Claes Gunnarsson - Göteborgs Symfoniker

Familjen är hustrun Anna, bibliotekarie, och
barnen Amanda, sju år, och Marcus, fyra år.
Hans tonsättarstudio ligger i musikerförbundet
SYMF:s lokaler på Alströmergatan på Kungsholmen
i Stockholm. Huvudstaden var inget
självklart val för värmlänningen Albert Schnelzer
efter studier vid musikhögskolan i Malmö och
Royal College of Music i London men hustrun
Anna hade familj här och som frilansande tonsättare
är det bra att sitta i händelsernas centrum.
Likt många personer med kreativa yrken jag träffat
är Albert Schnelzer disciplinerad. På morgonen
lämnar
han barnen
på dagis,
åker in till
studion
och arbetar,
lagar lunch
i SYMF:s gemensamma kök, fortsätter arbeta
och tar klockan fem tunnelbanan hem till huset
i Spånga.
– Jag försöker hålla regelbundna tider, det
fungerar bäst för mig. Men det är klart, är jag
mitt inne i en komposition och idéerna flödar så
slutför jag det. Och ska barnen hämtas anpassar
jag tiderna.
Men hur börjar han ett nytt verk? Det är en
gåta som han egentligen inte har något svar på.
– Det är med skräckblandad förtjusning man
sätter i gång för då har man ju ingenting. Det är
ett tomt papper som ska fyllas. Det handlar om
att hitta det där tillståndet när saker börjar dyka
upp av egen kraft. Den engelske tonsättaren Thomas
Adès har beskrivit det väldigt bra. I början
av hans karriär var det som att sitta och ratta in
olika stationer på en radioapparat så fick han in
nya idéer. Lite så är det – man har ett överflöd
av idéer som det bara är att skriva ner. Men allt
eftersom man har hållit på och skrivit mer och
mer musik så börjar man beta av allt det här, och
till slut börjar man kanske rentav återanvända
eller vidareutveckla en del av det man skrivit.
Tillståndet av ett ständigt flöde av idéer har av
naturliga skäl en tendens att avta under åren.
Thomas Adès förklarade att när han numera
skriver ett stycke är det som att styra en jumbojet.
Han vill ha översikt men samtidigt kontroll över
alla småparametrarna.
Albert Schnelzer känner igen sig i det här
resonemanget.
– Jag tycker det är en fin liknelse. Så kan det
kännas, speciellt när man skriver stora orkesterverk.
Cellokonserten är ett ganska långt stycke
och komponerad för en förhållandevis stor orkester.
Då arbetar jag på makro/mikronivå där jag
dels måste hålla ett sådant avstånd till materialet
att jag kan överblicka det, dels kan gå ner på mikronivå
när det behövs: ”Vänta nu, ska det vara ett
mezzoforte eller ett forte i piccolaflöjten?”. Man
måste ta de besluten för det är ingen annan som
gör det åt en. Och varje enskilt beslut kanske
inte spelar så stor roll, men summan av dem gör
det. Så man
”Jag mindes känslan jag hade när jag som tonåring
satt med LP-omslagen och lyssnade på musiken.
Det blev något slags nostalgihistoria och ett
sätt att återuppleva de stämningarna.”
färdas mellan
de här
två världarna
hela tiden
när man
skriver.
Den nya tekniken kan vara fantastisk. Datorn
med sin stora skärm är ett viktigt arbetsredskap
för Albert Schnelzer, även om papper och
penna är oslagbara vad snabbhet och flexibilitet
beträffar. I kompositionsprogrammet Finale
lägger han inte bara upp hela verket med alla
stämmor, han kan också höra hur det låter med
samplade instrument. Själv har han investerat i
ett instrumentbibliotek från Wien som innehåller
instrumentens alla möjliga toner, nyanser,
och spelvariationer. Albert Schnelzer räcker över
lurarna (ett par AKG K240 för alla som undrar)
och låter mig lyssna på en sats ur den kommande
violinkonserten han skriver på beställning av Orchestra
of the Swan i Stratford-upon-Avon. Det
låter imponerande – en hel orkester i all sin prakt.
– Den ska bli klar i oktober och uruppförs av
Hugo Ticciati i Cadogan Hall i London den 12
maj 2012, berättar han.
Albert Schnelzer hör till de tonsättare vars
personlighet reflekteras i musiken, i motsats till
dem som sätter struktur och teknik främst, I den
bemärkelsen är han romantiker. Han vill förmedla
stämningslägen och känslor. Det är också
en av utgångspunkterna i cellokonserten Crazy
Diamond.
– Jag hade precis skrivit en konsert för den
framstående oboisten FranÇois Leleux, musik
som är lätt, luftig och rytmisk, och kände att jag
ville göra något annorlunda den här gången. Min
ingång var att skriva ett ganska lyriskt stycke med
långa melodilinjer och klangsjok som färdades
i musiken och fanns i olika lager, klangbaserat
och inte så rytmiskt. Men ändå dramatiskt och
expressivt.
Med de tankarna dök idéer från förr upp: ett
stycke för cello och orgel som refererade till låtar
av Pink Floyd som Claes Gunnarsson egentligen
skulle ha uruppfört, om han inte fått förhinder.
Varför inte vidareutveckla de idéerna?
– Jag mindes känslan jag hade när jag som
tonåring satt med LP-omslagen och lyssnade på
musiken. Det blev något slags nostalgihistoria
och ett sätt att återuppleva de stämningarna.
Och så började det nya stycket få liv.
– Det visade sig vara ett bra sätt att få i gång
inspirationen och få ett grepp om vilken identitet
musiken skulle ha. Jag fick en väldigt stark känslomässig
koppling och det behöver man när man
skriver ett stycke, man måste känna ”det här vill
jag verkligen göra”. Det finns inga citat från Pink
Floyd men de långa linjerna i deras musik har ju
ett släktskap med symfonisk musik. Inledningen
till låten Shine On You Crazy Diamond är ett
enda långt gitarrsolo som ligger på i princip
samma ackord i flera minuter, ett mollackord,
innan det första ackordsbytet kommer. Det är
otroligt effektfullt, med väldigt små medel, men
ändå är det ett slags ljuduniversum man träder in
i som är väldigt spännande.
Cellokonsertens satstitlar refererar till sångerna
Shine On You Crazy Diamond från LP:n Wish
You Were Here och Brain Damage från Dark Side
Of The Moon.
– Det de har gemensamt är att de handlar
om Syd Barrett som var med att bilda Pink
Floyd men sedan fick lämna bandet när han fick
psykiska problem efter drogmissbruk. När jag
lyssnade på låtarna i tonåren uppfylldes jag av ett
slags känsla av melankoli. Man förstod verkligen
att det här var en människa som levde i en annan
värld.
Nästa uppdrag är hans kanske viktigaste
hittills: ett stort orkesterverk som beställts
gemensamt av BBC Symphony och Sveriges
Radios symfoniorkester. Uruppförande i London
säsongen 2013/2014. Arbetet har redan påbörjats.
stora salen 1 december kl 19.30 &
2 december kl 15.00
24 25