Nr 3 - Epilepsiföreningen i Stor-Stockholm

BRITTA OCH HUNDARNA
I ett blått hus i Viksjö, norr om Stockholm,
bor Britta Blomqvist med sin man
Per. I huset bor också hennes fem hundar,
kråkan Sol-Britt, ett antal undulater
och sköldpaddan Kavat som är 36 år.
Britta är ny medlem i föreningen men hon har haft epilepsi
i många år. På 60-talet var hon hemma med sina
två söner, hade dagbarn och även fosterbarn. Hon uppmuntrades
att söka till förskoleseminariet. Efter utbildningen
arbetade hon på dagis och i förskola.
När hon jobbat några år var det influensa på gång på
daghemmet och personalen skulle vaccineras. Åtta dagar
efter vaccinationen insjuknade Britta.
– Jag hade lunginflammation, hjärnhinneinflammation
och hjärninflammation. Jag var väldigt dålig. Dom
trodde inte att jag skulle överleva.
När hon så småningom blev litet bättre kunde hon inte
gå. Hon kunde inte skilja på bokstäver och siffror och
blev stressad av att se många saker och färger runtomkring
sig.
– Och så minnet förstås, säger hon. Jag tappade ord,
det gör jag fortfarande.
Pratade norsk dialekt
– En sak var väldigt märklig. När jag var riktigt sjuk
så pratade jag norska. En kvinna på sjukhuset som
hade koppling till Norge kunde identifiera en speciell
dialekt. Själv har jag absolut ingen anknytning till
Norge.
Britta berättar också att hon under några kritiska dagar
hade upplevelser av att hon lämnade kroppen och iakttog
vad som hände utifrån.
– Jag såg en grå tunnel med ett underbart skimmer i
slutet. Jag var inte rädd och förstod att nu skulle jag
dö. Men så tänkte jag på mina små söner, att jag måste
tillbaka till dem. Tokigt nog tänkte jag att jag inte kunde
lämna dom eftersom dom inte hade lärt sig sköta
tvättmaskinen.
Under flera av de kritiska nätterna upplevde hon att
hennes mormor, som dog när Britta var tre månader,
satt hos henne. Mormor höll sin hand på hennes panna,
det blev lugnt och huvudvärken försvann.
– Mormor hade en speciell klänning på sig och när jag
senare berättade om den för min mamma började hon
Britta Blomqvist hade utbildat sig till förskollärare och såg fram
emot ett långt och spännande arbetsliv. Då ändrades allt i ett
slag. Här berättar hon om hur det blev och om det härliga
livet med hundarna och kråkan Sol-Britt.
gråta. Precis en sådan klänning hade mormor haft. Den
hade jag ju aldrig sett.
Britta fick svårt att bedöma avstånd och höjd. Hon
kunde till exempel inte se skillnad på sönernas kläder,
vilka byxor som var längre och vilka som var kortare.
– Jag var sjukskriven länge men hade inga epi-anfall.
Efter ett halvår började jag jobba halvtid på lekskolan,
som det hette på den tiden. Då började jag märka att
det var något som var konstigt. Jag fick frånvaroattacker.
En dag gick jag rakt ut framför en bil.
Britta blev sjukskriven igen. Hon kunde inte vara kvar
på lekskolan. Efter sjukskrivningen fick hon en föreståndartjänst
på ett litet syskondagis. Det gick några år,
anfallen kom allt tätare och hon blev förtidspensionerad.
– Det blev ett kort arbetsliv för mig. Inte vad jag hade
tänkt när jag satsade på förskollärarutbildningen…
Sari, en riktig bragdhund
När sönerna växte upp och flyttade hemifrån förverkligade
Britta en dröm. Hon skaffade hund, en långhårig
collie. Sedan har det blivit många långhåriga collier.
Hon började ägna sig åt uppfödning och har idag en
kennel som heter Mild-Kachina’s.
– Min andra hund var väldigt speciell. Hon hette Sari
och räddade mitt liv två gånger. En riktig bragdhund!
12 SYNAPSEN NR 3 2005