Arméns lätta radiostationer under 1900-talet - Försvarets Historiska ...

27
1940 hölls ett sammanträde på Ellab, nu på Katarina, under ledning av den av regeringen tillsatte
”radiokommissarien” Håkan Sterky, varvid en fortsatt tillverkning av stationerna diskuterades.
Jag förklarade att ritningar härtill var kompletta och i ordning. Genom att tillverkningen
nödvändigtvis måste utspridas på ett antal godtagbara tillverkare ansåg Sterky att behov förelåg
av en granskning av ritningarna, speciellt gällde detta åsatta toleranser, som man misstänkte
kunde vara för snäva. Genom sina förbindelser med LM Ericsson ansåg han sig kunna utlova ett
granskningsarbete där. Så skedde. Då ritningarna återkom från LME kunde vi konstatera att den
enda anmärkning som hittades var ett annat sätt att ange måtten på en kuggväxel.
När man skulle planlägga tillverkningen var det nödvändigt att utnyttja de resurser som kunde
uppbringas inom landet. Den industri som hittills sysslat med militär radiomateriel hade liten
kapacitet och denna var dessutom engagerad för marinen och flygvapnet.
Man beslöt att gå två vägar, den ena att lägga tillverkning av enheter hos rundradiofirmor, som
bedömdes lämpliga, den andra att beställa enstaka detaljer hos tillverkare utanför radioindustrin.
En sats B-delar tillverkades av Philips i Holland, Centrum Radio tillverkade enheter, spolsystem
till A-delen osv.
För att klara den andra utvägen inrättades ett planeringskontor med en ingenjör från Ellab som
chef. Det blev 60 olika tillverkare som deltog i detta. En del av dessa var främmande för toleransmått,
de saknade utrustning härför, det var något nytt för dem. Televerkets verkstad i
Nynäshamn och LM Ericsson levererade perfekta detaljer.
Som sammanställningsverkstad kunde Signalverkstäderna användas. Inflyttning hade skett i
nyuppförda lokaler vid Solvalla och man hade skaffat sig god utrustning. Man hade där en
personalstyrka på 400 man och var en bland de största i branschen.
Jag vet inte hur många stationer som tillverkades men de kom att utnyttjas i många versioner, för
klövjning, cykling i värn mm. Rätt många omändrades till 25 W-stationer för fordon och
stridsvagnar.
Några 10 W-stationer fick sitt elddop under kriget. I det signalförband som tillhörde Svenska
Frivilligkåren till Finland i januari 1940, ingick ett antal 10 W-stationer. Vid ett tillfälle då en
grupp var under direkt beskjutning tillkallades hjälp, men personalen var tvingad att liggande
platt på magen driva handgeneratorn med en man till varje vev.
Slut citat Hilding Björklund.
10 W stationerna blev en enhetsstation för hela armén och ingick i samtliga truppslag. P g a
kriget och därmed en kraftig upprustning av försvaret blev tillverkningen mycket mer omfattande
än vad man någonsin beräknat i de ursprungliga planerna.
Enligt KAFT Dnr H050:64:1067 1943-12-08 angående behov av viktigare krigsmateriel var detta
för
10 W Br 1 710 st och
10 W Br/4 545 st.
Sven Bertilssons kommentarer
Som värnpliktig 1954/55 vid Kungl Värmlands regemente utbildades jag till telegrafist på
10 W Br/4. Den ingick då som bataljonschefens radioförbindelse med brigadstaben. Min
erfarenhet var att det var svårt att få förbindelse på längre avstånd. Den ville gärna driva i
frekvens. Som beställningsmannaaspirant och senare armétekniker vid Arméns Signalskola på
Marieberg i Stockholm fick jag lära mig att reparera och trimma stationen. Jag var senare också