundsatser om tillägnande av en icke beställd prestation<br />
(se NJA 1946 s. 122 och NJA 1993 s. 13). Hyresvärdens förmånsrätt<br />
för tre månaders hyra, vare sig hyran belöper på tiden före eller efter konkursbeslutet,<br />
kan synas stå i motsättning till ett massaansvar. Så behöver<br />
emellertid inte vara fallet, om man betänker att förmånsrätten gäller utan<br />
krav på att konkursboet utnyttjar lokalen. Förmånsrätten skulle med andra<br />
ord inte behöva hindra att hyresvärden hade en ännu starkare position, om<br />
utnyttjande skett. När nu konkursboet görs ansvarigt för lön som belöper på<br />
arbete åt konkursboet (se avsnitt 6.5.7), skulle den allmänna principen möjligen<br />
kunna få fullt genomslag utan lagändring. För säkerhets skull förordar<br />
kommittén dock att det i 12 kap. 31 § jordabalken införs en regel om att<br />
konkursboet är ansvarigt för hyra som belöper på tid under vilken konkursboet<br />
utnyttjat lokalen.<br />
Det kan ifrågasättas om övriga hyresfordringar bör vara förenade med<br />
förmånsrätt, dvs. hyresfordringar belöpande på tiden före konkursen eller
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 299<br />
sedan konkursboet ställt lokalen till hyresvärdens förfogande. Den nuvarande<br />
förmånsrätten har motiverats av att hyresvärden annars skulle utnyttja<br />
sin hävningsrätt även vid tillfälliga betalningssvårigheter som gäldenären<br />
kan drabbas av och därigenom orsaka en ekonomisk kris som annars<br />
kunnat undvikas. Trots hävningsbegränsningen i 2 kap. 20 § i FRekL, som<br />
blir tillämplig när gäldenären efter inledande av företagsrekonstruktion är<br />
beredd att betala fullt för prestationer som belöper på tiden efter rekonstruktionens<br />
inledning, kvarstår risken att hyresvärden häver avtalet innan<br />
företagsrekonstruktion hunnit påbörjas. De flesta hyresvärdar med näringsidkare<br />
som hyresgäster har emellertid bankgaranti för ett års hyra, varför<br />
hyresvärden inte behöver häva avtalet förrän flera kvartalshyror blivit obetalda,<br />
även om hyresförmånsrätten slopas. Banken har sedan ofta säkerhet<br />
för sin regressrätt vid utgiven bankgaranti genom ett företagshypotek. I så<br />
fall kommer det inte att skapas något ökat belåningsutrymme på företagshypoteket<br />
för andra ändamål genom slopandet av hyresförmånsrätten, men<br />
omläggningen kan ändå vara en fördel för företagshypotekshavaren, eftersom<br />
han tydligare ser vad säkerheten är värd. Man får också en begränsning<br />
av särintressena vid konkurs.<br />
Kommittén föreslår därför att förmånsrätten för hyra avskaffas.<br />
Företagshypoteket blir allmän förmånsrätt<br />
Företagshypoteket gäller i dag i all den lösa egendom som hör till rörelsen<br />
och ingår i gäldenärens konkurs men med vissa undantag, nämligen 1) kassa-<br />
och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag,<br />
obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning<br />
samt andelar i aktiefonder och 2) egendom som är av beskaffenhet<br />
att kunna vara föremål för panträtt på grund av inteckning (som fastigheter,<br />
fartyg och flygplan). Undantagen har liten ekonomisk betydelse, eftersom<br />
företagshypotekshavaren ofta har kvittningsrätt i kassa- och banktillgodohavanden<br />
och eftersom panträtt på grund av inteckning enligt förmånsrättslagen<br />
går före företagshypoteket, varför företagshypoteket endast skulle<br />
ge utdelning i övervärdet. Enligt en beräkning av Karin Thorburn skulle ett<br />
avdrag med 2 % räcka för att hypotekshavarens utdelning i genomsnitt inte<br />
skulle öka, om hypoteket gällde utan undantag, se avsnitt 4.4.1 och bilaga<br />
5. Syftet med undantagen, som var att åstadkomma en obelastad sektor ur<br />
vilken övriga borgenärer, främst staten för skattefordringar, kan få utdelning,<br />
förverkligas således sällan.<br />
I stället skapar undantagen många juridiska och därmed även praktiska<br />
problem. Walins monografi Om företagshypotek (Stockholm, 1995) bär<br />
vittnesbörd om detta. Bland problemen kan nämnas risken att fordringar<br />
råkar vara kassa- eller bankmedel hos annan än hypotekshavaren när kon-
300 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
kurs inträffar, något som gäldenären kan påverka. Detta har vid betalningsinställelser<br />
lett till konstruktion av s.k. administrationskonton, vars<br />
giltighet är beroende av en något diffus formel (NJA 1989 s. 705) och vilka<br />
i praktiken ger hypotekshavaren förmånsrätt även i kassamedel om betalningsinställelse<br />
föregår konkursen. Andra problem gäller vem som har rätt<br />
till egendom som återvinnes i konkurs (NJA 1989 s. 736) 12 och hur värdet<br />
av hypoteksunderlaget skall beräknas när rörelsen fortsatt under konkurs<br />
och underlaget förädlats (NJA 1982 s. 900).<br />
Kommittén föreslår därför att företagshypoteket görs om till en allmän<br />
förmånsrätt. Företaget skulle därmed kunna upplåta registrerad förmånsrätt<br />
till visst belopp i all sin egendom i prioritetsordning. Förutom en avsevärd<br />
förenkling vinnes också fördelen att hypotekshavaren får ett gemensamt<br />
intresse med oprioriterade borgenärer och att resurserna allokeras på det<br />
företagsekonomiskt mest lönsamma sättet under ett rekonstruktionsförsök.<br />
Förföljelserätten slopas<br />
Görs företagshypoteket om till en allmän förmånsrätt, bör vissa andra förenklingar<br />
samtidigt genomföras.<br />
Dit hör ett slopande av den s.k. förföljelserätten. Denna innebär att hypoteksunderlaget<br />
belastas av hypoteket när hela eller en del av rörelsen<br />
överlåtits, fastän underlaget normalt köps fritt från denna belastning. Reglerna<br />
skapar flera juridiska problem, de är knappast effektiva och inteckningshavaren<br />
åtnjuter ändock ett rimligt skydd genom att ha förmånsrätt i<br />
vederlaget. Är detta under marknadsvärde, kan regeln om återvinning i 4<br />
kap. 5 § KL leda till återvinning av överlåtelsen. 13<br />
Lösöreköp går före företagsinteckning<br />
Enligt 2 kap. 4 § FHL (jfr 3 a § lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören,<br />
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköplagen)) omfattar<br />
företagshypotek egendom som överlåtits och registrerats enligt lösöreköplagen,<br />
om företagsinteckningen sökts senast 30 dagar efter det att<br />
lösöreköphandlingen företetts inför rätten. Denna regel infördes 1966 med<br />
motiveringen att det var fråga om egendom i säljarens besittning och att<br />
dylik egendom i allmänhet kan tas i anspråk av säljarens borgenärer (NJA II<br />
1966 s. 158). Överlåtet lösöre som registrerats enligt lösöreköplagen kan<br />
12 Här synes Byströms kritik av den s.k. sammastatusregeln bestickande; annars<br />
uppkommer i vart fall en fråga om avräkning, se Håstad, Sakrätt, 6 uppl., 1996,<br />
s. 364 f och Welamson, Konkurs, 9 uppl. s. 102 not 116.<br />
13 Se Håstad, Sakrätt, 6 uppl., 1996, s. 365 ff.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 301<br />
efter 30 dagar emellertid inte tas i anspråk av säljarens borgenärer, och i<br />
den meningen är det därefter inte fråga om inteckningsgäldenärens egendom.<br />
Genom lagändringen blev traditionskravet inte längre ett alternativ till registrering<br />
utan ett absolut krav såvitt gäller överlåtare med upplåtet företagshypotek.<br />
Eftersom syftet med lösöreköplagen och traditionskravet varit<br />
att motverka skentransaktioner och efterhandskonstruktioner (jfr NJA 1995<br />
s. 367), synes ändringen ha inneburit en omotiverad skärpning. Den praktiska<br />
effekten är att näringsidkare, som skall finansiera en tillverkning av<br />
något som inte kan intecknas som skepps- eller båtbygge (där särskild inteckning<br />
är möjlig), är hänvisad till kredit från företagshypotekshavaren. En<br />
fri konkurrens om projektfinansieringen torde emellertid vara önskvärd.<br />
Kommittén föreslår därför att lagändringen från 1966 återtas genom ett<br />
slopande av 3 a § lösöreköplagen och av bestämmelsen i 2 kap. 4 § FHL.<br />
Den samlade effekten av inskränkningen av inteckningsunderlaget<br />
I det föregående har det föreslagits dels att inteckningsunderlaget skärs ned<br />
till 50 %, dels att vissa andra förändringar görs som är ägnade att stärka<br />
företagsinteckningen. Kommittén skall nu summera hur stor den samlade<br />
effekten blir för en borgenär som har säkerhet genom företagshypotek.<br />
Omvandlingen till en allmän förmånsrätt, med all gäldenärens egendom<br />
som underlag, innebär visserligen i genomsnitt en mycket liten förändring<br />
(ca 2 %). För en kreditgivare innebär emellertid de nuvarande undantagen<br />
för kassa- och bankmedel ett betydande orosmoment. Om kredittagaren just<br />
före en konkurs mottar en betalning till ett konto i annan bank eller till sitt<br />
postgiro eller mottar en check dragen på annan bank, så att hypotekshavaren<br />
inte kan kvitta, kan en betydande del av säkerheten försvinna. Denna<br />
risk måste värderas till betydligt mer än 2 % av underlaget när krediten ges.<br />
Någon osäkerhet ligger också däri, att avgränsningen av administrationskontonas<br />
giltighet inte är knivskarp (se NJA 1989 s. 705).<br />
En annan förändring gäller avskaffandet av hyresförmånsrätten. Hyresfordringar<br />
uppgår visserligen i genomsnitt bara till några procent av konkursfordringarna,<br />
men undantagsvis kan de vara större, och denna risk bör<br />
också beaktas av en kreditgivare.<br />
Genom reformen kommer vidare utdelningen till oprioriterade att öka<br />
från ca 3 till ca 10 % i genomsnitt. Detta påverkar företagsinteckningshavarens<br />
betalningsutsikt på den oprioriterade delen av fordringen, både den som<br />
blir oprioriterad genom nedskärningen och den som redan i dag är oprioriterad.<br />
Den genomsnittliga utdelningen till fordringar säkrade genom företagshypotek<br />
uppgick i Insolvensutredningens undersökning till 46 %, i Förmånsrättskommitténs<br />
undersökning till 39 % och i Karin Thorburns undersök-
302 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ning till 65 %, se kap. 4. Medan Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs<br />
undersökningar omfattar ett genomsnittligt material har<br />
Karin Thorburns undersökning inriktats på stora bolag. Hon undersökte 350<br />
företag varav 263 företag hade mer än 20 anställda. Insolvensutredningens<br />
och Förmånsrättskommitténs undersökningar skiljer sig främst genom att<br />
Förmånsrättskommittén utfördes ett år (1996) med fler fastighetskonkurser<br />
än det år (1990) som Insolvensutredningens undersökning utfördes. Måhända<br />
speglar Insolvensutredningens undersökning bäst vad som kan anses vara<br />
ett ”normalutfall”. Låt oss i det följande resonemanget utgå från att en kreditgivare<br />
har anledning att räkna med att han i genomsnitt får 45 % utdelning<br />
på en företagshypotekssäkrad fordran. Med en halvering av underlaget<br />
kunde han ha väntat sig 22 %. Men han får i genomsnitt mer än så tack<br />
vara omvandlingen till allmän förmånsrätt, avskaffandet av hyresförmånsrätten<br />
och den ökade utdelningen till oprioriterade, och dessutom är vissa<br />
osäkerhetsmoment undanröjda. Troligen kommer utdelningen i genomsnitt<br />
att ligga på ca 30 %. I så fall kan inskränkningen med hänsyn till utdelningen<br />
snarare sägas ske med en tredjedel än utgöra en halvering av inteckningsunderlaget.<br />
Det sagda kan illustreras med ett exempel.<br />
Vi antar att företagshypotekshavarens fordran uppgår till 500 tkr och att<br />
han med dagens regler får utdelning med 225 tkr, dvs 45 % av fordringsbeloppet.<br />
Om vårt förslag genomförs skulle företagsinteckningen ge utdelning<br />
i hälften av underlaget; underlaget skulle dock till följd av avskaffandet av<br />
hyresförmånsrätten och omvandlingen av företagsinteckningen till en allmän<br />
förmånsrätt vara ca 5 % högre än i dag, i exemplet 250 tkr. Företagsinteckningen<br />
ger således utdelning med 125 tkr. Den del av företagsinteckningshavarens<br />
fordran som inte täcks av säkerheten får utdelning som<br />
övriga oprioriterade fordringar. Hur stor utdelningen blir är delvis beroende<br />
av hur stora förmånsberättigade lönefordringar som finns i det enskilda fallet.<br />
Vi vill här erinra om att hypoteksfordringarna i genomsnitt är fyra<br />
gånger så stora som lönefordringarna, (se kap. 4) samt att hälften av de i<br />
dag förmånsberättigade lönefordringarna avser uppsägningslön (se avsnitt<br />
6.5.3) som enligt vårt förslag skall vara oprioriterad. Det finns därför anledning<br />
att räkna med att de förmånsberättigade lönefordringarna i framtiden<br />
i allmänhet kommer att uppgå till ett relativt sett mindre belopp. Den<br />
genomsnittliga utdelningen till oprioriterade kommer därför att stiga från<br />
några procent (4 % i Insolvensutredningens undersökning, 3 % i Förmånsrättskommitténs<br />
undersökning och 1 % i Karin Thorborns undersökning) till<br />
ca 10 %. Utdelningen på företagshypotekshavarens resterande 375 tkr blir<br />
således 37,5 tkr. Totalt sett får företagsinteckningshavaren med de nya reglerna<br />
162,5 tkr (32,5 %) jämfört med utdelningen om 225 tkr (45 %) med<br />
nuvarande regler.
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 303<br />
En annan förändring är att företagsinteckningsunderlaget i fortsättningen<br />
kommer att omfatta inte bara rörelseegendom utan också egendom avsedd<br />
för privat bruk som ägs av kredittagaren. Ändringen får störst betydelse när<br />
rörelsen drivs under enskild firma. Men i de mindre och medelstora bolag<br />
som ofta upplåter företagshypotek torde det inte vara ovanligt att ett kredittagande<br />
aktiebolag exempelvis äger bilar, som huvudsakligen används för<br />
privat bruk av anställda. Den förstärkning av inteckningsunderlaget som<br />
följer härav har dock inte beräknats ovan.<br />
I ovanstående genomgång har inte heller beaktats att företagsinteckningen<br />
föreslås få vika för registrerade lösöreköp. Anledningen är att sådana lösöreköp<br />
i dag är få till antalet. Om de ökar, kommer inteckningsgäldenären att<br />
ha mottagit valuta, t.ex. en förskottsbetalning, som svarar mot lösörets värde<br />
i konkursen. Skulle överlåtelsen av lösöret ha skett för att säkra gammal<br />
skuld, kan företagsinteckningshavaren se till att kredittagaren sätts i konkurs<br />
inom tre månader, så att säkerhetsöverlåtelsen kan återvinnas enligt 4<br />
kap. 12 § KL.<br />
Inteckningar begränsade till visst slags rörelse eller till visst geografiskt<br />
område stoppas<br />
För närvarande kan företagshypotek begränsas till verksamhet av viss art<br />
eller i vissa fall hänförlig till visst område (till fastighet vid produktion av<br />
elenergi genom vattenkraft samt till utmål eller koncessionsområde vid<br />
gruvdrift) eller avse näringsverkamhet som flera utövar gemensamt. För att<br />
förenkla regelsystemet bör möjligheten att bevilja begränsade inteckningar<br />
upphävas.<br />
Förslaget bör ses mot bakgrund av dels de överväganden som gjordes<br />
under det lagstiftningsarbete som föregick lagen om företagsinteckningar,<br />
dels de överväganden som gjordes vid införandet av FHL; de nu gällande<br />
undantagen som medger begränsade företagsinteckningar är ju hämtade från<br />
lagen om företagsinteckningar.<br />
Angående verksamhetens individualisering och inskrivningsväsendets<br />
organisation anförde departementschefen inför införandet av lagen om företagsinteckningar<br />
följande (se NJA II 1966 s. 122 ff).<br />
En betydelsefull plats i kommitténs reformförslag intar de bestämmelser<br />
som närmare reglerar identifikationen av den rörelse, inom vilken egendomen<br />
skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande<br />
lagreglerna utmärks såtillvida av en viss stränghet, som den av<br />
förlagsinteckning omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av<br />
företagarens person som av rörelsens art och den kommun inom vilken<br />
verksamheten utövas. Eftersom en förändring i fråga om något enda av
304 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
dessa tre kännetecken anses medföra, att förmånsrätten på grund av inteckningen<br />
upphör, är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsreglerna<br />
från kreditgivarens synpunkt kan innebära betydande nackdelar.<br />
Om en rörelse flyttas från den kommun, vilken angetts som kännetecken,<br />
till en annan kommun, anses sålunda rörelsen på den nya platsen inte<br />
identisk med den rörelse som drevs i den förstnämnda kommunen. En<br />
förändring av verksamhetens art ger samma resultat. I fråga om en sådan<br />
förändring är det för övrigt uppenbart, att denna kan ske nästan omärkligt<br />
och lätt föranleda gränsdragningsproblem.<br />
Kommittén utgår från det självklara förhållandet, att verksamheten<br />
även i en ny lagstiftning måste kännetecknas av näringsidkarens person,<br />
vare sig det är en fysisk person eller en juridisk person, t.ex. ett bolag eller<br />
en förening. Någon generell möjlighet att objektivt, utan anknytning<br />
till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren driver finns uppenbarligen<br />
inte. Mot bakgrund av strävandena att stärka förlagsinteckningens<br />
ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén emellertid om<br />
man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen även genom<br />
att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att den<br />
rådande ordningen minskar inteckningens värde som säkerhet och att särskilt<br />
identifikation genom angivande av verksamhetens art medför problem.<br />
Här nämner kommittén som exempel det fall, att företagaren driver<br />
verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av<br />
de nuvarande reglerna måste behandlas som skilda rörelser. Då det ofta<br />
finns gemensamma anordningar av olika slag, t.ex. transportmedel, uppstår<br />
svårigheter att avgöra till vilken av flera rörelser dessa skall hänföras.<br />
Kommittén framhåller sammanfattningsvis, att å ena sidan − till<br />
undvikande av gränsdragningsproblem − en rörelses art bör anges på sådant<br />
sätt, att en tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, som<br />
företagaren driver, men att å andra sidan − i kreditgivarens intresse − beskrivningen<br />
bör vara så vidsträckt, att den kan täcka både en mindre ändring<br />
i verksamhetens inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad<br />
med den ursprungliga. Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose<br />
dessa motsatta krav.<br />
I fråga om lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar kommittén<br />
att man visserligen genom upprätthållandet av ett sådant krav kan<br />
nå en tydligare gränsdragning än genom angivande av rörelsens art. Den<br />
territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommitténs<br />
uppfattning ofta en uppdelning av företag, som bör behandlas<br />
som en enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsformer är<br />
inte alls eller endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst<br />
område. Kommittén nämner som exempel transportverksamhet samt<br />
byggnads- och anläggningsverksamhet och anser att ett obetingat lokali-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 305<br />
seringskrav numera framstår som föråldrat. I vissa fall skulle inte ens en<br />
utvidgning till länet som lokalt kännetecken ge ett tillfredsställande resultat<br />
utan inteckningen borde omfatta all den verksamhet företagaren utövar<br />
inom riket. En generellt tvingande regel härom anser kommittén likväl<br />
olämplig. Det kan ibland vara fördelaktigt för företagaren att i stället<br />
för ett större kreditobjekt äga tillgång till flera mindre för att kunna erbjuda<br />
den som säkerhet åt olika långivare. Individualisering endast genom<br />
företagarens person skulle dessutom medföra att varje ny rörelse,<br />
som företagaren etablerade eller förvärvade, kom att omfattas av inteckning<br />
i den rörelse han redan drev.<br />
Övervägandena i hithörande frågor föranleder kommittén att framlägga<br />
ett förslag till individualiseringsregler, som i mycket hög grad tar<br />
hänsyn till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens person<br />
kvarstå som enda obligatoriska kännetecken på verksamheten. Detta<br />
kännetecken skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken på<br />
verksamheten. Detta kännetecken skall efter fritt val kunna kombineras<br />
med kännetecken på verksamhetens art eller på dess lokala anknytning −<br />
varvid kommun bör vara det minsta området − eller på bådadera.<br />
Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individualiseringsregler<br />
utan erinran. Några instanser, bland dem bankföreningen,<br />
hälsar förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningarna<br />
i det nu rådande systemet kan få stor betydelse för företagarnas kreditmöjligheter.<br />
Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvekan<br />
i fråga om lämpligheten av en så långtgående liberalisering som den<br />
förslaget inrymmer. Till dessa remissinstanser hör bank-inspektionen och<br />
advokatsamfundet, som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens<br />
art som särskiljande kännetecken vid uttagande av inteckningar,<br />
samt lagberedningen, som bl.a. finner det föreslagna systemet alltför<br />
komplicerat. Beredningen föreslår, att man för ändamålet skiljer på juridiska<br />
och fysiska personer, varvid företagsinteckning beträffande juridisk<br />
person bör avse all företagets egendom men inteckning i fråga om fysisk<br />
person blott verksamhet av viss närmare angiven beskaffenhet. Advokatsamfundet<br />
anser det tvärtom otillfredsställande att en företagare skall<br />
kunna ta ut skilda företagsinteckningar i två eller flera av honom bedrivna<br />
rörelser, särskilt om dessa drivs på samma ort och under utnyttjande<br />
av viss för rörelsen gemensam egendom.<br />
Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån<br />
för de liberala individualiseringsregler, som kommittén föreslagit. Som<br />
jag redan nämnt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade<br />
med ett fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ,<br />
som föreslås bli ställda till företagarnas och kreditgivarnas förfogande,<br />
öppnas större möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad
306 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
omständigheterna i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig<br />
flexibilitet. Ett totalt förbud mot att inom skilda rörelser ta ut<br />
olika inteckningar med användande av verksamhetsarten som skiljande<br />
kännetecken skulle i vissa lägen vålla betydande svårigheter för näringsidkaren.<br />
Om denne driver rörelser av mycket olika karaktär inom skilda<br />
branscher kan det vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka<br />
utnyttja egendomen inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett<br />
om rörelserna drivs på samma ort eller inte. I den mån kreditgivaren<br />
blir övertygad om det ändamålsenliga häri bör möjligheten till särinteckningar<br />
knappast förmenas näringsidkaren. Att å andra sidan − i överensstämmelse<br />
med lagberedningens tankegångar, som är diametralt motsatta<br />
bankinspektionens och advokatsamfundets − förbjuda den enskilde näringsidkaren<br />
att ta ut en inteckning, som omfattar två eller flera olika rörelser,<br />
förefaller i allmänhet innebära en onödig hämsko på de enskilda<br />
parterna i kreditförhållandet. Lagberedningens förslag att företagsinteckning,<br />
som utställs av juridisk person, obligatoriskt skall omfatta all dess<br />
inteckningsbara egendom i riket ter sig av samma skäl mindre lämpligt.<br />
Särskilt för företag inom storindustrin skulle en sådan ordning kunna innebära<br />
betydande nackdelar. Det är inte ovanligt att storföretagen delar<br />
upp de olika produktionsleden mellan skilda fabriker, var och en av stort<br />
värde, och det kan då vara lämpligt att låta egendomen inom varje fabriksrörelse,<br />
där den låter sig särskiljas till art eller lokalisering, utgöra<br />
självständigt underlag för företagsinteckning.<br />
Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få<br />
den verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till om kännetecknet<br />
utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet mer allmänt utsätts<br />
för den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid<br />
ligga däri att kreditgivarna sannolikt i erforderlig utsträckning kommer<br />
att begära säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar<br />
de problem, som kan följa av att företagaren och kreditgivaren<br />
kan ha motsatta intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning.<br />
Det föreslagna individualiseringssystemet anses rent allmänt äga<br />
så stora företräden, att man inte bör fästa alltför stort avseende vid risken<br />
för att kreditgivarsidan såsom den starkare parten skall genomdriva krav<br />
på att inteckningen bör ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan<br />
anses sakligt motiverat. Jag delar denna uppfattning.<br />
Möjligheten att ta ut riksinteckningar begränsades år 1966 i lagen om företaginteckningar<br />
till aktiebolag. Skälet härför var att det annars skulle krävas<br />
att den dåvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare<br />
− ärende om förslagsinteckning upptogs, om rörelsen drevs i stad med rådhusrätt,<br />
av inskrivningsdomaren vid denna, och annars av inskrivningsdo-
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 307<br />
maren i residensstaden − skulle ersättas med en för hela landet gemensam<br />
inskrivningsmyndighet.<br />
Före införandet av FHL kunde andra näringsidkare än aktiebolag således<br />
endast få företagsinteckning i den verksamhet som de utövade inom ett län<br />
eller inom en eller flera kommuner i länet. Den ordningen ansågs förenad<br />
med betydande nackdelar. I förarbetena till FHL framhölls att en inteckning<br />
som avser all näringsverksamhet i riket generellt sett grundar en bättre kreditsäkerhet<br />
än en inteckning som begränsas på något sätt. Det påpekades att<br />
varje begränsning ökar risken för att inteckningsrätten skall utslockna. En<br />
inteckning som avser verksamhet av viss art förlorar sin verkan om näringsidkaren<br />
förändrar den faktiska verksamhetens art så att den inte längre<br />
faller in under beskrivningen i inteckningsbeslutet. På motsvarande sätt<br />
förlorar en inteckning som avser verksamheten i visst administrativt område<br />
sin verkan, om den faktiska verksamheten flyttas till ett annat område. En<br />
ökad användning av riksinteckningar förutsågs komma att främja enkelhet<br />
och reda i inteckningsförhållandena samt att motverka rättsosäkerhet och<br />
tvister när säkerheten aktualiseras vid utmätning och i konkurs. Det framhölls<br />
vidare att användningen av regionalt begränsade inteckningar komplicerades<br />
av att det ibland kan vara svårt att bestämma var en rörelse egentligen<br />
drivs. Dessutom framhölls att reglerna om vilken inverkan som en administrativ<br />
indelningsändring skall ha på regionalt begränsade inteckningar<br />
också i en ny lagstiftning torde bli komplicerade och svårtillämpade. Slutligen<br />
påpekades att det kan vara kostsamt och tidsödande för en kreditgivare<br />
att tvingas hantera ett flertal inteckningar i olika län för kredit till en och<br />
samme näringsidkare, om denne driver verksamhet som är spridd över flera<br />
län. (Se prop. 1983/84:128 s. 36 f och SOU 1981:76 s. 96 f.)<br />
Vad som ovan anförts ledde fram till ställningstagandet att alla näringsidkare<br />
borde ges tillgång till riksinteckningar. Vad gäller frågan om regionala<br />
inteckningar över huvud taget borde vara tillåtna framhölls i propositionen<br />
till FHL (prop. 1983/84:128 s. 37 f) å ena sidan att det är önskvärt<br />
att en näringsidkare har möjlighet att använda sin rörelse som kreditunderlag<br />
på ett så flexibelt sätt som möjligt, å andra sidan att en övergripande<br />
målsättning för den nya lagstiftningen måste vara att stärka förtroendet för<br />
företagsinteckningen som en god och lämplig form av säkerhet. De regionalt<br />
begränsade inteckningarna ansågs ägnade att motverka målsättningen att<br />
stärka förtroendet för företagsinteckningen, varför den inteckningsformen<br />
övergavs. Önskemålet om flexibilitet angavs som motiv för att möjligheten<br />
att begränsa en företagsinteckning till verksamhet av viss art fick bestå. I<br />
detta sammanhang framhölls också att möjligheten att bilda skilda juridiska<br />
personer för verksamhet inom olika geografiska områden i vissa fall kan<br />
vara en lämplig lösning.
308 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Vad gäller de undantagsregler som medger att inteckning i verksamhet<br />
för alstrande av elenergi genom vattenkraft och inteckning i gruvdrift får<br />
begränsas till fastighet respektive utmål eller koncessionsområde, erinrades<br />
om att undantagen motiverats av att det gällde stora ekonomiska värden och<br />
att verksamheten var varaktigt bunden till en viss plats. Utredningen angående<br />
företagsinteckning undersökte inte i vilken omfattning det förekommit<br />
att företagsinteckning begränsats enligt de nämnda undantagsreglerna men<br />
räknade med sådana fall som ovanliga (SOU 1981:76 s. 100 f). Utredningen<br />
hade inte erfarit att de begränsade inteckningarna skulle ha föranlett några<br />
särskilda problem och hade därför inte funnit anledning att överväga att<br />
avskaffa undantagsreglerna. Ett avskaffande skulle för övrigt kräva särskilda<br />
övergångsbestämmelser och vålla svårigheter av olika slag för dem som<br />
redan intecknat i enlighet med undantagsbestämmelserna, framhöll utredningen.<br />
Departementschefen delade uppfattningen att denna möjlighet till<br />
lokal begränsning bör få finnas även i framtiden (prop. 1983/84:128 S.38).<br />
Undantagsbestämmelserna i 3 kap. 1 § andra stycket FHL skall således<br />
ses mot bakgrund av att begränsade inteckningar varit en huvudregel och<br />
riksinteckningar utgjort undantag. Utvecklingen har gått mot riksinteckningar,<br />
men möjligheten att medge begränsade inteckningar har kvarstått<br />
som ett undantag. Kommittén har samrått med företrädare för inskrivningsmyndigheten<br />
för företagsinteckningsregistret, Boliden AB, Terra Mining<br />
AB, Svenska Gruvföreningen AB, Svenska Kraftverksföreningen,<br />
Småkraftverkens Riksförening samt Kreditmannaföreningen angående behovet<br />
av att behålla möjligheten till begränsade företagsinteckningar. Vidare<br />
har frågan dryftats inom kommittén i vilken såväl kreditgivare som företagare<br />
företräds. Vi har härigenom funnit att undantagsbestämmelserna är<br />
mycket sällan tillämpade. Möjligheten till begränsningar till verksamhetens<br />
art eller till geografiskt område bör tas bort om regelsystemet skall förenklas.<br />
Den omständigheten att det i enstaka fall kan vara ändamålsenligt att<br />
begränsa företagsinteckningen motiverar enligt vår uppfattning inte att undantag<br />
tillåts komplicera reglerna.<br />
Även om undantagsbestämmelserna sällan har kommit till användning<br />
måste särskilda övergångsbestämmelser utformas för dessa fall, se författningskommentaren<br />
till femte punkten i övergångsbestämmelserna till förslaget<br />
till lagen om företagsinteckning.<br />
Ny lag om företagsinteckning<br />
Förändringarna i lagen om företagshypotek och dess förmånsrätt är så omfattande<br />
att lagen om företagshypotek bör ersättas av en ny lag. Ett träffande<br />
namn vore Lag om allmän förmånsrättsinteckning, eftersom själva inteckningen<br />
är tänkt att kunna tas ut av vem som helst. Förmånsrätten bör
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 309<br />
dock kunna upplåtas endast av en näringsidkare, genom överlämnande av<br />
ett inteckningsbrev utfärdat av inteckningsmyndighet. Den nya lagen har<br />
därför benämnts Lag om företagsinteckning. Detaljerna redovisas i specialmotiveringen.<br />
Rätten kan besluta hur stor del av en säkerhetshavares fordran som skall<br />
anses överstiga säkerhetens värde<br />
Enligt 3 kap. 3 § FRekL deltar oprioriterade borgenärer i en ackordsförhandling,<br />
och ackordet blir bindande för dem, vare sig de deltagit i förhandlingen<br />
eller inte, 3 kap. 8 § FRekL. En borgenär, som delvis har säkerhet<br />
eller annan förmånsrätt men delvis är oprioriterad, deltar med den senare<br />
delen av fordringen. Ett problem är emellertid att det ofta är svårt att uppskatta<br />
vilket värde en säkerhet eller annan förmånsrätt har, när säkerhetsunderlaget<br />
inte säljs.<br />
Enligt kommentaren till ackordslagen (1970:847) skall säkerhetens värde<br />
inför omröstningen uppskattas försiktigt. Att en säkerhetshavare tillåtits<br />
rösta för en viss del av sin fordran hindrar inte att han senare får utnyttja<br />
säkerheten för hela sin fordran, om säkerheten skulle ge sådan täckning<br />
(Walin & Gregow, Ackordslagen m.m., Stockholm 1972, s. 52 f). Vad som<br />
gäller om säkerheten inte ger full täckning behandlas inte explicit av författarna.<br />
Möjligen har den överskjutande fordringen enligt 3 kap. 8 § FRekL<br />
då satts ned med ackordsprocenten. Detta uppenbaras emellertid bara när<br />
ackordsgäldenären inte förmår betala sina kvarstående skulder och säkerhetshavaren<br />
måste realisera säkerheten. 14 Om gäldenären tack vare övriga<br />
borgenärers uppoffringar rider ut stormen, så att säkerheten inte behöver<br />
realiseras, måste han betala säkerhetshavarens hela fordran, såvida man inte<br />
får beakta vad säkerheten skulle ha inbringat vid en försäljning vid inledandet<br />
av företagsrekonstruktionen. Säkerhetshavarens spekulation i att de övriga<br />
borgenärernas eftergifter skall vara tillräckliga för att återge säkerhetshavarens<br />
oprioriterade fordran dess fulla värde försvårar naturligtvis tillkomsten<br />
av ett ackord.<br />
I Finland ges konkursdomstolen rätt att uppskatta till vilken del säkerhetsborgenärens<br />
fordran hade varit oprioriterad om säkerheten sålts under<br />
rekonstruktionsförfarandet, varefter borgenären deltar i ackordet med denna<br />
del av fordringen (Lag 1993 om företagssanering 3 § 6 mom. och 47 § 2 st.;<br />
14 Härvid uppstår frågan om de amorteringar som gäldenären hunnit göra mellan<br />
ackordets fastställande och realisationen av säkerheten skall räknas av på den<br />
säkrade delen av fordringen eller den osäkrade. I det senare fallet (jfr 9 kap 5 §<br />
handelsbalken samt NJA 1958 s. 117 och 1973 s. 635) kommer säkerhetsborgenären<br />
ofta att få fullt betalt, även om säkerheten var otillräcklig vid ackordsförhandlingen.
310 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
jfr Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen, 1995, s. 104 ff). Uppskattningen<br />
kan överklagas inom viss tid eller i samband med en efterföljande<br />
konkurs, men överklagande lär sällan äga rum. Den finska lösningen borde<br />
innebära att den överskjutande fordringen blir nedsatt med ackordsprocenten.<br />
Huruvida också den del av fordringen, som ansågs vara täckt av säkerheten<br />
men som senare visar sig ej kunna få betalt ur säkerheten, har blivit<br />
nedsatt genom ackordet, framgår inte av lagen. Inte heller framgår huruvida<br />
säkerhetsborgenären kan få utnyttja säkerheten, om den visar sig förslå, till<br />
täckning också av den del av hans fordran som vid rekonstruktionens inledning<br />
uppskattades falla utom säkerheten. Om svaret är nekande, blir det av<br />
betydelse huruvida amorteringar som gjorts i första hand skall räknas av på<br />
den överskjutande eller den säkerställda delen av fordringen.<br />
En tolkning av den finska lagen, som ger en praktiskt enkel tillämpning,<br />
är att den genom ackordet nedsatta delen av fordringen sammanläggs med<br />
den uppskattat säkrade delen av fordringen, varefter borgenären får ta betalt<br />
ur säkerheten för hela den samlade fordringen; den var ju ändå ställd för<br />
hela fordringen. Därmed uppkommer inget problem om hur amorteringar<br />
skall avräknas. Skulle säkerheten vid en senare realisation inte förslå till<br />
betalning ens av den del av fordringen som ansågs säkerställd vid inledningen<br />
av företagsrekonstruktionen, borde borgenären få göra fordringen gällande<br />
till 100 % trots ackordet, eftersom fordringen vid värderingen ansågs<br />
säkerställd om tillgången hade sålts vid den för ackordsnedsättningen kritiska<br />
tidpunkten.<br />
Den finska lösningen bidrar naturligtvis till att företagsinteckningshavarna<br />
på ett någorlunda rättvisande sätt deltar i den finansiella lättnad som ett<br />
ackord syftar till, men lösningen är ändå diskutabel, eftersom det ofta måste<br />
vara mycket svårt att bedöma en säkerhets värde utan att den säljs. Särskilt<br />
betänkligt är att uppskattningen skall göras av en domstol och att en process<br />
härom kan hindra att rekonstruktören i det brådskande öppningsskedet koncentrerar<br />
sig på själva rekonstruktionen. Möjligen leder dock risken av en<br />
tvångsvärdering till att säkerhetsborgenären frivilligt går med på att till viss<br />
del delta i saneringen.<br />
I den norska propositionen OT prp nr 26 1998-99 föreslås en ändring i<br />
lagen 1984 om gjeldsforhandling og konkurs § 31, innebärande att vid<br />
tvångsackord pantskulder som ligger utanför en pants antagna värde bortfaller.<br />
En borgenärsförsamling uppskattar värdet. Panthavaren kan sedan<br />
begära prövning i domstol. Blir förändringen mindre än 10 %, skall kostnaden<br />
för värderingen i domstolen bäras av panthavaren.<br />
En likartad regel med syfte att tvinga förmånsberättigade borgenärer att<br />
delta i en ackordsförhandling med den del av deras fordran som sannolikt är<br />
oprioriterad har föreslagits av Stefan Lindskog (33:e Nordiska Juristmötet<br />
1993, s. 522 f). Förslaget innebär att förmånsrättsborgenären skall kunna
SOU <strong>1999</strong>:1 Företagshypoteket 311<br />
tvingas att själv uppskatta hur stor del av fordringen som är säkrad. Han är<br />
sedan bunden av denna uppskattning såtillvida att han därefter beträffande<br />
den uppskattat säkrade delen inte får göra denna gällande mot gäldenären<br />
personligen. Vidare innebär förslaget att han inte kan utnyttja säkerheten för<br />
en större del av fordringen än han antagit vara täckt av säkerheten; den övriga<br />
delen blir således osäkrad och nedsatt med ackordsprocenten. För att<br />
regeln skall bli effektiv borde betalningar som gäldenären efter företagsrekonstruktionens<br />
inledning gör under hand avräknas först mot säkerheten<br />
eller åtminstone proportionellt. Ifall förmånsrättsordningen samtidigt ändras<br />
så att oprioriterade borgenärer kan räkna med en viss utdelning i konkurs,<br />
skulle det lindskogska förslaget kunna leda till att företagshypotekshavare i<br />
ökad utsträckning kommer att bidra till finansiell lättnad vid ackord.<br />
För att det lindskogska förslaget skall ge något utslag är det nödvändigt<br />
att säkerhetshavaren helt tappar rätten till betalning ur annat än säkerheten<br />
för den del som han anser täckt av säkerheten. Häri ligger emellertid också<br />
dess svaghet. Är det rimligt att tvinga en säkerhetshavare att avstå från rätten<br />
att subsidiärt få betalt som oprioriterad borgenär ur gäldenärens hela<br />
förmögenhet för att han skall få behålla rätten till betalning ur säkerheten?<br />
Och kommer säkerhetsborgenärer att medge att någon del av deras fordran<br />
är i realiteten osäkrad och därmed förlora möjligheten till full betalning?<br />
Utdelningen till oprioriterade borgenärer torde vara högre i en konkurs som<br />
föregåtts av ett ackord − låt oss säga 30 % − men denna utdelning skall<br />
beräknas på den ackordsnedsatta delen (25 %) av fordringen. Vid en övervärdering<br />
av säkerheten riskerar borgenären således bara 7,5 % av den<br />
övervärderade delen av fordringen. Är inte företagshypotekshavarens eget<br />
intresse, när han har dålig säkerhet, av att gäldenären inte går i konkurs ett<br />
verksammare medel för att få företagshypotekshavaren att frivilligt efterge<br />
en del av sin säkrade fordran?<br />
Valet synes därför stå mellan å ena sidan dagens regler, som bygger på<br />
frivilliga eftergifter av säkerhetshavarna i syfte att hindra att en stor del av<br />
deras teoretiskt säkrade fordran omedelbart går förlorad i en konkurs, och å<br />
andra sidan den finska lösningen, som genom domstols försorg efter en uppskattning<br />
av den osäkrade delen av fordringen leder till en tvångsnedsättning<br />
men vidmakthåller företagsinteckningshavarens rätt till betalning ur säkerheten<br />
för hela den kvarstående fordringen. I den finska modellen behöver<br />
inga problem uppstå rörande amorteringars avräkning.<br />
Kommittén förordar den sist nämnda lösningen. På ansökan av en oprioriterad<br />
borgenär eller av rekonstruktören skall konkursdomstolen försiktigt<br />
uppskatta hur stor del av företagsinteckningshavarens fordran som skulle ha<br />
saknat förmånsrätt om försäljning skett vid rekonstruktionens inledning och<br />
förklara att denna del av fordringen sätts ned med ackordsprocenten. Regeln<br />
bör placeras i FRekL.
312 Företagshypoteket SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Det nu behandlade problemet är generellt för alla slags säkerheter och<br />
förmånsrätter. Också borgenärer med panträtt i fast eller lös egendom får<br />
ibland finna sig i att en del av deras fordran faller utom säkerheten och blir<br />
nödlidande i konkurs. Skulle de genom eget val kunna ställa sig vid sidan av<br />
ett ackord och därefter kunna avräkna amorteringar mot en icke nedsatt del<br />
av den i realiteten oprioriterade fordringen, föreligger ett avsteg från likabehandlingsprincipen.<br />
Kommittén förordrar därför att nedsättningsregeln i<br />
FRekL görs generell såvitt avser företagsinteckning och särskilda förmånsrätter.<br />
Vi har emellertid ej haft möjlighet att i detalj gå igenom vilket behov<br />
det finns av en sådan regel rörande annat än företagshypotek och om särskilda<br />
tillämpningsproblem skulle uppstå. Detta bör beaktas senast vid departementsbehandlingen.<br />
Däremot torde de allmänna förmånsrätterna med prioritet före företagsinteckning<br />
kunna lämnas därhän, eftersom de nästan alltid skulle ge full<br />
utdelning i konkurs. Vad slutligen gäller prioriterade lönefordringar (dvs.<br />
enligt kommitténs förslag fordringar på lön belöpande på tiden före företagsrekonstruktionens<br />
inledning och uppsägningslöner när arbete ej utförs åt<br />
gäldenären, se ovan avsnitt 6.5.5− 6.5.7) finns i princip inget skäl till särbehandling<br />
i förhållande till företagsinteckingen, eftersom dessa förmånsrätter<br />
kommer att i realiteten bli sidoställda genom 50 %-regeln. Lönefordringarna<br />
är emellertid i allmänhet mindre än fordringar säkrade med företagsinteckning,<br />
varför de ofta torde vara fullt täckta av den fria halva av egendomsmassan<br />
som ej belastas med företagsinteckningen. För att inte komplicera<br />
inledningen av en företagsrekonstruktion, föreslår kommittén att regeln om<br />
nedsättning efter värdering inte görs tillämplig på någon annan allmän förmånsrätt<br />
än företagsinteckningen.<br />
Övergångsregler<br />
Hur övergången skall bemästras behandlas nedan i författningskommentaren<br />
till förslaget till lag om företagsinteckning.
SOU <strong>1999</strong>:1 Reformens genomförande 313<br />
8 Reformens genomförande<br />
8.1 Ikraftträdande m.m.<br />
Ikraftträdande torde inte kunna ske tidigare än den 1 juli år 2000. I författningskommentaren<br />
till förslaget till lagen om företagsinteckning och lagen<br />
om ändring av förmånsrättslagen har vi redogjort för de övergångsbestämmelser<br />
som vi anser vara erforderliga. Med hänsyn till att kreditgivare<br />
måste ha en rimlig övergångstid för att se över utestående krediter och agera<br />
när de nya reglerna medför att en säkerhet inte längre kan anses betryggande,<br />
kommer förändringarna inte att få full genomslagskraft förrän ett och ett<br />
halvt år efter ikraftträdandet.<br />
Förbättringarna av löneskyddet liksom bortfallet av skatteförmånsrätten<br />
finansieras främst genom att statens sammanlagda utdelning för skattefordringar<br />
och regressfordringar till följd av lönegarantiutbetalningar kommer<br />
att öka. Den ökade utdelningen uppkommer genom begränsningen av företagshypoteket.<br />
Detta innebär att den statsfinansiella förbättring, som kommitténs<br />
förslag enligt beräkningarna i följande avsnitt kommer att leda till,<br />
inte kommer att inträda fullt ut förrän övergångsperioden är till ända.<br />
8.2 Statsfinansiella effekter<br />
Vårt förslag leder till att tillgångarna i konkurser kommer att fördelas mellan<br />
olika borgenärskategorier på ett annat sätt än med dagens förmånsrättsordning.<br />
Utdelningen till borgenärer som i dag har säkerhet i företagshypotek<br />
kommer att minska. Till följd härav kommer utdelningen till vissa enskilda<br />
löneborgenärer, till staten på grund av regressrätten för lönegarantiutbetalningarna<br />
samt till de redan i dag oprioriterade borgenärerna att öka.<br />
Statens utdelning för skattefordringar kommer att sjunka. I detta avsnitt<br />
beräknar vi effekterna på statens finanser vid ett statiskt synsätt. Huruvida<br />
även storleken på de totala tillgångarna som delas ut i konkurs påverkas av<br />
förslaget behandlas i nästa avsnitt, liksom förslagets effekter på statens<br />
utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.
314 Reformens genomförande SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Den faktor som har störst betydelse för statens kostnader till följd av<br />
konkurs är utan tvekan konkursutvecklingen. Utbetalningarna från lönegarantin,<br />
liksom statens skattefordringar i konkurs, varierar med antalet konkurser.<br />
I början på 1990-talet ökade konkurserna kraftigt för att därefter<br />
åter minska. Det förefaller som om den nedåtgående trenden fortsätter. För<br />
att våra beräkningar skall vara av intresse även om konkurserna åter skulle<br />
öka, utgår vi i beräkningarna från 1996 års siffror vad gäller antal konkurser,<br />
antal berörda anställda och utbetalningar från lönegarantin. När det<br />
gäller statens skattefordringar och utdelningen på dessa redovisas beloppen<br />
från konkurser som avslutas ett visst år. Siffrorna för år 1996 härrör således<br />
i stor utsträckning från de många och stora konkurserna i början på<br />
1990-talet. Här utgår vi i stället från vad vi anser kan uppfattas som ett<br />
normalår.<br />
Utbetalningarna från lönegarantin<br />
Under 1980-talet uppgick utbetalningarna till i genomsnitt 500-600 miljoner<br />
kronor per år. I början på 1990-talet ökade konkurserna kraftigt, för att<br />
därefter åter minska. År 1992 uppgick utbetalningarna från lönegarantin till<br />
nära 5 miljarder kronor. Utbetalningarna har nu stabiliserats på en nivå<br />
omkring drygt 1 miljard kronor per år, varav omkring hälften avser lön som<br />
belöper på tiden före konkursbeslutet och hälften avser uppsägningslön som<br />
belöper på tiden efter konkursbeslutet.<br />
Vi föreslår en höjning av maximibeloppet för lönegarantin till 4 basbelopp,<br />
f.n. 145 600 kr. De flesta arbetstagare som uppbär lönegaranti har<br />
dock löneanspråk som ligger betydligt under det nuvarande maximibeloppet,<br />
se avsnitt 6.5.3. Vi beräknar att 15 % av dem som uppbär lönegaranti, eller<br />
omkring 3 000 personer, kommer att ha lönefordringar som överstiger det<br />
gamla maximibeloppet och i de flesta fall uppgår till eller överstiger även<br />
det nya maximibeloppet. De ökade utbetalningarna till följd av förhöjt<br />
maximibelopp kan därför, vid i övrigt oförändrade regler, beräknas uppgå<br />
till omkring 137 miljoner kronor (3 000 x 45 600 = 136,8 miljoner kronor).<br />
Vi föreslår också att maximitidsgränsen för lönegarantin förlängs från sex<br />
till åtta månader. För många arbetstagare har tidsgränsen ingen reell betydelse;<br />
det är maximibeloppet som avgör under hur lång tid arbetstagaren<br />
kan uppbära lönegaranti. Arbetstagare med låga inkomster kan emellertid<br />
komma att uppbära lönegaranti med högre belopp om tidsgränsen förlängs<br />
än om den är oförändrad. Att förlänga tidsgränsen torde emellertid betyda<br />
mindre för kostnaderna än en höjning av maximibeloppet. Vi föreslår emellertid<br />
också att lönegaranti över huvud taget inte skall utgå för tid under<br />
vilken arbete utförs åt konkursboet. Det är mycket svårt att uppskatta hur<br />
stor del av lönegarantikostnaderna för uppsägningslön som kommer att falla
SOU <strong>1999</strong>:1 Reformens genomförande 315<br />
bort. Vi erinrar om att omkring hälften av utbetalningarna, eller omkring en<br />
halv miljard kronor avser uppsägningslöner. Även vid en försiktig bedömning<br />
anser vi att effekterna av att allt utfört arbete skall betalas som massafordran<br />
mer än väl kommer att utjämna effekterna av att maximibeloppet<br />
och maximitidsgränsen höjs respektive förlängs. Härtill kommer att övergången<br />
från förfallotidpunkt till belöpandetidpunkt som avgörande för vilka<br />
lönefordringar som omfattas av förmånsrätt leder till att utbetalningarna blir<br />
mindre än om förfallotidpunkten behölls. Vi anser därför att vårt förslag<br />
inte kommer att leda till några ökade utbetalningar från lönegarantin utan<br />
snarast till en minskning av dessa. I det följande räknar vi dock med oförändrad<br />
nivå på utbetalningarna från lönegarantin.<br />
Statens utdelning i konkurs<br />
Det finns ingen tillgänglig statistik som visar hur stora totala fordringar med<br />
säkerhet i företagshypotek som förekommer i konkursföretagen. Olika undersökningar<br />
tyder emellertid på att dessa fordringar i ett genomsnittligt<br />
material är ungefär dubbelt så stora som skattefordringarna, medan skattefordringarna<br />
i sin tur är dubbelt så stora som lönefordringarna. De oprioriterade<br />
fordringarna uppgår sammantaget till det klart största beloppet; de<br />
oprioriterade fordringarna är lika stora som hypoteksfordringarna, skattefordringarna<br />
och lönefordringarna tillsammans.<br />
Omkring en tiondel av utbetalningarna från lönegarantin täcks i dag genom<br />
utdelning på statens regressfordran. Utdelningen på företagshypotek<br />
uppgick i Insolvensutredningens undersökning till 46 % och i Förmånsrättskommitténs<br />
undersökning till 39 %. Om företagshypoteket begränsas<br />
och skatteförmånsrätten avskaffas, torde utdelningen till de prioriterade<br />
lönefordringarna relativt sett bli betydligt högre än den nuvarande utdelningen<br />
till företagshypotek, dels på grund av att lönefordringarna uppgår till<br />
lägre belopp än hypoteksfordringarna och därför i högre grad kan täckas av<br />
tillgångarna i den enskilda konkursen, dels på grund av att lönefordringarna<br />
inte förekommer lika ofta i tillgångslösa konkurser som företagshypotek. Vi<br />
uppskattar att prioriterade lönefordringar kan få 60 % utdelning och oprioriterade<br />
lönefordringar 10 % utdelning. Vårt förslag innebär också att förhållandet<br />
mellan statens regressrätt för lönefordringar för tid före konkursen<br />
och för uppsägningslön under konkursen kommer att förändras. För närvarande<br />
är dessa fordringar ungefär lika stora. Som nämnts ovan räknar vi<br />
med att den totala utbetalningen från lönegarantin skall ligga kvar på nuvarande<br />
nivå. Vårt förslag kommer dock att medföra att en större andel av<br />
utbetalningarna i framtiden kommer att avse tiden före konkursen. Uppskattningsvis<br />
60 % av utbetalningarna kommer att avse tiden före konkursen<br />
och därmed en förmånsberättigad regressfordran medan 40 % av utbe-
316 Reformens genomförande SOU <strong>1999</strong>:1<br />
talningarna kommer att avse tiden efter konkursen och därmed en oprioriterad<br />
regressfordran.<br />
Sammantaget leder våra beräkningar av förslagets effekter för statens<br />
kostnader för lönegarantin till följande resultat.<br />
Nuvarande och framtida utbetalning 1 miljard<br />
Beräknad utdelning = 400 (60 % av 600 = 360 + 10 % av 400 = 40)<br />
Utdelning enligt gällande förmånsrättsordning = 100<br />
Ökad utdelning = 300 (400 − 100)<br />
Om skattefordringar blir oprioriterade får de en relativt sett sämre utdelning<br />
än oprioriterade lönefordringar. Det beror på att skattefordringar oftare än<br />
lönefordringar förekommer i konkurser utan utdelning. Vi uppskattar att<br />
utdelningen på skattefordringar kommer att minska något, trots att förslaget<br />
beräknas medföra att den genomsnittliga utdelningen till oprioriterade höjs<br />
till 10 %, vilket motsvarar den utdelning som skatteförmånsrätten idag ger.<br />
Som framhållits ovan är vår bedömning beträffande utbetalningarna från<br />
lönegarantin att dessa kommer att minska. Om bedömningen är riktig kan<br />
den minskade utdelningen på skattefordringar komma att uppvägas av<br />
minskade utbetalningar från lönegarantin. En halvering av statens utdelning<br />
på skattefordringar skulle ett normalår innebära minskad utdelning med<br />
omkring 100 miljoner kronor vilket motsvarar 10 % av utbetalningarna från<br />
lönegarantin.<br />
8.3 Andra effekter<br />
Vårt förslag syftar till att förbättra möjligheterna att rekonstruera livskraftiga<br />
företag och minska de s.k. seriekonkurserna samtidigt som arbetstagarnas löneskydd<br />
i konkurs förstärks. Om antalet konkurser minskade, skulle det innebära<br />
stora vinster för staten. Kostnaderna för lönegarantin skulle minska, skattefordringarna<br />
i konkurs skulle minska, de konkurskostnader som stannar på staten<br />
skulle minska osv. Men framför allt skulle stora vinster göras genom att<br />
konkurser ofta har påtagliga och tragiska effekter för konkursborgenärerna,<br />
vilket i sin tur orsakar kostnader för staten.<br />
Vårt förslag innebär att företagshypotekets ställning försämras samtidigt<br />
som säkerhetens värde blir enklare att uppskatta. Det bör leda till att kreditgivarna<br />
gör en noggrannare kreditprövning. I vissa fall kommer kredit inte<br />
att beviljas eller att beviljas till ett lägre belopp. Det borde i förlängningen<br />
leda till färre konkurser och lägre skuldbelastning i de konkurser som inträffar.<br />
En reform som minskar företagshypotekets värde torde också leda till<br />
att kreditgivaren reagerar tidigare och kraftfullare på signaler som indikerar
SOU <strong>1999</strong>:1 Reformens genomförande 317<br />
ekonomiska problem hos kredittagaren. Även detta torde leda till färre konkurser<br />
genom rekonstruktioner utom konkurs och till lägre skuldsättning i<br />
de konkurser som inträffar genom att dessa kommer i ett tidigare skede än i<br />
dag. Avskaffandet av skatteförmånsrätten förväntas också bidra till tidigare<br />
insolvensbehandling och fler rekonstruktioner utom konkurs. Härigenom<br />
blir det statsfinansiella resultatet bättre än som framgår av de statiska beräkningarna.<br />
Dels blir utbetalningarna från lönegarantin lägre, dels blir utdelningen<br />
till staten åtminstone relativt sett bättre.<br />
Det finns emellertid också faktorer som talar för att det kan bli färre tillgångar<br />
att fördela i konkurserna om förslaget genomförs. Försämringen av<br />
företagshypoteket kan nämligen också tänkas leda till att kreditgivarna i viss<br />
utsträckning kompenserar sig genom andra former av säkerheter som factoring<br />
och lagerpantsättning. Det leder i sin tur till att tillgångar som i dag<br />
ingår i underlaget för företagshypoteket och som vi därför i våra beräkningar<br />
av olika reformer delvis räknat andra borgenärer till godo, ändå kommer<br />
att tillfalla kreditgivarna fast på andra grunder än i dag. Sådana säkerheter<br />
har emellertid högre belåningsgrad, varför effekten motverkas av att gäldenären<br />
har tillförts större krediter.<br />
Om maximibeloppet och maximitiden för lönegarantin höjs, kommer en del<br />
av de personer, som idag uppbär arbetslöshetsersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring,<br />
inte att få någon sådan ersättning, eller så får de ersättning<br />
under kortare tid. Kostnaderna för arbetslöshetsersättningen kan därför förväntas<br />
minska. Statens utgifter för ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring<br />
är relativt sett lägre än statens utgifter för lönegaranti. Dels gäller<br />
en karenstid om fem dagar, dels ersätts endast 80 % av den sökandes dagsförtjänst,<br />
dock högst 580 kronor per dag fem dagar per vecka (15 950 kronor<br />
per månad om 22 dagar ersätts). Vidare finns vissa kvalifikationsregler,<br />
vilket innebär att alla arbetstagare som är berättigade till lönegaranti inte<br />
automatiskt är berättigade till arbetslöshetsersättning. Med hänsyn till den<br />
osäkerhet som ligger i att vi inte vet hur många arbetstagare som kommer<br />
att tas i anspråk och betalas av konkursboet under uppsägningstiden eller<br />
hur många arbetstagare som varit berättigade till arbetslöshetsersättning om<br />
lönegaranti inte utgått, avstår vi från att ange några exakta tal för den budgetmässiga<br />
effekt som kan ligga i att kostnader flyttas från arbetslöshetsförsäkringen<br />
till lönegarantin. Det är dock uppenbart att belastningen på arbetslöshetsersättningen<br />
minskar till den del vårt förslag medför att vissa<br />
arbetstagare belastar lönegarantin under en längre period än enligt gällande<br />
regler.
SOU <strong>1999</strong>:1 Övriga frågor 319<br />
9 Övriga frågor<br />
9.1 Generella kommittédirektiv<br />
9.1.1 Inledning<br />
Vi skall enligt våra direktiv beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer<br />
och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23),<br />
att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50) och att redovisa<br />
jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124). Det finns emellertid<br />
fler generella kommittédirektiv. Till dessa hör direktiven om utredningsförslagens<br />
inriktning (dir. 1984:5), direktiven att beakta EG-aspekter i utredningsverksamheten<br />
(dir. 1988:43) och direktiven att redovisa konsekvenser<br />
för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).<br />
Enligt direktiven om utredningsförslagens inriktning får förslag inte öka<br />
de offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna. I direktiven om<br />
offentliga åtaganden anges bl.a. att varje kommitté skall visa hur förslag<br />
som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar för staten skall<br />
finansieras. Vi har i kap. 8 redovisat de ekonomiska konsekvenserna av<br />
våra förslag, varför kostnadsaspekterna inte berörs i detta kapitel. − Vad<br />
gäller direktivet om EG-aspekter i utredningsverksamheten har Sverige att<br />
iaktta EG:s lönegarantidirektiv (80/987/EEG), vilket avspeglar sig i kommitténs<br />
överväganden och förslag angående utformningen av löneskyddet<br />
vid konkurs (se kapitel 6). Eftersom lagstiftningen beträffande övriga frågor<br />
som kommittén behandlar inte är reglerad av EG föranleder direktivet om<br />
EG-aspekter inga ytterligare överväganden. − Eftersom våra förslag såvitt<br />
känt inte medför några jämställdhetspolitiska konsekvenser föranleder inte<br />
heller direktivet härom någon särskild redovisning. Våra ställningstaganden<br />
beträffande övriga angivna generella direktiv redovisas nedan.
320 Övriga frågor SOU <strong>1999</strong>:1<br />
9.1.2 Offentliga åtaganden<br />
Enligt direktiven om offentliga åtaganden skall vi förutsättningslöst pröva i<br />
vad mån det offentliga åtagande som är föremål för vårt uppdrag bör vara<br />
en offentlig angelägenhet. Enligt dessa direktiv skall vi också, om förslagen<br />
innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar för staten, visa hur dessa<br />
skall finansieras samt analysera möjligheter till besparingar och efektiviseringar.<br />
Frågor rörande kostnader och finansiering har vi behandlat i kapitel<br />
8.<br />
Det offentliga åtagande som uppkommer vid en konkurs gäller dels utseende<br />
och tillsyn av förvaltare, varvid staten ytterst garanterar förvaltarens<br />
arvode, dels lönegaranti till konkursgäldenärens anställda. Det offentliga<br />
åtagande som rör konkursförvaltningen torde omfattas av den nu verksamma<br />
Konkurstillsynsutredningen (Ju 1997:05).<br />
När det gäller det offentliga åtagandet beträffande lönegarantin har<br />
kommittén ingående prövat om och i så fall i vilken omfattning löneskyddet<br />
vid konkurs skall fyllas genom statlig lönegaranti. Vi har kommit fram till<br />
att löneskyddet vid konkurs är grundat på goda sociala skäl och att inte ens<br />
bästa förmånsrätt kan garantera ett acceptabelt resultat i det enskilda fallet.<br />
Vår uppfattning är därför att lönegarantin även i framtiden bör utgöra ett<br />
offentligt åtagande. De förändringar vi föreslår av lönegarantin och de<br />
statsfinansiella effekterna av våra förslag redovisas i kapitel 6 och 8.<br />
Genom en riksdagsmotion, en interpellation och en skrivelse till regeringen<br />
(se avsnitt 6.3.3 och 6.3.4) aktualiseras frågan om lönegarantin bör<br />
ersättas av en s.k. konkursförsäkring. Förslagen går ut på att en konkursförsäkring<br />
skall utformas efter mönster av den allmänna sjukförsäkringen<br />
och hanteras av försäkringskassorna. Vi uppfattar förslagen så att även en<br />
konkursförsäkring skulle utgöra ett offentligt åtagande.<br />
9.1.3 Regionalpolitiska konsekvenser<br />
Enligt direktiven rörande regionalpolitiska konsekvenser bör kommittéer och<br />
särskilda utredare belysa regionalpolitiska konsekvenser av sina förslag.<br />
Därvid skall särskilt beaktas hur förslagen påverkar sysselsättningen och<br />
den offentliga servicen i olika delar av landet. Vidare skall beaktas hur<br />
planerade förändringar av taxor, avgifter, skatter och bidrag påverkar de<br />
ekonomiska förutsättningarna för kommuner, näringsliv och privatpersoner<br />
i olika delar av landet. Vid förslag till större omorganisationer eller bildande<br />
av nya myndigheter skall det redovisas överväganden om decentralisering<br />
och lokalisering utanför Stockholmsregionen.
SOU <strong>1999</strong>:1 Övriga frågor 321<br />
När det gäller förändringar angående företagshypoteket har vi noga<br />
övervägt företagshypotekets betydelse för kreditgivningen till företag i<br />
allmänhet. Vi har kommit fram till att företagshypoteket har betydelse vid<br />
kreditgivningen men att denna inte är så avgörande att det föreligger risk för<br />
att företagens kreditförsörjning kommer att påverkas i någon nämnvärd<br />
omfattning. Vi har låtit undersöka om företag tar ut företagsinteckningar i<br />
större eller mindre omfattning beroende på hur stor kommun företaget<br />
verkar i, men inte funnit några tydliga mönster. Vi har emellertid inte<br />
undersökt om företag som är verksamma i olika delar av landet beter sig<br />
olika i detta hänseende. Sammantaget är vår bedömning att de föreslagna<br />
förändringarna kommer att underlätta rekonstruktioner av företag i ekonomisk<br />
kris och inte nämnvärt försvåra för solventa företag att få de krediter<br />
som krävs vare sig i ett inledande eller expanderande skede. Vi anser därför<br />
inte att förslaget kommer att få negativa regionalpolitiska effekter.<br />
9.1.4 Konsekvenserna för brottsligheten och det<br />
brottsförebyggande arbetet<br />
I direktiven om konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande<br />
arbetet anges att alla förslag som läggs fram av kommittéer eller utredare<br />
skall föregås av en analys och innehålla en redovisning av effekterna för<br />
brottsligheten och för det brottsförebyggande arbetet.<br />
Inom insolvensrättens område torde brottslighet främst förekomma vid<br />
så kallade planerade konkurser. Ett syfte med förslaget att begränsa företagshypoteket<br />
är att begränsa förekomsten av s.k. seriekonkurser. Genom<br />
att företagshypoteket blir en allmän förmånsrätt som omfattar hälften av all<br />
gäldenärens egendom minskar också möjligheterna att påverka utfallet för<br />
olika borgenärer genom att omvandla egendom av visst slag till annan<br />
egendom. Sammantaget anser vi att våra förslag har liten betydelse för<br />
brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet men att förslagen snarare<br />
kan minska än öka brottsligheten.<br />
9.2 Frågor för fortsatt utredning<br />
Kommittén har fått i uppdrag att överväga införandet av regler, enligt vilka<br />
en gäldenär vid företagsrekonstruktion skall kunna i förtid säga upp betungande,<br />
långvariga avtal. Syftet är naturligtvis att underlätta en företagsrekonstruktion.<br />
Det bör emellertid noteras att rekonstruktionsgäldenären redan i dag kan<br />
vägra fullgöra långvariga avtal som är oförmånliga för honom, med verkan<br />
att borgenären får en ackordsnedsatt fordran på skadestånd. Om en föränd-
322 Övriga frågor SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ring skall åstadkommas, måste den därför innebära att borgenären inte ens<br />
skall få en ackordsfordran eller, om motsvarande regler införs vid konkurs,<br />
inte ens en konkursfordran. En sådan regel finns i dag vid anställningsavtal,<br />
vilka vid konkurs alltid kan sägas upp med rimlig uppsägningstid (NJA<br />
1914 s 244; jfr dock AD 1979 nr 152). Regeln skulle kunna generaliseras.<br />
Frågan är emellertid varför just borgenärer som slutit för dem förmånliga<br />
varaktiga avtal (t. ex. leasat ut viss egendom) skall bidra till en rekonstruktion<br />
i högre grad än borgenärer vilka slutit förmånliga avtal om engångsprestationer<br />
(t. ex. sålt på avbetalning); de senare får ju bevaka en<br />
oavkortad, oprioriterad fordran. En uppsägningsmöjlighet som helt befriar<br />
gäldenären från skulden vid varaktiga avtal synes strida mot likhetsprincipen.<br />
En anslutande fråga är om en rekonstruktionsgäldenär eller ett konkursbo,<br />
som tvingats åta sig ansvar för framtida prestationer för att hindra<br />
hävning av ett varaktigt avtal (jfr 2 kap. 20 § FRekL), skall kunna befria<br />
sig från avtalet sedan motpartens prestationer efter en tid inte längre behövs.<br />
Skall med andra ord åtagandet med ändring av gällande rätt kunna ske för<br />
endast begränsad tid, varefter motparten inte alls får någon fordran eller i<br />
vart fall bara en ackords- eller konkursfordran? En sådan regel skulle kunna<br />
vara till nackdel för en motpart som hade kunnat sluta ett bra avtal vid ett<br />
omedelbart upphörande, men som efter en tid kan ha svårt att göra en lika<br />
lönsam placering av tillgången. Det bör emellertid märkas att 12 kap. 31 §<br />
jordabalken i dag möjliggör för en lokalhyresgästs konkursbo att tacka nej<br />
till inträde i hyresavtalet för den återstående hyrestiden men tillåter hyresgästen<br />
att ändå utnyttja lokalen under lagstadgad uppsägningstid (ofta nio<br />
månader) mot betalning av den hyra som belöper på lokalen under uppsägningstiden.<br />
För tiden därefter har hyresvärden endast en konkursfordran.<br />
Det avböjda inträdet möjliggör således i praktiken ett i högsta grad partiellt<br />
inträde. Regeln har ingen motsvarighet vid företagsrekonstruktion, och den<br />
gäller − i konkurs − exempelvis inte vid leasing.<br />
Det senast nämnda väcker frågan, om inte den tvingande rätten att hindra<br />
hävning av varaktiga avtal som finns i 2 kap. 20 § FRekL borde ha sin<br />
motsvarighet vid konkurs. Förmånsrättskommittén har ju strävat efter att i<br />
övrigt undanröja skillnader i reglerna vid rekonstruktion enligt FRekL och<br />
vid konkurs. Alternativt kan man tänka sig att inskränka hävningsbegränsningen<br />
i 2 kap. 20 § FRekL, om man fruktar att den vid ”betalningssvårigheter”<br />
(se 1 kap. 1 § FRekL) kan missbrukas till sanering av skulder i<br />
fortlöpande avtalsförhållanden, särskilt som ägaren vid rekonstruktion enligt<br />
FRekL behåller kontrollen över sitt företag.<br />
Med 2 kap. 20 § FRekL sammanhänger frågan angående kvittning av en<br />
ackords- eller konkursfordran mot fordran som rekonstruktionsgäldenären<br />
eller konkursboet skaffar sig genom att förklara sig vilja fullgöra ett ömse-
SOU <strong>1999</strong>:1 Övriga frågor 323<br />
sidigt ofullbordat avtal. Tanken bakom 2 kap. 20 § FRekL är bl. a. att<br />
medkontrahenten skall nöja sig med en ackordsnedsatt fordran såvitt avser<br />
det som levererats före rekonstruktionens inledande. Han kan inte innehålla<br />
en ny naturaprestation därför att de redan utgivna inte betalats. Men om det<br />
är ackordsgäldenären som skall prestera in natura, torde 2 kap. 20 § FRekL<br />
inte hindra att medkontrahenten kvittar återbärings- eller skadeståndsfordringar<br />
avseende uteblivna prestationer före rekonstruktionen, när ackordsgäldenären<br />
kräver betalt för prestationer utgivna efter rekonstruktionens<br />
inledande. I vart fall har ett konkursbo, som inträtt i gäldenärens avtal och<br />
levererat varor, tvingats godta kvittning även med inkonnexa motfordringar<br />
uppkomna före konkursbeslutet (NJA 1916 s. 154 och 1996 s. 368).<br />
Kommittén har funnit att frågorna om uppsägning och kvittning i löpande<br />
avtalsförhållanden är alltför komplicerade för att kunna lösas till årsskiftet<br />
1998/99. Dessa frågor kommer därför att redovisas i kommitténs<br />
slutbetänkande som vi beräknar att avge vid utgången av år <strong>1999</strong>.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 325<br />
10 Författningskommentar<br />
10.1 Förslaget till lag om ändring i<br />
konkurslagen<br />
2 kap. 10a §<br />
Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,<br />
skall en borgenärs ansökan om konkurs, ifall gäldenären<br />
begär det, förklaras vilande i avvaktan på att företagsrekonstruktionen<br />
upphör.<br />
Finns det särskilda skäl att anta att borgenärens rätt allvarligt äventyras,<br />
får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs. Innan ett<br />
sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle att yttra<br />
sig.<br />
Rätten skall besluta att försätta gäldenären i konkurs om gäldenären<br />
inte fullgör sina förpliktelser enligt 20 b § lönegarantilagen<br />
(1992:497).<br />
Paragrafen tillkom när FRekL infördes. Enligt paragrafens första stycke är<br />
huvudregeln att det sedan beslut om företagsrekonstruktion har meddelats<br />
råder ett temporärt konkurshinder, som tillsammans med det principiella<br />
förbudet mot specialexekutiva åtgärder enligt 2 kap. 17 § FRekL utgör det<br />
väsentliga innehållet i det moratorium för gäldenären som måste gälla under<br />
en företagsrekonstruktion för att ett sådant förfarande skall kunna leda till<br />
framgång. I förarbetena till FRekL uttalas emellertid att som en allmän regel<br />
bör gälla att förfarandet inte får fortgå till priset av att en borgenär med<br />
en betydande fordran på gäldenärsföretaget tvingas tåla att hans säkerhet i<br />
väsentlig mån försämras, se prop. 1995/96:5 s. 78. Eftersom det inte kunde<br />
uteslutas att en gäldenär under en företagsrekonstruktion handlar så att en<br />
eller flera borgenärers rätt sätts i fara, t.ex. genom att han avhänder sig<br />
betydelsefull egendom som ingår i företagshypoteksunderlaget, infördes en<br />
undantagsbestämmelse i paragrafens andra stycke. Enligt undantagsbestämmelsen<br />
får rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs om det finns
326 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en<br />
viss åtgärd och därigenom sätter borgenärens rätt i fara. Det krävs således,<br />
trots uttalandet i propositionen, varken att borgenärens fordran skall vara<br />
betydande eller att det skall finnas risk för försämring i väsentlig mån. För<br />
att undantagsreglerna från konkursförbudet och från förbudet mot de specialexekutiva<br />
åtgärderna skall äga tillämpning krävs emellertid att faran för<br />
borgenärens rätt har sin grund i att det finns särskilda skäl att befara att<br />
gäldenären utan rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter att vidta<br />
viss åtgärd. Härigenom, heter det i förarbetena, kan tvister undvikas om<br />
huruvida rekonstruktörens åtgärder är ekonomiskt välgrundade.<br />
Bestämmelsen i andra stycket får en begränsad betydelse om vårt förslag<br />
genomförs. Som framgår av föregående stycke tar den nuvarande regeln<br />
bl.a. sikte på den situationen att gäldenären omvandlar egendom som ingår i<br />
underlaget för företagshypotek till sådan egendom som inte ingår i hypoteksunderlaget.<br />
Enligt vårt förslag skall företagshypotek ersättas med företagsinteckning<br />
som ger förmånsrätt i en kvotdel av all egendom. Borgenärens<br />
rätt kommer därför inte att påverkas av att viss egendom ersätts med<br />
egendom av annat slag. Bestämmelsen har inte heller, vare sig med dagens<br />
regler eller med de nya reglerna, någon betydelse för borgenärer med handpanträtt<br />
eller retentionsrätt. Företagsrekonstruktion hindrar nämligen inte<br />
utmätning för fordran med sådan säkerhet, 2 kap. 17 § FRekL. Borgenärer<br />
med säkerhet i fast egendom torde dock kunna åberopa bestämmelsen, exempelvis<br />
om gäldenären vanvårdar den fasta egendomen. Bestämmelsen kan<br />
också bli tillämplig, om gäldenären bedriver verksamheten på sådant sätt att<br />
en eller flera borgenärer riskerar att få sämre betalt i en senare konkurs än<br />
vad de skulle få om gäldenären genast försattes i konkurs. I dessa fall kan<br />
borgenärens intresse ibland bli tillräckligt tillgodosett genom att gäldenären<br />
med stöd av 2 kap. 18 § FRekL hindras att vidta de skadliga åtgärderna.<br />
Om åtgärderna riskerar leda till att syftet med rekonstruktionen inte kan<br />
antas bli uppnått, kan rekonstruktionen dessutom avbrytas enligt 4 kap. 7 §<br />
FRekL, och därefter finns inte längre något hinder mot konkurs om gäldenären<br />
är insolvent.<br />
Man kan därför fråga sig vilket behov det finns av regeln i 2 kap. 10 a §<br />
KL, sedan företagsinteckningen blivit en allmän förmånsrätt. Eftersom 4<br />
kap. 7 § FRekL tar sikte på syftet med rekonstruktionen, medan 2 kap. 10 a<br />
§ KL beaktar en enskild borgenärs (konkurssökandens) rätt, kan det inte<br />
uteslutas att den senare bestämmelsen undantagsvis skulle fylla en självständig<br />
roll. En situation skulle kunna vara att rekonstruktionsplanen är<br />
synnerligen chansartad, varigenom en företagsinteckningshavare, som nästan<br />
har full täckning i utgångsläget, skulle kunna förlora en stor del av säkerheten.<br />
Vidare kan konstateras att en borgenär inte har rätt att få gäldenären<br />
försatt i konkurs, om hans rätt äventyras av andra händelser än sådana
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 327<br />
som beror av gäldenären. Om exempelvis ett kraftigt prisfall hotar att drabba<br />
den fastighet i vilken en borgenär har panträtt, kan en fortsatt rekonstruktion<br />
ändå leda till framgång om de oprioriterade borgenärerna är villiga<br />
att i tillräcklig grad sätta ned sina fordringar, men rekonstruktionen kommer<br />
att drabba fastighetspanthavaren jämfört med omedelbar konkurs och exekutiv<br />
försäljning (eller bara exekutiv försäljning). Enligt kommitténs uppfattning<br />
skall en enskild borgenär med bättre rätt än de oprioriterade inte<br />
behöva godta att synnerligen riskabla åtgärder vidtas i första hand på hans<br />
risk. För att inte förmånsberättigade borgenärer skall kunna avbryta en företagsrekonstruktion<br />
redan när deras rätt sätts i fara, vilket torde vara vanligt,<br />
måste risken dock vara höggradig och kunna medföra en väsentlig försämring<br />
av konkurssökandens rätt.<br />
Kommittén föreslår därför att 2 kap. 10 a § andra stycket KL behålls<br />
med något vidgat tillämpningsområde men med ett strängare farerekvisit.<br />
Om det finns särskilda skäl att anta att konkurssökandens rätt allvarligt<br />
äventyras, får rätten besluta om konkurs trots pågående företagsrekonstruktion.<br />
1<br />
Den nya sista stycket införs som en följd av förslaget att lönegaranti<br />
skall kunna utgå under företagsrekonstruktion (se avsnitt 6.5.8). Om lönegaranti<br />
utbetalas för fordran hos en arbetsgivare vars verksamhet är föremål<br />
för företagsrekonstruktion, skall statens regressfordran för lönegarantin<br />
betalas eller skyddas med betryggande säkerhet innan företagsrekonstruktionen<br />
upphör. Görs inte detta skall rätten enligt den nya sista meningen<br />
försätta gäldenären i konkurs. Vi har övervägt att utforma regeln så att rättens<br />
beslut skall fattas efter ansökan av den länsstyrelse som skall utbetala<br />
lönegarantin. För att länsstyrelsen skall få kännedom om att förfarandet<br />
håller på att avslutas krävs emellertid en underrättelse från rätten. Det förefaller<br />
därför som en lämpligare lösning att ålägga rätten att undersöka om<br />
lönegaranti utgår och om gäldenären i sådant fall fullgjort sina förpliktelser<br />
gentemot staten. En annan möjlig lösning skulle kunna vara att rättens beslut<br />
skall fattas efter ansökan från rekonstruktören. Även den konstruktionen<br />
ter sig mindre lämplig. Att gäldenären inte förmår fullgöra sina förpliktelser<br />
kan ha sin grund i att rekonstruktören fattat ett felaktigt beslut. Vi<br />
anser därför att den lämpligaste lösningen är att rätten ex officio prövar den<br />
nya konkursgrunden. Det får således ankomma på rätten att genom frågor<br />
till rekonstruktören eller länsstyrelsen utreda om lönegaranti utgår innan<br />
rätten fattar beslut enligt 4 kap. 7 § FRekL om att en företagsrekonstruktion<br />
skall upphöra. Om så är fallet är det rättens ansvar att hos länsstyrelsen<br />
1 I den 1994 antagna tyska Insolvenzordnung, som trätt i kraft den 1 januari<br />
<strong>1999</strong>, finns i § 251 en bestämmelse, att rekonstruktionsplanen skall underkännas<br />
om en borgenär blir sämre ställd än om gäldenären hade försatts i konkurs.
328 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
kontrollera att gäldenären fullgjort sina förpliktelser gentemot staten. I annat<br />
fall skall förfarandet övergå i konkurs. I den nya 20 b § LGL införs<br />
också en skyldighet för rekonstruktören att lämna upplysningar till rätten<br />
angående frågor om lönegarantiutbetalningar och återbetalning av lönegarantiersättning.<br />
Den prövning som rätten enligt vad ovan anförts skall göra angående<br />
lönegaranti innan en rekonstruktion avslutas kan också ses mot bakgrund av<br />
de övriga kontroller som rätten är skyldig att företa ex officio i samband<br />
med att en företagsrekonstruktion avslutas. Således är rätten skyldig att ex<br />
officio kontrollera att ett ackord uppfyller kraven i 3 kap. 25 § FRekL innan<br />
det fastställs. Vidare skall rätten bevaka tremånadersfristen i 4 kap. 8 §<br />
FRekL. Den omständigheten att rätten redan enligt gällande regler är skyldig<br />
att ex officio företa vissa kontroller i samband med att en företagsrekonstruktion<br />
avslutas utgör ytterligare ett skäl för att ansvaret bör ligga på<br />
domstolen.<br />
Genom att lönegaranti som uppburits på grund av företagsrekonstruktionen<br />
skall avräknas från arbetstagarens rätt till betalning enligt garantin på<br />
grund av konkursen uppstår inga ökade kostnader för lönegarantin.<br />
4 kap. 1 §<br />
Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad<br />
som anges i detta kapitel.<br />
Återvinning får dock inte ske av betalning av eller förmånsrätt för<br />
underhållsbidrag enligt äktenskaps- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet<br />
var förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte har<br />
gynnats på ett otillbörligt sätt.<br />
Ändringen innebär att återvinningsförbudet avseende betalning av skatter<br />
upphävs. I dag omfattar återvinningsförbudet förmånsberättigade skatter,<br />
vilket kan motiveras med att likvida medel som använts till skattebetalningar<br />
men återvunnits ändå skulle ha tillfallit staten på grund av förmånsrätten.<br />
När skatteprivilegiet upphör skulle syftet med förändringen emellertid delvis<br />
förfelas om återvinningsförbudet kvarstod, eftersom återvinningsreglerna<br />
skall garantera att förmånsrättsordningen inte åsidosätts. De återvinningsbestämmelser<br />
som blir aktuella är 4 kap. 5, 10, 12 och 13 §§ KL. Härav<br />
framgår att ordinära betalningar i anslutning till förfallodagen inte heller i<br />
framtiden kommer att kunna återvinnas. Återvinning av icke ordinära skattebetalningar<br />
blir emellertid möjlig. Beträffande vad som är ordinär skattebetalning<br />
hänvisas till SOU 1970:75 s. 150. För en ställföreträdares del kan<br />
detta innebära att hans möjligheter att minska ställföreträdaransvaret genom<br />
att göra skattebetalningar strax före ett konkursutbrott minskar. Detta ger
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 329<br />
honom anledning att inställa företagets betalningar eller gå i konkurs före<br />
utbetalningen av den lön som ger upphov till skatteskulden vilket således<br />
leder till en tidigare insolvensbehandling. Vad gäller återvinning av skattebetalning<br />
enligt 4 kap. 5 § KL, se NJA 1983 s. 737.<br />
12 kap. 11 §<br />
Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för bevakade<br />
fordringar. En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom<br />
kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte i<br />
omröstningen. En borgenär, som har rätt till betalning först efter övriga<br />
borgenärer, deltar inte heller i omröstningen, såvida inte de övriga borgenärerna<br />
medger det.<br />
Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt,<br />
deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast<br />
till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den<br />
egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt eller förmånsrätt<br />
på grund av företagsinteckning hans fordran, deltar han med återstående<br />
del av fordringen.<br />
En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller<br />
kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen<br />
i omröstningen.<br />
Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt<br />
skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de<br />
fordringar som därigenom får full betalning.<br />
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till<br />
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.<br />
Ändringen i första stycket är en följd av att böter, viten och fordran på<br />
grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott föreslås bli<br />
efterställda vid konkurs ( 19 § förslaget till lag om ändring i FRL).<br />
Ändringen i andra stycket är en följd av att den särskilda förmånsrätt<br />
som följer med företagshypotek föreslås bli ersatt av en allmän förmånsrätt<br />
som följer med företagsinteckning.<br />
12 kap. 21 §<br />
Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända,<br />
som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.<br />
En borgenär, som har rätt till betalning först efter övriga borgenärer,<br />
förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om inte alla borgenärer som
330 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
enligt 11 § hade rätt att rösta om ackordsförslaget tillgodoses fullt ut genom<br />
ackordet.<br />
Den som har förmånsrätt i viss egendom eller förmånsrätt på grund<br />
av företagsinteckning är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte<br />
kan tas ut ur egendom som omfattas av förmånsrätten.<br />
En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som<br />
han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.<br />
Ändringen i andra stycket är en följd av att böter, viten och fordran på<br />
grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott föreslås bli<br />
efterställda vid konkurs ( 19 § förslaget till lag om ändring i FRL).<br />
Ändringen i tredje stycket är en följd av att den särskilda förmånsrätt<br />
som följer med företagshypotek föreslås bli ersatt av en allmän förmånsrätt<br />
som följer med företagsinteckning.<br />
10.2 Förslaget till lag om ändring i<br />
förmånsrättslagen<br />
9 §<br />
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter<br />
den i 4− 7 §§ angivna numreringen.<br />
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt<br />
4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 §<br />
sjölagen (1994:1009).<br />
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom,<br />
om inte annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 §<br />
utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt<br />
om inte något annat följer av 7 kap. 14 eller 16 §§ utsökningsbalken.<br />
Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag<br />
av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.<br />
Ändringen innebär att det nuvarande tredje stycket upphävs. Där stadgas att<br />
förmånsrätt på grund av utmätning i vissa fall har företräde framför förmånsrätt<br />
på grund av företagsinteckning. Genom att förmånsrätt på grund<br />
av företagsinteckning enligt förslaget kommer att utgöra en allmän förmånsrätt<br />
behövs inget sådant stadgande (2 § FRL). Förmånsrätt på grund av<br />
utmätning kommer i framtiden alltid att ha företräde framför förmånsrätt på<br />
grund av företagsinteckning. Som en följd härav föreslås också ett upphävande<br />
av 8 kap. 13 § UB, enligt vilken företagshypotekshavare och övriga<br />
borgenärer med förmånsrätt enligt 5 § FRL (förmånsrätt för hyresfordringar
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 331<br />
och arrendeavgift), har rätt till betalning ur utmätt egendom vid exekutiv<br />
försäljning av egendomen, se nedan.<br />
11 §<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter med företagsinteckning i hälften av<br />
den egendom som återstår sedan borgenärer med bättre förmånsrätt<br />
fått fullt betalt.<br />
Paragrafen är ny. Den nya 11 § ersätter den nuvarande 5 § medan den nuvarande<br />
11 § enligt förslaget skall upphöra att gälla.<br />
Den nya paragrafen reglerar förmånsrätten för den nya säkerhetsrätten företagsinteckning,<br />
som enligt förslaget skall ersätta företagshypotek. Företagsinteckning<br />
skall utgöra en allmän förmånsrätt, vilket innebär att den kommer att<br />
gälla i all slags egendom. Företagsinteckning kommer således, till skillnad från<br />
företagshypotek, att gälla i kontanta medel och aktier samt i lös egendom som<br />
kan vara föremål för pantsättning genom inteckning. Även fast egendom omfattas<br />
av förmånsrätten. I likhet med annan allmän förmånsrätt får företagsinteckningen<br />
emellertid vika för särskild förmånsrätt. Det ligger i sakens natur att<br />
egendom som kan pantsättas med särskild förmånsrätt oftast har utnyttjats fullt<br />
ut som kreditunderlag när en konkurs inträffar. Det torde därför mera sällan bli<br />
aktuellt med utdelning på grund av företags-inteckning ur sådan egendom.<br />
En väsentlig förändring är att företagsinteckning endast kommer att medföra<br />
rätt till betalning ur hälften av den egendom som återstår sedan borgenärer med<br />
bättre förmånsrätt fått fullt betalt. Om företagsinteckningshavarens fordran inte<br />
blir till fullo betald genom utdelning på grund av förmånsrätten, betraktas resterande<br />
del av fordringen som en oprioriterad fordran. Det innebär att företagsinteckningshavaren<br />
kan komma att få tilläggsutdelning ur den kvotdel som inte<br />
omfattas av förmånsrätten för företagsinteckningen.<br />
En effekt av att förmånsrätten övergår från att gälla i viss egendom till att<br />
gälla i en kvotdel av all återstående egendom är också att förfarandet under en<br />
betalningsinställelse underlättas väsentligt. Eftersom företagsinteckning kommer<br />
att medföra rätt till betalning ur en viss kvotdel av kontanta medel kommer det<br />
inte längre att finnas något skäl att medelst administrationskonton hålla viss<br />
egendom avskild. Den s.k. frysningsprincipen, som HD slagit fast i rättsfallet<br />
NJA 1982 s. 900 (Minitube-målet) och som innebär att underlaget för företagsinteckningshavarnas<br />
förmånsrätt i enlighet med allmänna konkursrättsliga principer<br />
är de varor m.m. som finns vid konkursbeslutet, kommer också att sakna<br />
betydelse. Företagsinteckning medför helt enkelt rätt till betalning ur hälften av<br />
värdet av den egendom som återstår sedan borgenärer med bättre rätt fått fullt<br />
betalt, oavsett vad denna egendom består av.
332 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
En annan följd av att den särskilda förmånsrätten omvandlas till en allmän<br />
förmånsrätt är att förmånsrätten endast gäller vid konkurs, inte vid utmätning. I<br />
praktiken torde emellertid möjligheten att utmäta egendom på grund av företagshypotek<br />
sällan ha kommit till användning.<br />
Närmare bestämmelser om uttagande och upplåtande av företagsinteckning<br />
finns i en ny lag om företagsinteckning.<br />
12 §<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller<br />
annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar<br />
fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet samt under ytterligare<br />
sju dagar. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller<br />
ersättningen skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha<br />
förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen<br />
kom in till tingsrätten. Tidsfristen i tredje meningen kan förlängas om<br />
arbetsgivaren avvikit eller på annat sätt hållit sig undan. Har konkursen<br />
föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion<br />
och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen<br />
upphörde, skall vid tillämpning av tredje meningen,<br />
om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen<br />
hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktionen<br />
skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna.<br />
Fordran på lön under sju dagar efter konkursbeslutet omfattas av<br />
förmånsrätt oavsett om arbetstagaren under denna tid arbetat åt konkursboet,<br />
dock med avräkning för lön som förvärvats genom arbete åt<br />
annan.<br />
Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före<br />
konkursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt<br />
om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal<br />
eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts<br />
inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har<br />
följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.<br />
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen<br />
omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande<br />
och det närmast föregående intjänandeåret.<br />
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare<br />
eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen<br />
och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i<br />
fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären<br />
övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i<br />
23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 333<br />
Ändringarna i första stycket har berörts i avsnitt 6.5.5. När det gäller tiden före<br />
konkursansökningen innebär ändringen en övergång från förfalloprincipen till<br />
intjänandeprincipen. Undantag görs för de fall där lönen skall bestämmas efter<br />
en särskild beräkningsgrund, såsom omfattningen på utfört arbete eller arbetsgivarens<br />
försäljning eller dylikt. Ackord och tantiem är exempel på ersättningsformer<br />
som kan förfalla till betalning lång tid efter intjänandet. Arbetstagaren<br />
behöver således inte bli uppmärksam på arbetsgivarens insolvens förrän avsevärd<br />
tid förflutit från intjänandet. I sådana fall bör förfalloprincipen fortsätta att<br />
gälla.<br />
På senare tid har olika system med flexibel arbetstid och s.k. arbetstidsbanker<br />
kommit att bli allt vanligare. Sådana system innebär i allmänhet att arbetstagaren<br />
efter eget val eller efter arbetsgivarens önskemål vissa perioder arbetar mer<br />
och vissa perioder mindre än ordinarie arbetstider trots att han hela tiden uppbär<br />
lika stor lön. Arbetstagaren kan i ett sådant system vid en viss tidpunkt ha arbetat<br />
mer än ordinarie arbetstid, vilket kan uttryckas som att arbetstagaren har en<br />
inarbetad rätt till betald ledighet. Vid en annan tidpunkt kan arbetstagaren ha<br />
arbetat mindre än ordinarie arbetstid, vilket kan uttryckas som att arbetstagaren<br />
har en skyldighet att utföra arbete utan betalning under en viss tid. Om arbetstagaren<br />
har arbetat mer än ordinarie arbetstid vid konkursutbrottet kan det jämföras<br />
med det fall att arbetstagaren har en fordran på semesterlön och semesterersättning.<br />
Hur en sådan fordran skall behandlas i konkursen blir beroende av<br />
anställningsavtalets utformning. Om arbetstagaren hade haft rätt att få ersättning<br />
för sin ”övertid” om arbetsgivaren avbrutit anställningen av annan anledning<br />
än konkurs kan han också göra sin fordran gällande i en konkurs. Ofta<br />
torde sådan ersättning bestämmas enligt särskild beräkningsgrund och således<br />
kunna omfattas av undantagsbestämmelsen i första stycket. Här blir emellertid<br />
anställningsavtalets utformning i det enskilda fallet avgörande.<br />
Övergången från förfalloprincip till intjänandeprincip innebär att kravet<br />
skärps något på arbetstagarna att agera utan dröjsmål när löneutbetalningen<br />
upphör. Från fackligt håll har framhållits att redan de nuvarande tidsgränserna<br />
är snäva om arbetsgivaren är svår att nå för delgivning. Vi föreslår därför en<br />
ventil som innebär att tidsfristen kan förlängas om arbetsgivaren avvikit eller på<br />
annat sätt hållit sig undan. Undantagsbestämmelsen syftar på den situationen att<br />
arbetsgivaren inte kunnat nås för delgivning av betalningsuppmaning enligt<br />
2 kap. 9 § KL. Tidsfristen kan i sådana fall förlängas med den tid arbetsgivaren<br />
varit oanträffbar. För att undantagsbestämmelsen skall bli tillämplig krävs dock<br />
att arbetstagaren gjort vad på honom ankommer för att konkursansökan skulle<br />
kunna ges in till tingsrätten i tid.<br />
För att en arbetstagare inte skall förlora ekonomiskt på att det vid ett visst<br />
givet tillfälle fattas beslut om företagsrekonstruktion i stället för beslut om konkurs<br />
finns i första stycket en bestämmelse om att fordringar för tiden före ansökan<br />
om företagsrekonstruktion − när det är förmånligare för arbetstagaren −
334 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
skall ha förmånsrätt i stället för fordringar som har förfallit till betalning under<br />
motsvarande tid före konkursansökningen. Angående regelns tillämpning se<br />
prop. 1995/96:5 s. 228 f.<br />
Det nya andra stycket gäller lön för en kort omställningsperiod om sju dagar<br />
efter konkursbeslutet. Frågan om hur uppsägningslön skall hanteras vid konkurs<br />
har behandlats ingående i avsnitt 6.5.7. Förslaget innebär att en arbetstagare<br />
som utför arbete åt konkursboet under uppsägningstiden får en massafordran<br />
medan övriga arbetstagare får uppbära lönegaranti. I princip skall, av skäl som<br />
redovisats i våra allmänna överväganden, uppsägningslön för tid efter konkursbeslutet<br />
vara oprioriterad. Vi har dock ansett att praktiska skäl talar för en kort<br />
omställningstid under vilken konkursförvaltaren skall kunna ta ställning till vilka<br />
arbetstagare han behöver utnyttja samt vidta formella åtgärder i samband med<br />
uppsägningar. Omställningsperioden har vi bestämt till en vecka. För att omställningsperioden<br />
verkligen skall fylla den praktiska funktion som är avsikten<br />
krävs att skillnad inte behöver göras mellan olika anställda och att de alla har ett<br />
gott löneskydd. Kommittén föreslår därför att lönefordringar för denna period<br />
omfattas av såväl förmånsrätt som lönegaranti oavsett om arbetstagaren utför<br />
arbete åt konkursboet. Avräkning skall dock göras för faktisk uppburen lön för<br />
arbete åt annan.<br />
Eftersom uppsägningslön för tiden efter konkursbeslutet i princip inte skall<br />
omfattas av förmånsrätt blir bestämmelserna om avräkning i det nuvarande<br />
andra stycket överflödiga i FRL. Enligt förslaget skall lönegaranti emellertid<br />
kunna utgå trots att uppsägningslönen blir oprioriterad. Bestämmelserna om<br />
avräkning återfinns i förslaget till ny lydelse av 7 § LGL.<br />
Ändringarna i tredje stycket innebär att övergången från förfalloprincipen till<br />
belöpandeprincipen skall gälla även för det fall att en lönefordran varit föremål<br />
för tvist samt att tidsgränsen för konkursansökans ingivande efter det att tvisten<br />
slutligt avgjorts kortas.<br />
12 a §<br />
Förmånsrätt för lön eller annan ersättning på grund av anställningen<br />
gäller för varje arbetstagare med högst ett belopp som motsvarar tio<br />
gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt<br />
1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.<br />
Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall en arbetstagare som<br />
själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader<br />
före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och<br />
som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt<br />
för lön eller pension.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 335<br />
Den nya paragrafen införs av redaktionella skäl − nya stycken bör inte införas i<br />
12 §.<br />
Genom det nya första stycket införs en beloppsgräns för förmånsrätten om<br />
tio basbelopp. Skälen för den nya beloppsgränsen har redovisats i avsnitt 6.5.9.<br />
Paragrafens andra stycke motsvarar det nuvarande sista stycket i 12 §.<br />
13 §<br />
Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till<br />
arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.<br />
Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större<br />
årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om<br />
allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i<br />
förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan<br />
eller enligt privat pensionsförsäkring.<br />
Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension<br />
som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit<br />
ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 § femte stycket.<br />
Sedan den s.k. närståenderegeln i 12 § sjätte stycket har flyttats till den nya<br />
12 a § och fått en ny lydelse som täcker även förmånsrätt enligt 13 § har<br />
hänvisningen i 13 § sista stycket blivit överflödig.<br />
15 §<br />
Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. En fordran<br />
med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 10 a § tas dock, om det behövs,<br />
ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 8 § i annan lös<br />
egendom än tomträtt. Vad som tas ut på detta sätt skall, när det finns<br />
särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i<br />
förhållande till den köpeskilling som har erhållits för varje grupp.<br />
Ändringen innebär att hänvisningen till den i förslaget upphävda 5 § försvinner.
336 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
19 §<br />
Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild<br />
rättsverkan av brott får vid konkurs utdelning efter andra fordringar.<br />
Genom den nya paragrafen blir statens fordringar på böter och viten åter<br />
efterställda. Ändringen har berörts i avsnitt 5.5.8. Skälen för ändringen är<br />
främst att böter och viten bör träffa endast den dömde och inte hans borgenärer<br />
samt att sådana fordringar uppkommer utan att borgenären utgivit<br />
något vederlag. Beträffande regelns närmare innebörd hänvisas till förarbetena<br />
till 19 § FRL i dess lydelse före den 1 juli 1979.<br />
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser<br />
Punkt 1<br />
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000, då lagen (1971:1072) om förmånsberättigade<br />
skattefordringar m.m. skall upphöra att gälla.<br />
Punkt 2<br />
I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på<br />
grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser<br />
fortfarande.<br />
Efter sedvanlig beredning kan de föreslagna ändringarna träda i kraft tidigast<br />
den 1 juli 2000. Den nuvarande förmånsrättsordningen föreslås dock<br />
gälla i konkurser som beslutats på grund av en ansökan som gjorts före<br />
ikratträdandet.<br />
Punkt 3<br />
Om en näringsidkares egendom vid denna lags ikraftträdande omfattas av<br />
ett företagshypotek, gäller för tiden till den 1 januari 2002, eller den tidigare<br />
tidpunkt då egendomen inte längre omfattas av företagshypoteket,<br />
äldre bestämmelser i fråga om förmånsrätt som följer med företagshypotek.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 337<br />
Punkt 4<br />
Skulle ändringarna i denna lag, om de tillämpades den 1 juli 2000, ha<br />
medfört att ett företagshypotek jämte övriga säkerheter inte längre hade<br />
utgjort betryggande säkerhet och ställer gäldenären inte inom en månad<br />
efter anmodan kompletterande säkerhet som borgenären skäligen kan åtnöjas<br />
med, får denne före den 1 januari 2002 säga upp den fordran för<br />
vilken företagshypoteket upplåtits till betalning inom sex månader utan<br />
hinder av att längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte<br />
får ske. Har borgenären före den 1 januari 2002 väckt talan om betalning<br />
och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning,<br />
gäller äldre bestämmelser i fråga om förmånsrätt som följer med företagshypotek<br />
i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som<br />
inkommit till rätten innan tre månader förflutit från det att domstolen skilt<br />
sig från målet genom dom eller beslut som har vunnit laga kraft.<br />
Kreditgivare med säkerhet i företagshypotek måste under en övergångsperiod<br />
ges tillfälle att se över utestående krediter och ompröva dessa med hänsyn<br />
till halveringen av underlaget för förmånsrätten. Under denna övergångsperiod<br />
måste kreditgivaren rimligtvis ges tillfälle att reagera genom att<br />
säga upp krediten i enskilda fall. Kommittén föreslår därför − i nära anslutning<br />
till vad såväl Lönegarantiutredningen i betänkandet (SOU 1988:27)<br />
Lönegarantin och förmånsrättsordningen som Inolvensutredningen i betänkandet<br />
(SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion föreslog − dels att<br />
den nuvarande förmånsrättsordningen skall gälla under en övergångsperiod<br />
om ett och ett halvt år för det fall att en näringsidkares egendom vid förslagets<br />
ikraftträdande omfattas av företagshypotek, dels att kreditgivarens<br />
möjlighet att säga upp utestående krediter vidgas under den tid den gamla<br />
förmånsrättsordningen fortfarande skall gälla.<br />
Skulle den föreslagna ändringen i förmånsrättsordningen, om den tillämpades<br />
den 1 juli 2000, ha medfört att ett företagshypoteket inte längre, ensamt<br />
eller jämte andra säkerheter, utgjort betryggande säkerhet för företagshypotekshavarens<br />
fordran och ställer gäldenären inte inom en månad<br />
efter anmodan kompletterande säkerhet med vilken borgenären skäligen kan<br />
åtnöjas, föreslås att borgenären under övergångsperioden får säga upp den<br />
fordran, för vilken företagshypoteket upplåtits till betalning, inom sex månader<br />
trots att längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte<br />
får ske. Avgörande för den vidgade möjligheten till uppsägning är alltså den<br />
bedömning som kan göras utifrån förhållandena vid ikraftträdandet. Kreditsäkerheten<br />
får härvid bedömas enligt värdet på gäldenärens egendom den 1<br />
juli år 2000. Om värdet den dagen är sådant att företags-inteckning enligt de<br />
nya reglerna hade gett en betryggande säkerhet kan borgenären inte utnyttja
338 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
den särskilda uppsägningsrätten på grund av att säkerhetens värde sjunker<br />
efter ikraftträdandet. En annan sak är att borgenären ofta enligt kreditavtalet<br />
har rätt säga upp krediten om säkerheten inte längre är betryggande. De<br />
gamla reglerna gäller även i sådant fall om en konkurs inträffar under övergångsperioden.<br />
Om borgenären före utgången av övergångsperioden väckt talan om betalning<br />
och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning<br />
skall företagshypoteket medföra förmånsrätt enligt de nuvarande bestämmelserna<br />
i en konkurs som beslutats på grund av en konkursansökning som<br />
inkommit till rätten inom tre månader från det att domstolen skilt sig från<br />
målet genom lagakraftvunnen dom eller beslut.<br />
Punkt 5<br />
Om det i lag eller i en författning som har beslutats av regeringen hänvisas<br />
till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag tilllämpas<br />
i stället den nya föreskriften.<br />
10.3 Förslaget till lag om företagsinteckning<br />
1 kap. Allmänna bestämmelser<br />
1 §<br />
Företagsinteckning beviljas med visst belopp i svenska kronor i sökandens<br />
hela förmögenhet. Bevis om inteckningen kallas företagsinteckningsbrev.<br />
På grund av skäl som redovisats i avsnitt 7.5.5 föreslår vi att företagshypoteket<br />
omvandlas till en allmän förmånsrätt som inte gäller vid utmätning<br />
utan bara vid konkurs och företagsrekonstruktion. Termen företagshypotek<br />
valdes år 1984, eftersom företagshypoteket inte gäller i bestämd egendom<br />
utan i en växlande massa av vissa slags tillgångar, där gäldenären har fri<br />
förfoganderätt över enskilda föremål. Säkerheten ansågs därför inte böra<br />
kallas för panträtt. Hypotek betyder emellertid panträtt i egendom i pantsättarens<br />
besittning. För att markera att företagshypoteket görs om till en<br />
allmän förmånsrätt och därför blir allt mindre lik en panträtt, bör återgång<br />
ske till det enkla och svenska uttrycket företagsinteckning.<br />
Företagsinteckning kommer även i framtiden att vara beteckningen på<br />
den inskrivning i företagsinteckningsregistret som lägger grunden för upp-
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 339<br />
låtelsen av förmånsrätt. Liksom enligt gällande regler skall företagsinteckning<br />
beviljas med visst belopp i svenska kronor.<br />
Med hänsyn till Lantmäteriverkets pågående arbete som syftar till att<br />
reformera hanteringen av företagsinteckningar på liknande sätt som skett<br />
beträffande fastighetsinteckningar vill vi framhålla att vi valt beteckningen<br />
företagsinteckningsbrev utan att därigenom ta ställning till om skriftliga<br />
inteckningsbrev skall finnas och om inteckningsbrev är en lämplig terminologi,<br />
jfr även diskussionen i Bostadsrättsutredningens betänkande (SOU<br />
1998:80) Bostadsrättsregister, s. 154 f.<br />
En nyhet är att företagsinteckning meddelas i sökandens hela förmögenhet.<br />
Syftet är att tillämpningen skall bli så enkel som möjligt och att förmånsrättens<br />
värde inte skall påverkas av om näringsidkarens tillgångar vid<br />
den kritiska tidpunkten råkar bestå av bankmedel, varor, övervärde på fastighet<br />
etc., se vidare avsnitt 7.5.5. Företagsinteckningen kommer att gälla<br />
bl.a. i övervärde på pantsatt egendom av alla slag. Behovet av s.k. administrationskonton<br />
upphör.<br />
I linje härmed upphör möjligheten att vid nyinteckning begränsa inteckningen<br />
till verksamhet av viss art och till verksamhet på vissa fastigheter,<br />
utmål eller koncessionsområden. Det finns inte heller skäl att begränsa företagsinteckningen<br />
till näringsverksamhet som utövas i Sverige.<br />
Den allmänna förmånsrätten kan, som framgår av 2 §, upplåtas endast av<br />
någon som bedriver eller avser att bedriva näringsverksamhet. Vi anser<br />
emellertid att inteckningens giltighet inte bör vara beroende av att endera<br />
av dessa förutsättningar är för handen. Annars hade inskrivningsmyndigheten<br />
tvingats kontrollera att den sökande bedrev eller avsåg att bedriva näringsverksamhet.<br />
Av denna anledning anges i förslaget till 1 § att företagsinteckning<br />
beviljas i sökandens hela förmögenhet. Det ankommer i stället<br />
på borgenären att kontrollera att denna förutsättning är uppfylld, se 2 §.<br />
Genom den nya konstruktionen kommer den betalningsrätt som följer<br />
med upplåtelse av företagsinteckning hos en fysisk person att omfatta även<br />
privat bostad, privat bil, privata bankmedel etc. Bedrivs verksamheten som<br />
enskild firma svarar näringsidkaren normalt för krediten med hela sin förmögenhet.<br />
Att företagsinteckningen också omfattar hela förmögenheten innebär<br />
inte att näringsidkaren blir mer betungad; regeln innebär bara att företagsinteckningshavarens<br />
förmånsrätt får en annan omfattning vilket har<br />
betydelse i konkurrensen med andra borgenärer. Den näringsidkare som vill<br />
slippa personligt ansvar för näringsverksamhetens skulder måste precis som<br />
i dag bedriva verksamheten i en juridisk person (t.ex. ett aktiebolag) utan<br />
personligt ansvar för ägaren.<br />
Enligt nuvarande lag (3 kap. 2 § första stycket FHL) får en näringsverksamhet<br />
som flera utövar gemensamt (utan att det sker genom en enda juridisk<br />
person) intecknas endast som en enhet för sig. Regeln möjliggör – när
340 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
en av dem tagit upp lånet – att de andra utövarna begränsar sitt ansvar till<br />
egendom som hör till näringsverksamheten. Denna möjlighet upphör till<br />
följd av förenklingen av institutet.<br />
En annan förenkling jämfört med nu gällande lag är att reglerna om förföljelserätt<br />
upphävs. Dessa regler innebär att företagshypotekshavaren, när<br />
rörelsen eller en gren av denna överlåtits, inte bara har förmånsrätt i fordran<br />
på betalning från köparen utan även i den överlåtna egendomen i köparens<br />
hand under en viss övergångstid. Vid vidareförsäljning har företagshypotekshavaren<br />
förmånsrätt i köparens fordran på den nye köparen men inte<br />
längre i den överlåtna egendomen. Reglerna har tillkommit bl.a. därför att<br />
hypotekshavaren inte har förmånsrätt i en betalning (bankmedel) som uppburits<br />
av hypoteksgäldenären. Den köpare, som betalat säljaren i stället för<br />
hypotekshavaren, kan emellertid undgå att hans egendom tas i anspråk genom<br />
att vidaresälja hypoteksunderlaget och uppbära köpeskillingen, och<br />
möjligen upphör förföljelserätten redan genom att det köpta hypoteksunderlaget<br />
blandas med hans övriga egendom. Genom att den nya företagsinteckningen<br />
kommer att gälla i all näringsidkarens egendom, skadar en överlåtelse<br />
av viss egendom inte inteckningshavaren, eftersom han har förmånsrätt<br />
också i vederlaget, vare sig köparen betalat eller ej. Överlåts näringsidkarens<br />
egendom till underpris, ger vanliga regler om återvinning visst<br />
skydd.<br />
2 §<br />
Om ägaren av den egendom i vilken företagsinteckning beviljats överlämnat<br />
ett företagsinteckningsbrev till säkerhet för en fordran, som uppkommit<br />
när ägaren bedrev eller skulle börja bedriva näringsverksamhet,<br />
åtnjuter borgenären intill inteckningsbrevets belopp förmånsrätt enligt<br />
förmånsrättslagen (1970:979) till betalning för fordringen.<br />
I den mån inteckningsbrevets belopp inte räcker till betalning har<br />
borgenären rätt att få betalt genom ett tillägg. Tillägget får inte överstiga<br />
femton procent av inteckningsbrevets belopp jämte ränta på detta belopp<br />
från den dag då egendomen utmättes eller konkursansökan gjordes.<br />
Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken<br />
fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter.<br />
Har flera inteckningsbrev överlämnats som säkerhet för fordran och<br />
har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter<br />
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om inteckningsbrevets<br />
belopp avse inteckningsbrevens sammanlagda belopp.<br />
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om företagsinteckningsbrevet<br />
utgör säkerhet för honom i andra hand.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 341<br />
Förmånsrätt för företagsinteckningsbrev upphör om fordringen preskriberats<br />
eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse på okända<br />
borgenärer.<br />
Av 1 § framgår att en företagsinteckning kan beviljas i envars egendom.<br />
Företagsinteckningen är således giltig oavsett om sökanden är näringsidkare<br />
eller inte. För att företagsinteckningen skall medföra förmånsrätt krävs<br />
emellertid enligt förslagets 2 § första stycket att den utgör säkerhet för en<br />
fordran som uppkommit när gäldenären bedrev eller skulle påbörja näringsverksamhet.<br />
Avsikten är att avskilja rena privatpersoner från den krets av<br />
gäldenärer som skall kunna upplåta förmånsrätt på grund av företagsinteckning.<br />
Det ankommer på borgenären att i eget intresse kontrollera om gäldenären<br />
är att anse som näringsidkare. Den borgenär som underlåter att undersöka<br />
om gäldenären bedriver eller skall påbörja näringsverksamhet riskerar<br />
således att bli oprioriterad borgenär i gäldenärens konkurs. För förmånsrätt<br />
bör det vara tillräckligt att gäldenären vidtagit någon åtgärd som visar<br />
att han bedriver eller har för avsikt att bedriva näringsverksamhet. Att gäldenären<br />
är momsregistrerad, innehar F-skattesedel eller har en inregistrerad<br />
firma bör anses tillräckligt men även andra omständigheter vid kreditgivningen<br />
kan visa att gäldenären avser att driva näringsverksamhet.<br />
Av första stycket framgår att förmånsrätt upplåts på samma sätt som<br />
gäller för panträtt i fastighet och som nu gäller för företagshypotek. Själva<br />
inteckningen ger ingen förmånsrätt, utan den ger bara näringsidkaren ett<br />
underlag för att upplåta förmånsrätt. Förmånsrätten uppkommer genom att<br />
borgenären får företagsinteckningsbrevet i sin besittning. Härvidlag gäller<br />
samma regler som vid upplåtelse av panträtt i lösöre och löpande skuldebrev.<br />
Det betyder bl.a. att företagsinteckningsbrevet i princip måste överlämnas<br />
och bli kvar i borgenärens besittning (se dock NJA 1983 s. 103) och<br />
att förmånsrätt kan uppkomma också genom att tredje man, som innehar<br />
företagsinteckningsbrevet (t.ex. en borgenär med första prioritet inom inteckningsutrymmet),<br />
underrättas enligt lagen (1936:88) om pantsättning av<br />
lös egendom som innehavs av tredje man.<br />
I första stycket stadgas vidare att borgenären får förmånsrätt enligt förmånsrättslagen<br />
till betalning av fordringen. Förmånsrätten är placerad i<br />
11 § FRL och gäller således efter bl.a. panträtt i egendomen. Förmånsrätten<br />
gäller vidare bara i hälften av värdet av den ”fria” egendomen. Den andra<br />
halvan av värdet går direkt vidare till nästa förmånsberättigade kategori,<br />
nämligen borgenärer med förmånsberättigade lönefordringar. Genom att<br />
förmånsrätten gäller i all gäldenärens egendom (se förslaget till 1 §, s.k.<br />
allmän förmånsrätt), kommer den inte att kunna göras gällande vid utmätning<br />
(se 2 § FRL).
342 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
I NJA 1982 s. 900 uttalade Högsta domstolen att företagshypoteket gällde<br />
endast i den egendom som hypoteksgäldenären hade vid konkursbeslutet<br />
eller som kunde återvinnas till konkursboet, se avsnitt 7.1.5. Genom att<br />
företagsinteckningen ger en allmän förmånsrätt, kommer den att gälla i alla<br />
konkurstillgångar, även sådana som tillfaller konkursgäldenären under konkursen<br />
på annat sätt än genom återvinning. Någon fråga om fördelning av<br />
förädlingsvärde mellan företagsinteckningshavare och övriga borgenärer,<br />
när konkursboet fortsätter gäldenärens verksamhet, blir inte aktuell.<br />
Reglerna om tillägg motsvarar de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 5 §<br />
FHL.<br />
Fastighetsrättens bestämmelser om ägarhypotek bärs väsentligen upp av<br />
ett behov att kunna fastställa ett lägsta bud och ett skyddsbelopp vid en<br />
exekutiv fastighetsförsäljning. Eftersom något motsvarande behov inte föreligger<br />
beträffande företagsinteckning finns inget ägarhypotek i FHL. Vi ser<br />
inte heller något skäl att införa regler om ägarhypotek i den nya lagen om<br />
företagsinteckning. Det betyder att den som har förmånsrätt för företagsinteckningsbrev<br />
med sämre förmånsrättsläge rycker upp och får förmånsrätt i<br />
det lediga utrymme som skapas genom amortering till en borgenär med företagsinteckningsbrev<br />
med bättre prioritet. I dag kan uppryckningen återvinnas<br />
enligt 4 kap. 12 § konkurslagen, om utrymmet skapats genom betalning<br />
inom tre månader före fristdagen (jfr NJA 1973 s. 635 och 1987 s.<br />
320). Detta sammanhänger med att företagshypoteket ej hade givit förmånsrätt<br />
i de medel med vilka den bättre prioriterade borgenären fått betalt. Enligt<br />
kommitténs förslag kommer företagsinteckningen att ge förmånsrätt<br />
även i likvida medel, men bara i hälften av medlen. Betalningen kan därför<br />
vara till nackdel för övriga borgenärer. Skulle betalningen till den inteckningshavare<br />
som hade första prioritet inte kunna återvinnas, t.ex. därför att<br />
den anses ordinär enligt 4 kap. 10 § konkurslagen, har betalningen givit<br />
inteckningshavaren med andra prioritet en bättre ställning jämfört med att<br />
den bäst prioriterade borgenären haft kvar fordringen men i konkursen bara<br />
åtnjutit förmånsrätt i hälften av betalningsmedlen. Effekten av denna uppryckning<br />
bör kunna återvinnas enligt 4 kap. 12 § konkurslagen. Skulle halva<br />
betalningen kunna återvinnas enligt 4 kap. 10 § konkurslagen från inteckningshavaren<br />
med bästa prioritet, medan den andra halvan inte återvinns<br />
eftersom den inte varit till nackdel för övriga borgenärer såvitt gäller betalningsmottagaren,<br />
borde varken inteckningshavaren med bästa prioritet eller<br />
inteckningshavaren med andra prioritet få förmånsrätt i det belopp som<br />
återvinns. Resultatet bör ju här bli detsamma som om betalningen aldrig<br />
skett. Men därmed finns inte heller någon uppryckning av andrahandsinteckningshavaren<br />
att återvinna.<br />
Kommittén har övervägt om den förbättrade rätt som följer av en uppryckning<br />
står i överensstämmelse med allmänna panträttsliga principer,
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 343<br />
eftersom uppryckningen hade kunnat omintetgöras av gäldenären genom att<br />
han på nytt belånat det företagsinteckningsbrev som har bättre prioritet.<br />
Gäldenären har således behållit rådigheten över det inteckningsunderlag som<br />
berörs av uppryckningen (jfr Håstad, Sakrätt, 6:e uppl. 1996, s. 332 f). I<br />
fråga om företagsinteckning finns dock − i motsats till panträtt − inget<br />
grundläggande krav på att gäldenären skall vara avskuren från rådigheten<br />
över inteckningsunderlaget. Uppryckningsrätten bör därför inte hindras av<br />
detta skäl.<br />
Enligt FHL består företagshypoteket även om den säkrade fordringen<br />
preskriberats eller upphört genom proklama. Detta är en allmän panträttslig<br />
princip. Eftersom den föreslagna företagsinteckningen knappast kan sägas<br />
utgöra en panträtt utan snarare bör betecknas som en upplåten förmånsrätt,<br />
bör förmånsrätten vara beroende av att fordringsrätten hålls vid liv.<br />
3 §<br />
En företagsinteckning ger företräde i förhållande till annan företagsinteckning<br />
i den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckningar som<br />
söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.<br />
Paragrafen reglerar företrädesrätten mellan flera företagsinteckningar. Bestämmelsen<br />
motsvarar 3 kap. 4 § första stycket FHL.<br />
4 §<br />
Ett konkursbo har inte rätt att få företagsinteckning eller att upplåta<br />
förmånsrätt i företagsinteckningsbrev.<br />
I 1 kap. 4 § första stycket FHL stadgas att ett konkursbo inte har rätt att få<br />
företagsinteckning eller att upplåta företagshypotek. En motsvarande regel<br />
har införts i förslaget till 4 §. Behöver konkursboet, för vars skulder konkursegendomen<br />
kan tas i anspråk innan några konkursborgenärer får utdelning,<br />
ge en kreditgivare förmånsrätt i konkursegendomen för en massaskuld,<br />
får konkursboet pantsätta konkursegendom enligt pantregler.<br />
I 1 kap. 4 § andra stycket FHL stadgas att, om näringsidkaren avlider,<br />
dödsboet träder i hans ställe som näringsidkare. Regeln förefaller obehövlig<br />
i den nya lagen om företagsinteckning. Eftersom envar enligt förslaget till<br />
1 § kan medge företagsinteckning, blir detta möjligt även för ett dödsbo.<br />
Dödsboet kan även upplåta förmånsrätt i företaginteckningen, förutsatt att<br />
dödsboet bedriver eller avser att bedriva näringsverksamhet. Efter näringsidkarens<br />
död är dödsboets egendom belastat med hans skulder enligt all-
344 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
männa regler, och härvidlag består en förmånsrätt som näringsidkaren<br />
upplåtit enligt förslaget.<br />
5 §<br />
Om borgenären har tillerkänts betalning i konkurs på grund av företagsinteckning,<br />
är företagsinteckningen utan verkan till ett belopp som motsvarar<br />
vad som har erhållits på företagsinteckningsbrevets belopp.<br />
Paragrafen motsvarar bestämmelserna i 3 kap. 5 § såvitt avser betalning i<br />
konkurs. Bestämmelsen är relevant endast när näringsidkaren är en fysisk<br />
person. En juridisk person upphör ju genom konkursen, varvid även inteckningen<br />
upphör att gälla.<br />
2 kap. Inskrivningsförfarandet<br />
Kapitlet motsvarar i huvudsak 4 kap. FHL med vissa redaktionella förändringar.<br />
I det följande kommenteras endast de paragrafer som innehåller sakliga<br />
förändringar.<br />
11 §<br />
En ansökan om företagsinteckning skall avslås, om<br />
1. bestämmelserna i 3 § andra stycket och 10 § inte har iakttagits,<br />
2. sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den inskrivningsdag<br />
då inteckningen söks eller<br />
3. en företagsinteckning som begränsats till näringsverksamhet av viss<br />
art eller visst giltighetsområde gäller i sökandens egendom.<br />
Paragrafen motsvarar 4 kap. 11 § FHL med undantag för andra och tredje<br />
punkten.<br />
4 kap. 11 § andra punkten föreskriver avslag på en inteckningsansökan<br />
om den verksamhet som ansökningen avser uppenbarligen inte kan intecknas.<br />
Såsom framgår av motiven till denna bestämmelse, som saknade motsvarighet<br />
i 1966 års lag om företagsinteckning, förutsätter den att inteckningen<br />
sökts i en viss specificerad verksamhet; som enda exempel på fall<br />
som borde föranleda avslag enligt denna punkt nämndes att verksamheten i<br />
själva verket innebar utövande av tjänst. I kommentaren till FHL anges att<br />
en ansökan som avser en verksamhet som är brottslig eller osedlig också<br />
rimligen måste kunna avslås med stöd av allmänna rättsgrundsatser. Eftersom<br />
företagsinteckning enligt förslaget inte skall beviljas i viss verksamhet
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 345<br />
utan i sökandens hela förmögenhet behövs det ingen motsvarighet till den<br />
aktuella regeln.<br />
Tredje punkten i 4 kap. 11 § FHL föreskriver att ansökningen skall avslås<br />
om den strider mot föreskrifterna i 3 kap. 1 § eller 2 § FHL angående<br />
omfattningen av verksamhet som får intecknas. Eftersom vi föreslår att en<br />
företagsinteckning alltid skall beviljas i sökandens hela förmögenhet är en<br />
föreskrift om att ansökningar som strider mot föreskrifter om omfattningen<br />
av verksamhet som får intecknas obehövlig. En företagsinteckning som redan<br />
är begränsad till viss verksamhet eller visst område när lagen om företagsinteckning<br />
träder i kraft, skall emellertid fortfarande gälla med den givna<br />
begränsningen. Förekomsten av sådana begränsade inteckningar hindrar<br />
emellertid nyinteckning enligt den nya lagen, 2 kap. 11 § 3 p. Skälet är att<br />
kongruens bör upprätthållas. En gäldenär som vill ta ut nya företagsinteckningar<br />
och vars verksamhet belastas av inteckningar som begränsats till viss<br />
verksamhet eller visst område måste därför antingen döda de begränsade<br />
inteckningarna eller utsträcka dessa till att omfatta hela hans förmögenhet.<br />
Eftersom den föreslagna lagen inte innehåller någon motsvarighet till<br />
föreskrifterna i 3 kap. 1 och 2 §§ FHL angående omfattningen av verksamhet<br />
som får intecknas, omfattar förslaget inte heller någon motsvarighet till<br />
4 kap. 14 § FHL om utsträckning av begränsade inteckningar. Bestämmelserna<br />
i 4 kap. 15− 25 §§ motsvaras därför i förslaget av 2 kap. 14− 24 §§.<br />
Vad gäller begränsade inteckningar som beviljats med stöd av FHL finns en<br />
möjlighet till utsträckning i förslaget till övergångsbestämmelser, punkt 5.<br />
17 §<br />
På ansökan av den vars egendom intecknats och efter medgivande av företagsinteckningsbrevets<br />
innehavare får en företagsinteckning dödas<br />
(dödning).<br />
Bestämmelser om dödning av inteckning när företagsinteckningsbrevet<br />
har förkommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen<br />
handling.<br />
Paragrafen motsvarar 4 kap. 18 § FHL med undantag för den nu gällande<br />
möjligheten att döda en inteckning i viss verksamhet, liksom den härmed<br />
sammanhängande föreskriften i det nuvarande andra stycket att en sådan<br />
begränsad dödning inte får leda till att inteckningsförhållandena blir oförenliga<br />
med föreskrifterna i 3 kap. 1 och 2 §§.
346 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
20 §<br />
I företagsinteckningsregistret skall antecknas när det har anmälts till inskrivningsmyndigheten<br />
att betalning vid konkurs har utfallit på ett företagsinteckningsbrevs<br />
belopp.<br />
Det kan även i andra fall följa av lag eller annan författning att ett<br />
visst förhållande skall antecknas i registret.<br />
En anteckning i registret skall avföras, om den uppenbarligen inte<br />
längre kan vara av betydelse.<br />
Paragrafen motsvarar 4 kap. 21 § FHL med undantag för föreskriften i<br />
punkten 1 om anteckning till följd av att en borgenär har anmält att han<br />
sökt betalning ur egendom som omfatta av företagshypotek med stöd av<br />
förföljelserätten i 2 kap. 3 § andra stycket FHL.<br />
3 kap. Rätt till ersättning i vissa fall<br />
Kapitlet motsvarar 5 kap. FHL.<br />
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser<br />
Punkt 1<br />
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Genom lagen om företagsinteckning<br />
upphävs, med de begränsningar som följer av denna lag,<br />
lagen (1984:649) om företagshypotek.<br />
Punkt 2<br />
Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts<br />
genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.<br />
Efter sedvanlig beredning kan den nya lagen träda i kraft tidigast den 1 juli<br />
2000.<br />
Punkt 3<br />
Denna lag gäller även i fråga om företagsinteckningar som har meddelats<br />
eller sökts före ikraftträdandet av lagen om företagsinteckning. Vad som<br />
föreskrivs i denna lag i fråga om företagsinteckningar gäller även förlagsinteckningar<br />
och inteckningar i jordbruksinventarier.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 347<br />
Den nya lagen skall tillämpas även på företagsinteckningar som har meddelats<br />
eller sökts före ikraftträdandet. Företagshypotek som upplåtits på<br />
grund av företagsinteckning enligt FHL kommer således enligt huvudregeln<br />
att gälla i gäldenärens hela förmögenhet. I enlighet med den föreslagna nya<br />
11 § FRL kommer förmånsrätten emellertid endast att gälla i hälften av den<br />
egendom som återstår sedan fordringar med bättre förmånsrätt fått fullt<br />
betalt. Av övergångsbestämmelserna till ändringarna i FRL följer dock att<br />
företagshypotekshavararen har rätt att under en övergångsperiod om ett och<br />
ett halvt år åtnjuta förmånsrätt i konkurs enligt de gamla reglerna.<br />
Punkt 4<br />
I fråga om företagshypotek vid utmätning eller konkurs som har beslutats<br />
på grund av en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet av denna lag,<br />
gäller äldre bestämmelser.<br />
Om en utmätning eller konkurs har beslutats före ikraftträdandet, skall äldre<br />
bestämmelser om företagshypotek fortfarande gälla.<br />
Punkt 5<br />
En inteckning, som har beviljats före ikraftträdandet av denna lag och<br />
som begränsats till näringsverksamhet av viss art, verksamheten på en<br />
eller flera fastigheter eller verksamhet som hänför sig till ett eller flera<br />
koncessionsområden, får på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande<br />
av företagshypoteksbrevets innehavare utsträckas att gälla i hela<br />
gäldenärens förmögenhet. Om en sådan ansökan gäller i tillämpliga delar<br />
bestämmelserna i denna lag angående ansökan om inteckning. Utsträckning<br />
får inte ske så att inteckningen i fråga om omfattningen avviker från<br />
en annan inteckning som är beviljad i samma gäldenärs förmögenhet eller<br />
verksamhet.<br />
En väsentlig förändring i den nya lagen om företagsinteckning är att en företagsinteckning<br />
alltid skall gälla i gäldenärens hela förmögenhet. När lagen<br />
träder i kraft kan den emellertid komma att tillämpas på inteckningar som<br />
före ikraftträdandet beviljats eller sökts i näringsverksamhet av viss art,<br />
verksamhet på en eller flera fastigheter eller verksamhet som hänför sig till<br />
en eller flera fastigheter eller verksamhet som hänför sig till ett eller flera<br />
koncessionsområden. Det kan inte komma i fråga vare sig att låta sådana<br />
inteckningar automatiskt flyta ut i hela gäldenärens förmögenhet eller att<br />
låta dem automatiskt upphöra. I stället föreslår vi att inteckningar som begränsats<br />
med stöd av 3 kap. 1 eller 2 §§ skall fortsätta att gälla. Omfatt-
348 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ningen förändras på det sätt att alla egendomsslag, t.ex. även kassa- och<br />
bankmedel ingår, men begränsningen till verksamhet av viss art eller verksamhet<br />
inom visst område består. Någon yttersta tidsgräns för de begränsade<br />
inteckningarnas giltighet föreslås inte. Förekomsten av sådana inteckningar<br />
hindrar dock nyinteckning, se förslaget till 2 kap. 11 §. En gäldenär<br />
som, efter den nya lagens ikraftträdande vill ta ut nya företagsinteckningar,<br />
måste därför antingen döda alla gamla begränsade inteckningar eller, med<br />
stöd av förevarande punkt i övergångsbestämmelserna, utsträcka dem till att<br />
gälla i hela hans förmögenhet. Utsträckning får inte ske så att inteckningen i<br />
fråga om omfattningen avviker från en annan inteckning som är beviljad<br />
eller sökt i samma gäldenärs förmögenhet eller verksamhet.<br />
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen<br />
(1845:50 s. 1) om handel med lösören,<br />
som köparen låter i säljarens vård<br />
kvarbliva<br />
3 a § föreslås upphävd som en följd av att lösöreköp föreslås gå före företagsinteckning,<br />
se avsnitt 7.5.5.<br />
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagenom<br />
företagsrekonstruktion<br />
2 kap. 3 §<br />
En ansökan av gäldenären skall innehålla<br />
1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och orsakerna till<br />
betalningssvårigheterna,<br />
2. en borgenärsförteckning,<br />
3. en redogörelse för hur gäldenären avser att verksamheten skall bedrivas<br />
i fortsättningen och en uppgörelse nås med borgenärerna,<br />
4. en uppgift om huruvida gäldenären anser att lönegaranti bör utgå<br />
under företagsrekonstruktionen, och<br />
5. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes<br />
lämplighet för uppdraget.<br />
Ändringen innebär att en gäldenär som ansöker om företagsrekonstruktion i<br />
sin ansökan skall ange om han anser att lönegaranti bör utgå under rekonstruktionsförfarandet.<br />
Skall lönegaranti utgå kan detta nämligen påverka
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 349<br />
valet av rekonstruktör. Enligt 11 § FRekL skall en rekonstruktör ha den<br />
särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende<br />
samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Om lönegaranti skall<br />
utgå under företagsrekonstruktionen är det en omständighet som bör vägas<br />
in vid förordnandet av rekonstruktör i det enskilda fallet. I förarbetena till<br />
FRekL (prop. 1995/96:5 s. 100 ff och s. 184 ff) framhålls att till rekonstruktör<br />
normalt bör utses en advokat ur konkursförvaltarkretsen eller en<br />
högre tjänsteman vid ackordscentral. En sådan ordning bör, uttalas det i<br />
propositionen, i normalfallet garantera att rekonstruktören har viss erfarenhet<br />
av företagsledning, gedigna kunskaper i obeståndsjuridik liksom inom<br />
andra relevanta rättsområden samt vana vid att hantera situationer i vilka<br />
motstående intressen kan göra sig gällande. Enligt regeringens mening bör<br />
det dock på grund av företagsrekonstruktionens karaktär vara möjligt att<br />
vara friare i valet av rekonstruktör än vad som exempelvis hittills gällt vid<br />
utseende av konkursförvaltare. I det sammanhanget påpekas också att det<br />
bör vara möjligt att utse fler än en rekonstruktör. Den möjligheten, som bör<br />
utnyttjas endast i omfattande och komplicerade ärenden, ger utrymme för<br />
att utse två rekonstruktörer med olika kompetens. Det framhålls också att<br />
den eller de som utses till rekonstruktör givetvis kan anlita annan expertis<br />
för att fullgöra sitt uppdrag.<br />
Om lönegaranti skall utgå under en företagsrekonstruktion minskar enligt<br />
kommitténs uppfattning utrymmet för att välja en rekonstruktör som inte<br />
tillhör kretsen av konkursförvaltare. Andra bör dock kunna komma i fråga<br />
om de på förhand anger att de kommer att anlita särskild expertis för lönegarantifrågorna<br />
eller om rekonstruktionen bedöms vara så omfattande att<br />
mer än en rekonstruktör utses. I så fall är det naturligtvis tillräckligt att<br />
endast en av rekonstruktörerna väljs bland dem som brukar fullgöra konkursförvaltaruppdrag.<br />
− Har en rekonstruktör utan erfarenhet av lönegarantiärenden<br />
utsetts, och uppkommer därefter fråga om lönegaranti bör utgå,<br />
t.ex. för uppsägningslöner, kan detta vara ett tillräckligt skäl för att entlediga<br />
rekonstruktören och utse en ny rekonstruktör med vana att hantera lönegarantiärenden.<br />
En alternativ lösning kan vara att rekonstruktören anlitar<br />
expertis för hantering av lönegarantifrågorna. Vad som är den lämpligaste<br />
åtgärden får avgöras från fall till fall.<br />
3 kap. 3 §<br />
I ackordsförhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit<br />
före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som kan<br />
få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad<br />
med förmånsrätt deltar inte i förhandlingen. En borgenär som vid konkurs<br />
skulle ha rätt till betalning först efter övriga borgenärer, deltar inte
350 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
heller i förhandlingen om inte övriga borgenärer som deltar i förhandlingen<br />
medger det.<br />
Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt,<br />
deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en borgenärs<br />
fordran endast till viss del täckas genom kvittning, eller understiger<br />
värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild förmånsrätt eller<br />
förmånsrätt på grund av företagsinteckning hans fordran, deltar han<br />
med återstående del av fordringen.<br />
Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte<br />
har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras<br />
fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande<br />
mån.<br />
En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är<br />
förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.<br />
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till<br />
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.<br />
I paragrafen regleras vilka borgenärer som deltar vid offentligt ackord. En<br />
borgenär som har förmånsrätt för sin fordran deltar inte i ackordet. Vårt<br />
förslag i fråga om lönefordringar innebär bl.a. att en arbetstagares fordran<br />
på uppsägningslön i princip blir oprioriterad. Vi föreslår emellertid också<br />
att lönegaranti skall utgå för fordringen vilket innebär att staten kommer att<br />
överta fordran till den del den ersätts genom lönegaranti och delta i ackordsförhandlingen,<br />
28 § LGL. I princip deltar den enskilde arbetstagaren också i<br />
ackordsförhandlingen för det fall att någon del av uppsägningslönen inte<br />
täcks av lönegaranti. I praktiken torde dock arbetstagaren normalt avbryta<br />
sin anställning när lönegarantin upphör för att övergå till annan anställning<br />
eller uppbära arbetslöshetsersättning.<br />
Ändringen i första stycket är en följd av att böter, viten och fordran på<br />
grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan blir efterställda genom<br />
bestämmelse i lag, jfr 19 § förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen.<br />
Ändringen i andra stycket är en följd av att den särskilda förmånsrätt<br />
som följer med företagshypotek ersätts med en allmän förmånsrätt som följer<br />
med företagsinteckning.<br />
3 kap. 8 §<br />
Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som<br />
okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.<br />
En borgenär som vid konkurs skulle ha rätt till betalning först efter<br />
övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om inte
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 351<br />
alla borgenärer som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen<br />
tillgodoses fullt ut genom ackordet.<br />
En borgenär med förmånsrätt i viss egendom eller förmånsrätt på<br />
grund av företagsinteckning är bunden av ackordet i fråga om belopp<br />
som enligt 16 § tredje stycket bedömts överstiga värdet av den egendom<br />
som omfattas av förmånsrätten.<br />
I första stycket slås den viktiga principen fast att alla borgenärer − såväl<br />
kända som okända − som enligt 3 kap. 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen,<br />
är bundna av det offentliga ackordet. Fordringarna kan inte<br />
längre göras gällande enligt det ursprungliga fordringsavtalet utan borgenärerna<br />
får hålla sig till vad de har rätt till enligt det offentliga ackordet.<br />
Ändringen i andra stycket är en följd av att vissa fordringar blir efterställda<br />
genom lag, jfr 19 § förslaget till ändring i förmånsrättslagen.<br />
Enligt den nuvarande lydelsen av tredje stycket är en borgenär med förmånsrätt<br />
i viss egendom bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan<br />
tas ut ur egendomen. När det gäller företagshypotek är regeln emellertid<br />
ofta utan verkan. Företagshypotekshavaren kan i praktiken ställa sig utanför<br />
ackordsförhandlingen trots att företagshypotekets värde inte täcker hela<br />
fordringen. Lyckas rekonstruktionen så att gäldenären blir solvent kan han<br />
börja amortera på företagshypotekshavarens fordran. När företagshypotekshavarens<br />
fordran minskat till följd av amorteringarna täcker säkerheten<br />
en större del av fordran än vid rekonstruktionstillfället. Om konkurs ändå<br />
inträffar kan företagshypotekshavaren därför få högre utdelning än om konkursen<br />
inträffat vid tidpunkten för företagsrekonstruktionen. En lyckosam<br />
rekonstruktion kan också innebära att gäldenären kan höja det egna kapitalet<br />
och därigenom öka underlaget för företagshypoteket. För att komma<br />
tillrätta med dessa problem föreslår vi en ny bestämmelse i 16 § tredje<br />
stycket enligt vilket rätten inför ackordsförhandlingen på begäran av rekonstruktören<br />
eller annan borgenär skall bestämma hur stor del av en säkerhetshavares<br />
fordran som skall anses överstiga säkerhetens värde. Den föreslagna<br />
lydelsen av förevarande stycke innebär att borgenären blir bunden av<br />
ackordet till den del rätten bedömt att fordran överstiger säkerhetens värde.<br />
14 §<br />
I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket skall tillgångarna tas<br />
upp till noggrant uppskattade värden. Om möjligt skall även lämnas specificerad<br />
uppgift om de värden som i bokföringshandlingarna har åsatts<br />
tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden.<br />
Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje<br />
borgenärs namn och postadress.
352 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen<br />
för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag<br />
skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.<br />
Har en borgenär förmånsrätt skall det anges jämte grunden till det.<br />
Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av egendom,<br />
vari en borgenär har särskild förmånsrätt eller förmånsrätt på<br />
grund av företagsinteckning, understiga hans fordran, skall det anges.<br />
Ändringen i sista stycket är en följd av att den särskilda förmånsrätt som<br />
följer med företagshypotek ersätts med en allmän förmånsrätt som gäller i<br />
en viss kvotdel av gäldenärens egendom på grund av den nya säkerhetsrätten<br />
företagsinteckning, jfr avsnitt 7.5.5.<br />
16 §<br />
Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran<br />
som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos<br />
rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen<br />
vid borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen.<br />
Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som<br />
skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en borgenär<br />
sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt underrätta<br />
den borgenär vars fordran avses med anmärkningen. Detsamma<br />
gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt eller<br />
förmånsrätt på grund av företagsinteckning bedöms understiga fordringen.<br />
I sådant fall skall rätten, på begäran av rekonstruktören, gäldenären<br />
eller annan borgenär, fastställa hur stor del av borgenärens<br />
fordran som skall anses överstiga egendomens värde.<br />
Paragrafen behandlar anmärkningar mot fordringar som omfattas av det<br />
offentliga ackordet.<br />
Ändringen i andra meningen andra stycket är en följd av att den särskilda<br />
förmånsrätt som följer med företagshypotek ersätts med en allmän förmånsrätt<br />
som gäller i en viss kvotdel av gäldenärens egendom på grund av<br />
den nya säkerhetsrätten företagsinteckning, jfr avsnitt 7.5.5. Den sista meningen<br />
är ny och innebär att rätten, om rekonstruktören, gäldenären eller en<br />
borgenär begär det, skall fastställa hur stor del av en borgenärs fordran som<br />
skall anses överstiga säkerhetens värde. Bestämmelsen syftar främst på den<br />
situationen att en borgenär med säkerhet på grund av företagshypotek −<br />
enligt förslaget företagsinteckning − gör gällande att han har säkerhet för<br />
hela sin fordran trots att rekonstruktören, gäldenären eller en annan borgenär<br />
anser att företagsinteckningshavarens fordran överstiger säkerheten.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 353<br />
Enligt gällande regler kan en företagshypotekshavare hoppas på att företagsrekonstruktionen<br />
skall förbättra gäldenärens situation, se vad som anförts<br />
ovan i kommentaren till 8 §. Om företagshypoteket understiger företagshypotekshavarens<br />
fordran vid ackordstillfället kan företagshypotekshavaren<br />
göra en vinst på övriga borgenärers bekostnad. För att förhindra detta<br />
föreslår vi att rätten, på begäran av rekonstruktören, gäldenären eller en<br />
annan borgenär, skall fastställa hur stor del av en borgenärs fordran som<br />
skall anses överstiga säkerhetens värde.<br />
Även om bestämmelsen främst syftar på borgenärer med säkerhet i företagshypotek<br />
är den tillämplig även på andra säkerheter, t.ex. panträtt. Det<br />
är naturligt att rätten bör iaktta en viss försiktighet när det gäller att fastställa<br />
hur stor del av fordringen som skall anses överstiga säkerheten.<br />
Av 4 kap. 11 § följer att rättens beslut enligt 3 kap. 16 § får överklagas<br />
särskilt. Rättens beslut att ackordsförhandling skall äga rum skall emellertid<br />
tillämpas trots överklagande, 4 kap. 10 §. Det innebär att ackordsförhandlingen<br />
skall fortskrida trots att det kan finnas olika uppfattningar angående<br />
företagshypotekets eller någon annan säkerhets värde. När frågan om säkerhetens<br />
värde blivit slutligt avgjord är borgenären enligt 3 kap. 8 § bunden<br />
av ackordet till den del hans fordran bedömts överstiga säkerhetens<br />
värde. Med hänsyn till att ett överklagande inte påverkar möjligheten att<br />
hålla ackordsförhandling gör vi bedömningen att risken för att regeln missbrukas<br />
är liten. Vi tror att den föreslagna regeln främst kommer att fylla en<br />
funktion genom att möjligheten till domstolsprövning ger ett ökat incitament<br />
för parterna att göra en korrekt bedömning av säkerhetens värde.<br />
10.6 Förslaget till lag om ändring i<br />
lönegarantilagen<br />
1 §<br />
För betalning av arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts<br />
i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land eller beträffande<br />
vilken beslut fattats om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764)<br />
om företagsrekonstruktion, svarar staten enligt denna lag (statlig lönegaranti).<br />
Ändringen innebär att lönegaranti skall kunna utgå också under företagsrekonstruktion.<br />
Förslaget syftar till att motverka lönegarantins konkursdrivande<br />
effekt. Frågan har behandlats i avsnitt 6.5.8.<br />
Till skillnad från vad som gäller vid konkurs kan rekonstruktören när det<br />
gäller lön som belöper på tiden före beslutet om företagsrekonstruktion välja
354 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
om han vill utnyttja möjligheten att låta lönegaranti utgå eller inte. Det blir<br />
således fråga om rekonstruktören anser det vara lämpligt att låta lönegarantin<br />
betala de lönefordringar som intjänats närmast före beslutet om företagsrekonstruktion<br />
för att härigenom snabbt få tillgång till en kortfristig kredit.<br />
Blir det däremot fråga om att säga upp personal utgår lönegaranti för uppsägningslön<br />
på samma villkor som vid konkurs trots att statens regressfordran<br />
kan komma att sättas ned genom ackord.<br />
3 §<br />
Om arbetsgivaren tidigare har varit försatt i konkurs, betalas inte fordringar<br />
som har gjorts eller hade kunnat göras gällande i konkursen.<br />
Om arbetsgivarens verksamhet var föremål för företagsrekonstruktion<br />
enligt lagen om företagsrekonstruktion när arbetsgivaren försattes<br />
i konkurs, skall lönegaranti som uppburits på grund av företagsrekonstruktionen<br />
avräknas från arbetstagarens rätt till betalning enligt garantin<br />
på grund av konkursen.<br />
Syftet med det nya andra stycket är att förhindra att kostnaderna för lönegarantin<br />
ökar till följd av förslaget att lönegaranti skall kunna utgå även vid företagsrekonstruktion<br />
enligt FRekL. Om lönegaranti skall utgå under en företagsrekonstruktion<br />
ersätts lönefordringar som intjänats inom tre månader före ansökan<br />
om företagsrekonstruktion, lönefordringar för tiden mellan ansökan och beslut,<br />
lönefordringar för sju dagar efter beslutet samt uppsägningslön för tid under<br />
vilken arbetstagaren inte utför arbete åt rekonstruktionsgäldenären. För att lönegaranti<br />
under företagsrekonstruktion inte skall innebära ett permanent likviditetstillskott<br />
skall företagsrekonstruktionsgäldenären betala eller ställa säkerhet<br />
för statens regressfordran innan företagsrekonstruktionen avslutas. Gör han inte<br />
detta, skall han försättas i konkurs, jfr förslaget till ändringen i 2 kap. 10 a §<br />
KL. Om arbetstagaren i en sådan situation haft rätt till lönegaranti också från<br />
tidpunkten för konkursansökan, skulle det leda till ökade kostnader för lönegarantin.<br />
I det nya andra stycket föreslås därför att lönegaranti som uppburits på<br />
grund av företagsrekonstruktion skall avräknas från arbetstagarens rätt till lönegaranti<br />
på grund av konkurs som beslutas när arbetsgivarens verksamhet var<br />
föremål för företagsrekonstruktion. En arbetstagare som uppburit lönegaranti<br />
för lön som intjänats före beslutet om företagsrekonstruktion kan således vara<br />
helt eller delvis förhindrad att uppbära lönegaranti på grund av konkursen. Han<br />
bör därför reagera omedelbart om löneutbetalning för arbete som utförs åt rekonstruktionsgäldenären<br />
dröjer. Det måste emellertid också vara rekonstruktörens<br />
ansvar att tillse att rekonstruktionsförfarandet avbryts omedelbart om det<br />
saknas medel till löneutbetalningar åt de arbetstagare som utför arbete åt rekonstruktionsgäldenären.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 355<br />
Om arbetstagaren inte utför arbete åt företagsrekonstruktionsgäldenären har<br />
han rätt till lönegaranti för lagstadgad uppsägningstid inom de gällande maximigränserna<br />
för belopp och tid. Den rätten påverkas inte av att företagsrekonstruktionen<br />
övergår i konkurs. Om arbetstagaren fortsatt att arbeta åt rekonstruktionsgäldenären<br />
men blir uppsagd av konkursförvaltaren i en efterföljande<br />
konkurs, har han rätt till lönegaranti för uppsägningstid i konkursen så långt<br />
lönegarantin räcker.<br />
En arbetstagares rätt till lönegaranti i konkurs påverkas däremot inte av att<br />
arbetsgivarens verksamhet varit föremål för företagsrekonstruktion under vilken<br />
lönegaranti tagits i anspråk, om företagsrekonstruktionen avslutats före konkursbeslutet.<br />
I sådant fall skall statens regressfordran för lönegaranti utgiven<br />
under företagsrekonstruktionen vara betald eller i vart fall säkerställd, varför det<br />
i princip inte uppstår några ökade kostnader för lönegarantin fastän arbetstagaren<br />
har rätt till full lönegaranti även i konkursen. Se närmare i avsnitt 6.5.8.<br />
7 §<br />
Vid konkurs lämnas betalning enligt garantin för sådan fordran på lön<br />
eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen<br />
(1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller<br />
13 § samma lag.<br />
Vid företagsrekonstruktion lämnas betalning efter särskilt beslut av<br />
rekonstruktören för sådan fordran på lön eller annan ersättning som<br />
skulle ha haftförmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen om arbetsgivaren<br />
försatts i konkurs i stället för att beslut fattats om företagsrekonstruktion.<br />
Betalning enligt garantin lämnas också för fordran på uppsägningslön<br />
som belöper på tiden efter konkursbeslutet eller beslutet om<br />
företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion. Betalning<br />
lämnas dock inte till sådan arbetstagare som avses i 12 a § andra<br />
stycket förmånsrättslagen (1970:979).<br />
Fordran på uppsägningslön omfattas av garantin längst för uppsägningstid<br />
som motsvarar uppsägningstid enligt 11 § lagen (1982:80)<br />
om anställningsskydd. Från fordran på uppsägningslön avräknas vad<br />
arbetstagaren uppburit eller kunnat uppbära i egen rörelse, förvärvat<br />
eller kunnat förvärva hos rekonstruktionsgäldenären, konkursboet eller<br />
annan och vad som uppburits som utbildningsbidrag som utgår av<br />
statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser<br />
samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit<br />
berättigad till bidrag efter uppsägningen. För rätt till betalning av<br />
uppsägningslön skall arbetstagaren kunna visa att han har anmält sig<br />
hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande.
356 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Som angetts i kommentaren till 1 § skall lönegaranti enligt förslaget kunna utgå<br />
även vid en företagsrekonstruktion. Lönegaranti ersätter då lönefordringar som<br />
skulle ha varit förmånsberättigade om arbetsgivaren försatts i konkurs i stället<br />
för att genomgå företagsrekonstruktion. Enligt den föreslagna 20 b § skall arbetsgivaren<br />
betala tillbaka utgiven lönegaranti eller ställa betryggande säkerhet<br />
för statens fordran på grund av lönegarantiutbetalningarna. Vad gäller lönegaranti<br />
för lönefordran som avser tiden före beslutet om företagsrekonstruktion<br />
kommer lönegarantins enda funktion att vara ett kortfristigt lån. På grund härav<br />
anser vi att det bör stå rekonstruktören fritt om han vill utnyttja lönegarantin för<br />
löner belöpande på tiden före beslutet om företagsrekonstruktion eller inte, se<br />
förslaget till det nya andra stycket.<br />
När det gäller uppsägningslön innebär lönegarantin ett socialt skydd eftersom<br />
rätten till lönegaranti inte påverkas av att arbetstagarens fordran kan komma att<br />
sättas ned genom ett ackord, jfr förslaget till 7 a § första stycket. Det nya<br />
tredje stycket reglerar rätten till lönegaranti för uppsägningslön vid både konkurs<br />
och företagsrekonstruktion. Av skäl som redovisas i avsnitt 6.5.7 kommer<br />
uppsägningslön som belöper på tid senare än sju dagar efter konkursbeslut eller<br />
beslut om företagsrekonstruktion inte att omfattas av förmånsrätt men ändå<br />
ersättas genom lönegaranti. Lönegaranti utgår alltid för sådana fordringar även<br />
vid företagsrekonstruktion; naturligtvis förutsatt att den enskilde arbetstagaren<br />
är berättigad till lönegaranti. Betalning utgår dock inte till sådana arbetstagare<br />
som enligt den s.k. närståendereglen i nuvarande 12 § sjätte stycket FRL, jfr<br />
förslaget till 12 a § andra stycket FRL, inte omfattas av löneprivilegiet.<br />
Om en arbetstagare är okänd för konkursförvaltaren eller rekonstruktören<br />
eller av annan anledning inte kunnat nås för uppsägning skall lönegaranti utgå<br />
för fordran som motsvarar den uppsägningslön som hade utgått om arbetstagaren<br />
blivit uppsagd under den första veckan av konkursen eller företagsrekonstruktionen.<br />
Arbetstagaren skall således inte komma i ett sämre läge än om han<br />
varit tillgänglig när konkursen eller rekonstruktionen inleddes. Detsamma gäller<br />
en arbetstagare som har rätt till skadestånd på grund av en uppsägning som<br />
inträffat före beslutet om konkurs eller företagsrekonstruktion. Även i sådant fall<br />
skall lönegaranti utgå för fordran motsvarande uppsägningslön.<br />
Det nya fjärde stycket motsvarar det nuvarande andra stycket i 12 § FRL.<br />
Härigenom begränsas rätten till lönegaranti på samma sätt som förmånsrätten<br />
och lönegarantin begränsas i dag, dvs. dels genom att den endast omfattar fordringar<br />
för uppsägningstid som motsvarar uppsägningstid enligt 11 § lagen om<br />
anställningsskydd, dels genom en särskild avräkningsregel. En nyhet är emellertid<br />
att lönegaranti inte utgår i den mån arbetstagaren haft eller kunnat ha inkomster<br />
från konkursboet. På motsvarande sätt skall även inkomster som arbetstagaren<br />
haft eller kunnat ha från företagsrekonstruktionsgäldenären minska<br />
rätten till lönegaranti. I sådana fall skall lönen belasta den fortsatta driften, dvs<br />
vid konkurs som en massaskuld.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 357<br />
7 a §<br />
Arbetstagarens rätt till betalning enligt garantin är oberoende av om<br />
hans fordran sätts ned genom ett ackord.<br />
I vilken utsträckning fordran på lön eller pension får göras gällande i<br />
konkurs framgår av 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672).<br />
Den nya paragrafen införs av redaktionella skäl för att 7 § i dess nya lydelse<br />
inte skall bli för lång.<br />
Av första stycket framgår att en arbetstagares rätt till lönegaranti på grund<br />
av att arbetsgivaren genomgår företagsrekonstruktion är oberoende av om statens<br />
regressfordran sätts ned genom ett ackord. Arbetstagaren skall således ha<br />
samma rätt till lönegaranti som om arbetsgivaren försatts i konkurs, trots att<br />
hans fordran, sedan den övertagits av staten, kan komma att sättas ned genom<br />
ett ackord.<br />
Paragrafens andra stycke motsvarar det nuvarande andra stycket i 7 §.<br />
9 §<br />
För fordran på lön eller annan ersättning eller pension med förmånsrätt<br />
enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje arbetstagare<br />
med högst ett belopp som motsvarar fyra gånger det vid tiden<br />
för konkursbeslutet eller beslutet om företagsrekonstruktion enligt lagen<br />
om företagsrekonstruktion gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen<br />
(1962:381) om allmän försäkring. För fordran på lön eller annan ersättning<br />
gäller garantin för en sammanlagd tidsperiod om högst åtta<br />
anställningsmånader. Betalning för fordran som avser ersättning för särskilda<br />
kostnader utgår framför annan fordran.<br />
Paragrafen anger bl.a. den maximala ersättningen enligt lönegarantin för<br />
vissa fordringar. I dag är maximibeloppet knutet till fordringar med förmånsrätt<br />
enligt 12 § FRL och angivet i ett nominellt belopp, 100 000 kronor.<br />
Hänvisningen till 12 § FRL innebär att begränsningen till ett maximalt<br />
belopp inte omfattar framtida pension enligt 13 § FRL till arbetstagare som<br />
är född år 1907 eller tidigare eller till sådan arbetstagares efterlevande. Vår<br />
avsikt är att pensionsfordringar enligt 13 § FRL även i framtiden skall vara<br />
undantagna från maximibeloppsgränsen. Eftersom förmånsrätten enligt 12 §<br />
FRL i den nya föreslagna lydelsen inte skall omfatta uppsägningslön för<br />
mer än sju dagar efter konkursbeslutet och lönegaranti skall kunna utgå<br />
även under företagsrekonstruktion, föreslås att maximibeloppet skall omfatta<br />
fordringar på lön eller annan ersättning eller fordran på pension med<br />
förmånsrätt enligt 12 § FRL.
358 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
En annan förändring är att det nuvarande nominella maximibeloppet ersätts<br />
med ett tak som kopplas till basbeloppet. Skälen för ändringen har redovisats i<br />
avsnitt 6.5.9. Den nuvarande 12 § FRL innehåller vidare den tidsbegränsningen<br />
att förmånsrätten omfattar lönefordringar som har förfallit till betalning under de<br />
sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären.<br />
Den av oss föreslagna lydelsen av 12 § FRL innehåller ingen motsvarande tidsgräns.<br />
Förmånsrätten för lön omfattar enligt förslaget lön som belöper på tid<br />
före konkursbeslutet samt under ytterligare sju dagar. Eftersom förmånsrätten<br />
för tid före konkursansökan begränsas genom att fordringarna enligt huvudregeln<br />
inte får ha intjänats tidigare än tre månader före beslutet har vi inte ansett<br />
att det därutöver behövs någon tidsgräns för förmånsrätten. Däremot är det motiverat<br />
med en tidsgräns för lönegarantin, som ju också skall omfatta uppsägningslön<br />
i vissa fall. Av skäl som anförts i avsnitt 6.5.9 anser vi att den nuvarande<br />
tidsgränsen är för kort och föreslår att tidsgränsen bestäms till åtta månader.<br />
20 a §<br />
Om lönegaranti utgår på grund av företagsrekonstruktion gäller 10,<br />
16− 20 samt 22− 36 §§ i tillämpliga delar.<br />
Paragrafen är ny. Den stadgar för det fall att rekonstruktören beslutar att<br />
lönegaranti skall utgå att 10, 16− 20 samt 22− 36 §§ LGL gäller i tillämpliga<br />
delar. Det innebär att de regler som gäller för handläggningen av lönegaranti<br />
i konkurs utan bevakningsförfarande skall tillämpas också vid lönegaranti<br />
i företagsrekonstruktion.<br />
20 b §<br />
Om betalning enligt garantin lämnats eller förväntas bli lämnad för<br />
fordran hos en arbetsgivare vars verksamhet är föremål för företagsrekonstruktion,<br />
skall arbetsgivaren betala eller ställa betryggande säkerhet<br />
för statens fordran till följd av betalningen jämte ränta uppgående<br />
till diskontot med tillägg av 2 % innan företagsrekonstruktionen upphör.<br />
Rekonstruktören är skyldig att lämna erforderliga upplysningar till<br />
rätten angående lönegaranti på grund av företagsrekonstruktion.<br />
Paragrafen är ny. I paragrafen första stycke anges för det fall att lönegaranti<br />
utgår när verksamheten hos en arbetsgivare är föremål för företagsrekonstruktion,<br />
att arbetsgivaren skall betala eller ställa säkerhet för statens regressfordran<br />
innan företagsrekonstruktionen upphör. Med uttrycket lämnats eller förväntas
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 359<br />
bli lämnad avses inte bara de fall där all lönegaranti som skall utges på grund av<br />
företagsrekonstruktionen redan betalats ut när företagsrekonstruktionen upphör<br />
utan även den situationen att lönegaranti för arbetstagares uppsägningslön<br />
kommer att betalas ut efter det att företagsrekonstruktionen avslutats. I sådant<br />
fall måste beräknas hur stort belopp som kommer att utbetalas. Beräkningen får<br />
göras med beaktande av att lönegarantin är begränsad dels genom kopplingen till<br />
uppsägningstid enligt 11 § LAS, dels genom maximitid och maximibelopp i<br />
LGL. Syftet med bestämmelsen är att kostnaderna för lönegarantin inte skall bli<br />
större om ett företag först genomgår företagsrekonstruktion och därefter försätts<br />
i konkurs än om företaget hade försatts i konkurs redan när företagsrekonstruktionen<br />
inleddes. Om arbetsgivaren inte förmår betala eller ställa säkerhet för<br />
statens regressfordran, skall han enligt den nya föreslagna lydelsen av 2 kap. 10<br />
a § KL försättas i konkurs. I sådant fall träder avräkningsbestämmelsen i förslaget<br />
till 3 § LGL in, vilket innebär att arbetstagarens rätt till lönegaranti på grund<br />
av konkursen reduceras med lönegaranti som utbetalts på grund av företagsrekonstruktionen.<br />
Genom paragrafens andra stycke åläggs rekonstruktören en skyldighet att<br />
bistå rätten med upplysningar angående lönegaranti vid företagsrekonstruktion.<br />
Bestämmelsen syftar till att unerlätta den undersökning som följer med rättens<br />
ex officio-prövning enligt det nya tredje stycket i 2 kap. 10 a § KL. Rätten skall<br />
enligt den bestämmelsen besluta att försätta gäldenären i konkurs om han inte<br />
fullgör sina förpliktelser enligt 20 b § LGL.<br />
28 §<br />
I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt<br />
mot rekonstruktionsgäldenären eller konkursgäldenären. Utdelning i<br />
konkursen för arbetstagarens fordran som ersatts av garantin tillfaller<br />
staten intill detta belopp.<br />
När en arbetstagares fordran mot arbetsgivaren har ersatts genom lönegaranti<br />
inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Ändringen<br />
innebär att staten inträder även mot en rekonstruktionsgäldenär om lönegaranti<br />
utgått under rekonstruktionen. Härav följer att staten har rätt att deltaga<br />
i ackordsförhandling med den övertagna fordringen samt att uppbära<br />
betalning.
360 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
10.7 Förslaget till lag om ändring i<br />
utsökningsbalken<br />
Enligt förslaget skall bestämmelsen i 8 kap. 13 § UB, enligt vilken borgenärer<br />
med förmånsrätt på grund av företagsinteckning eller för hyresfordringar eller<br />
arrendeavgifter har företräde till betalning vid exekutiv försäljning av utmätt<br />
egendom, upphöra att gälla. Ändringen är en följd av att förmånsrätt på grund<br />
av företagsinteckning inte längre skall gälla i viss egendom utan utgöra en allmän<br />
förmånsrätt, medan förmånsrätten för hyresfordringar och arrendeavgifter<br />
skall upphöra att gälla. Allmän förmånsrätt gäller endast vid konkurs, 2 § FRL,<br />
vilket i sin tur sammanhänger med att särskild förmånsrätt enligt huvudregeln i<br />
15 § FRL har företräde framför allmän förmånsrätt. Det bör dock framhållas<br />
att bestämmelserna om återvinning av förmånsrätt eller betalning som borgenär<br />
har vunnit genom utmätning fortfarande skall gälla. Det kommer således<br />
i praktiken inte att vara möjligt att tränga sig före en företagsinteckningshavare<br />
genom att begära utmätning; om en företagsinteckningshavare<br />
anser att en utmätning för annan borgenärs fordran kommer att leda till att<br />
gäldenären inte förmår betala företagsinteckningshavarens fordran, kan han<br />
genom att ansöka om att gäldenären försätts i konkurs åstadkomma att utmätningen<br />
går åter. Härigenom får företagsinteckningshavaren rätt till betalning<br />
ur hälften av gäldenärens egendom före den tidigare utmätningsborgenären.<br />
7 kap. 14 §<br />
Vid utmätning av lön har följande fordringar i nämnd ordning företräde<br />
framför andra fordringsanspråk:<br />
1. fordran som avser underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken och föräldrabalken<br />
samt fordran som avser återbetalningsskyldighet enligt lagen<br />
(1996:1030) om underhållsstöd,<br />
2. konkursbos fordran på gäldenärens lön enligt 3 kap. 4 § konkurslagen<br />
(1987:672), om lönen innehållits under konkursen.<br />
Företrädesrätten enligt första stycket 1 gäller även sådant utländskt<br />
underhållsbidrag som får verkställas i Sverige, om bidragsfordringen vid<br />
verkställighetsstillfället inte är äldre än fem år.<br />
Ändringen innebär att staten i konsekvens med att skatteförmånsrätten vid konkurs<br />
avskaffas inte längre kommer att ha företräde för skatte- och avgiftsfordringar<br />
vid utmätning, se avsnitt 5.5.8.
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 361<br />
10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen<br />
(1993:891) om indrivning av statliga<br />
fordringar m.m.<br />
2 § föreslås upphöra att gälla som en följd av den föreslagna förändringen i<br />
7 kap. 14 § utsökningsbalken.<br />
10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen<br />
(1981:691) om socialavgifter<br />
1 kap. 2 §<br />
Avgifterna utgörs av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Arbetsgivaravgifter<br />
skall betalas av den som är arbetsgivare och egenavgifter av den<br />
som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och har<br />
inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 3 kap. 2 eller 2 a § eller 11<br />
kap. 3 § nämnda lag. Med inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 kap.<br />
2 eller 2 a § lagen om allmän försäkring skall även likställas inkomst för<br />
eget arbete i form av andra skattepliktiga förmåner än pengar.<br />
Vid tillämpning av denna lag skall, även om ett anställningsförhållande<br />
inte föreligger, den som utgett sådan ersättning som enligt bestämmelserna<br />
i 3 kap. 2 § andra stycket eller 11 kap. 2 § första stycket<br />
m, andra stycket och femte stycket lagen om allmän försäkring är att<br />
hänföra till inkomst av anställning anses som arbetsgivare. Konkursbo<br />
skall dock anses som arbetsgivare endast till den del ersättningen avsett<br />
arbete som utförts åt konkursboet. I övrigt är arbetsgivaravgift,<br />
som belöper på lönefordran som uppkommit före konkurs, en konkursfordran.<br />
Med inkomst av anställning enligt 3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring<br />
skall i denna lag likställas inkomst i form av andra skattepliktiga<br />
förmåner än pengar samt kostnadsersättning som inte enligt 8 kap. 19<br />
eller 20 § skattebetalningslagen (1997:483) undantas vid beräkning av<br />
skatteavdrag. I fråga om skattepliktig intäkt av tjänst enligt kommunalskattelagen<br />
(1928:370) i form av rabatt, bonus eller annan förmån som<br />
ges ut på grund av kundtrohet eller liknande, skall den som slutligt har<br />
stått för de kostnader som ligger till grund för förmånen, anses som arbetsgivare,<br />
om denne är någon annan än den som är skattskyldig för<br />
förmånen.
362 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
I avsnitt 5.5.8 har vi redovisat våra överväganden angående fordran på källskatt<br />
och arbetsgivaravgift. Vi har funnit att arbetsgivaravgiften inte utgör<br />
någon del av lönen utan är en fristående fordran som uppkommer när lön<br />
betalas. SAL:s formulering, att den som betalar lön också skall betala arbetsgivaravgift,<br />
bör enligt vår uppfattning inte medföra att ett konkursbo,<br />
som delar ut lön för konkursgäldenärens räkning, skall bli massaansvarigt<br />
för arbetsgivaravgiften. Eftersom frågan emellertid blivit omstridd föreslår<br />
vi ett förtydligande i 1 kap. 2 § andra stycket SAL enligt vilket konkursbo<br />
skall anses som arbetsgivare endast till den del ersättningen avsett arbete<br />
som utförts åt konkursboet.<br />
I samband härmed bör frågan tas upp, huruvida arbetsgivaravgift på<br />
utdelad lön är en gäldenärsfordran eller en (oprioriterad) konkursfordran.<br />
Det framstår som naturligt att konkursgäldenären i takt med lönens intjänande<br />
blivit villkorligt skyldig att betala också arbetsgivaravgift; villkoret<br />
hänför sig till att konkurstillgångarna räcker till utbetalning av lön. Här kan<br />
hänvisning göras till prop. 1993/94:225 s. 18 rörande återföringsmoms, där<br />
intentionen dock inte återspeglades i lagtexten, vilket medfört att HD i NJA<br />
1998 s. 787 betraktat fordran på återföringsmoms som en gäldenärsfordran.<br />
Arbetsgivaravgift, belöpande på konkurslönefordran, bör således anses utgöra<br />
en konkursfordran.<br />
2 kap. 3 §<br />
Underlag för beräkning av avgifterna är summan av vad arbetsgivaren<br />
under året har utgett som lön i pengar eller annan ersättning för utfört<br />
arbete eller eljest med anledning av tjänsten, dock inte pension, eller andra<br />
skattepliktiga förmåner eller, i fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket<br />
lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört<br />
arbete. Bidrag som avses i 11 kap. 2 § första stycket m) lagen om allmän<br />
försäkring likställs med lön. Med lön likställs även kostnadsersättning<br />
som inte enligt 8 kap. 19 eller 20 § skattebetalningslagen (1997:483) undantas<br />
vid beräkning av skatteavdrag.<br />
Med lön likställs också ersättning som en arbetsgivare utger till en<br />
allmän försäkringskassa som följd av bestämmelsen i 24 § första stycket<br />
lagen (1991:1047) om sjuklön.<br />
Ersättning som avses i andra stycket skall anses som ersättning till<br />
arbetstagare vid tillämpning av 4 och 5 §§.<br />
Ändringen innebär att länsstyrelsen inte längre skall vara skyldig att betala arbetsgivaravgift<br />
på grund av utbetalning av lönegaranti. Skälet är att fordran på<br />
arbetsgivaravgift inte uppkommer förrän lön har delats ut i konkursen. I den
SOU <strong>1999</strong>:1 Författningskommentar 363<br />
mån så sker har staten en bevakningsgill konkursfordran, se kommentaren till<br />
förslaget till ändring av 1 kap. 2 § SAL och avsnitt 5.5.8.<br />
10.10 Förslaget till lag om ändring i<br />
jordabalken<br />
12 kap. 31 §<br />
Om hyresgästen försätts i konkurs får konkursboet säga upp avtalet.<br />
Beträffande bostadslägenheter fordras dock att gäldenären samtycker<br />
till uppsägningen.<br />
Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden<br />
sådan säkerhet för att avtalet fullgörs att han skäligen kan<br />
nöja sig, får hyresvärden säga upp avtalet om han ej erhåller sådan<br />
säkerhet inom en vecka efter anfordran.<br />
Inträffar i fråga om en lokal konkursen efter tillträdet och har ej hyresvärden<br />
sådan säkerhet för att avtalet fullgörs att han skäligen kan<br />
nöja sig, får hyresvärden säga upp avtalet,<br />
1. om inte sådan säkerhet ställs inom en månad efter anfordran,<br />
2. om inte konkursboet inom samma tid förklarar sig vilja svara för<br />
hyresgästens skyldigheter under hyrestiden, eller<br />
3. om inte, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet<br />
med avtalet.<br />
Sägs avtalet upp enligt första, andra eller tredje stycket, har hyresvärden<br />
rätt till ersättning för skada.<br />
Även om konkursboet inte förklarat sig vilja svara för hyresgästens<br />
skyldigheter under hyrestiden, ansvarar konkursboet efter en övergångstid<br />
på sju dagar för hyra från konkursbeslutet till dess att konkursboet<br />
ställer lokalen till hyresvärdens förfogande.<br />
Av kommitténs förslag till 12 § FRL framgår indirekt att arbetstagares<br />
fordran på lön utgör en massafordran, om deras arbetskraft tagits i anspråk<br />
av konkursboet under uppsägningstid, även om konkursboet inte förklarat<br />
sig vilja svara för konkursgäldenärens skyldigheter mot arbetstagaren. Syftet<br />
är att konkursboet skall betala kostnaderna för driften, så att konkurrens<br />
på ojämlika villkor undviks.<br />
Av samma skäl bör ett konkursbo − efter en övergångstid på sju dagar −<br />
betala hyra för en lokal som boet utnyttjar under uppsägningstid eller innan<br />
boet tillfrågats om det vill inträda i gäldenärens skyldigheter och efter nekande<br />
svar sagts upp. Härigenom förhindras också att konkursboet drar<br />
fördel av att det kan ta åtskillig tid från det att hyresvärden begärt vräkning,
364 Författningskommentar SOU <strong>1999</strong>:1<br />
därför att konkursboet ej betalar hyra, till dess att vräkningen verkställts;<br />
hyresvärden kommer i ett sådant fall sällan att få full utdelning på en oprioriterad<br />
konkursfordran. Om konkursboet, utan att ha inträtt i hyresavtalet,<br />
ställer lokalen till hyresvärdens förfogande, upphör massaansvaret genast,<br />
även om uppsägningstiden inte gått till ända.
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 365<br />
Särskilda yttranden<br />
Särskilt yttrande av ledamöterna Rune Berglund, Laila<br />
Bäck, Lars U Granberg och Kristina Zakrisson<br />
I avsnitt 7 Företagshypotek, föreslås att förmånsrätten för hypotek skall<br />
minskas till hälften av all gäldenärens egendom som återstår sedan fordringsägare<br />
med bättre förmånsrätt fått full betalning.<br />
Vi motsätter oss inte detta förslag eftersom det ingår som en del i en helhet<br />
med syfte att förbättra möjligheterna till företagsrekonstruktioner.<br />
Vi känner ändå en oro för att det sänkta hypoteksvärdet kan ha en negativ<br />
inverkan på kreditgivningen för små och medelstora företag, särskilt gäller<br />
det företag som avser att etablera sig i glesbygd där tillgången till andra<br />
typer av inteckningar är begränsad. Vid samtal med några kreditchefer vid<br />
bankkontor i glesbygder som representerar välkända banker med nationell<br />
täckning framförs också denna oro. Det har vid dessa samtal framförts farhågor<br />
om att man kan komma att skärpa kreditprövningen om företagshypotektets<br />
ställning skulle försämras.<br />
Det har påpekats i avsnitt 7.4.2 i texten om SCB:s undersökning att det<br />
är svårt att dra några säkra slutsatser om bruket av företagsinteckningar i<br />
olika stora kommuner. /citat/"Det förefaller dock som om företag i storleksklassen<br />
I − 50 anställda tar ut företagsinteckningar i något högre grad<br />
om de är verksamma i små kommuner"./slut citat/ I den undersökning som<br />
SCB gjort framgår enligt texten inte annat än små och stora kommuner. Det<br />
sägs ingenting om kommunernas geografiska belägenhet vilket utgör ytterligare<br />
en osäkerhetsfaktor.<br />
I det nu föreliggande förslaget motiveras den försämrade förmånsrätten<br />
för företagshypotek bl.a. med att skatteförmånsrätten kan avskaffas samt att<br />
utgifterna för den statliga lönegarantin kunnat minskas samtidigt som vissa<br />
förbättringar av densamma kunnat ske. Det är angeläget att arbetstagarna<br />
har ett bra löneskydd vid arbetsgivarens obestånd. I huvuddirektiven för<br />
kommitténs arbete ingick att − utan att öka de statliga utgifterna − förstärka<br />
löntagarnas ställning.
366 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Förändringen av tidsgränsen, när arbetstagaren skall ansöka om arbetsgivares<br />
försättande i konkurs, från att idag vara viss tid från när lönen förfallit<br />
till betalning till när lönen tjänats in, kan innebära att tid som arbetats<br />
går förlorad. I ett framtidsperspektiv där ”tidsbanker” diskuteras skulle det<br />
kunna innebära att löntagarna inte får betalt för sådan tid. Det hade också,<br />
som vi ser det, varit önskvärt att kunna utöka lönegarantin till att omfatta<br />
all sparad semester. Kommittén har dock, trots det stora besparingskravet<br />
på 300 miljoner kronor, samlat sig till ett förslag som innehåller vissa förbättringar<br />
av löneskyddet. Lönegarantin föreslås omfatta även företagsrekonstruktion<br />
utom konkurs, vara knutet till basbeloppet (höjning av taket till<br />
4 basbelopp föreslås) samt att gränsen för den totala omfattningen utsträcks<br />
till åtta månader. Från arbetstagarnas synpunkt anser vi därför att de positiva<br />
sidorna är övervägande.<br />
Med tanke på kommitténs omfattande arbete och ambition att komma<br />
fram till en paketlösning där alla bitar har sin givna plats nöjer vi oss med<br />
att uttrycka vår oro för att förslaget om en halvering av företagshypotekets<br />
värde kan komma att försämra kreditsituationen för små och medelstora<br />
företag.
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 367<br />
Särskilt yttrande av ledamoten Leif Stenberg och<br />
experten Mats Fagerlund<br />
Utredningen har i stora delar av det betänkande som läggs fram lyckats att<br />
presentera väl avvägda förslag som kan förbättra möjligheterna till rekonstruktion<br />
av livskraftiga företag. I frågan om förändringar rörande företagshypoteket<br />
har vi emellertid en annan uppfattning än utredningen av sådan<br />
styrka att vi vill redovisa vår inställning i ett särskilt yttrande.<br />
Utredningens förslag är att företagshypoteket omvandlas till allmän förmånsrätt<br />
som skall gälla i hälften av gäldenärens egendom sedan fordringar<br />
med bättre förmånsrätt fått fullt betalt.<br />
Kommitténs argumentation bygger på målen om ökad likabehandling av<br />
borgenärer i konkurs och att bankerna i större utsträckning skall bli benägna<br />
att medverka i rekonstruktion av företag, och mera aktivt bevaka företag<br />
med betalningssvårigheter.<br />
Dessa mål är i sak eftersträvansvärda, men vår bedömning är att de negativa<br />
effekterna av en halvering av företagshypotekets säkerhetsvärde är så<br />
stora att de inte kan försvaras enbart utifrån ovanstående huvudargument.<br />
Utredningen föreslår vissa utökningar av det underlag i vilken företagshypoteket<br />
gäller. Förmånsrätten för hyror avskaffas och den allmänna förmånsrätten<br />
kommer att gälla i all gäldenärens egendom, d.v.s. även kassaoch<br />
banktillgodohavanden m.m. Dessa förändringar får dock i genomsnitt<br />
inte mer än marginella effekter på utdelningen i konkurs till innehavaren av<br />
en företagsinteckning. Hyresfordringarna står för endast ca 2 % av de totala<br />
fordringarna och företagshypotekshavaren har redan idag ofta kvittningsrätt<br />
i kassa- och banktillgodohavanden. Utvidgningen av underlaget till att omfatta<br />
all gäldenärens egendom förbättrar dock säkerheten om vilket värde<br />
den egendom har som ingår i underlaget för företagshypoteket och förhindrar<br />
samtidigt att gäldenären kan påverka fördelningen mellan olika borgenärer<br />
i en eventuell konkurs.<br />
Företagsinteckningar tas ut till betydande belopp hos små och medelstora<br />
företag. Detta är i och för sig inget bevis på företagsinteckningens kreditskapande<br />
värde, men en indikation på att effekter av förändringar i företagshypoteket<br />
har kapacitet att påverka ett stort antal företag om sådana<br />
samband finns. Flera studier av mindre företags finansiella villkor visar att<br />
bankfinansiering är den vanligaste och viktigaste externa finansieringskällan<br />
för små och medelstora företag. Detta indikerar likaså att effekterna av en<br />
försämring av företagshypotekets säkerhetsvärde kan drabba åtskilliga<br />
mindre företag.
368 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Det går att identifiera ett antal faktorer som alla leder till en sårbarhet<br />
hos små företag av eventuella försämringar i villkoren för deras kapitalförsörjning.<br />
De har lägre soliditet, sämre tillgång till den internationella kapitalmarknaden,<br />
i normalfallet inte tillgång till aktiemarknaden och ofta en<br />
motvilja mot att släppa in andra externa ägare i företaget. Andra kapitalkällor<br />
som skulle kunna kompensera de mindre företagen för en försämrad<br />
kreditförsörjning via bankerna är för de små företagen alltså ofta inte tillgängliga<br />
eller av olika skäl inte lämpliga.<br />
I en kreditgivningssituation är osäkerheten betydande om kredittagarens<br />
återbetalningsförmåga. Osäkerheten i fråga om kreditgivning till mindre<br />
företag är att dessa företag ofta saknar beprövade affärsidéer och tidigare<br />
historik. Överhuvudtaget är ofta de mindre företagens värdering mer osäker<br />
för en extern finansiär än för ägarna själva. Detta förhållande brukar benämnas<br />
med samlingsnamnet asymmetrisk information. Säkerheter i gäldenärens<br />
tillgångar är ett sätt att reducera effekterna av asymmetrisk information<br />
och en försämring av företagshypotekets värde som säkerhet kommer<br />
därför att öka dessa problem. De som då drabbas hårdast är de mindre företagen.<br />
Det är orimligt att tro att bankerna i en kreditgivningssituation inte<br />
skulle väga in säkerhetssituationen. En kreditbedömning av ett företag innehåller<br />
så många osäkerhetsmoment och sträcker sig ofta över så lång tid att<br />
en värdering av säkerhetssituationen är ofrånkomlig. Bankernas möjligheter<br />
att bedöma företagets affärsidé och marknad är ofta små, och att använda<br />
sig av säkerheter är därför mycket ofta en förutsättning för att överhuvudtaget<br />
bevilja krediten.<br />
Det finns också anledning att anta att riskaversionen hos bankerna är<br />
större än hos exempelvis leverantörerna. Bankernas kreditperiod är betydligt<br />
längre än leverantörskrediter och kredit är en normal förutsättning för att<br />
leverantören överhuvudtaget skall få sälja sina produkter eller tjänster. Leverantörens<br />
möjlighet att sälja sin produkt eller tjänst väger oftast i en konkret<br />
affärssituation tyngre än bedömningen av kreditrisken och den längre<br />
kredittiden ökar givetvis också osäkerheten om återbetalningsförmågan hos<br />
gäldenären. I betänkandet finns enligt vår uppfattning en överbetoning av<br />
ofrivilligheten hos leverantörerna. Leverantören har också vissa möjligheter<br />
att begränsa sitt risktagande genom förskott, kontantbetalning, kreditförsäkringar<br />
och stopp av ytterligare leveranser.<br />
De flesta anser att förslaget i denna del kommer att påverka kreditförsörjningen<br />
till små och medelstora företag. Osäkerheten gäller i princip enbart<br />
hur stor denna påverkan blir. Om vi då utgår ifrån att kreditförsörjningen<br />
kommer att begränsas, vilka effekter kommer vi då sannolikt att få?<br />
Företag med möjligheter att ge säkerheter i fast egendom kommer att<br />
kunna få större del av krediterna i och med att deras säkerhets värde relativt<br />
sett stärks. En sådan utveckling är givetvis inte eftersträvansvärd.
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 369<br />
Sannolikt kommer också behovet av säkerheter i privat egendom och<br />
personlig borgen att öka. Ett ökat personligt risktagande kommer att negativt<br />
påverka viljan att starta företag och att växa.<br />
Finansiering med bl.a. leasing och factoring kommer att öka, vilket i sin<br />
tur ökar kostnaderna för företagens finansiering. Sådana finansieringslösningar<br />
är ofta också mer administrativt betungande för företagen. Nystartade<br />
företag och företag med mycket kort historisk lönsamhet kommer med<br />
stor sannolikhet att tillhöra den kategori av företag som drabbas hårdast av<br />
en försämring av företagshypotekets säkerhetsvärde. Vidare finns risken att<br />
kortfristig finansiering kommer att öka när möjligheterna till långsiktig<br />
bankfinansiering försämras. Detta ökar känsligheten för svängningar i likviditet<br />
och efterfrågan, vilket i sin tur ökar risken för konkurs.<br />
Sveriges företagsstruktur talar sitt tydliga språk. Vi behöver fler växande<br />
små företag. Utredningens förslag i den del som berörts i vårt särskilda yttrande<br />
är enligt vår bedömning ett mycket riskabelt steg för att vinna fördelar<br />
för de relativt få som blir aktuella för ett rekonstruktionsförfarande.<br />
Förmånsrättsordningen får inte enbart anpassas till krisdrabbade företag<br />
och deras borgenärer. Den måste i första hand utformas med hänsyn till<br />
behovet av en effektiv kreditgivning till företag i allmänhet.<br />
Utredningen har på ett övertygande sätt visat på nackdelarna med den<br />
nuvarande ordningen, där värdet av företagshypoteket är 100 % av underlaget.<br />
En positiv tanke i utredningens förslag är också att stimulera bankerna<br />
att se mer på företagsidén än på formella säkerheter, minska risken för seriekonkurser<br />
m.m.<br />
Det går dock inte att komma ifrån att både företagsidén och formella<br />
säkerheter kommer att ha stor betydelse även i framtiden för bankernas kreditbeslut.<br />
En sänkning av företagshypotekets värde för kreditgivaren ned till<br />
50 % får en kraftig hävstångseffekt på behovet av eget kapital eller kompletterande<br />
säkerheter. Biverkningar, av den typ som ovan nämnts, kan medföra<br />
att staten totalt sett inte uppnår det sparbeting på 300 MSEK som är<br />
angivet i utredningens direktiv.<br />
Vi anser därför att kommittén borde ha tagit fram ett alternativ som bygger<br />
på en blygsammare minskning av företagshypotekets värde än en sänkning<br />
från 100 % till 50 % av underlaget och ett alternativ där man för fullständighetens<br />
skull i någon mån släppt det ålagda sparbetinget, eftersom<br />
antalet konkurser har minskat kraftigt under den tid kommittén arbetat.
370 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Särskilt yttrande av experterna Lars-Olof Eklöf, Gösta<br />
Fischer, Margit Knutsson och Christer Östlund<br />
Förmånsrättsordningens uppbyggnad påverkar på ett direkt sätt flera viktiga<br />
områden utanför den konkursrättsliga lagstiftningen. Sålunda är t.ex. de<br />
mindre och medelstora företagens möjligheter till krediter beroende av en<br />
väl fungerande lagstiftning för konkurs och rekonstruktion och inte minst<br />
möjligheten för kreditgivaren att få betryggande säkerheter.<br />
Kommittén anför att den enda möjligheten att avskaffa skatteförmånsrätten<br />
och att minska utgifterna i lönegarantisystemet, utan att arbetstagarnas<br />
löneskydd försämras utan helst förbättras är att inskränka betydelsen av<br />
företagshypoteket vid konkurs (avsnitt 7.5.5). Detta konstaterande skall ses<br />
mot bakgrund av det sparkrav som lagts på kommittén och som innebär att<br />
kommitténs förslag skall medföra en årlig besparing för staten med 300<br />
Mkr.<br />
Kommittén är givetvis bunden av sina direktiv, inklusive sparkravet, och<br />
mot bakgrund härav ligger den föreslagna lösningen nära till hands. I så<br />
måtto är vi beredda att biträda förslaget. Vi vill emellertid framhålla att<br />
förslaget såvitt gäller förmånsrätten för företagshypotek kan komma att få<br />
negativa effekter för kreditförsörjningen till framför allt mindre och medelstora<br />
företag, vilket givetvis är olyckligt. Eftersom värdet av kreditgivarnas,<br />
främst bankernas, säkerheter försämras och bankerna ej torde vara beredda<br />
att i nämnvärd grad öka sitt risktagande kommer många kredittagare att<br />
behöva ställa upp med kompletterande säkerheter. Alternativa finansieringsformer,<br />
som t.ex. leasing och factoring, är i den mån de står till buds inte<br />
alltid möjliga att använda på ett ekonomiskt lika rationellt sätt som företagshypoteket.<br />
Sedan lagändringarna trätt i kraft kommer säkerhetsbilden<br />
att bli mer komplicerad även för nya krediter. Det förhållandet att underlaget<br />
för företagshypoteket breddas, i förening med de administrativa förenklingar<br />
av förfarandet som förslaget kan antas leda till, motverkar visserligen<br />
den negativa effekten av "hälftendelningen" men uppväger den inte helt.<br />
De för kredittagarna negativa effekterna torde bli särskilt kännbara i<br />
konjunkturer som präglas av knapphet på kapital, såsom var fallet exempelvis<br />
under den första hälften av 1990-talet (jfr Bergström-Sundgrens rapport,<br />
bilaga 6).<br />
Trots de anförda betänkligheterna mot förslaget, betänkligheter som dock<br />
främst gäller utformningen av direktiven, är det vår uppfattning att förslaget<br />
är väl genomarbetat och har stora förtjänster. Exempelvis har de vetenskapliga<br />
rapporter som initierats av kommittén och som refereras i betänkandet<br />
verksamt bidragit till belysningen av problemområdet. Vidare bör framhål-
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 371<br />
las att ett av syftena med förslaget är att uppnå en större likformighet mellan<br />
konkurs och företagsrekonstruktion, d.v.s. att förutsättningarna för att<br />
genomföra lyckade rekonstruktioner utom konkurs skall förbättras. Förslaget<br />
innebär att ett steg tagits i den riktningen vilket bör kunna leda till att<br />
fler företag rekonstrueras genom företagsrekonstruktion. Vi vill samtidigt<br />
understryka att direktiven har framtvingat en paketlösning där de enskilda<br />
delarna i förslaget − företagshypoteket, löneförmånsrätten, skatteförmånsrätten<br />
− enligt vår uppfattning inte i någon betydande grad kan rubbas utan<br />
att detta får allvarliga konsekvenser för helheten.<br />
Vi kan till sist inte underlåta att framhålla att önskvärdheten av att statsmakterna<br />
genom olika åtgärder förbättrar förutsättningarna för de mindre<br />
och medelstora företagen att utvecklas numera alltid framhålls i den politiska<br />
debatten. Det uppställda sparkravet verkar dock snarast i motsatt riktning.<br />
Det hade varit att föredra att direktiven hade utformats förbehållslöst<br />
på denna punkt.
372 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Särskilt yttrande av experterna Erik Danhard och<br />
Ingemar Hamskär<br />
Allmänt<br />
Förmånsrättslagen styr fördelningen av gäldenärens tillgångar mellan konkursborgenärerna.<br />
Reglerna bör enligt vår mening vara långsiktigt stabila<br />
och gynna såväl företagsamhetens tillväxt som att ge utsatta grupper ett<br />
rimligt skydd. Att just lönefordringar skall vara förmånsberättigade är en<br />
princip som upprätthållits sedan lång tid tillbaka. När löneförmånsrätten<br />
senast försämrades år 1974 förbättrades lönegarantin för arbetstagare avsevärt.<br />
Därefter har lönegarantin försämrats till dagens nivåer utan att löneförmånsrätten<br />
i motsvarande mån förbättrats.<br />
Kommitténs direktiv betonar tydligt att arbetstagarnas ställning i konkurser<br />
ska stärkas. Skälen för att arbetstagarnas fordringar ska vara skyddade<br />
av förmånsrätt framgår delvis av betänkandet. Till de skäl som där<br />
angivits kan läggas att arbetstagaren ställer hela sin kompetens till arbetsgivarens<br />
förfogande. Varje handgrepp, idé, förslag och t o m patenterbar uppfinning<br />
tillhör arbetsgivaren. Några möjligheter för arbetstagaren att så att<br />
säga säkra betalning ens för sin tankemöda finns inte inom ramen för det<br />
gällande systemet. Arbetstagaren är hänvisad till att låta arbetsgivaren utnyttja<br />
hans arbetskraft och tankemöda och kan endast i efterhand framställa<br />
krav på ersättning.<br />
Från löntagarhåll har därför förväntningarna varit stora på att löneskyddet<br />
nu avsevärt skulle förbättras.<br />
Kommitténs förslag<br />
Vi delar, som framgår under rubriken "Förmånsrätt med produktiv lön",<br />
kommitténs överväganden i vissa avseenden. Vi menar att det saknas sakliga<br />
skäl för en skatteförmånsrätt och att denna därför bör tas bort. Vi är<br />
också av den uppfattningen att företagshypoteket kan inskränkas, utan att<br />
detta ska innebära några allvarligare inskränkningar i företagens kapitalförsörjning.<br />
Vår största principiella invändning tar sikte på kommitténs förslag att<br />
borgenärerna i enlighet med den sk likhetsprincipen ska likställas i så stor<br />
omfattning som möjligt. Detta synsätt har sin grund i att rekonstruktioner<br />
utom konkurs ska gynnas och att löntagarna är det stora hindret mot att<br />
sådana kommer till stånd.
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 373<br />
Vi delar uppfattningen att rekonstruktioner utom konkurs bör underlättas.<br />
Vi konstaterar att de borgenärer som för närvarande är oprioriterade skulle<br />
få en mycket liten utdelning med kommitténs förslag. Dessutom innebär<br />
förslaget stora hanteringskostnader i konkursen. Vi är vidare tveksamma till<br />
slutsatsen att rekonstruktioner utom konkurs kommer att öka med förslaget<br />
mot bakgrund av hur företagsrekonstruktionslagen är utformad. Förfarandet<br />
är otympligt och dyrbart. Av dessa skäl kommer det aldrig att få någon omfattning<br />
för små och medelstora företag. Vidare ligger bestämmanderätten<br />
under rekonstruktionen i det stora hela kvar på den företagsledning som<br />
varit delaktig i det faktum att en företagsrekonstruktion behövde inledas.<br />
Detta begränsar i praktiken möjligheterna till lyckade rekonstruktioner även<br />
beträffande övriga företag.<br />
Vi kan inte i något avseende instämma i synpunkten att löneborgenärerna<br />
skulle vara det stora hindret för lyckade rekonstruktioner. Tvärtom torde det<br />
vara så att en rekonstruktion inte kan lyckas om inte arbetstagarna deltar i<br />
den med kraft och engagemang. I samma stund som skyddet för lönen försämras,<br />
i samma stund minskar särskilt nyckelpersonernas engagemang och<br />
tilltro till företaget. En förutsättning för en rekonstruktion är därför att det i<br />
bakgrunden finns ett betryggande löneskydd.<br />
I linje med synen på löneborgenärerna som ett hinder har kommitténs<br />
överväganden en alltför stark betoning på lönegarantins konkurrenssnedvridande<br />
funktioner. I det praktiska rättslivet är det inte så att lönegarantin<br />
i märkbar omfattning påverkar konkurrensen. Först om det som i massmedia<br />
kallats handel med lönegaranti kommer i tillämpning blir konkurrenssnedvridningen<br />
ett problem. Handel med lönegaranti ska enligt konkursförvaltarkollegierna<br />
inte få förekomma. Staten har också en särskild myndighet,<br />
TSM, med uppgift bl a att bevaka att så inte sker. Det finns alltså inte<br />
skäl att på det sätt kommittén gjort markera konkurrenssnedvridningen;<br />
särskilt inte med beaktande av den stora sociala roll lönegarantin spelar.<br />
Reglerna bör vidare vara stabila över tiden. Vi motsätter oss därför att<br />
kopplingen mellan förmånsrätten och lönegarantin upphör i vissa delar.<br />
Utan den kopplingen skulle lätt garantin få en rent socialrättslig karaktär<br />
och vi ser framför oss risken för en urholkning av principen om en garanti<br />
för lönen.<br />
När det gäller förslaget att utöka lönegarantin till företagsrekonstruktion<br />
torde det förhålla sig så att en del av lönegarantin därmed skulle utgöra<br />
ett direkt stöd till företaget; nämligen den andel av lönefordringarna för vilken<br />
gäller att statens regressrätt kan ackorderas bort. I övriga delar utgör<br />
lönegarantin ett rådrumsstöd för företaget. Principiellt är det givetvis felaktigt<br />
att en socialt betingad ersättning blir ett företagsstöd. Kort sagt; det är<br />
inte acceptabelt att ett företagsstöd inkräktar på det lilla utrymme som står<br />
till buds för enskilda arbetstagare. Till detta kommer att den enskilde ar-
374 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
betstagaren tämligen oförberedd kan komma att bli helt utan ersättning om<br />
rekonstruktionen övergår i en konkurs, som en följd av avräkningsreglerna.<br />
Förslaget om att låta lönegarantin även omfatta företagsrekonstruktion som<br />
"en del av en paketlösning" kan därför inte godtas av oss.<br />
Företag som genomgår kriser behöver trygga arbetstagare för att kunna<br />
rekonstrueras. Vid konkurs bör ytterst − om ingen utdelning sker på löneförmånsrätten<br />
− samhället garantera ett grundläggande skydd för intjänad<br />
lön, uppsägningslön och semester. Detta sociala skydd är berättigat och kan<br />
i kraft härav aldrig sägas utgöra något avgörande hinder mot rekonstruktioner<br />
av företag. Lönegarantins sociala betydelse har inte klingat av som en<br />
följd av rätten till a-kassa och socialtjänst. Enligt vår uppfattning uppnår<br />
inte kommitténs förslag den erforderliga skyddsnivån. Vi återkommer under<br />
rubriken detaljsynpunkter till i vilka avseenden löneskyddet är otillräckligt.<br />
Konsekvenser för arbetsmarknaden<br />
En allvarlig följd av kommitténs förslag är dess konsekvenser för turordningsreglerna<br />
vid uppsägningar. Enligt kommitténs förslag ska konkursförvaltarens<br />
val av vilka som ska få arbeta kvar för konkursboets räkning få<br />
ske utan beaktande av turordningsreglerna i LAS.<br />
Kommittén lanserar ett arbetsgivarbegrepp som närmast framstår som en<br />
kringgående-konstruktion. Konkursboet ska betala lön och ha rätt att utnyttja<br />
arbetstagarens arbetskraft; i formell mening ska arbetstagaren dock<br />
alltjämt anses vara anställd av konkursgäldenären. En naturlig och mer näraliggande<br />
slutsats vore givetvis att konkursboet ska ses som arbetsgivare,<br />
vilken träffar ett avtal om konkursanställning med arbetstagaren. För sådana<br />
nyanställningar skulle konkursboet givetvis, som alla andra arbetsgivare,<br />
vara bundet av regleringen i LAS.<br />
En följd av kommitténs synsätt är att de som kommer ifråga för återanställning<br />
hos en förvärvare, är de som konkursförvaltaren, eller i praktiken<br />
konkursgäldenären, valt ut för arbete i konkursboet. Om verksamheten bedrivits<br />
under en längre avvecklingstid finns det en uppenbar risk att endast<br />
de som arbetat åt konkursboet har tillräckliga kvalifikationer enligt 25 §<br />
LAS för arbete hos förvärvaren. Denna konsekvens påverkar i sin tur mer<br />
allmänt förhållandena på arbetsmarknaden. De förhandlande parterna på<br />
företagen är medvetna om att i händelse av konkurs, kommer endast de i<br />
fråga för nytt arbete hos en förvärvare som i praktiken företaget väljer ut<br />
för arbete hos konkursboet. Förslaget förskjuter balanspunkten mellan de<br />
förhandlande parterna och påverkar därmed förhållandena även på företag<br />
på helt andra orter, vid helt andra tillfällen; inte bara där en konkurs faktiskt<br />
inträtt. Invändningen från kommitténs sida att förslaget inte innebär någon<br />
förändring av gällande rätt är visserligen formellt korrekt. Kommitténs för-
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 375<br />
slag med ett massaansvar för lönerna innebär dock i praktiken något helt<br />
nytt. Partsbytet blir accentuerat och motiverar att turordningsreglerna blir<br />
tillämpliga.<br />
Vi återkommer under rubriken detaljsynpunkter med andra konsekvenser<br />
för arbetsmarknaden, som följer av kommitténs förslag.<br />
Förmånsrätt med produktiv lön<br />
Vi har under arbetet i kommittén lagt fram ett förslag som vi anser tillgodoser<br />
kraven på en ändamålsenlig fömånsrättsordning. I likhet med Insolvensutredningens<br />
betänkande (SOU 1992:113) föreslår vi en förstärkt förmånsrätt<br />
för vissa lönefordringar, s k produktiv lön. I vårt förslag har vi<br />
valt en strikt avgränsning av förmånsrätten för produktiv lön. Om den produktiva<br />
lönen skulle vara mycket omfattande skulle denna kunna verka<br />
hämmande på kreditgivningen och därmed sysselsättningen och tillväxten.<br />
Vårt förslag skulle gagna rekonstruktioner i det att företagshypotekshavarnas<br />
förmånsrätt skulle sättas ned genom att den produktiva lönen skulle<br />
få bättre rätt. Enligt vår uppfattning är bankerna med sin idag mycket starka<br />
förmånsrätt de som är de största hindret mot rekonstruktion utanför konkurs<br />
− inte löntagarna vars största angelägenhet är framtiden och sitt arbete.<br />
Detta gäller med särskild tyngd på orter med svag arbetsmarknad. Vidare<br />
skulle vårt förslag innefatta ett heltäckande löneskydd. Förslaget är, trots<br />
sparbetinget, i huvudsak finansierat. Produktiv lön förstärker nämligen det<br />
statsfinansiella läget eftersom lönegarantin inte skulle behöva tas i anspråk i<br />
lika stor utsträckning i tillgångskonkurser. Kreditgivare får heller inte något<br />
bistånd från staten, i form av lönegarantisubvention, för den del av produktionen<br />
som utförs alldeles före och efter konkursutbrottet. Vårt förslag innebär<br />
att den produktion som utförs i samband med konkursutbrottet tillfaller<br />
dem som i första hand arbetat upp tillgångarna ifråga d v s arbetstagarna.<br />
Detaljsynpunkter<br />
När det gäller kommitténs utformning av löneskyddet har vi några detaljsynpunkter<br />
som vi anser värda att betona.<br />
Enligt nuvarande reglering ska arbetstagaren ansöka om arbetsgivarens<br />
försättande i konkurs inom viss tid från det lönen förföll till betalning. Vi<br />
motsätter oss att tidsgränsen för att ansöka om konkurs istället ska beräknas<br />
från när lönen tjänades in. Generellt sett innebär en sådan regel en<br />
förkortning av de redan snålt tilltagna tidsgränser som gäller för lönegarantin.<br />
Regeln kan också tänkas motverka de arbetstidsavtal som parterna på<br />
arbetsmarknaden står i begrepp att träffa. Regeln kan inte bara försvåra<br />
utan t o m omintetgöra att sådana flexibla avtal kommer till stånd. Det gäl-
376 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
ler särskilt avtal som bygger på att överskjutande timmar kan samlas i s.k.<br />
arbetstidsbankar.<br />
När det gäller avräkning i konkurs av lönegaranti som uppburits under<br />
en företagsrekonstruktion, finns det skäl att påpeka att EG-direktivet föreskriver<br />
att en arbetstagare har en ovillkorlig rätt till lön avseende viss tid<br />
före en konkursansökan. Avräkningsregeln får sålunda, enligt EG-direktivet<br />
och enligt det begränsningsalternativ som synes ha valts, inte innebära att<br />
arbetstagaren går miste om lön omedelbart före konkursutbrottet. På liknande<br />
sätt uppfyller den föreslagna regleringen inte EG-direktivet såvitt<br />
gäller lönefordringar som är äldre än tre månader före konkursutbrottet och<br />
som avser slutlön, d v s lön för de tre sista månaderna av anställningsavtalet.<br />
Lönegarantilagen bör därför kompletteras med en EG-ventil som tydliggör<br />
att lönegarantin omfattar även dessa situationer.<br />
Regeln att ansökan om konkurs ska ha inkommit till tingsrätten inom två<br />
månader från tvisteslut, är ytterst ohanterlig. Regeln försvårar förlikningsöverenskommelser<br />
och är konkursdrivande. Ur ett arbetsmarknadsperspektiv<br />
är det viktigt att tvister kan lösas i enighet. En sådan ordning befrämjar<br />
en god stämning på arbetsplatsen och motverkar därmed uppkomsten av<br />
tvister. Den föreslagna regeln gör det i princip omöjligt att träffa en överenskommelse<br />
som innehåller en avbetalningsplan. Under alla förhållanden<br />
bör även denna regel kompletteras med en ventil motsvarande den i paragrafens<br />
första stycke. Det bör vidare införas en regel av innebörd att i händelse<br />
av att tvisten avslutats genom dom, räknas tidsgränsen från när kronofogdemyndigheten<br />
redovisat till löneborgenären att det saknas utmätningsbara<br />
tillgångar för täckande av utmätningsfordran.<br />
En rätt till lönegaranti för sparad semester bör införas. Lagstiftaren har<br />
framhållit att det är socialt angeläget att en arbetstagare, som i övrigt är helt<br />
bunden till en arbetsgivare och som saknar möjligheter att själv styra sin<br />
fritid, i vart fall fritt ska kunna förfoga över en vecka om året. Det är socialt<br />
oacceptabelt att endast arbetstagare hos stat och kommun vågar utnyttja<br />
möjligheten att spara semester.<br />
När det gäller det nya förslaget om ett tak för de förmånsberättigade<br />
lönefordringarna är vi emot att ett sådant anges som ett generellt beloppstak.<br />
Det kan förhålla sig så att en arbetstagare har krav av många olika<br />
typer och att dessa sammantaget kan uppgå till avsevärda belopp. Det kan<br />
exempelvis gälla en felaktigt avskedad arbetstagare som har krav på ekonomiskt<br />
skadestånd samt dessutom stora semesterlönefordringar och intjänad<br />
provisionslön. Bara det faktumet att den totala fordringen är betydande,<br />
innebär inte att den inte är socialt berättigad. Det exempel som anges i texten<br />
förefaller kunna få sin lösning genom allmänna skrivningar om att för-
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 377<br />
månsrätten omfattar fordringar som inte på ett påtagligt sätt avviker från<br />
lön i normala inkomstlägen.<br />
När det gäller taket för lönegarantin välkomnar vi att det nu görs basbeloppsanknutet.<br />
Däremot anser vi att fyra basbelopp är för lågt. Regler av<br />
den här typen riskerar att bli kontraproduktiva för verksamheten genom att<br />
nyckelpersoner flyr företag med tillfälliga formsvackor. Taket bör vara<br />
minst sex basbelopp.<br />
Avslutande synpunkter<br />
Vi är ense med kommittén om att Sverige inte bör ratificera ILO:s konvention<br />
nr 173 i dess nuvarande utformning. En ratificering förutsätter enligt<br />
vår bedömning att avgångsvederlag fullt ut görs förmånsberättigade. Med<br />
hänsyn till de ekonomiska ramar som givits kommittén framstår inte en sådan<br />
reform som den mest angelägna. Vi kommer istället via våra fackliga<br />
organisationer att verka för att tolkningen av konventionen ändras så att<br />
ratifikationshindret faller bort.<br />
Slutligen har vi konstaterat att en svårighet för oss att vinna gehör för<br />
våra synpunkter har varit det sparbeting på lönegarantin om 300 miljoner<br />
som regeringen i ett tilläggsdirektiv ålagt kommittén. Vi noterar med tillfredsställelse<br />
att vi är ense med kommittén att det sparbetinget är svårförståeligt.<br />
Systemet med intäkter och utgifter för lönegarantin är idag i balans<br />
och går trendmässigt med överskott. Det saknas alltså inte ekonomiskt utrymme<br />
för de reformer på löneskyddets område som vi föreslår.
378 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
Särskilt yttrande av experten Elisabet Fura-Sandström<br />
och sakkunnige Stefan Lindskog<br />
Med de utredningsförutsättningar som har förelegat anser vi att den förmånsrättsordning<br />
som kommittén föreslår är genomtänkt och välavvägd.<br />
Detta hindrar inte att vi anser oss böra framföra en principiell synpunkt.<br />
Som kommittén har fastslagit bör den grundläggande fördelningsprincipen<br />
mellan borgenärerna vara pari passu, dvs att lika utdelning skall utgå<br />
på alla fordringar. Från denna likställighetsprincip bör göras undantag endast<br />
om övertygande skäl föreligger för detta.<br />
Enligt det framlagda förslaget kommer i viss utsträckning lönefordring att<br />
vara förenad med förmånsrätt. Så ock fordring avseende regress för utbetalning<br />
under lönegarantin.<br />
Att en anställd kan ha behov av skydd för sina lönefordringar är oomtvistligt.<br />
Det säger emellertid inget om vem som skall bära kostnaden för<br />
skyddet.<br />
De ifrågavarande förmånsrätterna innebär att kostnaden för det sociala<br />
skyddet i hög grad belastar konkursboet och därmed övriga borgenärer.<br />
Detta är efter vår uppfattning inte motiverat. Konkursborgenärerna lider<br />
skada redan till följd av konkursen. Det sociala skyddet måste vara en samhällelig<br />
uppgift att tillgodose. Så kan ske genom en försäkringslösning (jfr<br />
motion L 313 av Rolf Dahlberg m.fl. behandlad i lagutskottets betänkande<br />
1996/97:LU19). Det kan också ske inom ramen för det nuvarande lönegarantisystemet<br />
genom att förmånsrätten för lönegarantiregressen avskaffas.<br />
Vår inställning kan således sammanfattas sålunda att vi anser att kostnaden<br />
för det sociala skydd som en löntagare kan anses böra ha med avseende<br />
på sina lönefordringar i konkursen inte skall bäras av konkursborgenärerna.<br />
I stället skall kostnaden bäras av skattebetalarna genom staten eller finansieras<br />
genom en försäkringslösning. Därav följer att varken lönefordringar<br />
eller lönegarantiregresskrav skall vara förenade med förmånsrätt.
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 379<br />
Särskilt yttrande av sakkunnige Clas Bergström<br />
Hur skall morgondagens förmånsrättsordning se ut? Förmånsrättsordningen<br />
inverkar på beslut som företaget, borgenärerna eller konkursförvaltningen<br />
gör vid en konkurs eller vid en företagsrekonstruktion. Det är emellertid inte<br />
endast den lilla minoriteten av krisdrabbade företag som påverkas av förmånsrättslagstiftningen.<br />
Eftersom förmånsrätten avgör värdet på olika säkerheter<br />
som används vid kreditgivning spelar lagstiftningen även en fundamental<br />
roll för kreditförsörjningen till företag i allmänhet.<br />
Min ståndpunkt – vilken även delas av direktiven till den svenska utredningen<br />
− är att en reform av förmånsrätten inte får försämra kreditmarknadens<br />
funktionssätt. Förmånsrätten bör utformas på ett sätt som ger företag<br />
tillgång till en långsiktig och stabil finansiering. En sådan ordning kommer<br />
alla företagets olika intressenter till godo. Min huvudsakliga invändning mot<br />
utredningens förslag är att en försvagning av företagshypotekets kreditvärde<br />
kommer att försämra förutsättningarna för en långsiktig och stabil finansiering<br />
av små och medelstora företag.<br />
I en idealiserad ekonomi kommer alla företag med lönsamma projekt att<br />
erhålla finansiering oberoende av hur goda säkerheter som erbjuds. Låneräntan<br />
kommer att anpassas efter verksamhetens risk. I praktiken kommer<br />
emellertid vissa företag att få problem med att erhålla långsiktig finansiering<br />
för lönsamma projekt till en rimlig kostnad. En förklaring till detta är<br />
att informationsproblem föreligger mellan låntagaren och långivaren. Kreditgivare<br />
har i allmänhet mindre information om verksamhetens framtida<br />
vinstutveckling och om risknivån jämfört med vad låntagaren har. Detta<br />
informationsproblem är som störst för de kreditgivare (banker) som ger<br />
långfristiga krediter. Dessa kreditgivare måste i sin kreditbedömning ha en<br />
långsiktig syn på kredittagarens förhållanden. Det räcker inte att studera<br />
kredittagarens aktuella ekonomiska styrka och sättet att sköta sina betalningar<br />
under den senaste tiden. Det är också nödvändigt att skåda in i framtiden<br />
och söka bedöma kredittagarens möjligheter att betala igen lånen. Det<br />
är särskilt svårt att underbygga beslutet om långfristiga krediter till små och<br />
medelstora företag eftersom dessa företag har en begränsad historik. Om en<br />
långivaren är bristfälligt informerad om ett företags risk kan räntan inte<br />
anpassas efter risken för det specifika företaget utan man är tvungen att<br />
debitera ett risktillägg som motsvarar t ex risken i branschen överlag. En<br />
högre ränta på lånet kan emellertid leda till att låntagaren tar större risker.<br />
En högre ränta påverkar också urvalet av företag som söker kredit. Om<br />
banken kräver en hög ränta kommer de företag som söker kredit överlag att<br />
ha en mer riskfylld verksamhetsinriktning. Relativt riskfria företag eller
380 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
projekt är inte lönsamma att finansiera till denna ränta. Under dessa omständigheter<br />
kan banken välja att avstå från att ge kredit och vissa företag<br />
kommer att få problem med att erhålla finansiering. Tillgången på kredit<br />
blir ransonerad.<br />
Om banken emellertid tar säkerhet i form av olika tillgångar reduceras<br />
problemet med asymmetrisk information vad gäller företagets framtida vinstutveckling<br />
och risknivå. På motsvarande sätt leder ett försvagat företagshypotek<br />
till att problemen med asymmetrisk information försvåras och kan<br />
således leda till att banker hellre avstår från att bevilja krediter.<br />
Man kan få en uppfattning om ifrågavarande risk genom att räkna fram<br />
det risktillägg på låneräntan som en riskneutral långivare borde erhålla på<br />
ett års lån. Antag för enkelhet skull att en kreditgivare kräver en förväntad<br />
avkastning som motsvarar den riskfria räntan, r och att en långivare vid en<br />
eventuell konkurs återfår en andel γ av det nominella beloppet vid lånets<br />
slutdag. Ett högt γ kan naturligtvis vara ett resultat av att långivaren har<br />
tillförsäkrat sig säkerhet i fast eller lös egendom. Om R betecknar räntan på<br />
en riskfylld kredit innebär det ovan antagna avkastningskravet att riskpremien,<br />
R - r uppgår till<br />
1 + r<br />
R − r = − ( 1 + r)<br />
1− p(<br />
1−<br />
γ )<br />
För att illustrera formeln numeriskt antar vi att den riskfria räntan är 5%<br />
och att konkurssannolikheten uppgår till 0,15. Om man studerar UCs riskklassificeringssystem<br />
finner man att en mycket stor andel av de små och<br />
medelstora företagen är placerad i Riskklass 2, dvs de har en risk mellan<br />
10-25 % att gå i konkurs, träda i likvidation, inleda ackord eller ställa in<br />
betalningarna 1 . För att illustrera värdet av kreditsäkerheter låter vi värdet<br />
på återvinningsgraden γ varierar mellan 0 och 0,80. Nedanstående tabell<br />
visar riskpremien vid alternativa γ:<br />
γ R-r<br />
0,00 18,53<br />
0,50 8,51<br />
0,80 3,25<br />
_______________<br />
1 UC är idag Sveriges ledande kreditupplysningsföretag. UC-information används<br />
varje år som underlag till mer än 4 miljoner affärs- och kreditbeslut som fattas på<br />
företag, banker och finansbolag. UC erbjuder bland annat information om företag<br />
och privatpersoner för kreditbedömning av kunder och potentiella affärsförbindelser<br />
samt kvalificerade ekonomiska bedömningar. UCs system för att bedöma<br />
kreditrisker i företagssektorn används av Riksbanken för att analysera företagssektorns<br />
betalningsförmåga.
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 381<br />
Ju mer omfattande kreditsäkerheten är, desto lägre blir lånekostnaden för<br />
kredittagaren. Som framgår av tabellen skulle en bank behöva erhålla ett<br />
risktillägg på 18,53 % vid en kreditförmedling utan säkerhet. Min bedömning<br />
är att en bank i en sådan situation väljer att avstå från att ge kredit<br />
istället för att låna ut och debitera ett risktillägg på 18,53 % för att täcka en<br />
förväntad kreditförlust.<br />
Här gör utredningen ett felslut eftersom man inte skiljer på återbetalningsförmåga<br />
och risker. Mer än fyrtio procent av de företag som är yngre<br />
än 3 år har en konkursrisk i UCs riskklassificeringssystem som är i storleksordningen<br />
15%. Flertalet av dessa små och medelstora företag bör naturligtvis<br />
ha en långsiktig och stabil finansiering. De kan ha god återbetalningsförmåga<br />
men är inplacerade i en hög riskklass eftersom de inte har<br />
någon nämnvärd historik. Det är därför viktigt att skilja på ett företags<br />
eller ett projekts återbetalningsförmåga (lönsamhet) och dess risk. Det<br />
föreligger inte någon som helst motsättning mellan att pröva återbetalningsförmågan<br />
och begära betryggande säkerhet.<br />
Det framgår av utredningens undersökningar att företagsinteckning tas ut<br />
till betydande belopp hos små och medelstora företag. Jag menar att resonemanget<br />
ovan visar att kreditsäkerhet är en förutsättning för att ett företag<br />
skall erhålla en långsiktig stabil finansiering. Utredningen är inte lika villig<br />
att dra den slutsatsen. Tvärtom konstaterar utredningen utan någon närmare<br />
motivering att “man inte utan vidare kan dra slutsatsen att företagshypotek i<br />
samma utsträckning har varit nödvändig för krediten.“<br />
De medel som skulle ha utlånats med företagshypotek som säkerhet<br />
kommer vid en försämring av företagshypoteket att kanaliseras på andra<br />
sätt till olika investeringsobjekt. Vilka kanaler medlen kommer att ta är inte<br />
alldeles lätt att bedöma, men potentiellt kommer leasing- och factoringaktiviteten,<br />
belåningsgraden av pant och inteckningar och finansieringen med<br />
eget kapital att öka. Teorin om kreditransonering vid asymmetrisk information<br />
talar för att det i första hand är små eller medelstora företag som kommer<br />
att beröras vid en försämring av företagshypoteket. Krediter kommer i<br />
större utsträckning att kanaliseras till större och väletablerade företag och<br />
till företag som har en tillgångsmassa som ger en bättre realsäkerhet för<br />
krediter (fastigheter och andra panträtter i fast egendom). Eftersom andra<br />
kreditgivares position förbättras i motsvarande grad kan följden av ett svagare<br />
företagshypotek också bli att leverantörer oftare, och till något förmånligare<br />
villkor, säljer på kredit åt riskfyllda företag. Men sådana eventuellt<br />
utökade handelskrediter kompenserar inte för bortfallet i den långfristiga<br />
finansieringen.<br />
Medan min bedömning således är att ett försvagat företagshypotek kan<br />
leda till en ineffektiv kreditgivning konstaterar utredningen istället:<br />
“Företagshypoteket torde också leda till att bankkrediter i viss mån styrs till
382 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
fel företag, nämligen inte till dem som har de bästa lönsamhetsutsikterna<br />
utan till dem som kan erbjuda större realsäkerhet. Härigenom torde tillverknings-<br />
och handelsföretag gynnas framför utvecklingsbolag och tjänsteföretag.”<br />
Så vitt jag kan bedöma finns det ingenting i utredningsmaterialet som<br />
stödjer denna tes. Tvärtom har vi pekat på att det inte föreligger något motsatsförhållande<br />
mellan en noggrann kreditprövning och att begära kreditsäkerheter.<br />
I en bilaga till utredningen (bilaga 6) har jag tillsammans med Stefan<br />
Sundgren illustrerat att förmånsrättsordningen har ytterligare effekter på<br />
företagets kapitalförsörjning; förmånsrätt för nya lån kan vara en förutsättning<br />
för att erhålla ny finansiering till lönsamma projekt men det finns också<br />
situationer där förmånsrätt för nya lån kan innebära att företag erhåller<br />
finansiering till projekt som inte är lönsamma.<br />
Vi har också visat att olikheter mellan olika borgenärer vad gäller förmånsrätt<br />
har en potentiell negativ inverkan på konkursrealisationen och på<br />
företagsrekonstruktioner.<br />
Ekonomisk analys visar således att det finns såväl för- som nackdelar<br />
med att ge prioritet till fordringar med kreditsäkerhet. Det är inte problemfritt<br />
att väga samman fördelar och nackdelar med kreditsäkerheter, framförallt<br />
för att fördelarna och nackdelarna kan vara branschspecifika och även<br />
skilja sig i olika faser för ett och samma företag. En finansieringsstruktur<br />
som t ex hämmar möjligheterna att rekonstruera ett företag kan vara kostsam<br />
för företag i vissa utvecklingsfaser inom vissa branscher, medan kostnaden<br />
är negligerbar för andra företag. Svårigheten att finna det “rätta“<br />
regelverket är uppenbar. Det är lagstiftarens dilemma.<br />
Innebär detta att området är för mångfacetterat för att en effektiv lagstiftning<br />
skall kunna utformas? Är varje form av regelverk lika effektiv?<br />
Naturligtvis inte. Ett allmänt resultat i finansiell ekonomi är att ju mer variationsrik<br />
menyn för placeringsalternativ är desto effektivare kanaliseras<br />
kapitalet. Ett mål med förmånsrätten bör vara att ge enskilda företag kontraktsalternativ<br />
så att de kan utnyttja de säkerheter som är lämpliga för<br />
dem. En självklar utgångspunkt för kontraktsteorin är effektivitet. Om parterna<br />
ingår avtal om att lånekapital skall ställas till förfogande, och en variationsrik<br />
meny av säkerheter ställs tillbuds, kommer parterna att utforma<br />
effektiva avtal.<br />
Den kontraktsteoretiska ansatsen leder till följande slutsats vad gäller<br />
behovet av lagstiftning på förmånsrättens område: i avsaknad av kontraktsimperfektioner<br />
finns det inget behov av tvingande lagstiftning som urholkar<br />
värdet av företagshypoteket. Parterna kommer på egen hand att formulera<br />
effektiva kreditavtal med varierande grad av säkerhet i företagshypotek.
SOU <strong>1999</strong>:1 Särskilda yttranden 383<br />
Den avgörande skillnaden mellan kontraktsteorin och den traditionella<br />
rättsvetenskapliga synen på förmånsrätten är att den förra betonar att det är<br />
den som vänder sig till kapitalmarknaden och söker kapital som får bära<br />
kostnaden för de olika informations- och övervakningsproblem som då kan<br />
uppkomma. Så vitt jag kan förstå föreligger det inte någon motsättning<br />
mellan privata incitament och samhällsekonomiska intressen vid valet av de<br />
regler som skall gälla vid företagets anskaffning av kredit. Gäldenären har<br />
incitament att tillgodose borgenärernas skyddsintresse, tillhandahålla den<br />
information som efterfrågas och utnyttja sin egendom som kreditunderlag på<br />
ett effektivt sätt. I den mån han inte lyckas med detta och i stället erbjuder<br />
kreditgivarna säkerheter som fördyrar övervakningskostnaderna och skapar<br />
intressekonflikter i samband med potentiella framtida konkursrealisationer<br />
eller rekonstruktionsförfaranden erhåller gäldenären en högre kapitalkostnad.<br />
Om en gäldenär till exempel utnyttjar företagshypotek på ett sådant sätt<br />
att borgenärer med de lägsta övervakningskostnaderna fråntas incitament att<br />
övervaka företaget, eller ger kreditsäkerheter som ger incitament att försätta<br />
företag i konkurs trots att värdet vid en rekonstruktion skulle vara högre,<br />
kommer företagets totala kapitalkostnad att vara högre. Eftersom företag<br />
vill minimera kapitalkostnad kommer man att utnyttja företagshypotek på<br />
ett sådant sätt som är förenligt med denna målsättning. I vissa situationer<br />
kan det vara ändamålsenligt att skriva in nollklausuler i lånekontrakt där<br />
man förbinder sig att inte i framtiden låna med företagshypotek som säkerhet,<br />
i andra situationer är det kanske optimalt att reducera värdet i den intecknade<br />
egendomen till kanske 50 procent. Slutligen kan det finnas situationer<br />
då ett företagshypotek där säkerheten utgör det fulla värdet av den<br />
intecknade egendomen är att föredra.<br />
En reform på området bör ha siktet inställt på att ge företag och långivare<br />
en variationsrik meny av kontraktsalternativ. En tvingande urholkning av<br />
företagshypoteket skulle vara en reform i motsatt riktning.<br />
Rättsvetenskapen har av hävd sett som sin huvuduppgift att analysera<br />
och förklara innehållet i lagstiftning och regleringar. Formella analytiska<br />
redskap, för att exempelvis förutsäga hur effektivt en föreslagen lagstiftningsprodukt<br />
kommer att fungera som fördelning av rättigheter och skyldigheter,<br />
används inte så ofta i den rättsvetenskapliga analysen. Ekonomisk<br />
vetenskap är däremot i besittning av analytiska och formella redskap som<br />
visserligen inte kan avslöja de exakta ekonomiska effekterna av normer,<br />
men som likafullt kan nå långt i den riktningen.<br />
Att kombinera ekonomi och juridik är långt ifrån oproblematiskt. För att<br />
ekonomisk analys av rättsliga problem skall bli framgångsrik krävs att<br />
rättsfrågor formuleras på ett adekvat sätt. I så måtto är rättsvetenskaplig<br />
analys omistlig. Ofta förtas värdet av ekonomisk analys just av bristen på
384 Särskilda yttranden SOU <strong>1999</strong>:1<br />
klarhet ifråga om de rättsliga utgångspunkterna och deras innebörd. Att<br />
beroendet mellan ekonomi och rättsvetenskap är ömsesidigt framgår således<br />
av att ekonomer sällan kan uppnå tillfredsställande analytisk precision utan<br />
att integrera rättsvetenskaplig analys. Rättsvetenskapen löper alltså å sin<br />
sida risken att föreslå svagt underbyggda lösningar medan ekonomer föreslår<br />
lösningar på onöjaktigt formulerade problem.<br />
Det blir alltmer uppenbart att det svenska rättsväsendet är beroende av<br />
ekonomisk och juridisk analys i samverkan för att klara de utmaningar som<br />
lagstiftning och rättsbildning inom för svenskt näringsliv centrala områden<br />
kräver. Jag vill därför uttrycka min uppskattning av de seriösa försök till<br />
integration av ekonomi och juridik som har gjorts i utredningsarbetet.
Change language