B-delen - 18 december - Ystads Allehanda

More documents

Recommendations

Info

• B10 ºNöje & Kultur ■ DECKARHYLLAN Jultid är lästid. Bengt Eriksson hittar spänningsalternativen i deckarhyllan. Det var efter ett besök i Mariefred som jag skaffade Lars Rambes deckare ”Skuggornas spel” (Cosy Crime), där den kriminella miljön är just Mariefred med omnejd. Jag är förtjust i sådana kriminalromaner – småstadsoch hembygdsdeckare – som även fungerar som turistguider. Men Rambe tyckte visst inte att den långsammare småstaden dög för en modern deckare. Han ville ha mer action och trängde in tre sorters kriminalromaner – småstadsdeckaren samt en thriller och en polisroman – med var sitt tempo och temperament. Många trådar, både kriminella och mänskliga: en kvinna som dött mystiskt innan berättelsen börjar, rivalitet mellan Mariefred och Strängnäs, en jazzfestival med både politiskt och kriminellt fuffens, kvinnomisshandel, lesbisk och heterosexuell kärlek, en rymning från ett närbeläget fängelse, ett bankrån med ännu mer. Dessutom varvas och fokuseras olika personer tills nästan alla blivit huvudpersoner. Andra läsare må tycka att Rambe skriver actionfyllt, men jag tycker att pluraldeckaren ”Skuggornas spel” krockar med sig själv. Det är för rörigt, svårt att hänga med. Inte minst förtas huvudmiljön och dess berättelse: småstadsdeckaren i Mariefred. Min behållning blev små korta stämningsbilder från småstaden. Genast känner jag igen mig, promenerar än en gång över Rådhustorget i riktning mot Mariefreds bokhandel på Storgatan. ”Skuggornas spel” är Lars Rambes andra deckare. Hans första, ”Spåren på bryggan”, lär vara en Strängnäs-deckare. Den har jag inte läst (jo, jag ska!) men det fick mig att fundera över andradeckaren. Samma sak med deckare som med skivor: att göra ett andraalbum är svårt och lika svårt kan det vara att följa upp en lovande deckardebut. Uppföljaren måste ta ett steg framåt, men steget får varken vara för långt eller för kort. Andradeckaren ska kännas som en fortsättning på den första, antingen ta vid direkt där föregångaren slutade eller hoppa lagom långt framåt. Detta gäller när deckarförfattaren skriver serieromaner – samma personer och/eller miljöer – och det gör ju de flesta deckarförfattare. Kristina Appelqvist, Camilla Ceder, Camilla Grebe/Åsa Träff, Kristina Ohlsson och Olle Lönnaeus fanns alla bland fjolårets lovordade svenska deckardebutanter. Hur har de lyckats följa upp sina debuter? Olle Lönnaeus. BILD: THOMAS LÖFQVIST ”‘Den som törstar ‘ av Kristina Appelqvist tar vid exakt där pusseldeckardebuten ‘Den svarta löparen, slutade.” Bengt Eriksson ”Den som törstar ” (Alfabeta) av Kristina Appelqvist tar vid exakt där pusseldeckardebuten ”Den svarta löparen” slutade. Samma huvudpersoner och miljö: Emma Lundgren, ung lektor vid Västgöta universitet, och Filip Alexanderson, kriminalkommissarie i Skövde. Dessutom en variant av samma ämne: morden och övrigt kriminellt har också den här gången sin utgångspunkt i arkeologi. Alltså samma – samma? Ja, även om en antik schackpjäs ersatts av en dito solfjäder och Varnhem bytts mot Flamslätt så berättar Appelqvist så likartat att det blir nästan som att höra samma historia igen. Varken mer eller mindre lovande men en repris känns ju oftast blekare. Åtminstone borde kärlekshistorien om Emma och Filip ha avancerat lite längre. Vad gäller Camilla Ceder. BILD: ANNA-LENA AHLSTRÖM Kristina Appelqvist. BILD: PEDER LINGDÉN kärleken kunde ”Den som törstar” ha hoppat fram till slutet – och börjat där. Camilla Ceder har förstått att uppföljaren, ”Babylon” (W&W), måste skilja ut sig från debuten, som hette ”Fruset ögonblick”. Samma huvudpersoner: det delsboende paret Christian Tell, kriminalkommissarie, och Seja Lundberg, frilansjournalist. Men Ceder vänder på miljön; debuten utgick från landsbygden nordost om Angered medan uppföljaren inleds i Göteborg. Kappan vänds ut och in, landsbygdsdeckaren blev en stadsdeckare. Kommissarie Tell hamnar i centrum och deckaren är mer av polisroman, samtidigt som Ceder fortsätter att teckna porträttet av den yngre, nu något mindre problemfyllda Seja. LÖRDAG 18 DECEMBER 2010 · YSTADS ALLEHANDA I ”Babylon” finns ännu en ung kvinna med problem. Sådana kvinnoporträtt, så nära att man känner andedräkten, verkar vara Ceders specialitet. Camilla Ceders nya kriminalgåta är också arkeologisk, historien går från Istanbul via Göteborg bakåt till Bagdad. Framför allt har Ceder rensat i berättandet, strukit utvikningar och onödiga meningar. Tror jag, åtminstone är den nya deckaren blott 396 sidor kort, jämfört med debuten som var 483 sidor lång. Rakare och mer distinkt, kriminaltempot hålls uppe. I ”Bittrare än döden” (W&W) fortsätter systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff att berätta om terapeuten Siri Bergman och hennes kolleger Aina och Sven på mottagningen vid Medborgarplatsen i Stockholm, presenterade i fjolårets ”Någon sorts frid”. Just ”fortsätter”, historien och livet går vidare. KBT-deckare, så skulle den här deckarserien kunna marknadsföras. Också uppföljaren är som en terapeutisk allsession. Läsaren bokar en ny tid på mottagningen, får följa både klienterna och terapeuterna själva ytterligare några steg i livet. Siri och Aina har en ny patientgrupp – en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Det ger en hemsk inblick i hur kvinnor kan ha det och hur mycket människor kan offra och stå ut med för att få känna i alla fall ett hopp om samhörighet och närhet, kanske kärlek. ”Bittrare än döden” inleds – tyvärr – i en allt mer typisk modern svensk deckarstil: en mamma mördas medan hennes lilla dotter ser på. Tyvärr, skrev jag. Men det kanske ska vara så här, ändå? Det är kanske kriminalgenrens uppgift – att både vara underhållningslitteratur och skildra verklighetens allra värsta skrymslen och vrår? I Kristina Ohlssons debut, polisromanen ”Askungar”, blev barn mördade. Uppföljaren ”Tusenskönor” (Pirat) skildrar något annat som kan bli ett nytt tema för svensk kriminallitteratur: den nya, förändrade = förvärrade synen på flyktingar och invandrare. Utredaren Fredrika Bergmans privatliv hamnar mer i fokus och hon blir därmed en huvud-huvudperson. Även kollegerna vid Rikspolisen i Stockholm – kommissarie Alex Recht och inspektör Peder Rydh – återkommer. De kompletteras av Joar Sahlin, en ny, lite annorlunda polis. Resultat: en allt mer intressant skildring av personkemi, mellan ett antal – olika – män samt en kvinna. Debutdeckaren var så hemsk att jag efterlyste mer patos hos författa-
• LÖRDAG 18 DECEMBER 2010 · YSTADS ALLEHANDA B11 ºNöje & Kultur ren. Men jag hade nog fel. Det finns patos i bägge romanerna, fast mellan raderna. Läsarna tvingas tycka och känna: vi måste ta fram vårt eget patos, inifrån oss själva. Den nya romanen innehåller tre trådar (eller fyra, inklusive Fredrikas privata liv) som tvinnas ihop: ett prästpar hittas skjutna i hemmet vid Odenplan, en ung kvinna förlorar sin identitet i Bangkok och en flykting kommer till Sverige på ett nytt sätt. ”Mike Larssons rymliga hjärta” (Damm) har tidigare recenserats på YA:s kultursidor. Men bara kort, också jag måste skriva några rader om uppföljaren till fjolårsdebuten ”Det som ska sonas”. Lönnaeus har nämligen gjort något annorlunda: behållt miljön men bytt ut personerna. Vilket gett ett oväntat och just annorlunda resultat. Debuten var skånsk noir, en mörk men sävlig och lågmäld skildring av Tomelilla (och liknande skånska småsamhällen). Hans nya deckare är också noir, men svärtan har skiftat nyans. Samma Tomelilla (den gamla byn kontra den nya med invandring och invandrarfientlighet) men ändå inte riktigt. Huvudpersonen har fått styra skrivsättet. Mike Larsson – med stort hjärta men kort stubin – friges ur Malmöfängelset när boken börjar. En skurk, en ”tjyv”, en gangster om man vill. ”Mike Larssons rymliga hjärta” är en skånsk gangsterroman. Ettrigare till både stämning och skrivsätt. Den del av världen som är Tomelilla syns och synas ur en annan vinkel. Bengt Eriksson kultur@ystadsallehanda.se Kristina Ohlsson. BILD: PETER KNUTSON ■ KRÖNIKA Kultiverat och klart Ett kultiverat landskap är harvat, plöjt och gödslat. Till skillnad från ett orört, vilt landskap. Är då en kultiverad människa harvad, plöjd och gödslad? Ja, det kan man väl säga. En kultiverad person är allt annat än vild, en kultiverad människa uppför sig väl, vet att klä sig propert för olika tillfällen och har en utpräglat ”god” smak, inte minst då det gäller kultur. Men även i fråga om mat och dryck och förstås när det kommer till sådant som skickar ut signaler om vem man är; alltså kläder, inredning, bilar och så vidare. Sansad och kontrollerad. Kultiverad. Som vårt kulturlandskap. Kultur är ett av våra mest tänjbara ord. Det finns ingen allenarådande tolkning. Kultur är för dig vad du vill det ska vara, är kanske den bästa beskrivningen. Ungefär som konst. Ändå använder vi ordet kultur i bestämd form hela tiden och i de mest skiftande sammanhang. Jag såg en rubrik i en veckotidning. Där stod: ”Det ska vara kultur i jul”. Andemeningen i den rubriken är att vi ska ge bort kultur som julklapp och en närmare definition ger vid handen att vi ska ge bort böcker, musik och kulturella upplevelser, det vill säga skänka en entrébiljett till något kulturellt som en teaterföreställning. Här talar vi alltså om finkultur. Sådant som en kultiverad varelse ägnar sig åt; teater, klassisk dans, klassisk musik, konst på konstmuseer och konsthallar och böcker skrivna av erkänt seriösa författare som Tegnér, Strindberg och Björn Ranelid. Sådan är finkulturen, men vad är då till exempel ”folklig kultur”? Är det sådant som står i motsatsförhållande till ”finkultur” eller är det allt som vi sätter ordet ”folk” framför? Folkdans, folkmusik, folkkonst, folkklore? Känns det inte som att folklig kultur är lite sämre än finkultur? Inte lika fint harvat, plöjt och gödslat? Betyder det att folklig kul- KRÖNIKA 18 DECEMBER ROBERT DAHLSTRÖM robert.dahlstrom @ystadsallehanda.se Y ”Jag får ofta frågan; vad är kultur? Och ännu oftare; vad är skillnaden på kultur och nöje? En del av mina kollegor på tidningen säger att allt som är tråkigt och obegripligt är kultur medan allt som är kul och går att förstå är nöje.” tur är ”enklare” och mer opretentiös än den finare släktingen? Ja, så uppfattas det i alla fall av de som är kultiverade och som aldrig skulle äta en pizza och ännu mindre gå på en folkmusikfestival där man tvingas sitta i gräset och inte på sammetsklädda stolar. Jag har förstås funderat en hel del på det här med kultur. Jag får ofta frågan; vad är kultur? Och ännu oftare; vad är skillnaden på kultur och nöje? En del av mina kollegor på tidningen säger att allt som är tråkigt och obegripligt är kultur medan allt som är kul och går att förstå är nöje. Förr var det enklare ty då var begreppet kopplat till politisk tillhörighet och till vilken ställning man hade i samhället. Och många vill gärna se det så även idag. För det ”finare” folket är kultur en klassmarkör. Man går på operan uppklädd till tänderna och man dricker sannerligen inte cider och man avrundar den kulturella begivenheten med supé, ingenting annat. Det är helt i sin ordning. Vi får inte glömma att många i denna publik är makthavare i samhället och det är gott för kulturen att ha dem i ryggen. För mig är kultur något som skapas av människor, något som inte tidigare har funnits, något som existerar här och nu och som hjälper oss att förstå den stora gåtan: Livet. Fint eller inte? Skit samma.
Page 1 and 2: • BILD: BASS NILSSON BHELG TOMTAR
Page 3 and 4: • LÖRDAG 18 DECEMBER 2010 · YST
Page 9: • LÖRDAG 18 DECEMBER 2010 · YST
Page 13 and 14: LÖRDAG 18 DECEMBER 2010 · YSTADS
Page 15 and 16: • Familj GRATTIS Grattis Hugo 10
Page 21 and 22: • Nyårsmeny F

B-delen - 18 december - Ystads Allehanda

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?