önskar Er alla en riktigt skön påsk - Brantevik

Backtimjan, brännvin och Brantevik.
Brantevikaren har tidigare presenterat en del krigsminnen. Många har ju tydliga minnen från
2: a världskriget. Författaren har jag bara ett enda, men det är desto tydligare.
Omständigheterna gjorde att det bet sig fast. Det är enda gången jag sett en person skratta
så att löständerna flugit ut, således ett onormalt krigsminne.
Livsmedel var som bekant ransonerade, och som en konsekvens av detta startades en
diskussion kring det riktiga i att bränna sprit av bra potatis. Vore det inte bättre att folk fick äta
potatisen i fast form. ”Di tannalöse” kunde ju inte deltaga på samma sätt, men i alla fall så
vore det väl bäst att potatisen användes oförädlad till human konsumtion. Brännvinet ansågs
umbärligt. Brännerinäringen svarade genast att det inte var för spritens skull man brände, det
var för att få den värdefulle dranken till kreatursfoder. Dranken var oumbärlig för vår
försörjning med animalier!
Idén att brännvinet var en biprodukt vid foderproduktionen väckte stor munterhet även i de
nyktraste sällskap, med den ovan angivna effekten som en av konsekvenserna. Spriten blev
en glädjespridare utan att en enda droppe serverades. Lantbefolkningen fick på så sätt ett
billigt nöje. Det förhåller sig på samma sätt med den botaniskt intresserade som ägnar sig åt
hemkryddning av brännvin. Han behöver bara några droppar i en tesked, som smakprov, för
att känna glädje över sina blandningar. Hemkryddning av sprit ger således utövarna
förnöjelse, främjar nykterheten och gagnar foderproduktionen.
På Brantevik växer ett antal lämpliga kryddörter och Brantevikaren vill gärna göra en
folkbildande insats genom att sprida kännedom om detta. Backtimjan får bli det första
exemplet (fler kan komma) på denna annorlunda väg till ökad nykterhet, om det nu mot rimlig
förmodan finns någon här som behöver beträda den vägen.
”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått
ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
- Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst. ”
Frans G. Bengtssons hyllning i Röde Orm till vår svenska backtimja söker sin like.
De båda vikingakumpanernas rörelse behöver inte enbart ha kulinariska förklaringar. Under
ett par årtusenden har man i flera kulturer ansett växten vara ett verksamt afrodisiakum.
Doften av timjan kan alltså hos slagskämparna ha väckt minnen från ljuvligare stunder än de
man upplever vid ett dukat bord, knappast ens hos Susanne och Sören på Bykrogen. Timjan
doftar bäst när man trampar på den, skrev Francis Bacon i början på 1600-hundratalet.
Seden att strö de små gråtonade bladen på golvet i festlokaler eller dansbanor är känd från
många håll. Möjligen för att minska effekterna av detta lär det i vårt land ha förekommit att
man i insynsskyddade lägen runt dansbanor långt in i förra seklet planterade brännässlor.
Det har funnits folk som varit så inpiskade.
I Brantevik gjorde man tvärtom och anlade i början på 30-talet en dansbana i södra delen av
Grönet. Där finns och fanns inte några brännässlor. Backtimjan växer enligt uppgift i
omgivningen, och så var säkert fallet även för 75 år sedan. Måhända strödde man den inte
på dansgolvet, men omedvetet trampades det säkert flitigt på den mellan varven. I närheten
ligger Buskahojan med fina möjligheter till ostört och ömsint kuttrasju. Beslutsfattarna på
läget, som väl räknade med ökade skattintäkter, hade således gett dansbanan en närmast
optimal placering. Paret Myrdal kom 1934 med sin bok, ”Kris i befolkningsfrågan”. På
Brantevik hade man redan då skridit till handling och man har svårt för att tro att placeringen
bara var en slump.
7