ÅNGMASKINER - Tekniska museet

ÅNGMASKINER

MODELL AV
ATMOSFÄRISK ÅNGMASKIN
DANNEMORA GRUVA 1728
Modellen visar Sveriges första ångmaskin, kallad ”Eld- och Luftmachin”, byggd av
Mårten Triewald vid Dannemora gruvor. Den uppfördes under åren 1726–1728.
Ångmaskinen skulle länspumpa Silverbergsgruvan
från inträngande grundvatten
och ersätta både ett otillräckligt pumpverk
som drevs via en stånggång från ett 1,5 km
avlägset vattenfall och ett alternativt pumpverk
som drevs av ett system av hästvandringar.
Triewald övertygade sina finansiärer,
att ångmaskinen, bemannad med tre
man, skulle ersätta den underhållskrävande
stånggången och hela den stora
organisationen kring hästvandringarna.
Originalet var ”uti et starkt och fast Stenhus
wähl betäckt förwarad”, men idag är
hela maskinen borta, endast stenhuset
finns kvar. Beskrivningen här nedan gäller
originalet, inte den lilla modellen i museets
maskinhall.
KONSTRUKTION
OCH FUNKTION
Maskinen var en s.k. atmosfärisk ångmaskin
som uppfanns av Thomas Newcomen.
Den fungerade så att ånga, som kokade
av från vattnet i pannan, steg upp till cylindern
via en ventil. Pumpstängerna utanför
husväggen var tunga nog att dra upp kolven
i cylindern. Utrymmet under kolven fylldes
då med ånga. Först kondenserades
ångan mot cylinderväggen. Efter ett par sekunder
var denna emellertid så varm, att
kondensationen i stort sett upphörde. I detta
läge stängdes ångventilen, och kallt
vatten sprutades in i cylindern. Ångan därinne
kondenserades då snabbt, och ett vacuum
bildades under kolven. Trycket där
kom att understiga atmosfärstrycket i omgivningen,
varför detta, som även påverkade
kolvens ovansida, nu förmådde
pressa ned kolven. Maskinen gjorde då ett
arbetsslag. Då lyftes pumpstängerna och
en volym vatten pumpades upp ur gruvan.
I detta läge stoppades vatteninsprutningen,
och ångventilen öppnades igen.
Maskinen hade en cylinderdiameter
(kolvdiameter) av 893 mm och arbetade
med en slaglängd av ca 1,8 m. Den gjorde
12 à 14 slag per minut och uppfordrade ca
58.000 liter/timme.
ETT MISSLYCKAT FÖRSÖK
Efter stora svårigheter kom maskinen i
gång 1728. Det visade sig dock, att den
inte svarade mot förväntningarna. Ideliga
driftstopp inträffade. Detta var mycket störande,
eftersom Dannemoragruvan var en
s.k. ”andelsgruva”, där bruksägarna i trakten
var och en hade rätt att bryta malm en
kort tid för att sedan lämna över till näste
man. Den som drabbades av ett maskinhaveri,
och därför på grund av inträngande
vatten inte kunde utnyttja sin brytningsrätt,
blev säkert förgrymmad.
2
En annan nackdel var, att maskinen slukade
stora kvantiteter ved i konkurrens med
masugnarna som krävde ved för kolning
och andra ändamål. Ved fick hämtas allt
längre ifrån. I England, där maskiner av denna
typ användes vid kolgruvor, hade man
inte detta problem. Maskinen krävde endast
en mindre del av det upphämtade kolet.
Vidare ställde de stränga vintrarna i
Sverige till med besvär som inte hade någon
motsvarighet under de milda vintrarna
i England.
Det hela ledde till, att bruksägarna öppnade
skadeståndsprocess mot Mårten Triewald
som dömds till ett kraftigt skadestånd.
Maskinen kom allt mer ur bruk, och
1732 upphörde driften.
Mårten Triewald ansåg dock inte att projektet
varit misslyckat. 1732 utgav han en
”Kort Beskrivning om Eld- och Luftmachin

Maskinhuset är bevarat. Foto omkring 1920.
wid Dannemora Grufvor”. Han börjar med
sin motivering till att författa denna beskrivning
och fortsätter sedan i optimistiska ordalag
om ”Machinens” förnämliga egenskaper.
UPPFINNAREN
THOMAS NEWCOMEN
Engelsmannen Thomas Newcomen
(1663–1729) uppfann den ”atmosfäriska”
ångmaskinen som efter honom även benämnes
”Newcomenmaskin”. Det första
exemplaret uppfördes 1712. Newcomen
var egentligen järnhandlare i Dartmouth,
och handlade med gruvutrustning som
släggor, spett, borrstänger m.m. I detta arbete
kom han i kontakt med problemet med
vatten i gruvorna. Eftersom han dessutom
var en ganska studerad karl, kände han till
tidigare försök att fordra upp vatten med
hjälp av ånga.
För att få ett sakkunnigutlåtande om sin
idé, vände han sig till Robert Hook som var
sekreterare i Royal Society (den engelska
vetenskapsakademien). Denne utdömde
dock hela idén som omöjlig. Trots detta
gick Newcomen vidare.
MÅRTEN TRIEWALD
Mårten Triewald var son till en smed som
invandrat från Tyskland och bosatt sig i
Stockholm. Fadern hade efter avlagt prov
för mästartiteln gjort karriär inom smedernas
gille, där han slutligen blev ålderman.
Mårten sattes i Tyska skolan (där bl.a.
Christopher Polhem hade varit elev), men
därmed slutar Mårtens formella skolgång.
Efter vad som troligen kan kallas en bokhållarbefattning
i ett handelshus, for Mårten
på vinst och förlust till London. Här bedrev
han till en början självstudier, varunder
han fick smak för naturvetenskap och ingenjörskonst.
Han kom senare i kontakt med
Londons lärda kretsar vilket ledde till, att
han fick undervisning av John Theophilus
Desaguliers, som var intendent vid Royal
Society. Där träffade han även Isaac Newton.
När Mårten sedan tog anställning hos
en kolgruveägare och affärsidkare vid
3
namn Ridley, kom han vintern 1717–18 till
Newcastle. Där var Thomas Newcomen i
färd med att uppföra en av sina tidigaste
”fire-engines”. Det var nu som Mårten lärde
sig ”konsten”, som han sedan utövade i
Sverige. Efter olika verksamheter i England
återvände han hem 1726.
KÄLLOR:
Triewald, Mårten, ”Kort Beskrifning,....” faksimilutgåva,
Stockholm 1985.
Lindqvist, Svante,Technolog on Trial: The
Introduction of Steam Power Technology
into Sweden, 1715–1736, Uppsala 1984.
Se även utställningskatalogen: Dag Celsings
artikel om Triewalds ångmaskin
i Dannemora, och C-G Nilson om
Svenska uppfinnare i Maskinhallen.
RITNINGAR:
En mängd originalritningar finns i TM's arkiv.
TM 8.294

BALANSÅNGMASKIN
1832 SAMUEL OWEN'S VERKSTÄDER, STOCKHOLM
Den stora balansångmaskinen är det centrala föremålet i Maskinhallen. Maskinen
visar i sina grunddrag James Watt's utveckling av Thomas Newcomen's ”atmosfäriska
ångmaskin” (se sid 2). Den stora förbättringen bestod i införandet av den separata
kondensorn. Maskinen visar även en annan av James Watt's uppfinningar,
parallellogramstyrningen av kolvstångens övre ände.
Den separata kondensorn och den tillhörande
vacuumpumpen med sin kolvstång
ser man intill cylindern nere i gropen, där
de står i en låda som under drift ständigt
genomströmmades av kallvatten. Parallellogramstyrningen
kan man beundra när maskinen
körs. I balansbommens andra ände
ser man de pumpstänger som gick upp och
ned i gruvschaktet och pumpade upp
grundvatten.
ANVÄNDES VID
HÖGANÄS STENKOLSGRUVA
Ångmaskinen är den ena av två som byggdes
vid Samuel Owen's verkstäder på
Kungsholmen i Stockholm för Höganäs Billesholms
AB 1832. De användes till att
pumpa vatten ur Ryds schakt vid stenkolsgruvan
i Höganäs. Museets exemplar var i
drift fram till 1904 då den ersattes av elektriska
pumpar. Maskinen stod sedan kvar
till 1932 då den skänktes till museet.
TEKNISKA DATA
Ångmaskinen:
Cylinderdiameter: 1,625 m
Kolvarea: 2.1 m2
Slaglängd: 2.45 m
Slaghastighet: 12 slag/minut
Ångtryck: 1.3
bar (=0,3 ”atmosfärer övertryck”)
Pumpen:
Lyfthöjd: 73 m
Kapacitet: 5.3 m 3 vid 12 slag/minut
Effekt:
Maskinen uppges vara levererad för 150
hk (110 kW) men effekten motsvarar snarare
86 hk (63 kW).
JAMES WATT
Skotten James Watt föddes 1736. Han fick
sin första undervisning av modern. Hans
far var skeppsbyggare som även hade en
mindre verkstad där unge James gärna höll
till. James arbetade hos honom tills han vid
18 års ålder skickades till Glasgow för vidare
utbildning. Han kom att intressera sig
för instrumentmakaryrket och efter några
år i Glasgow och i London fick han 1757
anställning som instrumentmakare vid The
College of Glasgow där han etablerade en
liten verkstad. Efter ett par år skaffade han
en partner och flyttade sin verkstad till
Glasgow's centrum där de båda byggde
4
och reparerade vetenskapliga instrument
och andra finmekaniska ting.
1763 fick Watt uppdraget att reparera
en modell av en Newcomenmaskin som användes
i undervisningen vid Glasgow College.
När den var reparerad provkörde han
den varvid hans observationer och funderingar
ledde honom in på förbättringar av
den sedan ett halvt sekel oförändrade ”atmosfäriska”
ångmaskinen.
WATTS FÖRBÄTTRINGAR
Watt insåg att den största svagheten hos
Newcomens maskin var att den stora cylindern
för varje arbetsslag först måste värmas
tills den blev så varm att tillförd ånga
ej kondenserades mot cylinderväggen, och
sedan, när den var fylld med ånga, åter kylas
så att ett vacuum uppstod på kolvens
Owens ångmaskin placerad i Maskinhallens mitt är något av museets signum.

undersida. Den värme (energi) som var lagrad
i det varma cylindergodset gick då förlorad.
Genom experiment visade han då att
ångan inte nödvändigtvis måste kondenseras
i cylindern. Kondensationen kunde i
stället ske i ett slutet kärl, utanför cylindern,
som kyldes med vatten. Om man när kolven
var i topp satte cylindern i förbindelse
med kärlet så skedde kondensationen i
detta och vacuum bildades. Cylindern hölls
hela tiden varm, den omgavs t.o.m. med en
ångmantel. Kondenseringskärlet eller kondensorn,
kombinerades med en luftpump
för utsugning av den luft som annars skulle
hindra att ett effektivt vacuum uppstod. Patent
uttogs 1765 på denna första av James
Watt's stora uppfinningar.
Maskinerna gjordes till en början enkelverkande
d.v.s ångan leddes endast in på
undersidan av kolven. Det ligger dock nära
till hands att göra maskinen dubbelverkande,
d.v.s. ånga leds in växelvis på bägge
sidor av kolven. Då är det inte längre vikten
av pumpstängerna som drar upp kolven,
utan kolvstången som skjuter upp sin
ände av balansbommen. Kolvstångens
övre ände måste då styras i sin rörelse så
att den går rakt. Detta problem ledde till att
Watt uppfann den av länkstänger bestående
parallellogrammekanism som förbinder
kolvstången med balansbommen.
Trots att denna uppfinning inte på långt när
fick samma betydelse för ångmaskinstekniken
som den separata kondensorn rankade
Watt den som sin förnämsta uppfinning.
Watt slog sig samman med Matthew
Boulton, en verkstadsidkare i Birmingham.
Partnerskapet medförde stora marknadsframgångar.
Maskinerna hyrdes ut, eller
med en modern term, de leasades till kunderna.
Den ersättning som Boulton & Watt
tog ut var 1/3 av inbesparingen i bränslekostnad
när man jämförde maskinen med
en Newcomenmaskin. Så småningom ledde
detta till behovet av klara definitioner
och enheten hästkraft kom till.
SAMUEL OWEN
Ångmaskinhuset med intilliggande hus för ångpannor. Foto: 1926.
1801 fick ”cancelirådet” A.N. Edelcrantz
den svenska regeringens uppdrag att för
kronans räkning inköpa två ångmaskiner
från England. Han hade även planer för
egen räkning varför antalet maskiner blev
fyra. Eftersom det i Sverige saknades kunniga
maskinuppsättare utverkade Edelcrantz
att tillverkaren skulle låta Samuel
Owen följa med till Sverige för att sätta upp
maskinerna.
Owen var född 1774 och hade efter en
skiftande bana gått i ångmaskinslära hos
James Watt. Det var alltså en mycket skicklig
maskinuppsättare som följde med maskinerna
till Sverige. Efter att arbetet avslutats
återvände han till England 1805.
Efter en tid köpte Edelcrantz ännu en
maskin och kallade därför åter på Owen för
att sätta upp även denna maskin. Genom
ett missförstånd hade emellertid leverantören
sänt en annan montör med maskinen
och Owen tog i stället anställning som förste
verkmästare vid Bergsunds verkstäder.
Owen visade sig vara mycket skicklig i att
konstruera och bygga ångmaskiner, valsverk
m m.
1809 startade Owen ett eget företag.
Han köpte mark på Kungsholmen där han
utvecklade ett gjuteri och mekanisk verkstad
med en mycket mångsidig produktion.
CYLINDER I TVÅ HALVOR
Museets maskin är enkelverkande men
dess parallellogrammekanismer visar att
den är förberedd för att byggas om till
dubbelverkande funktion.
Maskinens cylinder är gjuten i två halvor.
Av gjuteritekniska skäl måste en sådan cy-
5
linder gjutas stående. Cylinderns höjd och
andra skäl gjorde att formen måste byggas
i en grop som man grävde i gjuterigolvet.
De fick då grundvatteninträngning i formgropen.
Man gjöt därför två lägre cylindrar
som inte krävde så djupa formgropar. Det
bar sig emellertid inte bättre än att den övre
cylinderhalvan fick 5 mm större diameter
än den nedre. Detta gav efter cylinderhalvornas
sammanfogning en runt cylindern
gående kant som medförde att kolvringen
(hamprep infettat med talg) skalades bort
”på nolltid”. Owen rekommenderade då att
den skarpa kanten skulle mejslas bort, vilket
också skedde. Åtgärden hade god effekt
men dessutom så utjämnades cylinderloppet
mer och mer genom slitage
under de följande årens drift. Vid en maskinrenovering
efter några tiotal år
konstaterades en klar förbättring eftersom
man när maskinen var ny ”kunde sticka ner
hela flata handen mellan kolven och
cylinderväggen” medan man ”numera endast
kunde få in ett tvådalersstycke”.
KÄLLOR
Law, R.O., The Steam Engine, London
1965.
Strandh, Sigvard, Maskinen genom tiderna
, Göteborg 1979.
Schütz, Fredrik, Samuel Owen, i Daedalus
1965.
Ritningar finns i TM's arkiv och i Jernkontorets
arkiv.
Se även utställningskatalogen C-G Nilsons
artikel, Svenska uppfinnare i Maskinhallen.
TM 12.954

ÅNGLOKOMOBIL
1861 MUNKTELLS MEKANISKA VERKSTAD, ESKILSTUNA
När ångmaskinen utvecklades från att ha varit en stor och tung pjäs började den
komma in på nya användningsområden. Undan för undan upptäcktes fördelarna
med ångdrift framför hästvandringar, vattenhjul och vindturbiner. Snart upptäckte
man, att en flyttbar ångmaskin, i form av en komplett enhet med panna och allt, var
mycket användbar. Så föddes ånglokomobilen.
En pådrivande faktor var den framväxande
rationaliseringen av jordbruket. Bl.a. blev
ånglokomobilen ett överlägset alternativ till
hästvandringen, då den gamla handtröskningen
ersattes av maskintröskning. Bönderna,
som oftast arrenderade sina gårdar,
kunde inte var och en skaffa tröskverk och
lokomobil. Det ankom på herrgården att
göra.
Likaså uppträdde nu lokomobildrivna
sågverk. Dessa försågs så småningom
med egna, stationära ångmaskiner, som
påminde om de flyttbara lokomobilerna.
Visserligen fick pannan ett omgivande murverk,
men cylindern/cylindrarna var monterade
på ångpannan. Ångmaskinstypen kom
därför att kallas ”lokomobilmaskin”. Dessa
så småningom allt större maskiner ledde till
begreppet ”ångsåg”. Man fick nu frihet att
anlägga sågverk, även där vatten saknades
som drivkraft.
Lokomobilens föregångare, den flyttbara
ångmaskinen (med sin ångpanna), konstruerades
redan 1812 av engelsmannen
Richard Trevithick. Det dröjde dock ända
till 1840-talet innan bruket av lokomobiler
började sprida sig.
Munktells i Eskilstuna blev den ledande
tillverkaren i Sverige, men därutöver tog ca
25 mekaniska verkstäder upp tillverkning
av lokomobiler men då endast i begränsad
omfattning.
Under perioden 1853–1921 tillverkade
Munktells 6.536 lokomobiler av olika
modeller. Konkurrensen blev sedan för
svår, dels från förbränningsmotordrivna lokomobiler,
dels från den allt mera utbredda
elektriska driften.
KONSTRUKTION OCH FUNKTION
Lokomobilen har fyra hjul, och den är avsedd
att dras av parhästar.
Den har en lokomotivpanna, d.v.s en
panna med fyrbox i ena änden och liggande
rökgastuber. Tuberna sträcker sig från fyrboxen
till sotskåpet i pannans andra ände.
Härifrån går rökgaserna upp genom skorstenen,
som är fällbar och försedd med en
s.k. gnistsläckare.
Under pannan finns en stor, lådformad
matarvattentank. Före start fylls pannan till
rätt nivå, vilken kan avläsas på ett vattenståndsrör
på panngaveln. När vattennivån
sjunker under drift, matas pannan med
hjälp av en ånginjektor (en pump som saknar
rörliga delar och drivs av pannans egen
ånga).
Ångmaskinen är av encylindrig, dubbelverkande
typ. Cylindern är monterad på
pannans ena sida. Kolvstången saknar tvärstycke
men går genom en yttre stödlagerhylsa.
Mellan denna och cylindergaveln har
kolvstången en tärning med ledtappar för
vevstakens gaffelformade ände. Dess andra
ände arbetar på en vevtapp som sitter
på en förstärkt eker i maskinens remskiva.
Ytterligare en vev, som sitter på vevtappens
fria ände, ger sliden dess fram- och återgående
rörelse.
Maskinen har en remdriven centrifugalregulator
som håller maskinens varvtal konstant
vid varierande belastning.
På vevaxelns andra ände sitter svänghjulet
– innanför transporthjulet för att inte vara
till hinder under förflyttning.
Ångan tas ut i en dom på pannans överdel,
detta för att vara så långt från den
bubblande vattenytan som möjligt och därigenom
så vattenfri som möjligt. Utblåsningen
av ångan sker genom en rörslinga i
matarvattentanken, vars innehåll därigenom
blir förvärmt. Ångan går därefter till
sotskåpet och ut genom skorstenen. Den
förbättrar på så sätt skorstensdraget.
6
Lokomobilen ger 8 hk vid ångtrycket 4,5
bar.
MUSEETS LOKOMOBIL
Lokomobilens förste ägare är okänd, likaså
om den bytt ägare flera gånger. Den användes
t.o.m. 1925 och kom sedan tillbaka
till tillverkaren. Munktells Mek. Verkstad
slogs f.ö. samman med Bolinders Mek
Verkstäder 1932 och fortsatte som en del
av företaget Bolinder-Munktell. Företaget
heter idag Volvo Construction Equipment.
B-M skänkte 1937 lokomobilen till Tekniska
museet.
KÄLLOR:
Blom, Tore, Lokomobiler från Munktells Mekaniska
Verkstads AB, Skara 1982.
Se även utställningskatalogen: C. Bengt
Ohlins artikel ”Munktells var Sveriges första
och största tillverkare av lokomobiler”
och C.G. Nilson ”Svenska uppfinnare i Maskinhallen”.
TM 13.342

ÅNGBRANDSPRUTA
1878 NICHOLS & CO, BURLINGTON, VERMONT, USA
I början av 1800-talet hade ångmaskinen utvecklats från att ha varit jättestora,
klumpiga maskiner till att bli ganska små och inte alltför tunga. Dessutom ökade
deras effekt. De kom därför till användning inom allt fler områden.
Ett av dessa var brandskyddet, som dittills
varit helt beroende av handsprutor. Dessa
var praktiskt taget identiska med de brandsprutor,
som använts i ett par tusen år. Man
fick nu möjligheten att konstruera brandsprutor,
vars pumpar drevs av ångmaskiner.
Än så länge behöll man dock hästen
som dragare. Ångsprutan revolutionerade
brandkårsväsendet, när den introducerades
omkring 1830. Den första ångsprutan
i Sverige inköptes till Göteborg 1862.
MUSEETS ÅNGSPRUTA
Museets spruta tillverkades av Nichols &
Co, Burlington, Vermont, USA och inköptes
omkring 1878 av Ljusne Mekaniska
Verkstad i Hälsingland.
På ett underrede för anspänning med två
(eller fyra) hästar är ett aggregat uppbyggt
som består av ångpanna, dubbelverkande
ångmaskin och pump. Ångcylinderns och
pumpcylinderns kolvstänger förenas i en
rektangulär ram, i vilken en tärning som sitter
på balanshjulsaxelns vev löper. Både
ångcylindern och pumpen är dubbelverkade.
Pumpen suger in vatten via en sugslang
och lämnar tryckvatten, via en tryckstötsutjämnande
luftklocka, till ett kopplingsstycke,
till vilket en brandslang kan
kopplas.
Pannan är stående med eldstad i botten
och rökavgång genom en skorsten på toppen.
Den är utrustad med manometer -ångtrycksmätare-
och annan armatur.
Sprutan har baktill en plattform för den
medföljande eldaren. Framför panna och
pumpaggregatets luftklocka finns brandkuskens
säte. På brandsprutans sidor hänger
sugslangar i klykor.
Den har en pumpkapacitet av 1800
l/min, vattenstrålen når en höjd av 50 m.
UTVECKLING OCH SLUT
Utvecklingen av brandsprutan gick trögt
p.g.a. brandväsendets konservativa inställning.
T.ex. konstruerade svensken John Ericsson
redan omkring 1830 i England en
brandspruta, men den fick ingen större
uppskattning. Så småningom togs konstruktion
och tillverkning upp på olika håll i
flera länder bl.a. vid John Braithwaite's maskinverkstad
i London och även i Tyskland.
I Sverige startades tillverkning 1878 vid
Ljusne Mekaniska Verkstad, där man
kopierade amerikanska sprutor. Museets
brandspruta köptes in för detta ändamål.
Tillverkningen övertogs 1883 av Ludwigsbergs
Mekaniska Verkstad i Stockholm,
som kom att tillhöra de internationellt ledande
företagen i branschen.
Naturligtvis var brandbekämpning ångsprutornas
främsta användningsområde,
men de visade sig även vara användbara
vid katastroflänspumpning i olika sammanhang.
Inte förrän på 1930-talet undanträngdes
ångbrandsprutorna av motorsprutorna och
7
då hade under perioden 1825–1920 tusentals
ångsprutor tillverkats. De levde alltså
kvar ännu ganska länge efter brandkårens
”avhästning”.
KÄLLOR:
Church, W. C., The life of John Ericsson,
London 1890.
Bilaga till TM 12.736 (Tekniska museets arkiv).
TM 12.736
Utryckning med ångbrandspruta. Illustration
ur tysk katalog från Ludwigsbergs Mekaniska
Verkstad, 1901.

ÅNGMASKIN FÖR
HUSHÅLLSBRUK
OMKRING 1880 TYSON, USA
Mot slutet av 1880-talet började man i enstaka förmögna hem att använda små
ångmaskiner, för att driva de fåtaliga hushållsmaskiner som fanns. Det rörde sig
om symaskiner, tvättrummor m.m.
Museets exemplar består av en ångpanna
på en gjuten trefot med svängda ben och
en encylindring ångmaskin med oscillerande
cylinder. Ångmaskinen och den apparat
som skulle drivas ställdes upp bredvid
varandra. Kraften överfördes sedan
med en rem, typ ”rundsnöre” av läder.
Pannan eldades med en ”blästerlampa”.
Maskinen hade troligen en effekt av ca
0,15 hk (100 W).
Dessa små maskiner blev knappast nå-
Amerikanskt reklamblad för ”The Tyson small motor”.
gon större försäljningsframgång och detta
av tre skäl:
1) Maskinen var ganska svår att sköta, och
den blåste ut ånga i rummet där den stod.
Detta gav en oangenäm atmosfär i rummet,
imma på fönstren och en fuktbeläggning
på möblerna.
2) På marknaden fanns ett flertal tillverkare
av små varmluftsmaskiner som var betydligt
enklare att sköta.
3) Hushållens elektrifiering stod för dörren.
8
Tillverkningen upphörde vid sekelskiftet.
MUSEETS EXEMPLAR
Första kända ägare var ingenjör Alfred
Dahlgren i Karlstad. Sista ägare var fru Helfrid
Severin, Karlstad.
Den första ägaren hade en mängd originella
anordningar. Han lär ha velat driva en
svarv med denna ångmaskin.
KÄLLOR:
Strandh, Sigvard, Maskinen genom tiderna,
Göteborg 1979, s 130.
TM 24.254

ÅNGMASKIN ”COLIBRI” MED
UNDERELDAD TUBPANNA
1877 GÖRANSSONS MEKANISKA VERKSTAD, STOCKHOLM
Vid 1800-talets mitt började ångslupar att användas för närtransporter av gods och
människor. I Stockholm utvecklades en livlig sluptrafik, där både Saltsjön och Mälaren
kunde utnyttjas. Till en början användes roddslupar som fördes fram av de beryktade
”roddarmadammerna”. En konkurrent till dessa var vevsluparna, framdrivna
av skovelhjul som vevades av passagerarna. Slutligen gjorde ångsluparna entré.
I dåtidens Stockholm – före spårvagnarnas
tillkomst – med ett bristfälligt gatunät,
var sluptrafiken av stor betydelse och omfattning.
Även det välbärgade borgerskapets begynnande
intresse för naturupplevelser
spelade roll för tillkomsten av ångslupen. I
och med ångsluparnas inträde öppnades
en ny värld utanför staden, där snart sommarvillorna
markerade en ny livsstil.
MUSEETS COLIBRIMASKIN
Maskinen konstruerades av C. Hagelin och
tillverkades 1877 av Göranssons Mek.
Verkstad i Stockholm. Det allmänna
användningsområdet för sådana små maskiner
var som propellermaskin i mindre
ångslupar. Museets maskin användes i en
slup hemmahörande i Mariefred. Den har
alltså gått på Mälaren och varit förskonad
från saltvattnets svårare rostangrepp.
Det är en 2-cylindrig s.k. tvillingmaskin
(två identiskt lika cylindrar) med trunkkolvar
(vevstakens övre ände är lagrad på en
kolvtapp, som i nutida förbränningsmotorer).
Den är försedd med rundslid
samt anordning för omkastning av rotationsriktningen.
Vevhuset är slutet. Smörjsystemet
för vevaxel och vevstakslager
(övre och nedre) är av typ ”plasksmörjning”,
medan cylindern och sliden smörjs med
hjälp av en lubrikator (en smörjapparat som
drivs av maskinen).
Ångpannan är en undereldad rökrörspanna
med 14 tuber, varav några är stagtuber
som bidrar till att pannans gavlar ej
buktar ut under inverkan av det inre trycket.
Pannan har en slags ångdom som är gjuten
och sitter på en lucka. Denna skruvas
fast över ”manhålet” på pannans rygg. Pannan
är vidare försedd med vattenståndsglas,
manometer (ångtrycksmätare) och
renspluggar. Säkerhetsventil saknas, likaså
utblåsningskran.
Pannan ligger på ett fundament av plåt
som inrymmer eldstad med roster och askrum.
Ovanför eldstadsluckan finns ett sotskåp
samt rökupptag.
Maskinen utvecklade enligt givaren ca 4
hk (3kW).
UTKONKURRERADES AV
FÖRBRÄNNINGSMOTORER
Vid och strax efter sekelskiftet började de
mindre ångmaskinerna att utkonkurreras
av förbränningsmotorer. Dessförinnan kom
dock ”Colibrimaskiner” att tillverkas vid
många verkstäder och i ganska stort antal
under perioden 1870–1910.
9
SISTE ÄGAREN
Den som sist ägde maskinen var en hr G.
Lundin som hade tryckeri och pappershandel
i Mariefred. 1936 sålde han maskinen
till museet för 75 kronor. Han hade tänkt
sig att få 125 kronor men gick med på det
lägre beloppet.
I korrespondens med museet i samband
med överlämnandet skrev ägaren: ”Hela
maskineriet var väl fint i flydda tider, men
om man komme med det nu, skulle det säkert
väcka munterhet.”
KÄLLOR:
Teknisk Tidskrift årgång 1878.
Olsson, CeGe och Ekström, Gert, Alla våra
ångslupar, Stockholm 1984.
Bilaga till TM 13.221 (Tekniska museets
arkiv).
TM 13.221
Ångslupen ”Putte” byggdes 1883 av Härnösands Mekaniska Verkstad. Bilden togs en sommarkväll
då länsman var på besök, på 1910-talet.