Claes Gunnarsson - Göteborgs Symfoniker

BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
4 decemBER
SÖNDAG 4 dec KL 18.00
KAMMARKONSERT Stenhammarsalen
mozart klarinettkvintett 33 min
PAUS
brahms stråksextett nr 2 38 min
nikolaj znaider &
sara trobäck hesselink violin
lars mårtensson & tuula fleivik viola
ernst simon glaser & claEs gunnarsson cello
URBAN CLAESSON klarinett
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Klarinettkvintett A-dur K 581
Allegro
Larghetto
Menuetto. Trio 1 & 2
Allegretto con Variazione. Adagio. Allegro
Klarinettkvintettens partitur finns inte bevarat.
Mozarts egna noter kan man ana bara i den lilla bok
där han noterade allt han komponerat. Där finns nämligen
alltid de första takterna av varje verk inskrivna
så att han själv skulle kunna skilja på saker och ting.
Klarinettkvintetten är daterad 29 september 1789.
Själv kallade han stycket ”Stadlers kvintett” efter
mästarmusikern Anton Stadler som kvintetten
komponerades för. Denne man nöjde sig inte med
en vanlig klarinett. Han såg till att utvidga omfånget
nedåt med några toner. De kom förstås inte med
när kvintetten trycktes efter Mozarts död, det skulle
bara ha vållat förvirring hos dem som försökte sig på
att spela solostämman. Men det går att någorlunda
räkna ut var i kompositionen Stadler fick nöjet att
demonstrera ”sina” låga toner. Man kan skriva in dem
igen och det är numera rätt vanligt att man spelar
stämman på specialbyggda instrument som kan
konkurrera med Stadlers konstruktion.
Detta är musik från Mozarts magra år i Wien. Han
hade vant sig vid ett rätt överdådigt leverne under de
feta åren i mitten på 1780-talet och fick svårt att rätta
mun efter matsäck när kriget mot turkarna gjorde
att efterfrågan på musik och annan kultur sjönk. De
vanliga köparna lämnade stan och Mozart började
låna sig fram – bland annat hos frimurarbrodern
Puchberg som förde bok över transaktionerna och
sparade Mozarts ofta dramatiskt formulerade nödrop.
Om man läser dem och har för sig att en oroad och
stressad man måste skriva oroad musik så går man
på pumpen. Den teorin är fel. Det är klarinettkvintetten
ett utmärkt exempel på.
Johannes Brahms (1833-1897)
Stråksextett nr 2 G-dur op 36
Allegro non troppo
Scherzo: Allegro non troppo
Poco Adagio
Poco Allegro
Ingemar von Heijne
”Nu har jag frigjort mig från min sista kärlek!” skrev
Johannes Brahms till en god vän sedan han fullbordat
sin andra stråksextett 1865. Kärleken var den
unga sångerskan Agathe von Siebold från Göttingen
som han blivit passionerat förälskad i under sommaren
1858. Då hade han försökt distansera sig från sitt
speciella förhållande till pianisten Clara Schumann,
den 14 år äldre änkan efter Robert och mor till sju
barn. Brahms skulle dock alltid betrakta Clara som
sin själsfrände, det hade börjat redan innan hennes
man hade hamnat på det sinnesjukhus där han avled
1856.
Johannes Brahms hade bott hos familjen Schumann
i Düsseldorf under långa perioder sedan 1853
när Robert ”upptäckte” den unge tonsättaren och
pianisten och på alla sätt försökte hjälpa honom i
hans karriär. Och resten av sitt liv stöttade Brahms
Clara och barnen. Men någon fastare förbindelse
blev det inte trots att paret under sin drygt 40-åriga
brevväxling blev alltmera förtroliga med varandra. När
Brahms flyttade ifrån henne efter makens död och
träffade Agathe under sin tjänstgöring som dirigent i
Detmold, var hon riktigt svartsjuk. Det blev förlovning
med Agathe, men återigen kunde Brahms inte se sig
själv som äkta make med allt vad det innebar av krav
och osjälvständighet i förhållande till hans musikskapande.
Han ville gärna fortsätta träffa henne, men
”utan bojor”. Varpå hon bröt till bådas förtvivlan och så
småningom gifte sig med en annan.
Johannes Brahms flyttade till Hamburg och
sedan Wien där han komponerade sin första av två
stråksextetter från början av 1860-talet. Det var
också hans första verk för enbart stråkar, senare
följde även tre stråkkvartetter och två stråkkvintetter.
Hans favoritinstrument pianot spelade annars ofta en
viktig roll i hans kammarmusikverk.
I den andra stråksextetten som påbörjades under
sommarvistelsen i Lichtental nära Baden-Baden
finns tydliga spår av båda dessa kvinnor som betytt
så mycket för Brahms. 1855 hade han i ett brev till
Clara bifogat en smärtsamt längtansfull melodi som
nu, under den andra sextettens tillkomst 1864-1865,
fick bilda huvudmotiv med fem variationer i den
långsamma tredje satsen och som även inleder hela
verket i form av ett par överstigande kvarter. Det var
hans enda sätt att våga visa Clara sin mångbottnade
kärlek medan hon ännu var gift med Robert och nu
visade han den igen. ”Jag talar i mina toner” som han
skrev till henne i ett brev långt senare.
Men som en hyllning och kanske bön om förlåtelse
till Agathe, som han aldrig återsett, lade han in hennes
namn två gånger närmare slutet av första satsen,
tonerna A-G-A-D-H-E i första och andra violinen.
Ensemblen
Gästande violinisten, dirigenten och ”konsertmästaren”
Nikolaj Znaider leder en meriterad skara musiker
vid kvällens kammarkonsert. De medverkande är alla
kända medlemmar i Göteborgs Symfoniker. Vi har
klarinetternas stämledare Urban Claesson (bilden)
som intar något av en soloroll i Mozarts klarinettkvintett,
konsertmästaren Sara Trobäck Hesselink som
delar pult med Nikolaj Znaider, stämledarkamraterna
Claes Gunnarsson och Ernst Simon Glaser (cello)
samt stämledaren Lars Mårtensson och alternerande
stämledaren Tuula Fleivik från orkesterns altvioliner.
Dessa bildar utgångspunkt för ett vemodigt motiv.
Det är dock svårt att höra dem vid första genomlyssnandet
om man inte kan gå igenom partituret innan.
Även i andra satsen, scherzot, har Brahms använt ett
av sina tidigare motiv, en gavott, vars sorgsna tonfall
bryts av en krampaktigt levnadsglad och folktoninspirerad
trio i valstakt. Fjärde satsen har bråttom framåt
i nästan galopperande frihet – en kombination av
rondo och sonatform i älskvärd brahmsk melodirikedom.
Genom sin förläggare Simrock kunde Stråksextett
nr 2 uruppföras den 11 oktober 1866 i Boston, Massachussets.
Den 20 november samma år spelades
den i Zürich och några månader senare i Brahms
hemstad Wien.
Gunilla Petersén
Foto Arne Nilsson
62
63