IMpUlS

hon väl bestämt sig att berätta är rösten lågmäld. Hon
inleder med att avliva myten.
– Jag är inte alltid lika trygg och säker. I det offentliga
livet är jag mer trygg än privat. Sedan min uppväxt
i USA är jag inte rädd att träda fram och verbalisera
mina åsikter. Snarare än svenskt försiktig är jag generös
med att bjuda på mig själv. Ofta talar jag innan jag
tänker – tack och lov hejdas jag ibland av min självbevarelsedrift.
För att förstå varifrån otryggheten kommer måste vi
gå tillbaka över fyra decennier. Lisa bor i New York.
Hon är fem år gammal och är ledsen. Hennes mor, en
amerikanska, har just dött.
– Det påverkade hela mitt liv på alla sätt. När det
viktigaste bandet bryts tidigt blir man väldigt självständig,
men man har även många pusselbitar att hitta
alldeles själv.
Kort därefter gifter hennes svenske far om sig. Därmed
får hon och hennes tre år äldre bror inte bara en
styvmor, utan två styvsyskon.
– Jag kände mig annorlunda än de andra, sämre –
som en katt bland hermelinerna. De var blonda; jag var
mörk och hade ett häftigare temperament i och med
att jag är intuitiv och känslig – antagligen mer än vad
som är bra för mig.
Hur blev hennes barndom? Materiellt rätt okej, far var
nationalekonom och arbetade på universitet. Hon flyttade
runt beroende på var han arbetade, än i Sverige,
än i USA. Kunde aldrig bygga band till några kompisar
och skapa trygghet för att täppa till den enorma saknaden
efter mamma. Den klena trösten är att hon överlevde.
Av vetskapen att man överlever det mesta blev
hon orädd. Men lycklig?
– Nej, rätt olycklig. Jag var väldigt ensam. Ett tystlåtet
barn som fantiserade mycket och diktade berättelser
i huvudet. Räddningen var hästen. När man rider
ett djur som väger 300–500 kilo lär man sig att vara
tuff och tydlig – och att jobba med sin intuition. Nyttigt
när man lever i en familj där man måste lära sig att
läsa undertexterna, tyda vad folk egentligen säger.
Men det hade tagit henne över tio år att komma över
familjens väl förborgade hemlighet. Därom senare, för
nu har juryn för Guldbaggen förkunnat sin dom. Av 13
möjliga får Simon och ekarna två relativt lättviktiga
baggar, för bästa manliga respektive kvinnliga biroll.
Ilskan är tillbakahållen, men kritiken är inte nådig:
– Guldbaggen har alltid varit politiskt korrekt, filmeliten
är publikföraktande. Men jag är så glad över
Göteborgs Stora Filmpris som jag fått av publiken i
konkurrens med samma filmer. Uppenbarligen har jag
lyckats förmedla en del känslor till folk.
Priserna är trevliga för stunden och underlättar finansieringen
av framtida filmer. Men det är inte den
stundliga bekräftelsen hon tänker på när dagarna är
så långa och intensiva att det tär på krafterna, inte
Guldbaggen som ingjuter mod när ett filmprojekt hon
länge arbetat på med egna pengar läggs ned och modet
sviker. »
nr 1 2012 impuls 21