18960

tumregel är att brandgatan ska vara minst 1–1,5 gånger den
omgivande växtlighetens högsta höjd. Vid brand i finfördelat
bränsle, t.ex. barr, lav eller mossa bör brandgatans bredd vara
cirka en spadbredd. Denna tumregel gäller brandgata som ska
stå emot brandfronten. Längs flyglar och flanker kan brandpersonalen
minska bredden på brandgatan. (Teie 1994).
För att bättra på brandgatans effektivitet appliceras vatten
och/eller skum på ömse sidor av brandgatan.Man kan applicera
skum på båda sidor av brandgatan och tända mindre brandhärdar
på samma sida som branden, dvs. genomföra skyddsavbränning.
Det är fördelaktigt att använda dessa metoder,
eftersom det annars skulle krävas mycket stora, arbetskrävande
bredder på brandgatorna.
Den mineraljord som grävs fram kan användas för att fördröja
brandens spridning. Mineraljorden kastas mot brandens
bas med en skyffel. Mineraljorden kan också användas för att
täcka bränsle av mer kompakt natur nära brandgatan, t.ex.
stubbar och stockar. Observera att övertäckta stubbar, stockar
etc. åter måste friläggas när branden väl har hejdats, för att
säkerställa att ingenting ligger och pyr under jordtäcket. Undvik
att lämna kvar obrända delar innanför begränsningslinjerna.
Bränn av dessa delar när du bedömer att det är säkert att
göra det. Se till att brandgatan också omfattar eventuella flygbränder
som uppstått framför branden. Undvik att ringa in
flygbränderna genom separata brandgator, eftersom det kräver
mer tid. Arbetet blir dessutom svårare att övervaka eftersom
personal kommer att befinna sig mellan två bränder, vilket
är en säkerhetsrisk.
Övertäckning av
stubbar och stockar
med mineraljord.
66 • SKOGSBRAND