Bevarandeprogram

Lantbebyggelse i staden
De små hus som uppfördes på 1850-80 talen var av traditionellt utseende. Man använde sig av
traditioner från tidigare generationers byggande. Byggnadsritningar var mycket sällsynta för den
mindre bebyggelsen. Man får gå till brandförsäkringshandlingarna om man vill få en uppfattning
om hur husen såg ut i begynnelsen. Ofta är det bara husens ytterväggar som är uppförda i riktigt
bränt tegel. Mellanväggar som inte skulle ha någon bärande funktion murades av lerstenstegel.
Detta tegel brändes aldrig utan användes som byggmateriel efter att ha torkat i solen.
Husen var från början bara bebodda på bottenvåningen. Ibland tog man övervåningen i bruk under
sommaren. Under övriga årstider användes den endast som förvaringsutrymme. Husens
planlösningar var av mycket ålderdomligt slag och de hade använts under lång tid i
lantbebyggelsen. Man byggde antingen ett mindre hus med dörren placerad vid ena gavelväggen,
eller ett större där dörren placerades mitt på huset. Det mindre huset kan sägas motsvara den på
landet vanliga enkelstugan. Innanför dörren fanns ett litet vindfång med dörr till ett rum. Från
vindfånget kom man också ut på gården genom en korridor.
Det större huset har parstugan som idé. Från vindfånget kunde man nå rum på ömse sidor.
Korridoren ut till gården fanns även i de större husen. Oftast bodde flera familjer i dessa hus. Från
början hade alla hus tak med gult handslaget enkupigt tegel. Teglet lades direkt på takstolens läkter
utan undertak. Man såg alltså takpannornas undersidor från vinden. Det handslagna teglet var ofta
lite skevt och det ledde till att det inte alltid var helt tätt. Därför brukade man stryka kalkbruk i
skarvarna. Bruket hjälpte också till att hålla pannorna på plats när det stormade. Mot gatan fick
husen ett ganska likartat utseende. Även om detaljer hela tiden varierades efter den enskildes tycke
och smak samt ekonomiska förutsättningar så gav bebyggelsen ett mycket enhetligt intryck.
Fönstren bestod av två halvor (lufter/bågar) och de var indelade med två spröjsar på traditionellt
sätt. Dörren var inåtgående och bestod av två halvor. Över dörrpartiet fanns ofta ett lågt
ljusinsläpp, även det försett med spröjsar. Dörrar och fönster målades alltid med oljefärg. Kulören
var som regel mörkt grönt eller brunt. Väggarna var putsade med kalkbruk och målade med
kalkfärg i bleka kulörer. Man strävade alltid efter att ge ytterväggen en slät yta. Däremot kunde
man skönja oregelbundenheter i det underliggande murverket.
Stadsbebyggelse
Området har under 1700-talet och större delen av 1800-talet legat som en ö utanför den egentliga
stadsbebyggelsen. Det är inte förrän vid sekelskiftet som den mer stadsmässiga bebyggelsen börjar
närma sig Kvarntorgsområdet.
Till en början sker det längs Infartsgatan eller nuvarande Eriksgatan, men också Föreningsgatan
börjar få en alltmer sammanhållen stadsmässig karaktär. Flervåningshus byggs t ex i kv S:t Göran.
Husen visar tydligt på de skillnader som fanns mellan den folkliga arkitekturen på värnarna och
den reglerade stadens arkitektur som nu på allvar börjar konkurrera om kvartersmarken. I kvarteren
mellan Stora Norregatan och Regeringsgatan uppförs några hyreshus kring sekelskiftet men den
egentliga utbyggnaden låter vänta på sig till 1930-talet och senare. Då byggs t ex kv Berzelius efter
ritningar av stadsarkitekten Frans Ekelund.
10