Sport Extra

S P O R T P R E SSEN SPECIAL I D R OT T S G A L A N 2012 W W W . S P O R T P R E S S E N . F I 1 3
TE X T: JA NNE ISAKS SON FOTO: DA NIEL BYSK ATA
En annorlunda
olympisk stig
Leena Puotiniemi bär på en fascinerande idrottarhistoria.
Lärarinnan som först på äldre dar under mammaledigheten
inledde en maratonsatsning har, utan att egentligen
på allvar försökt, redan nått en OS-plats.
– Den femte augusti är ett datum som betyder väldigt mycket
för mig just nu, säger Sportpressens Edvin Wide-pristagare.
”Svenskan
väldigt viktig”
Trots att Leena Puotiniemi bor och är född i Helsingfors
representerar hon IF Länken från Lappfjärd, nuvarande
Kristinestad, på klubbnivå.
– Min mamma och pappa jobbade som lärare i trakten
på 60-och 70-talen och vi har alltid regelbundet besökt
Kristinestad, berättar hon.
– Sen är också språkfrågan väldigt viktig för mig. Jag är
ju helt finskspråkig från början och har studerat de nordiska
språken, och jag vill representera en svenskspråkig
förening. SFI tar väldigt bra hand om oss idrottare, det är
en stor skillnad där.
I augusti får Leena
Puotiniemi klä
sig i den blåvita
landslagsdressen
när damernas
OS-maraton
avgörs på
Londons gator.
Leena Puotiniemi
Född: 19 mars 1976 i Helsingfors.
Bor: I Helsingfors.
Familj: Man Tuomas och dotter Linnea, 4 år.
Yrke: Lektor i svenska i Haaga-Helia yrkeshögskola.
Förening: IF Länken.
Hobbyer: Familjen tar sin tid, men jag försöker hinna med kulturella
hobbyer också som att läsa och gå på teater.
FM-medaljer: Guld i maraton 2011, silver i halvmaraton och
10 000m 2011, brons i halvmaraton och 10 000m 2010.
Rekord: Maraton: 2.35.54, halvmaraton 1.14.26, 10000m 34.15,72 (alla 2011).
Om tio år: Vi har en dröm med Tuomas: att bo ett helt år på vår
sommarstuga vid Saimen. Vi är där stora delar av sommaren och
då och då på vintern, men att uppleva hur det är att bo på landet
i ett helt år... Kanske det kunde hända om just tio år.
Leena Puotiniemi,
35. Svenskalärare
med en fyraårig
dotter. Har aldrig haft
en tränare. Inga egentliga
målsättningar under
idrottskarriären och
verklig träning först
för några år sedan.
Och en av de första
finländarna att kvalificera
sig för OS i
London.
Hur är det möjligt?
– Det är något
som jag själv också
undrat många gånger.
OS när något som många
idrottare drömmer om hela
livet, men för mig har det
kommit ganska smärtfritt,
säger Puotiniemi.
Skidåkningen lade Puotiniemi
av med som
17-åring och efter
det utgjorde sporadiska
joggningsturer
hennes motionsdos.
Hårdträningen
kom med in i bilden
först långt senare,
närmare bestämt
efter dotterns födsel
2007.
– Jag behövde
nåt som
i n s p i r e r a r
mig under
mammaled
i g h e t e n
o c h b ö r -
jade träna
lite allvarligare.
Sen
när det började
gå bättre
och bättre
tänkte jag
att varför inte
testa hur långt
jag kan komma.
Jag springer ju i
vilket fall som helst två timmar
varje dag.
Rekordförbättring möjlig
Nu löper Leena Puotiniemi
180-200 km per vecka och
tänker överlag på sitt liv
mer ur ett idrottarperspektiv.
Arbetet går att anpassa
med träningen och maken
Tuomas Puotiniemi sköter
om Linnea, 4, när mamma
springer.
– Det är en fråga om attityd,
säger Leena bestämt.
Bristen på vila är den
största nackdelen med livet
som amatörmaratonlöpare.
Sitt livs första träningsläger
var Puotiniemi på i november
men också träning
hemma i Helsingfors har
gett resultat.
Utvecklingen har varit
makalös. På fyra år har
hon kapat 40 minuter av
sitt maratonrekord, med
en nio minuters förbättring
de två senaste säsongerna.
Nu börjar dock gränsen så
småningom vara nådd, menar
hon.
– När jag sprang 2.35 i
Berlin var det som om jag
gjorde 3200 på Cooper 13
gånger i rad. Det är ganska
mycket. Men det som får
mig att tro på att det finns
möjligheter till förbättring
är att jag hade en ordentlig
influensa i Berlin.
"Det största som
kunde ha hänt"
Just rekordloppet i Berlin i
september gav Puotiniemi
en biljett till London. En bedrift
hon definitivt inte hade
förväntat sig.
– Jag hade inga tankar
alls på OS. Inte hade jag
trott att jag nånsin skulle
kunna springa såna tider
som jag nu har sprungit,
säger Länkenlöparen.
– Det är utan tvekan det
största som kunde ha hänt
mig som idrottare. Jag har
ju aldrig ens haft några
egentliga mål, men nu har
jag verkligen nåt jag väntar
på. Den femte augusti är ett
datum som betyder väldigt
mycket för mig just nu.
Vad gäller målsättningar
är hon ändå försiktig. Hon
inser att medaljer eller ens
en placering bland de tolv
bästa är utopi.
– Det viktigaste för mig
är att få allt jag har ur mig
den dagen.
Ifjol löpte Puotiniemi
tre maraton. Detta utöver
ett tiotal halvmaraton och
10 000 meters lopp.
– Jag tänker som så att
jag tränar samtidigt som
jag tävlar. Och för mig är
halvmaraton ändå ”bara” 21
km. När jag ändå springer
30 km nästan varje dag är
det inte så hemskt mycket
egentligen.
Löpning ger frihet
OS-platsen har förutom
ökad motivation gett Leena
Puotiniemi en annorlunda
inställning till idrottandet.
En mer allvarlig sådan.
– Tidigare har jag tänkt
att löpning bara är roligt,
men nu med alla möjliga
sponsorer, stöd och media
så finns det så mycket annat
att fundera på också.
Förut har det bara varit jag
och jag har bara sprungit.
OS-platsen har fört med sig,
inte negativa, men allvarligare
saker, säger Puotiniemi.
Var lockar i maraton, en
så tung och ensam gren?
– Det är det verkligen och
kanske det just är det som
lockar. Jag trivs med mig
själv och kanske är lite av
en ensamvarg, även om jag
också är mycket social måste
jag få vara ensam med
mina tankar ibland.
Var betyder löpning för
dig?
– Frihet. Det är en livsstil
jag njuter väldigt mycket av.
Det är inte hela livet men
en ganska stor del av det
– det är bara nåt jag älskar
otroligt mycket.