Arbete, arbetsorganisation och arbetsmarknad ... - Lunds universitet

Vid företagsekonomiska institutionen vid Stockholms Universitet finns ett
forskningsprogram kallat ECAM (European Center for Art and Management), lett
av professor Pierre Guillet de Monthoux. ECAM har två inriktningar (Guillet de
Monthoux 1997b) 23 . Den första handlar om företagande inom konsten. Det
handlar om hur konst skapas i organiserad och institutionaliserad form. Fokus
ligger på vad ”konstskapande” betyder praktiskt företagsorganisatoriskt: Jeanette
Wetterström studerar Stockholmsoperan, Ann-Sofie Köping Stockholms konserthus,
Katja Lindqvist studerar museers företagande och konstnärers medverkan i
deras utställningsverksamhet, Marja Soila-Wadman studerar filmmakare, Lars
Albert studerar Tom Peters och Mats Frick användandet av tävlingar i konstföretagandet.
Den andra inriktningen studerar hur tillverkande företag eller
tjänsteföretag interagerar med konst och konstnärer. Inom detta område arbetar
Ivar Björkman.
Guillet de Monthoux anser det troligt att företagandet kan lära sig mycket och
lösa problem med tänkande och metoder hämtade från konsten. Däremot kan
konstens problem inte alltid lösas med metoder hämtade från företagsekonomens
verktygslåda (Guillet de Monthoux 1997b). Marja Soila-Wadman pekar på flera
problem med att göra film i Sverige. Grundläggande är strategier för finansiering
(Soila-Wadman 1997, s. 25):
Filmer som Jönssonligan och vissa Lasse Åbergfilmer bär sig ekonomiskt,
men en ”idealfilm” i Sverige ska vara så konstnärligt ambitiös att den får
stödpengar och samtidigt så publikattraktiv att den går bra på biograferna.
Den ska vara anpassad åt båda hållen. Det gäller för regissören att navigera
mellan de ekonomiska kraven och samtidigt ta hänsyn till konstnärliga
ambitioner som är viktiga inte minst för ens integritet.
I själva inspelningsarbetet gäller det att åstadkomma ett fruktbart klimat i arbetsgruppen
så att skådespelarna gör sitt bästa. Marianne Ahrne karaktäriserar en bra
regissör som en ”sårbar bulldozer” (Soila-Wadman 1997, s. 25):
Å ena sidan måste man vara fältherren som leder det fältslag som en filminspelning
är. Å andra sidan ska man vara konstnärlig ledare, fånga upp
stämningar och skapa en trygg plattform för skådespelarna, för att kunna
hjälpa dem att riva av sig masken och visa den nakna själen inför kameran.
Detta ska ske trots allt kaos med det praktiska och tekniska runt omkring.
Regissören måste få skådespelarnas tillit. Han eller hon måste också samarbeta
med producent och andra i inspelningsgruppen. I en studie av en filminspelning
visar Soila-Wadman (1998) vilka konkreta uttryck detta kan ta sig. Regissören
har det övergripande ansvaret medan producenten ska behålla ordning i projektet
23 Guillet de Monthoux (1997b), Soila-Wadman (1997), Lindqvist (1997), Wetterström (1997)
och Köping (1997) är referat från diskussioner vid en konferens 1996 som anordnades av
ECAM-gruppen.
55