Spela vidare - GIH

Konsten att stänga dörren
Alla grupper undersökte hur man i de olika idrotterna har arbetat för att utveckla
verksamheten, men alla har inte haft ett specifikt fokus på huruvida arbetet har
handlat om att få fler barn och ungdomar att välja att idrotta längre upp i åldrarna
(låt vara att frågan ändå ofta har blivit behandlad indirekt). Fortsättningsvis ska
jag belysa vad ”utveckla verksamheten så att fler väljer att fortsätta idrotta längre
upp i åldrarna” innebär i idrottslyftssatsningarna. Finns det några särskilda strategier
knutna till den ambitionen Vilka i så fall Kapitlet kommer att avslutas
med några reflektioner kring vilka strategier som saknas – och varför – och hur
befintliga strategier möjligen kan kompletteras. I mitt och mina kollegors arbete
med utvärderingen upptäckte vi ett mönster som, det är i varje fall min bedömning,
går igen i de flesta idrotter, det vill säga att idrott betyder olika saker på olika
nivåer i organisationshierarkin. I de följande tre avsnitten vill jag återknyta till
utläggningen ovan om idrottsbegreppets tre innebörder.
Fortsätta = fortsätta med fysisk aktivitet
På den översta organisationsnivån, den idrottspolitiska, betyder ”öppna dörrarna
för fler barn och ungdomar” att dörrarna ska öppnas till idrottsrörelsen. Med den
tolkningen handlar Idrottslyftet om en strävan efter att nå de barn och ungdomar
som inte idrottar. Att utveckla verksamheten så att fler väljer att fortsätta längre
innebär då att utveckla verksamhetsformer som når även de som i vanliga fall inte
väljer att fortsätta idrotta. Den innebörd av idrott som rimmar med denna ansats
är framför allt idrott som nyttig fysisk aktivitet. Idrottslyftet blir i den meningen
en del av ett nationellt folkhälsoprojekt och kan kopplas till förhoppningar om att
idrottsrörelsen ska lösa samhällets folkhälsoproblem. Under de senaste två decennierna
har oron ökat för att barn och unga rör sig mindre än förr och fler antas
vara eller bli överviktiga. Det är även tänkbart att idrottsdeltagandet handlar om
att ”hålla barn och unga borta från gatorna”, att ”ge dem en meningsfull fritid”,
som är vanliga argument i vardagstalet om varför idrott är viktig. Den typen av
retorik växte sig stark under decennierna efter andra världskriget, då ungdomen
uppstod som en ny kategori, mellan barndomen och vuxenlivet, med egna stilar
och identiteter. Synen på idrott som ett alternativ till ’dåligheter’ har alltjämt ett
visst fäste i resonemanget om idrottens samhälleliga nytta, men märks i dag mindre
i den politiska debatten. 29
29 Se t.ex. Redelius, K. (2002a).
131