Forskning om Handslagets genomförande och ... - Svenskalag.se

Forskning om Handslagets 

genomförande och resultat 

-En utvärderande sammanställning 

Lars-Magnus Engström

STOCKHOLM JANUARI 2008 | ANDRÈN & HOLM | OMSLAGSFOTO: Johan Wingborg 

9 789197 739658

Forskning om Handslagets genomförande och resultat 

- en utvärderande sammanställning 

I början av 2003 beslutade riksdagen om ett ”Handslag med idrotten”, en satsning över fyra år på den 

breda barn- och ungdomsidrotten. Sammanlagt har idrottsrörelsen tilldelats en miljard kronor. Dessa 

medel har använts för att öppna dörrarna till idrotten för fler. Delområden har varit att samverka med 

skolan, satsa på flickidrotten, delta i kampen mot droger samt hålla tillbaka avgifterna. 

Fler än 8000 idrottsföreningar har medverkat och närmare 50 000 satsningar har startats med målet att 

fler barn och ungdomar ska börja idrotta och stanna kvar längre inom idrotten. Det innebär att nära 75 

procent av de idrottsföreningar som bedriver barn- och ungdomsverksamhet har deltagit i Handslaget. 

Samtliga 67 specialidrottsförbund och 21 distriktsidrottsförbund har medverkat genom att fördela medel 

till idrottsföreningarnas satsningar. 

Det är viktigt att lära av Handslaget. Nya idéer har testats, nya målgrupper har rekryterats och idrotten 

har verkat på nya arenor. Erfarenheterna av satsningarna är värdefulla för att utveckla och förbättra 

verksamheten. Därför har Riksidrottsförbundet (RF) avsatt betydande medel för att utvärdera Handslaget. 

En del av utvärderingen innebär att forskare vid universitet och högskolor har gjort en oberoende 

granskning och belysning av Handslagets olika verksamheter. 

Under våren 2005 utlyste RF, i samarbete med Centrum för idrottsforskning (CIF), medel som forskare 

kunde söka för utvärderingsinriktade forskningsprojekt inom Handslagets prioriterade områden. Efter 

annonsering hos alla lärosäten med idrottsforskare kom 34 ansökningar med ett totalbelopp på nära 25 

miljoner kronor in. CIF:s vetenskapliga råd gjorde en vetenskaplig bedömning av samtliga ansökningar 

och RF beslöt i samråd med CIF att bevilja 23 projekt med totalt 5.4 miljoner kronor. 

Utvärderingsprojekten har genomförts under 2005-2007. En vetenskaplig rapport för varje enskilt 

projekt har lämnats till RF under hösten 2007, dessa publiceras på RF:s hemsida www.rf.se. För att få 

en samlad bild av hur de olika utvärderingsprojekten beskriver Handslaget har RF engagerat professor 

emeritus Lars-Magnus Engström. Hans uppgift har varit att göra en vetenskaplig bedömning av samtliga 

projekt och med det som utgångspunkt analysera resultat och effekter inom de olika prioriterade 

områdena. Här är nu resultatet av den omfattande genomgången. 

Vi hoppas att du finner denna och de övriga rapporterna lärorika och tänkvärda för den fortsatta satsningen 

inom Idrottslyftet och för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten. 

Karin Mattsson 

Ordförande Riksidrottsförbundet

Innehåll 

Förord............................................................................................................................................... 3 

1. Inledning ....................................................................................................................................... 7 

2. Redovisning av de enskilda rapporterna .............................................................................. 8 

Fysisk aktivitet åt alla elever i skolan ................................................................................................................................. 8 

Arenors lokalisering, betydelse och användning. En studie av Handslaget finansierade arenor i Malmö ........ 9 

Etnicitet och kulturell mångfald inom föreningsidrotten – en analys av Handslagets första år ........................ 11 

Hur ser utbildningsbehovet ut bland idrottsledare i skolan? .....................................................................................12 

Effekter av samverkan mellan idrottsrörelsen och skolan i Örebro län .................................................................13 

Idrottsrörelsens samverkan med skolan inom ramen för Handslaget ....................................................................15 

Idrottens mittcirkel. Om mångfald och normalitet inom några Handslagsprojekt..............................................16 

Handslaget och de demokratiska värdena .....................................................................................................................18 

Näridrottsplatser och spontanidrott ...............................................................................................................................19 

Idrottens samverkan med skolan i Hallands län. En utvärdering av Hallandsmodellen ......................................21 

Från projekt till modell. Helamalmö – motion, integration och brottsförebyggande arbete. .........................22 

Som hand i handsken - en satsning på flickors idrott eller på idrottens flickor? ..................................................24 

Handslagets Speciella insatser med inriktning mot mångfald och integration - en kvalitativ utvärdering .....25 

Handslaget – ett socialisationsprojekt? ...........................................................................................................................27 

I skuggan av fotbollen – Handslagsprojektens betydelse för mindre idrotter ......................................................28 

Handslaget – från idé till utvärdering. Om projekt, ekonomi och verksamhet. .................................................29 

Att rätta mun efter matsäcken – förutsättningar för att bedriva projekt om kostnadseffektivitet ................31 

När fälten korsas. Om Handslagsprojekt på skoltid ....................................................................................................33 

Idrottsledare som dörröppnare - Handslaget, ledarskap och känslan av sammanhang. ....................................34 

Samhällsekonomiska värdet av skolsamverkan i Handslaget .....................................................................................36 

Kampen mot droger i idrottsrörelsen – Handslagets avtryck i verksamheten ....................................................37 

Var hamnade handslagspengarna? – ”Stor” blev större och ”liten” kunde inte hänga med .............................39 

Handslaget ur ett ungdomsperspektiv ............................................................................................................................40 

3. Sammanställning av forskningsresultaten inom olika kunskapsområden .................... 41 

4. Sammanfattande analys och förslag till fortsatt verksamhet .........................................46

1. Inledning 

Statens stöd till idrotten uppgick 2007 till 1,662 

miljarder kr varav 500 miljoner utgjorde ett 

särskilt stöd i form av det så kallade Idrottslyftet. 

Trots den ansenliga summan är den politiska 

styrningen inte särskilt märkbar. Idrottsrörelsens 

autonomi är med andra ord stark. Statsmaktens 

förtroende för verksamheten tycks också, 

oavsett regeringsinnehav, vara obruten. Detta 

manifesteras bland annat av det genomförda så 

kallade Handslaget mellan staten och idrotten 

med ett tillskott på en miljard kronor under fyra 

år, tillskapat av den förra socialdemokratiska 

regeringen, och av det nu aktuella Idrottslyftet på 

förväntade två miljarder kronor under lika lång 

tidsrymd, som har den sittande alliansregeringens 

signum. Innan någon omfattande utvärdering 

skett förstärker man således bidraget kraftigt med 

hjälp av AB Svenska Spels överskott. Regeringen 

litar uppenbarligen på att idrottsrörelsen gör det 

den åtagit sig. 

Handslagsmiljarden var dock i visst avseende 

villkorad. I socialdemokratiska valmanifestet 

från 2002 skriver man: ”Vi är beredda att under 

mandatperioden tillföra idrottsrörelsen totalt en 

miljard kronor, om idrottsrörelsen tar på sig att 

öppna dörrarna för fler, hålla tillbaka avgifterna, 

satsa mer på flickidrotten, delta i kampen mot 

droger och intensifiera samarbetet med skolorna”. 

I ett regeringsbeslut från den 22 maj 2003 

skrivs dessa målområden också in med följande 

tillägg: ”Åtgärder skall bland annat vidtas för att 

erbjuda barn och ungdomar, som idag inte deltar 

i idrottsverksamhet, lustfyllda och hälsofrämjande 

aktiviteter. Vidare skall förutsättningar 

skapas så att flickor skall kunna utöva idrott på 

det sätt de själva önskar. Idrottsföreningar skall 

uppmuntras att i nära samarbete med skolorna 

utveckla metoder som lockar alla elever till fysisk 

aktivitet i olika former”. 

En nedtonad ambitionsnivå, liksom en viss förskjutning, 

kan dock spåras i RF:s egna målformuleringar 

(RF 176/03-25), vilket också kommer 

till uttryck i Karin Mattssons, ordförande i 

Riksidrottsförbundet, artikel i Svensk Idrottsforskning 

nr 3-4, 2007: ”Det övergripande syftet 

formulerades att idrottsrörelsen ville utveckla 

verksamheten för att öppna dörrar för fler barn 

och ungdomar. Men lika viktigt var att behålla 

deras engagemang. Att idrottsrörelsen ska nå 

alla barn och ungdomar var och är förmodligen 

en utopi. Däremot skulle alla som knackar på 

idrottens dörr släppas in utan hinder. Lika viktigt 

var att utrymmet skulle vara tillräckligt stort för 

att ge alla plats så länge de själva vill vara kvar. 

Därför har Handslaget snarare varit en metod 

för att utveckla och förbättra idrottens verksamhet, 

än ett projekt med en början och ett slut.” Att 

locka alla elever till fysisk aktivitet, som angavs 

i regeringsbeslutet, uppges inte som ett mål, 

men däremot att försöka behålla så många som 

möjligt. 

Beslutprocessen vad gällde medelstilldelningen 

decentraliserades och fördelades via specialidrottsförbunden 

och distriktsidrottsförbunden ut 

till den enskilda idrottsföreningen efter ansökan 

om projektstöd. Vissa medel till speciella insatser 

fördelades direkt från RF. Projekten skulle 

vara inriktade mot något eller några av de fem 

områdena som angavs i handslagssatsningen, att 

öppna dörrarna för fler, hålla tillbaka avgifterna, 

satsa mer på flickidrotten, delta i kampen mot 

droger och intensifiera samarbetet med skolorna. 

Dessa områden avspeglar de problem, som kan 

identifieras inom idrottsrörelsen, t ex att inte 

lika många flickor som pojkar är medlemmar i 

idrottsföreningar, men också problem som man 

från statligt håll uppfattar finns bland barn och 

ungdomar i samhället, t ex att många barn inte är 

tillräckligt fysiskt aktiva. 

Inom vissa SF gjordes egna prioriteringar på 

olika områden medan andra SF gav föreningarna 

fria händer att utforma projektplanerna utifrån 

sina egna förutsättningar och mål. Distriktsförbunden 

ansvarade för merparten av fördelningen 

till ”Samverkan med skolorna”. Projektmedlens 

fördelning på områdena framgår av nedanstående 

tabell, där antalet satsningar anges 1 . Det bör här 

uppmärksammas att ”Öppna dörrarna för fler” 

var det övergripande området. 

Område Antal satsningar 

Öppna dörrarna för fler 21 143 

Samverkan med skolan 10 520 

Satsa mer på flickidrotten 7 575 

Hålla tillbaka avgifterna 5 027 

Delta i kampen mot droger 1 290 

RF har i olika dokument redovisat interna utvärderingar 

av handslagssatsningen, dess omfattning 

och resultat men beslutade också att få en extern 

och ojävig granskning till stånd genom att vända 

sig till forskarsamhället. 5,4 miljoner kr avsattes 

för detta ändamål och RF överlät till Centrum för 

idrottsforskning att granska inkomna anslagsansökningar 

och föreslå medelstilldelning till 

1 Statistiska uppgifter från RF 

Forskning om Handslagets genomförande och resultat - En utvärderande sammanställning 

7

Riksidrottsstyrelsen. 22 projekt tilldelades medel, 

där forskarna givits fria händer att, inom ramen 

för de fem inriktningsområdena, själva formulera 

och genomföra sina forskningsprogram. Ytterligare 

ett projekt tillkom på initiativ från RF, där 

idrottens kostnader var i fokus. Således har 23 

forskningsprojekt genomförts där Handslagssatsningen 

utvärderats. Av nedanstående tabell 

framgår att forskarsamhällets intressen inte helt 

harmonierade med den proportionella fördelningen 

av handslagsprojekt till olika områden. 

Bland annat blev ”samverkan med skolan” något 

överrepresenterat och två områden underrepresenterade, 

nämligen ”satsa mer på flickors idrott” 

och ”hålla tillbaka avgifterna” med endast ett 

forskningsprojekt vardera. 

Områd Antal projekt 

Öppna dörrarna för fler 11 

Samverkan med skolan 9 

Hålla tillbaka avgifterna 1 

Satsa mer på flickors idrott 1 

Delta i kampen mot droger 1 

____________________________________ 

Totalt 23 

Undertecknad åtog sig uppdraget att utvärdera 

dessa forskningsinsatser. Föreliggande rapport 

utgör en granskning, sammanfattning och analys 

av dessa 23 forskningsrapporter. I del 2 redovisas 

varje enskild rapport, dess utgångspunkter, 

frågeställningar, resultat och slutsatser. Till 

detta lägger jag även en utvärderande personlig 

kommentar om väsentliga fynd, förtjänster och 

eventuella brister. Rapporterna redovisas i nummerordning. 

I del 3 görs en syntes av bidragen 

inom olika kunskapsområden och i den avslutande 

delen gör jag ett försök till sammanfattning 

av de viktigaste resultaten samt föreslår fortsatta 

insatser. 

2. Redovisning av de 

enskilda rapporterna 

Nedan följer en kortfattad redovisning av varje 

rapport. Denna redovisning gör inte forskningsinsatserna 

rättvisa utan ska ses som en utgångspunkt 

för mitt sammanfattande resonemang om 

forskarsamhällets kunskapsbidrag. Min redovisning 

bygger på en omfattande textmassa på över 

1000 sidor. Den intresserade hänvisas till den 

enskilda rapporten som finns tillgänglig på RF:s 

hemsida, www.rf.se. 

Projekttitel: 

Fysisk aktivitet åt alla elever i skolan 

Författare: 

Erwin Apitzsch, Lunds universitet 

Projekt nr: 

2007:1 

Område: 

Ökat samarbete med skolan 

Syfte och frågeställningar: Att undersöka 

samarbetet mellan idrottsföreningar och skola under 

Handslagets första två år med särskild fokus 

på de faktorer som de fysiskt inaktiva eleverna 

ansåg vara främjande respektive hindrande för 

att engagera sig i fysisk aktivitet. 

Bakgrund och teoretisk referensram: 

Utgångspunkt tas i att fysisk inaktivitet utgör 

en riskfaktor för ohälsa och i tidigare studier av 

barns och ungdomars idrottsvanor. 

Genomförande: 156 idrottsföreningar i Skåne, 

som haft samverkansprojekt med skolan, fick förfrågan 

om att delta i undersökningen. 55 av dessa 

svarade, varav 48 var villiga att delta. På basis av 

storlek och typ av idrott valdes sedan 13 föreningar 

ut, där en av föreningen vald representant 

intervjuades. Vidare intervjuades en i personalen 

vid var och en av de tio skolor som ingick som 

samarbetspartners till bland dessa 13 föreningar. 

Skolelever på fem utvalda skolor intervjuades. 

Målgruppen, de fysiskt inaktiva eleverna, valdes 

ut med hjälp av ett frågeformulär. 67 flickor och 

pojkar, sammanlagt 9 procent, befanns vara 

inaktiva. Knappt hälften av dessa kom sedan att 

ingå i fem fokusgrupper från grundskolan och 

gymnasiet. 

Resultat: Åtta av de 13 föreningarna blev inspirerade 

av handslagssatsningen och tog kontakt 

med en skola för att etablera ett samarbete. Hos 

de övriga fem föreningarna fanns redan tankar på 

samverkan med skolan innan handslagsprojektet 

startade. Etableringen av en samverkan mellan 

idrottsföreningarna och skolan med hjälp av nya 

externa medel lyckades överlag väl även om en 

viss tröghet uppstod initialt på grund av föreningarnas 

okunskap om att första kontakten bör 

tas med skolledningen. 

Skolans engagemang bestod bl a av informationsspridning, 

lokaler, materiel, transporter 

och närvarokontroll. Informationen till eleverna 


8

genomfördes med hjälp av veckobrev eller muntlig 

information. Eleverna var inte delaktiga vid 

planeringen av aktiviteterna. Ej heller föräldrarna 

var, med något undantag, involverade. I vissa 

fall kände inte föräldrarna till aktiviteterna. Det 

gällde särskilt aktivteter av ”prova på – verksamhet” 

eller projekt som helt och hållet var integrerade 

i skolschemat. Någon särskild satsning på de 

inaktiva eleverna gjordes inte. 

Handslagssatsningen innebar en exponering av 

föreningens verksamhet som från föreningshåll 

upplevdes mycket positivt (indirekt för medlemsrekrytering). 

Med hjälp av medelstillskottet 

kunde föreningarna bl a förbättra anställningsförhållanden 

bland del- och heltidsanställda tränare. 

Ingen förening hade gjort någon medveten 

satsning som direkt riktas mot gruppen inaktiva. 

Handslaget kom i flera fall att innebära en hjälp 

till skolans profilering, med syftet att göra 

skolan konkurrenskraftig för att locka till sig 

flera elever, och också en hjälp vid personal- och 

lokalbrist. 

När det gällde den upplevda effekten angav 

samtliga föreningsrepresentanter att Handslaget 

lett till en ökade medlemsrekrytering, även om 

ingen statistik förts. Från skolans sida hade man 

svårare för att peka på någon direkt effekt. 

En omfattande del av resultatet berör intervjuer 

med fysiskt inaktiva elever, varför man är fysiskt 

inaktiv, vilka hinder som finns och vad som 

skulle behövas för att öka den fysiska aktivitetsnivån. 

Kommentarer: Studien visar att handslagssatsningen 

initierat en rad samverkansprojekt mellan 

idrottsrörelse och skola, där man från båda håll 

företrädesvis rapporterat positiva erfarenheter. 

Vad denna verksamhet konkret innehållit, och 

till vilka den riktats, framgår ej. Det omfattande 

resultatavsnittet med fokus på fysiskt inaktiva 

eleverna bidrar i sig med intressant kunskap om 

dessa ungdomars tankar och livssituation men 

ger inget kunskapstillskott om, och i så fall hur, 

handslagssatsningen haft någon effekt på deras 

aktivitetsnivå. Det förs heller ingen diskussion i 

denna sak utan man konstaterar att ingen av de 

studerade föreningarna gjort någon medveten 

satsning, som direkt syftar till att nå gruppen 

fysiskt inaktiva. Denna iakttagelse framstår ur 

utvärderingssynpunkt som ett av rapportens 

viktigaste bidrag. 

Projekttitel: 

Arenors lokalisering, betydelse och användning. 

En studie av Handslaget finansierade 

arenor i Malmö 

Författare: 

Karin Book, Malmö högskola 

Projekt nr: 

2007:2 

Område: 

Öppna dörrarna för fler 

Syfte och frågeställningar: Syftet med studien 

var att (1) studera och analysera vad ungdomar gör 

på sin fritid, var de gör detta och hur de transporterar/förflyttar 

sig mellan olika platser/aktiviteter. 

(2) Vidare var syftet att utifrån det mönster 

som växer fram analysera några av Handslaget 

(del)finansierade näridrottsplatser. Fokus ligger 

bland annat på lokalisering, utformning och 

innehåll. (3) Ett tredje syfte var att studera näridrottsplatserna 

som en del av den fysiska miljö de 

befinner sig i. I detta sammanhang lades vikt vid 

vilka faktorer i den fysiska miljön som påverkar 

hur, och i vilken omfattning, ungdomar använder 

sin närmiljö och anläggningar i denna. 

Bakgrund och teoretisk referensram: I 

bakgrunden betonas den fysiska miljöns betydelse 

för fysisk aktivitet och där tidigare forskning 

redovisas. Här utvecklas också en teoretisk 

referensram där samspelet mellan individuella 

faktorer, byggd miljö och fysisk aktivitet belyses 

där begreppen närhet, tillgänglighet, trygghet, 

attraktivitet och användbarhet lyfts fram. 

Genomförande: Tre näridrottsplatser i Malmö 

studerades; Rörsjöskolan, Nya Stenkulaskolan 

och Örtagårdsskolan. Det empiriska materialet 

insamlades genom fältstudier på och omkring de 

aktuella idrottsplatserna, kartstudier, samtal med 

brukare på plats, samtal med planerare och andra 

som på olika sätt varit inblandade i processen, 

samtal med en ansvarig för en idrottsförening, 

dokumentstudier, mailkorrespondens med rektorerna 

och andra ansvariga på tre utvalda skolor, 

som låg nära de utvalda idrottsplatserna. Vidare 

fick eleverna i två utvalda klasser vid varje skola 

vid två tillfällen besvara en enkät om fritidsvanor 

samt skriva dagbok över fyra dagar. Totalt deltog 

125 elever i sex klasser i undersökningen vid första 

datainsamlingen varvid 337 fritidsdagböcker 

inkom. Vid andra datainsamlingstillfället deltog 

eleverna i tio klasser i de tre utvalda skolorna. 

184 elever besvarade ett frågeformulär. 


9

Här görs också en omfattande beskrivning och 

analys av de tre idrottsplatserna, en konstgräsplan 

och två multisportarenor, och de områden 

där dessa är belägna. Här uppmärksammas bl a 

vilka möjligheter till spontanidrott som finns. 

Alla tre näridrottsplatserna ligger i relativt resurssvaga 

områden. 

Resultat: De tre rektorerna omvittnar att sedan 

de tre näridrottsplatserna anlagts så har vandalismen 

reducerats på och i närheten av skolarna. 

Många elever använde regelbundet näridrottsplatserna 

men olikheterna mellan såväl skolorna 

som mellan kön var stora; Rörsjöskola: 44% av 

flickorna och 72 % av pojkarna. Nya Stenkulaskolan: 

78% av flickorna och 88% av pojkarna 

och Örtagårdsskolan: 44% av flickorna och 89% 

av pojkarna. I enkät nr 2 hade andel utnyttjare 

sjunkit något. 

Över 80 procent av eleverna i samtliga skolor 

uppgav att de idrottar på egen hand minst en 

gång per vecka. När det gällde transporter visade 

det sig att dessa var starkt geografiskt bundna; 71 

procent till fots, 13 procent med cykel, 10 procent 

med bil och 6 procent med buss. 

Multisportarenan Gröningen lyfts fram som ett 

framgångskoncept. Dels var den totala användningen 

störst på denna idrottsplats, dels var 

de könsmässiga skillnaderna minst här. Book 

skriver följande: ”Arenan är belägen i ett lugnt 

område som nås relativt lätt av många i området. 

Trots att den ligger i ett grönområde finns där 

hus i direkt anslutning vilket kan stärka trygghetskänslan. 

Att den ligger i anslutning till en 

skola, vilket är mer regel än undantag för de nya 

näridrottsplatserna, kan ha en positiv inverkan 

på användningen. Arenan blir en del av ungdomarnas 

vardag och ligger inom deras aktivitetsfält. 

Det är dessutom lätt att uppehålla sig där på 

väg hem från skolan.” Som den allra viktigaste 

förklaringen till det stora utnyttjandet är enligt 

författaren att Gröningen primärt är en spontanidrottsplats. 

Och den är nästa alltid, till skillnad 

från de två övriga idrottsplatserna, tillgänglig för 

spontan aktivitet. 

I diskussionen och slutsatserna framhålls bl a 

följande: 

• ”I områden med förhållandevis låg socioekonomisk 

status sker en stor andel av den 

fysiska aktiviteten i oorganiserad/spontan 

form. Detta betyder att efterfrågan på näridrottsplatser 

och andra stödjande miljöer för 

fysisk aktivitet är stor. 

• Näranläggningar uppmuntrar och lär barnen 

att utforska och använda närområdet och att 

röra sig till fots eller på cykel. 

• Multisportanläggningarna används nästan 

uteslutande till fotboll. Detta behöver inte 

vara ett problem men kan medföra att en 

grupp (fotbollsintresserade pojkar) lägger 

beslag på arenan. 

• Ingen åldersgrupp (inom det åldersspann 

som studerats) verkar dominera på 

(när)idrottsplatserna. Möjligen kan man konstatera 

att snarare de något yngre än äldre 

har en regelbunden användning av idrottsplatserna. 

• Kopplingen mellan skola och fritid är betydelsefull. 

I denna har de skolnära näridrottsplatserna 

en viktig funktion. Ungdomarna lär 

sig använda idrottsplatsen och integrerar den 

i sitt dagligrum. 

• Varje ny näridrottsplats inverkan på den 

fysiska aktiviteten kanske inte är så stor, 

men som process och som en pusselbit i en 

utvecklingsstrategi för bostadsområden är de 

mycket viktiga. 

• De tre näridrottsplatser som studerats har 

varit behövda och efterfrågade – av föreningar 

och spontanidrottare” 

Kommentarer: Att belysa hur näridrottsplatserna 

fungerar är ett mycket viktigt kunskapsområde 

när det gäller att öka den fysiska aktiviteten 

bland barn och ungdomar. Studien visar att dessa 

idrottsplatser också i allra högsta grad utnyttjas, 

även om det inte alla gånger sker spontant. 

Men en av de studerade arenorna fyllde i hög 

grad detta syfte och utgör därmed ett intressant 

exempel på att näridrottsplatser kan ha en viktig 

funktion även för barn som inte är anslutna till 

idrottsföreningar. I de studerade områdena visade 

det sig också att många förflyttningar skedde 

genom att promenera eller cykla. 

Huruvida barnen ökat sin fysiska aktivitet, efter 

det att näridrottsplatserna inrättats, framgår inte, 

men verkar troligt. Att varva egen empiri med 

resultat från andra studier blir ibland förvirrande. 

Det gäller bland annat slutsatserna. 


10

Projekttitel: 

Etnicitet och kulturell mångfald – en analys 

av hanteringsprocesser och projekt 

under Handslagets första år inom ”Öppna 

dörrar för fler” 

Projekt nr: 

2007:3 

Författare: 

Rolf Carlson, GIH 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Det övergripande 

syftet var att utifrån en analys av beviljade projekt 

från specialförbunden (SF) och med specifik 

inriktning ungdomar med invandrarbakgrund 

söka svar på följande; (1) Hur kan marknadsföringen 

av Handslaget beskrivas från respektive 

SF och vilka resurser har ställts till förfogande? 

(2) På vilka grunder har sökta föreningsprojekt 

beviljats och hur har hanteringsprocessen gått 

till? (3) Vad betyder idrotters olika karaktärer 

för rekrytering av invandrarungdomar? (4) I vad 

mån leder projekten till förväntade resultat? 


bakgrunden görs en genomgång av idrottsrörelsens 

måldokument och riktlinjer i ett historiskt 

perspektiv från 1950 fram till början av 2000- 

talet. Här framhålls bl a idrottens betydelse för 

utlandsfödda svenskars integration i det svenska 

samhället. Vidare definieras centrala begrepp 

som invandrare och etnicitet. Till bakgrunden 

kan också räknas en omfattande genomgång av 

tidigare forskning. 

Genomförande: Ca en fjärdedel av drygt 

1500 projekt som tilldelats medel under rubriken 

”öppna dörrar för fler” berör ungdomar med 

invandrarbakgrund, d v s ca 350 projekt. De 

ekonomiska ramarna för projektet gav inte utrymme 

för en totalstudie. Projektet begränsades 

därför till följande 10 idrotter; skidor, gymnastik, 

fotboll, basket, simning, tennis, orientering golf, 

ishockey och handboll. Totalt genomfördes 18 

intervjuer – en med företrädare för vart och ett 

av de 10 förbunden samt övriga åtta med anslagsmottagare. 

Två av de tio förbunden, skidor och 

golf, menade att det inte fanns några renodlade 

invandrarprojekt som föll inom ramen för Öppna 

dörrarna för fler. 

I resultatredovisningen presenteras först marknadsföringen 

av Handslaget där olika intervjuut- 

sagor citeras. Sammanfattningsvis under denna 

rubrik konstateras att ” förbunden tillämpade olika 

modeller för att sprida informationen till gräsrotsnivå. 

Hälften av de studerade förbunden verkade 

direkt på föreningarna medan övriga nyttjade distrikten 

för ändamålet. Samverkan med SISU var 

omfattande och särskilt på distriktsnivå. Intresset 

och engagemanget i föreningarna varierade och 

berodde i hög grad på de enskilda medlemmarnas 

eller föreningsfunktionärernas förutsättningar att 

driva projektfrågor lokalt”. 

När det gällde hanterings- och beslutsprocesser 

framkom att förbunden vinnlagt sig om att göra 

ansökningsförfarandet så enkelt som möjligt. 

”Det krävdes en projektbeskrivning som inte 

behövde omfatta mer än någon halvsida, en ekonomisk 

plan och krav om återrapportering tillbaka 

till förbundet. Endast i enstaka fall begärde 

förbundet in kompletteringar från föreningarna”. 

Projektansökningarna kunde delas in i två huvudgrupper; 

en mot ledarutbildning och en mot 

nybörjaraktiviteter av olika slag. Alla föreningar 

samverkade med institutioner av olika slag som 

skola, fritidsgård, stadsdelsförvaltning/kommunledning 

etc. Summorna varierade från 7.000 till 

50.000 kr. 

Fortsättningsvis redovisas sedan de olika projekten 

i de åtta idrottsföreningarna, där det framgår 

att man ansträngt sig för att vara innovativ i 

ambitionen att få icke föreningsaktiva barn med 

invandrarbakgrund att söka sig till idrotten. Tre 

av de större projekten valdes ut för en mer ingående 

analys. I den studerade tennisföreningen 

fanns ca 250 medlemmar varav 70 procent var av 

utländsk härkomst. ”Anläggningen, centralt belägen 

i området, hade sex banor varav tre inomhus. 

Komplexet innehöll också cafeteria, klubbkansli 

och butiker. Ytorna var väl tilltagna med goda 

utrymmen för dem som vill titta på verksamheten 

på nära håll. Förutom en chefstränare fanns fem 

tränare i klubben. Snittkostnaden per år för barn 

och ungdom uppgick till ca 2000 kr. I detta ingick 

en tennisskola med träningar ungefär två gånger 

i veckan och som pågick hela året både inne och 

ute”. De projektmedel som söktes avsåg i första 

hand att skicka flickor i mitten av tonåren på 

instruktörskurser. 

I orienteringsprojektet satsade man stort för att få 

med invandrarungdomar i orienteringsföreningen, 

men trots en lovande inledning med många barn 

rann försöket ut i sanden. Däremot visade sig att 

en fotbollsförening i en stadsdel i en större stad 

hade ett mer påtagligt resultat med sitt projekt. 

I denna stadsdel fanns en hög kriminalitet. I 


11

föreningen fanns inte bara fotboll utan också 

andra idrotter som bordtennis, dans, work-out, 

biljard och schack samt även video- och diskussionskvällar. 

Man hade ett omfattande samarbete 

med kommunen, skolor och fritidsgårdar. Handslagssatsningen 

avsåg att ge möjligheter för äldre 

tonåringar eller vuxna i närområdet att få ledarutbildning. 

Fler av ungdomarna hade själva varit 

”på glid”. 80 personer hörsammade möjligheten 

till utbildning där samverkan också skedde med 

SISU. 25 av dessa återfanns som ledare för olika 

fotbollslag. Projektet genererade att ett 60-tal tjejer 

började spela fotboll, varav ett 10-tal som ledare. 

Ett av detta projekts mest intressanta resultat var 

att brottsligheten i närområdet sjönk påtagligt 

vilket kunde beläggas med offentlig brottsstatistik. 

Från 2003 till 2007 nära nog halverades antalet 

anmälda brott. 

I rapporten redovisas också andelen projekt bland 

de tio studerade idrotterna som direkt riktats 

mot rekrytering av invandrare. T ex fanns färre 

projekt bland vinteridrotter samt golf, medan däremot 

basketboll och simning hade en hög andel 

av projekt med sådan inriktning. 

I diskussionsavsnittet berörs bl a de positiva effekterna 

föreningsverksamheten, och då särskilt 

ledarskapet, haft i brottsbekämpningsavseende i 

den studerade fotbollsföreningen. Här menar författaren 

att samverkan med polismyndigheter och 

socialförvaltning, liksom också närhet till klubblokal 

där man också kunde vistas under dagtid, haft 

stor betydelse. Sysslolösheten minskade. Likaså 

framhålls att det förutom idrottsliga aktiviteter 

även erbjöds sociala och kulturella aktiviteter. Här 

framhålls även ledarskapets betydelse samt vikten 

av att samverka med föräldrarna. 

Kommentar: Studien ger ny och viktig kunskap 

om hur, och med vilken framgång, nyrekrytering 

av invandrare i olika idrotter genomförs. Olikheterna 

mellan olika idrotter är slående. Samtidigt 

framgår att bredden i satsningen, idrottsligt, 

socialt och i samverkan med andra samhällsföreträdare, 

är av central betydelse för rekryteringen 

av nya medlemmar. Studien av fotbollsföreningen 

där en handslagssatsning genomfördes i en socialt 

utsatt stadsdel, med många ensamstående föräldrar 

och med många kriminellt belastade ungdomar, 

uppvisade en sensationell samtidig brottsreduktion 

i området över de studerade åren. Även om kausaliteten 

mellan den igångsatta ledarutbildningen 

och nedgången i antal brott kan ifrågasättas, och 

därför kunde ha diskuterats och analyserats ytterligare, 

ger ändå den delen av studien ett viktigt 

och hoppfullt resultat. 

Projekttitel: 

Hur ser utbildningsbehovet ut bland 

idrottsledare i skolan? 

Projekt nr: 

2007:4 

Författare: 

Ingegerd Ericsson, Malmö högskola 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Det övergripande 

syftet var att undersöka och beskriva det 

eventuella behov av utbildning och kompetensutveckling 

som kan finnas bland idrottsledare 

som leder fysisk aktivitet i skolan; dels allmänt 

utbildningsbehov, dels med inriktning mot elever 

i behov av särskilt stöd. Följande frågeställningar 

var utgångspunkter i studien: (1) Har föreningen 

vidtagit några särskilda åtgärder för att 

erbjuda barn och ungdomar, som idag inte deltar i 

idrottsverksamhet, lustfyllda och hälsofrämjande 

aktiviteter inom skolans ram? (2) Hur samarbetar 

föreningen med skolan för att utveckla metoder 

som lockar alla elever till fysisk aktivitet? (3) 

Vilka strategier har föreningen för att erbjuda 

elever med funktionshinder och/eller motoriska 

brister meningsfull fysisk aktivitet? (4) Vilken 

ledarutbildning har idrottsledare som leder fysisk 

aktivitet i skolan? (5) Upplever idrottsledare 

något behov av utbildning eller kompetensutveckling 

för att leda fysisk aktivitet i skolan och 

hur ser det behovet i så fall ut? (6) Hur märks och 

vilka konkreta uttryck tar sig eventuella åtgärder 

och nämnda strategier i skolans föreningsledda 

aktiviteter? 

Bakgrund och teoretisk referensram: En 

beskrivning görs här av arbetssättet inom ämnet 

idrott och hälsa i skolan och vad som föreskrivs 

i officiella styrdokument. Vidare betonas att i 

skolan skall alla elever erbjudas aktiviteter och 

inte bara de särskilt motiverade eleverna. 

Genomförande: Tre olika former av datainsamlingar 

genomfördes: intervjuer med idrottsledare 

verksamma i skolan, dokumentanalys 

av texter i föreningars ansökningshandlingar 

samt observationer av föreningsledda aktiviteter 

i skolan. En noggrann genomgång görs av de 

olika metodernas förutsättningar, förtjänster och 

nackdelar. 

Tio föreningar belägna på högst tio mils avstånd 

från Malmö/Lund, där olika idrotter fanns repre- 


12

senterade och där ledarna inte hade lärarutbildning 

men minst två års idrottsledarerfarenhet, 

valdes. Tolv manliga och tre kvinnliga idrottsledare 

i åldrarna 23 till ca 65 år, fördelade på idrotterna 

akrobatik, basket, bordtennis, brottning, 

capoeira, fotboll, friidrott, innebandy, orientering 

och tennis kom att ingå i studien. 

Resultat: Det fanns stora skillnader i hur aktiviteterna 

organiserades, alltifrån frivillig träning 

schemalagd en timme varje vecka till ”prova-påaktivitet” 

två gånger under läsåret. De flesta aktiviteterna 

genomfördes under skoltid i respektive 

skolas gymnastiksal 

I sammanfattningen konstateras bl a att inte 

någon av föreningarna hade organiserad fysisk 

aktivitet för hela skolklasser regelbundet varje 

vecka. Inte heller kunde några åtgärder iakttas 

där föreningarna särskilt satsat på de barn och 

ungdomar som inte deltar i idrottsverksamhet. 

Det saknades bl a strategier för att erbjuda elever 

med funktionshinder och motoriska brister meningsfull 

fysisk aktivitet. I sju av nio ansökningar 

fanns inga särskilda strategier beskrivna. 

Sju av de intervjuade idrottsledarna hade ingen 

barnledarutbildning alls innan projektet startade. 

Många ledare betonade att erfarenhet och personliga 

egenskaper var viktigare än utbildning. 

Efterfrågan på utbildning var således svag. 

Diskussion: Här kommenteras att undersökningsgruppen 

är relativt liten och att resultatet 

möjligen färgats av författarens förförståelse, 

men det framhålls också att datainsamlingen 

grundat sig på ett relativt brett urval. På basis 

av resultaten efterlyser Ericsson en systematisk 

utbildning och kompetensutveckling där barns 

motoriska utveckling, liksom motivations- och 

grupprocesser, är centrala. Hon diskuterar också 

tänkbara alternativa arrangemang av handslagssatsningen 

där också skolans personal får 

medverka i planering av projektet och i ansökan 

om medel. 

Kommentar: Datainsamlingen har en imponerande 

bredd även om representativiteten i urvalet 

av föreningar kan diskuteras. Ericsson finner att 

flertalet ledare saknar adekvat utbildning och att 

kompetensen, liksom organisationen för, att ta 

hand om barn med särskilda behov är svag. Det 

samlade intrycket blir att det stora flertalet av 

de undersökta idrottsledarna inte klarar av, och 

heller inte har något uttalat kunskapsbehov av, att 

utveckla de barn som är av störst behov att träna 

sin motorik. Att man öppnat dörrar för fler verkar 

därför inte sannolikt. Urvalet är dock för begränsat 

för att generella slutsatser skall kunna dras. 

Ericsson sätter emellertid fingret på en viktig 

problematik när det gäller idrottens samverkan 

med skolan, att det är två världar som möts, men 

de normativa utsagorna, som finns inflätade i 

texten, känns obehövliga. 

Projekttitel: 

Effekter av samverkan mellan idrottsrörelsen 

och skolan i Örebro län 

Författare: 

Charli Eriksson, Margareta Johansson, 

Camilla Ulvmyr och Peter B. Virtanen, 

Örebro universitet 

Projekt nr: 

2007:5 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Att undersöka 

samverkan mellan idrottsföreningar och skolor i 

Örebro län. Följande frågor skulle besvaras: Hur 

ser skolans och idrottsrörelsens verksamhet ut? 

Har handslagsprojekten haft några effekter? Vad 

nås genom samverkan kring friluftsdagarna 2004 

och 2005 i Örebro kommun? Hur var idrottens 

möte med skolan? Vilka olika modeller för handslagets 

organisation har använts och vad betyder 

det för verksamheten? Har samarbetet med skolan 

fortsatt efter handslagsprojektet? 


bakgrunden framhålls att skolan är en viktig 

arena för insatser att främja en god folkhälsa. 

Här betonas bl a att ämnet idrott och hälsa har ett 

särskilt ansvar. Vidare redovisas omfattningen av 

handslagssatsningen i Örebro län, där drygt fyra 

miljoner kronor fördelats under en fyraårsperiod 

till 123 idrottsföreningar och där 173 skolor 

också medverkat. 

Genomförande: Postenkäter skickades till 

skolledare och lärare i idrott och hälsa vid varje 

grund- och gymnasieskola i Örebro län samt till 

utsedda kontaktpersoner i de föreningar som fått 

medel från handslaget för att intensifiera samarbetet 

med skolan. Sammantaget besvarades 

enkäten av 267 personer. Bortfallet uppgick till 

drygt 40 procent. Vidare intervjuades tio föreningsledare 

som representerade olika arbetsmodeller 

för handslaget. 


13

Resultat: 40 procent av skolledarna och 50 

procent av lärarna uppgav att det vid deras skola 

funnits ett utvecklat samarbete med idrottsföreningarna. 

Runt 40 procent hade också erfarenhet 

av handslagsprojekt. Kännedomen om handslagsprojektet 

varierade bland skolpersonalen. Bäst 

informerade var idrottslärarna. Nästan var femte 

skolledare saknade dock kunskap om handslaget. 

I de skolor som haft ett handslagsprojekt ansåg 

62 procent av skolledarna och 54 procent av 

idrottslärarna att föreningsaktiviteterna lett till 

ökad fysisk aktivitet. Det var fler som hade denna 

uppfattning i grundskolan än i gymnasieskolan. 

Samma förhållanden gällde också huruvida handslagssatsningen 

bidragit till fortsatt samverkan 

med någon idrottsförening. Detta ansåg 97 procent 

av grundskolans representanter men endast 

27 procent av gymnasieskolans. Ca två tredjedelar 

ansåg vidare att fler barn och ungdomar fått 

pröva på olika idrotter. 

Bland de 57 föreningar som besvarade enkäten 

fanns såväl stora (> 100 medlemmar) som små 

föreningar representerade. Idrottsledarna ansåg 

att de främsta effekterna med handslagssatsningen 

var att man kunnat starta nya grupper (62%), 

rekryterat fler medlemmar (56%), fått bättre 

ekonomi (49%) samt fått fler flickor som idrottar. 

En stor majoritet av idrottsledarna ansåg också 

att handslagprojektet levt upp till deras förväntningar. 

Ett av handslagsarrangemangen bestod i genomförandet 

av två stora friluftsdagar där barnen 

inbjöds till att pröva på en rad aktiviteter. Här 

deltog 17 föreningar 2004 och 22 föreningar 

2005. Majoriteten bestod av stora föreningar. 

Totalt har 10 procent fortsatt en samverkan med 

skolan efter friluftsdagarna, medan det stora 

flertalet således inte gjort det. 

Enligt flertalet idrottsledarna hade samarbetet 

med skolan fungerat bra eller mycket bra. I majoriteten 

av alla fall var det föreningen som tagit 

initiativ till kontakten. De flesta projekt hade 

genomförts i grundskolans skolår 4-6. Endast sex 

procent av föreningarna hade haft någon samverkan 

med skolidrottsföreningen. 

Nära hälften av dem som besvarat enkäten hade 

arbetat utifrån modellen ”en förening med en 

skola”. 42 procent hade arbetet efter konceptet 

”fler föreningar och en skola”. Mindre vanligt var 

”en förening med fler skolor”. Mer än hälften av 

föreningarna uppgav att de kunnat iaktta positiva 

effekter beträffande nystartade grupper och fler 

medlemmar, fler flickor och fler icke föreningsaktiva 

flickor som börjat idrotta. Man hade också 

kunnat utbilda fler ledare och förbättrat föreningens 

ekonomi. 

Fler än hälften av skolorna som haft handslagssatsningen 

på grundskolan hade fortsatt sin samverkan 

med idrottsföreningarna. Motsvarande 

andel på gymnasieskolan utgjorde en tredjedel. 

Av de mindre föreningarna (

Författarna tolkar dessa resultat i övervägande 

positiva ordalag. Jag efterlyser här en diskussion 

om varför inte fler ville fortsätta samarbetet och 

varför endast drygt hälften av skolans personal 

menade att handslagssatsningen lett till ökad 

fysisk aktivitet. 

Projekttitel: 

Idrottsrörelsens samverkan med skolan 

inom ramen för Handslaget. Glappet mellan 

arenorna 

Författare: 

Tommy Gustafsson och Birgitta Fagrell, GIH 

Projekt nr: 

2007:6 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Syftet med 

utvärderingen var att belysa idrottsrörelsens 

intensifierade samarbete med skolan inom ramen 

för Handslaget i relation till implementeringen 

av daglig fysisk aktivitet i grundskolan. Frågeställningar: 

(1) I vilken utsträckningar genomförs 

daglig fysisk aktivitet i 100 grundskolor? (2) 

Hur mycket organiserad fysisk aktivitet erbjuds 

elever i grundskolan? (3) Av vilka anledningar 

genomförs inte daglig fysisk aktivitet? (4) I vilken 

utsträckning samverkar grundskolorna med 

idrottsrörelsen inom ramen för Handslaget? (5) 

Hur är aktiviteterna utformade och vilka elever 

deltar? (6) Hur uppfattar rektorerna att samarbetet 

med idrottsrörelsen fungerat? 


Inledningsvis sätts Handslagssatsningen in i en 

sammanhängande politisk strategi för att öka 

barns fysiska aktivitet som också innebär att 

daglig fysisk aktivitet för alla barn skrivs in i 

läroplanen, att Skolverket får i uppdrag att följa 

upp ändringen i läroplanen samt att ett nationellt 

resurscentrum för idrott och hälsa inrättas vid 

Örebro universitet. 

Det finns två teoretiska utgångspunkter för 

studien. Den första utgörs av en teori om hur 

skolkoder, d v s gemensamma tanke- och handlingsmönster 

som utvecklas vid varje skola, 

inverkar på bl a läroplansreformer. Skolans inre 

och yttre kontext blir praktiskt taget alltid mer utslagsgivande 

än förändringar i centralt utfärdade 

regelsystem. Den andra teoretiska utgångspunkten, 

läroplansteori, knyter an till den förra. Här 

tar man fasta på de skillnader som finns mellan 

olika beslutsnivåer där det som sker på formuleringsarenan, 

t ex handslagssatsningen, ska transformeras 

ner i systemet för att sedan realiseras i 

den enskilda idrottsföreningen och skolan. Här 

finns utrymme för olika tolkningar viket innebär 

att glappet mellan formulerings- och realiseringsarenan 

kan bli mycket stort. 

Genomförande: Ett nätbaserat frågeformulär 

sändes ut till 80 slumpmässigt utvalda kommunala 

grundskolor och 20 slumpmässigt utvalda 

friskolor från fyra län. Frågorna täckte allmän 

information om skolan, ämnet idrott och hälsa, 

miljön för fysisk aktivitet, daglig fysisk aktivitet 

samt Handslaget. Bortfallet uppgick till 22 procent. 

En bortfallsanalys visade att de grundskolor 

som inte har daglig fysisk aktivitet och/ eller 

samverkan genom Handslaget var överrepresenterad 

i bortfallsgruppen. Man kan därför konstatera 

att resultatet är något positivare avseende daglig 

fysisk aktivitet och samverkan genom Handslaget 

på grund av bortfallet. 

Resultat: De undersökta skolorna hade någonstans 

mellan 40 – 60 minuter idrott två gånger 

per vecka, men det finns exempel på skolor som 

hade två lektioner omfattande 20 - 30 minuter 

per vecka. Det fanns också skolor som hade ett 

80-minuterspass idrott per vecka. En grundskola 

hade fem 60-minuters lektioner per vecka. 

Variationen var som synes mycket stor. Ungefär 

hälften av samtliga klasser hade erbjudits daglig 

fysisk aktivitet, men det fanns erbjudanden till 

vissa eller till alla klasser i 82 procent av alla 

skolor. Skolorna hade lättare att finna former för 

daglig fysisk aktivitet för den yngre elevgruppen. 

Omkring 40 procent av rektorerna uppgav att de 

samverkade med idrottsrörelsen inom ramen för 

handslaget. Huvuddelen av rektorerna ansåg inte 

att denna samverkan var en del av implementeringen 

av daglig fysisk aktivitet. De skolor som 

samverkade med idrottsrörelsen i Handslaget 

hade inte oftare än andra skolor daglig fysisk 

aktivitet. Denna iakttagelse stärker ytterligare 

slutsatsen att Handslaget inte betraktas som ett 

sätt att nå målsättningen att erbjuda eleverna 

daglig fysisk aktivitet. 

Den vanligaste formen för samverkan var att 

idrottsföreningar kom ut till skolorna och informerade 

om sin verksamhet. Över hälften av rektorerna 

uppgav att det är endast vissa klasser som 

deltar i verksamheten. På frågan vilka elever som 

deltog i handslagsverksamheten så uppgav en 

fjärdedel att de inte visste och lika många att de 

var de redan aktiva som deltog. Hälften uppgav 


15

att alla deltog medan ingen av rektorerna angav 

att man satsat främst på de inaktiva. Drygt en 

tredjedel av rektorerna visste inte hur aktiviteterna 

var utformade. En tredjedel av rektorerna har 

uppfattningen att den verksamhet som bedrivs är 

anpassad för skolan. Den återstående tredjedelen 

av rektorerna har uppfattningen att verksamheten 

inte är anpassad för skolan utan genomförs som 

vilken idrottsträning som helst. 

Diskussion: Man konstaterar sammanfattningsvis 

att det finns grundskolor som har idrott och 

hälsa 60 minuter fem gånger i veckan, daglig 

fysisk aktivitet varje dag och samarbete med 

idrottsrörelsen inom ramen för ”Handslaget”. Å 

andra sidan finns det motsatta exempel som visar 

att skolan erbjuder elever 20 – 30 minuter idrott 

och hälsa per vecka och det är allt. Man kan 

fråga sig om det överhuvudtaget är meningsfullt 

att genomföra lektioner i idrott och hälsa inom 

en så liten tidsram.” 

Man för också fram det glapp som uppenbarligen 

finns mellan den centrala formuleringsarenan 

och den lokala kommunala formuleringsarenan 

och att tolkningen sker oftast på skolorna, d v s 

på realiseringsarenan. Samma omdöme ges om 

idrottsrörelsen. Idrottsföreningarna har, liksom 

rektorerna, haft svårigheter att realisera intentionerna 

från formuleringsarenan. Man skriver: 

Distriktsförbunden kan betraktas som en lokal 

formuleringsarena. Föreningarna hade förmodligen 

behövt mer hjälp från den lokala formuleringsarenan, 

d v s från distriktsförbunden, för 

att hitta framgångsrika samverkansformer med 

skolorna. Kommunala skolpolitiker och ordföranden 

i distriktsförbunden borde ha diskuterat hur 

de tillsammans skulle ha kunnat underlätta för 

rektorerna på realiseringsarenan. Gustafsson 

och Fagrell konstaterar också beträffande 

skolkoder Man kan helt enkelt konstatera att 

olika skolkoder ger mer eller mindre utrymme åt 

utomstående aktörer. Skolor gör motstånd mot infiltrering 

på realiseringsarenan om skolorna inte 

förstår vinsten med att släppa in aktörer i skolan. 

Det intensifierade samarbetet mellan skola och 

idrottsföreningen kan bli framgångsrikt i de 

skolor där lärarna ser en vinst med detta samarbete 

och där skolkoden och idrottsföreningens 

kod överensstämmer. Det räcker således inte med 

att idrottspolitiker eller folkhälsopolitiker har 

goda intentioner med sina aktioner om man inte 

på de lokala formuleringsarenorna hjälper till att 

anpassa dessa intentioner till de lokala förhållandena. 

Kommentar: Studien bidrar med ny och intressant 

kunskap när det gäller samverkan mellan 

idrottsrörelsen och skolan. Styrka ligger i att det 

teoretiska perspektivet ger en ny belysning av de 

problem om finns i samverkan mellan två organisationer 

och särskilt när det gäller implementeringsprocessen. 

Projekttitel: 

Idrottens mittcirkel. Om mångfald och 

normalitet inom några Handslagsprojekt 

Författare: 

Oscar Pripp och Jesper Fundberg, Malmö 

högskola 

Projekt nr: 

2007:7 

Område: 



studien var: ”att analysera hur aktörer inom 

Handslaget hanterar mångfaldsfrågor samt med 

vilka resultat. För att besvara vårt syfte vill vi 

undersöka hur man inom förbund och föreningar 

förhåller sig till den mångfald man önskar nå, i 

skrift, tal, praktisk handling och sätt att organisera 

sig.” 

De frågor som ställdes var bl a: ”Vilka relevanta 

sociala identiteter fokuserar de inblandade? Hur 

förstås målgrupper och orsakssamband, det vill 

säga vad är bilden av de inaktiva? Hur förstår 

man som företrädare och ledare sin egen idrott 

och dess bidrag och hur ser representationen 

ut inom den egna idrotten?” Man ville också 

analysera de mål och metoder man antagit inom 

förbund och föreningar samt belysa hur man 

försöker att få unga att stanna kvar och skapa 

långsiktiga effekter. Ytterligare en fråga var vilka 

hinder man inom idrotten identifierade och vilka 

som var de hindrande aktörerna. 


bakgrunden beskrivs kortfattat handslagssatsningens 

innebörd och intentioner. Man framhåller 

också att det är mångfaldsbegreppet, i 

termer av kön, klass, ålder, ursprung, sexualitet 

och funktionshinder, som är centralt i studien. 

Analysen genomfördes med hjälp av begreppen 

”modell av verkligheten”, som ska förstås som 

bilden av målgruppen och dess behov som varje 

projekt tecknar och som motiverar dess insatser, 


16

och ”modeller för verkligheten” med innebörden 

”de åtgärder som antas avhjälpa problemen som 

formulerats utifrån modellen av verkligheten”. 

Genomförande: Empirin bygger på intervjuer 

med samordningsansvariga för Handslaget 

inom sju specialförbund och tolv ledare inom 

tio idrottsföreningar, vilka bedrivit ett femtontal 

projekt. Man besökte platser både i och utanför 

städerna i Umeå, Uppsala, Stockholm, Eskilstuna, 

Malmö, Visby, Lidköping, Huddinge och 

Ostvik (utanför Skellefteå). De idrotter som blev 

representerade var tennis, innebandy, simning, 

fotboll, friidrott, orientering, basket och aikido. 

Resultat: Här redovisas först hur man valt att 

arbeta med Handslagssatsningen inom några 

valda förbund. I analysen diskuteras först uppfattningen 

om genus, d v s uppfattningen om hur 

flickor och pojkar fungerar. Vilka var problembilderna 

och vilka var orsakerna? Här hänvisade de 

intervjuade framförallt till flickors egenskaper. 

De ansågs mer beroende av det sociala livet runt 

själva idrottsutövandet än pojkarna och beskrevs 

som mer osjälvständiga och passiva. Författarna 

skriver här: ”Vi fann med andra ord en brist på 

djupare analyser av komplexa orsakssamband. 

Pojkars och mäns överrepresentation, tolkningsföreträde 

och sätt att agera problematiserades 

ytterst sällan, undantaget hos några föreningar”. 

Sammanfattningsvis skriver de att det var ovanligt 

att föreningarna och förbunden problematiserade 

sina egna organisationer på ett djupare plan och 

när det gällde etnicitet så förlades orsakerna till 

problemen i detta sammanhang till problematiska 

egenskaper målgruppen. Problematiken hade uppstått 

p g a den andres brister. När kön, klass och 

etnicitet fördes in i intervjuerna blev variationerna 

i svaren mindre. Avslutningsvis skriver författarna 

när det gäller modeller om verkligheten: ”Ska vi 

hårdra vår intersektionella analys av modellen av 

verkligheten var kombinationen ”vit-medelklasspojke/man” 

den kategori som var återkommande 

överrepresenterad bland de ledande inom förbund 

och föreningar, mest normerande och samtidigt 

minst problematiserad. Kombinationen ”invandrare-flicka” 

var den kategori som var minst representerad 

och mest problematiserad”. 

När det gällde resultat från ”modeller för verkligheten” 

kategoriserades projekten i tre kategorier 

uttryckt i metaforerna; på banan, i startblocken 

och i omklädningsrummet. I den första kategorin 

hamnade projekt som uttryckte: ”en tydlig linje 

mellan intentionen att förändra föreningsstrukturen 

och reella aktiva handlingar som leder till 

önskade förändringar”. I den andra kategorin 

hade man inte lika uttalat länkat intentioner och 

handling och i den tredje de projekt där man inte 

riktigt kommit igång. 

Diskussion: Man betonar inledningsvis att det 

med studiens uppläggning är omöjligt att bedöma 

långsiktiga effekter av projekten, men menar 

ändå att det kan finnas positiva incitament då fler 

har kunnat prova på att idrotta och att projektansökningarna 

givit upphov till självreflektion och 

diskussion om den egna verksamheten. Författarna 

förmedlar dock intrycket att det inte har 

varit så mycket av den varan. Här finner man 

också att ”det fanns en tydlig koppling mellan 

hur föreningsrepresentanter å ena sidan förstod 

sig själva och sin omvärld och hur de valde att 

tackla problemen å den andra”. Man framhåller 

också följande: ”Om funktionshinder och sexualitet 

var så kallat bekymmerslösa aspekter för 

Handslagsaktiva ledare och förbundsrepresentanter 

så fanns det andra kategorier av barn och 

unga som väckte desto mer uppmärksamhet och 

”bekymmer”. Den kategori av barn och unga som 

i särklass återkom flest gånger i intervjuerna var 

flickor med utländsk bakgrund. Kombinationen av 

kön och etnicitet i relation till idrott tycks alltså 

pocka på en mängd förklaringar”. Och författarna 

menar att det finns en risk för att dessa flickor blir 

insnärjda i en diskurs som kan vara hindrande. I 

den avslutande delen skriver man: ”Det har varit 

intressant att studera när och hur aktörerna inom 

Handslagsprojektet förlägger problemen, kring 

barns och ungas deltagande i idrott, till sina egna 

organisationer. Detta sker i ytterst få fall i vårt 

material. Lika intressant har det varit att lyssna 

till när och hur orsakerna flyttats över till problematiska 

egenskaper hos presumtiva deltagare 

och målgrupper. Ju längre från idrottens normalitet, 

utifrån kön, klass och etnicitet, desto mer är 

samstämmigheten om att problemen finns hos de 

unga och deras familjer. Det är således en tydlig 

problemförskjutning från den egna verksamheten 

ju mer samtalen kommit att handla om flickor, 

arbetarklass och invandrarskap”. 

Kommentar: Rapporten är välskriven och 

analysen inträngande. Den visar att de föreställningar 

om de inaktiva som finns bland idrottens 

representanter, och som de inte är ensamma om i 

dagens samhälle, kan styra de åtgärder som görs 

för att öppna dörrarna för fler. Man vill ogärna, 

eller funderar inte ens på, att ändra den egna 

verksamheten utan förlägger problematiken till 

individen. 


17

Projekttitel: 

Handslaget och de demokratiska värdena 

Författare: 

Per Gerrevall, Växjö universitet 

Projekt nr: 

2007:8 

Område: 



projektet var att utifrån ett demokratiteoretiskt 

perspektiv granska projekt som beviljats medel 

via Handslaget. Avsikten var också att synliggöra 

och fördjupa bilden av några projekt, som utifrån 

det valda perspektivet framstod som särskilt 

intressanta, men också söka ge en bild av handslagsprojektens 

betydelse med tanke på barns och 

ungdomars inflytande och delaktighet. 


Demokratiteoretiskt. Utgångspunkt tas bl a i en 

diskussion om begreppen inflytande, delaktighet 

och demokratisk fostran. 

Genomförande: En genomgång och innehållsanalys 

genomfördes av samtliga projekt (302 st) 

som under de tre första åren erhållit stöd från 

Smålandsidrotten inom området ”samverkan med 

skolan”. Elektronisk enkät skickades ut till ovanstående 

föreningar. 101 svar, d v s 30%, inkom. 

Tre projekt, som uttalat var inriktade mot demokratisk 

utveckling, blev föremål för en fördjupad 

granskning. 

Resultat: Handslaget med inriktning mot 

samverkan med skolan visade sig till mycket stor 

del handla om att organisera och erbjuda fysiska 

aktiviteter under och i anslutning till skoldagen. 

Vidare önskade man i stor utsträckning marknadsföra 

den egna föreningens verksamhet. 

Andra mål med verksamheten var ”livsstilsförändringar 

och fostran” samt att rekrytera nya 

medlemmar. 

De föreningar som besvarat enkäten ger en 

övervägande positiv bild av vad handslagsmedlen 

betytt vad gäller trivsel och gemenskap inom 

föreningen. Däremot menar man att Handslaget 

haft en begränsad betydelse när det gäller demokratifrågor. 

De tre projekt som närgranskades innehöll 

intressanta olikheter beträffande innehåll och 

demokratisk utveckling och skolning. Det först 

studerade projektet startades upp av en grupp 

ungdomar i form av ett sportcafé inom ramen 

för en multietnisk fotbollsförenings verksamhet. 

”Ungdomarna planerar och arrangerar temakvällar 

som baseras både på idrottsliga aktiviteter 

– vanligen fotboll – samt någon form av 

gestaltning – berättelser eller musik – alla planerade 

för att locka till sig så mycket av bostadsområdets 

ungdomar som möjligt…Ungdomarna 

har genom projektet utvecklat en kommunikativ 

kompetens; man har blivit bättre på att kommunicera 

med och att lyssna på andra. Med detta 

följer också att man lärt sig respektera andras 

åsikter. Man har också lärt sig att ta ansvar för 

sitt café och att därmed sköta skolan och fritiden 

bättre än vad man gjort tidigare”. 

I det andra projektet, där verksamheten i en 

konståkningsförening studerades, ville man satsa 

på de ungdomar i 13-20 års ålder, som inte längre 

ville satsa på en tävlingskarriär, genom att arrangera 

en showgrupp där alla kunde medverka. 

Det innebar också att många kategorier måste 

samverka – ledare, föräldrar, barn och ungdomar. 

”Det visade sig att projektet styrs och planeras 

av en vuxen projektledare. Till sin hjälp har projektledaren 

kommittéer som utgörs av ledare/föräldrar, 

vilka håller i olika delar av projektet. 

Barn och ungdomar är artister. Deras insatser 

utgörs av att de tränar på sina tilldelade roller 

och i slutändan agerar på isen för den publik som 

kommer till föreställningen. Barnen och ungdomarna 

är nöjda med det avbrott som showträning 

och föreställning utgör i förhållande till den 

vardagliga träningen och tävlingsverksamheten. 

De tycker det är behändigt att inte behöva ta ansvar 

för projektets genomförande utöver de egna 

insatserna och efterfrågar egentligen inte något 

mer inflytande. I vardagen upplever de att de kan 

tala med de vuxna och att de därmed har möjlighet 

att göra sin röst hörd om de inte är tillfreds 

med verksamheten. Genom utvecklingssamtal kan 

man också få gehör för egna målsättningar. 

Demokrati och inflytande handlar således mer 

om att ha möjligheter att göra sin stämma hörd 

när det gäller egna ambitioner och om det är 

någonting som inte fungerar. De som tränar på 

sin demokratiska kompetens är i första hand de 

vuxna”. 

Det tredje projektet utspelar sig i en ridsportförening. 

Det uttalade syftet var här att bredda 

verksamheten så att fler flickor valde att stanna 

kvar i föreningen och därmed ta sitt sociala 

ansvar och bryta informella strukturer. Man 


18

anordnade bl a skötarkurser, säkerhets utbildningar 

och en del sociala aktiviteter där barn 

och ungdomar i olika åldrar. ”I föreningen finns 

formella beslutsorgan (en ungdomssektion), där 

ungdomarna får praktisera demokrati. Man har 

generellt i klubben och även i ungdomssektionen 

utvecklat en sociocentrisk beslutskultur, där man 

strävar efter att komma överens i de frågor som 

behandlas. Handslagsprojekten har bidragit till 

att etablera den öppenhet och ömsesidiga respekt 

som gör det möjligt för alla att våga säga sitt och 

att man lyssnar på och bygger vidare på varandras 

ståndpunkter” 

I rapportens diskussionsavsnitt framhålls att 

den representativa demokratin har en stark 

ställning inom idrottsrörelsen. I två av de studerade 

föreningarna praktiserades dock en form 

av deltagardemokrati. Här var strävan efter allas 

bästa överordnad individuella intressen eller 

majoritetens bästa. Man framhåller vidare att 

dessa två föreningar lever upp till de kriterier för 

en demokratisk fostran som lyfts fram i Idrotten 

vill. För övrigt framhåller man att handslagsprojekten 

till väldigt stor del är inriktade mot att 

arrangera aktiviteter. Man framhåller också att 

den dokumentation som föreligger beträffande 

Handslagsverksamheten ofta är kortfattad och 

tendensiös och saknar kritisk belysning. Man pekar 

på att Handslaget handlar om att aktivera barn 

men att man inte tillräckligt beaktat att det finns 

en utvecklingspotential att hitta nya former för 

verksamheten. Denna kritiska utvärdering, menar 

man, bör vara en given satsning i samband med 

Idrottslyftet. 

Kommentar. Rapporten är välskriven, med god 

teoretisk förankring, och synliggör ett innehåll i 

en förenings verksamhet som är av central betydelse 

för idrottens trovärdighet som demokratisk 

fostrare. Det stora bortfallet i den nätbaserade 

enkäten gör naturligtvis den delen av studien osäker, 

men ingenting talar för att resultatet skulle ha 

blivit mer positivt ur den synvinkel som Gerrevall 

studerar, nämligen inriktningen mot demokratifrågor. 

Fallstudien av tre föreningar, och deras arbete 

med demokratifrågor, ger goda exempel på skilda 

upplägg, där inte alltid idrotten utgör den enda, 

och inte heller den viktigaste, uppgiften. Analysen 

som görs kan bilda utgångspunkt för fruktbara 

diskussioner om en av idrottsrörelsens viktigaste, 

men samtidigt relativt undanskymda, uppgifter. 

Jag håller också för troligt att ett öppet samtalsklimat 

i föreningen, där alla ha rätt att komma till 

tals och bli lyssnade till, skulle locka fler ungdomar 

att stanna kvar i föreningen. 

Projekttitel: 

Näridrottsplatser och spontanidrott 

Författare: 

Josef Fahlén, Umeå universitet 

Projekt nr: 

2007:9 

Område: 

Öppna dörrarna för fler (tillgänglighet/anläggningsstöd) 

Syfte och frågeställningar: Föreliggande rapport 

syftar till att undersöka i vilken utsträckning 

näridrottsplatser generellt bidrar till spontanidrott 

och undersöka vilka effekterna blir för barn/ 

ungdomar, framförallt nya grupper, idrottsföreningar 

och skolor. Syftet är också att studera de 

främjandeinsatser som görs och undersöka hur 

dessa påverkar användningen. Studien fokuserar 

fyra övergripande frågeställningar: (1)Var byggs 

näridrottsplatser? (2) Vilka aktörer är involverade 

i planering, genomförande och användning? 

(3) Vad krävs för att få till stånd spontanidrott 

på näridrottsplatser? (4) Hur används och vilka 

använder anläggningarna? 


Inledningsvis diskuteras innebörden av begreppet 

”näridrottsplats”. Här belyses också internationella 

förebilder. Vidare ges en omfattande 

beskrivning av nulägessituationen för barn- och 

ungdomsidrotten i Sverige. Avslutningsvis görs 

en informativ forskningsöversikt om fysisk aktivitet 

i relation till närmiljö, uterum och miljöplanering. 

Genomförande: Flera informationskällor 

utnyttjades: (1) RF:s statistik över inkomna 

anläggningsbidragsansökningar och fördelade 

medel. (2) Information från kommuner och distriktsidrottsförbund 

via webbenkät. Totalt analyserades 

376 enkäter. Bortfallet rörde sig om ca 50 

procent. (3) Fallstudier av två utvalda näridrottsplatser, 

en i Umeå kommun och en i Upplands 

Väsby kommun. (4) Enkätstudier , 2005 respektive 

2007, bland elever på närliggande skolor i 

dessa kommuner. (5) Observationer av näridrottsplatserna 

en vårvecka, en sommarvecka och en 

höstvecka (under en skoldag, en vardagskväll och 

en helgeftermiddag). (6) Intervjuer med elever, 

skolpersonal och fritidsledare. Totalt intervjuades 

29 personer 

Resultat: I RF:s egen förteckning över fördelade 

bidrag noterades 111 anläggningar i landet, 


19

där 78 anläggningar fick bidrag första året. Bland 

studiens 92 respondenter fanns både anläggningar 

som fått bidrag från RF, och de som inte 

fått bidrag, representerade. Skolmiljön var den 

vanligaste platsen för anläggningen, men varken 

bostadsområden eller i anslutning till idrottsförening 

var ovanliga. Belyst konstgräsplan med fotbollsmål, 

och basketbollkorgar förekom på över 

hälften av näridrottsplatserna i undersökningen. 

Däremot var t ex frisbeegolfbana, höjdhoppsställning, 

vippgunga, bangolf och rutschkana 

ovanliga inslag och förekom i mindre än 10 

procent av fallen. Den genomsnittliga kostnaden 

för anläggandet av näridrottsplatser var ca 1 600 

000 kr men spännvidden var stor. Den billigaste 

angavs kosta 30 000 kr och den dyraste 20 000 

000 kr. Kommunen var den vanigast förekommande 

aktören vid planeringen av näridrottsplatsen. 

Ungefär en femtedel av anläggningarna hade 

ett förbud mot organiserad verksamhet i form av 

föreningsanknutna träningar. 

Typanvändaren av näridrottsplatsen var en pojke 

i högstadieåldern som inte var ombytt och som 

inte har någon särskild utrustning med sig. 

Bland flickorna uppgav två tredjedelar att de 

överhuvudtaget inte har använt anläggningen, 

att jämföra med hälften av pojkarna. Endast 

en idrottsaktivitet, nämligen fotboll, utövades 

ibland, ganska ofta och ofta av mer än hälften 

av eleverna. Majoriteten av eleverna vid den 

näraliggande skolan uppgav att de aldrig använde 

näridrottsplatsen. I relation till andra specifika 

aktiviteter under rasttid kan det konstateras 

att betydligt fler elever besökte biblioteket än 

näridrottsplatsen. Det ska dock påpekas att det 

skett en väsentlig uppgång av fysisk aktivitet på 

skolgården efter det att näridrottsplatsen byggts. 

Även fritidsanvändningen av näridrottsplatsen 

visar ett könsuppdelat mönster. Medan 12 procent 

av pojkarna var flitiga användare av näridrottsplatsen 

under lediga dagar gällde detta endast 

3 procent av flickorna. Det visade sig också att 

elever som ägnade sig åt föreningsidrott i betydligt 

högre grad använde näridrottsplatsen under 

kvälls- och helgtid än icke föreningsidrottande 

skolungdomar. Den studerade näridrottsplatsen i 

norr tycks inte ha inneburit några större förändringar 

i barns utövande av eller förhållningssätt 

till idrott. Fahlén summerar; ”det kan konstateras 

att näridrottsplatsen i varje fall inte tycks ha 

skapat någon mer positiv syn på fysisk träning 

bland skolungdomarna generellt sett”. 

Näridrottsplats Öst uppfördes i anslutning till 

en fritidsgård. Även här var typanvändaren av 

näridrottsplatsen en pojke i högstadieåldern som 

inte var ombytt och som inte hade någon särskild 

utrustning med sig. Aktiviteterna dominerades 

av fotboll. Här kunde dock positiva förändringar 

iakttas som kunde kopplas ihop med näridrottsplatsens 

tillkomst nämligen att andelen som åkte 

skridskor och sysslade med annan idrott hade 

ökat. 

Under fritid visade det sig att mer än hälften inte 

alls använde näridrottsplatsen medan en tredjedel 

använde den mer frekvent. Här fanns stora 

könsskillnader. Helt lediga dagar användes den 

mycket ofta av 26 procent av pojkarna och av 5 

procent av flickorna. Vissa mindre förändringar 

beträffande fritidsvanor kunde iakttas efter det 

att näridrottsplatsen byggts. Det var något fler 

som tyckte att det var mycket roligt att träna 

och andelen som börjat i en idrottsförening hade 

ökat något. Här ska dock uppmärksammas att 

undersökningsgruppen inte var densamma vid 

undersökningstillfällena. Andelen barn bland 

icke föringsidrottande, som hade planer på att bli 

medlem i någon idrottsförening, var också ungefär 

densamma vid båda undersökningstillfällena. 

Fahlén konstaterar: ”Det enda som kan sägas 

är att de förväntningar om att näridrottsplatsen 

skall ge impulser till ett ökat föreningsidrottande 

ännu så länge har kommit på skam”. Det ska 

dock påpekas att det var färre barn som upplevde 

svårigheter och hinder med att träna på fritiden 

vid andra undersökningstillfället 

Diskussion: Här påpekas bl a att det kan finnas 

en risk med att föreningslivet får inflytande på 

näridrottsplatsernas utformning eftersom det 

inte är troligt att de barn som står utanför idrotten 

har samma förutsättningar, preferenser och 

behov som de föreningsanslutna. Fahlén påpekar 

också att näridrottsplatsen är långt ifrån kravlös: 

”För att få nyttja näridrottsplatsen ställs krav på 

grupptillhörighet, ålder, kön och en kompetens 

i själva utövandet, krav som är minst lika om 

inte mer utslagsgivande än de krav på prestation 

som ställs i föreningsidrottens aktiviteter och i 

idrottsundervisningen” Den till synes oreglerade 

verksamheten som mycket reglerad och gynnar 

de äldre idrottsaktiva pojkarna. Dessa s k 

multianläggningar blir i praktiken enidrottsanläggning, 

nämligen fotboll. Själva egenorganiseringen 

och därmed frånvaron av ledare verkar 

bidra till exkluderingen av de svagare grupperna. 

Då ett av de främsta inkluderingskriterierna är de 

färdigheter och kunskaper som tillmäts betydelse 

av gruppen i den aktuella aktiviteten är det 

de individer som besitter dessa färdigheter och 

kunskaper som har makten över inkludering och 

exkludering. Satsningen på inaktiva löper alltså 


20

på det här sättet en risk att bli en förstärkning av 

satsningen på dem som redan är aktiva 

Kommentar: Rapporten är omfattande, 

innehållsrik och välskriven och bidrar med ett 

väsentligt kunskapstillskott. De reflektioner och 

perspektiv som omgärdar resultaten förstärker 

detta intryck. En skönhetsfläck är dock att inga 

statistiska beräkningar genomförts viket medför 

att även mindre differenser, som säkerligen kan 

tillskrivas slumpens inflytande, uppmärksammas. 

Detta förtar dock inte studiens centrala innehåll 

och man kan i likhet med författaren fråga sig om 

det ens är möjligt att inrätta platser för spontan 

aktivitet eller om t o m själva inrättandet i sig kan 

bli en kontraproduktiv stimulans. 

Projekttitel: 

Handslaget: Idrottens samverkan med skolan: 

En utvärdering av Hallandsmodellen 

Författare: 

Hansi Hinic, Rauni Hannula och Urban 

Johnson, Halmstad högskola 

Projekt nr: 

2007:10 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Projektets syfte 

är att utvärdera handslagssatsningen ”samverkan 

mellan idrottsrörelsen och skolan” i Hallands län 

enligt Hallandsmodellen med hjälp av följande 

frågeställningar 

1. Hur har personal på skolorna uppfattat handslagsprojektet 

enligt Hallandsmodellen? 

2. Hur har personal från idrottsföreningar uppfattat 

handslagsprojektet enligt Hallandsmodellen? 

3. Hur har eleverna uppfattat handslagsprojektet 

och de aktiviteter som de deltagit inom ramen 

för projektet? 

4. Skiljer sig elever som deltagit i handslagsprojektet 

från dem som inte deltagit i handslagsprojektet 

på variabler såsom attityd till 

idrottsämnet i skolan, fysisk aktivitet under 

skoltid och fritid. 


bakgrunden pekas på idrottens positiva effekter 

där särskilt den fysiska aktivitetens betydelse för 

hälsotillståndet lyfts fram. Vidare redovisas tidigare 

samarbetsprojekt mellan Högskolan i Halmstad 

och Hallands idrottsförbund. En modell för 

ansöknings- och redovisningsförfarande – den 

s k Hallandsmodellen – presenteras och som i 

korthet går ut på att en skola och idrottsförening 

kommer överens om formerna för ett samarbete, 

varefter en ansökan lämnas in från föreningen. 

Verksamheten har bl a inneburit aktiviteter under 

lektionstid med närvarande lärare, föreningsledda 

rastaktiviteter och aktiviteter i anslutning till 

skoldagen med fokus på elever som inte ägnar sig 

åt idrott på fritid. För övrigt anges ingen teoretisk 

referensram. 

Genomförande: 194 kontaktpersoner från 

olika skolor i Halland, 126 kontaktpersoner från 

idrottsrörelsen samt 213 elever, 110 i en s k aktivtetsgrupp 

och 103 i en s k icke aktivitetsgrupp, 

besvarade frågeformulär. Samtliga föreningar 

och skolor fanns registrerade på Hallands idrottsförbund. 

300 kr ersättning per timme utgick till 

de föreningar som utfört handslagsaktiviteter. 

Resultat: Cirka 90 procent av alla skolor i Halland 

deltog i någon form av handslagsaktivitet 

under år 1-4, vilket innebar att ca 25 000 elever 

berördes. Ca hälften av skolornas representanter 

ansåg att den fysiska aktiviteten bland barnen 

ökat. En tredjedel hade handslagsaktiviteter en 

gång per vecka och 40 % någon enstaka gång. 

En tredjedel ansåg vidare att de mindre aktiva 

eleverna blivit mer aktiva och lika många tyckte 

att eleverna fortsatt att vara aktiva på fritid tack 

vara handslaget. Ungefär lika stor andel framhöll 

också att handslagssatsningen inneburit att de 

som inte deltog i de ordinarie idrottslektionerna 

blivit aktiverade. 

Överlag ansåg idrottsföreningarnas representanter 

att kontakterna med skolornas elever varit 

positiv. 70 procent hade inte upplevt några som 

helst problem i samarbetet med skolorna. Bland 

övriga nämndes bl a bristande engagemang hos 

skolans personal, informationsbrist, stökiga 

elever samt brist på närvaro. Drygt 50 procent 

uppgav att de kunnat rekrytera nya medlemmar. 

En stor majoritet ville också fortsätta samarbetet 

med skolorna. Handslagsmedlen hade framförallt 

använts till föreningens verksamhet, arvodering 

av handslagsledare och inköp av utrustning. 

En stor majoritet av eleverna i aktivitetsgruppen 

hade en positiv uppfattning om idrottsföreningens 

verksamhet i skolan. I jämförelse med dem 

som inte ingick i någon aktivitetsgrupp, men som 

gick på samma skola, önskade de i högre utsträckning 

mer idrott på schemat, utförde i större 

utsträckning aktiviteter som ledde till andfåddhet 

samt menade att det fanns bättre möjligheter 

att aktivera sig under rasterna. Det motsatta 


21

förhållandet rådde när det gällde utevistelse 

på vardagarna där de som inte ingick i någon 

aktivitetsgrupp var mer aktiva. Vidare hade de 

som inte ingick i någon aktivitetsgrupp i högre 

utsträckning ont i huvudet, ryggen och magen. 

Deltagarna i de båda grupperna var lika ofta med 

i en idrottsförening och tränade lika ofta på sin 

fritid. 

I diskussionsavsnittet betonas de positiva erfarenheterna 

som rapporterats från både skolans 

och idrottens representanter. Som bidrag till detta 

resultat menar man att idrottslärarna fått en viss 

avlastning i sin undervisning, även om det från 

Hallands idrottsförbund krävt att idrottsläraren 

skulle vara närvarande vid varje lektion. För 

idrottens del menade man att ersättningen om 

300 kr per timme inte var oväsentlig, där en del 

av denna summa betalats som arvode till ledaren. 

Man lyfter också fram att Hallandsmodellen uppfattats 

positivt. Avslutningsvis påpekas att man 

inte utan vidare kan uttala sig om orsakerna till 

uppkomna skillnader mellan aktivitetsgruppens 

elever och de som inte ingick i denna. 

Kommentarer: Handslagssatsningen i Halland, 

där samverkan med skolan prioriterats, 

framställs som genomgående framgångsrik. Här 

bör några kommentarer göras. Bortfallet kunde 

ha diskuterasts mer ingående och eftersom det 

är utsagor om utfallet från skolans och idrottens 

representanter som redovisas, så kunde tolkningen 

av vissa resultat ha utvecklats ytterligare. 

T ex så var det hälften av skolans personal som 

ansåg att barnens fysiska aktivitet hade ökat på 

grund av handslagssatsningen, medan lika många 

ansåg att detta inte varit fallet, vilket är ganska 

anmärkningsvärt. Ett av studiens viktigaste och 

intressantaste resultat är de positiva effekter man 

iakttagit bland de elever som fått extra fysisk 

träning. Det framgår dock inte exakt hur denna 

träning genomförts. 

Dessa kommentarer till trots tonar handslagssatsning 

i Halland fram som ett lyckat projekt. 

Förmodligen hänger detta samman med den så 

kallade Hallandsmodellen. Huruvida detta är 

en rimlig tolkning diskuteras dock inte särskilt 

utförligt i rapporten. 

Projekttitel: 

Från projekt till modell. Helamalmö som 

verkar för motion, integration och brottsnegativ 

inställning 

Författare: 

Ingela Kolfjord, Malmö högskola 

Projekt nr: 

2007:11 

Område: 


Syfte och frågeställningar: De frågor som 

avses besvaras är bl a 1.a) Hur ser/såg projektprocessen 

ut och b) hur förhåller sig helamalmö 

till sina uppställda målsättningar? 2. Hur upplever 

deltagarna (barn och instruktörer) projektet 

helamalmö? 3.a) vilka värderingar verksamheten 

förmedlar till barnen och ungdomarna? b) vilka 

värderingar barnen förmedlar genom sina uppsatser. 

4 a) Hur gestaltas kön/genus och etnicitet 

med tanke på att projektet önskar erbjuda en 

förståelse som överskrider kultur- och könsgränser? 

b) hur arbetar instruktörerna konkret med 

köns- och etnicitetsfrågor under idrottspassen? 


bakgrunden pekas på idrottens potentiella möjligheter 

att över köns- och kulturgränser påverka 

barns förmåga till hänsynstagande, förståelse och 

tolerans. Här beskrivs också handslagsprojektet 

Helamalmö, som bedrivits i basketföreningen 

Malbas regi. Syftet med detta projekt var bl a 

att sprida basketkulturen i Malmö och utveckla 

samarbetet mellan föreningslivet och skolan, 

förbättra barnens fysiska hälsa, lära barnen visa 

hänsyn, tolerans och förståelse över köns- och 

kulturgränser samt att påverka barnens attityder 

till mobbning, drogmissbruk och annan kriminalitet. 

Projektet ger många av barnen en timmes 

extra idrott utöver den idrott skolan erbjuder. På 

vissa skolor bedrivs dock verksamheten på schemalagd 

tid för ämnet idrott och hälsa. 

Genomförande: Följande datainsamlingsmetoder 

användes: Observation - ibland deltagande 

observation - en dag i veckan av en och samma 

femteklass under vårterminen, deltagande i 

instruktörsmöten, som hållits en gång i månaden 

samt i styrgruppsmöten ca tre gånger per termin 

samt samtal och intervjuer med projektledare och 

instruktörer. Dessutom skickades frågeformulär 

ut till 12 instruktörer varav sex besvarade detta. 

Frågeformulär delades också ut till barnen. Slutligen 

har 83 uppsatser, skrivna av sjätteklassare, 


22

lästs och analyserats med avseende på begreppen 

hänsyn, tolerans, förståelse och tolerans. 

Resultat: I den femteklass som studerades framhöll 

barnen att det var själva basketspelet som var 

roligast i helamalmös idrottspass. Basket dominerade 

dock inte barnens lekar och spel. Nio pojkar 

av elva och två flickor av fyra framhåller att de 

vill fortsätta att vara med i helamalmö kommande 

skolår. Kolfjord skriver bl a ”Då projektet 

helamalmö arbetar med barnen både på och 

utanför skoltid ställs frågan om vilka för- respektive 

nackdelar detta har. Fördelarna instruktörerna 

såg med ett obligatorium var att barnen får 

röra sig mer, man når fler då närvaron är högre 

vid obligatorium. Barnen slipper dessutom att gå 

flera gånger till skolan samma dag. Nackdelarna 

är dock att de som inte är intresserade måste delta 

och det kan ibland leda till att de blir jobbiga, 

gnälliga och svårmotiverade till att ha roligt. 

Fördelarna med att arbeta utanför skoltid är att 

de intresserade barnen, ” ja de som brinner för 

helamalmö är där”. Då intresset är högre sköter 

sig barnen generellt sett bättre på lektionerna”. 

I resultatgenomgången beskrivs hur den omfattande 

empirin bearbetats och flera intressanta 

iakttagelser görs som är hämtade från observationer 

och intervjuer. Kolfjords intryck av 

verksamheten är överlag positiv; projektet når ut 

till många (ca 1800 fjärde-sjätteklassare), många 

barn får en lektion extra idrott och barnen är 

positiva. Observationerna ger dock vid handen 

att ledarnas metodiska/didaktiska skicklighet kan 

diskuteras. Att bekämpa drogmissbruk och kriminalitet 

förekom i mindre utsträckning i samtalsform. 

Däremot gjordes tydliga och handfasta 

insatser för att främja social gemenskap. 

Ledarna i projektet erbjöds ledarutbildning och 

projektet har också erhållit flera priser bl a för sin 

framgångsrika integrationsverksamhet. 

Diskussion: Kolfjord sammanfattar på följande 

sätt: ”Enligt min tolkning är Helamalmö en 

motvikt mot de kritiska perspektiv/röster som 

presenteras inledningsvis i detta kapitel. Verksamheten 

strävar efter att motverka utslagning 

och mobbing. Helamalmö kräver att barnen 

under idrottspassen ska visa varandra hänsyn, 

tråkningar barnen sinsemellan accepteras inte. 

Det är fair play som lärs under passen. Idrottspassens 

upplägg understödjer inte den utslagning 

som kan ske både inom skol- och idrottsvärlden” 

Hon anser vidare att trots att helamalmö erbjuder 

möten mellan barn från olika kulturer bosatta i 

olika stadsdelar förändras knappast den strukturellt 

orsakade rasismen. Idrotten är inte lösningen 

på den integrationsproblematik som existerar 

i Malmö, men kan ändå åstadkomma positiva 

förändringar. Hon skriver vidare: ”Minoritetsgruppernas 

bristande deltagande och medbestämmande 

reflekterades också i projektens 

problem med att rekrytera tränare och ledare 

med icke-nordiskt ursprung. Instruktörerna i 

föreningen Malbas och projektet helamalmö har 

varierade etniska bakgrunder så här lever föreningen 

kvantitativt upp till integrationsmålsättningen 

på flera nivåer och skiljer sig därmed från 

den svenska idrottsrörelsen som helhet. Däremot 

ser såväl etnicitets- som könsfördelningen i styrgruppen 

ut på samma sätt som i många av våra 

styrelser både inom och utanför idrottens värld” 

Kolfjord avslutar sin rapport med följande: 

”Helamalmös projektdesign inkluderat målsättningar, 

målgrupp, metoder och långsiktighet 

harmonierar väl med den teoribildning som finns 

rörande brottsreducering. Projektet har under sin 

uppbyggnad anpassat sig väl till det omgivande 

komplexa samhället, analyserat uppkomna problem 

och arbetat fram strategier för att avhjälpa 

dem. I projektet har idéer fått flöda och många 

av dem har också genomförts. Helamalmös 

projektprocess skulle kunna vara en inspirationskälla 

för andra projekt” 

Kommentarer: Hur Malbas lagt upp sin verksamhet, 

och hur man lyckats i sin implementering 

av verksamheten i skolorna, är värdefull information 

som hade kunnat utvecklas ytterligare. 

Datainsamlingen är synnerligen omfattande och 

går i betydande delar utanför en ren utvärdering 

av handslagsprojektet. Här förmedlas bl a mycket 

intressant och avslöjande information från lektionsavsnitt, 

från olika samtal mellan instruktörer 

och barn samt från olika uppsatser. Då en mängd 

information, som ligger utanför handslagssatsningen, 

tillsammans med att forskningsresultat 

från andra studier, är inflätade i redovisningen 

blir analysen av vilken betydelse Helamalmö haft 

inte tillräckligt tydliggjord. 


23

Projekttitel: 

Som hand i handsken – en satsning på 

flickors idrott eller på idrottens flickor? 

Författare: 

Jenny Svender och Håkan Larsson, GIH 

Projekt nr: 

2007:12 

Område: 

Satsa mer på flickors idrott 

Syfte och frågeställningar: Studien har som 

övergripande syfte att analysera de föreställningar 

och grundläggande antaganden om flickor 

och flickors idrottande som kommer till uttryck i 

Handslaget. Mer specifikt har syftet varit att studera 

hur flickor och flickors idrottande konstrueras 

i ansökningar om projektmedel inom ramen 

för handslagsområdet ”Satsa på flickors idrottande”. 

Analysen av ansökningarna om medel 

för handslagsprojekt har utgått från följande 

frågeställningar: (1) Vilka typer av projekt söker 

föreningar medel för när de vill satsa på flickors 

idrott? Söker man inom flick- respektive pojkdominerade 

idrotter medel för samma slags projekt? 

(2) Hur gestaltas flickor i projektens ansökningshandlingar, 

dvs. vilka flickor är målgrupp för 

satsningarna? Gestaltas flickor på samma sätt 

inom flick- respektive pojkdominerade idrotter 

och är målgruppen densamma för dessa idrotter? 

(3) Hur förhåller sig satsningarna och de bilder 

av flickor som framträder i projektansökningarna 

till de resonemang om jämställd idrott som framträder 

i Idrottens jämställdhetsplan? 


Inledningsvis redogörs för de satsningar som 

man inom idrottsrörelsen genomfört för att öka 

jämställdheten mellan flickor och pojkar och mellan 

kvinnor och män. I det metodiska avsnittet 

redogörs för den teoretiska referensramen, som 

får betydelse för bearbetning och redovisning 

av empirin. Studien har två teoretiska utgångspunkter, 

en feministisk poststrukturell och en 

foucaultinspirerad. I båda perspektiven blir 

diskursbegreppet centralt. 

Genomförande: Sex idrotter av dem som sökt 

handslagsmedel för satsning på flickors idrott 

valdes ut. Tre av dessa var traditionellt flick-, 

kvinnodominerande och tre var pojk-, mansdominerade. 

I den första gruppen ingick gymnastik 

(100 ansökningar), ridsport (86) och konståkning 

(31). De mansdominerade idrotterna var bandy 

(40 ansökningar), brottning (23) och ishockey 

(består av ett studiematerial). Det totala antalet 

ansökningar som utgör det empiriska underlaget 

är 281. Det var således de inskickade ansökningshandlingarna 

som blev föremål för en textanalys. 

Resultat: När det gäller de flickdominerade 

idrotterna är det främst tonårsflickan som är 

problematisk. ”Till exempel utmålas en risk för 

att tonårsflickan lämnar idrotten – och det är inte 

bra för henne. Andra, inte sällan ohälsosamma, 

intressen konkurrerar om hennes uppmärksamhet 

och hon verkar inte kunna välja att både idrotta 

och ha andra intressen. När hon väljer att lämna 

idrotten till förmån för andra intressen är det för 

att dessa intressen är mer betydelsefulla, inte för 

att själva idrotten framstår som meningslös eller 

svårhanterad. Lösningen på detta är att föreningarna 

vill arrangera varierande aktiviteter i egen 

regi för att flickorna på så sätt ska få sitt lystmäte 

mättat utan att lämna idrotten.” Som förslag på 

aktiviteter som man menar ska locka flickorna att 

stanna kvar är bl a skapa bibliotek i stallet, läsa 

böcker, organisera läxhjälp, prova olika idrotter, 

besöka Body Shop, sy gardiner och snickra ihop 

saker till klubbrummet, d v s aktiviteter som 

ligger utanför idrotten. Mycket vanligt är också 

att man vill arrangera ledarutbildning. Detta 

förstärker bilden av tonårsflickan som flicka först 

och idrottsflicka i andra hand. Ett viktigt syfte är 

att med till buds stående medel behålla flickorna 

idrotten. 

Att satsa på flickor i de pojkdominerade idrotterna 

innebär att de yngre flickorna kommer 

i blickfånget. Flickorna framställs här som annorlunda. 

De är inte som pojkar är och därför måste 

särskilda insatser göras. Verksamheten måste 

anpassas till flickors behov eftersom flickor ”är 

som dom är”. Förslag på åtgärder är t ex träning 

i enkönade grupper och tränare med särskilda 

kunskaper. Ett mera kritiskt förhållningssätt kan 

också utläsas när man hävdar att man vill satsa på 

flickor för att förbättra de ojämlika förhållanden, 

som man tycker sig kunna iaktta. Det handlar 

mer sällan om att förändra idrottens strukturer 

och utformning eller att ifrågasätta vad det är 

i de aktuella idrotterna som gör att flickor inte 

”självmant” väljer dem. En medvetenhet om att 

pojkar är norm inom dessa idrotter leder alltså 

inte till att ompröva grunderna i verksamheten 

utan till försök att utjämna skillnaderna mellan 

normen och de som avviker. Ett viktigt syfte är 

att rekrytera fler flickor till idrotten. 

Föreställningen om att ”flickor har dåligt självförtroende” 

får således en framträdande plats i de 

flickdominerade idrotterna, men är i det närmaste 


24

osynlig i de pojkdominerade idrotterna. I de 

flickdominerade idrotterna handlar vidare många 

handslagssatsningar om utbildning för flickor, 

medan relativt få föreningar i de pojkdominerade 

idrotterna skriver fram en sådan utbildning. I de 

pojkdominerade idrotterna är det inte flickorna 

som är målgruppen för utbildning utan de vuxna 

ledarna, vilka man förvisso hoppas är kvinnor, 

som ska leda yngre flickor. 

När resultaten diskuteras av författarna framhålls 

att ett kritiska förhållningssätt till idrottens 

manligt präglade normer och värderingar 

i stort sett saknas och att man uppehåller sig 

vid de egenskaper som man menar präglar unga 

flickor som gör att de drar sig för att söka sig till 

”manliga” idrotter och att tonårsflickor utvecklar 

problematiska egenskaper. Detta tolkar man så 

att man på föreningsnivå rimligen inte kan ha 

ett tillräckligt manöverutrymme för förändring. 

Författarna menar således förfaringssättet att 

låta handslagsmedlen tämligen förutsättningslöst 

kunna sökas av föreningar snarare förstärker de 

stereotyper kring flickor och flickors idrottande 

som blivit dominerande under 1990- och 2000- 

talen. Man pekar också på att könsspecifika 

projekt kan riskera att cementera könsstereotypa 

bilder av pojkar och flickor. 

Kommentar. Studien lämnar ett viktigt bidrag 

till förståelsen för de svårigheter som finns 

förknippade med försök till förändringar som 

syftar till att förbättra jämställdhet mellan könen. 

Författarna visar tydligt hur dominerande diskurser, 

d v s uppfattningar om hur flickor respektive 

pojkar ”är”, styr de satsningar man anser vara 

framgångsrika för en ökad jämställdhet, trots att 

de i själva verket kan bli kontraproduktiva, 

d v s snarare förstärka rådande könsstereotyper. 

Man framhåller också att det mycket sällan i 

anslagsansökningarna förs fram några förslag på 

strukturella förändringar. Jag hade gärna sett att 

denna diskussion hade utvecklats och då gärna 

med förslag på strukturella förändringar som 

skulle kunna vara konstruktiva. 

Projekttitel: 

Handslagets speciella insatser med inriktning 

mot mångfald och integration – en 

kvalitativ utvärdering 

Författare: 

Suzanne Lundvall, GIH 

Projekt nr: 

2007:13 

Område: 


Syfte och frågeställningar: I en textanalys 

av ansökningshandlingar ställdes frågorna: 

Hur framträder/används begrepp som etnicitet, 

mångfald, integration, inklusion, kön? Hur beskrivs 

utgångspunkter, strategi och inriktning för 

respektive projektet? Hur beskrivs mottagaren, 

deltagarna? Hur diskuteras majoritetskulturens 

roll och vad framträder som normalitet? 

Intervjustudien täckte områden som bedömdes 

kunna bidra till en processutvärdering av de 


Inledningsvis görs en genomgång av tidigare 

forskning om idrott och etniska minoritetsgrupper 

varpå följer en begreppsdiskussion där bl a 

interkulturell migrationsforskning tas upp. Denna 

utgångspunkt bildar tillsammans med ett sociokulturellt 

perspektiv den teoretiska inramningen. 

Vidare framhålls att etnicitet kommer att användas 

som analytisk kategori. 

Genomförande: Projekt inom Handslagets 

speciella insatser med inriktning mot mångfald, 

etnicitet och integration bildade urvalsgrund. 

Kontakt togs med samtliga 27 projekt som fanns 

i RF:s databas för att bl a inhämta ansökningstexterna. 

Härigenom erhölls en kontaktperson 

för varje projekt, undantaget ett. Samtliga 27 

ansökningar blev sedan föremål för en textanalys. 

Därefter gjordes ett strategiskt urval av åtta 

projekt som skulle bilda underlag för platsbesök 

och intervjuer. Av olika skäl kom studien att omfatta 

sex projekt spridda över landet och med vitt 

skilda projektupplägg. På detta sätt intervjuades 

45 personer vid sex olika platsbesök. Här fanns 

projektledare, föräldrar, barn/ungdomar, rektorer 

samt lärare och tränare/assistenter representerade. 

Resultat: Författaren skriver i sin sammanfattning 

”att huvuddelen av ansökningarna ensidigt 

kommunicerar en mottagande grupps (de andras) 

behov av idrott. Utgångspunkterna för detta 


25

ehov är de sökandes (idrottsföreningarnas) 

vilja att bryta en negativ utveckling, att skapa en 

meningsfull fritid och att genom idrotten bygga 

broar, dvs. möjligheter till integration. Begreppet 

etnicitet används som en kulturell och social 

kategori som befäster synen på de andras behov. 

Mottagarna beskrivs som en passiv grupp med 

ofta låg förmåga, som behöver kunskap. Strategierna 

för huvuddelen av projekten är att med 

hjälp av en projektledare starta upp en verksamhet 

i det boendeområde som är i fokus för 

”insatsen”. Verksamheten ska vara öppen och 

lättillgänglig, enkel att nå med inga eller mycket 

låga avgifter.” 

Hon tillägger dock ”cirka en fjärdedel av ansökningarna 

har ett annat sätt att samtala kring 

Handslagets inriktning ”Öppna Dörrar för fler”. 

I dessa vänder man på utgångspunkten och 

beskriver hur idrotten behöver deltagare från en 

bredare mångfald för att utvecklas. Det kan även 

handla om att med idrotten som bas kunna bidra 

till att utveckla hela samhället. Minoritetsgrupperna 

beskrivs fortfarande som målgrupp, men 

inte utifrån att dessa tillhör en passiv, svag etnisk 

och social kategori. Dessa ansökningar utgår 

istället från motpartens tillgångar, vilka kanske 

inte alltid liknar majoritetskulturens. Man öppnar 

för ett synsätt som innebär en inkludering av nya 

kunskaper, värden och en vision att mötas på ett 

mer jämbördigt och icke så stigmatiserat sätt. I 

texterna framträder en vilja till nyfikenhet och 

öppenhet för att utveckla ledarskap, innehåll och 

sätt att organisera verksamheten på.” 

När det gäller intervjustudien framgår att de 

medel som erhållits för projektet att någon form 

av koordinator hade kunnat anställas på hel- eller 

deltid. Projektledarna framhöll att många och 

omtyckta aktiviteter hade skapats i närområdet. 

Att starta upp projekten hade dock upplevts som 

svårt. Man ansåg vidare bland projektledarna att 

framtiden var mycket oviss och man efterlyste 

en långsiktighet i planeringen då man menade 

att förändringar av det slag man önskade sig tar 

tid att åstadkomma. I de projekt som utvärderats 

med ledarrekrytering som inriktning framträder 

en subtil diskriminering hos mottagande part när 

det gäller att placera deltagande i ledarutbildningen, 

som alla hade annan bakgrund än svensk, 

på praktikplatser. Föreningarna menade att man 

”inte hade något behov”. 

Beträffande deltagarnas erfarenheter framhölls 

betydelsen av delaktighet, att få förtroende och 

att bli tillfrågad om medverkan. Vidare framhölls 

värdet av att kunna och att få arbeta tillsammans 

i lag eller parvis. 

I diskussionen framhålls vikten av att utveckla 

nya sätt att träna, tävla och forma ledarskap på 

samt att satsningen måste vara långsiktig och 

systematisk. Vidare framhålls vikten av att idrotten 

skaffar sig beredskap att möta de utmaningar 

som med all säkerhet kommer att finnas i framtidens 

pluralistiska samhälle. Här nämns bl a den 

demokratiska skolningen och att idrottsverksamheten 

bör förankras på plats och med hjälp av 

människor som är delaktiga i skapandet av den 

gemensamma kulturen. 

Kommentarer: Studien ger ett klart kunskapstillskott 

vad gäller mångfald och integration 

inom idrotten där författaren låter den teoretiska 

bakgrunden bilda en utgångspunkt för avslutande 

reflexioner om idrottens roll i detta sammanhang. 

Vissa resultat tyder också på att ”invandraren” 

inte bara betraktas som den andre, som ska 

integreras, utan också öppnar upp för att idrotten 

behöver en mångfald. 


26

Projekttitel: 

Handslaget – ett socialisationsprojekt? 

Författare: 

Frans Oddner, Malmö högskola 

Projekt nr: 

2007:14 

Område: 



studien formulerades som följer: ”att socialpsykologiskt 

beskriva och analysera de socialisations- 

och utvecklingsprocesser som deltagare 

genomgår under sin medverkan i två Malmöföreningars 

handslagsprojekt; närmare bestämt att 

undersöka de socialpsykologiska orsakerna och 

skälen är till att handslagsdeltagarna fortsätter 

med aktiviteterna eller inte gör det” I anslutning 

till detta syfte formulerades följande 

två frågeställningar: 1) Vilka är deltagarnas 

socialisations- och utvecklingsprocesser under 

handslagsprojekten?; 2) Vilka är de avgörande 

socialpsykologiska faktorerna och skälen och 

hur inverkar de på socialisationsprocesserna och 

deltagarnas eventuella utvecklingar? 

Bakgrund och teoretisk referensram: G H 

Meads socialisationsteori bildar utgångspunkt 

för studiens uppläggning och för tolkningen av 

resultaten. Här framhålls att människans jag och 

identitet utvecklas i interaktion och kommunikation 

med omgivningen. Följande resonemang är 

vägledande för studien: ”För att handslagsprojekten 

skall ha åsyftad effekt, för att deltagarna 

under projektens gång socialiseras till ”idrottsutövare” 

eller ” fysiskt aktiva” i ett perspektiv som 

går utöver projektens varaktighet, bör idrottsutövandet 

vara, bli eller efter hand utvecklas till 

en funktion av; dels deltagarnas föreställningar 

(och uppfattningar) av idrott och fysisk aktivitet; 

och dels aktiviteterna som dessa föreställningar 

(och uppfattningar) är förbundna med. Vidare 

antas att sådana föreställningar och uppfattningar 

utvecklas i samband med att deltagarnas 

erfarenhet av den fysiska aktiviteten fördjupas”. 

Genomförande: Två föreningar studerades 

under en längre tid; Ett projekt skulle vara 

organiserat vid sidan av föreningens ordinarie 

verksamhet, och ett i anslutning till ordinarie 

verksamhet. Projekten skulle ha olika slags aktiviteter. 

Valet föll på ett projekt som bedrev friidrottsaktiviteter 

under skoltid och med en till två 

träffar per termin med olika klasser. Här fanns 

också möjlighet till att ingå i en ”fortsättningsgrupp”. 

Det andra projektet vände sig till barn 

och ungdomar med funktionshinder med erbjudande 

från en förening att få spela fotboll efter 

skoltid. Metoderna som användes för datainsamling 

var semistrukturerade intervjuer och fältstudier 

samt olika former av etnografiska metoder: 

kvalitativa observationer och ostrukturerade 

intervjuer med deltagare, ledare och instruktörer, 

lärare. Åtta semistrukturerade intervjuer och 13 

fältstudier genomfördes. 

Resultat och diskussion: I resultatdelen görs 

en mycket noggrann beskrivning hur träningen 

genomförs och vad barnen gör och säger på och 

utanför träningsarenan/planen. Här redogörs 

också för vad ledarna uttrycker vid intervjuerna. 

I fotbollsföreningen framhålls bl a flera ungdomar 

”kommit att identifiera sig med fotbollen och 

den sociala samvaron omkring den haft en stor 

inverkan på deras självkänsla och på hur de utvecklat 

sig personligt. De känner att de kan spela 

fotboll och att göra det tillsammans med sina 

kamrater. De känner en stark gemenskap tillsammans. 

Denna gemenskap uttrycks också utanför 

gemenskapen, i skolan och i andra sammanhang 

som deltagarna befinner sig i; träningskläder, 

ordval och språkbruk, fotbollsintresset fotbollskunskaper 

signalerar att de tillhör ett sammanhang 

som de är stolta över att vara delaktiga i”. 

Oddner framhåller dock att deltagarnas utveckling 

också är ett uttryck för att föreningskontexten 

förändrats under den tid som projektet pågått. 

Han skriver: ”Troligen har denna ömsesidiga 

anpassning kommit tillstånd till stor del beroende 

på att ledarna och instruktörerna på ett uttalat, 

uppenbart och dessutom initierat sätt (redan 

från början) har försökt beakta sina deltagares 

”verkligheter”; att göra deltagarnas verkligheter 

till sina egna”. Hans beskriver utvecklingen i 

de båda föreningarna så att inom friidrottsföreningen 

så var villkoren för socialisationen att ta 

ett steg till en fortsättningsträning, medan man 

i fotbollsföreningen gled in i verksamheten där 

identiteten formades gradvis. Här fanns också 

både kvinnliga och manliga deltagare. Det bör 

också nämnas att man arrangerade discodans 

med jämna mellanrum. 

I friidrottsföreningens fortsättningsgrupp finns 

inga uppgifter om hur många av handslagsdeltagarna 

som gått vidare till denna verksamhet. 

Den sociala kontakten mellan friidrottarna är inte 

uppenbar Det steg som ska tas är också ganska 

komplicerat: ”Efter väckt intresse och medtagen 

lapp hem till föräldrar eller vårdnadshavare 

gäller det för det första (1) att man hör av sig 


27

till kansliet, att man vill göra detta och faktiskt 

också gör det, så att man kan få informationen 

om var och när man kan börja friidrotta. För det 

andra (2) skall man bege sig till träningen, vilket 

är något som flera deltagare faktiskt inte alltid 

gör även om deras föräldrar eller de själva har 

ringt kansliet, sålunda kräver den delen av steget 

ett särskilt sorts initiativ, av barnet och/eller av 

föräldrarna. ….För det tredje (3) bör deltagaren 

vistas en viss tidsperiod i träningsgruppen och 

se huruvida det är något som passar dem eller 

inte. För det fjärde (4) bör man under denna tid 

identifiera sig med friidrotten och den sociala 

miljön runt omkring. Till en början gäller det att 

man har förmåga att utföra de rörelser som grenarna 

utgörs av; allt eftersom gäller det att man 

utvecklar ett engagemang, ett ”commitment”, 

att man bli alltmer hängiven. Men också att man 

känner att man ”presterar”, att man utvecklas 

idrottsmässigt.” 

Oddner gör sedan en utförlig beskrivning av 

olika fall, individer, som på ett utpräglat sätt 

tillhör följande grupper: 1) Deltagare som inte 

deltar, dvs. som deltar ”passivt” eller uttrycker 

aversion mot aktiviteterna, samt att det förhållandet 

under projekten inte förändras i riktning 

mot ett aktivt deltagande; 2) Deltagare som deltar 

(aktivt), men som efterhand blir (mer) passiva 

deltagare, som förändras från ett deltagande till 

ett icke deltagande; 3) Deltagare som inte deltar, 

men som allteftersom blir (mer) aktiva deltagare, 

som förändras från ett icke deltagande till ett 

deltagande; 4) Deltagare som deltar (aktivt), samt 

att det förhållandet under projektet inte förändras 

i riktning mot ett passivt deltagande. Han gör 

sedan tolkningen av olika utfall med hjälp av sin 

teoretiska referensram och avslutar sin rapport 

med några rekommendationer och reflektioner b l; 

”att man inte ska organiserar projekten så att de 

(bara) riktar sig mot de ”redan invigda”. …. Vad 

ledarnas framgång i hög grad kommer an på är 

huruvida ledarna själva är benägna att inse att 

om deras handslagsverksamhet skall kunna göra 

ett avgörande positivt intryck på deltagare som 

annars inte är involverade i någon idrottsaktivitet 

så måste de göra deltagarnas verklighet till sin 

verklighet. Inom den moderna idrotten har man 

historiskt sett oftast förutsatt och organiserat 

verksamheten utifrån det motsatta förhållandet, 

att deltagarna skall anpassa sig till föreningens 

och ledarnas föreställningar om den verklighet 

som de befinner sig i” 

Kommentar: Med sin analys kastar Oddner 

in ljuset på en problematik med handslagssatsningen, 

som inte många har uppmärksammat, 

nämligen det socialpsykologiska, och hur viktig 

den sociala samvaron och den ömsesidiga anpassningen 

och kommunikationen är för en positiv 

utveckling. Att en av studierna genomförts 

på funktionshindrade belyser faktiskt många 

centrala frågor bland icke funktionshindrades 

idrottsutövning. 

Projekttitel: 

I skuggan av fotbollen – handslagsprojektens 

betydelse för mindre idrotter 

Författare: 

Tor Söderström, Staffan Karp och Eva 

Olofsson, Umeå universitet 

Projekt nr: 

2007:15 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Syftet är att lyfta 

fram vad handslagsprojekten betytt för de mindre 

idrotterna genom att analysera huruvida projekten 

är annorlunda än och utmanar den ordinarie 

verksamheten i föreningarna. Syftet kan också 

formuleras som: ”att studera om Handslaget 

förändrar föreningarnas verksamhet” 


Utgångspunkt tas i kortfattad beskrivning av 

barn- och ungdomsidrottens utveckling samt 

handslagssatsningens mål i relation till denna. 

Vidare diskuteras idrottens värdegrund och hur 

väl förankrad idrottens idéprogram Idrotten vill 

är i idrottens praktik. 

Genomförande: Studien baseras på ett urval 

av specialidrottsförbund med ett medlemsantal 

mellan 5 000 och 10 000 medlemmar. Av 11 SF 

skickade endast sex in material; Baseboll/Softbollförbundet, 

Biljardförbundet, Boxningsförbundet, 

Bågskytteförbundet, Castingförbundet 

samt Vattenskidförbundet. Ett urval av 43 projekt 

gjordes därefter vilket innebar att fem SF blev 

representerade i denna del av studien. Två projekt 

från dessa SF valdes ut. Ett av dessa var ett samverkansprojekt 

mellan två föreningar, varför totala 

antalet föreningar blev elva. Föreningar med 

mest kvalitativa inslag i sina projekt valdes ut. 

Analysen baserades på ansökningshandlingar, 

i några fall på utvärderingar som föreningen 

lämnat. Analysen gjordes utifrån tre huvudaspekter; 

verksamhetsområde, metodnivå och 


28

ansats. När det gällde verksamhetsområde togs 

utgångspunkt i Idrotten vill och i den indelningen 

som där görs i idrott för barn, breddidrott för 

ungdom och elitinriktad idrott för ungdom samt 

i de riktlinjer som anges. Vidare undersöktes 

huruvida projekten huvudsakligen var inriktade 

mot de aktiva, ledarna eller verksamheten. Den 

tredje huvudaspekten i analysen var riktat mot 

om projektet hade en kvalitativ eller kvantitativ 

ansats. Dessutom genomfördes sammanlagt 20 

intervjuer med 34 föreningsinformanter och fyra 

förbundsrepresentanter. 

Resultat: 72 procent av projekten riktades mot 

barn- och breddverksamhet i samma projekt. 

Det därefter vanligaste verksamhetsområdet var 

breddidrott för ungdom. Få projekt kunde klassificeras 

som elitinriktade. De flesta var inriktade 

mot samverkan med skolan, ledarskap och livslångt 

intresse. De flesta projekt hade verksamheten 

i fokus 

I de flesta föreningar användes handslagsmedlen 

till inköp av material och utrustning. Det bör 

här uppmärksammas att de flesta projektstöden 

låg inom intervallet 5 000 till 26 000 kr. Vidare 

användes medlen till kontakter med skolan, träningsläger 

m m. Huvudmotivet för att söka medel 

var att utveckla föreningen. 

Behovet att rekrytera nya medlemmar var tydligt. 

Alla föreningsledare framhöll dock att de 

investeringar som gjorts inte primärt ökat antalet 

medlemmar medan däremot hade deltagandet 

för de redan aktiva underlättats. Vidare menade 

man att kännedomen om idrotten i fråga hade 

ökat och att det på sikt skulle bli positiva effekter 

av handslagssatsningen. På den negativa sidan 

framhölls att ansökningsförfarandet framhölls 

som krångligt. 

Diskussion: Författarna poängterar att handslagsprojekten 

varit en viktig injektion för de 

mindre idrotterna, men man framhåller samtidigt 

att projektens temporära karaktär kan skapa 

problem med att uppnå förändring. För att kunna 

göra en adekvat bedömning, menar man, måste 

man ha ett längre tidsperspektiv och koppla samman 

flera projekt. I ett kortsiktigt perspektiv har 

inte handslaget utmanat den ordinarie verksamheten 

utan kan karaktäriseras av ”more of the 

same”. Den uppbyggda ”infrastrukturen” kan 

dock på sikt ge möjligheter till förändringar. Man 

framhåller också att handslagssatsningen möjligen 

kan ha bidragit till en öka reflektion över den 

egna verksamheten, men betonar samtidigt att 

den förhärskande idrottskulturen, den som man 

är inskolad i, försvårar större förändringar. 

Avslutningsvis diskuterar man rimligheten i att 

använda den fördelningsnyckel som används vid 

ordinarie anslag som innebär att t ex fotboll som 

är den i särklass största idrotten får störst andel 

av handslagsmedlen. 

Kommentar: Studien ger en god inblick i de 

små specialidrottsförbundens villkor och resultatet 

”att Handslaget inte innebar några förändringar” 

är väl analyserat. Urvalet av föreningar, 

liksom bortfallet av flera SF kunde dock ha 

diskuterats utförligare. 

Projekttitel: 

Handslaget – från idé till utvärdering. 

Om projekt, ekonomi och verksamhet 

Författare: 

Göran Patriksson, Owe Stråhlman, Sten Eriksson 

och Lars Kristén, Göteborgs universitet. 

Projekt nr: 

2007:16 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Syftet var att på 

bred front göra en riksomfattande utvärdering av 

Handslagets samtliga fem målområden. Intresset 

riktades bl a mot informationsprocessen, söktryck, 

kriterier, beslutsprocessen, utvärdering, 

ekonomi, organisation och administration samt 

effekter av projekten. Verksamheter för barn och 

ungdomar med funktionshinder specialstuderas. 

Bakgrund och teoretisk referensram: Här 

tecknas kortfattat en historisk bakgrund till 

statens stöd till idrotten, varvid den breda ansats, 

som valts för studien, motiveras. Vidare förklaras 

begreppet ”anpassad fysisk aktivitet”. 

Genomförande: Huvudstudiens design 

innehöll två på varandra följande webb-baserade 

enkätundersökningar till projektdrivande 

föreningar och en intervjuundersökning med 

anslagsbeviljande instanser. Den första enkätundersökningen 

genomfördes våren och sommaren 

2006 och omfattar föreningar som inkasserat 

medel för de två första åren av Handslaget. Den 

andra enkätundersökningen genomfördes våren 

och sommaren 2007 och omfattade föreningar 

som erhållit medel de två sista åren. Intervju- 

undersökningen genomfördes våren 2007 med ett 

urval av Specialförbund (SF) och Distriktsför- 


29

und (DF) vilka varit inblandade i fördelningen 

av projektmedel. Fem områdesspecifika mätinstrument 

tillskapades. 

Ett slumpmässigt urval på ca 18 procent gjordes 

av samtliga projekt år ett och två, vilket motsvarade 

2 220 st, och ett 12-procentigt stickprov av 

projekten år tre och fyra, vilket motsvarade 2 223 

st eftersom antalet projekt då var fler. Urvalet 

var stratifierat vilket innebär att man slumpmässigt 

drog relativt lika många projekt från vart 

och ett av de fem områdena (Öppna dörrarna för 

fler, osv.…). Det betyder att varje område blev 

representerat med det antal projekt som svarar 

mot områdets storlek. Bortfallet var stort (runt 50 

procent) beroende dels på att vissa föreningarna 

saknade e-mejladress, dels inte svarade. De svar 

som kom in, 1016 för år 1 och 2, var relativt jämt 

fördelade på de olika områdena. 

Intervjuundersökningen var geografiskt begränsad 

till tre DF (Halland, Västsvenska och 

Västergötland, medan SF-studien omfattade följande 

åtta grenar: basketboll, bordtennis, fotboll, 

friidrott, gymnastik, handboll, orientering och 

simning. 

Specialstudien genomfördes dels som en enkätundersökning 

till projektdrivande föreningar, 

dels som en fördjupad intervjuundersökning med 

sex utvalda föreningar. Enkätundersökningen 

genomfördes våren 2007 och intervjuerna sommaren 

2007 och omfattar föreningar som fått 

medel de två sista åren av Handslaget. Av 126 

föreningar svarade 46 vilket motsvarar ett bortfall 

på drygt 60 procent. Intervjuundersökningen 

omfattade sex föreningar. 

Resultat: Sammanfattningsvis när det gäller 

intervjudelen i huvudstudien så skriver författarna 

bl ”att det finns ett antal inneboende 

problem med medelfördelningen. Respondenterna 

pekar på beslutsprocessen som sådan. Flera har 

upplevt bristande anvisningar både vad gäller 

själva ansökningsförfarandet och beslutsprocessen 

om medelstilldelning. Intervjuerna andades 

också en viss förvirring, vilket skapat utrymme 

för egna initiativ i medelstilldelningsfrågan – på 

gott och ont. Förbundens olika förutsättningar, 

brist på administrativa resurser, osäkerhet bland 

beslutsfattare och oklara instruktioner har gjort 

att beslutsfattandet kring Handslagsmedlen är 

behängd med vissa frågetecken. Vissa förbund 

har exempelvis uteslutet vissa delområden vilket 

måste ifrågasättas om det ligger i Handslagets 

intentioner. I de flesta fall har man haft ett rejält 

beslutsunderlag och ansvaret tycks också ha för- 

delats till flera personer eller en särskild grupp. 

Vidare menar några respondenter att kontrollen 

över projektmedlen också har varit svår att 

genomföra beroende på administrativa frågetecken 

och föreningarnas vilja att återkoppla till 

anslagsgivaren. Dock tycks problemen generellt 

sett blivit mindre under slutet av Handslagsverksamheten. 

På det positiva kontot måste den glädje 

och den initiativrikedom som Handslagsmedlen 

åstadkommit bokföras. Flera respondenter beskriver 

hur man inom förbundens olika föreningar 

visat stor entusiasm och också kunnat visa 

upp värdefulla verksamheter.” 

När det gäller enkätstudien presenteras en omfattande 

statistik över bl a respondenter, projekt, 

föreningar, information, ansökningar, ekonomi, 

organisation och administration, uppskattade 

effekter av projekten samt bedömningar 

om framtiden. Bland resultaten kan nämnas 

att respondenterna överlag var nöjda med den 

information som förmedlats och man ansåg 

att ansökningsprocessen varit relativt enkel att 

hantera. Föreningarna hade organiserat sina 

projekt på olika sätt. Vissa projekt har anställt 

projektledare och också arvoderat ledare. Man 

har lyckats sprida dessa funktioner på både män 

och kvinnor. Genomsnittliga skattningar tyder 

på att projekt som haft som målsättningar att just 

öppna dörrarna för fler, där flest projekt erhållit 

medel, dragit till sig 11 nya medlemmar i snitt. I 

projekten med målet att satsa på flickors idrottande 

och i drogförebyggande projekten hade 

man varit mer framgångsrik med nyrekrytering 

då man i genomsnitt lyckats nå runt 15 nya medlemmar 

per projekt. Allra lyckosammast har man 

varit i skolsamverkansprojekten där i medeltal 19 

nya medlemmar har rekryterats till varje projekt. 

Störst antal nyrekryteringar gjordes i åldersgruppen 

9-12 år. Respondenterna ansåg att de 

tilldelade medlen haft en avgörande betydelse för 

projektens genomförande och att man inte kunnat 

driva fullskaliga projekt utan dem. 

Beträffande studien av anpassad fysisk aktivitet 

fann man att representanterna från de undersökta 

projekten värderat Handslagsmedlen som viktiga 

och flera ansåg att med större resurser skulle 

kunna ta emot fler barn och ungdomar. Projektmedlen 

har till största delen gått till verksamhetsplanering, 

bemanning och marknadsföring. 

Flera respondenter framhöll också flera positiva 

effekter med projektet som ökad sammanhållning, 

att barn och ungdomar gör framsteg och att 

man får ut föreningens budskap och verksamhet. 

Avslutningsvis framhålls: Kontentan av Handslagsprojektens 

verksamheter inom området 


30

anpassad fysisk aktivitet är i huvudsak positiv, 

men ökade resurser är ett måste för att fortsätta 

utveckla verksamheterna 

Diskussion: Här lyfter man fram fördelarna 

med det decentraliserade arbetssättet i fördelningsprocessen 

och menar att det inledningsvis 

fanns problem i denna hantering men att förbunden 

efter hand kommit till rätta med problemen. 

Man framhåller också att bristen på tydliga 

kriterier/anvisningar har varit bekymmersam 

för handläggarna. På vissa håll började man 

helt enkelt att dela ut pengarna som ett förstärkt 

LOK-stöd. Respondenterna framhåller att det 

behövs eldsjälar för att projekten ska kunna utvecklas 

och leva vidare, vilket författarna tycker 

är anmärkningsvärt då man menar att det hade 

funnits ekonomiskt utrymme att anställa någon 

ekonomiskt kunnig på tjänstemannanivå. Man är 

också kritisk till att vissa SF prioriterar särskilda 

satsningar och rensat bort vissa områden och menar 

att detta motverkar Handslagets idé. Vidare 

finner man att utvärderingen av projekten inte var 

tillfylles på många håll. 

Man framhåller också att projektbeloppen i 

många fall hade haft en avgörande inverkan på 

verksamhetens kvalitet och omfattning. Inom 

skolsamverkansprojekten menade drygt 40 procent 

att det haft en helt avgörande betydelse. Närmare 

hälften av alla respondenter framhöll dock 

att man ändå hade startat projektet i någon form. 

Man framhåller här också risken med punktinsatser: 

Vi menar att medeltilldelaren, med omsorg 

om de projektdrivande föreningarna, skall kräva 

att man anger hur projekten skall implementeras 

efter projekttidens slut och att de nyttiga erfarenheter 

som görs skall dokumenteras och förmedlas 

till andra föreningar inom RF. Avslutningsvis 

framhåller man behovet av longitudinella studier 

för att besvara frågor om vilka effekter som 

kan åstadkommas med olika åtgärder. Detta 

gäller också den anpassade fysiska aktiviteten 

där också ledarskaps- och genusfrågor nämns 

som viktiga områden. Man menar vidare att det 

måste tillskapas en projektorganisation: Denna 

organisation skall ha till huvuduppgift att leda 

medeltilldelningsarbetet, skapa förutsättningar 

för utbildning inom eventuella projektområden, 

initiera en utvärderingsorganisation innan projekten 

startar samt ansvara för att nya kunskaper 

tydligt dokumenteras för framtiden. I annat fall 

kan medlen som fonderats inom Handslaget och 

som kommer att delas ut inom Idrottslyftet lika 

gärna delas ut som LOK-stöd till befintlig och 

utvecklande verksamhet inom landets idrottsföreningar. 

Kommentar: Studien är den enda av samtliga 

projekt där man försöker ta ett helhetsgrepp 

på handslagssatsningen. Den utgör därmed ett 

viktigt och omfattande dokument men priset blir 

att texten med alla dess tabeller blir svårforcerad. 

Desto tacksammare är därför att författarna lagt 

ner omsorg på en avslutande diskuterande del, 

där man heller inte tvekar att förhålla sig kritisk. 

En svaghet, som inte forskarna kan göra så 

mycket åt, är det stora bortfallet, vilket i sig utgör 

en viktig information och tankeställare inför 

framtida studier. Bortfallet bidrar naturligtvis till 

en osäkerhet om representativiteten, men kompenseras 

i denna studie på ett bra sätt med intervjuundersökningar. 

Vissa resultat kunde, enligt 

min uppfattning, ändå ha diskuterats utförligare. 

Det gäller bl a nyrekryteringen, som är mycket 

central fråga för hela Handslagsprojektet, där 

man tar respondenternas uppgifter om 11 till 19 

nya medlemmar för gott. Här kan ju frågor resas 

bl a om hur många nya medlemmar som rimligen 

hade rekryterats om inte projektet kommit igång. 

Och hur många har slutat under perioden? Kausaliteten 

är ju alltid problematisk att uttala sig 

om. Avslutningsvis ska sägas att projektet tillför 

mycket ny kunskap och också många relevanta 

förslag inför framtiden. 

Projekttitel: 

Att rätta mun efter matsäcken – förutsättningar 

för att bedriva projekt om 

kostnadseffektivitet 

Författare: 

Göran Patriksson och Owe Stråhlman, 

Göteborgs universitet. 

Projekt nr: 

2007:17 

Område: 

Hålla tillbaka avgifterna 

Syfte och frågeställningar: (1) Kartlägga projektdrivande 

föreningars bakgrund och beskriva 

projektverksamheternas form och innehåll samt 

deras betydelse för utveckling av kostnadseffektiva 

strategier, genom att beskriva hur föreningarna/sektionerna 

arbetar med att utveckla, 

genomföra och utvärdera idrottsliga verksamheter 

i relation till inkomster och kostnader för 

idrottslig föreningsverksamhet, (2) Redovisa 

erfarenheter som har dragits för att utveckla 

kostandseffektivitet i relation till utgifter och inkomster 

samt om dessa erfarenheter kan ha långtidseffekter 

för föreningarnas fortsatta arbete. 


31

Följande specifika frågeområden definierades; att 

belysa projektens betydelse för:(a) att föreningarna 

dels skall kunna behålla sina medlemmar men 

också rekrytera nya medlemmar, (b) att bibehålla 

och utveckla verksamheter, (c) att anskaffa utrustning 

och materiel för den specifika idrotten, 

(d) ledarutveckling, utveckling av anläggningar 

och föreningsadministration samt (e) kostnadsutveckling 

i relation till inkomstutveckling d.v.s. att 

man balanserar inkomster och utgifter. 


bakgrunden diskuteras ekonomiska villkor inom 

idrotten där man bl a påpekar att det finns en 

rad kostnader som är förknippade med idrottslig 

aktivitet som kostnader för resor och utrustning. 

Kanske, framhåller man, skulle ”hålla tillbaka 

kostnaderna” vara en lämpligare etikett eftersom 

det i grunden handlar om att skapa en ekonomiskt 

effektiv balans mellan intäkter och kostnader. 

Genomförande: 25 procent av alla projekt som 

erhållit medel inom området Hålla tillbaka avgifterna 

valdes ut att ingå i undersökningen. 651 

svar erhölls på en webbenkät vilket motsvarar 

67 procent av de tillfrågade. Av dessa hade dock 

44 projekt lämnat frågeformuläret obesvarat. 

Till detta kom ett visst internt bortfall. Vidare 

genomfördes en intervjustudie av representanter 

för nio föreningar. Frågorna avsåg bl a föreningars 

struktur, verksamhet, stödformer och 

om aktuella myndigheters roll i verksamheternas 

utformning. Vidare undersöktes föreningarnas 

och de aktivas materialkostnader samt medlemsavgifter, 

deltagar- och träningsavgifter. Andra 

utgifter och inkomster beträffande anläggningar 

och försäljning av olika slags varor och tjänster 

diskuterades också. 

Resultat: Det är i huvudsak föreningarnas 

styrelser som tagit besluten att söka projektmedel 

från Handslaget, men projektledaren 

och föreningens ordförande är andra relativt 

vanliga alternativ. I medeltal hade föreningarna 

sökt 58.000 kr medan det erhållna beloppen var 

betydligt lägre. 37.700 kr i medeltal. Sammanlagt 

har de undersökta föreningarna sökt omkring 22 

miljoner kr och ungefär 14 miljoner har delats ut. 

Största enskilda sökta belopp var 814.000 kr och 

största erhållna belopp 740.000 kr. När det gäller 

projektens organisation hade närmare 80 % haft 

en projektledare och 42 % hade också haft en 

projektgrupp. Samtliga projektledare hade varit 

anställda i respektive projekt. 

Något fler än hälften av respondenterna menade 

att projekten förmodligen inte hade genomförts 

utan Handslagsmedel. Den andra hälften ansåg 

att man eventuellt hade startat de planerade projekten. 

Enbart sex procent av respondenterna menade 

att man hade fullföljt sin ursprungliga plan 

oavsett externa medel från Handslaget. Mer än 90 

procent ansåg att medlen hade haft stor eller helt 

avgörande betydelse för genomförandet. 

Två huvudstrategier kunde urskiljas när det 

gällde medlens användning. Antingen hade 

medlen gått till långsiktiga satsningar för att på 

ett strategiskt sätt bearbeta ekonomiskt- administrativa 

problem eller också hade de använts till att 

bekosta operativ verksamhet som aktiviteter (läger 

mm) eller som kostnadsteckning för utgifter 

(som hyror mm) och materielinköp. Merparten 

av föreningarna ansåg dock att kostnaderna hade 

kunnat hållas nere. De vanligaste åtgärderna som 

vidtagits kategoriserades i tre områden; materiel, 

lokaler och verksamhet. 

Närmare tre fjärdedelar av respondenterna ansåg att 

kostnaderna hade en hämmande effekt på nyrekrytering. 

Hälften ansåg också att man hade lyckats 

rekrytera fler medlemmar – i medeltal 17 barn/ 

ungdomar, de flesta i 11-12-årsålern. Beträffande 

utgiftsposterna ansåg ca 40 procent att material 

och utrustning var bland de tre mest betungande 

följt av hyror för lokaler och tränings- och tävlingsverksamhet. 

Förutsättningarna för att bedriva 

verksamheten är mer betungande än verksamheten 

själv. De idrotter som kräver stora materielbehov är 

de idrotter som kräver omfattande utrustning (ex. 

ishockey, golf, hästsport, motorsport) och där också 

lokaler och anläggningar är dyra både vad gäller 

byggnation och drift/underhåll. 

Närmare hälften av respondenterna angav att aktivitetsstödet 

var en av de tre viktigaste inkomstkällorna 

följt av medlemsavgifter och sponsorer. Bingo 

och Bingolotto hade en relativt liten betydelse. 

122 föreningar ägde sina anläggningar. Det visade 

sig att oavsett om man äger och/eller driver 

anläggningen så skattade man Handslagsmedlen 

högt. Författarna skriver att ”sammanfattningsvis 

så menar respondenterna, både i enkät- och 

intervjustudien, att projekten både inneburit 

stora glädjeämnen men också en hel del problem 

har förekommit. Kunskap om nya strategier har 

utvecklats, men framför allt medvetenheten om 

att ny kunskap (ex genom utbildning) är ett måste 

för den framtida föreningsidrotten, eftersom den 

omfattande administrationen och byråkratin är 

ett stort problem. Ett annat problem är att det 

blir svårare att få ledare att arbeta ideellt och det 

blir också en ekonomisk fråga eftersom ledarna 

vill ha ersättning”. 


32

Diskussion: Här framhålls att man från RF:s 

sida inte varit tillräckligt tydlig i sina direktiv för 

att erhålla projektstöd. I framtida satsningar bör 

man ”skilja mellan att söka bidrag för (1) investeringar 

i kapitalvaror och punktinsatser och (2) 

strategiska satsningar för att utveckla kunskap 

för idrottsrörelsens framtida ekonomiska arbete. 

Här bör man också uppmuntra föreningarna till 

ökat samarbete i utbildnings- och utvärderingsfrågor 

med exempelvis universitet och högskolor 

för att utveckla uppdragsutbildning och utvecklingsprojekt”. 

Avslutningsvis framhålls att det 

inte alls är självklart att Handslagsmedlen inneburit 

kostnadseffektivitet, och det gäller i synnerhet 

de mindre föreningarna. Här menar man att 

det är viktigt att goda exempel får spridning. 

Kommentar: Projektet är ett av de få som 

behandlar idrottens ekonomiska aspekter och 

lämnar i detta avseende ett viktigt kunskapsbidrag 

inom ett område där kunskapsläget är otillfredsställande. 

En stor förtjänst med studien är 

att resultatet sätts in i ett större idrottsligt/idrottspolitiskt 

sammanhang. Bortfallsproblematiken 

kunde dock ha utvecklats ytterligare. 

Projekttitel: 

När fälten korsas. Om handslagprojekt på 

skoltid 

Författare: 

Tomas Peterson, Malmö högskola 

Projekt nr: 

2007:18 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Studien behandlar 

handslagsprojekt som bedrivits under ordinarie 

skoltid och berör projekt som genomfördes i 

Malmö kommun under höstterminen 2005. Den 

första frågeställningen gäller hur projekten har 

genomförts utifrån sina egna förutsättningar. 

Den andra gäller om verksamheten bidragit till 

att uppfylla det mera generella målet om att aktivera 

de inaktiva. I det första fallet handlar det om 

i vilken utsträckning Handslagsföreningarna har 

gjort det som de angav i sin ansökan. I det andra 

fallet är den grundläggande frågan som skall 

besvaras: har Handslaget via projekt som utspelas 

på skoltid bidragit till att öka möjligheterna för 

att aktivera barn och ungdomar som inte redan är 

fysiskt aktiva och skapa intresse för en fortsatt 

aktivitet utanför skolan. En övergripande fråga 

är; vilka blir konsekvenserna när ideella föreningar 

övertar aktivitetsansvar under skoltid – för 

samhället, för skolan, för föreningsidrotten och 

för de inblandade aktörerna. 


Handslagssatsningen sätts här in i ett samhälls- 

och idrottspolitiskt sammanhang där också en 

jämförelse görs med innehållet i ämnet idrott 

och hälsa. En fråga som Peterson ställer i detta 

sammanhang är om idrottsföreningarna rimligen 

kan anses vara kvalificerade att få de inaktiva 

att bli aktiva, något som skolan inte lyckats med. 

Bourdieus fältteori utgör inspirationskälla för ett 

resonemang om skolans respektive idrottens fält 

och för tänkbara konsekvenser när dessa korsas. 

Genomförande: 14 projekt fördelade på 10 före- 

ningar kom att ingå i studien som avsåg handslagsprojekt 

genomförda av idrottsföreningar 

i Malmö och som hade verksamhet som låg på 

skoltid. Drygt 50 intervjuer genomfördes. Därtill 

gjordes observationer. Varje projekt besöktes 

fyra gånger. Till detta kommer också intervjuer 

med gymnasierektorer och representanter från 

Skånes IF samt Skåneidrottens förbundschef. 

Kontakt togs efter att datainsamlingen genomförts 

med samtliga informanter för att efterhöra 

deras synpunkter. 

Peterson diskuterar också ingående sin personliga 

relation till uppdraget, bl a i egenskap av särskild 

utredare av statens stöd till idrotten, samt hur han 

sökt förebygga eventuella etiska komplikationer. 

Resultat: I samtliga projekt har man som mål 

att hjälpa skolorna att få barn och ungdomar att 

bli mer fysiskt aktiva. Till detta kom också ofta 

olika sociala mål som t ex att bidra till integration. 

Endast i tre fall var projekten utformade på 

ett sätt som gick utanför föreningens ordinarie 

verksamhet. I allt väsentligt bedrevs således 

handslagsverksamheten som den brukar bedrivas 

inom föreningsidrotten, men nu bland skolelever. 

Peterson bedömer att verksamheten under skoltid 

nådde hälften av Malmös skolor men endast 10 

till 20 procent av eleverna hösten 2007. De flesta 

eleverna, varav de flesta gick i skolår 4-6, deltog 

i prova-på-verksamhet en till tre gånger sammanlagt. 

I hälften av alla projekt kom initiativet från 

föreningen, några från skolan och resten i samprojekt. 

I samtliga fall är det skolan som bestämmer 

vilka som ska vara med. I alla projekt utom 

tre utfördes ledarskapet av personer som normalt 

lönearbetade åt föreningen. Ingen hade genomgått 

någon speciell utbildning för rollen som 


33

handslagsinstruktör. När det gäller frågan om 

handslagssatsningen resulterat i någon nyrekrytering 

kan svaret sammanfattas i ”det kom färre än 

vad jag hade trott”. På frågan om vad som händer 

om Handslaget tar slut, eller när det Handslagsprojekt 

man för närvarande har tar slut, svarar de 

flesta att ja, då är det slut eller förmodligen slut. 

Endast två av projekten ansåg att de både uppfyller 

målsättningen att alla skall röra sig mera och 

att de når sådana som vanligtvis inte rör sig. Dessa 

två projekt var också de enda som vände sig 

till alla eleverna i den berörda skolan. Peterson 

menar att utifrån sina förutsättningar så lyckades 

projekten nå upp till sina målsättningar, t ex att 

få barn att röra på sig mer, i rimlig utsträckning. 

Dock var den genomgående erfarenheten att 

nyrekryteringen till den egna verksamheten hade 

varit mindre än vad man förväntat. 

När det gäller den andra forskningsfrågan, ”vilka 

blir konsekvenserna när ideella föreningar övertar 

aktivitetsansvar under skoltid – för samhället, 

för skolan, för föreningsidrotten och för de 

inblandade aktörerna”, visar Peterson med hjälp 

av intervjuutsagor att det är föreningsidrottens 

logik som flyttats in i skolorna. Han framhåller 

också följande: ”Snarare än att utveckla nya pedagogiska 

former uppskattas handslagsinstruktörerna 

av skolfolket för ”idrottens pedagogik”. 

När jag har talat med lärare som är med vid 

Handslagsaktiviteter framgår att det som avses i 

första hand är idrottens auktoritära pedagogik, 

förankrad i historiska traditioner och fortfarande 

möjlig att utöva på grund av den frivillighet med 

vilken föreningsidrottens aktiva underkastar sig. 

I dagens skola blir den både problematisk och 

samtidigt, paradoxalt, efterlängtad”… ”Handslagsaktiviteter 

kan således från skolans sida 

användas som disciplineringsinstrument (åt 

båda hållen, det finns i materialet exempel på 

att ”sköter ni er här i klassrummet så blir det 

Handslaget denna vecka också”). Detta ingick 

inte i regeringens och RF:s avsikter när man 

skapade Handslaget, men framstår som en av 

många ”oavsiktliga konsekvenser” av att fälten 

korsas”. Peterson finner också att det, tvärtemot 

intentionerna, är handslagsföreningen som har 

huvudansvaret för undervisningen. 

I diskussionen av resultaten och i slutsatserna 

poängterar Peterson att projekten i sig varit framgångsrika 

och att verksamheten säkert sått många 

frön bland de medverkande barnen men konstaterar 

samtidigt att ”Handslagsprojekt på skoltid 

snarare bekräftar de problem som finns än löser 

dem”. För att göra något åt problemet att vissa 

barn får för lite fysisk aktivitet menar han att han 

detta inte är, och heller inte kan vara, idrottsrörelsens 

uppgift utan menar att statsmakterna istället 

bör satsa sina resurser på att stärka idrottsämnet 

i skolan kvantitativt och kvalitativt. Han menar 

vidare att ”Föreningsidrottens närvaro i skolan 

förstärker effekterna av andra problem som gäller 

utformningen av skolidrottsämnet. När jag säger 

att föreningsidrotten är bra på det som föreningsidrotten 

är bra på gäller i det här sammanhanget 

tyvärr inte det motsatta. Skolidrotten är inte bra 

på det som skolidrotten borde vara bra på.” 

Kommentarer: Det bör uppmärksammas att 

Peterson endast studerat och uttalat sig om den 

handslagsverksamhet som är förlagd till skoltid. 

Rapporten utgör ett viktigt och i detta sammanhang 

originellt kunskapstillskott både teoretiskt 

och empiriskt. Det senare i kraft av Peterson 

personligen gjort intervjuer och observationer. 

Han har med andra ord ”varit där”. Rapportens 

styrka ligger i att en grundlig genomförd datainsamling 

analyseras i ljuset av en fruktbar teori. 

Personligen skulle jag gärna ha sett att det teoretiska 

resonemanget utvecklats där skolans fält 

grundligare diskuterats. Det framgår av citatet 

ovan att Peterson anser att föreningsidrotten är 

bra på det den förväntas vara bra på men att detta 

omdöme inte gäller skolans undervisning i ämnet 

idrott och hälsa. Ett spännande uttalande som jag 

dock inte finner tillräckligt styrkt i studien. Den 

sammantagna bilden blir att Peterson lämnat ett 

viktigt bidrag till utvärderingen av handslagets 

effekter och att det inte råder någon tvekan om 

att handslagssatsningen, i den form som här studerats, 

saknade en strategi för hur de barn som 

behöver det största stödet skulle kunna bli hjälpta 

med att idrottsföreningarna träder in i skolan. 

Projekttitel: 

Idrottsledare som dörröppnare. Handslaget, 

ledarskap och känslan av sammanhang 

Författare: 

Britta Thedin Jakobsson och Karin Redelius, 

GIH 

Projekt nr: 

2007:19 

Område: 

Öppna dörrar för fler 


studien var att belysa hur ledare organiserar och 

genomför handslagsaktiviteter samt att analysera 

i vilken mån de beaktar aspekter som begriplighet, 

hanterbarhet och meningsfullhet i mötet med 


34

arnen. Vidare var syftet också att diskutera och 

problematisera på vilket sätt ledarnas agerande 

kan tänkas påverka barns och ungdomars känsla 

av sammanhang då de deltar i idrottsaktiviteter 

inom ramen för Handslaget. Centrala frågor i studien 

var: Vad gör ledarna? Hur går de till väga? 

Och varför gör de som de gör när de ska öppna 

dörrarna för fler inom ramen för Handslaget? 


Studiens utgångspunkt tas i tidigare forskning 

och i Antonovskys KASAM-begrepp varvid 

man konstaterar att det finns mycket få undersökningar 

som rör ledarnas didaktiska överväganden. 

En annan viktig utgångspunkt är att det 

handlingsutrymme som enskilda ledare har, är 

beroende av det sociokulturella sammanhang 

som idrottsledaren ingår i, d v s. att det i den 

idrottsliga praktiken finns uttalade och outtalade 

regler och förväntningar på hur en idrottsledare 

ska uppträda. 

Genomförande: Genom provintervjuer formulerades 

intervjufrågorna där vissa var bestämda 

på förhand och andra tillkom under intervjuns 

gång. Studien baseras på intervjuer med 20 

idrottsledare: tolv män och åtta kvinnor. Ledarna 

var verksamma inom fyra idrotter; två lagidrotter 

(basket och fotboll) samt två individuella idrotter 

(friidrott och gymnastik). Inom varje idrott 

intervjuades fem ledare. Sammantaget är 17 olika 

föreningar representerade (i tre föreningar intervjuades 

två olika ledare). Intervjuerna bandades 

och skrevs sedan ut. Ledarna fick sedan ta del av 

utskriften och godkänna den. 

I detta avsnitt redogörs också för hur Antonovskys 

begrepp begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet 

ska konkretiseras i frågor och svar. 

Resultat: Ledarnas handslagsaktiviteter var 

främst inriktade mot tre övergripande nivåer: att 

försöka nå fler genom att göra mer av samma sak, 

att samarbeta med skolan och därigenom locka 

nya barn att börja, eller att forma verksamheten 

så att den anpassas till barn med så kallade särskilda 

behov. De två förstnämnda inriktningarna 

dominerade. Inriktningen var således till viss 

del olika, men merparten av ledarna ledde dock 

samma typ av aktiviteter, och liknande grupper 

av barn, som tidigare. 

I det första mötet mellan barn och ledare konstateras 

att presentationer var sparsamt förekommande 

och om de förekom så varierade 

tillvägagångssättet. Många ledare fann det heller 

inte nödvändigt att säga så mycket om idrotten. 

Instruktionen var m a o knapphändig. När ledarna 

ombads beskriva hur de organiserar träningen 

framträder många likheter dem emellan men det 

var påfallande ofta som ledarna hade svårt att 

beskriva hur de organiserade träningen, vilket 

innehåll den hade och hur de gick tillväga. Däremot 

framhålls ofta att det är viktigt att banen har 

roligt och att de känner sig trygga. 

När det gäller frågan om hur idrottande barn enligt 

ledarna skall vara tycks få ha de verktyg som 

behövs för att anpassa verksamheten efter barns 

olika förutsättningar. Att barn ska ha ”viljan” att 

träna är något som ledarna framhåller som särskilt 

viktigt för att kunna fortsätta delta. Denna 

vilja är inte något som ledarna anser är särskilt 

påverkbar. Antingen finns den där hos barnen ’av 

naturen’, eller så finns den inte där. 

De flesta ledare nämner inget om sina egna 

tillkortakommanden. Författarna skriver: Istället 

är det barnen som inte riktigt passar för just 

den idrotten eller den träningsgruppen ledarna 

företräder. Å ena sidan betonas genomgående 

i intervjuerna att idrottsrörelsen är till för alla 

och alla kan hitta sin idrott. På frågar om det är 

möjligt i den idrott de själva representerar säger 

ledarna, å andra sidan, att vissa barn passar in 

bättre än andra. Slutsatsen av ledarnas utsagor 

blir att alla barn visserligen passar för idrott, 

men inte för vilken idrott som helst, och kanske 

inte för den idrott som de själva är ledare för. 

När det gällde frågan om hur dörrar ska öppnas 

för fler menade flera av ledarna att det handlade 

om yttre faktorer som mer pengar för upprustning 

av lokaler och idrottsplatser. 

Diskussion: Fortlöpand diskuteras resultaten i 

form av hur ett tänkt barn ”Kim” skulle reagera inför 

olika ledarbeteenden. Avslutningsvis görs också 

en sammanfattning och diskussion av resultaten 

där dessa analyseras med hjälp av Antonovskys 

teoretiska begrepp. Författarna skriver här bl a ”Vi 

finner då att träningen i huvudsak organiserades 

med målet att a) förbereda barnen för det fortsätta 

idrottande och b) de ska lära sig och bli så bra 

som möjligt i en specifik idrott, c) tävla men på ett 

lekfullt sätt samt d) barnen ska få en god hälsa och, 

i detta fall, gå ner i vikt och, slutligen, med målet att 

e) så många som möjligt skulle kunna vara med.” 

… Helst ska barn ha den rätta viljan och den rätta 

kroppen, vara modiga, lära sig snabbt och uppskatta 

att spela match eller att tävla. Det senare gällde 

framför allt om barnen är lite äldre. Att träna 

elitsatsande ungdomar ansåg fler ledare var lättare 

än att ha hand om nybörjare.” 


35

Det framgår tydligt, menar författarna, att 

ledarna har barnens bästa för ögonen men att 

det finns fog för att säga att ledarna inte beaktar 

barnens behov i alla lägen. Man framhåller också 

att ”Som ledare klarar man sig långt genom att 

visa hur något ska gå till. En tolkning är därför 

att ledarna inte är särskilt vana vid att berätta 

om hur de agerar eller att i ord uttrycka hur de 

utövar sitt ledarskap. Därför finns det en risk att 

resultaten är missvisande så till vida att ledarna 

har en större repertoar i sitt agerande än vad de 

kunnat beskriva och verbalisera.” 

Kommentar: Studiens förtjänst är att den 

behandlar ett försummat område inom idrottsforskningen, 

nämligen det didaktiska, samt att 

belysningen sker med hjälp av ett genomtänkt 

och användbart teoretiskt perspektiv. I likhet med 

författarna anser jag att analysverktyget kan utvecklas 

ytterligare och att man i fortsatta studier 

har barnen som studieobjekt. 

Projekttitel: 

Samhällsekonomiska värdet av skolsamverkan 

i Handslaget 

Författare: 

Gun Sundberg, Uppsala universitet 

Projekt nr: 

2007:20 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Studiens syfte är 

att undersöka hälsoeffekter på barnen av idrottsföreningarnas 

samverkan med skolan och värdera 

detta i kronor. Som hälsomått användes antal 

besök hos skolsköterskan. 


bakgrunden framhålls idrottens betydelse för 

barns hälsotillstånd och att stora samhällsvinster 

kan göras på längre sikt genom att stimulera till 

fysisk aktivitet i ungdomsåren. 

Genomförande: 13 av 21 distriktsförbund valdes 

ut varefter en enkät skickades ut till samtliga 

2 256 rektorer. Bland annat fanns frågor om antal 

skolsköterskebesök under oktober månad 2003, 

2004, 2005 och 2006, vilka besvär man sökte för 

samt hur sjukfrånvaron förändrats. 

Endast 239 skolor (motsvarande 4,2 procent av 

landets skolor) besvarade enkäten. De flesta, ca 

1900, hörde inte av sig alls. De som svarade att 

de inte kunde medverka uppgav som skäl att man 

saknade statistik över skolsköterskebesök eller att 

man saknades sjuksköterska. Många rektorer visste 

inte om skolan deltog i handslaget eller ej. 

Resultat: Vid sidan av själva syftet med studien 

erhölls också annan information av intresse. 60 

procent av de skolor som besvarat enkäten hade 

deltagit i en eller flera perioder i Handslaget. Det 

framgick vidare att många skolor som inte hade 

samarbetet med någon idrottsförening innan 

handslagssatsningen fortsatt samarbetet efter det 

att projektet hade avslutats. Före handslagssatsningen 

var det 64 procent som ej samverkat. Efter 

var det 38 procent. 

Utfallet av undersökningen mättes i antal 

skolsköterskebesök per månad per elev. Vidare 

studerades förändringar i anledningar till besöket. 

De åkommor som studerades var huvudvärk, 

magont, stress, nedstämdhet, idrottsrelaterad 

åkomma och övrigt. En jämförelse mellan de 

skolor som deltagit i handslagssatsningen jämfördes 

sedan med de skolor som inte hade deltagit. 

När det gällde antalet skolsköterskebesök var det 

inledningsvis ingen skillnad mellan dessa skolkategorier, 

men en signifikant skillnad dem emellan 

uppstod under projektets senare år. 

De skolor som deltagit i handslagssatsningen 

hade således signifikant lägre antal besök hos 

skolsjuksköterskan bland sina elever än de som ej 

deltagit. Bland de elever som tillhörde skolor som 

samverkat under hela perioden uppgick den till 

0,18 besök lägre per elev och månad än i övriga 

skolor. Vid en generell jämförelse mellan dem 

som vid något tillfälle deltagit i handslagsverksamheten 

och dem som inte gjort det blev resultatet 

0,1 besök per elev och månad. Genom att 

utgå från en genomsnittlig skolsköterskelön, antal 

arbetsdagar per år och antal skolsköterskebesök 

kunde en simulering av kostnadsbesparingar 

göras för dem som deltagit i handslagssatsningen. 

Med en beräkning som grundar sig på att 60 

procent av skolorna i landet deltar i handslagssatsningen, 

och med 75 deltagande elever per 

projekt, skulle en besparing på 64 miljoner 

(inklusive sociala avgifter) per år uppnås. Detta 

belopp ligger i paritet med de medel som delats ut 

till föreningarna för skolsamverkan. Om kostnaderna 

för skolsköterskebesök höjs, liksom att 

andelen medverkande skolor ökar, blir naturligtvis 

den samhällsekonomiska vinsten större, med 

de utgångspunkter beräkningen vilar på. 

I diskussionen framhåller författaren att mate- 


36

ialet ät litet, och täcker endast 4,2 procent av 

landets skolor, varför en viss försiktighet bör 

iakttas vid tolkningen av resultaten. Hon menar 

dock att den gjorda skattningen snarast ligger 

i underkant än i överkant då antalet deltagande 

barn i samverkans projekt förmodligen är fler än 

de som skattningarna bygger på. Hon finner heller 

inte att det finns några systematiska skillnader 

mellan de kommuner som finns representerade 

i undersökningen vid en jämförelse med övriga 

landets kommuner med avseende på storleken 

på kommunerna m m dock med undantag för att 

glesbygdskommunerna är överrepresenterade, 

och förortskommunerna underrepresenterade, i 

undersökningen. 

Kommentarer. Slutsatsen att handslagssatsningen, 

i form skolsamverkan, haft en positiv 

effekt på antalet besök hos skolsköterskan kan 

diskuteras. Generellt kan sägas att det alltid är 

tveksamt att, i en deskriptiv studie, med utgångspunkt 

i ett samband mellan två variabler 

uttala sig om kausaliteten. Den teori som antyds i 

studien är att ökad fysisk aktivitet leder till bättre 

hälsa, vilket då skulle kunna förklara det erhållna 

resultatet, eftersom det är underförstått att den 

fysiska aktiviteten ökat i handslagsskolorna. Det 

finns dock inga uppgifter om vilka förändringar 

i omfattning och intensitet i fysisk aktivitet som 

ägt rum och heller inte vilka eventuella olikheter 

som finns mellan elever i handslagsskolor respektive 

icke handslagsskolor med avseende på fysisk 

aktivitet. En sådan slutsats kan därför inte utan 

vidare dras. 

De skillnader som uppstått mellan ”försöksskolor” 

och ”kontrollskolor” med avseende på besök 

hos skolsköterskan kan också förklaras på andra 

sätt. T ex kan rektorerna och annan personal i 

”försöksskolorna” omedvetet ha reducerat uppgifter 

om antalet besök i medvetande om att man 

i den egna skolan gjort en extra satsning på fysisk 

aktivitet. En annan tolkning är att handslagssatsningen 

inneburit fler kompetenta vuxna i barnens 

omgivning, som i sin tur erbjudit fler möjligheter 

till rådfrågning etc., vilket möjligen minskat 

behovet att vända sig till skolsköterskan. 

Författarens slutsatser kan således diskuteras, 

men visar dock tydligt att även marginella förändringar 

i en skola kan ge betydande samhällsekonomiska 

effekter sett över riket som helhet. 

Denna insikt borde sporra till nya studier inom 

detta fält där fler skolor deltar och där den fysiska 

aktiviteten hålls kontroll. 

Projekttitel: 

Kampen mot droger i idrottsrörelsen – 

Handslagets avtryck i verksamheten 

Författare: 

Emmie Wallin, Elin Jonsson, Stefan Sörensen 

och Per Tillgren, Mälardalens högskola 

Projekt nr: 

2007:21 

Område: 

Kampen mot droger 

Syfte och frågeställningar: Syftet med programutvärderingen 

var att skaffa en fördjupad 

kunskap om ”kampen mot droger” och de projekt 

som genomförts inom området. Frågeställningar: 

(1) Vad karakteriserade de projekt som genomförts 

inom kampen mot droger? (2) Hur har det 

drogförebyggande arbetet genomförts i projekten? 

(3) Finns det skillnader i innehållet mellan 

de lokala föreningsprojekten inom olika special- 

idrottsförbund? (4) Finns det länsskillnader mellan 

innehållen i föreningsprojekten? (5) Finns 

det skillnader i genomförandet mellan ”speciella 

insatser” och lokala föreningsprojekt? (6) Finns 

det samband mellan de specialidrottsförbund som 

haft en drogförebyggande policy och de specialidrottsförbund 

som haft projekt inom ”kampen 

mot droger”? 


Inledningsvis definieras olika begrepp. Vidare 

redogörs för omfattningen av användning av 

tobak, alkohol och narkotika och för den svenska 

folkhälsopolitiken, och då särskilt för målområde 

elva i ”målen för folkhälsa”, som är inriktat mot 

bekämpningen av denna droganvändning. En kort 

historik ges också över det drogförebyggande 

arbete inom idrottsrörelsen. Författarna framhåller 

att föreliggande utvärdering görs utifrån två 

vetenskapliga kunskapsfält folkhälsovetenskap 

och utvärderingsvetenskap. I det senare fallet 

utgår man från Vedungs systemmodell. 

Genomförande: Underlaget för utvärderingen 

baseras på olika former av tryckta dokument som 

ansökningar, projektplaner och rapporter från 

de föreningar och förbund som fått bidrag inom 

området ”kampen mot droger”. Projekten delades 

in i två kategorier; lokala föreningsprojekt som 

sökt och fått medel från berört specialidrottsförbund 

och de som sökt och fått medel för speciella 

insatser via Riksidrottsförbundet. För att kunna 

beskriva och bedöma de genomförda insatserna 

på ett likvärdigt sätt användes en tidigare prövad 


37

metod ”20-frågor” för folkhälsoprojekt. Ansökningar 

och rapporter från föreningsprojekten 

samlades in genom att de specialidrottsförbund 

som enligt RF har haft föreningsprojekt kontaktades. 

Alla de specialidrottsförbund som enligt 

Riksidrottsförbundets databas hade föreningsprojekt 

fick i september 2006 en förfrågan via 

e-post om att skicka in kopior av ansökningar och 

rapporter från de föreningsprojekt som tilldelats 

medel inom kampen mot droger. Sammantaget 

erhölls uppgifter från 309 projekt vilket motsvarar 

en svarsfrekvens på ca 60 procent av samtliga 

tillfrågade SF. Efter en bedömning av det material 

som skickats in kom 232 projekt inom 15 SF 

att ingå i utvärderingen. De ”speciella insatserna” 

identifierades med hjälp av RF:s databas. Totalt 

kom nio speciella insatser att ingå i studien. 

Resultat: Enligt statistik från RF hade 822 föreningsprojekt 

med fokus på kampen mot droger 

bedrivits inom 53 av de 67 specialidrottsförbunden 

under Handslagets tre första år. Motsvarande 

uppgifter från specialidrottsförbunden visade 

att 436 föreningsprojekt med sådan inriktning 

bedrivits inom 20 av Specialidrottsförbunden. 

När uppgifterna justerats efter material från 

föreningsprojekten var det 232 föreningsprojekt 

som bedrivits inom 15 SF. Differensen mellan 

hur många projekt som rapporterats in till 

Riksidrottsförbundet inom kampen mot droger 

och de som rapporterats till specialidrottsförbunden 

under samma område var 386 projekt. 

Det visade sig således att endast 30 procent av 

Riksidrottsförbundets 822 föreningsprojekt inom 

kampen mot droger faktiskt fokuserat på drogförebyggande 

arbete. Ungefär en procent av de 

medel som Handslaget fördelat över tre år (600 

miljoner) hade således gått till drogförebyggande 

föreningsprojekt. Ishockeyförbundet hade störst 

andel föreningar med projekt med en sådan inriktning 

(tio procent av alla föreningar). Därefter 

följde innebandyförbundet. Minst andel hade friidrottsförbundet 

(0,2 %). Av de 232 projekt som 

genomförts hade 66 stycken bedrivits av ishockeyföreningar. 

Det genomsnittliga projektet, av 

samtliga, hade tilldelats ett belopp på ungefär 20 

000 kr. Endast ett fåtal projekt (26 av 166) hade 

angivit att de haft samarbetspartners för genomförande 

av projekten. Projekten hade fokuserat 

sitt arbete på tre målgrupper: föreningen, omgivande 

samhälle eller en kombination av båda. Val 

av målgrupp påverkades av vart föreningen varit 

belägen geografiskt. Ett specialidrottsförbund, 

Ishockeyförbundet, hade valt att göra egen modell 

för hur kampen mot droger skulle bedrivas. 

De lokala föreningsprojektens syften var kon- 

kreta. För att uppnå syftena användes främst strategin 

att förespråka drogfrihet, i form av bland 

annat föreläsningar eller genom att använda sig 

av förebilder. Över hälften av föreningarna hade 

använt sig av flera strategier. Endast ett fåtal 

projekt (1,8 %) hade omorganiserat verksamheten 

som en del i det drogförebyggande arbetet. I 77 

av de 166 projekten angavs att projektet efter att 

det avslutats skulle komma att fortsätta i någon 

form. 

De nio Speciella insatserna var fleråriga projekt 

(2-3 år) Samtliga projekt hade strategier som 

förespråkade drogfrihet och skapande av förutsättningar 

för att kunna göra drogfria val. Alla 

projekt hade planerat en utvärdering av projektet 

men det skiljde sig åt mellan projekten hur det 

skulle genomföras. Efter projektens slut var det 

endast ett fåtal projekt som föreslagit hur arbetet 

skulle vidmakthållas och gå vidare. 

Diskussion: I diskussionen framhålls att 

Riksidrottsförbundet gav få anvisningar om hur 

specialidrottsförbunden skulle organisera administration 

och hantering av föreningarnas projektansökningar 

och rapporter. Inrapporteringen 

till RF:s databas stämde inte alls överens med 

det faktiska antalet genomförda projekt, vilket 

föranleder författarna att efterlysa ett enhetligt 

registreringssystem. Man framhåller vidare att 

trots att intresset för att arbeta med ”kampen mot 

droger” var begränsat, och motsvarade endast 

ca två procent av handslagsmedlen, utgjorde 

denna investering på ca 200 projekt en av de 

mest omfattande satsningar som gjorts inom 

idrottsrörelsen på föreningsnivå när det gäller 

drogförebyggande arbete. Satsningen fick också 

ett nationellt genomslag men det fanns stora regionala 

skillnader i innehåll och utformningen av 

projekten. Fördelningen av det drogförebyggande 

arbetet mellan SF och DF framstår som otydlig. 

Kommentarer: Studiens förtjänst är att den 

omfattar den totala satsning i ”kampen mot droger” 

som genomförts med handslagsmedel, vilket 

gör att det går att uttala sig om detta ”projekts” 

omfattning, spridning och upplägg samt om hur 

avrapporteringen skett. Det bör uppmärksammas 

att studien inte haft som syfte att besvara frågan 

om det drogförebyggande arbetet haft någon effekt 

på användningen av t ex alkohol och tobak. 

En sådan studie skulle kräva ett helt annat och 

longitudinellt upplägg. Man menar vidare resultatet 

pekar på att idrottsrörelsen vill ta ett ansvar 

för verksamheter som uppmuntrar till nykterhet 

och drogfrihet och att Handslaget har bidragit 

till att fördjupa det drogförebyggande arbete som 


38

initierats under det senaste decenniet inom den 

svenska idrottsrörelsen. Mot bakgrund av det 

begränsade engagemang i ansökan om projektmedel 

som framkommit, och i ljuset av tidigare 

forskning som redovisar en relativt omfattande 

förekomst av alkohol i lagidrotter, framstår dock 

inte detta påstående som helt övertygande. 

Projekttitel: 

Var hamnade Handslagspengarna? Stor 

blev större och liten kunde inte hänga 

med? 

Författare: 

Joakim Åkesson, Malmö högskola 

Projekt nr: 

2007:22 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Syftet var att 

belysa logiker som verkar bestämmande för föreningars 

förutsättningar att beviljas medel inom 

Handslaget. Frågeställningar: (1) Hur fungerade 

fördelningssystemet? (2)Vad kännetecknar de 

föreningar som beviljades handslagsmedel under 

handslagets två första år? (3) Vilken betydelse 

hade faktorer som socioekonomiska och idrottsspecifika 

kontexter, för vilka föreningar som 

beviljades, respektive inte hade, medel? 

Bakgrund och teoretisk referensram: Uppläggningen 

av studien är inspirerad av Putnams 

forskning där de regionala kontexternas betydelse 

för de regionalpolitiska institutionernas effektivitet 

studerades. I vilket sammanhang, under vilka 

kontextuella förhållanden, delas handslagsmedel 

ut? Begreppet socioekonomiskt kapital blir här 

centralt. Den bakomliggande hypotesen är att 

föreningarnas kontext är bestämmande för vilka 

föreningar som beviljats medel. 

Genomförande: Ur population samtliga 

idrottsföreningar i Skåne, totalt ca 2380, gjordes 

tre urval. Grupp 1; alla idrottsföreningar i Skåne 

som beviljades handslagsmedel under satsningens 

två första år (Handslagsgruppen). Grupp 2; 

ett stratifierat slumpmässigt urval bland samtliga 

föreningar i Skåne (Skånegruppen) och grupp 

3. Den tredje gruppen bestod av ett stratifierat 

slumpmässigt urval bland de föreningar i Skåne 

som inte hade handslagsmedel under satsningens 

två första år (Handslagslösa gruppen). Undersökningsgrupperna 

var ungefär lika stora (ca 

500 föreningar i varje grupp). De huvudsakliga 

källorna utgörs av statistiska uppgifter från Statistiska 

centralbyrån (SCB), Riksidrottsförbundet 

(RF) och Specialidrottsförbunden (SF). Till detta 

kom också et antal fallstudier av specialidrottskontexter, 

kommunkontexter och föreningskontexter. 

Resultat: Handslagsmedlens fördelning till 

de olika specialidrottsförbunden baserades på 

deras tilldelning av Statligt lokalt aktivitetsstöd 

och RF-bidrag (50/50). LOK-stödsaktiviteternas 

omfattning inom varje SF har alltså varit högst 

avgörande för deras tilldelning av handslagsmedel. 

Det visade sig att specialidrottsförbund 

med flest medlemmar, flest föreningar och flest 

medlemmar per förening inte bara delade ut mest 

medel utan också mest medel per förening. Dessutom 

delade de ut medel till störst andel av sina 

föreningar. Det blev alltså uppenbart att Handslagets 

fördelningsprinciper var positiva för SF 

med många unga aktiva medlemmar. Dessa fick 

mycket handslagsmedel medan SF med få unga 

aktiva medlemmar fick mindre. Det var följaktligen 

de föreningar och förbund som lockade flest 

som fick bäst förutsättningar att locka fler. Simförbundet 

togs här som exempel på ett förbund 

med omfattande LOK-stöd, med många medlemmar 

och föreningar och med många medlemmar 

per förening, och som också fick omfattande 

handslagsstöd. Åkessons slutsats blir ”Till följd 

av Handslagets fördelningsprinciper och specialidrottsförbundens 

diversifierade karaktär har 

Handslagsmedlen främst hamnat i förbund och 

föreningar som redan hade omfattande verksamheter 

där de redan engagerade många unga 

individer.” 

När det gällde kommunkontexten fann Åkesson 

att ju högre medelålder, medelinkomst och 

utbildningsnivå, desto mer handslagsmedel 

hamnade i kommunen. Handslagsmedlen hade 

m a o främst kanaliserats till socioekonomiskt 

starka kommuner. Vidare fann han att medlen i 

större utsträckning hamnade i kommuner med 

låg föreningstäthet, hög folktäthet och hög andel 

av befolkningen i tätorter än i kommuner med 

hög föreningstäthet, låg folktäthet och låg andel 

av befolkningen i tätorter. Det har alltså hamnat 

mer handslagsmedel i tätbefolkade kommuner än 

i glesbefolkade. 

Diskussion: I sin tolkning av resultaten lyfter 

Åkesson upp resultatet att mest handslagsmedel 

hamnar i specialidrotter med många föreningar 

och stort deltagarantal, vilket han framhåller inte 

är så konstigt med tanke på fördelningsprincipen. 

SF med mycket LOK-stödsberättigad verksamhet 


39

har fått mycket handslagsmedel. Men medlen har 

också i större utsträckning hamnat i tätorter och 

i välbärgade kommuner. Stor har således blivit 

större. Han ställer här den berättigade frågan 

om det är före-ningar som redan lockar många 

som ska ha mest pengar. Hamnar man då inte 

i utveckling där de starkaste blir än starkare? 

Åkesson menar att fördelningssystemet genom en 

självförstärkande rundgångsprocess riskerar att 

öka polariseringen. 

Kommentar: Studien lämnar ett viktigt och 

originellt bidrag till kunskapen om effekterna 

av fördelningen av handslagsmedel. Åkesson 

har kunnat verifiera att de föreningar som redan 

har mycket får mer och att föreningar som ligger 

utanför tätorten och har förhållandevis låg socioekonomisk 

status får minst. Man kan verkligen 

fråga sig om detta är en rimlig fördelningsprincip. 

Den statistiska analys som genomförts skulle 

med fördel ha kunnat komplettas med korstabeller, 

där procentandelar kunnat anges. Resultaten 

hade då kunnat illustreras tydligare. Vidare 

skulle tolkningen av resultaten kunnat utvecklas 

ytterligare med hjälp av den teoretiska referensramen. 

Projekttitel: 

Handslaget ur ett ungdomsperspektiv 

Författare: 

Olof Tydén, Dalarnas högskola 

Projekt nr: 

2007:23 

Område: 


Syfte och frågeställningar: Det uttalade och 

övergripande syftet med studien är att ”få en djupare 

förståelse för hur Handslaget har påverkats 

föreningens arbete”. 

Bakgrund och teoretisk referensram: Här 

argumenteras för att man i projektet ville pröva 

en kompletterande ansats som fokuserar på de 

idrottandes egna berättelser om verksamheten. 

Genomförande: Tre föreningar i Dalarna är 

i fokus för utvärderingen. Som en fond för en 

analys av unga aktiva medlemmars utsagor om 

verksamheten, genomfördes en enkätstudie av 

200 föreningar i Dalarna. Av dessa besvarades 

120 st, d v s 60 procent. I enkäten ställdes frågor 

bl a om hur man i föreningen uppfattat handslagssatsningens 

mål och i vilken utsträckning 

man tyckte sig ha uppfyllt dessa. I tillägg till 

detta genomfördes en mindre telefonintervju av 

representanter från fem småföreningar. Närstudien 

av de tre särskilt utvalda föreningarna 

genomfördes i form av gruppintervjuer av aktiva 

ungdomar. Här valdes en ridklubb, en kanotklubb 

respektive en friidrottsklubb. 

Resultat: Bland de stipulerade målen för handslagssatsningen 

visade sig att flest föreningar, nio 

av tio, siktat in sig på att ”öppna dörrar för fler” 

följt av ”ökat samarbete med skolan” och ”satsa 

mer på flickors idrottande”, som vardera ca två 

tredjedelar av föreningarna satt upp som mål. Ett 

mindre antal föreningar uppgav ”hålla tillbaks 

utgifterna” delta i kampen mot droger”. Före- 

ningarna visade sig överlag var mycket positiva till 

handslagssatsningen och drygt 50 procent ansåg 

att de uppfyllt de uppsatta målen fullt medan 

övriga, med något enstaka undantag, uppgav att de 

delvis gjort detta. Så gott som samtliga föreningar 

önskar ett fortsatt stöd av en handslagsmodell. De 

mindre föreningarna rapporterade dock svårigheter 

med att få tid till projektansökningar m m. 

I den studerade ridklubben valde man att satsa 

på flickor som läser specialidrott på Leksands 

gymnasium. Handslagsmedlen bidrog i första 

hand till att flickornas tränings- och tävlingsmöjligheter 

förbättrades bl a därför att vissa avgifter 

kunde tas bort. Flickorna fick inte rida mer men 

den tränarleda verksamheten ökade. 

I den andra föreningen som studerades, en 

kanotförening, användes handslagsmedlen till 

medlemsrekrytering, uppbyggnad av omklädningsrum, 

inköp av utrustning samt utökade 

kontakter med skolan. Det angivna syftet med 

det sökta anslaget var att öppna dörrarna för 

fler, hålla tillbaka avgifterna, satsa mer på tjejers 

idrottande och samverka med skolan. Det klubben 

lyckats bäst med tycks vara att hålla tillbaka 

avgifterna. Rekryteringen av nya medlemmar 

gick inte så bra som man hoppats även om fler 

medlemmar anslutit sig. Fler kontakter med skolan 

har genomförts men satsningen på fler tjejer 

blev inte framgångsrik. 

Slutligen vad gällde friidrottsföreningen så sökte 

man bidrag för att öppna dörrarna för fler. Det 

huvudsakliga målet var att rekrytera och behålla 

ungdomar mellan 12-15 år. Man ville bl a skapa 

en strategi för att förebygga avgången som sker 

mellan högstadie- och gymnasieåldern. Satsning- 


40

en på ”prova på verksamhet” resulterade i 25 nya 

medlemmar. Fler medlemmar har också skapat 

nya problem, med olikheter i ambitionsnivå, som 

inte lösts tillfredställande. Vidare bekostade 

handslagsmedlen nytt material, sponsring till 

träningsläger och andra aktiviteter för att stärka 

samhörigheten. Huruvida man lyckats med att 

hejda avgången från friidrotten under tonåren 

framgår inte. 

I diskussionsavsnittet sammanfattar författaren 

resultaten och konstaterar att handslagssatsningen 

över lag varit positiv i så motto att föreningarna 

givits chansen att satsa på sådant som tidigare 

inte varit möjligt, bl a med hjälp av nytt materiel. 

Kommentarer: Rapporten är skriven på ett sätt 

så att det är svårt att hålla isär författarens egna 

värderingar och vad som är ett faktiskt resultat av 

handslagssatsningen. Föreningsledarnas positiva 

inställning till handslaget, och de medel som 

därmed stärkt föreningskassan, är lätt att förstå 

då man ofta arbetar under knappa förhållanden. 

Även om en viss medlemsökning kan noteras ger 

dock rapporteringen skäl att ställa frågan om inte 

medlen främst stärkt den befintliga verksamheten 

och därmed ökat kvaliteten på verksamheten för 

dem som redan är medlemmar. Därigenom skulle 

man möjligen på sikt få fler att stanna i föreningen 

under sena tonår. Om detta kan dock inte 

denna studie lämna något besked. 

3. Sammanställning av 

forskningsresultaten 

inom olika kunskapsområden 

I sammanställningen kommer de ursprungliga 

områdena att redovisas under en delvis annan 

rubricering, som mer knyter an till forskningsrapporternas 

innehåll och resultat. Redovisningen 

inleds med en sammanfattning av några 

projekt som har en mer övergripande karaktär 

och i samma avsnitt följer flertalet övriga projekt 

som haft ”öppna dörrarna för fler” i fokus. De tre 

följande rubrikerna ansluter till angivna projektområden, 

varefter resterande projekt presenteras 

under två nya rubriker; ”näridrottsplatser” 

respektive ”genus och kulturell mångfald”. Under 

den senare rubriken diskuteras det forskningsprojekt 

som varit inriktat mot ”satsa mer på flickidrotten”. 

Redovisningen av rapporterna är disponerad på 

följande sätt: 

• Övergripande forskningsprojekt samt projekt 

inom området ”öppna dörrarna för fler”: 

nr 14, 15, 16, 19, 22 och 23 

• Ökat samarbete med skolorna: nr 1, 4, 5, 6, 8, 

10, 11, 18 och 20 

• Kampen mot droger: nr 21 

• Hålla tillbaka avgifterna: nr 17 

• Näridrottsplatser: nr 2 och 9 

• Genus och kulturell mångfald: nr 3, 7, 12 och 

13 

Övergripande forskningsprojekt samt 

projekt inom området ”öppna dörrarna 

för fler” (nr 2, 14, 15, 16, 19, 22 

och 23 2 ) 

De generella frågor man ville besvara i dessa studier 

var förenklat uttryckt; hur har handslagssatsningen 

fungerat och vad har Handslaget betytt 

för idrottsföreningarna? Har dörrarna öppnats 

för fler? Intresset riktades bl a mot informationsprocessen, 

söktryck, kriterier, beslutsprocessen, 

utvärdering, ekonomi, organisation och administration 

samt effekter av projekten. 

Här framkommer bl a att anvisningar om ansökningsförfarande 

samt vilka kriterier som 

gällde för medelstilldelning var oklara, särskilt 

inledningsvis. Detta har på gott och ont skapat 

2 Projekt nr 2, 3, 7, 9 och 13 hade ursprungligen denna rubricering 

men redovisas under andra rubriker. 


41

utrymme för egna initiativ när det gäller medelstilldelning, 

vilket medfört att vissa förbund 

haft rejäla beslutsunderlag att utgå ifrån medan 

andra inte haft det. Det förekom också att man 

inledningsvis delade ut handslagsmedlen som ett 

förstärkt LOK-stöd. Eftersom inga anvisningar 

gavs fick det till följd att något förbund uteslutit 

vissa av de fem delområdena som icke möjliga att 

söka inom. Den decentraliserade ansökningsprocessen 

tycks dock på det hela taget ha fungerat 

tillfredställande och det tycks som man efter 

hand kommit tillrätta med problemen. 

Projektens temporära karaktär framstår som 

riskfylld om man inte samtidigt reser krav på 

uppgifter om hur verksamheten ska implementeras 

efter projektets slut. Förändringarna riskerar 

med andra ord att inte bli varaktiga. Handslagsprojekten 

tycks dock ha utgjort en viktig injektion 

för verksamheten, inte minst för de mindre 

idrotterna. Många projekt bedöms också leva 

kvar efter Handslagsprojektets slut. 

För att kunna göra en adekvat bedömning av 

handslagets effekter måste man dock ha ett 

längre tidsperspektiv och koppla samman flera 

projekt. I ett kortsiktigt perspektiv har inte 

Handslaget utmanat den ordinarie verksamheten 

utan kan mer karaktäriseras som ”mer av samma 

sak”. Den uppbyggda ”infrastrukturen” kan dock 

på sikt ge möjligheter till förändringar. Man 

framhåller också att handslagssatsningen kan 

ha bidragit till en ökad reflektion över den egna 

verksamheten, men betonar samtidigt att den 

förhärskande idrottskulturen, den som man är 

inskolad i, försvårar större förändringar. 

Vissa projekt har anställt projektledare och också 

arvoderat ledare. Dessa funktioner fanns spridda 

på både män och kvinnor. Informationen tyder på 

att idrottsföreningarna varit framgångsrika med 

att rekrytera nya medlemmar. Det finns uppgifter 

på att man lyckats rekrytera ca 15 barn/ungdomar 

per projekt, de flesta i åldersgruppen 9-12 år, 

medan andra är mer svävande i sina uppgifter. 

Det finns skäl att framhålla att denna skattning är 

svår att göra då man inte vet hur många som hade 

rekryterats om inte handslagssatsningen påbörjats. 

Det är ju i de flesta föreningar ett pågående 

både in- och utflöde av medlemmar. Dessutom 

finns det ett besvärande bortfall som gör skattningarna 

osäkra. Med dessa reservationer i 

minnet så indikerar ändå forskningsresultaten att 

handslagssatsningarna har haft en positiv effekt 

på rekryteringen av nya medlemmar. 

Resultatredovisningen visar att det i flera avseenden, 

från såväl RF, SF som från DF, funnits en 

otydlighet i mål och anvisningar för projektverksamheten. 

De administrativa funktionerna har heller 

inte fungerat helt tillfredställande när det gäller 

medelstilldelning, rapportering och utvärdering. 

Dokumentationen av de olika projektens innehåll 

och resultat har också varit mycket varierande. 

Den fördelningsnyckel som använts har inneburit 

att de stora förbunden, d v s specialidrotter med 

många föreningar, stort deltagarantal och omfattande 

LOK-stödsberättigad verksamhet, fått mest. 

Medlen tycks också i störst utsträckning ha hamnat 

i tätorter och i välbärgade kommuner. 

Det ovan sagda gäller en utvärdering på makronivå. 

När det gäller en närgranskning av hur en 

handslagssatsning kan fungera i en förening finner 

man att den ömsesidiga kommunikationen mellan 

ledare och barn är av stor betydelse för en framgångsrik 

verksamhet, liksom ledarnas förmåga till 

anpassning och förändring. Om däremot ledarna 

försöker anpassa barnen till en befintlig idrott, 

vilket är det vanliga förhållningssättet, förläggs 

problemet till barnet som ska passas in i sammanhanget 

på bästa möjliga sätt. Här måste barnet ha 

den rätta viljan och lusten att förkovra sig i den 

aktuella idrotten, annars fungerar det inte. 

I ett forskningsprojekt där en riktad satsning i 

huvudsak gjordes mot ungdomar med invandrarbakgrund 

i en kriminellt och socialt belastad 

stadsdel kunde flera positiva resultat noteras. 

I föreningen fanns inte bara fotboll utan också 

andra idrotter och verksamheter som bordtennis, 

dans, work-out, biljard och schack samt 

även video- och diskussionskvällar. Man hade 

också ett omfattande samarbete med kommunen, 

skolor och fritidsgårdar. Bredden i satsningen, 

idrottsligt, socialt och i samverkan med andra 

samhällsföreträdare, var av central betydelse för 

rekryteringen av nya medlemmar och ledare och 

för en positiv utveckling. Man bröt således upp 

från den traditionella förenings- och tävlingslogiken 

att satsa på idrottslig framgång. Studien 

uppvisade en sensationell samtidig brottsreduktion 

i området över de studerade åren. Även om 

kausaliteten mellan den igångsatta ledarutbildningen 

och nedgången i antal brott kan diskuteras, 

det kan ju finnas andra orsaker, är det värt 

att notera att detta hoppfulla resultat är kopplat 

till en omfattande social satsning där idrotten är 

medlet och inte målet. 

Sammanfattningsvis kan sägas att medelstilldelnings- 

och utvärderingsprocessen inte fungerat 

helt tillfredställande, även om förhållandena 


42

efter hand blivit bättre. Uppenbarligen har dörrarna 

öppnats för fler även om det är svårt att 

med säkerhet slå fast omfattningen. Det är också 

rimligt att anta att man kan förvänta sig positiva 

framtidseffekter av handslagssatsningen, även 

om det krävs en mer systematisk uppföljning för 

att fastställa dessa förändringar. Det vore också 

önskvärt med fortsatta studier på mikronivå, 

i den enskilda föreningen, för att tydliggöra 

vad som sker i praktiken på idrottsplatsen eller 

idrottshallen, och samtidigt också studera vad 

som sker i det omgivande samhället. 

Avslutningsvis kan konstateras att Handlagsmedlen 

mestadels rönt stor uppskattning i föreningarna 

och att man på många håll kunnat visa upp 

verksamheter som varit viktiga ur den enskilda 

föreningens perspektiv. 

Ökat samarbete med skolan (nr 1, 4, 

5, 6, 8, 10, 11, 18 och 20) 

Inom detta område återfanns nio forskningsprojekt. 

Idrottens samverkan med skolan har också 

enligt flera av rapporterna varit omfattande även 

om uppgifterna varierar kraftigt. I Örebro län 

uppgav ca hälften av lärarna att ett sådant samarbete 

utvecklats. I Halland uppgavs att 90 procent 

av alla skolor hade deltagit i någon form av 

handslagsaktivitet. I ett slumpmässigt urval bland 

skolor i fyra län, ca 80 skolor, uppgav omkring 

40 procent av alla rektorer att de samverkat med 

idrottsrörelsen inom ramen för handslaget. Över 

hälften av dessa uppgav att det endast var vissa 

klasser som hade deltagit. I Malmö bedömer man 

att ungefär häften av samtliga skolor berörts av 

verksamheten, men här görs också det viktiga 

tillägget att endast 10 till 20 procent av eleverna 

berörts. 

Vilken utformning har då denna samverkan haft? 

En stor del av verksamheten bestod i ”prova-på 

verksamhet” eller någon form av information 

från idrottsföreningarna, d v s en slags marknadsföring 

av den egna föreningens verksamhet. 

Det finns också skolor där idrottsledarna deltagit 

i regelbunden schemalagd träning varje vecka 

och också haft huvudansvaret för den aktuella 

lektionen även om läraren varit närvarande. Det 

måste dock konstateras att informationen om hur, 

på vilket sätt, man genomfört denna samverkan 

överlag är otydlig. 

Föreningsrepresentanterna rapporterade övervägande 

positiva erfarenheter och menar också att 

verksamheten lett till ökad fysisk aktivitet och 

till ökad rekrytering av medlemmar. Ungefär 

hälften av skolornas representanter menade också 

att den fysiska aktiviteten bland barnen hade 

ökat. Det finns också andra positiva effekter av 

Handslaget inrapporterade, på t. ex. hälsotillstånd 

och beträffande inställningen till ämnet idrott 

och hälsa, men kausaliteten är här dock inte 

övertygande. Dokumentationen vad gäller iakttagna 

faktiska förändringar framstår överlag som 

otillräcklig. 

Flera föreningar planerade, eller hade redan 

påbörjat, en fortsatt samverkan med skolorna. En 

mindre andel hade dock ansökt om projektmedel 

för en fortsättning. Bland anledningar till att inte 

fortsätta sitt engagemang nämndes ledarbrist, 

brist på intresse från skolan och för mycket arbete 

från föreningen. Från Halland rapporterades 

positiva erfarenheter från elever, idrottsledare 

och lärare. Som bidragande orsak framhålls att 

idrottslärarna fått en viss avlastning i sin undervisning. 

Ansökningsförfarandet, den så kallade 

Hallandsmodellen där idrottsföreningen och 

skolrepresentanter gemensamt stod för ansökan, 

kan också ha haft en positiv effekt. 

Sammanfattningsvis kan noteras att idrottens 

samverkan med skolan har varit omfattande och i 

de flesta sammanhang uppskattad. Det råder dock 

en osäkerhet om hur detta samarbete genomförts 

och hur framgångsrik denna satsning har varit i 

ett längre perspektiv. Några särskilda satsningar 

hade inte gjorts på de fysiskt inaktiva eleverna 

eller på elever med särskilda behov. De ledare 

som engagerats i verksamheten hade heller ingen 

särskild utbildning för dessa elevkategoriers 

behov och efterlyste heller inte någon sådan. 

Handslagssatsningen har heller inte använts som 

ett inslag i skolornas arrangemang av daglig fysisk 

aktivitet. Det blir tydligt att idrotten, med det 

innehåll och den logik som den bygger på, flyttas 

in i skolan utan att någon större anpassning skett. 

Verksamheten torde i första hand ha nått de 

redan aktiva eleverna. 

Delta i kampen mot droger (nr 21) 

Endast ett forskningsprojekt hade denna rubricering. 

Den kartläggning som genomfördes visade 

att bara någon procent av alla handslagsprojekt 

gick till drogförebyggande arbete. Sammantaget 

utgjorde dock de 200 inrapporterade projekten 

en av de mest omfattande satsningar som gjorts 

inom idrottsrörelsen på föreningsnivå när det gäller 

denna verksamhet. Satsningen fick också ett 

nationellt genomslag men det fanns stora regio- 


43

nala skillnader i innehåll och utformningen av 

projekten. Efter projektens slut var det dock bara 

ett fåtal projekt som hade förslag om ett fortsatt 

arbete med denna inriktning. 

Inrapporteringen till RF:s databas stämde inte 

alls överens med det faktiska antalet genomförda 

projekt, vilket pekar på att registreringssystemet 

måste stramas upp. Anvisningarna om 

hur specialidrottsförbunden skulle organisera 

administration och hantering av föreningarnas 

projektansökningar och rapporter var också 

knapphändiga. 

Studien hade inte som syfte att besvara frågan 

om det drogförebyggande arbetet haft någon effekt 

på användningen av t ex alkohol och tobak. 

En sådan studie skulle kräva ett helt annat och 

longitudinellt upplägg. Huruvida idrottsrörelsen 

har varit framgångsrik med sina insatser i sådant 

avseende går därför inte att uttala sig om. Studien 

ger ändå en god överblick över de insatser som 

genomförts, och pekar på vissa brister i den administrativa 

hanteringen, och kan därför utgöra 

en bra plattform för fortsatta satsningar. 

Hålla tillbaka avgifterna (nr 17) 

Inom detta område fanns också endast ett projekt. 

Även om många frågor av självklara skäl måste 

lämnas obesvarade görs här många intressanta 

iakttagelser och problematiseringar. Författarna 

menar bl a ”att hålla tillbaka kostnaderna” vore 

en mer adekvat etikett då det i grunden handlar 

om att skapa en ekonomisk effektiv balans mellan 

intäkter och kostnader. 

De erhållna projektmedlen i föreningarna hade 

uppenbarligen kommit till användning. Endast 

sex procent hade kunnat fullfölja sin ursprungliga 

plan om medel inte erhållits. Två huvudstrategier 

kunde urskiljas när det gällde medlens 

användning. Antingen hade medlen gått till 

långsiktiga satsningar för att på ett strategiskt 

sätt bearbeta ekonomiskt/administrativa problem 

eller också hade de använts till att bekosta operativ 

verksamhet som aktiviteter (läger mm) eller 

som kostnadsteckning för utgifter (som hyror 

mm) och materielinköp. 

Närmare tre fjärdedelar av ledarna ansåg att 

kostnaderna hade en hämmande effekt på nyrekrytering. 

Hälften ansåg också att man nu hade 

lyckats rekrytera fler medlemmar. Material och 

utrustning var bland de mest betungande kostna- 

derna följt av hyror för lokaler och tränings- och 

tävlingsverksamhet. Förutsättningarna för att 

bedriva verksamheten var mer betungande än 

verksamheten själv. Närmare hälften av respondenterna 

angav att aktivitetsstödet var en av de 

tre viktigaste inkomstkällorna följt av medlemsavgifter 

och sponsorer. Bingo och bingolotto hade 

en relativt liten betydelse. 

Rapporten visar också att man från RF:s sida inte 

varit tillräckligt tydlig i sina direktiv för projektansökningar. 

I framtida satsningar bör man skilja 

mellan att söka bidrag för å ena sidan investeringar 

i kapitalvaror och punktinsatser och å den 

andra sidan strategiska satsningar för att utveckla 

kunskap för idrottsrörelsens framtida ekonomiska 

arbete. Om inga ansträngningar görs i det 

senare avseendet är det i högsta grad tveksamt 

om insatserna på sikt är kostnadseffektiva. 

Näridrottsplatser (nr 2 och 9) 

Det finns två relativt omfattande projekt, som har 

näridrottsplatsen som studieobjekt. 

I RF:s egen förteckning över fördelade bidrag noterades 

111 anläggningar i landet, där 78 anläggningar 

fick bidrag första året. Bland studiens (nr 

9) 92 respondenter fanns både anläggningar som 

fått bidrag från RF, och de som inte fått bidrag, 

representerade. Skolmiljön var den vanligaste 

platsen för anläggningen, men varken bostadsområden 

eller i anslutning till idrottsförening var 

ovanliga. Belyst konstgräsplan med fotbollsmål, 

och basketbollkorgar förekom på över hälften av 

näridrottsplatserna i undersökningen. Däremot 

var t ex frisbeegolfbana, höjdhoppsställning, 

vippgunga, bangolf och rutschkana ovanliga 

inslag och förekom i mindre än 10 procent av fallen. 

Kommunen var den vanligast förekommande 

aktören vid planeringen av näridrottsplatsen. 

Ungefär en femtedel av anläggningarna hade ett 

förbud mot organiserad verksamhet i form av 

föreningsanknutna träningar. Merparten av anläggningarna 

kunde således idrottsföreningarna 

utnyttja. 

Den vanligast förekommande aktiviteten var 

fotboll vilket inte är att förvåna då anlagda fotbollsplaner, 

som nämnts ovan, var vanligt förekommande. 

Typanvändaren av näridrottsplatsen 

var en pojke i högstadieåldern som inte var ombytt 

och som inte har någon särskild utrustning 

med sig. I en studie uppgav två tredjedelar av 

flickorna att de överhuvudtaget inte hade använt 


44

anläggningen, att jämföra med hälften av pojkarna. 

Majoriteten av eleverna vid den näraliggande 

skolan uppgav att de aldrig använde näridrottsplatsen. 

I relation till andra specifika aktiviteter 

under rasttid kan det konstateras att betydligt fler 

elever besökte biblioteket än näridrottsplatsen. 

Det visade sig också att elever som ägnade sig åt 

föreningsidrott i betydligt högre grad använde 

näridrottsplatsen under kvälls- och helgtid än 

icke föreningsidrottande skolungdomar. Någon 

ökad tillströmning till idrottsföreningarna kunde 

dock inte förmärkas. 

Vid en av de studerade näridrottsplatserna kunde 

stora könsskillnader iakttas. Helt lediga dagar 

användes den mycket ofta av 26 procent av 

pojkarna och av 5 procent av flickorna. Å andra 

sidan visade en annan studie av en multisportarena 

att de könsmässiga skillnaderna var betydligt 

mindre. Förklaringen till detta torde vara att det 

just är en spontanidrottsplats och lättillgänglig 

för spontan aktivitet. Denna arena är belägen i 

ett lugnt område som nås relativt lätt av många i 

området. Arenan tycks vara en del av ungdomarnas 

vardag och lätt att uppehålla sig vid på väg 

hem från skolan. 

Näridrottsplatsens utformning tycks med andra 

ord vara central för användandet. Om före- 

ningslivet får ett stort inflytande över näridrottsplatsernas 

utformning är det inte troligt att de 

barn som står utanför idrotten lockas att delta. 

De har inte samma förutsättningar, preferenser 

och behov som de föreningsanslutna. Man 

skulle också kunna påstå att genom idrottsplatsens 

utformning så skrivs också den förväntade 

aktiviteten in. Finns en fotbollsplan med mål eller 

en basketplan med korgar är aktivitetsformerna 

givna. Näridrottsplatsen ställer i detta fall krav 

på grupptillhörighet, ålder, kön och en kompetens 

i själva utövandet, som är minst lika, om 

inte mer, utslagsgivande än de krav på prestation 

som ställs i föreningsidrottens aktiviteter eller i 

idrottsundervisningen. Den till synes oreglerade 

verksamheten blir i själva verket reglerad och 

gynnar de äldre idrottsaktiva pojkarna. Dessa 

s k multianläggningar blir i praktiken fotbollsanläggningar 

om inte särskilda arrangemang vidtas. 

Själva egenorganiseringen och därmed frånvaron 

av ledare kan med andra ord bidra till exkluderingen 

av de svagare grupperna. Då ett av de 

främsta inkluderingskriterierna är de färdigheter 

och kunskaper som tillmäts betydelse av gruppen 

i den aktuella aktiviteten är det de individer som 

besitter dessa färdigheter och kunskaper som har 

makten över inkludering och exkludering. Satsningen 

på inaktiva löper alltså på det här sättet en 

risk att bli en förstärkning av satsningen på dem 

som redan är aktiva 

Den fråga som måste ställas är hur näridrottsplatsen 

skall utformas så att inte själva inrättandet 

i sig blir en kontraproduktiv åtgärd som motar 

bort dem som man främst ville nå, nämligen de 

inaktiva. 

Genus och kulturell mångfald . (nr 7, 

12 och 13) 

Under denna rubrik sammanfattas det enda projekt 

som fanns med direkt inriktning mot ”satsa 

på flickors idrottande” samt två projekt med 

inriktning mot kulturell mångfald. Ett av dessa 

hade ”öppna dörrarna för fler” som rubrik och 

ett hade erhållit medel från ”speciella insatser”. 

Anledningen till att de sammanfogats i denna 

redovisning är att de i flera avseenden identifierar 

samma typ av problematik. 

I en analys av inkomna ansökningar om att satsa 

på flickors idrott valdes tre idrotter ut som var 

pojk-/mansdominerade och tre som var flick- 

/kvinnodominerade. Det visade sig att bland de 

senare så utmålades främst tonårsflickan som 

problematisk. Risken fanns, menar man, att hon 

skulle lämna idrotten för mindre uppbyggliga 

aktiviteter. Som motmedel vill man arrangera 

andra, icke idrottsliga, aktiviteter. När det gällde 

flickor i de pojkdominerade idrotterna kommer 

yngre flickor i blickfånget. Flickorna framställs 

här som annorlunda. De är inte som pojkar och 

därför måste särskilda insatser göras, som t ex att 

tränarna bör ha speciella kunskaper. Det handlar 

således inte om att ändra idrottens utformning. 

Ett kritiskt perspektiv till idrottens manligt 

präglade normer saknas i stort sett och man uppehåller 

sig vid de egenskaper man menar präglar 

flickor. 

I ytterligare en analys av ansökningshandlingar, 

som i det fallet gällde mångfald och integration, 

beskrivs i merparten av projekten mottagande 

grupp i termer av etnicitet och som passiva 

mottagare som behöver kunskap. I en fjärdedel 

av ansökningshandlingarna vände man dock 

på utgångspunkten och beskriver hur idrotten 

behöver deltagare från en bredare mångfald för 

att utvecklas. Det kan även handla om att med 

idrotten som bas kunna bidra till att utveckla hela 

samhällen. Minoritetsgrupperna beskrivs fortfarande 

som målgrupp, men inte utifrån att dessa 

tillhör en passiv, svag etnisk och social kategori. 


45

Att pojkar och män har tolkningsföreträde problematiseras 

sällan. De problem som fanns i att 

t ex rekrytera fler flickor med utländsk bakgrund, 

förläggs oftast till dessa flickors egenskaper. 

Problemen ansågs med andra ord finnas hos de 

presumtiva deltagarna inte i idrottsföreningens 

struktur eller i verksamhetens uppläggning. 

4. Sammanfattande 

analys och förslag till 

fortsatt verksamhet 

Det blir helt uppenbart att forskningsinsatserna 

fördelats ojämnt över de prioriterade områdena, 

varför ofrånkomliga kunskapsluckor finns om 

hur handslagssatsningarna utfallit beträffande 

att hålla tillbaka utgifterna, satsa på flickidrotten 

och i kampen mot droger. Vissa sammanfattande 

och mer generella iakttagelser kan dock göras. 

Den formella och innehållsliga hanteringen 

av handslagsprojekten 

En generell iakttagelse är att bortfallsproblematiken 

har varit svårbemästrad. I flera fall har inte 

mer än hälften av de tillfrågade svarat på forskarnas 

frågor trots påstötningar. Man har i föreningarna 

uppfattat det som en rättighet att avstå från 

att svara. Vissa SF har varit mindre samarbetsvilliga 

än andra och framhållit att de inte hade 

tillräckliga resurser för att kunna ställa upp på 

vetenskapliga undersökningar. Det har också på 

flera håll, och särskilt i början av handslagsperioden, 

rått oklarheter om den formella hanteringen 

och målsättningen med projekten. 

Mot denna bakgrund blir det av största vikt att 

Riksidrottsförbundet tillförsäkrar sig möjligheter 

till kontinuerlig uppföljning, utvärdering och 

forskning. Hur en sådan verksamhet skall byggas 

upp får bli föremål för en särskild utredning. Ett 

rimligt krav borde vara att det förbund och den 

förening, som efter ansökan tilldelas särskilda 

medel också har skyldighet att rapportera hur 

pengarna använts och vilket resultat man uppnått. 

I detta sammanhang måste en organisation byggas 

upp där man skapar rutiner för insamling och 

dokumentation av information. Denna verksamhet 

måste få ett innehåll som karaktäriseras av 

mer kumulativa och framtidsorienterade mål och 

arbetssätt än vad som varit fallet i handslagssatsningen. 

Detta förutsätter i sin tur att proceduren 

för ansökningsförfarandet och medelstilldelningen 

måste ses över, men också att målen för 

verksamheten diskuteras och fastställs. Har man 

inga särskilda mål med satsningen, utom att förbättra 

befintlig verksamhet i föreningarna, så kan 

ju extra tilldelade medel, som t ex Idrottslyftet, 

lika gärna delas ut som ett förstärkt LOK-stöd. 

Förfaringssättet att låta handslagsmedlen tämligen 

förutsättningslöst kunna sökas av föreningar 

kan ju också faktiskt förstärka det man från 

centralt håll, med bl a utgångspunkt i Idrotten 

Vill, vill stävja t ex för tidig elitsatsning eller att 

stereotypa uppfattningar om flickor och flickors 

idrottande förstärks. 

Målen och dess förverkligande 

Vilka mål skulle nås med Handslaget och vilka 

strategier skulle användas för att nå dessa mål? 

Här finns oklarheter redan på den så kallade 

formuleringsarenan. I regeringsbeslutet, som citerades 

inledningsvis i denna rapport, framgår att 

Handslaget skulle bidra till att öka möjligheterna 

för att aktivera barn och ungdomar som inte redan 

är idrottsligt aktiva och att idrottsföreningar 

i nära samarbete med skolorna skulle utveckla 

metoder som lockar alla elever till fysisk aktivitet 

i olika former. Man skulle också delta i kampen 

mot droger. Här finns således delar av regeringens 

allmänna folkhälsopolitiska mål inskrivna. 

Men är detta också idrottsrörelsens mål? Nej, 

inte fullt ut. Så långt som att aktivera alla barn 

vill man inte gå i sin målsättning. Här framhåller 

man istället från RF, som också citerades inledningsvis, 

”Att idrottsrörelsen ska nå alla barn 

och ungdomar var och är förmodligen en utopi. 

….Därför har Handslaget snarare varit en metod 

för att utveckla och förbättra idrottens verksamhet, 

än ett projekt med en början och ett slut.” 

Här finns en viss, men viktig, diskrepans mellan 

statens mål med handslagssatsningen och 

idrottsrörelsens och det gäller främst de fysiskt 

inaktiva barnen och ungdomarna. Vem ska ta 

hand om dem? Enligt regeringsbeslutet skall, genom 

Handslaget, alla skolelever lockas till fysisk 

aktivitet. Kan detta rimligen vara idrottsrörelsens 

uppgift? Så uppfattar man det uppenbarligen 

inte på centralt håll inom RF, men inom flera 

handslagsprojekt har man haft denna ambition. 

Flera av forskarna har också tagit utgångspunkt 

i att det är de fysiskt inaktiva som är den viktiga 

målgruppen. Här finns uppenbarligen en otydlighet 

i målen. 


46

Det finns också klyftor mellan olika beslutsnivåer, 

där det som sker på formuleringsarenan 

på RF-nivå ska transformeras ner i systemet via 

en SF/DF-nivå, via en eventuell styrelse- eller 

skolledningsnivå, för att sedan realiseras i den 

enskilda idrottsföreningen eller skolan. Här finns 

utrymme för olika tolkningar viket innebär att 

glappet mellan formulerings- och realiseringsarenan 

har varit stort. 

Öppnas dörrarna för fler? 

Målet att öppna dörrarna för fler var övergripande 

för hela handslagssatsningen. Hur har man 

då lyckats? Ett flertal studier visar att föreningarna 

har varit framgångsrika i sin nyrekrytering, 

vilket i sig är imponerande när man redan 

sysselsätter mellan hälften och två tredjedelar av 

hela barn- och ungdomsgruppen. Hur mycket är 

det egentligen möjligt att öppna dörren om hallen 

eller idrottsplatsen redan är full? Svaret skiftar 

naturligtvis beroende på idrott, lokala villkor och 

tillgång till ledare. 

För vilka barn har dörren öppnats? Här blir det 

generella svaret att dörren, i mån av utrymme 

innanför dörren, står öppen för dem som kan 

acceptera den idrottsverksamhet som erbjuds, 

d v s en verksamhet som ofta består av träning, 

förkovran och tävling. Och som också kräver 

regelbunden närvaro, intresse för verksamheten 

samt ett visst mått av motorisk och social kompetens. 

Av detta följer att den som är fysiskt inaktiv 

och inte intresserad av idrott, och heller inte 

upplever sig ha kompetens för denna verksamhet, 

betraktar dörren som stängd eller kanske inte ens 

överväger att se om den är öppen. 

Här ska dock påpekas att några studier visar att 

de föreningar som bryter mot idrottsrörelsens 

traditionella logik, som bygger på en tävlingsfostran 

med sytematisk träning, tävling och rangordning, 

och istället satsar på föreningsfostran där 

man tonar ner allvaret, sysslar med fler idrotter 

och iscensätter andra former av verksamhet, som 

utflykter, fikakvällar, discodans etc., har varit 

framgångsrika i att dra till sig ungdomar. 

Har då inte idrottsföreningarnas samverkan med 

skolan inneburit att fler barn fått upp ögonen för 

idrott som en intressant fritidssysselsättning? 

Flera studier visar att så är fallet även om en viss 

osäkerhet råder om utfallet. Däremot framhålls, 

både från föreningar och från skolor, att man i 

de flesta fall inte nått de fysiskt inaktiva barnen. 

En sådan målsättning tycks man heller inte heller 

haft även om detta mål på något sätt ändå svävat 

över och legitimerat idrottsrörelsens närvaro i 

skolan. Detta resultat är heller inte förvånande. 

De barn som inte alls är intresserade av idrott, 

kanske har motoriska och/eller sociala problem 

eller mer påtagliga funktionshinder, behöver en 

professionellt utbildad pedagog för att lockas till 

motorisk träning och utveckling. Idrottsledaren, 

som ofta har en begränsad om ens någon ledarutbildning, 

kan naturligtvis vara framgångsrik 

när det gäller att lära ut sin idrott till barn som 

har lust att delta i verksamheten, så också inom 

skolans värld, men har knappast något att erbjuda 

det fysiskt inaktiva och ointresserade barnet. Här 

möts två svårförenliga logiker; idrottens logik - 

som innebär träning och förkovran, och ofta med 

tävlingsmoment, i en särskild idrott, vars form 

och villkor redan är givna – och den logik som 

bör gälla i skolämnet idrott och hälsa; att med 

till buds stående medel förbättra barns motoriska 

och fysiska förmåga och fördjupa deras insikter i 

en hälsosam livsföring. Idrottsrörelsen och skolan 

har med andra ord inte samma uppdrag. Handslagssatsningen 

har heller inte använts i skolornas 

program för daglig fysisk aktivitet. 

Men har då inte idrottsrörelsen i sin medverkan 

i utvecklingen av näridrottsplatser ändå försökt 

att bryta mot sitt traditionella innehåll och öppnat 

upp för spontan idrottslig verksamhet? Forskningsrapporterna 

ger här en något överraskande 

bild. Flera spontanidrottsplatser utnyttjas av 

idrottsrörelsens ordinarie verksamhet och de som 

står öppna för alla som vill använda dem drar 

företrädesvis till sig dem som redan är invigda, 

oftast de fotbollsspelande pojkarna. Verksamheten 

finns så att säga inskriven i näridrottsplatsens 

utformning med fotbollsmål, basketkorgar etc. 

Även om det finns näridrottsplatser som inbjuder 

till spontan lek så blir det övervägande intrycket 

att de som står utanför idrottsrörelsen inte lockats 

av detta arrangemang. De redan aktiva har blivit 

mer aktiva. 

I de särskilda satsningar som riktats mot speciella 

grupper, t ex tonårsflickor och invandrarflickor, 

så förläggs de förväntade eller uppkomna 

problemen till individen (eller till föräldrarna) 

inte till idrottens struktur. Det är individen som 

ska lockas och anpassas till idrotten. Att förändra 

idrotten så att den ska passa individernas behov 

kommer inte i första rummet. Idrottens struktur 

ifrågasätts sällan. 


47

Sammanfattningsvis 

Denna sammanfattning, liksom den tidigare 

texten, baseras på de studier som presenteras i 

föreliggande rapport. Självfallet är inte denna 

belysning heltäckande, vilket som tidigare 

påpekats bl a beror på den ojämna fördelningen 

av forskningsinsatserna på olika områden. En 

mer täckande kunskapsöversikt skulle kräva mer 

omfattande finansiellt stöd och helt andra villkor 

än vad som nu varit fallet. Även om den anslagna 

summan för forskning, 5,4 miljoner kronor, kan 

ses som ansenlig, så motsvarar den endast 0,5 

procent av handslagsmedlen. 

Handslagssatsningen kan sägas ha varit framgångsrik 

i så motto att fler barn och ungdomar 

rekryterats och att verksamheten vitaliserats 

genom att många inom idrottsrörelsen har tvingats 

till reflektion och nytänkande. Man skulle 

därmed kunna säga att Handslaget varit framgångsrikt 

som ett kunskapsprojekt, och därmed 

viktigt för framtida satsningar, även om det finns 

en del frågetecken kring administration och 

beslutsprocesser. Medlen skulle också i större 

utsträckning ha kunnat användas till strategiska 

och mer långsiktigt verkande projekt än till 

löpande, operativ, verksamhet. Vilken effekt som 

Handslaget har haft, eller kommer att få på sikt, 

kan dock egentligen inte besvaras förrän efter 

flera års uppföljning. 

Styrningen från Riksidrottsförbundet, liksom 

från distrikts- och specialidrottsförbunden, har 

i de flesta fall varit minimal, vilket inneburit 

att friheten varit stor och att många olika typer 

av dörrar har öppnats. Dessa dörrar har dock 

företrädesvis öppnats upp för en traditionell 

verksamhet, d v s mer av samma sak. Dörröppningarna 

har, trots olikheter i utseende, också 

varit riktade åt samma håll, mot dem med ett 

intresse av att få delta på de villkor idrotten ställer. 

Några dörrar för de fysiskt inaktiva, som är 

ointresserade av idrott, har dock inte öppnats, 

mer än undantagsvis. Detta gäller också inom 

skolans värld. Och det är väl här som det största 

frågetecknet kring handslagssatsningen infinner 

sig. 

Framtiden 

Påpekandet att de ointresserade inte lockats till 

idrotten kan ju synas banalt, men denna insikt, 

som man inom idrottsrörelsen förmodligen 

hade redan när Handslaget startade, måste få 

konsekvenser. En konsekvens, som redan är 

tydliggjord i Idrottslyftet, är att man särskilt 

uppmärksammar utmaningen att få de ungdomar 

som kommit in genom idrottsdörren att stanna 

kvar bakom denna dörr. En annan konsekvens är 

att något måste göras för de barn och ungdomar 

som är fysiskt inaktiva och inte vill vara med i 

idrottsrörelsens aktiviteter. I början av tonåren 

är ca hälften av ungdomarna inte medlemmar i 

idrottsföreningar. Idrottsrörelsen bär upp mycket 

av barns och ungdomars fysiska aktivitet men det 

kan rimligen inte vara idrottsrörelsens uppgift att 

ta ansvar för att alla barn aktiveras. 

Ett hälsopolitiskt mål är förstås att alla barn och 

ungdomar ska ges möjligheter till daglig fysisk 

aktivitet. Hur ska detta mål nås? Statens uppenbara 

viljeyttring är att idrottsrörelsen ska anta 

denna utmaning. Här finns, enligt min och flera 

forskares mening, en orealistisk förväntan inbyggd. 

Idrottsrörelsen lockar många, till och med 

majoriteten av alla barn, med en särskild form av 

idrottskultur, där prestation och tävlingsmoment 

inom en given idrottsgren är självklara inslag. 

Alla barn och ungdomar känner sig inte hemma 

i denna kultur. Att föra in denna kultur i skolan 

kan därför bli kontraproduktivt. Fysisk aktivitet 

kan på detta sätt komma att förknippas med prestationsutveckling, 

ofta tävling, inom en speciell 

idrottsgren och inte med allmän och allsidig motorisk 

inlärning utan konkurrens. Föreningsidrottens 

upplägg lockar många barn, kanske de flesta, 

men kan skrämma bort de barn som behöver det 

största stödet. Grovt uttryckt kan man säga att 

inom idrottsrörelsen förväntas barnet anpassas 

till idrotten men inom skolan förväntas aktiviteten 

anpassas till barnet. 

Att idrottsrörelsen fått extra medel att utveckla 

sin verksamhet kommer med all säkerhet att höja 

kvaliteten på denna verksamhet, och därmed att 

locka till sig fler, men dess närvaro i skolan kan 

ändå bli problematisk om inte tydliga riktlinjer 

ges. Idrott i skolan på lektionstid och idrott i en 

idrottsförening är två olika saker och bygger på 

olika logiker. Skolämnet idrott och hälsa är inte 

en ”light-variant” av idrott i en förening, det är 

något annat. Handslaget har ju heller inte kommit 

till användning i skolornas strävan att barnen ska 

få daglig fysisk aktivitet. Att idrottsföreningarna 

kommer till skolorna för att demonstrera sin 

idrott, och låta barnen pröva på, kan säkert vara 

ett framgångskoncept för att få fler till idrotten, 

men löser inte problemen med de fysiskt inaktiva. 

Vem bör ha detta ansvar? Det självskrivna svaret 

blir skolan, dit alla barn kommer och där det 

finns pedagogiskt utbildad personal. Här måste 

särskilda resurser sättas in och det kan inte vara 

idrottsrörelsens uppgift att axla detta ansvar. 


48

En halv procent av handslagsmedlen gick till 

forskningsverksamhet med syftet att utvärdera 

verksamheten. Av de 23 ovan redovisade rapporterna 

framgår att mycket ny kunskap har tagits 

fram men att det fortfarande finns stora kunskapsluckor. 

Det gäller särskilt tre av de angivna 

områdena ”hålla tillbaka utgifterna”, ”satsa på 

flickidrotten” och ”kampen mot droger”. Men det 

finns också en rad andra områden där kunskapsläget 

är otillräckligt. Idrottens största problem 

tycks ju inte vara nyrekrytering utan svårigheten 

att behålla dem som börjat. Detta konstaterande 

reser frågor inom många områden. Det gäller 

bland annat avgångsproblematiken, eller snarare 

in- och utflödet, inom idrotten, som i sin tur berör 

idrottens strukturella villkor. Finns det en tidig 

elitsatsning som gör det mindre intressant för 

barnen att fortsätta eller kan de t o m bli direkt 

utslagna? Vilken betydelse har de olika seriesystemen 

i lagbollspelen i detta sammanhang? Vad 

betyder idrottsgren, bostadsort, kön och etnicitet 

i sammanhanget? Vilka hinder finns för tonåringar 

att fortsätta sin verksamhet? Vilka strategier 

för verksamheten har de föreningar som lyckas 

behålla sina ungdomar under tonårstiden? Ett 

kunskapssökande om orsakerna till dessa förhållande 

ställer krav på omfattande forskningsprojekt, 

med flera samverkande forskare. För att få 

svar på många viktiga frågor om effekter av olika 

åtgärder, eller av samhällsförändringar, krävs 

longitudinella studier. 

Det vore ur min synvinkel rimligt att RF prioriterade 

vissa forskningsområden som centrala 

och inbjöd forskargrupper att söka medel med ett 

speciellt kunskapssökande i blickfånget. Regelbundet 

återkommande tvärsnittsstudier bör kombineras 

med uppföljningsstudier för att avläsa 

förändringar i medlemsrekryteringar m m och vilka 

effekter som olika insatser fått. Vid sidan av detta 

skulle möjligheter också finnas att söka för ”fria” 

forskningsprojekt. Jag menar också att det är en 

självklarhet att man här liksom i forskningen kring 

Handslaget tar forskarsamhället, d v s Centrum för 

idrottsforskning, till hjälp när det gäller den vetenskapliga 

bedömningen av projekten. Om en procent 

av de medel som nu förväntas satsas på Idrottslyftet 

öronmärks för forskning motsvarar denna summa 

20 miljoner kronor, vilket borde vara ett absolut 

minimum för en sådan forskningsinsats. 

Med utgångspunkt i de redovisade forskningsresultaten 

och diskussionerna kring dessa vill jag 

avslutningsvis formulera ett antal utmaningar, 

som jag menar idrottsrörelsen står inför, och där 

medel från Idrottslyftet skulle kunna användas i 

en långsiktig strategisk satsning. 

• Hur ska målen i Idrottslyftet förtydligas och 

synliggöras, på RF-, SF- och DF-nivå, och 

därefter transformeras till och realiseras på 

föreningsnivå? Vilka mål ska prioriteras? 

• Vilken relation ska dessa mål ha till de mål 

och visioner som finns uttryckta i Idrotten 

vill? Är det förnyelse man vill ha, eller är det 

”mer av samma sak”? Vilka är de viktigaste 

målgrupperna? 

• Ska medelstilldelningen, med utgångspunkt 

i vad som framkommer under ovan nämnda 

punkter, villkoras eller är det fritt fram för 

SF:en och DF:en att disponera medlen som 

man önskar och att i föreningen göra det man 

vill under förutsättning att ansökan är genomtänkt? 

• För vilka ska dörrarna öppnas? Ska de, kan 

de och bör de vara öppna även för dem som 

i nuläget är fysiskt inaktiva och/eller ointresserade? 

Om så är fallet, är man då inom 

idrottsrörelsen beredd att byta innehåll och 

logik i sin verksamhet för att tillmötesgå 

andra behov? I vilken utsträckning är idrotten 

målet respektive medlet? 

• Hur ska samverkan med skolan utformas? Är 

syftet i första hand att rekrytera fler till den 

egna föreningsverksamheten eller menar man 

inom idrottsrörelsen att man kan bidra till att 

aktivera fler elever? I så fall på vilket sätt ska 

detta ske och vilka elevgrupper ska prioriteras? 

• Vilken roll ska idrottsrörelsen ha vid etableringen 

och driften av näridrottsplatser? I 

vilken utsträckning är föreningarnas medverkan 

motiverad av att rekrytera fler till föreningslivet 

respektive att få fler att vara fysiskt 

aktiva? 

• Vilka strategier ska idrottsrörelsen använda 

sig av för att få ned kostnaderna för den enskilde 

idrottsutövaren? 

• Hur ska den interna och externa utvärderingen 

ske? Hur ska RF tillförsäkra sig möjligheter 

till kontinuerlig uppföljning, utvärdering 

och forskning? 

• Inom vilka områden vill RF, med hjälp från 

forskarsamhället, i första hand få en solid 

kunskapsuppbyggnad till stånd. Vilken 

omfattning ska denna satsning få och hur ska 

den organiseras? 


49

Idrottens Hus, 114 73 Stockholm • Tel: 08-699 60 00 • Fax: 08-699 62 00 

9 789197 739658 

Forskning om E-post: Handslagets riksidrottsforbundet@rf.se genomförande och • resultat Hemsida: - www.rf.se En utvärderande sammanställning 

52

Forskning om Handslagets genomförande och ... - Svenskalag.se

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?