HEMLÖSHET - Örebro läns landsting

Stödinsatser för hemlösa
Socialstyrelsens vägledning och kunskapsunderlag
Enligt Socialstyrelsen ger internationell forskning stöd för att en permanent bostad, tillsammans
med ett individuellt anpassat stöd, är den bästa vägen för att långsiktigt undvika hemlöshet.
För att vård och stöd ska få förväntad effekt är en stabil bostad den viktigaste grundförutsättningen.
Tillgången till bostad bör således inte villkoras med deltagande i behandling.
Arbetet underlättas av att kommunerna har långsiktiga mål och handlingsplaner där det tydligt
framgår vilka aktörer som ansvarar för olika delar av processen rörande bostadsfrågorna. Speciellt
viktigt är det att det finns en beredskap för att barn inte ska hamna i en hemlöshetssituation
(Socialstyrelsen, 2009a, 2010).
Under åren 2002-2005 hade Socialstyrelsen ansvaret för 30 miljoner kronor i projektmedel
för att utveckla metoder för att motverka hemlöshet. Efter ansökningar fick 19 lokala
projekt medel för att pröva sina idéer. Erfarenheterna från dessa projekt är bland annat följande
(Socialstyrelsen, 2006):
Det krävs en samverkan mellan alla berörda politikområden för att lösa hemlöshetsproblematiken.
Även om många hemlösa ofta har en komplex multiproblembild, så är det avsaknaden
av bostad som utgör deras grundläggande livsproblem.
Aktiva uppsökande insatser bedöms vara framgångsrika för att förebygga vräkningar.
Det krävs ett strategiskt arbetssätt som innefattar viktiga chefsnivåer för att nå
framgång i arbetet för att motverka hemlöshet.
Hemlösheten kan inte motverkas enbart med en individuell klientfokus, utan
måste även angripas på en strukturell nivå.
Det är inte fruktbart att koppla samman krav på behandling och rätten till egen
bostad.
Försörjningsstöd får inte vara ett hinder för att få en egen bostad.
Diskrimineringen av bostadsökande med utländsk bakgrund måste motverkas.
Utvärderingar och erfarenheter av lokala verksamheter och projekt
Verksamheten ”Steget” i Solna och Sundbyberg
Verksamheten ”Steget” i Solna och Sundbyberg utvärderades 2008 och karakteriserades som
ett lågtröskelboende för gruppen hemlösa missbrukare. Insatsen var ett försök att undvika
boenden på härbärgen. Avsikten var att de boende skulle kvalificera sig till boendekedjor och
arbetsträning med stöd av en koordinator. Av de elva deltagarna i utvärderingen hade fem gått
vidare till ett boende i träningslägenhet och missbruket hade minskat avsevärt. Men det långsiktiga
målet med försökslägenheter och förstahandskontrakt verkade svåruppnåeligt, eftersom
dessa nästan är omöjliga att uppbringa i de två kommunerna (Arnsvik, 2008).
15