Claes Gunnarsson - Göteborgs Symfoniker
Claes Gunnarsson - Göteborgs Symfoniker
Claes Gunnarsson - Göteborgs Symfoniker
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
BILJETTKONTORET 031-726 53 10<br />
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE<br />
9, 10 & 11 novemBER<br />
ONSDAG 9 nov KL 19.30<br />
TORSDAG 10 nov KL 19.30<br />
SIBELIUS en saga 18 min<br />
vivaldi piccolaflöjtKONSERT 10 min<br />
PAUS<br />
börtz pipor och klockor 20 min<br />
skrjabin le poème de l’extase 22 min<br />
FREDAG 11 nov KL 18.00<br />
After Work Inklusive mat och dryck efter konserten<br />
vivaldi piccolaflöjtKONSERT 10 min<br />
börtz pipor och klockor 20 min<br />
SIBELIUS en saga 18 min<br />
GÖTEBORGS SYMFONIKER<br />
DIRIGENT susanna mälkki<br />
per gross blockflöjt<br />
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink<br />
Jean Sibelius (1865–1957)<br />
En saga op 9<br />
Jean Sibelius var periodare som ung. Den här gången<br />
handlar det inte om hans kraftiga drickande, utan om<br />
hans intensiva intresse för andra tonsättare. Under<br />
komponerandet av Kullervosymfonin 1891–1892,<br />
där den arkaiska runosången dyker upp i Sibelius<br />
produktion, hade han en Brucknerperiod – som den<br />
store Sibeliusbiografen Erik Tawaststjerna föreslår<br />
ska ha räckt bara en kortare tid. Men den som hör<br />
inledningen på En saga med Bruckner i åtanke kan<br />
mycket väl föreställa sig en okänd symfoni av österrikaren.<br />
Ändå finns det redan här något som inte passar<br />
in i den centraleuropeiska sfären. Det är ett annat<br />
skimmer, en annan atmosfär. Mer precist handlar det<br />
om att det inte är någon religiös mystik som intoneras,<br />
utan en musik mer vänd mot mytologin. Ett yttre<br />
tecken på det är att Sibelius under sin vistelse i Wien<br />
och Berlin 1889–1891 också hade upptäckt den<br />
schweiziske symbolisten Alfred Böcklins magiska<br />
måleri. Dessutom är det så att stråksuset strax blir<br />
avlöst av en stötig träblåspassage. Det arkaiska<br />
etableras.<br />
En saga tillhör Sibelius tondikter, just sådana Franz<br />
Liszt hade etablerat som genre och som Richard<br />
Strauss fortsatt verka i. Även om symfoniska dikter<br />
inte sällan har ett litterärt underlag som kan vara väl<br />
så utvecklat måste man ha i bakhuvudet att programmet<br />
lika ofta främst hade en kommunikativ roll. I<br />
botten finns en musikalisk struktur som för tonsättarna<br />
var det väsentliga. Det gällde Liszt lika väl som<br />
Strauss.<br />
Det gällde även Sibelius. En kommentator har<br />
tänkt sig Dantes Inferno som bakgrund, en annan<br />
isbjörnsjakt. Själv sade Sibelius mot slutet av sin<br />
levnad: ”Vill man nödvändigtvis söka en folkloristisk<br />
grundval för En saga vore tondiktens stämning säkert<br />
närmare Eddan än Kalevala.” En stämning alltså, inget<br />
program.<br />
Den musikaliska strukturen är, som så ofta i genren<br />
symfoniska dikter, sonatformens – men i utvidgad<br />
version. Så hade Liszt gjort, likaså Strauss. Denna<br />
struktur, med den basala tredelningen exposition, genomföring<br />
och repris, framträder relativt tydligt i den<br />
slutliga versionen från 1902 medan den nästan fem<br />
minuter längre ursprungsversionen från 1892 är betydligt<br />
mer mångskiftande. Bland annat skar Sibelius<br />
bort ett längre avsnitt i genomföringen som presenterade<br />
ett helt nytt material. Dessutom är banden till<br />
Bruckner tydligare där. Efter revisionen framträder en<br />
tonsättare säker på sin egenart.<br />
Erik Wallrup, musikkritiker Svd<br />
Antonio Vivaldi (1678-1741)<br />
Piccolaflöjtkonsert g-dur RV443<br />
Allegro<br />
Largo<br />
Allegro molto<br />
Låt mig för en gångs skull närma mig musiken från<br />
ett ovanligt håll, vilket kan passa bra i detta fall.<br />
Bilden av Vivaldi i Sverige under århundradenas lopp<br />
känner jag inte till så väl men jag vet att italienaren i<br />
princip var bortglömd i Europa tills musikforskarna i<br />
slutet av 1800-talet upptäckte att Bach bearbetat en<br />
hel del konserter av denne kreative musiklärare från<br />
Venedig. Ganska inspirerade konserter, det där! Och<br />
vid fortsatt grävande dök vissa årstider upp… Det<br />
dröjde inte länge innan Vivaldi hade återupprättats.<br />
I Göteborg då? Ja, 1800-talets borgerskap var nog<br />
inte direkt disponerade för den italienska senbarocken<br />
och de mångtaliga violinkonserterna var säkerligen<br />
för svårspelade för de flesta. Men det kan finnas<br />
undantag: musikforskaren Jan Ling har funnit ett ”väl<br />
tummat” exemplar av en ”Konsert nr 7” i den samling<br />
som tillhörde industrimannen, alingsåsaren och violinisten<br />
Patrick Alströmer (1733-1804), son till Jonas<br />
Alströmer och instiftare av Musikaliska akademin, så<br />
det är möjligt att Göteborgspubliken faktiskt hörde<br />
Vivaldi redan för 200 år sedan.<br />
I Göteborgs <strong>Symfoniker</strong>s arkiv förekommer Vivaldi<br />
första gången den 26 januari 1921. Då presenterade<br />
kapellmästaren Michael Press – som tillsammans<br />
med Carl Nielsen avlastade Wilhelm Stenhammar<br />
under dennes sista år som chefdirigent – en konsert<br />
av italienaren. Göteborgs-Posten ansåg uppenbarligen<br />
att tonsättaren behövde en liten introduktion:<br />
”Symfonikonserten i går hade en mer än tvåhundraårig<br />
novitet på sitt program, en Concerto grosso av<br />
den venetianske mästaren Antonio Vivaldi. Han har<br />
haft en viss betydelse för violinkonsertens utveckling<br />
och Johann Sebastian Bach aktade honom högt.”<br />
Radion spelade säkert en del Vivaldi efter andra<br />
världskriget men störst genomslag fick musiken i<br />
andra sammanhang. Vid LP-skivans lansering på<br />
1950-talet kom en rad inspelningar av De fyra årstiderna<br />
ut på marknaden, och i kölvattnet andra Vivaldikonserter.<br />
Regissören Bo Widerberg använde 1963<br />
den långsamma satsen ur en violinkonsert i sin film<br />
Barnvagnen (den övriga musiken stod Jan Johansson<br />
för) där musiken representerade borgarklassens<br />
arvegods men också fick vara symbol för den djupa<br />
och glädjefyllda konstupplevelsen. Filmens barock-LP<br />
hade Bo Widerberg dock lånat från en film ur den<br />
franska nya vågen. Många med mig minns säkert den<br />
stämningsfulla TV-serien I Puerto hände mig inget<br />
särskilt från 1971 där författaren Per Gunnar Evander<br />
i rollen som flanör och vardagsfilosof vandrar i<br />
bergen vid Medelhavet. Här var det genomgående<br />
”soundtracket” den långsamma satsen i Vivaldis<br />
Piccolaflöjtkonsert. Ursprunget skrevs för ”flautino”,<br />
italienskans ”liten flöjt”, och moderna forskare anser<br />
att det handlade om en sopraninoblockflöjt, snäppet<br />
ovanför altblockflöjten och motsvarande det vi kallar<br />
piccolaflöjt. Men Vivaldi var också bekant med den<br />
lilla tvärflöjten så riktigt säkra kan vi inte vara.<br />
Per Gunnar Evanders TV-serie lämnade ett<br />
starkt avtryck under en tid när det endast fanns två<br />
TV-kanaler i Sverige och många program sågs av<br />
miljoner tittare. Och bland tittarupplevelserna döljer<br />
sig för många säkert det allra första kärleksmötet<br />
med Vivaldi.<br />
Stefan Nävermyr<br />
48<br />
49
Change language