Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

tern än på sommaren, och har alltid så gjort, men efter en infl uensaepidemi
ökar dödligheten kraftigt under 2–3 veckor. Infl uensan brukar ofta komma
mellan Lucia och trettonhelgen, men 1995 gjorde den inte så, utan visade
sig långt senare, in i mars, och under vecka 14 det året ses mycket riktigt
en ökning av infl uensadiagnoserna och en överdödlighet.
Vi hörde av naturliga skäl alla talas om händelsen 28 september 1994,
när Estonia gick under och 859 människor omkom, men ingenting alls om
att vi samma år hade en överdödlighet som drabbade 4 000 människor till
följd av infl uensan i Sverige. Infl uensa är defi nitivt den enskilda infektion
som står för den högsta andelen bland dödsorsakerna i vårt land, och den
har dessutom en oerhörd sjukdomsframkallande förmåga, morbiditet, med
en lång rad följdtillstånd.
Kvardröjande virus
När vi talar om ”ihärdiga infektioner” nämner vi ofta herpesvirus, vårtvirus,
gulsotsvirus och HIV. De är ihärdiga på så sätt att de inte försvinner efter
den första infektionen. Alla de nämnda och många till dröjer kvar i decennier
eller livet ut när vi en gång har blivit infekterade. De gör det ibland genom
att infoga sin arvsmassa i våra kromosomer, mitt bland våra egna gener.
Gustaf Fröding skriver i en dikt som heter ”En Ghasel”: ”Ty i mig själv
är smitt och nitat gallret och först när själv jag krossas krossas gallret”. Det
var väl egentligen sin ångest han skrev om, men det passar också rätt bra
på HIV-infektion.
Vårt bästa exempel på hur virus dröjer sig kvar är en infektion som jag tror
att ni alla känner till. Det är herpesvirus, som i regel först visar sig som en
munhåleinfektion. När man sedan växer upp kommer infektionen att ligga
kvar i en nervknuta, den som förser ansiktet med känselnerver, och där
kommer den att fi nnas hela livet och därifrån kommer den att kunna aktiveras.
Hade vi istället fått vattkoppor fi nns viruset äver hela bålen och då
blir det bältros när det aktiveras.
22