Oss emellan 0803 - Örebro läns landsting

PÅ USÖ
NR 3 • 2008
Säker på
handen
Kurt lotsar
klinik till toppklass
CRS Forskningens egen
scoutkår
Självdialys – vägen
till ökad
livskvalitet?
Staffan Silvergyll
undersöker
Mia Englund, enhetschef
1

Det är ett stort steg för
många att ta ett ökat ansvar
för sin behandling, säger
Staffan Silvergyll.
Självdialys –
för ökad tillgänglighet och välbefinnande
Jan Larsson sitter i sängen.
Bredvid honom arbetar
dialysmaskinen för fullt.
På sängbordet ligger hans
dator och i sängen en videokamera.
– Jag ska göra en informationsfilm
om projektet
för att hjälpa andra i min
situation, säger Jan.
Det han ska dokumentera
är ett delaktighetsprojekt –
Självdialys – som drivs på
dialysavdelningen. Och Jan
är som klippt och skuren för
uppgiften.
Dialys har han kört sedan
1999 med uppehåll efter en
njurtransplantation – från
2001 till början av 2005. Och
film? Det arbetar han med
till vardags.
Jan är en av åtta patienter
som nappat på möjligheten
att få ett ökat inflytande över
sin behandling. Hans erfarenheter
hittills är mycket
goda.
– Det har funkat jättebra
och det är skönt att slippa
väntetider. Dessutom kan jag
köra dialys fyra gånger per
vecka mot normala tre. Det
gör att jag mår bättre.
Delaktighetsprojektet startade
i mars i år och ska utvärderas
under mars 2009.
Tankarna på att engagera dialyspatienterna mer i sin
behandling – för att se vilka effekter det får – har dock
funnits betydligt längre.
– Ja, det har vi talat om ganska länge kollegor emellan.
Därför var det mycket positivt när vi fick stöd av och klartecken
från vår chef Yvonne Erlandsson samt pengar från
sjukhuset för att starta projektet, säger Staffan Silvergyll
som tillsammans med sin kollega Camilla Markussen är
eldsjälar i arbetet.
För att kunna driva och utvärdera projektet på ett vetenskapligt
korrekt sätt tog man hjälp av Margareta Gustafsson.
Hon är universitetslektor på Hälsoakademin vid
Örebro universitet och är även knuten till CAMTÖ, Centrum
för evidensbaserad medicin och utvärdering av medicinsk
metodik i Örebro.
Omvärldsanalys och studiebesök gjorde man också
innan projektet startade med en enkät. Den fick samtliga
80 patienter möjlighet att svara på. I enkäten ingick bland
annat frågor om de själva var intresserade av att bli mer
engagerade i sin behandling.
– Via svaren kunde vi se att det fanns en sådan grupp.
Vi bjöd in dem att medverka och glädjande nog ville åtta
patienter vara med.
Den goda uppslutningen – tio procent – och den stora åldersspridningen
i gruppen – från 40 till drygt 80 år – gladde
Staffan och hans kollegor. Förklaringen är att man på
andra sjukhus haft svårt att rekrytera patienter till självdialys.
– Det är ett stort steg för många att ta ett ökat ansvar
för sin behandling, speciellt med tanke på att de fått ”fullservice”
tidigare, säger Staffan och Jan Larsson instämmer.
– Visst är det så. Men för egen del tvekade jag aldrig.
Man måste våga pröva.
Innan patienterna i projektet fick börja köra dialys på
egen hand gick de igenom en utbildning.
Praktiskt fick de lära sig att planera sin behandling,
”klä” dialysmaskinen, sätta nålar och avsluta behandlingen
med allt vad det innebär
från att ta hand om fikakoppen
till att sprita och torka
den säng de använt.
Teoridelen handlade
bland annat om njurens
funktion och en hel del om
vad som är viktigt att tänka
på som njursjuk när det gäller
kost och hälsa.
Utbildningen gav deltagarna
en bra bas att stå på inför
självdialys.
– Ja, den gav trygghet.
Jag vet mer om min behandling
och kan maskinen utan
och innan. Skulle maskinen
pipa är det inga problem att
återställa t ex ett larm, säger
Jan Larsson.
Om de övriga delaktighetspatienternas
erfarenheter
är lika positiva som
Jans, återstår att se. Det faktum
att inte en enda patient
hoppat av kan måhända ses
som ett tecken i skyn. Men
– som sagt – under våren
2009 kommer svaren när Robin
Quell hjälpt Staffan och
Camilla att utvärdera den
enkät som avslutar Projekt
Självdialys. Därefter ska man
analysera hur arbetet med
självdialys kan gå vidare och
utvecklas.
2

– Det har funkat jättebra och det är skönt att slippa väntetider.
Dessutom kan jag köra dialys fyra gånger per vecka mot normala tre.
Det gör att jag mår bättre, säger Jan Larsson.
3

Ett TEAM i Sverigetopp!
Pristagare är vi
allesammans
och de som
kan sträcka
lite extra på sig
är diabetesmottagningen
på USÖ.
Diabetesmottagningen på Medicinska kliniken kan sträcka
lite extra på sig. Skälet är att de utsetts till Årets diabetesteam
i Sverige. Pris, ära och pengar fick medarbetarna
på mottagningen ta emot den 16 oktober i samband med
att ett större nationellt möte arrangerades i Örebro.
Att diabetesmottagningen på USÖ får priset beror
bland annat på att man genom åren – med befintliga resurser
– bedrivit ett förändringsarbete med syfte att förbättra
diabetesvården med den enskilde patientens bästa
för ögonen.
– Blickar man tillbaka har det skett stora förändringar
genom åren. Vi har t ex lagt mycket kraft på att utveckla
och införa enhetliga skriftliga riktlinjer för speciella grupper
inom diabetesvården. Det gör att vi kan arbeta på ett
mera strukturerat och likartat sätt, säger Erik Schvarcz
som är överläkare och sektionschef.
På mottagningen är man speciellt stolta över sitt framgångsrika
koncept med polikliniskt omhändertagande av
nydebuterad typ1 diabetes.
– Vårt förändringsarbete pågår hela tiden. Just nu
medverkar vi även i ett projekt som är kopplat till nationella
diabetesregistret och som kommer att påverka vårt
arbetssätt på mottagningen.
Också mottagningens arbete med utbildningsinsatser, som
riktats mot kommuner och primärvård, har uppmärksammats
av juryn. Detsamma gäller det utbyte av erfarenheter
man har med andra sjukhus i regionen för att utveckla
diabetesvården och med det kunna ge patienterna
en ännu bättre vård.
Prissumman som mottagningen fått är på 30 000
kronor. Den kommer man sannolikt att använda till en
studieresa. Här ligger Diabetesforum, som arrangeras i
Uppsala i maj 2009, bra till.
I den jury som utsett USÖ-mottagningen till ”Årets diabetesteam”,
återfinns representanter för Svensk Förening
för diabetologi, Svensk förening för sjuksköterskor i diabetesvård,
patientföreningen Svenska Diabetesförbundet
samt läkemedelsföretaget Lilly.
Vad är en attraktiv arbetsplats för dig?
Anna-Karin Tapper, undersköterska,
Röntgenkliniken:
En attraktiv arbetsplats ska ha
en inbjudande atmosfär och
trevliga arbetskamrater. En bra
chef, som lyssnar in vad personalen
har att säga och som är
rak och tydlig i sina beslut är
också viktigt.
Maja Pettersson, undersköterska,
ANIVA-kliniken:
Ledarskapet är det viktigaste. Det
krävs mycket av en bra chef, men
jag tror att det är viktigt med tydliga
uppdrag och att chefen har befogenhet
att fatta beslut. Det vore
roligt om arbetsplatsen kunde bli
lite mer jämnt fördelad mellan
kvinnor och män i olika åldrar.
4

Alltid redo
Forskningens
egen scoutkår
på USÖ
att hjälpa till
– Vi har ett 40-tal projekt igång just nu, både interna och externa,
berättar enhetschef Mia Englund.
CRS står för Clinical Research Support. Mindre formellt kan
verksamheten beskrivas som forskningens egen scoutkår
på USÖ – alltid redo att hjälpa till.
– Ja, vi finns som stöd genom hela forskningsprojektet,
säger enhetschef Mia Englund.
I samband med att sjukhuset uppgraderades till universitetssjukhus
2001, uppstod också behov av att ytterligare
stödja den kliniska forskningen. Mia Englund, som jobbat
både inom vården och inom läkemedelsindustrin, fick
i uppdrag att utarbeta en plan.
Hon arbetade fram en projektplan som skissade på en
utbyggnadsfas för CRS på fem år. I själva verket var målen
infriade redan efter tre år – och från att ha varit ensam
anställd på CRS har hon i dag tio kollegor.
– Det har gått fantastiskt bra, men tyvärr är det fortfarande
en del som skulle ha nytta av vår verksamhet, men
inte känner till oss och vad vi kan.
Å andra sidan, de kliniker på USÖ som upptäckt de
tjänster som CRS erbjuder, har fått en extra stimulans vad
gäller forskning och läkemedelsprövning.
– Vi är en renodlad serviceorganisation med ett enda
mål, att öka förutsättningarna för att bedriva klinisk prövning
och forskning. Vi erbjuder support i alla skeden, från
kostnadsberäkning och ansökan till kvalitetsgranskning
och dokumentation, säger
Mia Englund och fortsätter.
– Vi har ett 40-tal projekt
igång just nu, både interna
och externa. Bland annat
en bröstcancerstudie, där
USÖ ingår, där vi sköter
administrationen, ett flertal
studier för anestesikliniken
samt kvalitetsgranskning
av en läkemedelsstudie
som gynonkologen gör,
berättar Mia Englund.
Enkelt uttryckt vilar verksamheten
på två ben: dels
att stödja den interna kliniska
forskningen på USÖ,
dels att utföra uppdrag åt
läkemedelsindustrin. För
den senare delen har CRS
byggt upp ett för Sverige
unikt prövningscenter, där
ett tiotal utbildade läkare
och sjuksköterskor kan ta
emot studiepatienter från hela länet.
I S-huset har CRS byggt upp en väl fungerande infrastruktur
med bland annat lab, vänt- och mottagningsrum
och ett call center. Det ger en unik fördel för både interna
och externa kunder.
– Vi kan finnas med som stöd under en hel forskningsstudie,
från ansökan och patienturval till provtagningar,
kvalitetssäkring och rapportskrivande. Då kan forskarna
fokusera på det som de är bäst på, det medicinska och
vetenskapliga arbetet.
CRS är som ett smörgåsbord av allehanda tjänster som underlättar
forskarnas vardag. Och på några få år har de fått
ordentligt med luft under vingarna. Ändå tycker Mia Englund
att de kunde användas ännu mer för att effektivisera
forskningen på USÖ.
CRS är specialister på exempelvis ansökningar, protokoll,
kvalitetskontroll och databasinmatning. Ändå gör en
del forskare det jobbet själva.
– Så gjorde man förr, men det är nya tider nu. Det är väl
inte absolut nödvändigt att läkare lär sig databasinmatning
och det blir helt klart billigare om vi gör det, säger
Mia Englund med ett leende.
5

Forskningens egen scoutkår på USÖ
Anders
doktorerade
med hjälp
av CRS
CRS gav mig en ovärderlig hjälp på ett professionellt sätt,
säger överläkare Anders Ahlsson på thoraxkliniken.
I september disputerade överläkare
Anders Ahlsson på
thoraxkliniken med en studie
om förmaksflimmer.
Och han delar gärna äran
med CRS.
– Det här arbetet hade
varit omöjligt utan CRS
och deras proffsiga organisation.
Efter fyra års arbete kunde
Anders Ahlsson i höst sätta
punkt för sin doktorsavhandling
om förmaksflimmer
i samband med
hjärtoperationer. Studien
skulle undersöka eventuell
överdödlighet hos patienter
som dagarna efter hjärtoperationen drabbas av förmaksflimmer.
– Jag kände till CRS sedan tidigare och redan när vi
designade studien tog jag kontakt med dem och bad om
en offert. Sedan sökte jag bidrag hos forskningskommittén
för att bekosta CRS tjänster.
Ett stort antal patienter och hög svarsfrekvens var avgörande
för studiens kvalitet. CRS fick i uppdrag att spåra
upp cirka 700 hjärtpatienter som opererades för 6–8 år
sedan. I flera fall hade patienterna flyttat och CRS letade
upp de nya adresserna innan enkäten kunde skickas
ut. Dessutom jobbade CRS hårt för att få maximal svarsfrekvens.
– Svarsfrekvensen blev 90 procent, det är fantastiskt bra, säger
Anders Ahlsson.
CRS fick dessutom i uppdrag att spåra och samla in
patienternas senaste EKG, vilket också var lite av ett detektivarbete,
samt ta fram information om dödsorsaken
för avlidna patienter. Allt
material
sammanställdes
och databashanterades.
– Redovisningen var föredömlig,
jag fick all relevant
information sammanställt på
ett tydligt och pedagogiskt
sätt.
Av de totalt fyra åren
som Anders Ahlsson jobbat
med doktorsavhandlingen,
har CRS funnits med
halva tiden och utfört olika
tjänster.
– Jag är oerhört nöjd, CRS
gav mig en ovärderlig hjälp
på ett professionellt sätt.
Vad är en
attraktiv
arbetsplats
för dig?
Lena Ström, läkarsekreterare, Geriatriska kliniken:
Öppen kommunikation med chefen och gott samarbete
med kollegor i alla yrkesgrupper skapar den vi-känsla
som är så viktig för arbetsplatsen. Känslan av att alla
jobbar i ett team som drar åt samma håll skapar en bra
stämning som gör jobbet roligt.
6

Flytt med fingertoppskänsla
blev lyftet för
handkirurgen
Han är något så ovanligt som
en norrlänning som inte
längtar tillbaka till Norrland.
– Jag kan inte tänka mig
att flytta en meter norrut,
säger Kurt Pettersson bestämt.
Men intressantare ändå
är att hans flytt från Umeå
universitetssjukhus till USÖ
inneburit ett riktigt lyft för
handkirurgen – och att Kurt
Pettersson har nya spännande
idéer för kliniken.
Det norrländska går inte att
ta miste på, det västerbottniska
idiomet är tydligt.
Men så är han också
uppvuxen i Umeå och gick
läkarlinjen i samma stad.
Under en kortare period
i Karlstad som AT-läkare
träffade han den blivande
frun Annika, men sedan
bar det tillbaka till Umeå och ortopedutbildning.
– Att jag specialiserade mig på handkirurgi var mest
en slump. Det ingick i randutbildningen och jag trivdes
väldigt bra med det.
Några år senare, med överläkartjänst och de två barnen
Isak och Emma, skulle man kunna tro att de viktigaste
pusselbitarna fallit på plats. Men inte för Kurt Pettersson.
Han lockades av ett erbjudande från USÖ, besökte USÖ
en månad i slutet av 2001 och bestämde sig för att flytta
några månader senare.
– Både Annika och jag var överens om att det var dags att
pröva något annat. Det var nu eller aldrig, kändes det
som. Dessutom lockades jag av USÖ. Det kändes positivt,
det fanns en framåtanda och satsningen på universitetssjukhus
hade precis påbörjats.
Men hans mentor på handkirurgen i Umeå, Erik Hulin,
stödde inte beslutet.
– Jag minns att han undrade, med både förvåning och
bestörtning, varför jag skulle flytta till Örebro.
Nu, sex år senare, kan frågan besvaras med några
imponerande siffror. Handkirurgen har på den tiden fördubblat
antalet operationer och ökat omsättningen på
högspecialiserad utomlänsvård från fem till 25 miljoner
kronor per år.
7

Omsättningen
har ökat
från fem till
25 miljoner
kronor
– Och det med i stort sett samma personalstyrka.
Vi har förändrat arbetsmetoder, vi jobbar
smartare och mer effektivt, och där har alla
på kliniken bidragit med engagemang, säger
Kurt Pettersson.
Som en outtröttlig ambassadör har dessutom
Kurt Pettersson byggt upp och vårdat
sitt kontaktnät i de remitterande landstingen,
framför allt Sörmland, Dalarna och
Värmland. De första åren tillbringade Kurt
en vecka varje månad i Dalarna för att bygga
upp samarbetet.
– Det var jobbigt, men nödvändigt. Nu har
vi byggt upp den nödvändiga plattformen som
gör oss till en klinik i toppklass i Sverige, säger
han och blickar framåt.
Inom 5–10 år ser han att handkirurgen på USÖ
förstärkt sin position genom att utveckla
samarbeten med andra kliniker i Skandinavien.
Och på hemmaplan är två profilerande
projekt aktuella.
Det ena är en satsning på telemedicin.
Att med uppkopplade datorer och avancerad
webbkamera kunna följa upp opererade
patienter på distans. Patienten i exempelvis
Avesta kan besöka sin läkare på sitt sjukhus
och med teknikens hjälp finns även Kurt
Pettersson med och kan svara på frågor och
göra bedömningar.
– Det tjänar alla på. Vår konsultverksamhet
förenklas och utomlänspatienterna behöver
bara komma till USÖ när det verkligen
behövs.
Namn: Kurt Pettersson.
Ålder: 44 år.
Familj: hustrun Annika,
barnen Isak och Emma.
Fritidsintressen: ”Jag gillar
att måla, både olja och
akvarell. Musik, särskilt
saxofon, är ett annat intresse.”
Förebild: ”Min gamle mentor
Erik Hulin på handkirurgen
i Umeå, en väldigt klok
människa. Sedan måste jag
nämna den finlandssvenske
filosofen Georg Henrik von
Wright.”
Okänd talang: ”Trädgårdsskötsel.
Nu senast har jag
anlagt en bäck, ett vattenfall
samt en damm med
fisk och växter på tomten i
Ekeby-Almby.”
8

Det andra projektet är att
utrusta en lastbil som en
operationssal och få en mobil
handkirurgisk enhet.
– Vi, liksom många andra
sjukhus, har brist på operationsutrymmen.
Med en
mobil operationsenhet kan vi
möta behoven på plats. Jag
tror på det här och förslaget
är förankrat hos idégruppen
för högspecialiserad vård på
USÖ.
Flytten från Umeå till
Örebro och hans engagemang
har naturligtvis gjort
att Kurt fått offra lite. Som
exempelvis ”riktiga vintrar”
som är många f. d. norrlänningars
favoritämne.
– Visst kan jag sakna det,
men… Nej, jag vill inte flytta
en meter norrut! Jag värderar
de många myggfria sommarkvällarna
hög re.
– Men däremot saknar jag
musiken, som jag inte längre
hinner med.
Vid flytten till Örebro
förlorade nämligen Umeåbandet
Soulution en saxofonist
– och Kurt förlorade
regelbundna blues- och
soulspelningar.
– För inte så länge sedan
såg jag filmen ”Blues
Brothers”. Då saknade jag
musiken så mycket att det
nästan gjorde ont.
Men så skrattar han till
och man förstår att vissa offer
är värda sitt pris.
Vad är en
attraktiv arbetsplats
för dig?
Andreas Ohlin, läkare, Barn- och
ungdomskliniken:
Glada och engagerade medarbetare är
positivt för arbetsplatsen. Det måste
också finnas ekonomiska och personella
förutsättningar för att kunna utföra
jobbet på ett bra sätt.
Åsa Holmström, sjuksköterska,
Kirurgiska kliniken:
För mig handlar den attraktiva arbetsplatsen
om att känna att man har möjlighet
att utvecklas samt att det finns
tid och resurser för detta. Att trivas
med de människor man har omkring
sig, både kollegor och patienter, är
också viktigt.
Thord Pihlblad, biomedicinsk analytiker,
Kliniskt kemiska laboratoriet:
En bra chef som ser sina medarbetare
är viktigt för arbetsplatsen. Möjligheter
att utvecklas i arbetet är också
positivt. En annan viktig sak är trivsel
mellan kollegor. Det har vi här.
9

Visst har
Hilma
satt spår
– Här får man alltid ett bra bemötande, säger Stig Ohlsson från Hallsberg som bär sina 89 år med heder.
i vårdens
vardag!
Lena Kemppi och Inger Lindqvist funderar. Efter en stund
konstaterar de att Hilma satt sina avtryck också i
deras vardag som undersköterskor på Lungkliniken avdelning
12.
– Samtidigt är det svårt att säga vad som är ett resultat
av projektet och den allmänna utveckling som skett inom
vården. Vi har ju trots allt varit med ett tag och sett en hel
del hända, säger Lena och Inger som båda jobbat inom
vården i drygt 30 år.
Vad som formulerades 2004 i handlingsplanen för Hilmaprojektet
om t ex kompetenshöjande åtgärder för undersköterskor
och att deras synpunkter skulle
väga lika tungt som övriga professioners,
tycker de dock blivit ett faktum.
– Jag tycker att det alltid varit lätt att få
vidareutbilda sig på vår klinik. Men Hilma
har lett till att fler fått möjlighet att fördjupa
sina kunskaper inom bland annat data och
demensvård. Det är bra och något vi har
stor nytta av i vårt jobb där vi ofta möter
svårt sjuka patienter, säger Lena Kemppi.
Vad har
Hilma
betytt
för er?
Kliniken har också gjort ett antal studiebesök, bland
annat på hospice som ligger nära den vård man själv bedriver.
– Utblickarna är en morot och nå´t man gärna tänker
tillbaka på.
Att undersköterskornas synpunkter
väger tyngre nu än
tidigare håller också Inger
och Lena med om.
– Vi sitter med vid de
planeringsronder som genomförs
varje vecka på avdelningen.
Där diskuterar
vi bland annat när patienter
ska gå hem. Då lyssnar man
absolut på vad vi undersköterskor
säger. Vi arbetar ju
så nära patienterna, säger
Lena.
Förutom omvårdnad,
där undersköterskorna
är proffs, exemplifierar
Inger med att undersköterskorna
fått egna
ansvarsområden och nya
arbetsuppgifter. Här har
Hilma haft ett finger med
i spelet.
– Vi har blivit mera delaktiga
och det är ju alltid
roligt och utvecklande, säger
Inger.
10

Direktkontakt med Hilmaprojektet
har Lena och Inger
haft i samband med att
de fanns med på ett av de
internat som Akutkliniken
arrangerade under våren
2007 i Ånnaboda.
– Det var bra föreläsningar
och intressanta diskussioner,
säger Inger som
helhjärtat ställer upp bakom
målet med Hilma – att
via en gränsöverskridande
samverkan ge Hilma den
vård hon behöver, när och
där hon behöver den och
om hon vill ha den.
– Vi ser ju själva hur oro
och ångest gör att många
ofta åker ut och in mellan
sitt boende och sjukhuset.
Har ni sett några effekter
av Hilma på er avdelning –
att färre åker ut och in än
tidigare?
– Nej, det kan jag inte
påstå. Har man svårt att
andas vill man hit och vi
står ju alltid beredda, säger
Lena och Inger instämmer.
Skulle man kunna göra
något för att hjälpa Hilma
att slippa åka mellan sitt
boende och er vårdavdelning?
– Det är svårt att säga.
Kanske skulle de som jobbar
nära Hilma ute i kommunerna
kunna lyssna in
och lugna patienterna mer
än vad som sker idag. Det
skulle kanske bidra till att
Hilma kom över sin oro och
rädsla när hon tycker att det
är svårt att andas. Sedan
sitter tyvärr många Hilmor
ofta ensamma långa perioder,
men det är ju ett annat
problem, säger Inger.
Inom ramen för Hilma har det
byggs upp nätverk och propagerats
för att man ska
ta chansen att hospitera.
Bland undersköterskorna
har nätverksbyggandet utvecklats
väl, medan hospiteringen
inte fått det gensvar
man hoppats på.
– Vi har fått erbjudanden
att vara med hos kommunen,
men det har inte
blivit av. Däremot vet vi
att andra på kliniken varit
det. Vad vi hört har det varit
givande att se hur man
arbetar där och hur deras
vardag ser ut, säger Lena
och Inger.
Ett grepp om vad andra
tycker och hur deras arbetssituation
ser ut kan
man också – som Lena och
Inger påpekar – få genom de
besök man haft på kliniken
från medarbetare ute i kommunerna.
– Glöm heller inte studerande
och elever som
kommer hit och ger oss nya
intryck, säger
Lena Kemppi
och Inger
Lindqvist.
– Vi har blivit mera
delaktiga och det är
ju alltid roligt och
utvecklande,
säger Inger.
Hilma har lett till att fler fått
möjlighet att fördjupa sina
kunskaper inom bland annat
data och demensvård.
Hilma lever vidare
2004 startade Hilma-projektet. Men vem är Hilma? Jo, en
av vårdens vanligaste patienter. En äldre med många olika
sjukdomar som ofta har kontakt med flera vårdgivare
samtidigt.
I det läget är det lätt att Hilma hamnar mellan
sto lar na i och med att ansvaret för vård och omsorg för
de äldre delas mellan kommunen, primärvården och
slutenvården.
Med Hilma-projektet skulle den risken minimeras.
Målet man enades om var att utveckla samverkan för att
ge Hilma den vård hon behöver, när hon behöver den, där
hon behöver den och om hon vill ha den.
Vad som började 2004 är idag ett avslutat kapitel. Men Hilma
är definitivt inte bortglömd!
Erfarenheterna och resultaten av projektet har lett till
att den gränsöverskridande samverkansformen blivit en
del av den ordinarie verksamheten. Numera engagerar
den USÖ, hela Örebro kommun samt Askersunds, Hallsbergs,
Kumla och Lekebergs kommuner samt primärvården
i de här kommunerna.
Hilmas styrgrupp har blivit Hilmagruppen. Den leds av
områdeschef Mats Björeman från USÖ, som vid sin sida
har personer i beslutandeställning från alla deltagande
verksamheter.
En av de första insatser som
gjordes inom ramen för Hilma-projektet,
var att fråga
de äldre vad som var viktigt
för dem. Bemötande och tillgänglighet
toppade listan. De
här områdena, tillsammans
med kompetens, kontinuitet
och information, har sedan
Hilma fokuserat på.
Handlingsplaner, där
bland annat undersköterskerollen
och vårdplaneringsteam
prioriterades,
hörde till vad som spikades
inledningsvis. Och resultaten
av Hilma-arbetet har
t o m väckt riksintresse.
– Bland annat infördes
vårdplaneringsteam på USÖ
där medarbetare på sjukhuset
hade rätt att gå in i och
läsa vissa delar av primärvårdens
patientdokumentation.
Det här var unikt på sin tid,
säger Kristina Andersson som arbetar med vårdutveckling
och är knuten till ledningsstaben.
Vårdplaneringsteamet lever i högönsklig välmåga och
är stationerat på USÖ. Teamet gör tvärprofessionella bedömningar
och fattar beslut som ska ge Hilma en så god
och säker vård som möjligt utifrån hennes önskemål.
I teamet ingår distriktssköterska, arbetsterapeut, biståndshandläggare
från kommunen samt sjukgymnast
och distriktssköterska från primärvården.
Workshops, nätverksträffar, kompetensutvecklingsprogram
och föreläsningar är några andra exempel på aktiviteter
som burit Hilmas signum genom åren.
Ett rejält lyft fick Hilma när projektet fick EU-pengar –
totalt sex miljoner
– Under 2005, 2006 och en bit in på 2007 har Hilmaprojektet
engagerat cirka 2 000 medarbetare, säger Kristina
Andersson som nu är en av många som ska se till att
Hilmas nystart ska få en rejäl skjuts framåt.
Målet är att ”Alla ska lära sig Hilmatänk”. Det ska
bland annat ske med hjälp av Hilma-ambassadörer, vårdutbildningar,
en fortsatt utveckling av vårdplanering, kvalitetsuppföljning
och givetvis en uppföljning, redovisning
och spridning av Hilma-arbetet.
11

RETURADRESS: UNIVERSITETSSJUKHUSET ÖREBRO, LEDNINGSSTABEN INFORMATION, 701 85 ÖREBRO
Ögonspecialister i Örebro går rond på webben
Ögonspecialister på USÖ ställer diagnos och ger råd om behandling
via regelbundna ronder på webben. Fördelarna
är många. Patienter i regionen utanför Örebro län slipper
resa till Örebro för undersökning och behandling. Samtidigt
ger de gemensamma ronderna möjligheter att höja
kvaliteten i bilddiagnostiken på sjukhusen runt om i regionen.
Ingrid Johansson är överläkare och klinikchef vid
USÖ:s Ögonklinik. Hon tog initiativet till att via Internet
och programmet Bridgit erbjuda specialistkunskap till
sina kollegor ute i regionen. Till sin hjälp har hon en vanlig
telefon och sin dator. Det som förr skickades med pap-
persjournaler och bilder på CD-skivor bedöms nu snabbt
över nätet.
– Ronderna går till så att vi på USÖ kopplar upp oss
mot den eller de läkare som behöver stöd med att tolka
kontrastfotografier, ställa diagnos och diskutera behandling,
säger Ingrid Johansson.
Via ett enkelt datasystem kan vi dela bildskärm, med
ögonbottenbilder och journaldata, med varandra. Samtidigt
kommunicerar vi via telefon, resonerar och ställer
frågor, tills vi gemensamt kommer fram till hur patienten
ska behandlas.
Ingrid Johansson är
överläkare och klinikchef
vid USÖ:s Ögonklinik och
initiativtagare till att
erbjuda specialkunskap
via Internet.
Ny strålbehandling ger goda resultat
Sveriges sju universitetssjukhus gör en gemensam satsning
i ett nationellt centrum för avancerad cancerbehandling
genom strålning med protoner. Man är därmed först i
Norden med att erbjuda denna behandling. USÖ kommer
att få en viktig roll som användare och delägare i den nya
kliniken med namnet Skandionkliniken (Skandinaviskt
centrum för onkologisk behandling med joner). Patienter
från Örebro, Sörmland, Värmland och Dalarna kommer
att utredas, diagnostiseras och följas upp vid USÖ, medan
själva strålbehandlingen sker vid det gemensamma centret
i Uppsala. Anläggningen beräknas kosta cirka 800
miljoner kronor och tar emot den första patienten 2011.
I Sverige upptäcks cirka 50 000 nya cancerfall varje år,
varav hälften av fallen strålbehandlas.
– Protonstrålning är effektivt vid de vanligaste cancerformerna,
bröst- och prostatacancer.
Fördelen med denna strålning är att den kan koncentreras
till tumörområdet och skonar därmed närliggande
vävnad från strålskador, säger Bengt Johansson, överläkare
vid Onkologiska kliniken. Detta är särskilt viktigt
vid behandling av tumörer som sitter nära strålkänsliga
organ och vävnader.
Med protonstrålning minskar även risken för återfall
senare i livet på grund av strålskador. Vi kommer därför
att behandla alla barn med cancer som är i behov av
strålbehandling med denna teknik.
Bengt Johansson, överläkare vid Onkologiska kliniken.
Oss emellan på USÖ ges ut av Ledningsstaben Information och produceras i samarbete med Strateg Marknadsföring.
Ansvarig utgivare: Ove Petersson. Redaktör: Ulrika Julin. Text: Ulrika Julin, Gunnar Sundell och Lars-Gunnar Hedenquist.
12 Foto: Magnus Westerborn, Hans Jonsson, Maria Bergman. Form: Shanna Kolheden.