Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Groove 1 • 2003<br />
Blindside sidan 5<br />
Fyra frågor till Kaah sidan 5<br />
Nödvändigheten i att dansa sidan 5<br />
Thomas Rusiak sidan 6<br />
Länge leve Joe Strummer sidan 6<br />
Schneider TM sidan 7<br />
Ett subjektivt alfabet sidan 7<br />
Johnny Marr sidan 8<br />
Fingathing sidan 10<br />
Kajsa Grytt sidan 11<br />
TLC sidan 12<br />
Nick Cave sidan 14<br />
Motorpsycho sidan 18<br />
Mediarecensioner sidan 20<br />
Albumrecensioner sidan 23<br />
Demorecensioner sidan 24<br />
Vinylrecensioner sidan 26<br />
Ledare<br />
Musik som fyller<br />
tomrum<br />
Att söka mening i det meningslösa<br />
och uppenbart orättvisa är ett<br />
Sisyfosarbete. Jag vet inte vad jag<br />
ska göra, eller vad jag överhuvudtaget<br />
kan göra. Istället stirrar jag<br />
på gatuljusets spel i taket och väntar<br />
på att skivan ska börja snurra.<br />
Skivan som ska få mig att gå vidare,<br />
låten som jag alltid nynnar på –<br />
No More Shall We Part.<br />
Med hjälp av den kommer jag<br />
närmre än annars. Jag är inte lika<br />
tom. Dessa toner, denna spröda<br />
Nick Cave-sång väcker upp mitt<br />
paralyserade hjärta. Jag blir<br />
mänsklig och räcker ut handen<br />
över rymden i förhoppningen att<br />
du hör det jag sjunger. Bråddjupet<br />
Gary Andersson<br />
chefred@groove.st<br />
öppnar sig men nånstans därute<br />
finns värme. Det måste ju vara så.<br />
Att vi inte kommer ses igen är<br />
ofattbart, men åtminstone behöver<br />
vi inte skiljas igen.<br />
”And no more shall we part/<br />
it will no longer be necessary/<br />
…/I'll never be free if I'm not free<br />
now”<br />
Tack för hjälpen Nick<br />
Farväl Sara<br />
Omslag<br />
Nick Cave av Polly Borland<br />
Groove<br />
Box 112 91<br />
404 26 Göteborg<br />
Telefon 031–833 855<br />
Elpost info@groove.st<br />
http://www.groove.st<br />
Chefredaktör & ansvarig utgivare<br />
Gary Andersson, chefred@groove.st<br />
Skivredaktör<br />
Björn Magnusson, info@groove.st<br />
Mediaredaktör<br />
Dan Andersson, da@groove.st<br />
Layout<br />
Henrik Strömberg, hs@groove.st<br />
Redigering<br />
Gary Andersson, Henrik Strömberg<br />
Annonser<br />
Per Lundberg G.B., annons@groove.st,<br />
0706–44 13 79<br />
Distribution<br />
Karin Stenmar, distribution@groove.st<br />
Web<br />
Ann-Sofie Henricson, ash@groove.st<br />
För icke beställt material ansvaras ej.<br />
Tryckt på miljömärkt papper.<br />
Brev<br />
Angående stillastående popnördar<br />
Hej Moa.Idag läste jag ditt inlägg i Groove<br />
om musikmänniskor på konsert och jag<br />
vill bara säga att jag håller helt med dig!<br />
När jag och min kompis Hanna var uppe i<br />
Stockholm för att se Junior Senior och<br />
Superheroes så pratade vi just om detta.<br />
Det är svårt att inte låta bli att dansa när<br />
man hör dem. Så vi satsade på att bli<br />
dansdrottningar! Men vi fick ju en hel del<br />
sura miner och arga blickar ifrån människor<br />
runt omkring. Detta var inte inte alls<br />
accepterat! Jag tror de tänkte ungefär<br />
”vem tror de att de är?” Det är ju väldigt<br />
synd. Jag tror att band som Superheroes<br />
och Junior Senior vill ha glada dansande<br />
människor i publiken. Det är ju sådan<br />
musik de spelar! Att hänga med i musiken,<br />
le och dansa kallar jag för publikstöd<br />
och det är viktigt! Tänk att stå på scen och<br />
se ett dansade hav av människor! Det<br />
måste vara fantastiskt och höja bandets<br />
självförtroende enormt!<br />
mvh Karin Borggren, Laholm<br />
Hotel California<br />
Min bästa Dam/Herre! Följande funderingar<br />
föranledda av betraktelsen över Hotel<br />
California på sid 9; ”ett subjektivt alfabet”,<br />
signaturen JE, Groove 8 2002:Vid tiden då<br />
rubricerade skapelse drabbade världen<br />
jobbade jag som diskjockey på ärevördiga<br />
Hunters Pub på Gustav Adolfs torg i Göteborg<br />
och jag vill minnas att jag läste om<br />
uppståndelsen i USA i den tidens branschtidningar,<br />
New Musical Express, Melody<br />
Maker och Billboard. Mitt eget exemplar<br />
pressades i Tyskland och omslaget innehåller<br />
inte den bild som påstås vara Anton<br />
LaVey utan visar istället en märkligt långarmad<br />
kvinnlig varelse. I Europa spreds villfarelsen<br />
att texten var propaganda för narkotika<br />
medan rockfolket envisades med att<br />
texten i stället innehöll ett intensivt<br />
skrämselbudskap mot narkotika – ”.. but<br />
you can never leave”. Personligen har jag<br />
alltid hävdat den senare ståndpunkten,<br />
bland annat baserat på föjande iakttagelser:<br />
”then she lit up a candle and she showed<br />
me the way” = jungfrusilen, det är ju<br />
tydligt. Sen kommer ruset, det blir fest:<br />
”such a lovely place, such a lovely face, ...<br />
plenty of room..., ... how they dance in the<br />
courtyard ...” Men nu vill man ha sig ett<br />
järn, en Jack Daniels skulle sitta fint: ”So I<br />
called up the Captain, please bring me my<br />
wine”, men se, det går inte alls för sig i det<br />
här sällskapet: ”We haven’t had that spirit<br />
here since nineteen sixty nine” (sex år tidigare).<br />
Avtändningen och insikten kommer<br />
så sakteliga: ” Mirrors on the ceiling... , ... we<br />
are all just prisoners here, on our own device...”,<br />
det är man själv som bestämt att<br />
prova på och värre skall det ju bli ”they<br />
stab it with their steely knives”. Nu har<br />
situationen blivit rent obehaglig: ”Last<br />
thing I remember, I was running for the<br />
door. I had to find the passage back to the<br />
place I was before”. Överlevnadsinstinkten<br />
tar nu överhanden men så kommer nattportieren:<br />
”Relax”, said the night man, ”we<br />
are programmed to receive. You can check<br />
Åsikter? Skriv till<br />
info@groove.st<br />
out any time you like, but you can never<br />
leave”. Du är fri att göra vad du vill men du<br />
kommer aldrig härifrån = du kommer inte<br />
över begäret.<br />
Vad sägs om den tolkningen? För<br />
övrigt håller jag självfallet med författaren<br />
om dennes åsikter om rocklåten som<br />
sådan – den är fortfarande Number 1. (Jag<br />
förmodar att placeringen av inslaget om<br />
heroin var en ren tillfällighet....)<br />
Med vänliga hälsningar!<br />
Lennart Klereskog, Radio FM<br />
Hej Lennart,<br />
Intressant tolkning. Jag tror liksom du på<br />
att texten har vissa drag åt anti narkotika.<br />
Men den är precis som du skriver inte ensidig<br />
i sitt budskap med ruset som en positiv<br />
grej. Den Satanist-tes som jag beskrev tror<br />
jag inte alls på själv. Det var de kristna som<br />
såg sin chans att försöka sätta åt rockmusiken<br />
ännu en gång. Men som sagt, en fascinerande<br />
text som inbjuder till tolkningar.<br />
Hälsningar Jonas Elgemark<br />
Stefan Larsson<br />
I en insändare i Groove #9, 2002 undrar<br />
signaturen Mija om vi kände till musikern<br />
Stefan Larsson som spelat på Island nyligen,<br />
och visst damp det ned ett brev från<br />
Reykjavik härom veckan. Stefan ville berätta<br />
att han åkt hem till Sverige för att fortsätta<br />
spela in sin lågbudget-CD-serie Room<br />
101. De två första 3-spårs-plattorna andas<br />
Tom Waits och glädje. Han nås på ilblondino@hotmail.com.<br />
/chefred<br />
Tryck Adargo Press AB<br />
ISSN 1401-7091<br />
Groovearbetare<br />
Mats Almegård<br />
Dan Andersson<br />
Gary Andersson<br />
Johan Björkegren<br />
Therese Bohman<br />
Jonas Elgemark<br />
Mattias Elgemark<br />
Andreas Eriksson<br />
Fredrik Eriksson<br />
Moa Eriksson<br />
Johannes Giotas<br />
Torbjörn Hallgren<br />
Annica Henriksson<br />
Therese Karlsson<br />
Groove görs i samarbete med:<br />
Per Kårehed<br />
Robert Lagerström<br />
Per Lundberg G.B.<br />
Björn Magnusson<br />
Thomas Nilson<br />
Mia Olsson<br />
Johanna Paulsson<br />
Daniel Severinsson<br />
Magnus Sjöberg<br />
Mathias Skeppstedt<br />
Henrik Strömberg<br />
Peter Westrup<br />
Evalisa Wallin<br />
2 Groove 1 • 2003
Change language