Arméns lätta radiostationer under 1900-talet - Försvarets Historiska ...

47
ombyggnad av stationen. Jag hittade på en metod att i stället använda dioder, som utan vidare
kunde insättas. Vid prov fungerade detta utmärkt. Jag sökte patent och fick det ganska snart
beviljat. Jag meddelade förvaltningen detta och begärde ersättning.
Förvaltningen gjorde en utredning om kostnadsbesparingen och jag begärde 10% av denna.
Ärendet behandlades av Krigsmaterielverket, som så småningom kallade till ett sammanträde.
Den summa jag begärde var 20.000 kr. Man ville inte gå med på detta och jag begärde deras bud
men i stället ville de att jag skulle stämma kronan. Jag reste mig och gick. Många år därefter
ringde en byråsekreterare från Civilförvaltningen som hittat papperen där och ville träffa mig på
Ellab. Han ville göra upp den gamla affären och bjöd 5.000 kr, jag gick ner till 15.000 kr och sen
tog vi varann i hand på 10.000 kr. Jag hade långt tidigare sålt patentet till LM Ericsson och fått
betalt efter deras standard
Slut citat Hilding Björklund.
En beställning av 1,5 W gjordes på 1420 st stationer. Dessa fördelades så att lokalförsvarsförband
vid infanteriet fick 478 st, Gotlands trupper 100 st och värnförband 744 st samt en
ersättningsreserv på 68 st. Stationen fick därav namnet 1,5 W värnstation m/42.
Sven Bertilssons kommentar
Då jag gick beställningsmannautbildning till armétekniker vid Arméns Signalskola 1956
utbildades vi på Ra 110. Vi fick då veta att schemat, som visade ändringen till FM och Hilding
Björklunds patent, var hemligt och ”Endast för tjänstebruk”.