Arméns lätta radiostationer under 1900-talet - Försvarets Historiska ...

43
godtagbar. Jag sände förvaltningen min bedömning av stationen jämte protokollet som i sin tur
remitterades till firman.
Efter en genomgång av anmärkningarna åtog sig firman att åtgärda en mindre del men förvaltningen
blev inte tillfredsställd varför beställningen uteblev. Efter en tid kom ett meddelande till
förvaltningen från arméstaben att p g a det allvarliga tidsläget, så fick man lov att ta risken med
beställningen, trots de föreliggande anmärkningarna. Därmed avlyftes ansvaret från förvaltningen
och beställning gjordes. Den omfattade 900 stationer och samtidigt beställdes detaljer för en lika
stor sats, som därvid snabbt skulle kunna färdigställas om behov skulle yppa sig i framtiden.
Ingen typprovning skedde vid Ellab, antagligen p g a brådskan, utan en första sats sändes direkt
till en signalskola för infanteriet, varvid medföljde en ingenjör från firman för instruktion och
service. För att utföra detta ändamål var han försedd med tång och plomber. Han fick ofta skifta
plomber på stationerna. Inställning av frekvens för sändning/mottagning skedde med samma ratt,
men eftersom frekvenserna skilde sig åt måste ratten justeras något vid mottagning och efter ett
antal växlingar befanns ratten i ändläget och man tappade förbindelsen.
Vi kallade detta frekvensvandring. Spolen var dessutom lindad på luft, utan stomme, och kunde
därför ändra sig vid transport. Plomben måste brytas och spolen justeras. Ingenjören fick springa
från station till station med plomberingstången i högsta hugg. Till slut tröttnade han på detta och
lämnade tången till skolans chef, Colliander, som i sin tur överlämnade den till ett befäl. Man
insåg till slut det meningslösa i proceduren.
Stationen var visserligen bärbar men måste vid användning placeras på marken ock upprättas.
Antennen bestod av två stavar horisontellt över marken, dipol. Efter utförda försök på skolan
framkom så många allvarliga anmärkningar att den inte kunde godtas för sitt ändamål utan man
föreslog att den skulle kasseras. Under tiden hade den beställda serien färdigställts och
p g a anmärkningarna hade förvaltningen kasserat hela serien.
Oberoende av detta hade firman utan order från förvaltningen färdigställt en andra lika stor serie
för leverans. Med hänvisning till kontrakt fordrades betalning. Förvaltningen hänvisade till att
någon order för tillverkning inte lämnats men att man enligt kontraktet skulle betala framtagna
delar till stationen. Det gruffades nog en hel del men slutet blev att kronan betalade. Även denna
leverans skrotades.
Från begynnelsen medveten om stationens skröplighet väcktes tanken att ta upp den superregenerativa
mottagaren igen på programmet. Sedan vi installerat oss på Katarina (tillfälliga
lokaler efter branden på Frösunda 1939. Bertilssons anm) kunde vi sätta fart på arbetet. Nya typer
av komponenter hade framtagits med möjlighet till mer kompakt uppbyggnad än som tidigare
varit fallet. Apparaten skulle medge förbindelse under marsch. Den kunde göras lättare än förut.
Apparaten med stavantenn utan fjädrande fäste skulle placeras i livremmen på framsidan av
kroppen med antennen pekande uppåt framför vänstra axeln. Manöverorganen blir därvid lätt
åtkomliga på apparaten. Batterilådan buren på ryggen. Mottagaren förbättrades, separata
mottagar/sändarinställningar, ingen frekvensvandring, direktkalibrering i frekvens. Praktiskt taget
eliminerad utstrålning från antennen av signaler från mottagaren i lyssningsläge, vilket skedde
genom balansering via ett rör.
Ritningsarbetet igångsattes varvid pressgjutning i största utsträckning skulle utnyttjas, efterarbetning
skulle gälla endast skruvhål o d. Detaljer i nära anslutning till kommande pressgjutning