Claes Gunnarsson - Göteborgs Symfoniker

BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
5 novemBER
LÖRDAG 5 nov KL 15.00
gästspel
MOZART uvertyr till idomeneo 5 min
BEETHOVEN pianoKONSERT NR 1 37 min
PAUS
SJOSTAKOVITJ två stycken för stråkoktett 10 min
BEETHOVEN pianoKONSERT NR 3 36 min
norska kammarorkestern
Konstnärlig ledare Isabelle van Keulen
gästledare och solist leif ove andsnes piano
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Uvertyr till Idomeneo
Från juni 1777 till januari två år senare befann sig
Mozart på ständigt resande fot. Denna gång utan
sin far Leopold som måste göra tjänst i ärkebiskopens
hovorkester i Salzburg, särskilt som sonen
sagt upp sig. Modern följde med i faderns ställe. Det
blev mest tunga år för Wolfgang Amadeus som för
första gången mötte ointresse hos tilltänkta arbetsgivare
med svårigheter att både komponera och ge
konserter som följd. Dessutom avled modern ett par
månader efter ankomsten till Paris och den stora kärleken
Aloysia Weber, som varit en ljusglimt i ett också
vänligt sinnat Mannheim, bröt deras förbindelse efter
kort tid. Mozart måste återvända till instängdheten i
Salzburg, som han hatade. Han återfick sin tjänst och
började komponera för hovets och stadens behov.
I oktober 1780 kom ”räddningen”. En operabeställning
från München för den kommande januarikarnevalen.
Dessutom skulle det vara en opera seria, den
seriösa operaform som Mozart ägnat flera verk under
sin ungdoms resor till Italien. Ämnet var också givet:
ur grekiska mytologin om kung Idomeneos tragiska
öde. För att undkomma en storm måste denne lova
havsguden att offra den första han mötte vid landstigningen.
Det blev naturligtvis hans son Idamante!
En fruktansvärd historia med många förvecklingar
och stor kärlek som textförfattaren, abbén Giambattista
Varesco i Salzburg, dock ändrade en smula
enligt en fransk förlaga, så att den fick ett lyckligt
slut. För Mozart blev Idomeneo hans viktiga ingång till
de stora framgångsoperor som sedan följde:
Enleveringen ur seraljen, Figaros bröllop, Don Giovanni,
Così fan tutte, Titus och Trollflöjten. Här finns
körer som deltar i handlingen enligt Glucks mönster,
flera ensembler där Mozarts förmåga att ge varje
individ egna speciella känslor och uttryck visar sig för
första gången, samt skickligt utmejslade arior med
sammanhängande recitativ.
Redan i uvertyren hör man hans mästerliga förmåga
att genom en fantasifull orkesterbehandling
skapa dramatik och allvar med avbrott för de mest
ljuvliga melodislingor – allt ett förebådande av operans
handling.
Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Pianokonsert nr 1 C-dur op 15
Allegro con brio
Largo
Allegro scherzando
Gunilla Petersén
I en av sina mer elaka formuleringar talar Charles Rosen
– som skrivit en av de mest inflytelserika böckerna
om det sena 1700-talets musik, The Classical
Style – om den unge Beethoven som klassicerande
snarare än klassisk. Det låter kanske inte så farligt,
men som klassisk har man full förståelse för den stil
man befinner sig i, medan den klassicerande försöker
efterhärma det klassiska.
Inledningstakterna på Beethovens pianokonsert
nr 1 (egentligen hans andra) vore ett bra exempel på
det. Skulle inte de kunna leda ut i ännu en av Mozarts
pianokonserter? Svaret kommer raskt i nekande
form när Beethoven skruvar upp volymen på samma
tematiska material. Det låter lite fyrkantigt. Även om
också Mozart, och i än högre utsträckning Haydn,
hade ett öra för också det pampiga, är den fulla orkesterklangen
betydligt större än någon av dem hade
skrivit. Istället hör vi Beethoven.
Sedan kommer nästa avsteg: det inledande
orkesteravsnittet är långt, verkligen långt. Man anar
redan att den unge tysken från Bonn är ute efter ett
perspektiv Mozart bara snuddat vid i någon av sina
pianokonserter. Dessutom finns en upprepning som
Mozart knappast tillåtit sig. Då kommer nästa överraskning:
istället för att pianot inleder med det som
presenterats som huvudtema dyker nytt material upp
(vilket dock är ett grepp som också Mozart använde
sig av i sina senare konserter).
Nu är det inte på alla punkter säkert vad Beethoven
spelade vid sitt första offentliga framträdande
som pianist i Wien, på Hofburgtheater 1795. Det har
till och med hävdats att det kan ha varit B-durkonserten,
som alltså fick nummer 2, men om vi bortser
från detta radikala alternativ måste det framhållas att
det som alltifrån 1800 räknas som nummer 1 är en
reviderad version.
Däremot finns skisser kvar, bland annat till den
andra satsen, som åtminstone under en period var
planerad att gå i den i förhållande till förstasatsen
”neapolitanska” tonarten Dess-dur, det vill säga ett
spetsigt halvtonsteg upp. Det greppet finns hos
läraren Haydn. Nu blev det istället Ass-dur för detta
brett anlagda largo.
Slutsatsens goda humör är inget enkelt skämtlynne
trots karaktärsbeteckningen ”scherzando”,
utan visar sig bullrigare och mer sammansatt än en
klassisk stil egentligen tillåter. Givetvis rör det sig
om ett rondo, men episoderna sticker av i oväntade
riktningar (bland annat med zigenaranknytning) och
de blixtrande passagerna som hör till är alls inte
finlemmade utan försedda med ordentlig muskulatur.
Åter är det otvetydig Beethoven.
Erik Wallrup, musikkritiker svd
Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Två stycken för stråkoktett op 11
Prélude: Adagio
Scherzo: Allegro molto
Vad tänkte han, stumfilmspianisten och musikstudenten,
när han som 19-åring skrev sina två stycken
för åtta stråkar 1925? Skuggan av Beethoven finns
definitivt där både i stämföringen och de harmoniska
skiftningarna, men visst kan man också höra att
Sjostakovitj lyssnat på Richard Strauss och fransk
impressionism – även om han kanske själv inte var
riktigt medveten om det i denna musikaliskt formativa
period av sitt konstnärskap. Det konstnärliga
klimatet var fortfarande ganska tillåtande i Sovjetunionen
vid denna tid, innan den samtida sovjetiska
konsten på allvar anklagades för ”formalism” och
”borgerlig dekadens”.
Sjostakovitj sög åt sig musik från alla håll och här
hör vi för första gången influenser från de judiska
tongångar (östeuropeisk klezmer) som skulle
återkomma i stråkkvartetterna och många av hans
andra verk. Rastlösheten och de satiriska infallen är
däremot hans alldeles egna. Men har han inte lånat
en dramatisk fallande figur från Brahms violinkonsert
i förspelets mellandel? Så låter det i alla fall i mina
öron. Han driver med oss, den gode Sjostakovitj!
Stefan Nävermyr
Ludwig van Beethoven (1771-1827)
Pianokonsert nr 3 c-moll op 37
Allegro con brio
Largo
Rondo: Allegro
Beethoven bär ända till och med pianokonserten nr 3
en egenartad stil i c-moll. I denna tonart finner vi inte
mindre än tio större kompositioner, nästan lika många
som Beethovens alla övriga mollverk tillsammans, och
åtta av dem är komponerade före 1803. Men i och
med sin c-mollkonsert nr 3 är det som om han gjort
sig av med det tonartstrauma han släpat på efter
det omskakande mötet med Mozarts Pianokonsert
nr 24 i samma tonart. Beethovens fåtaliga återstående
c-mollkompositioner har helt andra musikaliska
ansikten.
Trots och fatalism utmärker Beethovens c-moll
fram till 1803, och med ett dovt och dystert unisono
– precis som i Mozarts tjugofjärde – öppnar tredje
pianokonserten. Och precis som hos förebilden låter
Beethoven solisten delta med kusligt flimrande arpeggier
i codan efter den obligatoriska solokadensen.
Men sedan tar han det första steget in i den
romantiska konserttradition som präglas av större
spännvid i solistrollen. Yvig briljans står sida vid sida
med långa avsnitt av rent ”obligat” pianoackompanjemang
och orkesterfyllnad. I c-mollkonsertens följande
satser finns exempel på bådadera, och i finalcodan
tar optimisten Beethoven över och ger konserten det
happy end som Mozarts förlaga aldrig fick.
Den tredje pianokonserten uruppfördes vid den
– också med beethovenska mått mätt – kaotiska
konsert den 5 april 1803 då även andra symfonin och
oratoriet Kristus på Oljeberget bars till dopet. Den
mesta repetitionstiden hade gått åt till oratoriet, och
Beethoven hade inte ens utskrivna noter till sin solostämma,
som han till hälften improviserade – detta till
”bladlusen” Ignaz Seyfrieds fasa.
Trots sitt bristfälliga uruppförande var konserten
snabbt etablerad i skaran av unga pianister och har
aldrig fått se sin popularitet hotad ens sedan nr 4 och
i ännu högre grad nr 5 drog in med större raffinemang
och starkare effekter.
Lars Sjöberg
44
45