Arninge - Stockholms läns museum

tar över. Stenen övergår från att vara fast förankrad till gården till att bli mobil.
Delar av den kan ha placerats på gravfältet fast numera dold under marken istället
för stående och synlig.
Att gravar inte skall räknas som slutna kontexter är ett faktum som har
uppmärksammats på senare tid. Återkommande ritualer och också begravningar
har skett i en och samma anläggning. På gravfältet i Arninge finns eventuellt
spår av detta i flera fall. Det tydligaste är anläggandet av en solitär anläggning
(A6293) mer än 500 år efter gravfältets etableringsfas. Eventuellt kan också en
nedgrävning i A6500 utgöra en sekundär händelse. A6500 har en datering som
antyder att händelsen har skett några decennier senare än gravfältets huvudsakliga
brukningsfas. Bildstenfragmentet går förmodligen också att tolka som resultat av
en senare händelse. En sten har slagits sönder och fragmenten har grävts ner och
gömts bland de äldre gravarna. Problemet är att även om händelsen går att tolka
så är tanken bakom mycket svårare att förstå.
Dateringar och syntes
Inom gravfältet har åtta 14 C- dateringar utförts (bil 6). Samtliga dateringar har
utförts på ben från gravgömmorna. I ett fall har dateringen utförts på obränt
ben (A6293). Urvalet utfördes med en jämn spridning över gravfältet. Ett syfte
var att utröna huruvida det finns en kronologisk avvikelse mellan den norra
och södra delen av gravfältet. Tvärs över platsen löper en stensträng vilken kan
uppfattas som ett avskiljande element. Längst i norr var den stora röseliknande
stensättningen A5000 belägen vilken i undersökarnas förförståelse har uppfattats
som en eventuell grundargrav.
Samtliga dateringar, utom en avvikande vilken behandlas nedan, ligger nära
varandra i spannet 262 e Kr – 545 e Kr (kalibrerade värden med 95,4 % sannolikhet).
Vid 68,2 % sannolikhet sprider sig dateringarna mellan perioden 349-533 e
Kr. Antalet identifierade individer är minst 21 st undantaget den dateringsmässigt
avvikande A6293. 21 begravda individer under gravfältets antagna maximala
brukningstid på 283 år betyder en gravläggning ungefär vart 13:e år. Om antalet
individer utökas med två, vilket är ett rimligt antagande utifrån faktumet att två
anläggningar ej innehöll ben, i kombination med gravfältets kortaste möjliga
användningstid (184 år), så får man en antagen gravläggningsperiodicitet på
vart 8:e år. En gravläggning ungefär vart 10:e år inom en normalstor gård
är ett rimligt antagande som ligger i linje med Petrés antagande från Lovö
(Petré 1984). Ovanstående resonemang är givetvis ej bevisat med tanke på att
dateringsunderlaget utgör endast ca 33% av det totala materialet, samt osäkerheten
i dateringarna. Till detta skall också föras det uppenbara faktumet att en grupp
saknas i benmaterialet, nämligen barnen. Detta är dock en faktor och felkälla
som också finns i referensmaterialet.
Ändå bör ovanstående kunna ses som en indikation på normalitet. Termen
normalitet gällande samhällsgrupper är komplicerat. I föreliggande arbete avses
begreppet utgöra den stora grupp människor, som utifrån sett, förmodligen
definierades som typiska för sin tid och sitt samhälle. Observera att begreppet
avser en grupp av människor där enskilda individer inom gruppen av sin samtid
18