GU Samhällsvetenskapliga fakulteten - Göteborgs universitet

Vi skulle vilja illustrera tanken med den välbekante sociologen Johan Asplund. Söker man på dennes namn
via gängse bibliometriska index skall man finna att han för en ganska undanskymd tillvaro som författare
till ISI-registrerade artiklar. Han har sällan, i alla fall på senare år, gjort sig bred i den dagsaktuella debatten
om samhällsvetenskapens brännande frågor eller om forskningspolitiken. Han har verkat genom sina böcker,
skrivna på svenska och i en essäistisk form som radikalt avviker från den konventionella vetenskapliga
artikeln.
Ändå råder det inget tvivel om att hans idéer, framsprungna ur sociologin men med trådar in i flera samhällsvetenskaper
och humaniora, haft ett mycket stort inflytande i Sverige och kanske även Norden; hans
rötter är ju finlandssvenska och han har kunnat läsas i Danmark och Norge. Trots ett väsentligen svenskspråkigt
författarskap citeras han förhållandevis ymnigt i internationell litteratur och ännu flitigare i den
nordiska. Om man gjorde en citeringsanalys som omfattade samhällsvetenskap skriven på svenska under
perioden 1980-2000 skulle Johan Asplund sannolikt placera sig högt. Asplund har skapat begrepp – tankefigur,
associationssfär m.fl. – men han har inte själv spritt dessa i det internationella forskarsamhället. Däremot
sprids de av andra, som citerar honom, men det vore ju alldeles bakvänt att hävda att det är de som
citerar som gör arbetet, även om det skulle vara dessa som ”får poäng” för sina publiceringar.
Asplund är ovanlig, rentav en ytterlighet, men bör just därför hållas fram som manande exempel på ett
fenomen, som också är ovanligt, och som skulle kunna kallas Betydelse. Få forskare blir betydande. Omvänt
finns det gott om forskare som producerar många skrifter och som kanske rentav alstrar en stor mängd
citeringar, men som likväl inte får någon större betydelse alls. Deras bidrag blir inkrementella, citerbara
men obetydliga. De går inte till historien. För en fakultet, eller ett universitet, som siktar på att bli ett betydande
universitet med lyskraft kan ambitionen knappast vara att i sina led blott hysa rader av dugliga. Det
måste finnas inslag av det lyskraftiga, det extra och det nyskapande som får rykte och lever vidare som
namn eller begrepp. Det är svårt att sätta på formel vad som krävs för att detta skall ske, det är sällsynta
företeelser som inte enkelt låter sig planeras fram.
Det är dock inte så svårt att inse att ett kvalitetssystem som helt och hållet bortser från dessa egenskaper
vore förödande. Här måste det till avvägningar mellan indikatorer, som ger jämförbarhet och upprepbarhet i
kvalitetsvärderingen – ungefär som i fotboll eller friidrott: det är resultaten som räknas – och en kvalitativ
bedömning, som bara kan bygga på insikt och erfarenhet. Idrottsmetaforen kan belysa vårt resonemang
ytterligare: ett lag som i varje tävling når en god sjunde-, tionde- eller tolfteplats, men som aldrig tar en
pallplats – kan det betraktas som framgångsrikt?
Vad konstituerar egentligen framgång i forskning? Och hur skall de sällsynta lysande bedrifterna vägas mot
mer prosaiska behov: forskningsbaserad grundutbildning, vidmakthållande av lokal kompetens och en fungerande
intellektuell miljö?
Det sistnämnda är inte minst viktigt. Kanske skulle man kunna tala om en långsiktig, aldrig upphörande
”vård” av den intellektuella kultur som är universitetets. Det är uppenbart att denna omsorg måste säkra
mångfald, originalitet, nyfikenhet och andra värden som vi vet i det långa loppet är betydelsefulla för att
kreativa och originella begåvningar skall uppfatta universiteten som attraktiva platser för sin gärning.
Kollegial kvalitetskontroll versus ”tellekantkontroll”
I detta sammanhang skulle vi också vilja fästa uppmärksamheten vid mer traditionella metoder för kvalitetskontroll.
Det gick trots allt att åstadkomma god forskning även före den tid när det fanns indikatorer och
ekonomiska incitament. Många institutioner och enheter framhåller detta, bland annat sociologi, som pekar
på sin vitala seminariekultur. Statsvetenskap har i sitt kvalitetssäkringssystem infört principen – knappast
ovanlig, i alla fall som mål – att alla forskningsresultat från institutionen som skall publiceras i vetenskapliga
tidskrifter skall seminariegranskas.
Det rör sig här om vad vi kunde kalla kollegial kontroll. Den skiljer sig från ”tellekantkontroll”, så som
den beskrevs med exempel från den norska debatten ovan. Tellekantkontrollen är extern och kan drivas av
byråkrater och administratörer. Den interna kvalitetskontrollen förfogar de professionella själva över. Det
är viktigt att inte glömma bort att förutsättningen för att man skall nå framgång i ett prestationsbaserat system
är ett väl fungerande system för professionell kontroll. Samtidigt är det frestande, när indikatorer införs,
att börja intressera sig för dessa, snarare än för den ofta tröttsamma och gnetiga interna kvalitetskon-
30