GU Samhällsvetenskapliga fakulteten - Göteborgs universitet

Att ta makten över kvaliteten
Strategisk utvärdering av
samhällsvetenskapliga fakulteten
vid Göteborgs universitet
Sverker Sörlin
Peter Gundelach
SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTETEN

Författarnas förord
Föreliggande rapport redovisar ett uppdrag att strategiskt utvärdera samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Göteborgs universitet. Uppdraget har varit mycket
stimulerande och vi har uppfattat det som angeläget. I det nödvändiga arbetet
med att urskilja vilka som skall ha tillgång till knappa forskningsresurser växer
det nu fram många nya idéer och initiativ.
Mätning av forskningsprestationer tillhör det som betonas allt mer. Regeringar,
universitet och forskningsfinansiärer i olika länder söker vägar att utveckla forskningskvaliteten
med hjälp av kvantitativa indikatorer.
Många av de nya utvärderingsformerna har konstruktiva inslag men kvalitetsarbetet
sker ibland med en alltför svag medverkan av de akademiska forskarna
själva. Vi tror därför att det ligger ett särskilt värde i att söka förena nya kvalitetsvärderingsmetoder
med den kollegiala traditionen av eftertanke och kvalitativ
värdering.
Vi vill tacka Hilda Lennartsson och Stina Edqvist vid fakultetens kansli för det
stöd vi fått i form av underlagsmaterial och svar på frågor.
Stockholm och Köpenhamn i januari 2007
Sverker Sörlin
Peter Gundelach
2

Innehåll
Sammanfattning 6
Utvärderingen 6
Initiativet 6
Användbarhet 7
Omfattning 7
Legitimitet och flexibilitet 7
Uppdraget 8
Bakgrund 8
Strategisk utvärdering 8
Kvalitetsvärdering, kontinuitet, självständighet 8
Tidsram 8
De centrala frågorna 9
Utvärdering och omvandling – omvärldsvillkor 10
Externa bidrag samt fakultetsanslag 11
Växande omvandlingstryck 12
Sökandet efter nya kvalitetsfrämjande system 13
Kollegialitet och tellekanter 14
Svenska framtidsutsikter 15
GU:s samhällsvetenskapliga fakultet
– analytisk karakteristik 18
En ovanlig samhällsvetenskaplig fakultet 18
Institutioner och enheter 18
Decentralisering 19
Demokrati och konsensus – men kvalitet? 20
Akademisk frihet och kvalitet – ett dilemma? 21
De nya omvärldsvillkoren 21
Fakulteten och kvaliteten 22
Stora skillnader i värderingar och praktik 23
Några centrala frågor i kvalitetsarbetet 26
Forskningens förhållande till grundutbildningen 26
Kvalitetsbefrämjande instrument och incitament 28
Relationen mellan mål och medel 31
Omvärldsvillkor och villkor för implementering 32
Diskussion och slutsatser 34
Ett kvalitetsinitiativ 34
Fyra hörnstenar 34
Användbarhet – egna data och egen analys 36
Tredje uppgiften 36
Legitimitet och flexibilitet 37
Referenser 38
Bilaga A Enkät till institutionerna 40
Frågor 41
Bilaga B Enkät till institutionerna/Sammanfattning av svaren 42
Bilaga C Schema för platsbesök 64
4

SAMMANFATTNING
Huvudresultatet av denna strategiska utvärdering är att fakultetens kvalitetsarbete bör växla över i en ny fas
i form av ett kvalitetsinitiativ. Syftet med ett sådant initiativ är att mobilisera och involvera fakultetens
forskare och lärare i ett arbete för att själva ta en professionell kontroll över kvalitetsfrågorna och skapa
uthålliga system för kollegial utvärdering och kvalitetsutveckling. Initiativet bör tas på fakultetsnivå och
drivas av fakulteten men med beaktande av strategiska bedömningar och prioriteringar på central nivå vid
Göteborgs universitet.
Utvärderingen
I utvärderingen har inte ingått att utvärdera enskilda institutioners eller forskares prestationer. Utvärderingar
av enskilda ämnen och kunskapsområden har emellertid visat att fakulteten har forskning inom flera
områden som vid en nationell jämförelse är av högsta kvalitet och som även är internationellt gångbar.
Vi har genomfört en omvärldsanalys (kapitel 1) och funnit att det pågår ett starkt omvandlingstryck riktat
mot de svenska universiteten. Detta yttrar sig på många håll i en strävan att finna enkla, indikatorbaserade
modeller för kvalitetsutveckling. En oförsiktig användning av dessa instrument kan dock motverka sina
syften. Vi drar därför slutsatsen att såväl process som prestation är viktiga inslag i kvalitetsvärderingen.
Vi har genomfört en analytisk karakteristik av fakulteten (kapitel 2) och funnit att denna är liten men ändå
heterogen. Arbetet med att konsolidera fakulteten i större enheter, men med bevarad mångfald, bör fortsätta.
Vi har funnit heterogenitet också vad avser publicering och synlighet i internationella, konkurrensutsatta
publikationer. Delvis är detta en effekt av samhällsvetenskapernas publiceringstraditioner och forskningsstilar,
men vi noterar också att det här finns en potential för utveckling, som kan stimuleras med incitament.
Vi har analyserat och diskuterat några centrala kvalitetsfrågor (kapitel 3) under rubrikerna: ”Forskningens
förhållande till grundutbildningen”; ”Kvalitetsfrämjande instrument och incitament”; ”Relationen mellan
mål och medel”; ”Omvärldsvillkor och villkor för implementering”. Vi har funnit en betydande variation i
institutionernas och enheternas sätt att förhålla sig till kvalitetsvärdering och till de olika instrument som
kan användas i kvalitetsarbetet. Däremot råder det stort samförstånd om att kvalitetsarbetet bör prioriteras.
Detta samförstånd är en tillgång.
Initiativet
Omvandlingstrycket nödvändiggör initiativ. Vi rekommenderar (kapitel 4) fakultetens ledning att snarast ta
ett kvalitetsinitiativ och sätta denna fråga högt på dagordningen under något eller några år framöver. Initiativet
bör innehålla kvantitativa, mätbara indikatorer för forskningskvalitet, men det bör också innehålla
kvalitativa dimensioner.
Initiativet bör vila på några hörnstenar.
En första hörnsten är att etablera processen. Det kan ske genom att formulera uppdraget tydligt och mobilisera
institutioner och enheter. Det krävs mötesplatser och regelbundenhet. Man måste lägga stor vikt vid
att förklara och motivera initiativet och vara öppen om slutsatserna.
En andra hörnsten är ett kollektivt lärande och engagemang. Det är av yttersta vikt att fakultetens medarbetare
ges en chans att ta del av de kunskaper som finns om kvalitetsvärdering och de system och indikatorer
som utvecklats för att främja kvalitet. Utvecklingsarbetet bör ske med eftertanke och med beaktande av
den kunskap som kan hämtas från forskning och erfarenhet, inte minst inom samhällsvetenskaperna. Samtidigt
är det en illusion att tro att strategiska vägval helt och hållet skall kunna grundas på forskning. Vision
och ledarskap måste också till.
En tredje hörnsten är att utgå från en diskussion om fakultetens mål och uppgifter. En samhällsvetenskaplig
fakultet utför en mångfald av uppgifter. Är alla lika viktiga? Finns uppgifter som det vore viktigare att ta
itu med? Gör forskare och lärare rätt saker? Hur skall betydelsen av forskning och utbildning vägas mot
betydelsen av tredje uppgiften? Det är viktigt att diskutera tillämpningen av olika kvalitetsmått, och det är
6

avgörande att fakulteten inte förfaller till ett system som fördelar medel enbart efter kvantitativa kriterier.
Fördelningen av medel måste alltid omfatta politiska diskussioner och prioriteringar.
En fjärde hörnsten är att den forskande personalen själv deltar aktivt i arbetet med att utforma lämpliga
kriterier. Prefekterna bör ta ansvaret för detta arbete och uppläggningen bör göras vid respektive institution
eller enhet. I viss mån bör dessa själva få föreslå och påverka vad man vill bli utvärderad efter. Ett visst
mått av variation skadar inte.
Kvalitetsvärderingen bör omfatta även sådana dimensioner som inte är så lätta att fånga i enkla kriterier. En
utgångspunkt för ett genomskinligt kvalitetsvärderingssystem måste dock vara att det även innehåller kvantitativa
indikatorer.
Slutligen vill vi framhålla att en kvalitetsutvecklingsmodell bör kännetecknas av att den har enkla och tydliga
feed back-mekanismer. Kvaliteten förbättras bäst genom dialog, och det bör utvecklas system som
innebär att övervakningen av kvalitet alltid diskuteras med berörda parter. På institutionsnivå kan detta ske
genom samtal mellan prefekt och den enskilda forskaren och på fakultetsnivå kan det ske genom diskussioner
mellan dekan och prefekt.
Användbarhet
Ett kvalitetssystem skall vara enkelt, rutinmässigt och rättvist. Det skall ge viktiga upplysningar om prestation
och kvalitet. Det skall vara enkelt att uppdatera och använda. Det initiativ som vi rekommenderar innebär
med andra ord också ett behov av att börja bygga upp en effektiv databas för att kunna följa utvecklingen.
Här tycks den lämpligaste vägen vara att ansluta till det arbete som utförs vid GU:s universitetsbibliotek
för hela universitetets räkning. Men detta torde begränsa sig till publiceringar och citeringar. I andra
dimensioner – finansiering, samarbeten, internationalisering, fakultetsvisa jämförelser etc – är det ofrånkomligt
att fakulteten gör ett eget analysarbete.
Omfattning
Kvalitetsinitiativet bör förutom forskning och forskarutbildning omfatta tredje uppgiften och internationaliseringen.
Båda dessa dimensioner påverkar starkt en fakultets och ett universitets rykte och nimbus. De hör
också samman såtillvida att tredje uppgiften påverkar universitetets ställning inåt, mot det nationella och
det regionala, medan internationaliseringen vetter utåt mot en omvärld som i princip inte har några gränser.
Forskning visar att de forskare som är inomvetenskapligt excellenta har talrika kontakter med medier och
påverkar mer genom egna debattinlägg och rådgivning än forskare med en mer medelmåttig publiceringsprofil.
Fakulteten bör mot denna bakgrund igångsätta ett studium av fakultetens prestationer på tredje uppgiftens
område. Forskarnas aktiviteter med tredje uppgiften bör kopplas till deras forskningsprofil och deras forskningsprestationer
för att försöka öka kunskapen om hur dessa förhållanden ser ut vid fakulteten.
Legitimitet och flexibilitet
Vi rekommenderar fakulteten att arbeta i riktning mot ett system som består både av handfasta forskningsindikatorer
och av organisatoriska feed back-processer som betyder att forskningens kvalitet värderas löpande
på fakultetens olika nivåer. Man bör dessutom utveckla system som är så stabila och legitima att de
kan accepteras vid fakulteten, men samtidigt är så flexibla att de kan klara en tid präglad av stora förändringar.
Man bör också tillse att det med regelbundna mellanrum (till exempel vartannat år) värderas om
systemen är ändamålsenliga. Särskilt bör man vara vaksam på oavsiktliga bieffekter. Slutligen skall man
sörja för att de indikatorer och system som etableras kan variera allt efter den organisatoriska nivå de skall
användas på.
Det kräver vilja och engagemang att genomföra en sådan process. Men alla erfarenheter både från Sverige
och andra länder visar att det är nödvändigt.
7

UPPDRAGET
Föreliggande rapport redovisar den strategiska utvärdering av samhällsvetenskapliga fakulteten som vi
genomfört med början under vårterminen 2006.
Uppdraget var ett initiativ från fakulteten. Dåvarande dekanus Lennart Weibull tog under hösten 2005 en
första kontakt med Sverker Sörlin som accepterade uppdraget att leda en strategisk utvärdering av fakulteten.
Bakgrunden var bland annat den debatt om kvalitet i svensk kultur- och samhällsvetenskap samt om
bruket av kvalitetsindikatorer som förts i olika sammanhang under 2005. En annan bakgrund fanns i arbetet
med Linnéstödsansökningarna. Fakultetens uppdragsbeskrivning kom till slut att formuleras som framgår
av de följande fyra styckena, vilka ordagrant citerar fakultetens beslut.
”Bakgrund
Bakgrunden till att utvärderingsarbete av detta slag är angeläget är de växande kraven på jämförbarhet,
både nationellt och internationellt. Det är också en allt viktigare fråga internt för att
möjliggöra rättvis och effektiv allokering av resurser och för att stödja beslutsfattande på alla nivåer
i universitetsorganisationen. Det är en viktig fråga även för de anställda och för arbetsmiljön.
Utan tillförlitlig och genomskinlig kunskap om kvalitet och resultat uppstår lätt legitimitetsproblem.
I förlängningen har dessa frågor också med akademisk frihet att göra. Den som inte
själv utvecklar en tydlig och empiriskt förankrad uppfattning om kvalitet blir lättare offer för
andras.
Strategisk utvärdering
Huvudinriktningen på utvärderingen är strategisk, dvs. dess resultat skall i första hand kunna användas
för att stödja arbetet med kvalitetsutveckling och strategisk planering vid fakulteten.
Problematisering, diskussion och förslag om olika kvalitetskriterier är en viktig del av den strategiska
ansatsen. Det betyder att det inte i första hand är enskilda prestationer av institutioner eller
individer eller skilda ämnesinriktningar som skall granskas, även om inslag av kvalitetsvärdering
måste förekomma.
Kvalitetsvärdering, kontinuitet, självständighet
Ett centralt mål för utvärderingen är att identifiera metoder och instrument för att löpande kunna
följa och värdera forskningen. Till en del måste detta handla om indikatorer, men samtidigt är en
ambition med utvärderingen att finna andra metoder, helst både kvalitativa och kvantitativa, för
uppföljningsarbetet som kan användas för att undvika ett ensidigt beroende av externt pålagda
indikatorer som kanske inte alltid uppfattas som rättvisande.
Tidsram
Utvärderingen bör omfatta tiden från 2000. Fram till dess täcks utvecklingen av utvärderingen
av Rune Åberg m.fl. (2000). Givetvis måste då och då linjerna dras längre tillbaks, men det empiriska
underlaget begränsas till denna period.”
Förberedande samtal fördes mellan utvärderarna och fakultetsledningen under vintern 2006 och uppdraget
formulerades slutgiltigt i april. En rad underlag i form av statistik, nyckeltal, äldre utvärderingar m.m. (se
referensförteckningen) tillställdes utredarna under perioden mars-juni. En enkät (återgiven nedan som Bilaga
A) utformades av utvärderarna under april och genomfördes med institutioner och enheter under maj.
Den 7-9 juni genomförde utvärderarna ett platsbesök vid fakulteten (ett program har bifogats som bilaga
C). Intervjuer gjordes då med: ledningen (prefekt, forskarutbildningsansvariga m.fl.; ofta deltog även enskilda
forskare) för samtliga institutioner och flertalet enheter; ett antal doktorander; fakultetsledningen;
företrädare för universitetsledningen. I slutet av platsbesöket genomfördes en avstämning med fakultetsledningen.
8

De centrala frågorna
På grundval av uppdragsbeskrivningen ovan utformade utvärderarna ett antal frågor, vilka fakulteten accepterade
som riktningsgivande. Dessa kom också att prägla enkäten till institutioner och enheter. Frågorna var
följande:
• Hur återspeglas forskningens inriktning och kvalitet i grundutbildningen? Hur hanteras denna relation
inom fakulteten och dess enheter? Vad betyder forskningsanknytningsbegreppet och hur används
detta i kvalitetsarbetet? Hur sker prioriteringar mellan grundutbildning och forskning?
• Hur hanteras internationella dimensioner i forskningen i kvalitetshänseende? Främjas och belönas
internationella/internationellt betydelsefulla insatser? I vilken utsträckning förekommer internationellt
forskningssamarbete?
• Vilket arbete har skett för att utveckla interna kvalitetskriterier? Vilka är erfarenheterna?
• Vilka tankar finns på institutionerna kring jämförbara kvalitetsmått? Hur ser institutionerna på olika
kvalitetsmått, exempelvis bibliometriska mått? Vilka kvalitetskriterier är väsentliga?
• Hur förhåller sig kvalitet i forskning till den allmänna bottom up-strategi som länge präglat fakulteten?
Har man försökt utvärdera denna strategi? Har man prövat alternativa modeller för intern
forskningsstyrning? Vilka är erfarenheterna?
• Hur skall man se på de skilda slagen av enheter: centra, institutioner m.fl.? Vilka är erfarenheterna
av att skilja forskning helt eller delvis från grundutbildningen? Får detta konsekvenser för kvaliteten?
• Vilka erfarenheter har vunnits av Linnéstödsförberedelserna?
• Kan andelen externa medel vara ett kvalitetskriterium? Vilka skillnader finns mellan institutionerna?
• Hur skall forskning och forskningskvalitet relateras till de andra hänsyn som enheterna har att ta:
tredje uppgiften, beställd forskning, uppdragsforskning?
• Finns det anledning att differentiera kvalitet så att man kan tala om olika kvalitetskriterier för olika
typer av forskning? Eller är sådana försök i sig ägnade att öppna för kvalitetsförluster?
• Kan man differentiera forskningskvalitet med avseende på doktorander, postdocs, seniora forskare?
• Kan man finna (bör man söka?) incitament och belöningssystem som främjar kvalitet internt?
I viktiga avseenden kom intervjuer och samtal under platsbesöket att kretsa kring dessa frågor. Frågorna i
enkäten till institutioner och enheter formulerades annorlunda men handlade i allt väsentligt om samma
innehåll. En redigerad sammanställning av enkätsvaren finns i Bilaga B. Frågorna har givetvis kommit att
behandlas med varierande utförlighet men vi anser att föreliggande rapport ger tillfredsställande svar på
samtliga.
9

1. UTVÄRDERING OCH OMVANDLING – OMVÄRLDSVILLKOR
Det är alla forskares mål att nå hög kvalitet i sitt arbete. Därför är det också ett mål för universiteten att
göra det möjligt för forskarna att prestera sitt bästa. Så snart detta allmänna konstaterande skall konkretiseras
visar sig en rad svårigheter. Det råder nämligen ingen enighet om vad man skall mena med kvalitet och
därför ingen enighet om vilka indikatorer som skall användas eller vilka processer som kan leda till ökad
kvalitet. I forskarsamhället har man ofta hävdat att forskningsfriheten i sig själv är det viktigaste villkoret
för att skapa kvalitet, men huvuddelen av forskningsarbetet kräver ytterligare resurser utöver forskarens
arbete för att kunna förverkligas (exempelvis laboratorieutrustning, insamling av data, stödjande personal).
Forskare behöver också tid för att utföra forskning, tid som inte alltid finns i tillräcklig omfattning inom
ramen för ordinarie tjänstgöring. Det måste därför alltid göras en avvägning av vilka forskare som bör tillföras
ytterligare medel. Detta argument kan generaliseras till att gälla även institutioner.
Det strategiska arbetet vid samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg sker i en tid då den svenska högskolan
är föremål för ett hårt omvandlingstryck. Många formella regeländringar har genomförts långt tidigare.
1990-talet var avregleringens årtionde då makt och inflytande över besluten i flera väsentliga avseenden
flyttade från regering och riksdag ut till lärosätena. Högskolan fick makt att utnämna sina egna professorer
och kunde därmed göra sina egna vetenskapliga prioriteringar, även petitaförfarandet avskaffades.
Det fanns undantag från denna allmänna tendens, exempelvis att regeringen tillsatte inte bara rektor utan
även en extern styrelseordförande, men den övergripande trenden mot självständiga och därmed mer konkurrensutsatta
högskolor har varit mycket stark. Trenden är densamma i stora delar av Europa och var
långtgående och tidig i Storbritannien.
Trots denna generella utveckling består dock vissa centrala beslutsfunktioner som anger de yttre ramarna.
Regering och riksdag fördelar omkring hälften av högskolesektorns samlade forskningsmedel direkt till
lärosäten (och i stort sett samtliga resurser för grundutbildning). Vilka högskolor som skall ha hur mycket
av dessa är ett politiskt beslut och påverkas inte av de utvärderingar som ständigt utförs av kvaliteten i
forskningen (låt vara att det finns vissa examinationskrav i forskarutbildningen som i princip kan påverka
utfallet). Inte nog med det, riksdagen fastställer även hur stora resurser som skall tillfalla olika vetenskapsområden
vid de enskilda lärosätena. Det finns 39 lärosäten varav omkring hälften har minst ett vetenskapsområde;
åtskilliga har tre eller fyra. De högskolor som saknar vetenskapsområde har emellertid ändå egna
s.k. fasta forskningsresurser. Sammantaget betyder detta att riksdagen varje år gör ett sextiotal specifika
budgetallokeringar av forskningsmedel på vad som i de flesta fall i praktiken är fakultetsnivå. Den gamla
beteckningen ”fakultetsanslag” är därför fortfarande adekvat även om den formellt inte längre är giltig.
Riksdagen har för dessa allokeringsbeslut inte tillgång till några underlag som säger något om kvalitet.
Omfördelningen av resurser mellan lärosäten och vetenskapsområden är ringa. Enklast kan man beskriva
budgetprocessen så att historisk tilldelning styr. Expansionsutrymmet fördelas i enlighet med en politisk
process med inslag av opinionsbildning från lärosäten och grupperingar av forskare, stundom i allians med
andra intressen, till förmån för enskilda vetenskapsområden eller enskilda universitet/högskolor.
Den politiska fördelningsordningen har sedan slutet av 1990-talet motverkats i någon mån av att en växande
andel medel fördelas av forskningsråd i konkurrens (efter att ha sjunkit vid mitten av 1990-talet). Denna
andel stannar likväl vid cirka tio procent av universitetens samlade forskningsintäkter. Vetenskapsrådet
(VR), det överlägset största forskningsrådet, delade under 2005 ut ett belopp som endast motsvarade en
sjättedel av de s.k. fakultetsanslagen. Vid GU:s samhällsvetenskapliga fakultet är andelen ungefär densamma.
Fakultetens basanslag uppgår till 83,6 MSEK medan VR svarar för 15,6 MSEK, vilket motsvarar
18 procent. Eftersom de totala externa anslagen vid fakulteten uppgår till 98 MSEK utgör VR:s andel av
fakultetens totala forskningsintäkter endast 8,5 procent. Rådssektorn totalt, inklusive FAS (som är en i
förhållande till sin litenhet ovanligt stor bidragsgivare just till GU-fakulteten), Formas och Vinnova, svarar
för omkring 19 procent av fakultetens forskningsmedel eller 43 procent av de externa medlen, vilket är en
uppgång i jämförelse med slutet av 1990-talet då den uppgick till 33 procent. Den farhåga som utvärderingen
2000 yppade om att trenden gick mot en allt större andel tillämpad forskning tycks således inte längre
lika motiverad. 1
1 Kristensen, Bente, Pekka Niemi & Rune Åberg, Samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg: En utvärdering (2000).
10

Externa bidrag samt fakultetsanslag, tkr, år 2005
Källa: Fakultetskansliets uppgifter
90 000
80 000
70 000
60 000
50 000
40 000
30 000
20 000
10 000
0
SIDA
FAS
Vetenskapsrådet
Riksbankens jub fond
Naturvårdsverket
Kommuner/landsting
Vinnova
FORMAS
Övr statliga givare
EU
Övr privata givare
Fakultetsanslag
Detta övergripande system för fördelning av forskningsmedel till universitet och högskolor kan givetvis
komma att bestå, rentav förstärkas. Den borgerliga regering som tillträdde hösten 2006 har visserligen gjort
utfästelser om att stärka fakultetsanslagen. De aviserade förstärkningarna kommer emellertid inte under de
närmaste åren att mer än marginellt påverka bilden, särskilt eftersom rådsmedlen ökar kraftigt under 2008.
Forskningsintäkternas sammansättning påverkas också av utdelningen från stiftelser, EU, myndigheter,
andra fonder och företag. Det mesta pekar på att dessa medel kommer att öka i minst samma takt som statens
grundanslag. Eftersom universitet och högskolor inte heller i fortsättningen kommer att avstå från att
söka stöd hos dessa finansiärer finns det ingenting som tyder på att proportionerna i forskningsintäkterna
kommer att på något nämnvärt sätt förändras. Vår bedömning är att om något kommer den externa andelen
att fortsätta växa, fast kanske mer inom naturvetenskap än inom samhällsvetenskap. Vid GU:s samhällsvetenskapliga
fakultet är den externa forskningsfinansieringens andel 54 procent (2005), en relativt hög siffra
för att vara en samhällsvetenskaplig fakultet (ändå var den ett par procentenheter högre 2003).
Vad som däremot verkar sannolikt är att fakultetsanslagen kommer att kvalitetsprövas. Regeringen har
aviserat detta och det finns också med i direktiven till den sittande resursutredningen (Kommittédirektiv U
2006:29). Hur detta skall ske går dock inte att säga i nuläget, flera modeller förekommer i spekulationerna.
11

Hur detta än sker torde det inte råda något som helst tvivel om att effekten av förändringarna kommer att
ytterligare skärpa den tendens som rått under lång tid och som gör att även om antalet forskare, och även
forskande institutioner, ökar, så sker en koncentration av resurserna till ett mindre antal ”starka forskningsmiljöer”.
Själva termen behöver inte vara så rättvisande, styrkan kan bestå mer av volym än kvalitet,
men en växande mängd systemegenskaper driver fördelningen av forskningsresurser i denna riktning. Även
denna trend är internationell och har pågått under lång tid.
Växande omvandlingstryck
En del av detta arbete görs i den medvetna avsikten att främja uppkomsten av excellens, exempelvis den
allt rikare förekomsten av excellenscentra. Litet annorlunda, men hörande till samma klass av fenomen, är
Berzelius- och Linnébidragen, som beslutades av Vinnova respektive Vetenskapsrådet 2006. Men i takt
med att andelen externt tilldelade forskningsmedel växer – från cirka 45 till 55 procent av högskolans samlade
forskningsintäkter under de senaste 15 åren – så anpassar lärosätena sig så att de försöker optimera sin
utdelning hos finansiärerna. Denna interna anpassning gynnar resurskoncentration. Eftersom excellenta
miljöer har större utsikter att erövra resurser behöver högskolor och fakulteter kraftsamla för att möjliggöra
framväxten av sådana miljöer.
Det är denna logik som utgör grunden för det omvandlingstryck som det akademiska systemet i Sverige
just nu utsätts för. Enbart regelförändringarna under 1990-talet var inte tillräckliga för att på bred front
åstadkomma en institutionell omvandling. I kombination med nya mekanismer för resursfördelning blir
däremot den institutionella friheten något som kan utnyttjas och som kommer att utnyttjas; så sker redan.
Ännu en drivkraft i denna omvandling är de allt talrikare och allt mer spridda rangordningarna av universitet,
institut och enskilda fakultetsområden. Dessa s.k. league tables kan beskrivas som ett slags snabbguider
till kvalitet (eller i alla fall något som fungerar som en proxy för kvalitet). Universiteten tar dem på allvar
eftersom de, på goda grunder, kan anta att de flesta av deras ”kunder” och avnämare – studenter, deras
föräldrar, företag, myndigheter, organisationer, donatorer m.fl. – kommer att ta intryck av denna ”information”,
hur grov och i värsta fall rentav missvisande den än är. Av samma anledning kommer universiteten,
inte minst de sämre rankade, att ha ett intresse av att öka kvaliteten i själva rankningarna och göra dem
mindre missvisande.
Man kan givetvis diskutera huruvida denna utveckling är bra. Det finns gott om kritiska röster. Särskilt i
brittisk universitetsdebatt har den s.k. ”audit culture” kritiserats. Men även i svensk debatt märks en oro
över att forskningsfrihet och traditionella akademiska värden kan vara hotade av de systemförändringar
som pågår. Internationellt finns vad som av norska forskare kallats en framväxande akademisk ”sutringskultur”,
närmast gnällkultur. Inslag av sådan kritik finns i Sverige lika väl som i andra länder. 2 Det finns
dock röster som tonar ned oron och pekar på att även om förändringarna är betydande, består den akademiska
kulturens grunddrag tämligen ohotade. Man kan rentav hävda att den ökande konstitutionella självständigheten
snarast stärker forskningens frihet. 3
Oavsett de skiftande värderingarna av förändringarna är vår prognos, och en central utgångspunkt för denna
strategiska utvärdering, att dessa förändringar pågår och kommer att fortsätta. Den inneboende logiken i
skeendet är alltför stark för att kunna tänkas bort, och det finns alltför många ekonomiskt och institutionellt
starka aktörer, särskilt bland finansiärerna, för att tänka sig några enkla politiska grepp för att på nytt centralisera
planering och styrning av forskningen. Det finns heller knappast några argument av kvalitativ natur
som skulle tala för detta. Den främsta forskningen i världen utförs i själva verket inom ramen för forskningssystem
med svagare statlig direktfinansiering (i USA och Storbritannien) av universiteten än i det
svenska. Konkurrensutsatt finansiering från en mångfald av finansiärer är snarare norm där högklassig
forskning utförs.
2 Marilyn Strathern, Audit Cultures (2000). Magnus Gulbrandsen & Jens-Christian Smeby (red.), Universitetene i Norge (Oslo: Cappelen,
2005). Susan Marton, ”Humaniora och samhällsvetenskap – ’business as usual’?”, i”I den absoluta frontlinjen”: En bok om forskningsstiftelserna,
konkurrenskraften och politikens möjligheter, red. Sverker Sörlin (Stockholm: Nya Doxa, 2005).
3 Ivar Bleiklie, “Political dimensions of evaluation and managerialism: university organization and changing knowledge regimes”, in Managerialism
and Evaluation in Higher Education: Collected papers of the First Regional Research Seminar for Europe and North America,
UNESCO Forum Occasional Paper Series Paper no. 7 (Paris: UNESCO, 2006).
12

En stor skillnad finns dock vid en jämförelse med de bästa angloamerikanska universiteten: de har förmögenheter,
s.k. endowments, ett eget kapital som fungerar som garanter för akademisk frihet och möjliggör
strategiska initiativ. Vi har dock inte räknat med att någon liknande frihetsreform, som skulle ge svenska
lärosäten eget kapital av större betydenhet, kommer att iscensättas av staten under överskådlig tid. Om så
skulle ske, ändras omvärldsvillkoren i ett slag. Framförallt skulle omvandlingstrycket sådant det beskrivits
ovan minska och den interna strategiska friheten hos högskolan öka. Det är givetvis för att kunna röra sig i
denna riktning som allt fler universitet ute i världen nu arbetar intensivt med fundraising-kampanjer för att
skapa/öka sitt eget kapital.
Sökandet efter nya kvalitetsfrämjande system
Hur sker då anpassningen i högskolan? Något uttömmande svar på denna fråga kan inte ges. Uppfinningsrikedomen
är stor, mångfalden betydande. Regelverken ger skilda förutsättningar i olika länder. Generellt
kan dock sägas att nationella system, exempelvis i Europa, får allt fler drag som påminner om dem som
finns i USA och Kanada. Skillnaderna förblir förstås enorma, framförallt därför att så många universitet där
är privata, vilket bara ett fåtal är i Europa. Men det omvandlingstryck som nu pågår hos oss har funnits
under en längre tid i det amerikanska systemet. Vad som framförallt har blivit resultatet där är ett hierarkiskt
och kraftigt differentierat system. Några dussintal stora forskningsuniversitet erövrar majoriteten av
de konkurrensutsatta forskningsmedlen och bedriver också en oproportionerligt stor del av forskningen,
särskilt den mest kostnadskrävande. De flesta college och universitet bedriver en mycket liten forskning
eller ingen alls. 4
Ett svar på omvandlingstrycket är sökandet efter generella och transparenta system som kan fungera vägledande
vid fördelningen av forskningsresurser. Avsikten är inte bara att främja framväxten av starka forskningsmiljöer.
En annan ambition är att skänka legitimitet åt fördelningen och undvika vad som eljest kan
förefalla som ett godtyckligt utpekande av särskilda områden. Detta har lett till ett stort intresse för mätbara
indikatorer på forskningskvalitet. Ett omfattande arbete pågår sedan flera år inom Vetenskapsrådet för att
med hjälp av bibliometriska metoder fastställa kvalitetsutvecklingen inom svensk forskning. 5 Inom naturvetenskaperna
är dessa metoder tämligen etablerade och det råder stor samstämmighet om att forskningskvalitet
med någorlunda precision kan avgöras med hjälp av publiceringar och citeringar. Metodutveckling
pågår, bland annat för att åstadkomma jämförelser inom olika fält, så att ett ämnesområdes publiceringskultur
och egenskaper i övrigt vägs in, snarare än inom stora aggregat av discipliner. Även samhällsvetenskapliga
och humanistiska ämnen har i vissa fall publiceringskulturer som påminner om de naturvetenskapliga,
till exempel inom fonetik, psykologi, nationalekonomi.
Inom de flesta samhällsvetenskaper och humaniora är det dock erkänt att bibliometriska metoder har större
begränsningar. Dock förekommer även inom dessa områden numera en snabb metodutveckling och det
pågår vid svenska universitet och högskolor en rad försök att urskilja indikatorer som skulle kunna vara
användbara för den egna kvalitetsuppföljningen. Även Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond
har bidragit till ett utvecklings- och konsensusarbete.
Även här följer Sverige ett internationellt mönster. I Storbritannien har regeringen aviserat att den återkommande
Research Assessment Exercise, som bygger på peer review, skall ersättas av ”metrics”, alltså av
kvantitativa indikatorer, exempelvis externa forskningsintäkter och bibliometri. I Danmark pågår sedan
någon tid tillbaka ett arbete som syftar till att kvalitetspröva all forskningsfinansiering, ett initiativ som
följer omedelbart efter det att man beslutat om en sammanläggning av Danmarks tolv universitet till fem, i
vilka man dessutom integrerar flera sektorsforskningsinstitut (www.videnskabsministeriet.dk) . Detaljerna i
den danska modellen diskuteras för närvarande men man avser enligt uppgift att införa ett finansieringssystem
som belönar prestationer inom forskning, utbildning och tredje uppgiften (vidensformidling).
I Norge, som har hunnit långt i implementeringen av ett nytt system, övergick man 2005 till att fördela en
mindre del av universitetens forskningsanslag med hjälp av ett publiceringsbaserat system kallat FRIDA
(Forskningsresultater, informasjon og dokumentasjon av vitenskapelige aktiviteter). Huvudprincipen är att
publiceringar belönas och att belöningen är störst för publiceringar i högkvalitativa tidskrifter (ISSN) och
4 Det skall dock tilläggas att detta system har en lång historia med tydliga politiska inslag på både federal och delstatsnivå, inte minst från det
Kalla krigets dagar. De senaste årtiondenas utveckling har snarare förstärkt och accentuerat en äldre ordning.
5 VR 2003, VR 2006.
13

öcker (ISBN) från erkända internationella förlag (nivå 2, 20% av publiceringskanalerna), medan övriga
publiceringskanaler (nivå 1, 80%) ger lägre utdelning. På nivå 2 belönas en monografi, redigerad eller
egenförfattad, med 8 poäng, en artikel i en vetenskaplig tidskrift eller serie med 3 samt en antologiartikel
med 1 poäng. Motsvarande poängtal i publikationer på nivå 1 är respektive 5, 1 och 0,7. 6
Det första år när detta slog igenom i budgeten var 2006. Det är i och för sig en liten del av universitetens
totala omsättning som påverkas av publiceringsresultaten, knappt två procent, men som andel av den statliga
direktfinansieringen är andelen betydligt större, över tio procent.
Kollegialitet och tellekanter
En omfattande debatt har förts i Norge om det lämpliga i att tillämpa systemet. Skeptikerna har pekat på att
publiceringar på norska missgynnas och därmed vissa typer av humanistisk och samhällsvetenskaplig
forskning. Man har också befarat en utarmning av det norska språket. Nivågrupperingen har dock lett till att
vissa norska och nordiska tidskrifter har placerats i nivå 2, särskilt i humaniora och samhällsvetenskap men
även i områden som medicin.
En mer sofistikerad kritik går ut på att samhällsvetenskaper och särskilt humaniora riskerar att på lång sikt
marginaliseras och trivialiseras av en fortlöpande anpassning till naturvetenskapliga och biomedicinska
publiceringskulturer, med deras implicita vetenskapsideal som inte alltid förmår fånga kvalitativa resonemang,
erfarenheter och insikter som ligger nära konst, religion och praktik. Denna debatt har förts under
beteckningen ”tellekantdebatten”. 7 Uttrycket syftar på det militära logementets förvaringsskåp, där soldaten
skall förvara skjortor, sockar och kalsonger på ett sådant sätt att inspekterande befäl med ett ögonkast kan
övertyga sig om att rätt antal persedlar finns på rätt plats och att soldaten gjort sitt jobb. För humanister och
samhällsvetare, och kanske inte bara för dem, har tellekantmetaforen fört tankarna till den maktrelation
som är inbyggd i detta slags inspektion. Genom att trivialisera prestationsmåtten går de att begripa även för
politiker, ekonomer, administratörer (och universitetsstyrelser), vilka då uppfattar sig vara i stånd att skilja
det excellenta från det mediokra och, därmed, tror sig kunna belöna det förra snarare än det senare.
Detta är viktiga diskussioner. Varje utvärderingssystem styr beteendet hos dem som skall utvärderas, och
utgår från förväntningarna hos dem som bestämmer vad som skall utvärderas. Valet av indikatorer är därför
en fråga om makt, även om införandet av dessa ofta motiveras med att man med hjälp av ett ”neutralt”
instrument skall undvika maktens inflytande. Redan att välja indikatorer baserade på publicering och citering
– som då tänks vara ett uttryck för forskningskvalitet – innebär ett tydligt ställningstagande för att
resursfördelningen skall främja ett beteende som innebär förbättrad forskning. Det är ju inte självklart. Den
som exempelvis önskar att universitetsforskningens användning i samhället skall förbättras bör naturligtvis
använda indikatorer som får denna effekt. Det kan till exempel vara finansiering från företag och stiftelser
som främjar innovationer, antal patent, sålda licenser, eller publiceringar i tidskrifter för tillämpad forskning.
Valet av indikatorer kan också fungera omfördelande mellan vetenskapsområden. I den brittiska debatten
har universitet och skolor med stora inslag av humaniora och samhällsvetenskap, exempelvis
Goldsmiths, University of Sussex och London School of Economics pekats ut som potentiella förlorare om
ett ”metrics system” skulle införas utan speciella hänsyn till olika vetenskapsområdens egenart.
En central fråga i den svenska högskolan är forskningens relation till utbildningen. Sedan 1977 är den s.k.
forskningsanknytningen en lagfäst princip i högskolan. Man kan diskutera vad detta begrepp egentligen står
för (Björklund 1991), men låt oss här för enkelhetens skull tänka oss att det handlar om att högskolans
forskare också undervisar studenter på en del av sin tid, eller, annorlunda uttryckt, att högskolans lärare
forskar. Det omvandlingstryck som beskrevs ovan, och som premierar forskningsprestationer, kan förväntas
leda till att de som är framstående forskare ges utrymme att forska mer för att bidraga till uppkomsten
av starka forskningsmiljöer. Omvänt kan man förvänta att de som inte lyckas lika bra med att prestera i
enlighet med vad indikatorerna föreskriver kommer att (få lov att) prioritera undervisning. Samma resonemang
kan föras på institutionsnivå. Högpresterande institutioner och avdelningar kommer att successivt
6 Vekt på forskning – nytt system for dokumentasjon av vitenskaelige publikasjoner: Innstilling fra faglig og teknisk utvalg, Universitets- og
höyskolerådet 12 november 2004 (Oslo), Sivertsen 2003 samt uppgifter från NIFUSTEP (Oslo).
7 Beate Elvebakk & Vidar Enebakk, ”Kunnskapslöst kunnskapslöft: Om forsökene på å telle sig til kvalitet”, Samtiden 2005:4 är ett av de
kritiska inläggen men ger också en översikt av debatten.
14

specialisera sig på forskning, kanske i separata centra, medan mindre väl presterande kommer att bestå av
lärare som inte forskar.
På detta sätt skulle forskningsanknytningen generellt riskera att minska, även på fakulteter där forskningsvolymen
ökar. Vid amerikanska forskningsuniversitet motverkar man detta genom att helt enkelt utgå från
att varje lärare har vissa obligatoriska kurser som han eller hon skall ge varje år. I Sverige har karriärsystemet
av tradition verkat i helt omvänd riktning: med stigande kompetens undervisar man allt mindre, professorer
undervisar minst. Yngre lärare som ”lyckas” som forskare ”köper sig” med forskningsmedlen ”fria”
från undervisning; terminologin avslöjar tänkesättet. Det 1998 införda karriärsystemet med kompetensbaserad
befordran av lektorer till professorer har förbättrat situationen, men implementeringen av reformen lider
av svag finansiering och inte minst av att ”gamla” professorer har fått behålla undervisningstaket som en
”rättighet”, medan befordrade professorer i regel undervisar betydligt mer, ofta uppemot hälften av tiden
eller mer. Den som vill förstärka forskningsanknytningen borde vara intresserad av att förändra dessa förhållanden.
Svenska framtidsutsikter
I Sverige måste framtiden betecknas som osäker. Svensk tradition med strävan efter centralism och enhetlighet,
även bland formellt mycket självständiga högskolor, talar för att det mycket väl kan komma att införas
ett rikstäckande prestationsbaserat system för fördelningen av framtidens basanslag för forskning. I så
fall kan man förvänta sig att den sittande resursutredningen lägger ett sådant förslag. Man kan också spekulera
i vad som händer med vetenskapsområdena, vilkas framtid ingår i utredningsuppdraget. Det kanske
inte skall betecknas som alldeles otänkbart att utredningen kommer fram till att vetenskapsområdena avskaffas
och att lärosätenas autonomi ökar även på detta område. 8
Det är sannolikt att det svenska systemet slår in på någon variant av den norsk-dansk-brittiska vägen, även
om vi inte ännu vet hur den svenska modellen kommer att ta sig uttryck. Men alldeles oavsett hur det blir,
och även om Sverige skulle avstå helt från konkurrensutsatta basmedel, kommer det att vara viktigt att på
lokal nivå ta ansvar för sin egen kvalitetsutveckling och tänka igenom vilka instrument man vill använda i
det arbetet. Olika nivåer och institutioner har olika behov, det gäller både i fråga om vilken typ av kunskap
man behöver och vilka former av styrning som man kan behöva använda. Det är viktigt att ta ansvar för sin
egen kvalitetsutveckling, men utformningen måste ske med hänsyn till den nivå där arbetet skall utföras:
universitet, fakultet, institution eller eventuellt på forskargruppsnivå.
Den grundläggande frågan gäller att ta ställning till vilka kvalitetsarbetets grundläggande mekanismer skall
vara och hur de skall verka. Här måste ske en avvägning mellan process och prestation. Vi menar att båda
bör ingå. Först när man har sagt det kan man så vända uppmärksamheten mot olika metoder och försöka
urskilja indikatorer som fakultet och institutioner/enheter kan använda sig av. Som framgått finns det flera
att välja bland och valet av dem är inte trivialt; prestationsbaserad fördelning av forskningsmedel kan utformas
på flera olika sätt.
Det finns anledning att diskutera inte bara precision eller tillförlitlighet hos olika metoder och indikatorer.
Mer primärt är det faktiskt att ta ställning till vad man vill att indikatorerna skall åstadkomma. Vill man
främja akademisk excellens i ortodox mening? Det talar för indikatorer för exempelvis publicering, citering,
antal forskarexamina, finansiering från forskningsråd eller andra grundforskningsorienterade fonder.
Vill man åstadkomma samverkan med näringsliv och omgivande samhälle? I så fall bör man upprätta indikatorer
för exempelvis finansiering från näringsliv och myndigheter, konsultuppdrag, rådgivning, rekrytering
av näringslivspersoner. Vill man främja lokal och regional utveckling? Jämställdhet? Internationalisering?
Även sådana prestationer finns det indikatorer för. Är bättre forskningsanknytning angeläget? Då kan
man vilja ha indikatorer för exempelvis undervisningsintensitet bland docenter och professorer eller för
antal elever per disputerad lärare och presterad poäng. Eller vill man ha flera av dessa ting samtidigt (troligen
vill man det) – och i så fall i någon prioriteringsordning?
8 Å andra sidan kan detta scenario vara svårt att kombinera med rikstäckande fördelningsnycklar, eftersom sådana måste vara områdesspecifika
och därmed skulle stå i strid med möjligheten till lokal prioritering och omfördelning som är ett centralt argument för decentralisering av
icke öronmärkta core grants.
15

Att ge svar på dessa (och liknande) frågor kräver ett strategiarbete som också förmår formulera mål. Sådana
formuleras till viss del på högre nivåer än fakulteten: riksdag, regering, universitetsstyrelse. Men också
fakulteten har att formulera sina egna mål inom de ramar som ges av mål på högre nivå. Det finns också
alltid ett betydande mått av uttolkningsarbete som man behöver göra för att kunna implementera mål från
högre nivåer. Utan en sådan måldiskussion kan man egentligen inte utforma ett fungerande system för prestationsrelaterad
tilldelning. När målen är satta vet man vad ordet ”prestation” skall betyda och kan då bättre
utforma de indikatorer som kan ligga till grund för kvalitetsarbetet.
Men vi återkommer alltså till vår grundläggande synpunkt: innan ett arbete med att utforma indikatorer
sätts i verket måste fakultetens olika delar ha fört en gemensam och djupgående diskussion om vad det är
man vill främja.
16

2. GU:s SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTET – ANALYTISK KARAKTERISTIK
I detta avsnitt söker vi ge en karakteristik av fakulteten sådan den ter sig idag och i ljuset av utvecklingen
sedan år 2000. Vi söker också urskilja vissa specifika egenskaper som är av betydelse för kvalitetsarbetet.
Vi pekar också på några utmaningar och dilemman, som vi menar finns och som bör beaktas.
En ovanlig samhällsvetenskaplig fakultet
Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet består sedan årsskiftet 2007 av sju institutioner:
förvaltningshögskolan, institutionen för globala studier, institutionen för journalistik och masskommunikation,
psykologiska institutionen, institutionen för socialt arbete, sociologiska institutionen med avdelningen
för teknik- och vetenskapsstudier samt statsvetenskapliga institutionen. Institutionen för globala studier
(School of Global Studies), som under större delen av utvärderingstiden befunnit sig i en uppbyggnadsfas
med en interimistisk organisation, omfattar nu avdelningarna freds- och utvecklingsforskning, humanekologi,
socialantropologi och regionala studier (inbegripande centrumbildningarna för studiet av Afrika, Asien,
Mellanöstern samt Iberoamerikanska institutet). Dessutom ingår i denna nya institutionsbildning institutet
för studiet av mänskliga rättigheter och centrum för globala genusstudier. Avdelningen för biblioteksoch
informationsvetenskap ingår i en gemensam institution med Högskolan i Borås. Fakulteten omfattar
därutöver sju andra enheter: CEFOS: Centrum för forskning om offentlig sektor, CERGU: Centrum för
Europaforskning, CREES: Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, Museion, NORDICOM:
Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning, SOM-institutet: Samhälle - Opinion
- Media samt SSD: Svenskt samhällsvetenskapligt dataarkiv (under omprövning, både namn och organisationsform).
Vid dessa institutioner och enheter drivs också ett antal program och professionsutbildningar som har en
tydlig identitet både inåt och utåt, till exempel psykologprogrammet, journalistprogrammet, socionomprogrammet,
personalvetenskapliga programmet, Europaprogrammet.
För att vara en samhällsvetenskaplig fakultet är göteborgsfakulteten ovanlig. Flera ämnen som brukar ingå i
en sådan saknas, exempelvis nationalekonomi, kulturgeografi, företagsekonomi. Förklaringen är att dessa
ämnen ingår i Handelshögskolan vid GU, som är belägen alldeles i närheten – tvärs över gatan – men som
icke desto mindre är organisatoriskt helt åtskild. Samarbeten mellan fakulteten och Handelshögskolan förekommer
men är inte omfattande. Humanistiska fakulteten finns rent geografiskt litet längre bort men ligger
innehållsmässigt nära flera av fakultetens ämnen och visst forskarutbyte förekommer genom CEFOS. Det
pågår en diskussion om den framtida relationen mellan de två fakulteterna och en sammanslagning har
ibland skymtat som ett alternativ.
Fakulteten är med andra ord smal i förhållande till de flesta motsvarigheter vid svenska universitet. Ändå är
den innehållsrik och rentav heterogen i sin mångfald. Den hyser inom sig ovanligt många centra och specialenheter,
varav några härstammar från det i sig ovanliga försöket under 1980- och 1990-talen med en tvärvetenskaplig
temanämnd, nu avskaffad.
Institutioner och enheter
Skillnaderna mellan enheterna och institutionerna är avsevärda. Institutionerna har med något undantag sin
förankring i discipliner med långa traditioner och väl etablerade vetenskapliga normer och värderingar.
Deras självförståelse är också genomgående entydig. Institutionerna är förhållandevis stora, både vad gäller
grundutbildning och forskning. Ämnen som statsvetenskap, psykologi och sociologi, och även andra, har
betydande forskningsintäkter såväl från fakulteten som från externa bidragsgivare.
Det finns dock institutioner som har en brokigare bakgrund. Socialt arbete är visserligen förankrad i en
disciplin, men denna är mycket yngre – i Sverige har den sina rötter i 1980-talet – och forskningen har en
mindre framskjuten plats i förhållande till grundutbildningen jämfört med de nyss nämnda. Journalistik och
masskommunikation, JMG (där G:et står för Göteborg), är förvisso en ämnesbaserad institution, men den
har mycket små forskningsbidrag samtidigt som den driver en stor journalistutbildning. Förvaltningshögskolan
är ett konglomerat av vetenskapliga specialiteter inom området Offentlig förvaltning.
18

Fakulteten har förändrats fortlöpande sedan 2000. Ledmotivet i denna förändring har varit koncentration till
färre och större enheter. Så sent som 2003 var antalet institutioner nio. Diversiteten var mera synlig, bland
annat fanns ett antal enheter för s.k. area studies vilka nu integrerats i institutionen för globala studier .
Detta har gjort fakulteten mer överskådlig och kanske lättare att administrera. Samtidigt har den interna
heterogeniteten flyttat nedåt i organisationen och finns idag inom institutioner och enheter, inom i första
hand SGS i form av avdelningar och centrumbildningar. 9 Drag av autonomi, eller upplevd (önskad) autonomi,
består här och var och leder till att interna prioriteringar och kvalitetskriterier kan växla. Entydigast
är värderingarna i disciplinbaserade ämnesinstitutioner med långa anor.
Enheterna kvarstår i organisationen bland annat därför att de fungerar som relativt billiga verktyg för att
förverkliga en bredd och en tvärvetenskaplighet inom fakultetens ram som annars vore svår att uppnå. De
är frukten av initiativ som inte resulterat i disciplinbildning och som heller inte haft den ambitionen, i alla
fall inte i regel. Initiativ som dessa kan vara tidsbegränsade, men de behöver inte vara det. I flera fall fungerar
de också som effektiva mottagare av extern finansiering. Enheterna erbjuder synlighet för forskning,
undervisning och utåtriktad verksamhet. Den tendens som nu finns att samordna enheterna till konglomerat,
främst inom institutionen för globala studier, men i vissa fall också i nära kontakt med någon eller några
ämnesinstitutioner (CERGU, STS m.fl.), uppfattar vi som konstruktiva och ett sätt att långsiktigt handskas
med spänningen mellan forskningens krav på fördjupning och grundutbildningens önskemål om kontakt
med nya vitala forskningsområden, som ibland tar form av centra eller enheter.
Decentralisering
Fakulteten kännetecknas av decentraliserat beslutsfattande, ett mönster som i och för sig inte är ovanligt
bland samhällsvetenskapliga fakulteter i de nordiska länderna. Decentraliseringen tycks inte ha påverkats
av att institutionerna och enheterna blivit större, snarare tvärtom. Detta är inte överraskande, det är ofta en
av ambitionerna med att skapa större institutioner och enheter. De flesta beslut om prioriteringar, nya
forskningsinriktningar, rekryteringar och andra avgöranden av betydelse för forskningen fattas i praktiken
på institutionsnivå även om de ibland formellt bekräftas på fakultetsnivå. Fakulteten tillhandahåller, i enlighet
med Högskolelagen, de beslutsstrukturer som behövs, men styr i övrigt inte mycket. Fakulteten är i
huvudsak reaktiv i förhållande till institutionerna. När initiativ och propåer kommer från rektor och styrelse
fungerar fakulteten vanligen som en remiss- och förankringsstruktur. Fakulteten undersöker opinionen
bland institutioner och enheter och förmedlar en sammanvägd uppfattning tillbaks till ledningen.
Mest påfallande framträder denna diskreta roll hos fakulteten i forskarutbildningen. Förordningstexten är
tydlig: ansvaret för forskarutbildningen åvilar fakulteten. Den är med andra ord fri att själv genomföra den
som den vill och organisera verksamhet i egen regi, över institutionsnivån, så som exempelvis är brukligt
vid de ledande amerikanska universitetens graduate schools. Likväl löser fakulteten i praktiken uppgiften
genom att överlämna ett stort ansvar till institutioner och enheter, vilka knappast förväntas ha något djupare
samröre med varandra i genomförandet av denna verksamhet och heller inte har det. Någon verksamhet i
fakultetens regi förekommer knappast. Kvalitetsarbetet mer generellt uppvisar, åtminstone enligt institutionernas
och enheternas företrädare, samma mönster. Ett uttalande från våra intervjuer – ett av flera – understryker
förhållandet: ”Osäkert vad kvalitetsarbete är på fakultetsnivå. Det sker på institutionsnivå och nu
sprids det mellan institutioner.”
Ur dessa enkla observationer framträder en fråga: Vad är ”fakulteten”? Man kan förstås definiera denna
som en summa av institutioner och enheter. Gör man det så är ”decentralisering” kanske inte ett adekvat
begrepp. Snarare kan man tänka sig att det är fakultetens olika delar som samverkar för att lösa gemensamma
uppgifter; decentralisering är egentligen en inbyggd egenskap hos fakulteten, kan man då mena.
Men denna definition av fakultet förekommer inte i Högskolelagen, där ”institution” inte ens är ett begrepp,
och det är inte heller den som föresvävar fakultetens olika medlemmar eller företrädare. Snarare tänker sig
de flesta medarbetarna i praktiken ”fakulteten” som en organisatorisk nivå och en beslutsnivå, företrädd av
fakultetsnämnd och dekan. Till denna nivå måste institutioner och enheter förhålla sig. Att de själva skulle
vara del av eller rentav utgöra fakulteten ingår inte i självförståelsen och kommer inte till uttryck i sättet att
9 Vi kommer i det följande att för enkelhetens skull ofta tala om ”enheter” då vi talar om organisatoriska enheter under eller vid sidan av
institutionerna även om vi i praktiken, förutom det som verkligen kallas enheter, kan syfta på sådant som kallas institut, avdelning eller
centrum.
19

tala och tänka. I denna mening är det, internt, en stor skillnad mellan fakultet och institution, ibland en
klyfta.
Just decentraliseringen var något som påtalades av nästan alla som vi talade med. Det antingen påpekades
explicit eller underförstods att fakulteten hade lämnat ansvaret nedåt i organisationen, som den ju är fri att
göra. Ändå hänvisade man sällan till någon delegationsordning. Vi blev aldrig helt på det klara med om det
var med beklagande eller med entusiasm som man noterade att så mycket ansvar förskjutits nedåt i organisationen.
Vi har närmast ett intryck av att det rör sig om en kultur av samförstånd om att det är så det bör,
eller måste, vara. Kanske för att det är så det alltid varit. Men vi spårade också en ambivalens: ”… jag ser
inget av fakultetsnivån. Å andra sidan upplever jag det inte som ett problem.”
Att bli respekterad och lämnad i fred tycker de flesta är bra, men skall det inte betyda något mer att tillhöra
en fakultet? En professor uttryckte det så: ”Det vår fakultet är, är detsamma som vad vår fakultet gör.” Från
samma institution hördes emellertid följande (fast av en annan person): ”Högre grad av decentralisering! - -
- Vi skulle förfoga över fler parametrar. Vi skulle få bestämma över lokaler och tillsättningar.” En kraftfullare
fakultetsnivå uppfattas nog som rimlig, men tanken tycks också skrämma.
Vi delar den allmänna attityd som ryms i många av de svar vi fick. Det finns starka skäl för att fakulteten
skall engagera sig mer i kvalitetsarbetet, men det man gör skall vara välgrundat. Ett slags subsidiaritetsprincip
bör gälla; på fakultetsnivån skall man fokusera på sådant som inte kan göras lika bra eller bättre på
lägre nivåer. Mest uppenbart gäller detta forskarutbildningen, där allt talar för att samordningsfördelar
finns. Ett annat område gäller tvärvetenskap, där fördelarna bör vara lättast att se från fakultetsnivån, eller
rentav mellan olika fakulteter. Det är i alla händelser viktigt att inte inskränka fakultetens kvalitetsansvar
till att gälla procedurfrågor eller att besluta om ekonomiska incitament.
Demokrati och konsensus – men kvalitet?
Dessa observationer om fakultetens karaktär kan vid en ytlig betraktelse förefalla något motsagd av den
”fakultetsaudit” vars resultat presenterades i april 2006. 10 Auditgruppen, vars ledamöter hämtats från andra
fakultetsområden vid GU, konstaterar att medan den utvärdering som genomfördes 2000 11 pekade på en
svag ställning för fakulteten och en ringa förmåga att styra verksamheten, kunde auditgruppen nu se en
kraftfullare fakultetsledning med en god förmåga till förankring och en god ekonomisk kontroll. Inte minst
betonar auditgruppen den demokratiska förankringsprocessen och ett konsensusarbete präglat främst av
morötter – bidrag till goda initiativ – till institutionerna men då och då även ”piska”, exempelvis i form av
återbetalningskrav på icke utnyttjade prestationer i grundutbildningen.
Ett gemensamt kvalitetssystem antogs av fakultetsnämnden 2001, bland annat med krav på att sådana system
skall finnas på alla enheter och institutioner. Det finns också en strategisk plan och fakulteten har
pekat ut fyra forskningsområden, för all del mycket generöst formulerade, som riktningsgivande för fakultetens
fortsatta
arbete.
Samtidigt är auditgruppen tveksam till genomslaget för dessa strategiska planer i den dagliga verksamheten.
Planerna är allmänt hållna, menar man. Kvalitetssystem finns förvisso ute på institutioner och enheter,
men deras tillämpning varierar. Återrapporteringen till fakulteten varierar också. Kvalitetsbrister som antytts
vid tidigare utvärderingar och som kommit till uttryck inte minst bland doktoranderna kvarstår i
många fall, anser auditgruppen. Prioriteringar baserade på kvalitetssystemens utfall saknas. Inte ens i de
kärnområden där fakulteten inte bara kan utan enligt förordningen skall utöva sitt kvalitetsansvar, främst
rekryteringen av nya anställda, tillämpas de strategier fakulteten fastställt.
Vi kan instämma i dessa iakttagelser gjorda av auditgruppen. Vi finner dem emellertid ganska förutsägbara.
Det konsensusarbete som auditgruppen pekar på, och med rätta berömmer, har i praktiken lämnat de skarpa
frågorna på forskningens och forskarutbildningens område utanför. Vi uppfattar i själva verket att fakultetsledningen
förstått detta och beslutat att göra något åt det, bland annat genom att rikta fokus på åtgärder för
10 ”Fakultetsaudit: Intern bedömning av kvalitetsarbetet vid Samhällsvetenskapliga fakulteten”, Göteborgs universitet. April 2006.
11 Bente Kristensen, Pekka Niemi & Rune Åberg, Samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg: En utvärdering (2000).
20

att främja och premiera kvalitet. En viktig drivkraft ligger i det tryck som man utsätts för från universitetsledningen
och som det finns anledning att ta på allvar, inte minst om det i framtiden kommer att finnas en
större flexibilitet i användningen av universitetets forskningsanslag.
Vår bild är att fakultetens kraftsamling under tiden efter 2001 visserligen är reell och att den långtgående
självständigheten för institutioner och enheter något reducerats till förmån för gemensamma tag. Men mer
djupgående är inte denna enighet på forskningens område än att de allra flesta enkätfrågor delar fakultetens
institutioner och enheter i urskiljbara säropinioner. Vi skall återkomma till svaren i viss detalj nedan, men
denna allmänna observation är viktig. Det konsensusarbete som genomförts har inte förmått tränga under
ytan på disciplin- och institutionskulturerna och det har definitivt inte lyckats undanröja reella intressekonflikter
mellan olika institutioner och enheter och vissa spänningar mellan enskilda institutioner å ena sidan
och fakultetsnivån å den andra.
Akademisk frihet och kvalitet – ett dilemma?
Vi uppfattar att fakulteten befinner sig i början av en utveckling mot en omdefinierad relation mellan fakultetsnivån
och institutions-/enhetsnivån, men att fortsättningen av denna utveckling inte är självklar. Fakultetsledningen
signalerar att den vill komma längre och verkar beredd att acceptera ett större ansvar för kvalitetsfrågorna.
Det är dock inte uppenbart hur detta ansvar skall tas, med vilka argument, med vilka ambitioner
och med vilka medel. Det är heller inte klart hur dessa planer uppfattas i fakultetsmiljön som helhet.
Redan det arbete som hittills utförts visar på att ett mer genomfört strategiskt agerande får olika utfall i
olika delar av fakulteten. Våra intervjuer förstärker denna bild. Det finns avsevärda skillnader inte minst
när det gäller frågan om vilken inverkan de strategiska planerna skall tillåtas ha på institutionernas och
enheternas handlingsutrymme. Frågan om huruvida forskningsindikatorer skall styra tilldelningen av resurser
framkallar likaledes blandade reaktioner. Som vi skall se är dessa reaktioner möjliga att ganska enkelt
knyta till det institutionella egenintresset. De som kan förväntas tjäna på införandet av prestationsbaserad
tilldelning av resurser – med gängse mått på produktivitet och ”kvalitet” – är för, medan de som anar att de
skulle kunna förlora på det är tveksamma.
Självfallet kan ingen vara öppet negativ. Snarare åberopar skeptikerna, direkt eller indirekt, frågor om akademisk
kultur och frihet, bevarad mångfald och ”bredd” etc. I den gängse akademiska söndagsförkunnelsen
är akademisk frihet som bekant en förutsättning för kvalitet. När kvalitetsindikatorer och produktivitetsmått
kommer på tal kan den plötsligt framstå som ett hinder. Det finns också, på det naturvetenskapliga området
åtminstone, tydliga tecken på att fokuserade institutsbildningar (EMBO, Salk, Rockefeller m.fl.), ligger
allra främst i citeringar och impact, klart över även genomsnittsnivån för ”superuniversiteten” (Berkeley,
Cambridge, Harvard m.fl.).
Vi tror inte att denna observation utan vidare kan överföras till samhällsvetenskapernas område. Den förstärker
dock intrycket av att diskussionen om den akademiska frihetens relation till kvalitet och konkurrens
rymmer ett dilemma som fakulteten i utmejslandet av sin framtida strategi måste hantera. Det går, för att
uttrycka det rakt på sak, alldeles utmärkt att prestera mycket bra genom att vara extremt ensidig och genom
att låta prestationsrelaterade belöningar slå igenom fullt ut, eventuellt med nedläggning av ämnen som
följd. Man kan också främja forskningsprestationer genom att aktivt bryta sambandet mellan grundutbildning
och forskning. Alternativet är förstås att agera proaktivt med egna resurser så att svaga områden kan
förstärkas. Här föreligger en tydlig spänning mellan process och prestation i kvalitetsarbetet.
De nya omvärldsvillkoren
Vi menar sammanfattningsvis, med stöd i den empiri som vi samlat in, att fakulteten åtminstone vad gäller
forskning och forskarutbildning fortfarande präglas av en decentralistisk grundhållning. Detta har fått ett
särskilt tydligt genomslag när det gäller kvalitetsfrågorna. Fakulteten har i praktiken lämnat utförandet av
kvalitetsvärdering och kvalitetskontroll till institutioner och enheter. Man förlitar sig bland annat på den
kollegiala kvalitetskontrollen i den interna granskningen genom seminarier och handledning samt givetvis
på den externa kontrollen vid publicering och ansökan om forskningsanslag. Samtidigt har fakulteten inte
skapat något instrument för att undersöka eller följa upp dessa kontrollmekanismer på institutions- och
enhetsnivå.
21

Detta tycks intill nyligen inte ha uppfattats som något bekymmer. Tvärtom har stöd för denna ordning funnits
i ett, såvitt vi förstår, väl etablerat kollegialt tänkande med stor respekt för de akademiska professionellas
förmåga att träffa kloka avgöranden. På senare år har denna kollegiala ordning emellertid uppfattats
som otillräcklig i takt med att villkoren för konkurrens och finansiering ändrats. En effekt av den ”gamla”
ordningen som uppfattats som i växande utsträckning problematisk är att fakulteten – fakultetsnämnd och
dekan – i praktiken inte har någon möjlighet att säga något om kvaliteten på verksamheten. Det kan vara en
nackdel internt inom GU, men i minst lika hög grad i de externa relationerna till samhällsintressen och
finansiärer. Än mindre kan man under den nuvarande ordningen göra så mycket för att påverka den.
Fakulteten och kvaliteten
Fakulteten gör inga systematiska försök att redovisa sin forskningskvalitet. Detta kan förefalla som ett hårt
påstående och vi är fullt medvetna om att det gjorts talrika utvärderingar av fakultetens institutioner under
de gångna sju åren. Dessa utvärderingar har emellertid oftast gällt grundutbildningen (av Högskoleverket,
se referensförteckningen). Om de gällt forskningen har de varit externa och sådana utvärderingar har varit
få; vi vill dock gärna nämna den nationella utvärderingen av statsvetenskap 2002 som placerade GUinstitutionen
i topp. 12
Under vår undersökningsperiod (2000-2006) har fakulteten själv inte redovisat någon samlad kvalitetsgenomgång
som omfattar fakulteten som helhet. Den har heller inte gjort några försök att identifiera utvecklingstrender
eller indikatorer som skulle kunna säga något om kvalitetsförändringar i forskningen. 13
Den har i flera sammanhang berört kvalitetsarbetet vid institutionerna (som ett led i uppföljningen av utvärderingen
år 2000, se bl. a. rapporten som nämns i not 13), men den har inte gjort någon analys av forskningens
internationella synlighet och den har, än mindre, genomfört en komparativ analys inom fakulteten
med avseende på olika institutioners och enheters forskningsprestationer. Den som efterfrågar jämförande
information om forskningens styrkor och svagheter vid Göteborgs universitets samhällsvetenskapliga fakultet
i början av år 2007 måste själv göra sammanställningen och har ringa hjälp av de data fakulteten
samlat.
Inte heller verkar det ha funnits några krav från universitetsledningens sida på att någon samlad kvalitetsredovisning
skulle ske. Men möjligen håller detta nu på att bli historia. Den nyligen antagna Strategisk plan
2007-2010 (beslutad av GU:s styrelse 2006-06-08) ger kvalitetsfrågorna en så central roll att man kan förvänta
betydligt mer energiska initiativ uppifrån under de kommande åren. Vi tror att detta kommer att leda
till ett avsevärt intensifierat fotarbete på fakultetsnivå, inom samtliga fakulteter.
Fakulteten har för den skull inte varit passiv. Den tillämpar bland annat en fördelning av basanslagen för
forskning på grundval av prestation. Men detta system gäller bara en del av basanslagen och det har inbyggda
dämpningsmekanismer så att ingen skall gå lottlös från bordet. Det mest väsentliga att säga om
systemet är dock att det såvitt vi förstår bara fördelar resurser efter sådana faktorer som institutionerna (och
främst de, i mindre grad enheterna) själva kontrollerar ganska väl: examina i forskarutbildningen, docenturer.
Externa granskare skall visserligen till i dessa fall, men konkurrensen är i dessa dimensioner inte av
samma absoluta och okontrollerbara slag som när det gäller publicering och externa forskningsanslag (för
att välja två alternativa parametrar). Flera kommentarer av forskare och doktorander handlar om systemets
tämligen verkningslösa, nästan symboliska, karaktär. En viss känsla av att vara förfördelad finns här och
var, särskilt bland enheterna, men också hos en framgångsrik och expansiv institution som statsvetenskap.
Tills vidare vill vi dock notera att fakulteten inte utmärker sig för att vara långtgående i sina anspråk på
redovisning och kvalitetskontroll hos sina institutioner. En röst från ledande forskarhåll säger: ”Fakulteten
är ganska svag, efterfrågar sällan något vad gäller forskningens kvalitet och innehåll. [Min enhet är] kallad
endast en gång till utvärderingsmöte om forskning. Vi behöver krav från fakulteten om rapportering. Vi
behöver ett mer offensivt sätt och få visa vad som är bra.”
12 Hydén, G., E. Immergut, and A. Underdal (2002), Swedish Research in Political Science: An Evaluation, Stockholm, The Swedish Research
Council.
13 Det har emellertid genomförts en översyn av kvalitetsarbetet vilket naturligtvis är ett steg i rätt riktning. Det bör sägas att den modell för
kvalitetsarbetet som tillämpats vid samhällsvetenskapliga fakulteten fått efterföljare och nu ligger till grund för kvalitetsarbetet vid hela
Göteborgs universitet. Se ”Kvalitetsarbete & kvalitetsutveckling vid samhällsvetenskapliga fakulteten 2001 – 2004”. Denna uppföljningsrapport
är sammanställd av Bengt-Ove Boström, som sedermera anförtrotts allt större uppgifter inom kvalitetsarbetet vid Göteborgs universitet.
22

Vi kan också notera att den konkurrensutsatta internationella publiceringen, som ofta åberopas som norm
av förespråkarna av ett mer prestationsbaserat system, ännu inte utgör något särskilt stor andel av den samlade
vetenskapliga produktionen vid fakulteten. Någon stor uppmärksamhet ägnas den inte heller på fakultetsnivån.
Det har faktiskt inte gått att få veta exakt hur stor denna publicering är, vilket naturligtvis säger
en del om hur viktig den anses vara. Men enligt en uppgift skall ISI-redovisade publiceringar (typiskt artiklar
i tidskrifter) år 2002 ha uppgått till 56 stycken – av totalt cirka 2300 ISI-publiceringar vid GU som helhet.
14 Siffran för samhällsvetenskaplig fakultet skall inte uppfattas som exakt, men den anger en storleksordning
och man kan inte säga annat än att den är blygsam. 15 Den kan exempelvis jämföras med antalet
doktorsavhandlingar som de senaste åren legat på närmare fyrtio per år.
Siffran kan också vägas mot fakultetens forskningsbudget på omkring 180 MSEK per år. Det förefaller
uppenbart att det finns ett betydande utrymme för att öka antalet ISI-publiceringar och för detta kan incitament
från fakultetsnivån spela en viktig roll. Inför en sådan förändring måste man emellertid ställa sig frågan
om man anser att den nuvarande forskningsproduktionen är svag bara för att den inte registreras i ISI?
Både de som förekommer mer flitigt i ISI och de som knappast alls gör det kan ha anledning att begrunda
frågan. En förändring i publiceringsstil kommer säkerligen att leda till en förändring i forskningsstil. Är det
önskvärt? Vi tror att det är det, i alla fall i någon mån. Men vi tror inte att det är ändamålsenligt att utforma
indikatorer som ensidigt gynnar sådana publiceringar. På kort sikt är det förstås av rena volymskäl omöjligt.
Stora skillnader i värderingar och praktik
Det är mot denna bakgrund inte konstigt att ett av huvudintrycken från vårt möte med fakulteten, både i
enkäten och i intervjuerna, är de åsiktsskillnader som föreligger. Det råder nästan inte konsensus om någonting,
vilket också återspeglas i institutionernas och enheternas skilda praxis.
Några exempel:
- Sex institutioner/enheter (av de tretton svarande) uppger att de har forskningsprogram, sju att de inte har
det (låt vara att det råder skilda åsikter bland dem om vad ett forskningsprogram är).
- Sex uppger att de har incitament för internationella insatser, fyra säger motsatsen.
- Två har formulerat interna kvalitetskriterier, sex andra har kvalitetskontrollerande mekanismer utan fastställda
kriterier, fem uppger att de saknar internt formulerade kvalitetskriterier.
- Fem anser att forskningens kvalitet kan höjas om den skiljs, i alla fall tidvis, från grundutbildningen, sju
anser att den inte höjs.
- Fyra anser att både kvalitet och kvantitet kan gynnas av prestationsrelaterad tilldelning av forskningsresurser,
två anser att enbart kvantitet gynnas, fyra uttrycker osäkerhet och några anser att sådan
fördelning riskerar att sänka kvaliteten.
- Tre anser att större delar av fakultetens basanslag skall fördelas utifrån kvalitetsindikatorer (f.ö. samma
enheter/institutioner som idag har den största tilldelningen av basanslag), sex att det kanske
vore bra men att det är svårt att hitta bra indikatorer, två att det redan finns en sådan fördelning,
medan flera, också sådana som är i princip positiva, är oroliga över att den s.k. Matteuseffekten
(den som redan har mycket skall få mer och den som har litet skall få ännu mindre)
kan hota fakultetens mångfald.
14 Mats Cavallin & Sverker Lindblad, Världsmästerskap i vetenskap?: En granskning av internationella rankinglistor och deras sätt att
hantera kvaliteter hos universitet, Göteborgs universitet 2006,
http://www.externarelationer.adm.gu.se/digitalAssets/709619_Varldsmasterskap_vetenskap.pdf, s. 24, tabell 10.
15 Dock ligger den i linje med nivån på andra samhällsvetenskapliga fakulteter i Sverige under perioden 1998-2002, både vad avser antal
publiceringar och andelen högt citerade publikationer. VR 2006, s. 47.
23

Skillnaderna upphör inte med denna lista, de gäller även värderingen av forskning vid lönesättning, de
gäller värderingen av forskningskvaliteten under loppet av en forskares karriär, de gäller formerna för kollegial
uppmuntran och kritik. Det finns skilda synsätt på vad forskningsanknytning innebär, många har
ingen tydlig uppfattning alls.
På några, om än ganska få, områden råder dock viss enighet. Med tanke på den debatt som förs om de externa
forskningsmedlens inverkan framstår det exempelvis som slående att i stort sett hela fakulteten anser
att det inte verkar finnas några kvalitetsskillnader i forskningen beroende på finansieringens karaktär eller
ursprung. Pengar från Vetenskapsrådet eller från Göteborgs kommun verkar således inte spela någon roll
för forskningens kvalitet. Vi hade inte väntat oss det svaret, och kanske menar alla inte samma sak med det.
Mest sofistikerat på denna punkt yttrar sig CEFOS, som utförligt argumenterar för att kvalitet kan främjas
av helt olika slags finansiärer. Men man kan ju också tänka sig att man med svaret menar att varje forskare
har en viss förmåga och att den används lika bra vem som än betalar forskningen, vilket ju inte är detsamma
som att säga att all tänkbar forskning helst skulle finansieras av Vetenskapsrådet (eller Göteborgs kommun).
Kanske kan denna mångfald av åsikter och synsätt vara en styrka, nämligen om den leder till en frisk debatt
och ett livligare engagemang i gemensamma frågor. Men motsatsen är minst lika trolig. Vi tycker oss också
se tecken på att åsikterna cirkulerar i den egna institutionen eller enheten men att meningarna inte bryts så
ofta utåt. Någon process som på ett mer handfast sätt kan hjälpa fakultetens olika delar att under demokratisk
debatt söka sig fram mot klarare positioner verkar inte heller finnas (fast vi har hört förslag om hur det
skulle kunna ske). De konsensusskapande mötena med verksamhetsföreträdare, studenter och doktorander
(fast i olika möten) verkar ha varit av lyssnande och ömsesidigt informativ karaktär men de tycks samtidigt
ha lämnat de skarpa frågorna åt sidan. Som en av fakultetens professorer uttryckte saken: ”Prefektmötena
diskuterar inte kvalitet.” En annan forskarröst: ”Det inrättades ett fakultetsråd … men möts det längre? Och
det blev mest administrativa frågor.”
Troligen är denna mångfald av synsätt en bidragande orsak till – möjligen också ett symptom på – den
långtgående decentraliseringen. En starkare fakultetsnivå skulle göra det nödvändigt att ta ställning för eller
emot olika synsätt. Det skulle kanske kunna leda till konflikter, vilka skulle utspelas i fakultetsnämnd och
andra organ. Detta undviks med den nuvarande ordningen. Nackdelen är att det finns en risk för att resurser
inte utnyttjas optimalt och att viktiga prioriteringar eller avgöranden inte blir av. Frågan är förstås hur detta
påverkar fakultetens forskning och forskningskvalitet på längre sikt och vi uppfattar att det är just denna
fråga som fakultetsledningen vill försöka få svar på.
Observationer av detta slag förstärker det dilemma som vi pekade på ovan. Mångfald, som på flera sätt är
en styrka, medför samtidigt en svårighet att förena olika mål och värderingar. Detta blir akut om och när
man vill skapa enhetliga och jämförbara incitament och kvalitetsmått.
24

3. NÅGRA CENTRALA FRÅGOR I KVALITETSARBETET
I det följande skall vi peka på några av de frågor som vi upplever som de mest centrala i kvalitetsarbetet.
De ingår också bland de frågor som ingår i uppdraget. Vi väljer dock att koncentrera oss på ett urval som vi
tror är riktningsgivande och som betyder mest för våra slutsatser och rekommendationer. I behandlingen av
dessa snuddar vi i själva verket vid flera av de andra, som alltså inte behandlas under egna rubriker. I Bilaga
B finns en sammanfattning av institutionernas och enheternas samtliga svar på den enkät som bildat en
viktig källa till vår bild av fakultetens syn på kvalitetsfrågorna.
Forskningens förhållande till grundutbildningen
Detta är en grundläggande fråga. Hela idén med den svenska forskningspolitiska modellen, som koncentrerar
forskning till universitet och högskolor, bygger på att forskningen utförs vid universitetens institutioner
så att grundutbildningen präglas av den nya forskningen och därmed vilar på vetenskaplig grund. Att frågan
blivit aktuell och nödvändig att ställa bygger på den accelererande utvecklingen mot att koncentrera forskningen
till s.k. starka forskningsmiljöer. Det är ett faktum att många av dessa miljöer utgörs av centra och
institut, oftast inom universiteten själva. Antalet centra har undan för undan vuxit och uppgår idag till flera
hundra vid svenska universitet och högskolor. 16
Göteborgs universitets samhällsvetenskapliga fakultet har sådana centra, exempelvis CEFOS och CERGU.
Även institutionen för globala studier är i en viss mening ett försök att koncentrera spridda kompetenser till
en nationellt förstklassig miljö. I landet som helhet är centra överrepresenterade bland de s.k. excellensmiljöerna.
De är också ofta mycket skickliga – skickligare än ämnesinstitutioner – när det gäller att dra till sig
externa anslag (CEFOS bär syn för sägen) och de uppvisar i regel en skarp publiceringsprofil. I synnerhet
gäller detta om man sätter de externa medlens omfattning i relation till övriga medel (basanslag och
HÅS/HÅP). Mönstret är internationellt. En aspekt på detta är att de ofta inrättats just för att kunna fungera
som fokuserade spetsmiljöer och därmed väl ägnade att konkurrera om externa forskningsmedel, medan
basanslagen riktas till de konstitutionellt stabilare ämnesinstitutionerna. En del centra är dessutom mer
inriktade mot tillämpad forskning vilket öppnar nya intjäningsmöjligheter som ofta är svåråtkomliga för
ämnesinstitutioner. Detta komplicerar diskussionen om hur man skulle kunna införa prestationsbaserad
fördelning av forskningsmedel. Strävan att främja forskningsexcellens kan komma att motverka forskningsanknytningen.
Utvecklingen i denna riktning, som varit påfallande under det senaste årtiondet, har etablerat en forskningspolitisk
paradox. Doktrinen om forskningsanknytning kvarstår såvitt vi förstår lika omhuldad som
tidigare. 17 Den står emellertid i ett spänningsförhållande till behoven av att koncentrera forskningsresurserna
för att skapa konkurrenskraftiga forskningsmiljöer, utan vilka fakulteter och universitet inte kan överleva
när de externa forskningsmedlens andel växer. Något genomtänkt strategiskt förhållningssätt till denna
situation är ännu svårt att se hos svenska högskolor och Göteborgs universitets samhällsvetenskapliga fakultet
är inget undantag. Visserligen poängterar fakulteten i olika dokument ständigt att spetsforskning
skall samspela med grundutbildning och anser sig finna stöd för att denna ambition förverkligas vid fakulteten
(t.ex.. CEFOS, statsvetenskap). Vi vill inte direkt underkänna en sådan beskrivning, men vi tror inte
att frågan är löst utan snarare att den kommer att bestå under åren framöver.
Vi kan inte heller se att läget idag inger förtroende i alla avseenden. Siffror för intäkterna visar att förhållandet
rimligen måste variera ganska kraftigt mellan fakultetens olika delar. Relationstalet mellan antalet
forskare på minst docentnivå och antalet helårsprestationer i grundutbildningen varierar med en faktor 5
mellan den mest och den minst forskningsintensiva institutionen vid fakulteten, och då har enheterna, där
forskningsintensiteten är störst, inte vägts in i jämförelsen.
Vid fakulteten finns en tydlig bekännelse till forskningsanknytningens princip. Enklast att inta denna position
har de enheter som har en hög forskningsproduktion vid en ämnesinstitution med grundutbildning.
Andra hamnar lätt i uppfattningen att man bör ha åtminstone viss forskning för grundutbildningens skull,
16 VR 2005.
17 Detta tycks gälla nationellt och i breda politiska läger att döma av en färsk kartläggning: Utbildning på vetenskaplig grund – röster från
fältet, Rapport 2006:46 R (Stockholm: Högskoleverket, 2006), t.ex. 18 f.
26

oavsett forskningens kvalitet. CEFOS formulerar, inte överraskande, en rad goda argument för att forskningscentra
behövs (omstart, kreativ frihet, spetsforskning, nya intellektuella impulser). En viss tendens
tycks också finnas i riktning mot att fakultetens högpresterande forskare söker kontakt med CEFOS just för
att få utrymme för nya initiativ. Men få, om någon, artikulerar det dilemma som råder och någon diskussion
om hur man kan förena (prestationsbaserad) koncentration av forskningsresurser och bevarad bredd och
kvalitet i grundutbildningen har vi inte mött. Det tillhör utmaningarna för fakulteten framöver.
Kan man främja en starkare forskningsanknytning med hjälp av incitament? I alla fall torde motsatsen vara
möjlig: man kan säkerligen belöna forskningsframgång på ett sådant sätt att forskningsanknytningen minskar.
Det räcker troligen med att lägga stor vikt vid bibliometriska indikatorer och vid externa forskningsanslag.
I kombination med de starka drivkrafter för koncentration av forskningskapacitet som redan finns, och
det faktum att många lärare sällan eller aldrig får forskningsanslag, kommer detta sannolikt att leda till en
reell, om än inte formell, kategoriklyvning av personalen. Detta är rent generellt ett av de allvarligaste hoten
med den pågående utvecklingen och vi tror inte att den samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg är
något undantag. I dagsläget är det redan så att den externa finansieringen mottas av ett begränsat antal av
fakultetens forskare och även om anslagen finansierar fler än den sökande, så är det i regel doktorander och
postdoktorer som kommer i fråga. Lärare som hunnit lite längre i karriären får lätt en svagare meritering
och kan hamna i en negativ spiral där uteblivna forskningsbidrag leder till att kopplingen till forskning
försvagas ytterligare, publiceringen avstannar och det till slut blir mycket svårt att komma tillbaka till konkurrensutsatt
forskning igen.
Vi har inte i detalj kartlagt detta fenomen vid fakulteten, men vi har indikationer på att det förekommer.
Det borde gå att finna lösningar. Troligen är karriärsystemet den viktigaste faktorn. Det måste vara tydliga
gränser för när en lärare/forskare verkligen anställs varaktigt. Om den ena projektfinansieringen avlöser
den andra, kanske omväxlande med undervisningsvikariat, riskerar man att få personal med svag intjäningsförmåga
som sällan eller aldrig utsatts för konkurrens. Ett tydligt genomfört amerikanskt tenuresystem
skulle minska problemet. Såvitt vi förstår är fakulteten fri att själv införa ett sådant om man skulle vilja.
Man kan, i alla fall under vissa förutsättningar, arbeta med tidsbegränsade anställningar under en treårsperiod
(som idealt borde vara fem eller sex år). Därefter kan man fatta ett beslut om fast anställning.
En intressant metod att skapa en tröskel i karriären tillämpas vid statsvetenskapliga institutionen. Efter
doktorsexamen vill många unga forskare söka anslag. Regelmässigt brukar prefekter skriva under ansökningar
även av potentiella medarbetare, det kan ju bli mer intäkter. Statsvetarna däremot låter en grupp
seniora forskare först ta ställning till kvalifikationer, inriktning med mera hos den som vill söka. På det
sättet kan man redan efter doktorsexamen screena bort personer som man bedömer inte uppfyller de kvalitetskrav
institutionen ställer. Metoden kan förefalla paradoxal när det rör sig om doktorer man själv utbildat
och som Göteborgs universitet godkänt – litar man inte på sin egen utbildning? Men vi uppfattar den ändå,
rätt tillämpad, som intressant. Alla som är godkända har inte samma potential som forskare och ibland söker
nydisputerade för mindre intressanta projekt hos mindre nogräknade finansiärer. Att reservationslöst
applådera varje krona som kan dras över tröskeln är inte någon säker metod att skapa akademisk excellens.
Dessutom minskar man risken att i framtiden stå inför medarbetare som man i praktiken måste anställa trots
att man kanske hellre borde ha valt en annan.
Bör även ”positiva” incitament utformas som kan främja forskningsanknytning? Tanken bör åtminstone
prövas. Enklast är naturligtvis att utforma regler. Idag finns en regel, eller snarare en uttalad ambition, som
säger att varje lärare skall ha rätt till 25 procents forskning i tjänsten. Eller, för att vara exakt: målsättningen
är att alla lärare ”på sikt” skall disponera minst 25 procent av arbetstiden för ”forskning, utvecklingsarbete
och egen kompetensutveckling”. Även om forskningskomponenten således kan vara av diskutabelt omfång
är detta en högre ambition än den som läggs fast i Göteborgs universitets arbetstidsavtal, nämligen att varje
lärare skall ha minst tio procents ”forskning” i sin tjänst; även här inkluderas det vagare ”kompetensutveckling”.
Det kan vara värt att notera att detta ord ju kan ses som en svagare form av forskningsanknytning.
Kan man inte forska inom ramen för ett finansierat projekt, eller inom sin tjänst, kan läraren i alla fall ha en
smula tid betald för att kunna följa med sitt ämnes utveckling, åka på konferenser, förkovra sig på skilda
sätt.
Vi vill särskilt notera att de inte finns någon motsvarande överenskommelse i arbetstidsavtalet som säger
att varje forskare/lärare skall undervisa på någon viss andel av tjänsten. Däremot finns det vid fakulteten
27

sedan 2001 en uttalad ambition också vad gäller undervisningen som går ut på att alla lärare bör undervisa
på minst 30 procent. I ”undervisning” inräknas även undervisning på forskarutbildningen, inklusive handledning
samt utbildningsadministration. Trettioprocentsmålet gäller även professorer, på papperet, men inte
i praktiken. Enligt en färsk översyn (Översyn av lärares arbetsvillkor 2006-06-26) gäller det i synnerhet inte
professorer anställda före befordringsreformen 1999. I praktiken undervisar de flesta, men med en definition
som inkluderar forskarutbildning kan man inte komma ifrån att den sedvanliga tendensen i Sverige att
professorer blir mindre synliga i grundutbildningen gör sig gällande även vid fakulteten. Fakulteten har
dock ingen empiri som tydligt redovisar dessa förhållanden. Den nämnda översynen tyder emellertid på
bestående starka skillnader mellan olika lärarkategorier.
Inget tyder heller på att fakultetens ambitioner vad avser grundutbildningen skulle vara starkare än ambitionen
att ge medarbetarna utrymme för forskning. Generellt vill vi därför hävda att ju större forskningsintensiteten
blir på vissa framgångsrika institutioner desto mer ökar risken att de skickligaste forskarna helt
enkelt uteblir från grundutbildningen. Denna risk skulle kunna elimineras med ett beslut om att varje anställd
lärare faktiskt skall undervisa och särskilt inom sina specialområden. Det är så världens främsta universitet
fungerar; en forskare i Berkeley eller Cambridge undervisar sina kurser, come what may. Undantagen
från denna regel är få och handlar nästan aldrig om forskningsprojekt utan om tunga administrativa
sysslor eller prestigefyllda externa uppdrag.
Det finns ingen anledning att tro att denna ordning skulle fungera mindre väl i Göteborg. Det skulle också
kunna vara ett sansat sätt att på allvar börja sudda ut den kategoriskillnad som uppstått inom professorskåren,
där befordrade ofta undervisar mer än s.k. lärostolsprofessorer (även om GU undvikit det begreppet).
Den ovan nämnda översynen visar att det fungerar så även vid GU:s samhällsvetenskapliga fakultet. En
sådan regel, en ”grundutbildningsplikt”, skulle inte på något sätt hindra framväxten av starka forskningscentra
utanför disciplinerna. Forskningen kan bedrivas i ett centrum, undervisningen på en institution. Man
kan också tänka sig att, särskilt den mer kvalificerade, undervisningen flyttar till forskningscentra i vissa
fall. Mastersprogram med speciell rekrytering, kanske med tvärvetenskaplig profil, kan tjäna på att knytas
till forskningscentra. CEFOS skulle exempelvis kunna svara för internationella program i riskhantering,
institutionen för globala studier torde ha stora möjligheter att åstadkomma mycket produktiva mastersprogram.
Samarbetena kan då även inkludera humanister och punktvis andra fakulteter.
Man kan utforma en undervisningsskyldighet för grundutbildningen på ungefär samma sätt som man utformat
en forskningsskyldighet (eller ”-rättighet”?; fast man får komma ihåg att denna inkluderar ”kompetensutveckling”),
genom att ange ett minimiriktmärke. Man kan exempelvis tillse att varje lärare erbjuder
ett visst antal kurser varje år, i bästa fall på olika nivå. Finns inte ekonomiskt underlag (dvs. studentefterfrågan)
för alla kurser, kan man se till att forskarna med sin specifika kompetens uppträder som gästlärare
på andras kurser. Det centrala bör vara att man skall försöka skapa system som gör att alla på ett eller annat
sätt knyts till undervisningen och höjer dess kvalitet. Vårt intryck är att ett sådant arbete inte alls prioriteras
för närvarande.
Kan en sådan utveckling stimuleras? Även på detta område kan man söka stöd i indikatorer som gynnar
forskningsanknytningen. En skulle exempelvis kunna gälla ”undervisningsintensitet” bland docenter och
professorer. Som ett komplement till en rekommenderad miniminivå för den enskilde kan man utforma ett
mått för de disputerade lärarnas deltagande i grundutbildningen och premiera detta. Man skulle kunna precisera
det ytterligare genom att låta den utförda undervisningen relateras till intjäningen av forskningsmedel.
Den som både får anslag, alltså forskar på externa medel, och undervisar studenter kan man tycka bör
särskilt premieras; annars kan det ju bli en ”affärsidé” för disputerade lärare att undervisa mycket (och
underlåta att forska). En allmän indikator som skulle kunna användas på institutions- och enhetsnivå är
antalet helårsstudenter per disputerad lärare (helårsinsats).
Kvalitetsfrämjande instrument och incitament
Det är uppenbart att fakulteten kommer att behöva arbeta mer energiskt med dessa frågor i framtiden. Det
finns numera en tydlig medvetenhet om att frågorna är viktiga och den nya strategiska planen för GU gör
att de kommer att accentueras allt mer. Mot denna bakgrund är det slående att notera hur sent de gör sitt
inträde i fakultetens egna dokument. Remissvaret på ”Uppdrag att utarbeta forskningsstrategier” (2003-10-
16), som bara är tre år gammalt, innehåller inga resonemang om vilka instrument som skulle behöva sättas
in för att främja forskningskvaliteten. Snarare andas detta dokument en förnöjsamhet över det rådande kvalitetsläget,
utvärderingar och uppskattning från omvärlden (departement, myndigheter) åberopas till stöd för
28

att fakultetens hälsa är god. Även konkurrensutsättning, en då expansiv trend på forskningsfinansieringens
område, nämns. Någon tydlig deklaration om tillståndet för forskningen vid fakulteten har inte gjorts sedan
dess, men skall man döma av den externa forskningsfinansieringens utveckling har det inte förbättrats; en
nedgång med tio procent mellan 2003 och 2005 samtidigt som de fasta anslagen ökat.
Flera institutioner och enheter uttalar sig överlag uppskattande om utsikterna att kunna införa jämförbara
kvalitetsmått. Man framför också konkreta förslag till hur dessa skulle kunna se ut. Från socialantropologi
framför man exempelvis följande kriterier:
• Peer bedömd publicering, citeringsfrekvens
• Publicering av avhandlingar på internationella förlag
• Externa medel, i relation till potentiella sökande vid institutionen
• Meritering av de forskningsverksamma (docent, prof)
• Deltagande i forskarnätverk, internationellt samarbete
• Deltagande i offentlig debatt
De allra flesta pekar på kvantitativa, bibliometriska, mått som grundläggande, men många betonar starkt att
det behövs mer fördjupande, kvalitativa dimensioner i värderingen. Det påpekas också att sådana har förekommit
i redan gjorda ämnesutvärderingar, till exempel av statsvetenskap och offentlig förvaltning. Fredsoch
utvecklingsforskning svarar att man också måste bedöma ”kvalitet på själva forskningen”, vilket man
alltså anser att de bibliometriska måtten inte kan ange. Man föreslår följande kriterier:
• ”Kunskap om den existerande akademiska litteraturen inom det fält forskning bedrivs;
• Förmågan att identifiera och avgränsa ett forskningsproblem som är forskningsbart,
men inte trivialt, samtidigt som det är relevant för fältet;
• Förmågan att integrera empiriska och teoretiska perspektiv;
• Förmågan att kritiskt förhålla sig till tidigare forskning och sträva efter originalitet
och förflyttandet av ’forskningsfronten’;
• Förmågan att tydligt presentera och väl argumentera för de resultat forskningen påvisar
• Förmåga att attrahera
De ovan kanske inte är indikatorer i traditionell mening, men det ligger i sakens natur att kvalitativ, explorativ
forskning inte kan ha (bara) statiska och kvantitativa indikatorer.”
Liknande tankar formuleras av STS-enheten. Man skulle helst vilja ”anta utmaningen att försöka utveckla
en kvalitetsmätning vilken bejakar snarare än bortser från förekomsten av parallella bedömningskriterier
som bara till vissa delar är jämförbara.” Peer review riskerar att missa interaktionen mellan akademikern
och ”den reflekterande praktikern”, skriver man.
Vi behöver inte citera fler exempel för att det skall stå klart att det finns en betydande insikt om att utvärderingen
bör omfatta även sådana dimensioner som inte är så lätta att fånga i enkla kriterier. Till det mest
intressanta i vårt empiriska underlag hör tankar vid institutionen för globala studier om att kvalitet också
måste värderas efter en mer svårfångad kategori. Institutionen för globala studier talade om att en institution
eller enhet fungerat som en förebild, att man bildat skola, att forskare vid enheten utvecklat begrepp
eller teorier som påverkat ett fält eller en disciplin eller kanske, i lyckliga fall, ett större område av samhällsvetenskapen
nationellt eller internationellt. I enkäten pekade man på institutionen för globala studier i
sig, ett sätt att organisera tvärvetenskapliga internationella studier som nu sprider sig till andra svenska
universitet och högskolor.
Betydelsen av Betydelse
Det just sagda menar vi skall tolkas så att det inte bara handlar om att vara öppen för dimensioner som inte
är så lätta att fånga, utan också att det finns betydande skillnader bland institutioner och enheter om vilka
indikatorer som man uppfattar som meningsfulla och utslagsgivande, vilket säkerligen avspeglar olika traditioner.
29

Vi skulle vilja illustrera tanken med den välbekante sociologen Johan Asplund. Söker man på dennes namn
via gängse bibliometriska index skall man finna att han för en ganska undanskymd tillvaro som författare
till ISI-registrerade artiklar. Han har sällan, i alla fall på senare år, gjort sig bred i den dagsaktuella debatten
om samhällsvetenskapens brännande frågor eller om forskningspolitiken. Han har verkat genom sina böcker,
skrivna på svenska och i en essäistisk form som radikalt avviker från den konventionella vetenskapliga
artikeln.
Ändå råder det inget tvivel om att hans idéer, framsprungna ur sociologin men med trådar in i flera samhällsvetenskaper
och humaniora, haft ett mycket stort inflytande i Sverige och kanske även Norden; hans
rötter är ju finlandssvenska och han har kunnat läsas i Danmark och Norge. Trots ett väsentligen svenskspråkigt
författarskap citeras han förhållandevis ymnigt i internationell litteratur och ännu flitigare i den
nordiska. Om man gjorde en citeringsanalys som omfattade samhällsvetenskap skriven på svenska under
perioden 1980-2000 skulle Johan Asplund sannolikt placera sig högt. Asplund har skapat begrepp – tankefigur,
associationssfär m.fl. – men han har inte själv spritt dessa i det internationella forskarsamhället. Däremot
sprids de av andra, som citerar honom, men det vore ju alldeles bakvänt att hävda att det är de som
citerar som gör arbetet, även om det skulle vara dessa som ”får poäng” för sina publiceringar.
Asplund är ovanlig, rentav en ytterlighet, men bör just därför hållas fram som manande exempel på ett
fenomen, som också är ovanligt, och som skulle kunna kallas Betydelse. Få forskare blir betydande. Omvänt
finns det gott om forskare som producerar många skrifter och som kanske rentav alstrar en stor mängd
citeringar, men som likväl inte får någon större betydelse alls. Deras bidrag blir inkrementella, citerbara
men obetydliga. De går inte till historien. För en fakultet, eller ett universitet, som siktar på att bli ett betydande
universitet med lyskraft kan ambitionen knappast vara att i sina led blott hysa rader av dugliga. Det
måste finnas inslag av det lyskraftiga, det extra och det nyskapande som får rykte och lever vidare som
namn eller begrepp. Det är svårt att sätta på formel vad som krävs för att detta skall ske, det är sällsynta
företeelser som inte enkelt låter sig planeras fram.
Det är dock inte så svårt att inse att ett kvalitetssystem som helt och hållet bortser från dessa egenskaper
vore förödande. Här måste det till avvägningar mellan indikatorer, som ger jämförbarhet och upprepbarhet i
kvalitetsvärderingen – ungefär som i fotboll eller friidrott: det är resultaten som räknas – och en kvalitativ
bedömning, som bara kan bygga på insikt och erfarenhet. Idrottsmetaforen kan belysa vårt resonemang
ytterligare: ett lag som i varje tävling når en god sjunde-, tionde- eller tolfteplats, men som aldrig tar en
pallplats – kan det betraktas som framgångsrikt?
Vad konstituerar egentligen framgång i forskning? Och hur skall de sällsynta lysande bedrifterna vägas mot
mer prosaiska behov: forskningsbaserad grundutbildning, vidmakthållande av lokal kompetens och en fungerande
intellektuell miljö?
Det sistnämnda är inte minst viktigt. Kanske skulle man kunna tala om en långsiktig, aldrig upphörande
”vård” av den intellektuella kultur som är universitetets. Det är uppenbart att denna omsorg måste säkra
mångfald, originalitet, nyfikenhet och andra värden som vi vet i det långa loppet är betydelsefulla för att
kreativa och originella begåvningar skall uppfatta universiteten som attraktiva platser för sin gärning.
Kollegial kvalitetskontroll versus ”tellekantkontroll”
I detta sammanhang skulle vi också vilja fästa uppmärksamheten vid mer traditionella metoder för kvalitetskontroll.
Det gick trots allt att åstadkomma god forskning även före den tid när det fanns indikatorer och
ekonomiska incitament. Många institutioner och enheter framhåller detta, bland annat sociologi, som pekar
på sin vitala seminariekultur. Statsvetenskap har i sitt kvalitetssäkringssystem infört principen – knappast
ovanlig, i alla fall som mål – att alla forskningsresultat från institutionen som skall publiceras i vetenskapliga
tidskrifter skall seminariegranskas.
Det rör sig här om vad vi kunde kalla kollegial kontroll. Den skiljer sig från ”tellekantkontroll”, så som
den beskrevs med exempel från den norska debatten ovan. Tellekantkontrollen är extern och kan drivas av
byråkrater och administratörer. Den interna kvalitetskontrollen förfogar de professionella själva över. Det
är viktigt att inte glömma bort att förutsättningen för att man skall nå framgång i ett prestationsbaserat system
är ett väl fungerande system för professionell kontroll. Samtidigt är det frestande, när indikatorer införs,
att börja intressera sig för dessa, snarare än för den ofta tröttsamma och gnetiga interna kvalitetskon-
30

trollen. Akademiska institutioner kan, inte alldeles utan fog, också resonera så att de mest högkvalitativa
bedömningarna trots allt görs externt. ”Låt oss bli utvärderade av tidskriftsredaktioner och forskningsfinansiärer,
de anlitar trots allt de främsta experterna från många länder. Vi är bara några få här i Göteborg.” Så
skulle det kunna låta. Detta vore kortsiktigt. Den interna prövningsprocessen är fullkomligt nödvändig för
att upprätthålla den långsiktiga kvaliteten.
Utmaningen är att finna former för att värna denna samtidigt som man åstadkommer den internationella
jämförbarhet och den omfördelande mekanism som ett indikatorbaserat system ger. Det finns ingen given
modell, här gäller det att på fakultets- och institutionsnivå utveckla former som driver kvalitet utan att
äventyra de akademiska värdena på lång sikt. Det avgörande är att man hela tiden strävar efter former som
främjar de positiva effekterna av kvalitetssystemet samtidigt som de negativa effekterna blir så små som
möjligt. Alla system har både avsiktliga och oavsiktliga effekter och det gäller att maximera de goda och
minimera de negativa, såväl avsiktliga som oavsiktliga.
Relationen mellan mål och medel
Som vi antytt ovan är frågan om relationen mellan mål och incitament central. Den är också lätt att tappa ur
sikte när indikatorer införs. Strategisk plan 2007-2010, styrelsens dokument, innehåller en rad konkreta
målformuleringar på alla centrala områden. Dessa gäller givetvis också på fakultetsnivå. Vi har letat efter
uttryckliga målformuleringar på fakultetsnivå. Dem vi funnit har inte varit lika explicita formulerade, och
inte kvantifierade (det är inte heller målen i Strategisk plan 2007-2010). Även fakultetens auditgrupp skrev
i april 2006 att: ”I den gällande strategiska planen är de mål som ställs upp ofta av mycket generell art. De
anger i flera fall snarast färdriktningar eller allmänna normer.” Gruppen konstaterar även att det vore önskvärt
att målen formuleras så att det efter en period gick att veta om de uppnåtts. I denna tämligen självklara
rekommendation instämmer vi gärna.
Har man inga tydliga mål riskerar man att bli offer för den omständigheternas makt som framgång och
motgång i en fakultet ger upphov till. Nästan alla prestationsbaserade system gör att de framgångsrika växer
och de svagt presterande krymper. Om detta är vad fakulteten vill, så råder inget problem. Men vi kan
inte gärna tro att det är så enkelt. För samhällsvetenskapliga fakultetens del kan man notera hur institutionerna
för psykologi och statsvetenskap expanderar redan inom ramarna för nuvarande system. De svarar
tillsammans för närmare 40 procent av de externa forskningsintäkterna 2005. År 2001 var motsvarande
andel 30 procent och 2003 var den 33 procent. Om denna trend skulle hålla i sig, och särskilt om den skulle
förstärkas av omfördelande indikatorer, skulle man ganska snabbt kunna undergräva andra institutioners
och enheters förmåga att konkurrera samtidigt som de nämnda institutionernas andel av forskningsbudgeten
skulle kunna stiga ytterligare.
Är detta sannolikt? Kanske inte. Det finns stabiliserande faktorer. En är att mängden externa forskningsresurser
för enskilda discipliner är begränsad. En annan är att andra enheter och ämnen anpassar sig till systemet,
ändrar sitt beteende och vinner i konkurrenskraft. Då fungerar indikatorsystemet som allra bäst, då
blir alla bättre och sannolikheten för att fakulteten som helhet vinner på det ökar. Den torde kunna inräkna
mer forskningsmedel och den torde vinna i prestige – och bidraga till en bättre rankingposition, för den som
nu uppskattar det. Men för detta finns inga garantier. Riskerna och sårbarheten, som man vill minska genom
att ta positioner i en konkurrensutsatt finansieringsordning, riskerar därför paradoxalt nog att öka med
ett prestationsbaserat system, inte tvärtom.
För att hantera detta vill vi rekommendera fakulteten att vara mycket tydlig i sin formulering av mål och
ambitioner. Införandet av en prestationsbaserad ordning bör åtföljas av tydliga deklarationer av vad som är
viktigt. Med jämna mellanrum bör man återkomma till uppsättningen av ämnen och enheter vid fakulteten.
Om de alla anses angelägna, till exempel för att tillgodose grundutbildningens krav eller för att säkerställa
samverkan med regionala aktörer, bör man också skapa indikatorer som säkerställer deras möjligheter att
verka även om deras forskning inte alltid är på högsta nivå. Annars kanske de skall ifrågasättas? Om man
däremot prioriterar forskning av absolut världsklass, så bör detta mål ges motsvarande tyngd bland de omfördelande
indikatorerna. Gör man det, måste man å andra sidan vara beredd på att annat får sjunka tillbaka
eller rentav offras.
Vi tror att det i det fortsatta kvalitetsarbetet är minst lika viktigt för fakulteten att noggrant överväga vilka
mål man vill arbeta efter som att tänka ut effektiva indikatorer för resursfördelning. I själva verket är det
förra överordnat det senare. I en process där fakulteten mobiliseras för att utforma ett nytt kvalitetssystem
31

är detta centralt. Det förtjänstfulla kvalitetssäkringssystem som först togs fram av den statsvetenskapliga
institutionen 2004, och som nu tillämpas på flera institutioner och väckt berättigad respekt inom hela GU,
kan inte ge svar på dessa frågor. Det bygger på att det finns väl etablerade föreställningar om vad som konstituerar
kvalitet, så som det oftast gör inom en enskild disciplin. Ju bredare det kunskapsområde är vars
kvalitet man vill utveckla desto svårare blir det att finna entydiga kriterier. Vetenskaplig kvalitet, mätt med
kvantitativa mått, måste naturligtvis vara kärnan, men avvägningarna mot andra mål blir fler och svårare.
Vi föreställer oss att fakulteten bör formulera tydliga och realistiska mål inom såväl forskning som utbildning
och tredje uppgiften. Det bör vara mål som förhåller sig tydligt till gjorda prioriteringar och initiativ
men som också redovisar vilka mål man väljer bort (och varför). Det man hittills åstadkommit därvidlag
exempelvis i forskningsstrategin (2003-10-16) har karaktären av uppskattande beskrivningar av sådant som
man är stolt över, det som kallas ”tematiskt samarbete över ämnesgränser” och ”utåtriktad samhällsvetenskap”.
Detta är engagerat skrivna och väl genomtänkta ambitioner som man redan tillämpar med framgång.
Men det stannar i stort sett vid detta. Fakulteten pekar inte på några instrument som man skulle kunna använda
för att främja en utveckling i denna riktning. Snarast anar man att om det spontant skulle ha vuxit
fram en helt annan bild fem år senare skulle man med samma entusiasm kunna beskriva den. Så är det i
regel där man låter forskarinitiativet styra, och det ligger naturligtvis något sympatiskt i det.
Man talar också med patos om vikten av att behålla forskningen i nära anslutning till grundutbildningen,
men man säger inte hur man skulle kunna åstadkomma det. Man ger heller inga belägg för att det är så det
är. Forskningsanknytningens utveckling över tid beskrivs inte. Har man inga framsteg att rapportera på
denna punkt? Samma fråga kunde ställas till samarbetet över ämnesgränser och till utåtriktad samhällsvetenskap
– god vilja, men varför får vi inte veta något om resultaten? Av de till oss inlämnade underlagen
för föreliggande utvärdering är det knappast möjligt att ge några svar på dessa frågor och det hade vi kanske
inte heller väntat oss. Men har fakulteten själv några möjligheter att säga om man har förbättrats i de
avseenden man anser vara dem som man hyllar mest?
Vi formulerar oss litet tillspetsat här för att visa att det är fullt möjligt att ta nästa steg. Vi tror att man kan
översätta de uttalade ambitionerna till distinkta mål. Det är i regel möjligt att finna sätt att mäta eller i alla
fall följa upp hur väl de nås. Men vår huvudpoäng är att när man gör det, så kringskär man samtidigt utrymmet
för den i debatten ofta allena saliggörande kategorin ”forskningskvalitet”, mätt exempelvis som
citeringar i internationella tidskrifter. Vår uppfattning är att man likväl bör göra bådadera. Man bör artikulera
sina mål, ge fullt utlopp åt sina värderingar om vad meningen med den samhällsvetenskapliga fakulteten
vid GU är och bör vara. Detta bör göras inifrån fakulteten själv, genom att dess personal engageras i
samtal och visioner. Det bör givetvis också förankras i en dialog med ledning och andra fakulteter. När
detta är gjort kan arbetet med att formulera kriterier, indikatorer och ge dem deras specifika vikt vidtaga.
Omvärldsvillkor och villkor för implementering
Fakultetens eget kvalitetsarbete är beroende av den forskningspolitiska utvecklingen liksom av universitetets
strategiska förändringsarbete. Vi är inte främmande för att framtiden kan innebära betydande förändringar.
Det är inte självklart att GU:s organisation om fem eller tio år innehåller en samhällsvetenskaplig
fakultet, men det kan förstås inte heller uteslutas. Vad vi vill säga är bara att diskussionen bör föras i ett
brett perspektiv med beredskap för omställningar.
Ett annat påpekande känns nödvändigt. Forskning handlar inte bara om resurser. Vi har i denna rapport då
och då påmint om något vi kallat betydelse. Låt oss medge att inte all forskning har lika stor betydelse. Att
ständigt expandera en forskning som lätt får allt fler triviala och efemära inslag är en utveckling som vi alla
har ett ansvar för att motverka. Detta bör ha inverkan på hur en fakultet tänker strategiskt och långsiktigt.
Frågan är knuten till differentiering. Hur många och hur stora uppgifter skall finnas på olika enheter och
institutioner? Vi tror inte att alla skall förväntas utföra lika mycket. Det är nödvändigt att välja. Frågan är
hur. Vi tror att det är en utopi att överlåta dessa beslut åt ett indikatorbaserat fördelningssystem. Ett visst
mått av ”politisk” diskussion går inte att undvika. En fakultet måste göra vissa ställningstaganden. Här
finns en del underlåtenhetssynder att göra bot för. Ett bra kvalitetssystem är inte till för att, anonymt och
ansiktslöst, utföra de strategiska vägval som en av interna intressekonflikter hämmad fakultet inte själv
orkat ta itu med.
32

Vi tror att ett väl genomfört kvalitetsarbete är en styrka i den budgetdialog med universitetets styrelse och
ledning som kommer att bli ett större inslag i basfinansieringen under åren framöver.
I detta sammanhang tror vi att relationerna till andra fakultetsområden kommer att bli allt viktigare. Vi har
mött intressanta påpekanden om redan pågående samarbeten, exempelvis med medicinare och humanister.
En strategiskt agerande universitetsledning kommer i framtiden att vara mer intresserad, tror vi, av en högklassig
verksamhet, oavsett var den bedrivs, av vilka eller under vilket namn – än av att år efter år fördela
samma belopp till samma organisationsenheter bara för att de kallas fakulteter. (Men vi medger att en utveckling
i denna riktning förutsätter politiska beslut som vi ännu inte vet något om.) För jämförelsens skull
kan vi erinra om att det redan i det svenska systemet finns alternativ. KTH övergick 2005 till en organisation
med nio skolor, vilka fungerar som mottagare av KTH:s anslag för både forskning och grundutbildning
i enlighet med prestationsbaserade fördelningsnycklar. Dessa är därmed kraftigt styrande men skolorna
bestämmer själva (åtminstone tills vidare) vilka kvalitetsindikatorer de vill använda och hur tungt olika
indikatorer skall väga. Fakulteten har gett bidrag till skolornas diskussion men bestämmer inte vad skolorna
skall anse viktigt. Även en sådan strategi kommer emellertid att vara beroende av det regelverk för resursfördelning
som statsmakterna sätter upp.
I alldeles konkreta termer bör det finnas en beredskap i diskussionen exempelvis för ett närmande mellan
den de samhällsvetenskapliga och de humanistiska fakulteterna vid Göteborgs universitet.
Oavsett vilken riktning utvecklingen av dessa större omvärldsvillkor tar, tror vi att förstärkning av fakultetsnivån
– eller mer allmänt: en nivå mellan styrelse och institutioner – är av största vikt. Det behövs en
nivå som ser till gemensamma intressen och som kan tänka på lång sikt och som dessutom förfogar över
resurser och befogenheter som gör styrning möjlig. Om denna sedan kallas school, fakultet, sektion eller
akademi gör i praktiken ingen större skillnad. Dess roll är att ta ett ansvar som enskilda enheter är för små
för att ta och som rektor och styrelse inte kan ta eftersom de saknar inblick i verksamhetens egenart.
Här vill vi erinra om den betydelse som the graduate school har vid framstående amerikanska universitet.
Det verkar uppenbart att ämnes- och institutionsmiljöer överlag är för bräckliga för att klara en högkvalitativ
forskarutbildning. Undantagen bekräftar här regeln. Allt tyder på att ett samlat grepp om forskarutbildningen
är önskvärt. I detta ligger i sig en differentiering som kan befria vissa enheter och institutioner från
en uppgift som de inte är lämpade för.
33

4. DISKUSSION OCH SLUTSATSER
Vi har mött en fakultet med stor potential och med områden där kvaliteten i forskning och forskarutbildning
redan är mycket god. Vi är inte ensamma om denna bedömning, utvärderingar av enskilda ämnen och
kunskapsområden har visat att fakulteten har forskning som vid en nationell jämförelse är av högsta kvalitet
och som även är internationellt gångbar (vi har kunnat ta del av flera sådana, se referensförteckningen).
Detta gäller inte alla delar av fakulteten, men tillräckligt många för att man skall kunna tala om en fakultet
som har goda förutsättningar för framtiden.
Fakulteten är heterogen trots sin litenhet. Det finns en hög beredskap att föra en diskussion om hur kvaliteten
skall kunna utvecklas, men denna diskussion har ännu inte funnit sina former. Det saknas tydliga fora
att föra den på, och det saknas riktlinjer och förebilder. Det är ett bra tillfälle för fakultetsledningen att ta
initiativ för att aktualisera kvalitetsfrågorna.
Detta är väl motiverat oavsett vilken forskningspolitisk kurs som nu stakas ut under den nya regeringen.
Även om, som aviserats, basanslagen för forskning vid universitet och högskolor kommer att öka, kommer
konkurrensen om externa forskningsanslag att förbli av avgörande betydelse för fakultetens framtid. Vi vet
heller ingenting i nuläget om hur en eventuell sådan förskjutning av finansieringens tyngdpunkt kommer att
ske. Kommer regleringsbreven i framtiden att innehålla någon detaljerad uppdelning mellan vetenskapsområden?
Kommer ”fakultetsanslag” att finnas kvar? Hur kommer fördelningen mellan olika högskolor och
universitet att göras, och efter vilka kriterier? Kommer tidigare prestationer – track record – att avgöra
utfallet till någon del? Kommer nya prestationsmätningssystem att införas som stöd för regering och riksdag
i fördelningsarbetet? Vilken roll, om någon, kommer att spelas av forskningsråden i detta arbete?
Den enda rimliga slutsatsen i det osäkra läge som råder är att med obruten kraft arbeta för att förbättra kvaliteten
i forskning och forskarutbildning. Det är dessutom en ansvarsuppgift i förhållande till forskare, forskarstuderande
och, i en yttersta instans, samhället och dess skattebetalare, vilka finansierar praktiskt taget
all verksamhet vid fakulteten. I detta ligger också det mest grundläggande argumentet för kvalitetsarbetet:
det är det som är själva uppgiften. Forskning är egentligen bara försvarbar när den håller god kvalitet. Det
räcker inte med att den utförs, den måste utföras väl.
Ett kvalitetsinitiativ
Vi tror att det allra viktigaste för fakultetens ledning är att snarast ta ett kvalitetsinitiativ och sätta denna
fråga högst på dagordningen under något eller några år framöver. Initiativet kopplar bakåt till de strategiplaner
som utformats under de senaste åren och bör ses som en logisk förlängning och ett försök till implementering
av dessa. Initiativet bör innehålla kvantitativa, mätbara indikatorer för forskningskvalitet,
men det bör också innehålla kvalitativa dimensioner. Ambitionerna bör vara högt satta och initiativet bör
vara högt prioriterat. Strävan efter legitimitet och trovärdighet måste vara tydlig. Insyn och öppenhet måste
prägla arbetet samtidigt som det inte får stickas under stol med syftet som är att skärpa fakultetens förmåga
att leverera utmärkt forskning och utbildning.
Fyra hörnstenar
Initiativet bör vila på några hörnstenar. Fakulteten har en nyckelroll i samtliga.
En första sådan är att etablera processen. Det kan ske genom att formulera uppdraget tydligt och mobilisera
institutioner och enheter. Det krävs mötesplatser och regelbundenhet. Man måste lägga stor vikt vid att
förklara och motivera initiativet och vara öppen om slutsatserna; det är inte givet vilka slutsatser som
kommer att visa sig vara det lämpligaste. Man skall ha klart för sig att inte alla kommer att vara spontant
positiva. Vi mötte i våra intervjuer då och då skepsis. En forskare uttryckte det så: ”Konkurrens bör vara
mest om externa medel, inte så mycket internt.” Att fakulteten har varit decentraliserad är inget som nödvändigtvis
beklagas av alla. Med ett uttalande som redan citerats ovan men är så pass anmärkningsvärt att
det kan anföras på nytt: ”… jag ser inget av fakultetsnivån. Å andra sidan upplever jag det inte som ett
problem.”
Det krävs ett tydligt ansvar för initiativet, det skulle exempelvis kunna ledas av en prodekan som har detta
som sin huvuduppgift under innevarande dekanperiod. A och O är att ta tillvara kraften hos medarbetarna.
34

En andra hörnsten är ett kollektivt lärande och engagemang. Initiativet innebär också en läroprocess. Det
är av yttersta vikt att fakultetens medarbetare ges en chans att ta del av de kunskaper som finns om kvalitetsvärdering
och de system som utvecklats för att främja kvalitet. Indikatorstyrda system som det norska
FRIDA eller den engelska HEFCE-modellen bör vara kända och argumenten i den seriösa debatten om
sådana system bör vara allmän egendom så att myter och vanföreställningar kan stävjas.
Det betyder att fakulteten måste organisera en process med seminarier, inbjudna presentationer och öppna
diskussioner. Erfarenheter som gjorts på andra håll bör visas fram, helst genom personliga möten. Kritiker
och entusiaster bör blandas. Näraliggande förebilder finns i Norge, men även i Storbritannien, Danmark
och Holland. Universitetet i Delft har exempelvis infört ett helt prestationsbaserat lönesystem som innebär
att publiceringar direkt slår igenom i lönekuvertet. Webbaserade rankinglistor finns inom vissa discipliner;
både institutioner och individer rangordnas enligt fastställda (givetvis inte oomstridda) kriterier.
I den febrila jakt på konkurrenshöjande incitament som nu pågår över hela världen finns inslag som stimulerar
och andra som skrämmer. Att övergå till oreflekterade ”tellekanter” innebär en klar risk för en nedgradering
av den akademiska professionalismen och den autonomi som vi förknippar med en fakultet av
hög klass. På längre sikt kan sådana grepp, ovarsamt genomförda, undergräva kvalitet. Vi vill därför uppmuntra
till att utvecklingsarbetet sker med eftertanke och med beaktande av den kunskap som kan hämtas
från forskning och erfarenhet; här bör en samhällsvetenskaplig fakultet själv kunna erbjuda en hel del.
Samtidigt är det en illusion att tro att strategiska vägval helt och hållet skall kunna grundas på forskning.
Vision och ledarskap måste också till.
En tredje hörnsten är att utgå från en diskussion om fakultetens mål och uppgifter. En samhällsvetenskaplig
fakultet utför en mångfald av uppgifter. Är alla lika viktiga? Finns uppgifter som det vore viktigare att ta
itu med? Gör forskare och lärare rätt saker? Hur skall betydelsen av forskning och utbildning vägas mot
betydelsen av tredje uppgiften? Vilka intressen bortom fakulteten själv skall fakulteten betjäna?
Frågor som dessa är viktiga för att fakulteten skall kunna säga vad den menar med kvalitet. Dessa frågor
måste ha svar innan indikatorer och kvalitetsmått kan tas fram, och alldeles särskilt för att den specifika
vikten av de olika ingående kriterierna skall kunna anges. Vad skall väga tungt och lätt – och varför? Det är
viktigt att diskutera tillämpningen av olika kvalitetsmått, och det är avgörande att fakulteten inte förfaller
till ett system som fördelar medel enbart efter kvantitativa kriterier. Fördelningen av medel måste alltid
omfatta politiska diskussioner och prioriteringar och detta kan inte ske utifrån värderingar som typiskt vilar
på det förflutnas meriter.
En fjärde hörnsten är att den forskande personalen själv deltar aktivt i arbetet med att utforma lämpliga
kriterier. Prefekterna bör ta ansvaret för detta arbete och uppläggningen bör göras vid respektive institution
eller enhet. I viss mån bör dessa själva få föreslå och påverka vad man vill bli utvärderad efter. Ett visst
mått av variation skadar inte. Discipliner och forskningsområden har sin egenart vilket gör att man inte bara
bör söka gemensamma nämnare för jämförbarhetens skull utan också de unika egenskaperna som måste
värderas för sig. När ett antal kriterier och dimensioner för utvärdering utformats och prövats kan arbetet
övergå i en fortvarighetsfas, där uppföljning och omprövning sker med viss regelbundenhet utan att för den
skull hela systemet behöver omprövas. Vi tror att denna fas kan inträda efter två till tre år.
Kvalitetsvärderingen bör omfatta även sådana dimensioner som inte är så lätta att fånga i enkla kriterier.
Det är exempelvis mycket viktigt att sådana tankar som formulerades av bland andra institutionen för globala
studier får utrymme. Har en institution eller enhet fungerat som en förebild, har den bildat skola, har
forskare vid enheten utvecklat begrepp eller teorier som påverkat ett fält eller en disciplin? Detta kräver
mer än att man kan räkna artiklar eller citeringar.
Icke desto mindre måste en utgångspunkt för ett genomskinligt kvalitetsvärderingssystem vara att det innehåller
kvantitativa indikatorer. Många har i vår enkät och i intervjuer talat om nationell och internationell
jämförbarhet. Förvisso har andra menat att publicering på engelska sänker kvaliteten (!). Vi menar dock att
35

den internationella konkurrensen och synligheten här måste väga tyngre än ett och annat stilistiskt hänsyn,
särskilt som det inte är fråga om något antingen-eller utan ett både-och.
Slutligen vill vi framhålla att en kvalitetsutvecklingsmodell bör kännetecknas av att den har enkla och tydliga
feed back-mekanismer. Kvaliteten förbättras bäst genom dialog, och det bör utvecklas system som
innebär att övervakningen av kvalitet alltid diskuteras med berörda parter. På institutionsnivå kan detta ske
genom samtal mellan prefekt och den enskilda forskaren och på fakultetsnivå kan det ske genom diskussioner
mellan dekan och prefekt.
Användbarhet – egna data och egen analys
Den stora utmaningen ligger i att väva samman alla kloka hänsyn till ett system. Kraven på detta är inte
små. Det skall vara enkelt, rutinmässigt och rättvist. Det skall ge viktiga upplysningar om prestation och
kvalitet. Det skall vara enkelt att uppdatera och använda. Det skall kunna användas som incitament för
kvalitetsutveckling. Samtidigt kan det inte reduceras till bibliometriska kategorier. Det måste väva in kvalitativa
element. Det måste vila på en strategisk vision av vad fakulteten vill vara och vad den vill erbjuda.
Det initiativ som vi rekommenderar innebär med andra ord också ett behov av att börja bygga upp en effektiv
databas för att kunna följa utvecklingen. Här tycks den lämpligaste vägen vara att ansluta till det arbete
som utförs vid GU:s universitetsbibliotek för hela universitetets räkning. Men det torde begränsa sig till
publiceringar och citeringar. I andra dimensioner – finansiering, samarbeten, internationalisering, fakultetsvisa
jämförelser etc – är det ofrånkomligt att fakulteten gör ett eget analysarbete.
Vi menar med andra ord att det kvalitetsinitiativ som fakulteten bör ta skall präglas både av ett bejakande
av indikatorer och ett erkännande av mer svårfångade kvalitativa dimensioner. Ännu ett argument för att de
senare bör ha sin plats är den svårfångade egenskap som kan kallas rykte eller nimbus. I kommersiella
sammanhang talar man om varumärken, ett begrepp som på senare år även påverkat universiteten och deras
marknadsföring. Studenter lika väl som andra grupper och institutioner i samhället intresserar sig för forskare
och forsningsinstitutioner inte i första hand på grund av subtilt uträknade relativa positioner i ett kvalitetssystem
utan för att de har ett gott namn. Namnet står i relation till kvaliteten, men relationen är långsiktig.
Tredje uppgiften
Vad bör ett kvalitetsinitiativ omfatta? Vårt uppdrag handlar om forskning och forskarutbildning och det är
detta vi i första hand tänker på. Men vi menar att också andra dimensioner bör omfattas, främst tredje uppgiften
och internationaliseringen. Det är därför vi så utförligt artikulerat frågan om fakultetens mål. Båda
dessa dimensioner påverkar starkt en fakultets och ett universitets rykte och nimbus. De hör också samman
såtillvida att tredje uppgiften påverkar universitetets ställning inåt, mot det nationella och det regionala,
medan internationaliseringen vetter utåt mot en omvärld som i princip inte har några gränser.
Tredje uppgiften är förstås inte möjlig att formalisera på samma sätt som vetenskaplig publicering. Thomson
Scientific (förut ISI) har (ännu) inga system för publiceringar i Göteborgs-Posten eller Glänta. Ändå är
det fullt möjligt att ge också dessa verksamheter vikt och mått, fast det är svårare. Att försöka, som man
gjort i Norge, är i sig ett sätt att uppvärdera dem och ge tredje uppgiften status. Det är varje fakultet obetaget
att själv bilda sig en uppfattning om vilken specifik vikt den tredje uppgiften skall ha. Några röster vid
fakulteten har talat kraftfullt för att detta måste värderas högre än hittills:
Artiklar är för upphaussat. Min drivkraft … är att vara till nytta för det samhälle man verkar
i. Forskningsråden riskerar att driva fram en artikelproduktion för amerikansk akademisk
publik i första hand. Men vad betyder det för det svenska samhället?
Även om det säkert finns fler drivkrafter än forskningsråden i denna utveckling, så är det uppenbart att det
åtminstone på papperet finns en spänning mellan strävan att nå vetenskaplig excellens och strävan att nå ut
i det svenska samhället. Och så motstridiga kan signalerna förstås uppfattas. Men en fakultet kan vara fullt
öppen för att nå flera mål samtidigt. Det kan vara en klok strategi, kanske nödvändig, när man vill bygga
varaktiga institutioner för kunskap.
36

Hur är det då i verkligheten? Den forskning som finns om dessa företeelser tycker på att motsättningen
oftast är överdriven. De forskare som är inomvetenskapligt excellenta har talrikare kontakter med medier
och påverkar mer genom egna debattinlägg och rådgivning än forskare med en mer medelmåttig publiceringsprofil.
Sambanden är inte entydiga, de kan gå i båda riktningarna, men det är troligt att huvudkällan
till framgång med tredje uppgiften finns att söka i framgångsrik forskning, snarare än den motsatta hypotesen
att det skulle vara de vetenskapligt mindre framgångsrika som istället väljer att profilera sig i medier
och rådgivning (Kyvik 2005a och 2005b).
Fakulteten bör mot denna bakgrund igångsätta ett studium av fakultetens prestationer på tredje uppgiftens
område. Forskarnas aktiviteter med tredje uppgiften bör kopplas till deras forskningsprofil och deras forskningsprestationer
för att försöka öka kunskapen om hur dessa förhållanden ser ut vid fakulteten. Källorna
bör vara tämligen enkelt tillgängliga eftersom i stort sett samtliga institutioner och enheter uppgett att de
samlar in publiceringsdata och andra uppgifter. Och skulle sådana data saknas bör de förstås samlas in. De
utgör en investering i fakultetens framtida självinsikt.
Det finns inslag i tredje uppgiften, lika väl som i forskningen, som är svårfångade och framförallt svåra att
mäta. Föredrag, rådgivning, utställningar, engagemang i organisationer och företag, politisk påverkan, expertmedverkan
i vård, juridik, regional planering – det finns många roller som samhällsvetenskapliga forskare
kan spela i samhället vid sina av de ordinarie som lärare och forskare. Vi vill varna för att dessa insatser
trivialiseras genom att in i minsta detalj kvantifieras. Det kan inte vara meningsfullt. Somliga forskare
har särskild begåvning för sådana uppgifter och arbetar på områden där de kan komma till sin rätt som
rådgivare och popularisatorer. Andra gör det inte. Det måste vara möjligt att vara excellent forskare utan att
avkrävas medverkan i GP eller i landstingets rådgivargrupp. Däremot har vi svårt att tänka oss att flitigt
arbete med tredje uppgiften skall kunna kompensera för svaga prestationer i forskningen, men detta är alltså
i praktiken ingen stor risk. Vad vi vill säga är att detta handlar om en vård av mångfald och kvalitet på
samma gång, en vård som fakulteten måste ta på sitt ansvar.
Legitimitet och flexibilitet
Vi rekommenderar således fakulteten att arbeta i riktning mot ett system som består både av handfasta
forskningsindikatorer och av organisatoriska feed back-processer som betyder att forskningens kvalitet
värderas löpande på fakultetens olika nivåer. Man bör dessutom utveckla system som är så stabila och legitima
att de kan accepteras vid fakulteten, men samtidigt är så flexibla att de kan klara en tid präglad av
stora förändringar. Man bör också tillse att det med regelbundna mellanrum (till exempel vartannat år)
värderas om systemen är ändamålsenliga. Särskilt bör man vara vaksam på oavsiktliga bieffekter. Slutligen
skall man sörja för att de indikatorer och system som etableras kan variera allt efter den organisatoriska
nivå de skall användas på.
Det kräver vilja och engagemang att genomföra en sådan process. Men alla erfarenheter både från Sverige
och andra länder visar att det är nödvändigt.
37

REFERENSER
Material tillhandahållet av Samhällsvetenskapliga fakulteten
Rapporter
Efter C – en uppföljningsundersökning av studenter som avlagt 60 poäng i huvudämne vid samhällsvetenskapliga
fakulteten i Göteborg 1997 – 2001. Joseph Schaller, Göteborgs universitet, samhällsvetenskapliga fakulteten,
2004
Fakultetsaudit: Intern bedömning av kvalitetsarbetet vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet (april
2006).
[Humanekologi] HSV Självvärdering (2006).
Kvalitetsarbete & kvalitetsutveckling vid samhällsvetenskapliga fakulteten 2001 – 2004.
Översyn av lärares arbetsvillkor, Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden 2006-06-26.
Sammanställningar
Organisationsförändringar vid samhällsvetenskapliga fakulteten 1999-2005.
Avhandlingar vid samhällsvetenskapliga fakulteten (SFN) 1999-2006.
Utbildningar vid fakulteten 2005.
Statistik
Information om fakultetens institutioner 2005 (antal HST och HPR, antalet professorer och docenter, antal aktiva
doktorander).
Inkomster av bidrag och uppdrag per institution 2001-2005.
Externa bidrag respektive fakultetsanslag till samhällsvetenskapliga fakulteten 2005.
Nyckeltal SFN (utfall HST och HPR, andel program, antal antagna, aktiva och disputerade doktorander, antal heltidsanställda
[uppdelat på personalkategori], omslutning) 1999-2005.
Sammanställning doktorandaktivitet per ämne 2005 (med aktivitetsgrad).
Sammanställning doktorandexamination per ämne 2005 (med antagningsår).
Styrdokument, avtal
Anställningsförhållanden för lärare, PM 2001-02-20, Dnr F1 343/99
Arbetstidsavtalet, ALFA-GU, bilaga 4, ”Reviderat arbetstidsavtal” 030414
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämndens kvalitetssystem, 2001-06-11.
Strategisk plan 2007–2010, Göteborgs universitet, 2006.
Strategisk plan för samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden 2003–2005.
Svar på Uppdrag att utarbeta forskningsstrategier: Remissvar, Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden 2003-10-16.
Utvärderingar genomförda av Högskoleverket
Utvärdering av ämnena arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap, bok- och bibliotekshistoria, informations-
och medievetenskap, kulturvård och museologi vid svenska universitet och högskolor (2004).
Utvärdering av medie- och kommunikationsvetenskapliga utbildningar vid svenska universitet och högskolor (2001).
Utvärdering av personal- och arbetslivsprogrammen vid svenska universitet och högskolor (2004).
Utvärdering av grundutbildning i psykologi på fristående kurser och psykologprogram samt forskarutbildning i psykologi
vid svenska universitet och högskolor (2004).
Utvärdering av utbildningar i social- och kulturantropologi vid svenska universitet och högskolor (2004).
Socialt arbete: En nationell genomlysning av ämnet (2003).
Utvärdering av grundutbildning och forskarutbildning i sociologi, kriminologi och rättssociologi samt grundutbildning
i socialpsykologi vid svenska universitet och högskolor (2004).
Utvärdering av utbildning i statsvetenskap, freds- och utvecklingsstudier och områdesstudier vid svenska universitet
och högskolor (2006).
Övriga referenser
Björklund, Stefan, Forskningsanknytning genom disputation, Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala
112 (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1991).
Bleiklie, Ivar, ”Political dimensions of evaluation and managerialism: University organization and changing knowledge
regimes”, in Managerialism and Evaluation in Higher Education: Collected papers of the First
Regional Research Seminar for Europe and North America, UNESCO Forum Occasional Paper Series
Paper no. 7 (Paris: UNESCO, 2006).
38

Cavallin, Mats & Sverker Lindblad, Världsmästerskap i vetenskap?: En granskning av internationella rankinglistor
och deras sätt att hantera kvaliteter hos universitet, Göteborgs universitet 2006,
http://www.externarelationer.adm.gu.se/digitalAssets/709619_Varldsmasterskap_vetenskap.pdf.
Elvebakk, Beate & Vidar Enebakk, ”Kunnskapslöst kunnskapslöft: Om forsökene på å telle sig til kvalitet”, Samtiden
2005:4.
GU-journalen: Nyheter från Göteborgs universitet (2006).
Gulbrandsen, Magnus & Jens-Christian Smeby (red.), Forskning ved universitetene: Rammebetingelser, relevans og
resultater (Oslo: Cappelen, 2005).
Gulbrandsen, Magnus, ”Er det grunn til å bekymre seg over universitetsforskningen i Norge?”, i Gulbrandsen &
Smeby (2005).
GU-spegeln: Forsknings- och utbildningsmagasin från Göteborgs universitet (2006).
Hydén, Göran, E. Immergut & Arild Underdal, Swedish Research in Political Science: An Evaluation (Stockholm, The
Swedish Research Council, 2002).
Kristensen, Bente, Pekka Niemi & Rune Åberg, Samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg: En utvärdering (2000).
Kyvik, Svein (2005a), ”Popular science publishing and contributions to public discourse among university faculty”,
Science communication 26(2005).
Kyvik, Svein (2005b), ”Publisering for allmennheten”, i Gulbrandsen & Smeby (2005).
Marton, Susan, ”Humaniora och samhällsvetenskap – ’business as usual’?”, i ”I den absoluta frontlinjen”: En bok om
forskningsstiftelserna, konkurrenskraften och politikens möjligheter, red. Sverker Sörlin (Stockholm
& Nora: SISTER & Nya Doxa, 2005)
Resursutredningen, Kommittédirektiv U 2006:29, Regeringskansliet, 12 april 2006.
Samhällsvetenskapliga fakultetens studentundersökning: Om bakgrund, studier, livsstilar och opinioner bland studenterna
vid samhällsvetenskapliga fakulteten 2000-2003. Rudolf Antoni, SOM-institutet (Göteborg:
Samhällsvetenskapliga fakulteten, 2004).
Sivertsen, Gunnar, Bibliografiske datakilder til dokumentasjon av vitenskapelige publikasjoner: En utredning for
Utdannings- og forskningsdepartementet,
NIFU Skriftserie 22 (Oslo, 2003).
Strathern, Marilyn, Audit Cultures: Anthropological studies in accountability, ethics and the academy (London:
Routledge, 2000).
Sörlin, Sverker (red.),”I den absoluta frontlinjen”: En bok om forskningsstiftelserna, konkurrenskraften och politikens
möjligheter (Stockholm & Nora: SISTER & Nya Doxa, 2005).
Utbildning på vetenskaplig grund – röster från fältet, Rapport 2006:46 R (Stockholm: Högskoleverket, 2006).
Vekt på forskning – nytt system for dokumentasjon av vitenskaelige publikasjoner: Innstilling fra faglig og teknisk
utvalg, Universitets- og höyskolerådet 12 november 2004 (Oslo).
VR 2003 Sveriges vetenskapliga publicering – en analys av NI, Vetenskapsrådet.
VR 2005 Tvärvetenskap – en analys, Vetenskapsrådet Rapport 2005:10.
VR 2006 Hur mycket citeras svenska publikationer?: Bibliometrisk översikt över Sveriges vetenskapliga publicering
mellan 1982 och 2004, Vetenskapsrådet Rapport 2006:13.
39

BILAGA A
Göteborgs universitet samhällsvetenskapliga fakulteten
Enkät
Maj 2006
Som ett led i en pågående strategisk utvärdering av forskningen vid Göteborgs universitets samhällsvetenskapliga
fakultet genomförs denna enkät. Syftet är att få fram en bild av hur fakultetens institutioner och enheter arbetar med
kvalitetsfrågor i forskningen. Vi är intresserade av både kvalitetsarbetet och den uppfattade kvaliteten. Vi är medvetna
om att kvalitet är ett komplicerat begrepp och att olika sätt att mäta och avgöra kvalitet i forskning är omstridda. Det är
just därför vi är intresserade av varje institutions och varje enhets uppfattning. Om det finns mer betydande interna
skillnader i synsätt är vi tacksamma om dessa redovisas på lämpligt sätt.
Enkätsvaren utgör ett av flera underlag som vi insamlar inom ramen för utvärderingen. Denna beskrivs i bifogade
uppdrags-PM. Vi har exempelvis redan tillgång till de flesta nyckeltal varför vi i denna enkät betonar metod- och
attitydfrågor.
Om annat ej anges avser frågorna alltid forskning vid institutionen/enheten. I ”forskning” ingår även den forskning
som bedrivs av forskarstuderande. Tidsramen för frågorna är perioden 2000-2006.
Vi vill betona att vi kommer att träffa företrädare för samtliga institutioner/enheter för samtal. Ni har där möjlighet att
fördjupa era reflexioner. Försök därför att besvara frågorna i denna enkät kort och koncist.
Peter Gundelach
Sverker Sörlin
40

FRÅGOR
1) Har er institution/enhet utvärderats sedan 2000?
Om svaret på fråga 1 är ja: var det fråga om en självvärdering eller en extern utvärdering? Ange de huvudsakliga kriterier
på kvalitet som utvärderingen utgick från. Vem hade fastställt kriterierna? Vem/vilka genomförde utvärderingen?
Om institutionen/enheten idag skulle genomföra en självvärdering av forskningens kvalitet, hur skulle ni då vilja utforma
denna? Ange kortfattat: metod, kvalitetskriterier samt eventuella indikatorer.
2) Gör institutionen/enheten regelbundet en redovisning av forskningens resultat/prestationer?
Om svaret på fråga 2 är ja, vilka dimensioner används vid redovisningen? Görs exempelvis försök att differentiera
publikationer med avseende på deras karaktär (kollegialt granskade internationella tidskrifter, monografier på svenska,
populära artiklar etc)? Görs försök att värdera forskningens betydelse för den s.k. tredje uppgiften (samverkan med det
omgivande samhället)? Görs försök att med hjälp av indikatorer, bibliometriska eller andra, uppnå jämförbarhet över
tid? Vem avgör vilka dimensioner (och i förekommande fall indikatorer) som används?
Om institutionen/enheten idag skulle genomföra den bästa redovisningen av forskningens resultat/prestationer som ni
kan tänka er, hur skulle den redovisningen se ut? Vilka dimensioner skulle ni välja? Skulle ni använda er av indikatorer
och i så fall vilka?
2a) Har institutionen ett forskningsprogram? Hur ofta revideras det (ange de två senaste tillfällena)? Görs forskning
inom de områden som nämns i forskningsprogrammet? Finns områden som inte är med i forskningsprogrammet, men
där ni ändå bedriver forskning? Varför tas dessa inte med?
3) Hur återspeglas forskningens inriktning och kvalitet i grundutbildningen? Styr grundutbildningsprogrammet valet
av forskningsinriktning? Eller är det tvärtom? Ange större och viktigare förändringar i grundutbildningsprogrammet
sedan år 2000 som bygger på institutionens/enhetens forskning.
4) Vilken definition av forskningsanknytning tillämpas vid institutionen/avdelningen? Hur används detta begrepp i
kvalitetsarbetet?
5) Främjas och belönas internationella/internationellt betydelsefulla insatser? Hur? Ge konkreta exempel. (Frågan
avser såväl publicering som samarbete.)
6) Har institutionen/enheten utvecklat interna kvalitetskriterier? Är dessa kvantitativa och/eller kvalitativa? Vilka är
erfarenheterna? Har initiativ till sådant arbete kommit från fakultetetsnivån eller från den egna institutionen/enheten?
7) Finns systematiska skillnader i forskningskvalitet med avseende på forskningens finansiering (stiftelsemedel, fakultetsmedel,
rådsmedel, uppdragsforskning, regionala forskningsmedel etc)? Ange i så fall hur skillnaderna ser ut. Ange
också hur kunskapen om skillnaderna vunnits.
7a) Kan man försvara att det tillämpas olika kvalitetskriterier exempelvis med hänsyn till finansiärers önskemål?
8) Främjas forskningskvaliteten av att forskningen skiljs från grundutbildningen, exempelvis i särskilda centra?
9a) Anser ni att prestationsrelaterad fördelning av forskningsmedel gynnar forskningens kvantitet och/eller forskningens
kvalitet (eller ingetdera)?
9b) Om det gick att identifiera genomskinliga och jämförbara indikatorer för kvalitet i forskning, skulle det då vara
önskvärt att större andelar av fakultetens basanslag fördelades på denna grund?
10) Forskningskvalitet värderas vid anställningar. Vid vilka tillfällen senare under karriären värderas forskarnas forskningskvalitet
internt?
11) Är den enskilde forskarens forskningskvalitet avgörande för hans/hennes löneutveckling? Hur går i så fall kvalitetsvärderingen
till?
12) Finns det en motsättning mellan att sträva efter excellens och att prioritera en regional roll och den tredje uppgiften?
13) Vari består enligt er uppfattning institutionens största utmaning i fråga om forskningskvalitet? Vilka åtgärder kan
vidtas för att förbättra forskningens kvalitet?
Finns det viktiga frågor som inte ställts? Ställ dem då själva och besvara dem. Vi lovar att följa upp dem i våra
samtal med er.
41

BILAGA B
Enkät till institutionerna, maj 2006:
Sammanfattning av inlämnade svar
1) Har er institution/enhet utvärderats sedan 2000?
De flesta anger att de har blivit utvärderade under perioden, vanligen av Högskoleverket (för några pågår denna utvärdering),
och det innefattar då både självvärdering och extern utvärdering. CEFOS och statsvetenskap har dessutom
blivit utvärderade av Vetenskapsrådet, socialt arbete av FAS och förvaltningshögskolan av European Association for
Public Administration Accreditation samt på uppdrag av Göteborgsregionen. Endast psykologi och avdelningarna
inom institutionen för globala studier anger att de inte har blivit utvärderade.
Förvaltningshögskolan: Ja, vi har utvärderats av European Association for Public Administration Accreditation
2002 och vårt förvaltningsprogram har blivit ackrediterat. Vår forskningsverksamhet har blivit utvärderad inför nytt
samarbetsavtal med kommuner i Göteborgsregionen under våren 2006. Utvärderare var Harald Baldersheim och Sten
Jönsson. Just nu färdigställer vi självärderingsrapport med anledning av HSV:s utvärdering. Det finns således väldigt
mycket gjort.
JMG: Ja.
Psykologi: Inte med avseende på forskning
Institutionen för globala studier: Nej, Centrum för studiet av mänskliga rättigheter bildades den 1 juli 2003, och
Centrum för globala genusstudier 1 januari 2004. Nej, Avdelningen före regionala studier bildades först den 1 juli
2005 (inkluderar Centrum för Afrikastudier, Centrum för Asienstudier, Centrum för Mellanösternstudier och snart
även Iberoamerikanska institutet som alla är del av institutionen för globala studier).
Freds- och utvecklingsforskning: Ja, institutionen har utvärderats av Högskolverket 2005/6 (inklusive den självutvärdering
som ingår i den ”metodologin”).
Sociologi: Ja
STS: En extern utvärdering organiserad av Högskoleverket som gäller avdelningens forskarutbildning pågår. En
dokumentation av den självvärdering som ingår färdigställes för närvarande; övriga delar skall slutföras hösten -06.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja, av HSV 2004. HSV:s utvärdering innehåller både självvärdering och
extern panel. Kriterierna enl HSV. Expertgruppen inkluderade en svensk, en dansk och en norsk professor.
Museion: Ja av HSV vad det gäller vår 2-åriga mastersutbildning inom Museistudier.
Om svaret på fråga 1 är ja: var det fråga om en självvärdering eller en extern utvärdering? Ange de huvudsakliga
kriterier på kvalitet som utvärderingen utgick från. Vem hade fastställt kriterierna? Vem/vilka genomförde
utvärderingen?
JMG: Journalistutbildningen utvärderades av Högskoleverket 2000. Följande kriterier utvärderades: journalistutbildningens
plats i högskolan, samverkan med andra delar av högskolan, anpassning till yrkeslivet, utbildningsprogrammens
längd, forskningsanknytningen, lärarkåren, rekrytering av studerande, internationaliseringen, bildjournalistikens
roll samt fortbildning och vidareutbildning. Kriterierna hade fastställts av Högskoleverket.
Freds- och utvecklingsforskning: HSV:s utvärderingar är mer inriktade på förutsättningar för arbetet snarare än en
bedömning av kvalitet i sig. HSV:s utvärderingar innefattar ej heller forskningen, men dock behandlar den till viss del
graden och arten av forskningsanknytning i grundutbildningen. Ett kriterium var t.ex. antal disputerade och docenter i
lärarkåren. Det fanns också inslag av kvalitetsbedömningar av litteraturen, men det stod ej helt klart vilka kriterier som
användes.
Socialantropologi: HSV 2003 – extern utvärdering samt självvärdering.
Sociologi: Både självvärdering och extern utvärdering, organiserad av Högskoleverket
42

Om institutionen/enheten idag skulle genomföra en självvärdering av forskningens kvalitet, hur skulle ni då
vilja utforma denna? Ange kortfattat: metod, kvalitetskriterier samt eventuella indikatorer.
JMG: Kvantitativa kriterier: Forskningsanslagens storlek, volym publicerade avhandlingar, rapporter, böcker mm.
Kvalitativa kriterier: forskningens genomslag i den offentliga debatten och det offentliga samtalet om massmedier,
journalistik och den journalistiska professionen.
Psykologi: Retrospektivt i två intervall, de senaste 5, respektive 10 åren. Erhållna forskningsanslag, uppdelade på
olika typer och anslagsgivare i förhållande till forskarpotentialen; doktorere, docenter, professorer. Typer av, och antal,
publikationer, citeringsanalyser. Inernationella publikationer med peer review förfarande generellt viktigast. Forskare
inbjudna till konferenser; utmärkelser.
SGS: ”Produktionen” eller ”outputen” får inte vara de enda måtten på god forskningsmiljön. Utvärderingen riskerar
annars att de som redan har publicerat mycket anses vara de goda miljöerna. Nya miljöer missgynnas. Att bygga
upp en ny verksamhet tar tid och för dem som är utan extern forskningsfinansiering blir det inte utrymme för mycket
forskning. Det handlar om att sammanställa forskningsresultaten där hänsyn tas till hur många forskningsresurser som
finns (procent tjänsteandelar) och relatera dessa till hur mycket ”output” som görs. Det är viktigt att utvärdera hur
forskningen presenteras (vilka tidskrifter, förlag etc). Det är också viktigt att kartlägga i vilka forskarnätverk och miljöer
som forskarna (både individuellt och som enhet) arbetar.
Antalet forskningsanslag bör beaktas likväl som enhetens förmåga att attrahera nya doktorander och forskare (t.ex
gästforskare eller samarbetspartners). Även förmåga att skapa ”gästforskningsmöjligheter” för enhetens forskare och
lärare att vistas (kortare eller längre perioder) vid andra relevanta utländska universitet.
Det är viktigt att även utvärdera hur utbildningen (grund- och forskarutbildning) genomsyras av pågående forskning.
I vilken mån anser studenter och doktorander att enhetens forskare tar in “sin” forskning i undervisningen? Och
hur Cenrum för globala genusstudier som ännu inte har utveckla någon undervisning i egen regi ändå bidrar genom
föreläsningar och handledning till andra enheter.
Det är också betydelsefullt att utvärdera på vilket sätt ledningen skapar stimulerande förutsättningar för att anställda
skall söka medel och vilja forska.
Freds- och utvecklingsforskning: En självvärdering skulle fokusera på 1) publikationer; 2) kvalitet på själva
forskningen; 3) Förmåga att samarbeta med/hävda sig gentemot övrig forskning inom fältet; internationalisering.
Innehållet i 1) är trivialt. Vad gäller innehållet i 2) skulle kvalitet kunna förstås - I ett problemorienterat, tvärvetenskapligt
ämne - som att omfatta (men inte nödvändigtvis vara begränsad till) följande kriterier:
• Kunskap om den existerande akademiska litteraturen inom det fält forskning bedrivs;
• Förmågan att identifiera och avgränsa ett forskningsproblem som är forskningsbart, men inte trivialt,
samtidigt som det är relevant för fältet;
• Förmågan att integrera empiriska och teoretiska perspektiv;
• Förmågan att kritiskt förhålla sig till tidigare forskning och sträva efter originalitet och förflyttandet
av ’forskningsfronten’;
• Förmågan att tydligt presentera och väl argumentera för de resultat forskningen påvisar.
• Förmåga att attrahera
De ovan kanske inte är indikatorer i traditionell mening, men det ligger i sakens natur att kvalitativ, explorativ
forskning inte kan ha (bara) statiska och kvantitativa indikatorer.
1) Skulle t.ex. kunna omfatta förmågan att attrahera externa forskningsmedel samt grad och typ av nationella
och internationella samverkansformer. När det gäller externa forskningsmedel bör man dock observera
att framgångskvoten vid rådsfinansiering är mycket låg, ofta under tio procent (samhällsvetenskap), medan
antalet projekt med jämförbar hög kvalitet erfarenhetsmässigt kan vara den tredubbla.
2) Internationalisering nämns i universitetets internationaliseringspolicy som en viktig kvalitetsdimension.
Även om ämnena på denna institution är högst internationella till sitt innehåll kan ju verksamheten vara
mer eller mindre internationell.
Forskarledningen vid institutionen deltar aktivt i olika internationella nätverk och gästföreläser ofta vid andra
universitet. Institutionen ingår i det europeiska nätverket GARNET (www.garnet-eu.org), vilket är ett sk network
of excellence (Globalization, Regionalization and Regulation: the role of EU). Ämnesföreträdaren är bl.a. ordförande
i en forskarskola inom GARNET, och andra institutionsmedlemmar ingår i olika forskningsprogram, mobilitetsprogrammet
etc. Vidare sker ett långsiktigt arbete inom arbetsgrupper inom ISA, BISA, EADI (International
Studies Association, British Studies Association, European Association for Development and Training Institutes).
Det kan nämnas att institutionen i högskoleverkets utvärdering beskrivs som en av landets mest internationaliserade.
43

Socialantropologi: Följande är exempel på ganska självklara mått av mer kvantitativ karaktär:
• Peer bedömd publicering, citeringsfrekvens
• Publicering av avhandlingar på internationella förlag
• Externa medel, i relation till potentiella sökande vid institutionen
• Meritering av de forskningsverksamma (docent, prof)
• Deltagande i forskarnätverk, internationellt samarbete
• Deltagande i offentlig debatt
Efterfrågan ger också en indikation på forskningens kvalitet och relevans utanför institutionen och ämnet:
t.ex. nyttjande av forskares kompetens, för läromedel, som sakkunniga, i forskningsrådens referensgrupper, betygsnämnder
och opponentskap, som gästforskare vid andra och utländska institutioner, internationella uppdrag, keynote
speakers, m m.
Vad gäller den forskning som bedrivs inom Forskarutbildningen ställs vid antagningen dels krav på kvalitetet i
skrifter, dels krav på relevans och genomförbarhet: Vägledande kriterier för bedömning av uppsatser och andra meriterande
verk är f n
Förmåga att formulera problemställning och teoretisk ansats;
Förmåga att hålla sig kritisk till materialet;
Förmåga att strukturera materialet med hjälp av antropologisk begreppsapparat och analysmetod;
Förmåga att på ett originellt och vetenskapligt sätt genomföra analysen (varvid det betonas att originaliteten ska
ligga i analysen, ej i materialet).
Socialt arbete: Ja. Institutionen har varit utvärderad som helhet i en ämnesutvärdering av HSV och FAS år 2002.
Utvärderingen var brett upplagd och belyste forskningsämnet socialt arbete ur en rad synvinklar. Några entydiga kvalitetskriterier
är svåra att hitta i utvärderingen. Dels sammanhänger det med den breda ansatsen dels med att i ett ämne i
uppbyggnadsskede blir det måhända lätt fokus på kvantitativ uppbyggnad. Kvalitet diskuterades i relation till internationell
orientering, praktisk relevans och akademisering men också med avseende på ämnesfokus och avgränsning.
En modell för självvärdering skulle kunna ta sikte på följande faktorer:
A. Publicering och art av publicering. Referee-bedömda artiklar och böcker/bokavsnitt i kvalitetsgranskad
utgivning.
B. Framgång hos externa forskningsfinansiärer såsom t.ex. SiS, VR, FAS, EU, RBJ, Formas.
C. Önskvärt vore en samlad extern granskning av avhandlingar
D. Övrigforskningsfinansiering: kommuner, landsting, Socialstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen m.fl.
vilka i regel ej har en bedömningsgrund med expertbedömningar av ansökningar. Dessa ”övriga” finansiärer
och därtill följande publicering är sällan meriterande i det vetenskapliga samhället men kan vara
en indikator på uppgifter inom den s.k. tredje uppgiften och institutionens förmåga att nå ut.
E. Intern seminariegranskning av publikationer
Sociologi: Vet ej
STS: Då vårt ämne och vetenskapsområde är litet i det svenska akademiska systemet, blir den internationella jämförelsen
här alltid viktig. Kvalitetskriterier och indikationer skulle därför orienteras mot den grad av relevans samt de
spetskvaliteter som vår forskning uppfattas ha i olika internationella sammanhang (indikationer t.ex. tidskriftspublicering,
konferensbidrag, samverkansprojekt, medverkan i internationella nätverk; återföring via anlitandet av internationella
opponenter eller seminariemedverkande). En andra väsentlig dimension skulle handla om hur en kvalitetsvärdering
kan/bör avspegla att en mycket stor del av ämnets verksamhet är externfinansierad, till en del från rådsanslag men
än mer genom stiftelser och uppdragsforskning som ofta innebär nära kontakter med praktiker. Även om nu peer review
systemet kommit att anammats alltmer som förhärskande metod av huvudmännen för åtminstone de två förstnämnda,
skulle vår egen självvärdering anta utmaningen att försöka utveckla en kvalitetsmätning vilken bejakar snarare än
bortser från förekomsten av parallella bedömningskriterier som bara till vissa delar är jämförbara. Nuvarande ordning
marginaliserar potentialen i interaktionen mellan akademikern och ”den reflekterande praktikern”, med påföljd att
överföring och återföring av icke renodlat akademiska kunskaper ofta förflackas till en formaliserad, pliktskyldig men
likväl resurskrävande avstämning gentemot projektmål.
Statsvetenskap: Statsvetenskapliga institutionens forskning utvärderades 2002 som en del av Vetenskapsrådets utvärdering
av statsvetenskaplig forskning i Sverige. Utvärderingen genomfördes av en grupp bestående av Göran Hydén,
Ellen M. Immergut och Arild Underdal och publicerades som ”Swedish Research in Political Science. An Evaluation”,
Vetenskapsrådets Rapportserie 2002:1.
Utvärderarna använde tre indikatorer på vetenskaplig kvalitet: 1.) How convincing is the research of design,
methodology, data collection, analysis and interpretation? 2.) Does it make a contribution to the accumulation of
knowledge, in particular theory-building, in political science, and, if so, how significant is that contribution? 3.) Is the
44

esearch contribution effectively disseminated through placement in international peer-reviewed journals and academic
presses, and effectively communicated both stylistically and geographically? (Rapport 2002:1, s 20).
Vetenskapsrådets utvärderare bedömde Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg som den mest framstående
statsvetenskapliga forskningsmiljön i landet. Utvärderingsgruppen sammanfattade sin bedömning av institutionen
enligt följande: ”The department has transcended its traditional focus on electoral studies, integrating other subfields of
political science, and stands out as a department with a large number of cooperative projects, spanning various subdisciplines
and even extending outside of the department. With this branching out, the department has achieved a synthesis
between its widely-acknowledged methodological expertise and creative approaches to cutting-edge problems in
political science. (s 59).
Därutöver pågår ett kontinuerligt internt kvalitetssäkringsarbete av institutionens forskning genom det bifogade
kvalitetssäkringsprogrammet ”System för kvalitetsuppföljning och verksamhetsutveckling” (antaget av institutionsstyrelsen
2004-11-10). En viktig del av detta kvalitetssäkringsarbete är att all vetenskaplig publicering av institutionens
medarbetare i förväg skall granskas kollegialt (genom peer review, externa eller interna seminarier etc). Kvalitetssäkringsprogrammet
innehåller också rutiner för granskning av forskarutbildningens olika moment, allt från kurser och
seminarier till avhandlingsarbetet hela vägen till disputation. I övrigt följer vi de kvalitetskriterier som Vetenskapsrådet
använde i sin utvärdering.
Institutionens forskar- och grundutbildning har 2006 utvärderats av Högskoleverket (Utvärdering av utbildning i
statsvetenskap, freds- och utvecklingsstudier och områdesstudier vid svenska universitet och högskolor. Rapport 2006:
17 R). Även denna utvärdering utföll mycket positivt för institutionens del.
Biblioteks- och informationsvetenskap: För en intern utvärdering skulle vi se på olika typer av publikationer, andel
i internationella tidskrifter, svenska tidskrifter, konferensbidrag och böcker enligt en befintlig intern klassificering
där olika grad av impact beaktas, men där man också tar hänsyn till ämnets karaktär och den impact som finns för
områdets tidskrifter. (Vi har egen forskning inom bibliometri ).
Vidare skulle en kvalitativ bedömning av forskargruppers arbetsformer, resultat och upplevt arbetsklimat mm
ingå.
CEFOS: Ja. På uppdrag av Vetenskapsrådet genomförde en internationell expertgrupp en utvärdering av forskningsprogrammet
om offentlig sektor, Förändring och nyorientering inom den offentliga sektorn – utvärdering av ett
forskningsprogram, Vetenskapsrådets rapportserie 2003:3. Gruppen bestod av professorerna Guje Sevón ordförande,
Erik Allardt, Johan P Olsen och Bo Stråth samt departementsrådet, docent Björn Beckman. Denna utvärdering grundades
bl.a. på självvärderingar från berörda enheter och program. Se Centrum för forskning om offentlig sektor – CEFOS.
En självvärdering, 2001-09-14.
Tre syften angavs för expertgruppens utvärderingen, en granskning och bedömning av:
a) den vetenskapliga produktionens omfång och kvalitet,
b) verksamhetens samhällsrelevans samt
c) verksamhetens forskningspolitiska relevans.
I det första avseendet betonades kriterierna: etablerad inomvetenskaplig standard och praxis i det svenska vetenskapssamhället;
teoretisk, metodologisk och eller empiriskt nyskapande samt relaterar till och förmår hävda sig i den
internationella debatten.
Vid bedömningen lades stor vikt vid internationell publicering, främst i peer-review granskade tidskrifter och
förmågan att finna extern finansiering särskilt från vetenskapliga råd.
Centrum för forskning om offentlig sektor, CEFOS vid Göteborgs universitet hade under uppbyggnadsskedet lagt
stor vikt vid att stimulera till och initiera nya projekt och engagera forskare kring forskning om den offentliga sektorn.
Inslaget av doktorandprojekt hade under den första perioden varit förhållandevis stort och många olika projekt hade
vuxit fram. Vid tiden för utvärderingen hade inslaget av seniora forskare ökat, förmågan att dra till sig externfinansiering
markant förbättrats och mångvetenskapliga forskningsområden vuxit fram. Publiceringen skedde dock fortfarande
i stor utsträckning genom utgivning av egna rapporter och böcker.
Utvärderingen blev föremål för ingående diskussioner i CEFOS styrelse och inom forskargruppen vid CEFOS.
Fyra mål för det fortsatta arbetet växte fram:
a) förstärkning av gruppen seniora forskare,
b) övergång till internationell publicering och publicering i förlagsgranskade böcker,
c) stimulerandet av mångvetenskapliga forskningsområden där disciplinär kompetens möts samt
d) fortsatt förmåga att få externa forskningsmedel.
För CEFOS arbete med kvalitetsfrågor är dessa fyra huvudmål fortsatt relevanta och en kommande självvärdering
bör utgå från vilka framsteg som gjorts inom dessa områden. Kriterierna kommer naturligt nog att skilja sig åt mellan
de olika områdena. I besvarandet av enkäten kommer arbetet med denna inriktning att redovisas och diskuteras.
Inledningsvis skall arbetet med att förstärka den seniora forskargruppen vid CEFOS redovisas. Den systematiska
kompetensuppbyggnaden av forskningen med inriktning mot offentlig sektor under det första skedet har inneburit att
en grupp forskare tagit steget från doktorander till disputerade forskare och som idag är etablerade inom sina områden
45

med egna forskningsmedel. Det gäller fil dr Per Binde, antropologisk perspektiv på spelande, pol dr Nina Granqvist,
välfärdsstaten och sjukförsäkringssystemet, fil dr Urban Strandberg, kommunal självstyrelse, komparativ politisk
ekonomi och kärnavfallsforskning samt fil dr Stefan Szücs, arbetsorganisation och arbetsmiljö samt kommunalt ledarskap.
Under hela CEFOS verksamhet har seniora forskare vid ämnesinstitutionerna med anknytning till CEFOS forskning
varit betydelsefulla för forskningens utveckling. Som exempel skall nämnas professorerna Biel och Järling, psykologi,
professor Lars Söderström, nationalekonomi, professor Margareta Bäck-Wiklund, socialt arbete samt professorerna
Lars Strömberg, CEFOS föreståndare t.o.m 1999 och Mikael Gilljam statsvetenskap. Under senare år skall särskilt
framhållas forskare från idéhistoria och vetenskapsteori som varit verksamma vid CEFOS och i hög grad berikat
forskningsmiljön. Det gäller främst professor Mats Andrén och professor Henrik Björck. Andrén har vidgat och fördjupat
den huvudsakligen statsvetenskapliga forskningen vid CEFOS om den lokala och regionala nivån i samhällsorganisationen
genom studier av lokalt medborgarskap. Björcks studier av Folkhemmets tekniker har tillfört nya perspektiv
på studiet av den offentliga sektorn. Som ett resultat av denna samverkan har fil dr Katarina Leppänen förlagt sitt
av Vetenskapsrådet finansierade post dok projekt Från suffragett till medborgare till CEFOS.
Docent Erik Amnå tidigare Örebro universitet som under många år bedrivit forskning inom området kommunal
självstyrelse och demokrati flyttade 2004 över sin forskning om ungdomar och demokrati till CEFOS och tillsammans
med professor Ingrid Munck har han ansvarat för programmet Young Citizens. Amnå har också lagt grunden för fortsatt
forskning om civilsamhället genom aktiv medverkan i programarbetet inom Riksbankens Jubileumsfond.
Professor Åsa Boholm inom CEFOS har byggt upp en mycket internationellt framgångsrik forskning inom området
samhällets riskfrågor i samarbete med andra ledande forskare bl.a. genom mångårig samverkan med professor
Ragnar Löfstedt vid King´s College London. I Ritzer, G red. (2004) Handbook of Social Problems A Comparative
Internation Perspective framhåller professor John Tulloch i kapitlet Risk Boholm och ”the CEFOS group” som en av
de ledande inom detta forskningsområde. Professor Boholm beviljades fr.o.m 2004 av CEFOS medel för samordning
av sin forskning och är idag forskningsledare vid CEFOS. Professor Boholm bedriver omfattande forskning vid CE-
FOS men är också verksam som professor vid Förvaltningshögskolan och som ställföreträdande föreståndare vid
GMV, Göteborgs miljövetenskapliga centrum fr.o.m 2006-07-01.
Dessutom kontaktades CEFOS av två andra ledande forskare för anknytning till CEFOS. Professor Bo Rothstein,
som innehar en av Vetenskapsrådets tjänster för framstående forskare, kontaktade CEFOS för att kunna förstärka förutsättningarna
för att kunna ägna sig åt forskning vid sidan av sina åligganden som innehavare av August Röhss professur
i statsvetenskap. Sedan 2004 har Rothstein disponerat ett tjänsterum vid CEFOS och haft assistentstöd för sin
forskning. Innevarande termin är Rothstein gästprofessor vid Harvard men hösten 2006 kommer han att tillsammans
med föreståndaren att initiera ett nytt CEFOS-projekt.
Professor Douglas Hibbs är sedan våren 2005 knuten till CEFOS som affiliated professor. Hibbs har tidigare varit
verksam som professor i Political Science vid MIT och Harvard och som professor i nationalekonomi, senast vid Göteborgs
universitet. Hibbs har haft ett mindre projekt vid CEFOS men är sedan han lämnat sin professur vid Nationalekonomiska
institutionen knuten till CEFOS. Hibbs har sedan lång tid publicerat sig i ledande internationella tidskrifter
och är författare till den näst mest citerade artikel i den prestigefyllda American Political Science Review under
perioden 1945-2005. 18 På förslag av Hibbs har CEFOS startat en serie Working Papers, där han själv bidragit med tre
nummer under första året.
De seniora forskarna med anknytning till CEFOS är inte bara viktiga på grund av den egna forskningen utan de
har också bidragit till forskningsmiljön genom medverkan vid seminarier. I flera fall har deras seminarier tilldragit sig
intresse lång utöver CEFOS egna forskare. Boholm har under det senaste året givit ett specialseminarium med inriktning
på Samhällets riskfrågor.
2) Gör institutionen/enheten regelbundet en redovisning av forskningens resultat/prestationer?
De flesta anger att de redovisar publikationer i årsberättelser och/eller på hemsidor. Museion, och JMG nämner
även att de använder publiceringsdatabasen GUP, Göteborgs universitets publikationer. Socialt arbete anger att deras
redovisning är kopplad till fakultetens budget (hur framgår inte), medan biblioteks- och informationsvetenskap inte
anger hur de redovisar sin forskning.
Förvaltningshögskolan: Vi sammanställer vad vi åstadkommer i vår årliga verksamhetsberättelse och på vår hemsida
redovisas publikationer av skilda slag.
Psykologi: Sedan länge görs årliga redovisningar av publikationer i en ”Annual Report”. Någon ytterligare analys
av publiceringen görs inte.
SGS: Presentation görs enbart på avdelningens hemsida under rubriken “forskning” men hoppas utveckla någon
form av årsrapport (inom SGS) där nedan aspekter berörs. Enskilda centrumbildningar, såsom Centrum för globala
genusstudier, producerar varje år en årsrapport (i papper och på nätet) där forskningen redovisas.
18 The APSR Citation Classics, Table 2. The Twenty Most Frequently Cited APSR Articles, 1945-2005.
46

Freds- och utvecklingsforskning: En sådan redovisning sker i våra årsrapporter.
Socialantropologi: Detta har vi redovisat i vår Årskrift. Denna har av resursmässiga skäl fått läggas ner och en
kortare redovisning av forskningsprojekt och profiler ges istället på institutionens hemsida. I vår Årskrift har redovisats
olika forskares/doktoranders projekt och publikationer, konferensbidrag, undervisning utanför institutionen, internationella
uppdrag, och annan extern verksamhet, forskarseminarier, samt bidrag i institutionens egna skriftserier.
Sociologi: Institutionen redovisar forskarnas verksamhet och publikationer på hemsidan samt i form av publikationsnytt
i INFOBLADET. Dessutom förekommer hela tiden seminarier där färdiga forskare/doktorander granskar
varandras arbeten.
STS: Hemsidan är en kanal för detta om än idag ofullständig och alltför sällan uppdaterad. En rapportserie finns
vars bidrag skall godkännas av en intern redaktionskommitté.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja
Museion: Nej, men vi håller precis på att bygga en hemsida där vi kommer att redovisa resultat, vi har påbörjat inrapportering
till GUP och vi har samlat ihop de publikationer som Museion medverkat i för att exponera dem tydligare.
Om svaret på fråga 2 är ja, vilka dimensioner används vid redovisningen? Görs exempelvis försök att differentiera
publikationer med avseende på deras karaktär (kollegialt granskade internationella tidskrifter, monografier
på svenska, populära artiklar etc)? Görs försök att värdera forskningens betydelse för den s.k. tredje uppgiften
(samverkan med det omgivande samhället)? Görs försök att med hjälp av indikatorer, bibliometriska
eller andra, uppnå jämförbarhet över tid? Vem avgör vilka dimensioner (och i förekommande fall indikatorer)
som används?
JMG: All forskning på JMG ska retroaktivt fr o m 2004 registreras i UB:s Publiceringsdatabas.
JMG:s bokserie samt arbetsrapporter redovisas och uppdateras fortlöpande på institutionens hemsida och i JMG:s
årsbok.
Psykologi: Beträffande tredje uppgiften kan sägas att åtskilliga av våra doktorsavhandlingar rör frågeställningar
som har en relevans för, eller hämtas från praxisfältet. Eftersom våra avhandlingar oftast är av sammanläggningstyp,
med något i internationell tidskrift publicerad artikel, blir detta ett sätt på vilket den tredje uppgiften tas omhand, samtidigt
som den kvalitetsgranskas.
Vår forskning är mycket efterfrågad av externa intressenter som önskar seminarier, föreläsningar, forskningsinformation
och andra former av utbyten. Media hör av sig tämligen ofta. Många forskare skriver artiklar och läroböcker
som delvis också faller inom tredje uppgiften. Vi har arrangerat ett antal välbesökta ”öppna hus” under årens lopp.
Generellt menar vi att vi med råge ägnar oss åt tredje uppgiften, men någon systematisk statistik eller metodik för att
belägga kvantiteten och det kvalitativa genomslaget har vi inte.
SGS: Begränsade ansträngningar görs i denna riktning i Centrum för globala genusstudiers årsrapport.
Freds- och utvecklingsforskning: Vi gör då den konventionella indelningen mellan böcker, tidskriftsartiklar (i tidskrifter
med referee-förfarande) och rapporter. Vi försöker uppmuntra publicering i sådana tidskrifter. Vi har därför
upphört med intern rapportserie (inhouse). Även populärartiklar tas dock med och uppmuntras som ett led i den tredje
uppgiften. Det finns en stor regional kompetens på institutionen, och därmed kapacitet att bidra till medias bedömning
av olika konfliktförlopp.
Sociologi: Nej
STS: Nej.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja. Det förekommer dels genom beslut från FoUnämnden som kräver redovisning
på visst sätt, dels en intern diskussion i samband med att ett nytt dokument som beskriver intern forskningspolicy
är under utveckling.
Om institutionen/enheten idag skulle genomföra den bästa redovisningen av forskningens resultat/prestationer
som ni kan tänka er, hur skulle den redovisningen se ut? Vilka dimensioner skulle ni välja? Skulle ni använda
er av indikatorer och i så fall vilka?
JMG: Redovisningen skulle utgå från JMGs forskningsprofil och den faktiska forskningsproduktionen och struktureras
utifrån en rad problemorienterade dimensioner.
47

Psykologi: Se svaret på frågan om självvärdering, men med hjälp av externa utvärderare. Därutöver ett försök till
analys av forskningens genomslag och användning utanför akademien. Det senare skulle kunna inkludera en studie av
den fortsatta karriären för de doktorer som inte stannar vid universitetet.
SGS: Tanken är att ta fram ett system som tar in både kvantitativa och kvalitativa aspekter. Systemet skall främja
och stimulera forskare. Med andra ord så ska systemet skapa en känsla av att det “lönar sig” att forska men samtidigt
stimulera till kvalitetsgranskning. Indikatorer skall dels användas för sammanställningar av uppnådda forskningsresultat
dels bidra till att utveckla en belönande dimension.
Tänkbara sådana är:
• Belönande poängsystem för hur man publicerar . Fler poäng för “high ranked” tidskrifter (ämnesrelevanta) och
monografier färre för svenska o.s.v En möjlig väg är att koppla detta till lönesättningen. Dvs. har en forskare uppnått
höga poäng (dvs. inom kategorin forskningsinsatser) skall det återspeglas i lönesättningen.
• Katalogisering av forskningsresultaten (årsrapporter)
• Bibliometriska mått (antal publiceringar, citeringar etc)
• Mått på graden av samverkan med det omgivande samhället (hur ofta, var samt vilken typ av uppdrag (som föreläsare,
konsult, expert, etc).
Freds- och utvecklingsforskning: Institutionen skapades som ett forum för analys och diskussion av världsproblem,
explicit handlade det om fredsproblemet, utvecklingsproblemet, och resursproblemet (inklusive miljöfrågan).
Sambandet mellan fred och utveckling är inte bara komplicerat utan ändrar karaktär över tid. Institutionen är således i
sig ett forskningsprogram kring ett rörligt mål. Den bäste forskningen blir därmed att ligga så nära detta mål som möjligt.
Även detta kan förstås göra med högre och lägre kvalitet. Vad gäller kvalitetstänkande så tenderar vi att försöka
balansera mellan ‘Rigour’ och ‘Relevance’. Dvs, det förra har mycket att göra med en traditionell/mainstream uppfattning
av kvalitet. Fokus i denna är i vår uppfattning ‘peer-review’ systemet i dess olika former, såsom t.ex.:
• Publikationer i tidskrifter och på internationella förlag (typ bibliometriska mått);
• Citeringsfrekvens;
• I vad mån produkter används som textböcker i undervisningen;
• Förmåga att attrahera forskningsmedel i öppen konkurrens;
• Framgångsfrekvensen av institutionens anställda att hävda sig i positioner som är öppet utlysta;
• Meriteringsfrekvens av institutionen anställda (doktor; docent; professor, etc); samt,
• Grad av efterfrågan som sakkunniga, gästprofessor, etc.
Dock, av skäl som ovan, så bör dessa kompletteras av ‘Relevance’ kriteria. Dessa är i delar kvantifierbara, i t.ex.:
• I vilken grad man (individer och institution) efterfrågas i officiella/policy sammanhang;
• I vilken grad forskningsresultat används i praktiken;
• Nivå och frekvens av deltagande i den offentliga debatten/diskursen (dvs tredje uppgiften, debattartiklar,
etc);
• I vilken grad institutionen blir ett ‘centrum’ för internationell uppmärksamhet (hur intresserade är
andra forskare, gästprofessorer etc att besöka), etc.
Dock bör man notera att inom ‘Relevance’ så finns det inom vår forskningstradition, mer svårfångade (kvalitativa)
aspekter såsom:
• Hur originell/nydanande är forskningen/forskningsproblemen?
• Hur svår är kontexten man forskar i? (Dvs värdet stiger med tilltagande svårighetsgrad);
• Hur når man ut med forskningen? Etc.
Socialantropologi: I form av en utvidgad Årskrift som ger en fylligare presentation av forskningsverksamheten,
både produktion och efterfrågan, och tydligare differentierar mellan olika kategorier av publikationer , former av
externa uppdrag (förtroendeuppdrag, redaktionella uppdrag, konsultuppdrag o.s.v)och former av samverkan med det
omgivande samhället (föreläsningar, massmedier o.s.v).
Socialt arbete: Den regelbundna redovisning som görs är kopplad till fakultetens budget som är kopplad till prestationer.
Den kvalitetsgranskning som bedrivs och som finns systematiserad och känd är hanteringen av hur doktorsavhandlingar
processas. Den är organiserad för att garantera genomskinlighet och progression, en trygghet för den enskilde
doktoranden, handledare och för kollektivet som helhet.
Redan under första terminen har doktoranden ett idé seminarium när doktoranden presenteras sin forskningsidé,
därefter något varierade i tid presenteras ett planseminarie-. Vid det tillfället skall en kortfattad text som i mångt och
mycket liknar en forskningsansökan behandlas på ett seminarium med opponent. Därefter när material mm finns och
48

esultaten börjar kunna skönjas så presenteras detta vid ett mellanseminarium med opponent. Doktoranden kan ha flera
mellanseminarier omså önskas. Vid c:a sex månader före beräknad disputation så hålles ett slutseminarium med extern
opponent med särskilda kvaliteter inom det aktuella området. Vidare så utses en intern läsgrupp som därefter tillsammans
med doktoranden följer arbetet till disputationen. En av läsgruppens medlemmar är även medlem av betygskommittén.
Vi menar att detta garanterar kvaliteten på avhandlingarna, samt att de utgör ett viktigt läromoment för såväl övriga
doktorander som för forskande personal och även för handledare, en form av kollektiv kvalitets och kompetensuppbyggnad.
De flesta doktorsavhandlingar ingår i vår egen rapportserie. Vidare publiceras där även andra arbeten som dock
alltid granskas ev en permanent redaktionskommitté.
Dessa rapporter håller måttet men blir en form av ”grey publishing” varför författasrna ofta uppmanas att skriva
artiklar för att nå ut.
Något systematiskt sätt att värdera forskningens betydelse för tredje uppgiften görs inte , men institutionen ordnar
ibland öppna och för deltagarna kostnadsfria konferenser som via majlinglistor når praktiker. Dessa tillfällen är mycket
uppskattade och välbesökta. Vidare sker en omfattande försäljning av rapporter om för praktiker relevanta områden.
Sociologi: Finns inga enkla svar på dessa frågor, men ett exempel på bra redovisning kan vara de översikter som
kommer att ges genom GUP (Göteborgs universitets publicering).
STS: Knappast en fråga om att utforma ett bästa system i varje fall. Process viktigare än struktur, dvs att utveckla
former och fora vilka uppmuntrar till en interaktion och reflexion kring forskningsresultat, dvs kunskap, snarare än
information från A till B.
Statsvetenskap: Institutionens forskning redovisas årligen i en verksamhetsberättelse. Verksamhetsberättelsens utformning
regleras av institutionens kvalitetssäkringsprogram. I verksamhetsberättelsen skiljs t.ex. explicit mellan
publicering i böcker och tidskrifter som föregåtts respektive inte föregåtts av peer review, samt mellan vetenskapliga
arbeten och mer populära arbeten. (P g a praktiska omständigheter släpar dock arbetet med de senaste årens verksamhetsberättelse
efter.) Därutöver redovisas samtliga publikationer fråninstitutionens medarbetare i en särskild databas.
Bibliometriska indikatorer för institutionens forskning samlas in centralt på europeisk nivå och diskuteras fortlöpande.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Nyckeltal och indikatorer inklusive bibliometriska data skulle systematiskt
kombineras med
mer kvalitativa bedömningar av vetenskaplig kvalitet, relevans för profession, samhällsrelevans, förekomst av populärvetenskaplig
publicering och utvecklingspotential. De kvalitativa bedömningarna skulle få större vikt särskilt på
delområden där internationell artikelproduktion inte är huvudsaklig publiceringsform.
CEFOS: CEFOS ger årligen ut en verksamhetsberättelse se www.cefos.gu.se. Problemet med att skriva en allmän
verksamhetsberättelse är att den skall kunna läsas och vara användbar för flera olika grupper. Därför är den inte direkt
anpassad till den typ av redovisning som efterfrågas under fråga 2. Av verksamhetsberättelsen framgår emellertid
vilken forskning som bedrivs, nya forskningsprogram/projekt, finansieringen av forskningen, samverkan, publikationer,
seminarieverksamheten samt en förteckning över medarbetarna.
Förteckningen över publikationer är grovt indelad i: CEFOS rapporter, CEFOS Working Papers och Övriga publikationer.
Under övriga publikationer ingår alla andra publikationer än rapporter på nätet och working papers från
CEFOS som böcker utgivna av svenska och utländska förlag, artiklar som publicerats i tidskrifter och böcker, peerreview
granskade och andra. Några rapporter och konferenspapper har också tagits med.
Redan med utgångspunkt från den nuvarande grova klassificeringen är det emellertid möjligt att belysa den mycket
stora förändring som skett under senare år när det gäller publicering av CEFOS forskning sedan år 2000. Detta år
redovisades två avhandlingar, en bok, tre rapporter samt tre arbetsrapporter, sammanlagt nio publikationer. Samtliga
var utgivna av CEFOS varav boken och en av arbetsrapporterna var på engelska.
I verksamhetsberättelsen för år 2005 redovisas två rapporter som finns tillgängliga på nätet, fem working papers
samt under övriga publikationer sammanlagt 41 nummer, varav sju är artiklar/rapporter som är under utgivning. Av de
34 under 2005 utgivna publikationerna var två avhandlingar, sex böcker med CEFOS forskare som författare eller
redaktörer, varav en utgiven på engelskt förlag. Tjugotvå artiklar/bokkapitel publicerades under 2005, varav elva på
engelska samt fyra rapporter. Ett flertal av artiklarna på engelska var refereebedömda.
I kommande verksamhetsberättelser skall en mer systematisk redovisning av olika typer av publikationer ingå. Vi
planerar också att använda bibliometriska indikatorer för att kunna se vilket genomslag forskningen vid CEFOS har.
Vi kan alltså konstatera att CEFOS forskarnas publicering har ökat väsentligt och ändrat karaktär med större inslag
av publicering på engelska. Det förtjänar dock framhållas att för vissa ämnen och syften kommer monografin även
fortsättningsvis att vara att föredra. Som exempel kan bland 2005 års publikationer nämnas:
Andrén, Mats (2005) Mellan deltagande och uteslutning: Det lokala medborgarskapets dilemma. Hedemora: Gidlunds
samt
Löfstedt, Ragnar (2005) Risk Management in Post Trust Societies. Basingstoke: Palgrave Mac Millan.
Av publikationer under senare år förtjänar tre att särskilt framhållas nämligen:
49

i) Boholm, Å och Löfstedt R eds. (2004) Risk, Power and Identity in Land Use Planning Earthscan. Boken med
Boholm och Löfstedt som redaktörer baseras på en CEFOS konferens som anordnades 2001 och papers som presenterades
där bildade också underlag för ett specialnummer av Journal of Risk Research 2004. Det är ett fint exempel på
hur en konferens med ledande forskare kan följas upp med framgångsrik publicering. En ny CEFOS konferens New
Perspectives on Risk Communication: Uncertainty in a Complex Society. A Multi-Disciplinary International Research
Conference med världsledande forskare kommer att genomföras den 31 augusti – 2 september i år med efterföljande
internationell publicering. Hittills har cirka 60 abstacts skickats in från forskare i 14 länder.
ii) I Volume 13 Number 4 2006 av Journal of European Public Policy 19 2006 No 2. publiceras Symposium: Consolidated
or Eroded Political Legitimacy? Perspectives on Scandinavian Democracies med fil dr Urban Strandberg
som gästredaktör. I detta specialnummer medverkar förutom Strandberg andra framträdande forskare från de nordiska
länderna Jorgen Goul Andersson, Danmark Per Selle och Oyvind Osterud från Norge samt Erik Amnå, Sverige.
Strandberg har också i andra sammanhang genom anordnandet av konferenser bidragit till internationell publicering
i ledande tidskrifter. Som exempel kan nämnas konferensen Small States in World Markets – Fifteen Years Later
2001 och i juni i år arrangeras Comparative Research on Nuclear Waste Management - An Interdisciplinary and International
Venture
iii) Szücs, S och Strömberg, L (2006) Local Elites, Political Capital and Democratic Development. Governing
leaders in seven European Countries. VS Verlag. I denna volym sammanfattas resultat från ett flerårigt komparativt
forskningsprojekt av forskare från CEFOS.
2a) Har institutionen ett forskningsprogram? Hur ofta revideras det (ange de två senaste tillfällena)? Görs
forskning inom de områden som nämns i forskningsprogrammet?
Institutionernas och enheternas svar speglar en osäkerhet kring skillnaden mellan forskningsprogram och forskningsprofil.
Hälften (sex) anger att de har forskningsprogram, medan andra hälften (sju) anger att de inte har det. Av
dem som inte har forskningsprogram, uppger fem att de organiserar forskningen i områden, teman eller har en eller
flera profiler. Endast Museion och eventuellt förvaltningshögskolan saknar program och profil, men Museion meddelar
att de är i färd att ta fram ett långsiktigt forskningsprogram.
JMG: Institutionen har en uttalad forskningsprofil som mynnar ut i två praktiska forskningsprogram:
Forskningen vid JMG kännetecknas främst av sin samhällsvetenskapliga inriktning och sin empiriska orientering.
I centrum ställs studier av mediernas struktur och innehåll och studier av mediernas villkor och betydelse för individ
och samhälle.
Forskningen är organiserad kring två programområden: Journalistik och demokrati och Mediestruktur och mediepublik.
En rad forskare är verksamma inom dessa och angränsande områden.
Psykologi: Nej, något forskningsprogram finns inte. Däremot finns det en struktur på forskningsverksamheten
som definierar institutionens forskningsområden; fyra stycken:
Arbets- och organisationspsykologi, Hälsa, handikapp, åldrande, Kognition, motivation och socialpsykologi samt
Utvecklings- och personlighetspsykologi. Inom dessa områden, vart och ett lett av en föreståndare, bedrivs forskning
och forskarutbildning. Forskarna är alltså fria att bedriva sin egen forskningsprofil. Beroendet av externa medel betyder
att de forskare som varit framgångsrika där också kunnat bygga upp egna forskningsprogram. Det har alltså skett
underifrån.
Institutionen för globala studier: Institutionen för globala studier har satsat på ett bredare program kring teman
om Kultur, säkerhet och hållbar utveckling. En av dessa satsningar handlar om ”Reconstituting society after conflict’.
Vid Centrum för studiet av mänskliga rättigheter arbetar vi med – och söker medel för – att studera implementering av
mänskliga rättigheter i olika verksamheter.
Vid avdelningen för regionala studier diskuteras just hur detta program bäst återspeglas i pågående forskning. Den
mest självklara aspekten rör t.ex. olika regionala organisationers roll i konflikthantering.
De externa medel för forskning och ”tredje uppgiften” (Sida Gender Helpdesk) som är CGGS enda ekonomiska
bar, redovisar årligen på det vis Vetenskapsrådet, Sida/Saredc och Sida föreskriver.
Freds- och utvecklingsforskning: Tidigare erfarenheter av en centralt styrd forskning är inte enbart positiva, då
detta upplevs som begränsande och exkluderande. Det finns nu ett forskningsprogram som revideras löpande vid årliga
genomgångar av pågående forskning. Institutionens forskning är alltså inte styrd av ett program. Diskussion pågår om
vi i större utsträckning återigen borde strukturera forskningsprofilen hårdare. Den forskningspolitiska utvecklingen
pressar på i denna riktning. På det hela taget har institutionens forskning hittills varit öppen och pluralistisk. Fördelen
med detta har varit att inriktningen lättare kunnat anpassas till förändringar i omvärlden vad gäller utvecklings - och
fredsproblem som inte behåller samma karaktär över tid. Det pågår dock ett arbete med tydligare profilering inom
19 Journal of European Public Policy rankas som nummer ett av de europeiska statsvetenskapliga tidskrifterna.
50

edare problemfält, vilket skulle kunna vara ett kriterium på kvalitet. Profilering som kvalitetskriterium är dock om
diskuterat.
Socialantropologi: Forskningsprogrammet består av ett antal profilområden, som speglar både gemensamma intresseområden
hos institutionens forskare och doktorander, och aktuella teman inom ämnet. Programmet har en viss
kärna som utgörs av klassiska etnografiska forskningfält men förändras och utvecklas också med den mer rörliga
forskningsfronten.
Socialt arbete: Det beror på vad man menar med program om man avser av råd enhetigt finansierade program är
svaret nej.
Däremot sker programmatisk forskning som finansierats via enskilda projektanslag. Forskarna är ofta organiserade
i grupper kring gemensamma forskningstema. Hit hör könsforskning i socialt arbete, missbruksforskning, familjeforskning,
organisationsforskning mm. I relation till professuren med inriktning på i och familjepolitik har sedan 2000
forskning bedrivits under samlingsrubriken ”Parenthood and childhood in modern family cultures”. Sedan år 2000 har
projektanslag erhållits från HSFR (1), SFR/FAS (4)och EUs 4:e och 5: ramprogram (1+1).
De områden som forskningen avser är faderskap, fosterfamiljer, barn i fosterfamiljer, ensamma mödrar med söner
som socialtjänstens målgrupp, balansen arbete familj (EU). Sedan 2000 har detta resulterat i 4 avhandlingar samt en
planerad disputation i sept 2006). Matetrialet har också publicerats såväl nationellt som internationellt i artiklar, bokkapitel,
böcker som paper vid olika conferenser.
Det programmatiska forskningsområdet har en sammanhållen grupp med regelbundna möten för interna refereebedömning
ventilering av ansökningar samt diskussion av ny litteratur
Sociologi: Institutionen har inte ett forskningsprogram men väl ett antal forskningsprofiler (t.ex. arbetsmarknad,
kön, familj och välfärd, sociala rörelser, kriminologi). Dessa utvecklas ständigt i olika riktningar som en följd av att
nya idéer om forskning dyker upp och hur möjligheterna till anslag ser ut.
STS: För 6-7 år sedan, i samband med en allmän expansion av forskningsverksamheten, formulerades tre delområden.
Dessa har inte reviderats; de speglar fortfarande väl den forskning som bedrivs, men att diskutera oss som ett
eller flera forskningsprogram har inte setts som ett sätt att bättre förstå, förändra eller kvalitetssäkra det vi håller på
med.
Statsvetenskap: Nej, inget separat forskningsprogram för institutionen som helhet. Däremot pågår flera större enskilda
forskningsprogram som inbegriper samarbete mellan forskare från ämnets alla delområden. Institutionen har
snarare en forskningsprofil, som bl.a. legat till grund för den Linnéansökan (”Evaluating Democratic Processes. Politics,
Mass Media, Administration”) som gått vidare till nationell prövning efter Göteborgs universitets interna prioritering.
(Ansökan är utarbetad i samarbete med tre andra forskningsmiljöer inom GU.)
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja, revideras årligen, men är mkt översiktligt.
CEFOS: Vid inrättandet fastslogs att CEFOS verksamhet skulle koncentreras till tre programområden: Den offentliga
sektorn i ett makroperspektiv, Den offentliga sektorns inre organisering och den offentliga sektorn och medborgarna.
För att förstärka den mångvetenskapliga forskningen inrättades ett fjärde program Välfärdsstaten och socialförsäkringssystemet
med medverkan av forskare från flera olika discipliner som psykologi, nationalekonomi och statsvetenskap.
Efter utarbetandet av tre kunskapsöversikter inrättades ett femte program Lokalt medborgarskap. Vid utlysning
av medel har därefter styrelsen beslutat att inom ramen för de fem programmen välja ut forskningsområden som
det skall vara möjligt att söka inom för den närmaste perioden. För närvarande prövas inom vilka områden och i vilka
former forskningssatsningar skall göras för den närmaste treårsperioden fr.o.m 2007.
Det har blivit allt viktigare att forskare vid CEFOS engageras i EU-program och forskningsrådens satsning på stora
forskningsprogram. Under 2005 avslutades CEFOS forskares medverkan i det första EU-programmet Safe Foods.
Från och med 2006 deltar CEFOS emellertid i två nya EU-program Quality of Life in a Changing Europe – Quality,
professor Margareta Bäck-Wiklund och Civil Society and New Forms of Governance in Europe – CINEFOGO, docent
Erik Amnå. I det första programmet bildar Bäck-Wiklunds tidigare forskning inom EU-program och fil dr Stefan
Szücs forskning om arbetsorganisation och arbetsmiljö utgångspunkten för medverkan och CEFOS kommer dessutom
att ha ansvar för informationsspridning. Det andra projektet knyter an till docent Erik Amnås mångåriga forskning
kring demokrati och civilsamhälle.
År 2005 erhöll forskare vid CEFOS medel av Samhällsvetenskapliga fakulteten för tre projekt för strategiska satsningar,
varav två vidareutvecklades till ansökningar om programanslag från Riksbankens Jubileumsfond: Dynamics of
Nuclear Fuel: Technologies, Objectives, Organisations and Institutions. An Iterdisciplinary and Comparative Research
Programme, professor Mats Andrén och fil dr Urban Strandberg samt Securing the City. Governing and contesting
urban space in a Nordic setting, docent Erik Amnå. Dessutom inbjöds forskare vid CEFOS att ingå i programarbetet
för ytterligare en ansökan till RJ och en till MISTRA. Även om ansökningarna inte gått vidare kommer det
arbete som lagts ned och det samarbete med andra forskargrupper som etablerats att vara mycket värdefullt för framtiden.
51

CEFOS ingår vidare i den ansökan om Linnéstöd som lämnats in från Göteborgs universitet av forskare från
Statsvetenskapliga institutionen och Institutionen för journalistik och Masskommunikation med medverkan av CEFOS
och Nordicom, Evaluating Democratic Processes: Politics, Mass Media, Administration.
Museion: Nej, vi har under året inlett en process för att ta fram ett tydligare och långsiktigt forskningsprogram.
3) Hur återspeglas forskningens inriktning och kvalitet i grundutbildningen? Styr grundutbildningsprogrammet
valet av forskningsinriktning? Eller är det tvärtom? Ange större och viktigare förändringar i grundutbildningsprogrammet
sedan år 2000 som bygger på institutionens/enhetens forskning.
Förvaltningshögskolan: Det finns ett alldeles naturligt samband mellan forskning och grundutbildning, helt enkelt
som följd av att lärarna samtidigt är aktiva forskare. Forskningsresultat redovisas löpande i grundutbildning och forskningsanknytningen
är naturlig.
JMG: Kopplingen mellan forskningen och grundutbildningen är stark både inom kurserna i medie- och kommunikationsvetenskap
och på de två journalistprogrammen. I undervisningen inkluderas såväl metodologiska, teoretiska
som empiriska problemområden och resultat hämtade från tidigare eller pågående forskning. Dock finns ingen styrning
åt någotdera håll mellan grundutbildning och forskningsinriktning.
Psykologi: Grundutbildningsprogrammet styr inte forskningens inriktning. Ej heller styr forskningens inriktning
grundutbildningsprogrammet, annat än i den mycket viktiga meningen att vi försöker förse kurserna med lärare som
forskar på, har intresse, för det undervisningsinnehåll som är aktuellt. Därmed kan forskningens kvalitet också komma
undervisningen till del. Vår aktiva strävan är att alla lärare skall vara disputerade, vilket i sig är en kvalitetsaspekt. Det
har skett en viktig förändring i grundutbildningen, inom psykologprogrammet, motiverad bl.a. av brist på relevant
forskning. Terapiinriktningen har länge varit enbart psykodynamiskt orienterad. Detta har sedan 3 år ändrats så att det
nu är möjligt för studenterna att välja mellan denna inriktning och kognitiv beteendeterapi. Den senare möjligheten är
dock inte i första hand motiverad av att institutionen byggt upp forskning inom området, utan av att bl.a. studenterna
efterfrågat alternativ och att det inte funnits en forskningsbas för den andra inriktningen.
Institutionen för globala studier: Forskning om demokratisering, regionalisering och konflikter har varit orsak till
att kursplaner vid avdelningen för regionala studier har förändrats och därmed tagit in forskningsresultat. Delvis är
avdelningen ett resultat av framstående forskning om regionalism/regionalisering inom institutionen för globala studier.
Hela magisterprogrammet vid Centrum för studiet av mänskliga rättigheter – fr.o.m. 2007 masterprogram – är utvecklat
utifrån vår egen kunskapsutveckling. Icke-juridisk forskning om implementering av mänskliga rättigheter är
fortfarande relativt liten och vår kursutveckling blir en del av en utveckling av forskningsfältet.
Freds- och utvecklingsforskning: Institutionen tillkom som ett forskningscentrum, varför forskningen alltid varit
styrande för grundutbildningen. Grundutbildningen består av två discipliner ”Utveckling och internationellt samarbete”
samt ”Internationella relationer” som alltså förenas på forskarutbildningsnivån, där studenternas förväntas ha förvärvat
kompetens på båda områdena. Grundstrukturen på grundutbildningen har legat fast men de problem som fokuserats
har förändrats. De nya krigen har t.ex. aktualiserat frågor om nationalism och etnicitet, liksom konflikthantering
och ‘post-conflict reconstruction’, medan globalisering av utvecklingsproblemet aktualiserat frågan om regionalisering
av världsekonomin och världsordningen. På dessa tre områden har institutionens forskning uppmärksammats internationellt,
böcker som skrivits används internationellt, och de forskare som specialiserat sig på dessa områden ansvarar
också för motsvarande moment på grundutbildningen.
Tendensen att arbeta med fallstudier har gjort många forskare lärare allroundkunniga om sina fall vilket har lett
till att dessa systematiskt används i kurser även om inte kurstitlar ändras. Ofta har forskare gått direkt från fältarbete in
i undervisning.
Socialantropologi: De allra flesta forskare på institutionen är också lärare på grundutbildningen. Deras forskning
avspeglas, i lite olika utsträckning, i kurslitteratur och föreläsningar. En delkurs är avsatt för att redovisa pågående
forskning vid institutionen.
Socialt arbete: Det är knappast så att grundutbildningsprogrammet styr valet av forskningsområde men motsatsen
gäller heller inte i påtaglig grad. Den mest anslående tydliga påverkan från forskning till utbildning är skapandet av en
s k ”familje-master” i socialt arbete.
Sociologi: Institutionen har en uttalad ambition att integrera forskning och utbildning. Det återspeglas i kursutbudet
både i grundutbildningen och i forskarutbildningen. Det är snarast så att utbildningen påverkas av de forskningsområden
som lärarna är involverade i. Nästan samtliga lärare bedriver forskning. Grundutbildningsprogrammet är
föremål för en kontinuerlig utvärdering och revidering.
52

STS: Avdelningens grundutbildningsprogram integrerades 2005 med den Sociologiska institutionens övriga kursutbud.
Dessförinnan bedrevs en utbildning som kan kallas ”nära forskningsanknuten” dels p g a att kurslitteraturen till
stor del var sådan (STS-fältet saknar i allt väsentligt en tradition av läromedelsproduktion), dels för att den i betydande
grad avspeglade forskning som lärarna var eller varit involverade i.
Statsvetenskap: Samtliga institutionens ledande forskare medverkar på grundutbildningen. Vi ser grundutbildning
och forskningsinriktning som en helhet. Det går därför inte att säga att den ena påverkar den andra, eller vice versa. De
hänger ihop.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Spegling går i båda riktningarna. I takt med utveckling av forskningen
inom områdena ”Information seeking” och ”Information Retrieval” har utbildningsinslag baserade på dessa områden
utvecklats och förnyats. Fler magisteruppsatser produceras också som återspeglar forskningen mer idag än tidigare. F n
omarbetas institutionens utbildningsprogram fullständigt för att gå från huvudsaklig inriktning på magister baserat på
ett programliknande ämnesutbud A-D till en kombination av 3åriga kandidatprogram och 2-åriga masterprogram (samt
möjlighet till magisterexamen).
CEFOS: Frågan saknar relevans för CEFOS då ingen grundutbildning bedrivs. Den koppling som sker till grundutbildningen
äger rum vid respektive ämnesinstitution som forskarna vid CEFOS har anknytning till.
Museion: Även vad det gäller denna fråga är det en öppen fråga på Museion på vilket sätt grundutbildningen skall
forma, eller formas av det kommande forskningsprogrammet (som antagligen kommer att vara inriktat mot Museologi).
Vi för just nu denna diskussion inom inst i olika former av arbetsgrupper.
4) Vilken definition av forskningsanknytning tillämpas vid institutionen/avdelningen? Hur används detta begrepp
i kvalitetsarbetet?
JMG: Ingen särskild definition av forskningsanknytning tillämpas. Tydligas kommer denna dock till uttryck i att
disputerade lärare samt doktorander undervisar på grundutbildningen.
Psykologi: Eftersom vår strävan är att alla lärare skall vara disputerade, och helst forskningsaktiva, har vi en
forskningsanknytning i den meningen. Ett minimum är att studenterna skall ges den mest aktuella forskningsbilden.
Institutionen för globala studier: På Centrum för studiet av mänskliga rättigheter framhålls att forskningsanknytning
bör ha flera samverkande aspekter. Den forskning som lärarna själva utför bör naturligtvis påverka och stärka
utbildningen. Samtidigt kan utbildningen inte utvecklas i samma relativt långsamma takt som individuella forskningsresultat
utarbetas. Därför måste forskningsanknytning också innebära att lärare utvecklar utbildningen med hjälp av
aktuell forskning inom utbildningsområdet. Slutligen kan många gånger utveckling av utbildning leda till forskningsinitiativ
och således anknyta till forskning även på detta sätt.
Forskningsanknuten utbildning vid avdelningen för regionala studier lyfter in sådana problemställningar/fält i utbildningen
som forskaren själv arbetar med liksom omvärldens aktuella “forskningsfronts” resultat.
Freds- och utvecklingsforskning: Vi har ingen arbetsdefinition, men kopplingen tillämpas på teoretiska, metodologiska
och empiriska (policy) områden.
Socialt arbete: Forskningsanknytning har nog flera betydelser vid institutionen men ingen entydig definition.
Forskningsanknytning betyder att undervisningsstoff ska vara baserat på forskning och undervisningen ska förmedla
vetenskaplig kunskap till studenterna. Lärare är forskningsanknutna om de a) är disputerade b) är aktiva i forskningsarbete.
En mer direkt forskningsanknytning tar formen av att forskare presenterar sin forskning i undervisningssammanhang.
Forskningsanknytningen är viktig på kurskonferenserna som är de fora där kurser diskuteras och reformeras.
Sociologi: Finns ingen explicit sådan definition.
STS: Finns ej någon sådan.
Statsvetenskap: Varje enskild delkurs på grundutbildningen utvärderas enligt ett fast schema på en särskild utvecklingskonferens,
där bl.a. kursens forskningsanknytning diskuteras. Med forskningsanknytning menar vi såväl
kunskap om forskningsfronten, läsning av vetenskapliga texter samt uppmuntrandet av ett vetenskapligt förhållningssätt.
Biblioteks- och informationsvetenskap: I praktiken beaktas forskningsanknytning både som koppling till (internationell)
forskning inom respektive område i allmänhet och koppling till områden/ inriktningar där vi har egen forskning,
vilket givetvis inte täcker alla delar.
53

CEFOS: Frågan saknar relevans för CEFOS.
Museion: Våra lärare kommer från hela universitetet och föreslår kurser för Museion som springer ur deras forskningsområden
och intressen. På så sätt finns de en ganska direkt anknytning mellan de individuella lärarnas forskning
och de kurser de undervisar på.
5) Främjas och belönas internationella/internationellt betydelsefulla insatser? Hur? Ge konkreta exempel.
(Frågan avser såväl publicering som samarbete.)
Knappt hälften (sex) av de svarande uppger att de uppmuntrar internationella insatser. Fyra anger att de främjar
insatser genom bidrag för deltagande i konferenser, anordnande av konferenser och/eller översättningsbidrag. Lika
många anger att internationella insatser belönas vid lönesättning eller på annat sätt. Slutligen anger fyra institutioner/enheter
att de varken främjar eller belönar internationella insatser på ett systematiskt sätt.
Förvaltningshögskolan: Internationell framgång uppmärksammas och självfallet är forskningsmässig framgång ett
kriterium i samband med lönerevision.
JMG: Internationella insatser uppmuntras främst genom ekonomiskt stöd. Dels tillhandahåller JMG resebidrag för
deltagande i internationella konferenser och pedagogiskt utbyte mellan JMG och lärosäten i andra länder. Dels kan
bidrag erhållas för översättning till engelska. Samtliga lektorers medlemsavgifter i de två största internationella forskningssammanslutningarna
inom journalistik, medier och kommunikation betalas av JMG.
Psykologi: Främjas i den meningen att det är alldeles klart att internationell verksamhet värderas högt, men belönas
inte i någon materiell mening. I institutionens kvalitetsdokument anges att internationell publicering eftersträvas.
Vi har sedan två år tillbaka utsett en avhandling som varit särskilt bra under det gångna kalenderåret.
Institutionen för globala studier: Ofta får också forskningsmeriterade nyckelpositioner i att utveckla/koordinera
internationella insatser. Dock får dessa för mycket av administrativa uppdrag vilket hämmar möjligheten till vidareutveckling
av forskningskapaciteten. Ett system borde utvecklas som snarare främjar forskningsutvecklingen (t.ex. “betydelsefulla
insatser borde ge “sabbatsmånader” eller liknande vid utländska universitet). Men samarbetsavtal med
internationella universitet, utvecklandet av internationella forskningsnätverk ger både komparativa fördelar när forskningsmedel
söks samt gott rykte. Även “tredje uppgiften” ökar när ryktet sprids.
I stort sett samtliga alla resultat av forskning vid Centrum för globala genusstudier publiceras i utländska tidskrifter
eller av utländska förlag. Detta belönas inte. Tidigare erfarenhet visar snarare på motsatsen; institutioner vill gärna
publicera och utgöra förlag.
Freds- och utvecklingsforskning: Institutionen deltar i internationella nätverk och i olika policy-sammanhang,
t.ex. konflikthantering, konfliktanalys och konfliktlösning (Mekong, Mocambique, Sri Lanka). Det finns inget systematiskt
arbete för att belöna den typen av insatser, men är något institutionens forskningsledning ämnar överväga. Ofta
är dessa insatser direkt knutna till forskningsarbete och materialinsamling.
Socialantropologi: Inte på något formellt eller systematiskt sätt
Socialt arbete: Nej det finns inget system för det.
Sociologi: Nej, inte på institutionsnivå, men institutionen har en positiv syn på internationellt samarbete och stödjer
detta t.ex. genom att ge ekonomiskt bidrag för doktorander att delta i konferenser. Institutionen stödjer också med
arbetsinsatser de internationella konferenser som anordnas lokalt av enskilda forskare. Till det allmänna seminarieprogrammet
inbjuds internationella gästföreläsare.
STS: Inga särskilda belöningssystem finns utöver sedvanliga (kompetens- och löneklättring). Uppmuntran till yngre
att publicera och uppträda internationellt ges ”moraliskt” och ibland finansiellt genom visst stöd för att möjliggöra
kurs- eller konferensmedverkan.
Statsvetenskap: Artiklar ur peer review-tidskrifter eller böcker ställs ut på särskild hylla respektive skåp. Men detta
är något vi diskuterat att vidareutveckla. Prefekten kan också välja att väga in denna typ av indikatorer i löneförhandlingarna.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Uppmuntran, direkta målformuleringar i verksamhetsplan och FoUansökningar
samt direkta Belöningsinstrument förekommer. Även verksamheten närstående priser finns.
CEFOS: Under senare år har CEFOS styrelse och ledning mycket målmedvetet gett stöd till anordnandet av och
deltagande i internationella konferenser. Vidare har stöd till översättning och språkgranskning beviljats i stor utsträckning.
Se svar på fråga 2. Utan denna satsning hade inte förändringen i publiceringsmöstret kunnat genomföras. Det är
54

viktigt att arbetet vidareutvecklas och att samverkan i de nätverk som etablerats kan fortsätta. Samtidigt erbjuder medverkan
i EU-projekten nya möjligheter liksom de nätverk som etablerades under arbetet med programansökningarna.
Museion: Museion har inga egna lärare/forskare anställda.
6) Har institutionen/enheten utvecklat interna kvalitetskriterier? Är dessa kvantitativa och/eller kvalitativa?
Vilka är erfarenheterna? Har initiativ till sådant arbete kommit från fakultetetsnivån eller från den egna institutionen/enheten?
Endast två institutioner/enheter anger att de har interna kvalitetskriterier. Sex andra svarande framhåller dock att
de har en kvalitetskontroll och -diskussion, utan formaliserade kriterier.
Förvaltningshögskolan: Forskningsresultat prövas på sedvanligt sätt. Vi genomför arbetsseminarier, vi har ett
högre seminarium, extern opponent vid lic.seminarier, disputationer och bedömningar vid publicering. Kvalitetskontrollen
är välutvecklad.
JMG: Nej, JMG är en liten institution med en, jämfört med andra institutioner, relativt begränsad forskningsproduktion.
Inga interna kvalitetskriterier finns.
Psykologi: Nej.
Institutionen för globala studier: Kvalitetssäkringsdokumentet som skulle beröra verksamheterna initierades från
fakulteten. Dock är avsnittet för forskningskvalitet underbetonad (peer review systemet gör ”jobbet”).
Freds- och utvecklingsforskning: Det saknas systematiskt använda interna kvalitetskriterier. Dock finns självfallet
en kvalitetsdiskussion vid institutionens seminarium, i handledargrupper och forskarledning. Övriga kriteria finns
knappast kodifierade.
I detta sammanhang kan det också konstateras att den allmänna incitamentstrukturen är sådan (inte bara hos oss)
att för den enskilde forskaren finns inga särskilda incitament att uppvisa hög kvalitet internt då Institutionen inte delar
ut forskningsmedel/tid eller sätter löner baserat på detta. Befordran (docent och professor) sker via externa processer,
liksom forskningsmedel från råden. För institutionen som helhet finns det givetvis ett incitament att påvisa generell
hög kvalitet i forskningen utåt.
Socialantropologi: Nej, inte formaliserade
Diskussioner kring kvalitet förs fortlöpande i institutionens seminarieverksamhet (som också är en del av det sedvanliga
kvalitetssäkringsarbetet när det gäller avhandlingar) och inom handledarkollegiet; inför antagning till forskarutbildningen
görs avvägningar vad gäller vetenskaplig förmåga, relevans och genomförbarhet av sökandes projektförslag.
En mer implicit bedömning av forskningens kvalitet i förhållande till övrig forskning inom och utanför landet vid
institutionen sker också genom forskares medverkan i forskningsrådens referensgrupper, i betygsnämnder, som opponenter,
gästforskare utomlands o.s.v men också av utlåtanden och bedömningar som görs av gästforskare, opponenter
vid disputationer på institutionen, samt vid svenska antropologers årliga ämneskonferens.
Socialt arbete: Inte annat än i forskarutbildningen
Sociologi: För vad?
STS: Finns inga, utöver vad som inryms i kontinuerlig kollegial kritik och uppmuntran.
Statsvetenskap: Se ovan om kvalitetssäkringsprogrammet. Programmet initierades internt, av dåvarande prefekten
Bengt-Ove Boström. Det bygger i huvudsak på kvalitativa kriterier. Institutionens kvalitetssäkringsprogram har fått
stor uppmärksamhet internt på Göteborgs universitet och Bengt-Ove Boström har verkat som vicerektor med ansvar
för bl.a. kvalitetsfrågor.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Som nämnts ovan finns vissa sådana delvis på initiativ från fakultetsnivå.
Samtidigt förekommer en intern diskussion om detta som inslag i intern forskningspolicy. Viss tveksamhet finns hos
en del forskare främst när det gäller kvantitativa (enkla) mått.
CEFOS: Samhällsvetenskapliga fakulteten bedriver ett mycket systematiskt kvalitetsarbete som bildat en utgångspunkt
för CEFOS arbete. Den andra utgångspunkten för vårt kvalitetsarbete har varit den 2003 redovisade externa
utvärderingen med den självvärdering som ingick och efterföljande diskussioner inom CEFOS. Som tidigare framhållits
fortsätter vi att följa upp detta arbete.
55

7) Finns systematiska skillnader i forskningskvalitet med avseende på forskningens finansiering (stiftelsemedel,
fakultetsmedel, rådsmedel, uppdragsforskning, regionala forskningsmedel etc)? Ange hur kunskapen om skillnaderna
vunnits.
Förvaltningshögskolan: Nej, jag har ingen grund för någon annan bedömning.
JMG: Rådsmedel från t.ex. Riksbanksfonden möjliggör en långsiktig och bättre forskning än kortare uppdrag.
Andra typer av forskningsfinansiering tillåter t.ex. ingen grundforskning.
Psykologi: Vi har inte gjort analyser som kan motivera ett svar på den frågan.
Institutionen för globala studier: Kan inte bedöma den frågan.
Freds- och utvecklingsforskning: Nej, inte i någon enkel mening.
Dock, i en bredare mening så har ju övergången från universitets/fakultetsbaserad forskning som ingick i
Prof./lektorstjänster (innan 1993), till forskningsrådsbaserad forskning som delas ut av forskningsråden kommit att
bryta tidigare mönster. Medan det gamla systemet producerade ‘scholars’ med bred intellektuell bildning men kanske
med begränsad publicering, så har det nya systemet kommit att promovera smalare, mer resultatorienterad, inlärning/kunskap,
men med högre frekvens av publiceringar på avgränsade områden.
På sikt är ju detta avgörande för ‘vilken slags kvalitet’ vi vill ha i det akademiska - är bred bildning eller hög publiceringsfrekvens
indikatorer på hög kvalitet? - och vilken roll i samhället universitetet/forskning skall spela.
Uppdragsforskning är av naturliga skäl mer probleminriktad och mindre ”akademisk”, men i gengäld har den ofta
högt relevansvärde.
Institutionen har erhållit forskningsmedel från t.ex. VR, RBJ, Sarec, samt KBM.
Socialantropologi: Forskningen sker i huvudsak med rådsmedel
Socialt arbete: Någon sådan systematisk granskning har inte gjorts.
Sociologi: Institutionen har inte gjort någon systematisk granskning och jämförelse av forskning som bedrivits
med olika finansiärer. De senaste femton åren har forskning vid institutionen huvudsakligen finansierats med rådsmedel.
Institutionen är mycket drivande vad gäller ansökningar. Varje år erbjuds de som söker forskningsanslag att i
seminarieform få såväl skisser som fullständiga ansökningar granskade av kollegor. Detta förbättrar ansökningarna
avsevärt och bidrar också till att öka chanserna att få projektmedel.
STS: Någon sådan utvärdering/jämförelse har inte gjorts.
Biblioteks- och informationsvetenskap: En subjektiv uppskattning antyder att det framförallt handlar om finansieringens
tillräcklighet. Små uppdrag som inte blir en viktig del av erfarna forskares verksamhet kan innebära kvalitetsproblem.
Vi söker finna former för att bättre kunna hantera även mindre uppdrag som material för grundläggande
forskning och uppföljningsprojekt – detta delvis mot bakgrund av svårigheter att få rådsmedel till detta område.
CEFOS: Under senare år har CEFOS erhållit drygt fyra miljoner årligen i basanslag från Samhällsvetenskpliga
fakulteten och därutöver har två till tre gånger så mycket beviljats i externa medel för forskning vid CEFOS. Styrelsen
har som riktlinje beslutat att forskningsmedlen utöver basanslaget bör uppgå till minst 65 procent av de totala medlen.
Sedan 2001 har detta krav uppfyllts, se Verksamhetsberättelsen 2005. Sammansättningen av anslgsgivare har varierat
över tid men bidrag från forskningsråd och fonder liksom medel som beviljats av råd bestående av forskare knutna till
myndigheter har svarat för huvuddelen.
För forskningen vid CEFOS har det varit viktigt att inte göra åtskillnad i krav på forskningen beroende på typ av
finansiär. Forskningen blir föremål för samma typ av granskning i projektgrupper och vid seminarier. Dessutom eftersträvas
samma typ av publicering som slutresultat nämligen internationell publicering. Återigen vill jag hänvisa till
exempel. Resultat från Västkustbaneprojektet, som i stor utsträckning finansierats av sektorsmyndigheter, publicerades
först på engelska i boken Boholm, Å red. (2000) National Objectives – Local Objections. Railroad Modernization in
Sweden. Först därefter utarbetades en svensk sammanfattning. I denna mening är kraven på forskning finansierad av
sektorsmedel i stor utsträckning en fråga internt förhållningssätt.
Flera exempel finns på att medel från olika finansiärer har kunnat ge underlag för långsiktig forskning t.ex inom
programmet Välfärdsstaten och socialförsäkringssystemet genom pol dr Nina Granqvists insatser.
Däremot ställer medel som beviljats av sektorsmyndigheter ofta särskilda krav på externa informationsinsatser.
Vid fullgörandet av samverkansuppgiften har också eftersträvats att göra det med krav på vetenskaplighet. T.ex kommer
vid konferensen i höst New Perspectives on Risk Communication: Uncertainty in a Complex Society. A Multi-
Disciplinary International Research Conference som primärt vänder sig till forskare att ingå ett särskilt Praktikerforum
som vänder sig till företrädare för företag, myndigheter och frivilligorganisationer som arbetar med riskkommunikation.
På motsvarande sätt vände sig hösten 2005 seminariet Striving for prosperity in Europe. National models vs.
56

Local aspirations både till forskare, politiker och tjänstemän. CEFOS har medvetet knutet forskningsinformation och
samverkan till de enskilda programmen/projekten och inte anordnat allmänna kontaktdagar.
8) Bedömer ni att forskningskvaliteten främjas av att forskningen skiljs från grundutbildningen, exempelvis i
särskilda centra?
Den enda som svarar ett klart ja på frågan är CEFOS. Ytterligare fyra institutioner/enheter ser fördelar med forskningscentra,
åtminstone under perioder, men betonar också vikten av forskning på institutioner i anslutning till grundutbildning.
Sju institutioner/enheter anser inte att forskningskvaliteten främjas av att skiljas från grundutbildningen.
Förvaltningshögskolan: Det kan finnas en poäng med centrumbildningar och CEFOS vid vår fakultet har enligt
min uppfattning lyckats väl (obs jag sitter i styrelsen). Det är emellertid viktigt att möjliggöra forskning vid institutionerna
inom ramen för fakultetsanslaget.
JMG: Nej, inte i sig. Möjligtvis skulle forskningsresurser på detta vis kunna frigöras, men i längden skulle rekryteringsbasen
för forskningen försämras.
Psykologi: Det korta svaret är nej!
SGS: Vid centrumbildningarna bedrivs även grundutbildning vilket snarare har en positiv inverkan på forskningen
– se svaret på fråga 4. En forskarutbildning vid avdelningen för regionala studier är ett långsiktigt önskemål som ytterligare
skulle stärka kopplingen mellan utbildning och forskning.
Samtidigt kan grundutbildningen ”sluka” en forskare, om inte lärares/forskares arbetssituation regleras i tjänstgöringsplaner.
Forskningen skulle generellt gynnas av att Centrum för globala genusstudier bidrog med kurser i forskarutbildningen
inom sitt kompetensområde.
Freds- och utvecklingsforskning: Nej, tvärtom.
Socialantropologi: Nej
Socialt arbete: Om detta finns delade meningar vid institutionen. Det finns nog skäl att påpeka att det finns särskilda
svårigheter vid en stor professionsutbildningsinstitution där kraven på flexibilitet gentemot utbildningskrav är
stora och lämnar mindre utrymme för forskningsperspektiv. Mot det framhävs av många nyttan av att forskningen
konfronteras med studenterna och det utbildningsmässiga kravet på forskningsbaserad utbildning.
Sociologi: Detta är en svår fråga som inte kan ges ett enkelt svar. På kort sikt kan det nog vara en fördel om lärare
får koncentrerad tid för forskning. På lång sikt vore det dock olyckligt att separera forskning och utbildning – forskare
som aldrig möter unga riskerar att bli avskärmade från yngre generationer. Ett alternativ är att lärarna får mer utrymme
för egen forskning. Det finns en risk att lärare som inte har möjlighet att bedriva forskning på sikt blir oinspirerade och
tappar kontakten med utvecklingen inom sitt område.
STS: Avdelningen har aldrig uppfattat att grundutbildningen på något hämmande vis skulle ha påverkat forskningskvaliteten.
(Däremot har som en följd av alltför små volymer av studenter, dess kvantitet påverkats av en oproportionerligt
hög resursinsats.)
Statsvetenskap: Nej, snarare tvärtom
Biblioteks- och informationsvetenskap: Under vissa perioder, t.ex. under uppbyggnadsskeden kan detta ibland
vara bra, men det innebär också stora risker för inkapsling och begränsat nyttiggörande av resultat i utbildning och
omvärldssamverkan.
CEFOS: Ja. Det är grundtanken bakom etablerandet av Centrum för forskning om offentlig sektor, CEFOS och
erfarenheterna sedan starten har förstärkt denna grundhållning. Idag är det mer än någonsin viktigt att skapa tid och
miljö för forskning.
Museion: Nej.
9a) Anser ni att prestationsrelaterad fördelning av forskningsmedel gynnar forskningens kvantitet och/eller
forskningens kvalitet (eller ingetdera)?
Fyra institutioner/enheter menar att både kvalitet och kvantitet kan gynnas av en prestationsrelaterad fördelning av
forskningsmedlen, medan två anser att enbart kvantiteten gynnas och två anser att ingendera gynnas. Fyra institutio-
57

ner/enheter uttrycker osäkerhet, och några ger uttryck åt farhågor inför en sådan fördelning, särskilt att det skulle verka
konservativt och hindra att nya forskningsområden växer fram.
Förvaltningshögskolan: Inslag av prestationsfinansiering skulle nog befrämja kvantitet och kvalitet, men utformningen
av en sådan modell måste noga utredas.
JMG: Ja, kvantiteten gynnas och i viss mån även kvaliteten.
Psykologi: Det korta svaret är ja!
Institutionen för globala studier: En del av denna satsning är bra men det måste finnas en andel som går till nysatsningar.
Annars riskerar de redan stora bli större utan att de nödvändigtvis ställer de mest relevanta och förnyande
forskningsfrågorna. Stagnation är en klar risk.
En del av denna satsning är bra men det måste finnas en andel som går till nysatsningar. Annars riskerar de redan
stora bli större utan att de nödvändigtvis ställer de mest relevanta och förnyande forskningsfrågorna. Stora monovetenskapliga
miljöer riskerar få fortsatt stöd medan nyare och mindre tvärvetenskapliga satsningar inte kan utvecklas.
Kriterier får således inte bara vara av kvantitativ (bibliometriska) utan måste ta hänsyn till kvalitativa aspekter (tex.
Kriterier som rör “forskningsfronts” relevanta frågeställningar).
Freds- och utvecklingsforskning: Möjligen kvantitet.
Socialantropologi: Inte givet. Måttet på prestation får inte endast bli kvantitativt. Utrymme måste också finnas för
nya forskningsfrågor och yngre forskare
Socialt arbete: Om det finns en basal forskningsorganisation som garanteras ”grundtrygghet” är det rimligt att resten
fördelas efter prestation.
Sociologi: Beror på hur fördelningsprinciperna utformas; det är inte enkelt att finna en bra modell. Det är lätt att
hamna fel såsom man exempelvis gjort med Linnéstödet.
STS: Är väl knappast en fråga om prestationsrelatering vs icke prestationsrelatering, utan på hur prestationer identifieras,
kodifieras och ”distribueras”. Transparens och tydlighet i grunden bra (var en gång salig Taylor’s filosofi),
men medför inte i sig med automatik någon högre kvantitet, än mindre kvalitet, så länge anslags- och anställningsformerna
blir alltmer oförenliga med den akademiska kunskapsprocessens krav på grundlighet och långsiktighet. Finns
samtidigt också en risk för en konserverande ”styreffekt” här då väl preciserade kriterier normalt förutsätter en bred
förankring i redan existerande sociala grupper och tankekollektiv, vilket systematiskt torde kunna missgynna radikalt
nya former eller kombinationer av kunskap.
Statsvetenskap: Kan gynna. I dagsläget är dock konkurrenstrycket så starkt att alltför mycket tid måste läggas på
ansökningar i stället för på forskning.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Kan göra detta, men förmodligen främst i kvantitativa termer. Trenden att
utnyttja nyckeltal och liknande är f n ganska stark, och vi gör självmant vissa egna sådana insatser. Samtidigt torde
kvalitativa aspekter i forskningsmiljö och värderingar vara väl så viktigt att utveckla.
Museion: En alltför prestationsinriktad fördelning som räknar med snabba resultat riskerar att förlora i långsiktighet,
eftertänksamhet och risktagande.
9b) Om det gick att identifiera genomskinliga och jämförbara indikatorer för kvalitet i forskning, skulle det då
vara önskvärt att större andelar av fakultetens basanslag fördelades på denna grund?
Tre institutioner är klart positiva till att större andelar av fakultetsanslaget fördelas utifrån kvalitetsindikatorer (det
är de tre som idag får den största tilldelningen av fakultetsanslag). Sex institutioner/enheter menar att det i princip vore
bra, men i praktiken är svårt att hitta lämpliga indikatorer. Två institutioner/enheter framhåller att en del av fakultetsanslaget
redan idag fördelas utifrån prestation. Flera uttrycker en oro för att de som redan har resurser kommer att
gynnas med ett sådant system, och att det därför bör finnas en bassäkerhet.
JMG: Ja, i princip vore detta önskvärt, men i praktiken är det problematiskt. Små institutioner måste ha en viss
bassäkerhet, annars finns en risk för att stora forskningsinstitutioner, med såväl stor stab av forskare som generös
finansiering, slukar alla medel.
Psykologi: Ja, men anslaget är så litet att det sannolikt skulle innebära att viss verksamhet fick läggas ned som
följd av omprioriteringar.
58

Institutionen för globala studier: Det fördelas redan på ett sådant sätt inom fakulteten (baseras på producerade
doktorsavhandlingar, docenter och befordrade professurer liksom antal “ämnesprofessurer). Dock saknas en nyckeln
som visar hur mycket enhetens produktion är i förhållande till handledningsresurser, antal docenter och professorer etc
Denna nyckel skulle sannolikt en bättre/rättvisare fördelning av basanslaget.
Detta innebär väl även detta att de som redan har resurser kommer att få mer då de som inte har forskningsmedel
kommer att kunna forska mindre och därför få mindre av basanslaget än andra.
Freds- och utvecklingsforskning: Ja, om det gick, men vi känner tveksamhet. Kvalitetskriterier är olika beroende
på vilken slags tradition man arbetar inom. De större disciplinerna har alltför lätt att upprätta hegemoni internt inom
fakulteten vad gäller rådande kriterier. Dock, samma processer är i arbete även vid de via forskningsråden utdelade
medlen.
Understrykas bör att forskningsverksamhet i sig genomsyras av konkurrensmentalitet, det gäller att vara orginell,
att göra intryck på kollegor, att bli publicerad, och inte minst skaffa anslag. Att driva detta mycket längre med hjälp av
mer eller mindre relevanta kriterier kan vara dysfunktionellt.
Socialantropologi: Ja om detta vore möjligt
Socialt arbete: Vad som kan tillfogas här är väl snarast att det framför allt vore problematiskt om fakultetens
forskningsfinansiering blev mer ryckig än vad den är nu.
Som det nu är att ständigt leva med utholkade resurser befrämjar nog inte skaparlädje och kreativitet. Motsatsen är
inte heller bra – att vara för säker. Det är dessutom viktigt med öppenhet och granskning av utomstående så att inte
interna eller gruppspecifika kriterier etableras
Sociologi: Ja
STS: Kanske, men inget enkelt svar på det; se avslutningen av föregående svar.
Statsvetenskap: Ja, men det måste finnas trovärdighet och legitimitet i kriterierna.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Till viss del finns detta i form av prestationer i forskarutbildningen. Anledningen
till försiktighet i detta avseende är att olika enheter såväl som olika ämnen arbetar under så skilda villkor att
många jämförelser blir missvisande eller t.o.m. ibland orimliga.
CEFOS: Det bör för institutioner och enheter finnas en grundtilldelning men därutöver bör goda insatser premieras.
Det är emellertid svårt att utarbeta kriterier med genomskinliga och jämförbara indikatorer som går att tillämpa
generellt. Därför bör goda exempel som kan ha olika karaktär tillmätas stor betydelse.
Museion: Om det gick att definiera lovande miljöer vore det önskvärt att dessa tilldelades en större del av fakultetsanslaget.
10) Forskningskvalitet värderas vid anställningar. Vid vilka tillfällen senare under karriären värderas forskarnas
forskningskvalitet internt?
De flesta (åtta) svarar att en kvalitetsvärdering görs vid antagning till oavlönad docent och vid befordran. SGS och
statsvetenskap anger att det kan bedömas vid lönesättning, bibliotek och information att det tas upp vid utvecklingssamtal
och socialt arbete att det sker en bedömning vid fördelning av arbetsuppgifter. CEFOS menar att forskarnas
forskningskvalitet värderas vid tilldelningen av forskningsmedel. JMG anger att det inte sker någon formell bedömning
av forskningskvalitetet efter anställning.
Förvaltningshögskolan: På sedvanligt sätt vid anställning, vid bedömning av antagning till oavlönad docent och
vid befordringsärenden.
JMG: Det förekommer ingen ”betygsättning” eller förs någon form av protokoll över JMGs forskares forskningskvalitet.
Dock diskuteras både pågående och avslutad forskning och projekt i JMG:s forskarkollegium. Ingen vid JMG
har forskning på sin tjänst, utom de två professorerna. Lärarna forskar således på anslag och uppdrag, inge fakultetsmedel
finns. De två professorerna har under flera år haft prefekt- och dekanuppdrag.
Institutionen för globala studier: Idag används det som ett mått vid anställning som lärare (lektor) och som det
viktigaste måttet för professorstillsättning. Även insatser som forskare värdera vid lönesättning (dock inte den enda
variabeln).
Freds- och utvecklingsforskning: Forskningens kvalitet diskuteras vid varje tillfälle forskningsresultat presenteras
vid institutionens seminarium. Vidare uppmärksammas kvaliteten vid externa ansökningar och extern finansiering.
59

Dock ej systematiskt. Andra tillfällen som detta uppmärksammas är vid docentkompetens och professorsbefordran,
men då framförallt på fakultetsnivå.
Socialantropologi: Fr a vid gängse meriteringstillfällen (docent, professor)
Socialt arbete: Vid docentprövning och professorsbefordran i första hand. I viss mån spelar den också roll vid
fördelning av arbetsuppgifter inom institutionen.
Sociologi: Vid befordran och vid ansökan om docentkompetens
STS: Vid bedömning av docent- o professorskompetens, vilka ju dock bara delvis görs internt.
Statsvetenskap: Ingen systematisk eller explicit värdering. Även här kan prefekten välja att låta forskningskvalitativa
hänsyn vägas in i samband med löneförhandlingarna.
Biblioteks- och informationsvetenskap: Vid ev docentprövning, genom att externa bedömningar beaktas internt
samt genom årliga utvecklingssamtal och årsuppföljningar mm.
CEFOS: Det sker främst vid tid tilldelning av forskningsmedel och vid befordran. Dessutom har det varit en medveten
strävan att skapa en infrastruktur för forskning vid CEFOS som är attraktiv för forskare.
Själva grundorganisationen för CEFOS är liten med en styrelse, en föreståndare halvtid samt en forskningssekreterare,
heltid. Under 2005 uppgick antalet forskare till 24 och nio doktorander/biträdande forskare var verksamma vid
CEFOS. Styrelsen med ledamöter från fem fakulteter inom Göteborgs universitet har varit viktig för kvalitetsarbetet.
Se Verksamhetsberättelsen 2005.
Museion: Vi har inga anställda lärare/forskar
11) Är den enskilde forskarens forskningskvalitet avgörande för hans/hennes löneutveckling? Hur går i så fall
kvalitetsvärderingen till?
Fem institutioner/enheter anger att detta sker ”automatiskt” vid docentur och befordran. Sex svarar att forskningskvaliteten
påverkar löneutveckling, men sammanvägs med andra faktorer. Endast sociologi svarar att forskningskvaliteten
inte påverkar löneutvecklingen.
Förvaltningshögskolan: Har betydelse tillsammans med annat. Viktigt i sammanhanget är bland annat aktivitet
och framgång vid ansökningar om externa medel.
JMG: Endast indirekt genom doktorsexamen och docentur.
Psykologi: Forskningskvaliteten är inte avgörande för löneutvecklingen. Kanske skall den inte heller vara avgörande,
men definitivt spela större roll för löneutvecklingen än idag. Ett hinder för detta är att arbetsgivare och fackföreningar
inte lyckats komma överens om lönekriterier. Det gör att det blir svårt att lyfta forskningskvalitet som ett
särskilt argument i löneförhandlingar.
SGS: Det är inte så mycket som är avgörande för löneutvecklingen då det inte är mycket utrymme att förhandla
kring. Dock uppmuntrar fakulteten forskare som meriterar sig till docent eller professor genom att “automatiskt” lyfta
lönen (vid sidan av ordinarie löneförhandlingar).
Freds- och utvecklingsforskning: Ja, i viss mån. Docentkompetens och professorsbefordran ger exempelvis direkt
en löneökning. Vid lönerevision görs en översyn av forskares publiceringsfrekvens och förmåga att attrahera externa
anslag. Dessa kriterier är dock ej systematiskt utarbetade.
Socialantropologi: Nej, härför finns inga klara tillvägagångssätt annat än den gängse meriteringsgången (docentur,
professor)
Socialt arbete: Inte i annat avseende än i samband med befordran.
Sociologi: Nej
STS: Är ett av flera kriterier som vägs samman; dock ett icke obetydligt sådant vid en enhet vars verksamhet har
en stark forskningsinriktning.
Statsvetenskap: I viss mån. Det är i sista hand upp till prefekten.
60

Biblioteks- och informationsvetenskap: Bedömning av såväl forskning som undervisning och annan verksamhet
sammanvägs.
CEFOS: Den viktigaste uppgiften vid löneförhandlingarna under senare år har varit att bevaka och främja lönerna
för gruppen forskare. Denna grupp har vid Göteborgs universitet halkat efter i löneutvecklingen jämfört med personer
som innehar lärartjänster. Även om det finns forskare verksamma vid CEFOS som har lärartjänster är det gruppen
forskare utan lärartjänst som inte följt med. Med tillfredsställelse kan noteras att en positiv löneutveckling skett för de
seniora forskarna de senaste åren och i samtliga fall på grund av dokumenterat framgångsrik forskning. Vid senaste
lönerevisionen skedde en uppräkning med närmare sex procent för den kommande 18 månadersperioden för denna
grupp.
Kriterierna för framgångsrik forskning är och bör vara förmåga att få finansiering för forskningsprogram/projekt
och publicering enligt den skala för framgångsrik publicering som tidigare diskuterats.
Om svensk forskning skall kunna följa med i den internationella utveckling måste det finnas möjligheter att genom
organisatoriska lösningar t.ex. inrättandet av forskningsinstitut/centra inom universiteten erbjudas goda förhållanden
för forskning. Det är idag angeläget att kunna skapa ”fredad tid” för forskning och en infrastruktur för forskning i
internationell miljö.
Finns det viktiga frågor som inte ställts? Ställ dem då själva och besvara dem. Vi lovar att följa upp dem i våra
samtal med er.
Psykologi: I följebrevet till enkäten framgår att även forskarstuderandes forskning avses. Enkäten har dock inte
givit utrymme för att ge den aspekten rätt belysning. Vi uppmanar starkt våra doktorander att skriva på engelska, publicera
i internationella tidskrifter och att göra en sammanläggningsavhandling. Lic. uppsats är i praktiken ett obligatorium,
vilket vi anser gynnat såväl kvalitet som möjligheten att genomföra forskarutbildningen på avsedd tid. Detta är i
sig kvalitetsbefrämjande. Vetenskapliga arbeten skall så snabbt som möjligt ut på extern granskning, helst internationellt.
Handledare och doktorand samskriver ofta och många doktorander arbetar inom större projekt och program. Den
interna kollegiala granskningen är väl strukturerad och alla manus till lic. uppsats och avhandling behandlas i vår forskarutbildningsnämnd.
En särskild granskare, intern eller extern, skriver ett särskilt yttrande om lic. manuset, och en
extern granskare ett yttrande om avhandlingsmanuskriptet. Vår strävan är att doktoranderna så snabbt som möjligt
skall anamma det öppna, kollegiala kritiska granskandet.
Institutionen för globala studier: Hur vägs forskning och forskningskompetens mot undervisning och undervisningskompetens
– exempelvis i utlysning vid lärartjänster.
Freds- och utvecklingsforskning: Vi upplever en viss motsättning mellan kvalitetskriterier, så som dessa normalt
definieras och operationaliseras, och det krav på problemorientering, tvärvetenskap och relevans som institutionen
ställt upp. Nyligen har institutionen ingått i en större enhet kallad School of Global Studies där särskilt det tvärvetenskapliga
samarbetet kommer i fokus. Denna satsning som fullt ut stöds av fakultet och universitet avses leda till
gemensam seminarieverksamhet, masters program, och forskningsprogram. Av naturliga skäl kommer denna verksamhet
att bli lite tentativ i början. Hur förenas nya verksamhetsområden med robusta kvalitetsbedömningar? Hur
mycket av experimentverksamhet skall tillåtas? Hur garanteras förnyelsearbetet vid universiteten? Hur garanteras
universitetets reflexiva och kritiska roll i samhället? Hur kan man med kvalitetskriterier avgöra vilken forskning som
är viktigast vid ett visst tillfälle? Hur kan mindre ämnen, forskningsområden utvecklas och växa. Hur bedömer man
vad som har den största utvecklingspotentialen i framtiden? En problematik med kvalitetskriterier i linje med antal
docenter, professorer, publikationer etc är ju att det tenderar att gynna redan väletablerade miljöer. Måste inte också
kvalitetskriterierna ta hänsyn till verksamhetens storlek och resursbas? [Georg Henrik von Wright har utvecklat ett
formidabelt argument vad gäller denna problematik som understryker problemen med ‘peer-systemen’ och det stagnerande
i att skapa system som gynnar de som redan vuxit sig stora].
Socialantropologi: Hur förhåller sig forskningens kvalitet och forskarens kvalitetsmedvetenhet till den forskandes
arbetsvillkor? Det handlar både om utrymme till forskning inom lektorstjänst, trygghet och långsiktighet i anställningen,
och vilket utrymme institutionen/arbetsmiljön ger när det gäller att utveckla kvalitetsmedvetenhet och kvalitetssäkring
i det vardagliga arbetet?
Frågan har inget enkelt svar men är viktig att lyfta fram i diskussionen
Biblioteks- och informationsvetenskap: Vår institution har speciella villkor genom att vara gemensam för Göteborgs
universitet och Högskolan i Borås. Härigenom finns koppling till olika system för uppföljning.
CEFOS: I debatten har frågan om politisk styrning och sektorsforskningen diskuterats. Erfarenheterna från CE-
FOS visar att det är möjligt att bedriva oberoende forskning med denna typ av finansiering men de interna kraven på
forskningen är grundläggande.
61

Museion: Hej, det känns väldigt svårt att fylla i denna enkät. Museion håller precis på att bygga upp en forskningsverksamhet,
forskningsprofil, etc. Vi har precis fått hit Peter Davis som gästprofessor och är i ett skede där vi
börjat utveckla en långsiktig och hållbar forskningsverksamhet. Tidigare forskning har varit i form av fyra större projekt
som drevs av forskare förankrade på andra inst än Museion och vi har även finansierat kortare projekt vad det
gäller utställningsorienterad forskning. Denna typ av forskning kanske blir en del av Museions framtida forskningsprofil
men i så fall troligen en mindre del. Så som frågorna är utformade i enkäten känns det som att de riktar sig till institutioner
med en redan ganska väl etablerad forskningsverksamhet och med anställda lärare/forskare.
Museion är en ung institution med ganska turbulent tillblivelse och vi har kanske ägnat lite för lite tid åt de frågor
som ställs i enkäten. Jag ser fram emot att diskutera hur man för in kvalitetsäkringsfrågor redan i ett tidigt skede när
man initerar ny forskning. Jag har fyllt i enkäten så gott det går.
62

BILAGA C
GÖTEBORGS UNIVERSITET
SCHEMA
Samhällsvetenskapliga fakultetskansliet 2006-05-23
Stina Edqvist
Schema för platsbesök
7 juni, lokal Pilen
10.00-12.00 Fakultetsledningen Lennart Weibull (dekan), Sven-Åke Lindgren (prodekan), Helena Lindholm-Schulz
(tillträdande dekan), Hilda Lennartsson (kanslichef), Stina Edqvist (utredningssekreterare)
12.00-13.00 Lunchmöte om forskarutbildningen Boo Johansson (vice dekan), Fredrika Wahlin Lagergren (utbildningsledare
för forskarutbildningen)
13.00-14.00 Universitetsledningen Margareta Wallin Petersson (prorektor), Bengt-Ove Boström (rektorsråd för kvalitetsfrågor),
P-O Rehnquist (förvaltningschef)
14.15-15.15 Förvaltningshögskolan
15.30-16.30 Socialt arbete
16.45-17.45 Psykologi
8 juni, lokal Pilen
8.30-9.30 Enheterna Lennart Nilsson, CEFOS, Lars Höglund, biblioteks- och informationsvetenskap, Ulla Carlsson,
NORDICOM, Jörgen Hellman, Museion, ev Rutger Lindahl, CERGU
9.45-10.45 Forskande personal Tomas Berglund (lektor, sociologi), Urban Strandberg, (forskare, CEFOS), mfl.
11.00-12.00 Samhällsvetenskapliga doktorandrådet och doktorandrepresentanter Gabriella Sandstig, Jakob Bjur,
Mikael Johansson m.fl.
12.00-13.00 Lunch
13.00-14.00 Statsvetenskap Gunnar Falkemark (prefekt), Ulf Bjereld (tillträdande prefekt), Ann-Marie Ekengren (tillträdande
ställföreträdande prefekt)
14.15-15.15 Doktorander Frida Boräng, statsvetenskap, m.fl.
15.15-16.00 Tid för överläggning
9 juni, lokal F417
8.30-10.00 SGSGU
10.10-11.00 Sociologi Anna-Karin Kollind (prefekt), Ulla Björnberg (professor), Hans Glimell (professor), ev. Abby
Peterson (professor) och Göran Sundqvist (studierektor)
11.10-12.00 JMG Marina Ghersetti (prefekt), Kent Asp (professor), ev Bengt Johansson (ställföreträdande prefekt)
12.00-13.00 Lunch
13.00-14.00 Fakultetsledningen Lennart Weibull (dekan), Sven-Åke Lindgren (prodekan), Helena Lindholm-Schulz
(tillträdande dekan), ev. Hilda Lennartsson (kanslichef), Stina Edqvist (utredningssekreterare)
14.00-15.00 Tid för överläggning
64

Samhällsvetenskapliga fakultetskansliet
Besöksadress: Skanstorget 18
Postadress: Box 720, 405 30 Göteborg
Tel: 031-786 10 00
Fax: 031-786 19 40
E-post: registratorSFN@samfak.gu.se
www.samfak.gu.se