Den Heliga Bibeln - The Society for Distributing Hebrew Scriptures

14:19—15:13 1 Mosebok 19
19 Och välsignade honom,
och sade: Välsignad vare du
Abram dem högsta Gudi, den
himmel och jord tillhörer.
20 Och lofvad vare Gud
den högste, som dina fiender
beslutit hafver i dina hand.
Och honom gaf Abram tionde
af allo byte.
21 Då sade Konungen af
Sodom till Abram: Gif mig
folket, och ägodelarne behåll
för dig.
22 Men Abram sade till
Konungen af Sodom: Jag
upphäfver mina händer till
Herran den högsta Gud, som
himmel och jord tillhörer;
23 Att jag af allo det ditt är
icke en tråd eller en skorem
taga vill, att du icke skall säga:
Jag hafver riktat Abram.
24 Undantagno det de unge
karlar förtärt hafva, och de
män, som med mig drogo,
Aner, Escol och Mamre, dem
låt taga deras del.
15
Sedan detta så skedt
var, begaf sig, att
Herrans ord i en syn kom
till Abram, sägandes: Frukta
dig intet, Abram, jag är ditt
beskärm och din ganska stora
lön.
2 Men Abram sade: Herre,
Herre, hvad vill du mig gifva?
Jag går barnlös, och min
redesven, denne Eleasar af
Damasco, hafver en son.
3 Och Abram sade
ytterligare: Men mig hafver
du ingen säd gifvit. Och si,
mins tjenares son skall vara
min arfvinge.
4 Och si, Herrans ord kom
till honom, sägandes: Han
skall icke vara din arfvinge,
utan den, som utaf ditt lif
komma skall, han skall vara
din arfvinge.
5 Och han hade honom
ut, och sade: Se upp
till himmelen, och räkna
stjernorna, om du kan räkna
dem. Och sade till honom: Så
skall din säd vara.
6 Abram trodde Herranom,
och han räknade honom det till
rättfärdighet.
7 Och han sade till honom:
Jag är Herren, som dig utfört
hafver ifrån Ur utu Chaldeen,
att jag dig detta land gifva
skall till besittning.
8 Abram sade: Herre, Herre,
hvaruppå skall jag märka, att
jag skall besitta det?
9 Och han sade till honom:
Tag mig ena treåra ko, och ena
treåra get, och en treåra vädur,
och ena turturdufvo, och ena
unga dufvo.
10 Och han tog allt detta, och
delade det midt i tu ifrå hvart
annat, och lade hvar delen
tvärt emot den andra; men
foglarne delade han intet.
11 Och foglarne kommo
neder på kropparna, och
Abram dref bort dem.
12 Då solen nedergången
var, föll en svår sömn
på Abram, och si, en
förskräckelse och ett stort
mörker kom öfver honom.
13 Då sade han till Abram:
Detta skall du veta, att din säd