VÃ¤sterbotten â¢ - VÃ¤sterbottens museum

Västerbotten • 

Kulturminnesvården i Västerbotten

I detta nummer m KULTURMINNESVÅRDEN I VÄSTERBOTTEN 

• 

Kulturminnesvård i generell mening är ett vitt begrepp 

som innefattar mycket, betydligt mer än vad 

som har kunnat rymmas i detta häfte. 

Förutom de traditionella byggnadshistoriska och 

arkeologiska undersökningar som museerna utför, 

bedrivs även en omfattande insamlingsverksamhet 

av t ex föremål, muntliga traditioner, fotografier 

och allehanda arkivalier. Dokumentationer av mer 

allmän karaktär genomförs också; det kan gälla en 

nedläggningshotad industri, ett hantverk i utdöende, 

livet i en avfolkningsbygd — listan kan göras 

nästan hur lång som helst. 

Kulturminnesvård är också det arbete som vidtar 

inom museet efter det att en insamling eller dokumentation 

har genomförts. Katalogisering, arkivering, 

konservering och överhuvudtaget all bearbetning för 

att ett material skall kunna presenteras för allmänheten 

är en stor och viktig uppgift för museerna. 

Detta häfte inleds med en redogörelse för kulturminnesvårdens 

lagstiftning och ansvarsfördelning, 

skriven av länsantikvarie Karin Eriksson, som sedan 

fortsätter med en presentation av länets byggnadsminnen. 

Antalet byggnadsminnen har ökat kraftigt 

sedan länsantikvariebefattningen inrättades 1976 

vid länsstyrelsen. 1975 fanns 7 byggnadsminnen 

(det första kom till 1968) — fram till i dag har sedan 

ytterligare 19 tillkommit. 

Annika Sander berättar därefter om kulturminnesvården 

vid Skellefteå museum med utgångspunkt 

från samarbetet med kommunen. 

Kenneth Åström, som förestår fiske- och sjöfartsavdelningen 

vid länsmuseet, skriver om skeppsvrak 

som kulturlämningar och om lagstiftningen kring 

dessa. 

Lars Flodström, länsmuseet, skildrar renoveringen 

av Rusa-vistet i Sorsele kommun och presenterar 

ett par berättelser därifrån. 

Lars-Göran Spång vid länsmuseet och Christer 

Westerdahl, örnsköldsviks museum, tar i var sin artikel 

upp olika aspekter på fångstgropar. 

Det arkeologiska temat fortsätter med en beskrivning 

och några funderingar kring tre stenåldersboplatser 

i Dorotea förmedlade av Jan Melander, som 

var grävningsledare vid undersökningarna. 

Till sist presenterar museichefen Pär Hallinder 

Skellefteå museums nya lokaler i en bildrik artikel. 

Omslaget: labyrinten på Rataskär. Foto Sune Jonsson. 

Innehåll 

KULTURMINNESVÄRDEN I 

VÄSTERBOTTEN 242 

Karin Eriksson 

BYGGNADSMINNEN I VÄSTERBOTTEN 244 


SKELLEFTEÅ MUSEUM OCH 

KULTURMINNESVÄRDEN 266 

Annika Sander 

KULTURLÄMNINGAR UNDER VATTEN 270 

Kenneth Åström 

RENOVERINGEN AV RUSA-VISTET 274 

Lars Flodström 

FÅNGSTGROPAR - LÄMNINGAR 

EFTER FORNTIDA ÄLGFÄNGST 282 

Lars-Göran Spång 

GROPAR - GAMLA OCH NYA 291 

Christer Westerdahl 

TRE STENÄLDERSBOPLATSER 

I HÖGLAND, DOROTEA 300 

Jan Melander 

SKELLEFTEÅ MUSEUM I NYA 

LOKALER 304 

Pär Hallinder

u L° *J pj 

n H n r. 

l(yX>bOOöO e OOOoo 0 

00

Kulturminnesvården i Västerbotten 


Fem år har nu gått sedan kulturminnesvården omorganiserades 

och stora delar av ansvaret för kulturminnesvårdens 

lagstiftning och för dess plats i samhällsplaneringen 

flyttades från riksantikvarieämbetet 

i Stockholm till länsstyrelserna, vilket också inneburit 

viss förändring i arbetsrutinerna för länsmuseerna 

i de olika länen. Det övergripande ansvaret 

för sektorn ligger självklart kvar på riksantikvarieämbetet 

som också behållit beslutsrätten för vissa 

typer av kulturminnen, bl a för landets kyrkor. 

Här i Västerbotten har vi arbetat i stort sett efter 

de riktlinjer som skisserades i propositionen beträffande 

arbetsfördelningen inom den regionala kulturminnesvården 

(1975/76:135; se VÄSTERBOT- 

TEN 1977:2). Stor hjälp har vi i denna verksamhet 

från Skellefteå museum med dess aktiva kulturminnesvårdsavdelning 

. 

Man kan dela upp kulturminnesvårdens verksamhet 

i fem delmoment: 

• kunskapsinhämtning genom inventeringar och 

undersökningar 

• säkerställande genom lagstiftning 

• myndighetskontroll 

• vård 

• information och forskning. 

Följande korta redogörelse för kulturminnesvården 

i Västerbotten de senaste fem åren följer denna 

uppdelning. 

Bland större inventeringar i länet kan nämnas bebyggelseinventeringarna 

i Västerbottensfjällen samt 

utmed Vindelälven. Dessa har utförts av länsmuseet 

och bekostats med statsmedel. Dessutom har museerna 

utfört bebyggelseinventeringar på kommunernas 

uppdrag i Skellefteå kommun, Robertsfors 

kommun och Umeå kommun. Inventeringarnas resultat 

bearbetas, en prioritering görs och resultatet 

presenteras i tryckta rapporter. 

Fornminnesinventeringen är även efter reformen 

riksantikvarieämbetets uppgift. Inventeringen som 

sker i takt med ekonomiska kartans utgivning har 

nu äntligen nått även Norrlands inland. Från riksantikvarieämbetet 

har länsstyrelsen och museerna 

fått resultatet i form av numrerade blanketter med 

beskrivning av varje fornlämning samt en kartmarkering. 

Antalet kända fasta fornlämningar i länet 

uppgår nu till ca 6.000 — bara i Vilhelmina kommun 

kunde inventeringen registrera ca 900 inte tidigare 

kända fasta fornlämningar. 

Museerna utför också vissa inventeringsarbeten i 

projektform eller i samband med planerad exploatering. 

Även tips från allmänheten leder till fornlämningsregistrering. 

Utgrävning av fornlämningar 

sker både som forskningsprojekt och som undersökningar 

föranledda av markexploatering för grustäkter, 

vägbyggen etc. 

De kunskaper som inhämtas genom inventeringar 

och undersökningar är nödvändiga för nästa fas 

av kulturminnesvårdsarbetet, säkerstullande genom 

lagstiftning. Kulturminnesvården är faktiskt det enda 

område inom kultursektorn som är omgärdat 

med lagar och bestämmelser. Genom paragraferna 

i bl a fornminneslagen, byggnadsminneslagen och 

byggnadslagstiftningen garanteras medborgarna tillgång 

till vårt gemensamma kulturarv. 

Fasta fornlämningar är alla fridlysta enligt fornminneslagen, 

men byggnadsminneslagen ger bara 

skydd åt ett snävt urval »synnerligen märkliga» 

byggnader efter särskilda beslut i länsstyrelsen. 

Byggnadslagen och byggnadsstadgan är kommunernas 

instrument att skydda värdefulla byggnader 

och miljöer genom planläggning och genom restriktiv 

behandling av byggnadslovsärenden. 

Länsantikvarien vid länsstyrelsen och museerna 

deltar aktivt i samhällsplaneringen: man granskar 

stadsplaner och översiktsplaner och kommer med 

synpunkter om hänsyn till kulturminnena. Det är 

då ett utförligt inventeringsmaterial är nödvändigt, 

så att våra uppgifter inte bygger på ett löst tyckan- 

242

de. Vindelälvsinventeringens resultat har t ex bakats 

in i den markanvändningsplan som kommunerna 

upprättar för dalgången. I Skellefteå kommuns 

områdesplanering är Skellefteå museums kulturhistoriska 

inventeringar numera ett naturligt underlagsmaterial. 

Ur bebyggelseinventeringarna har en 

prioritering gjorts av byggnader värda lagskydd som 

byggnadsminnen — mer om dessa går att läsa i en 

särskild artikel i detta nummer. 

I den fysiska riksplaneringen har ett 60-tal kulturhistoriska 

miljöer i länet markerats som riksintresse 

eller länsintresse. I en särskild skrift (Kulturhistoriska 

miljöer av riks- och länsintresse för Västerbottens 

län) har länsmuseet och länsstyrelsen 

presenterat dessa och föreslagit avgränsningar och 

lagskydd. 

Men lagskydd kräver också en myndighetsutövning. 

Granskning och besiktning av planerad exploatering 

(nya vägar, byggnadsområden, avverkningar 

etc) för att se om fornlämningar eller andra kulturminnen 

hotas är en viktig uppgift. Här har länsmuseet 

dragit en stor del av lasset med Skellefteå museums 

hjälp för Skellefteå och Norsjö kommuner. 

Länsmuseet fungerar också som remissorgan för 

riksantikvarieämbetet angående ärenden som rör 

länets kyrkor. 

Beslut på papperet om att en kulturmiljö skall 

bevaras är sannerligen inte tillräckligt. Samhällets 

intresse att bevara våra kulturminnen måste följas 

upp av ett ekonomiskt ansvar och med bidrag för 

vård. De senaste åren har vården av fornlämningar 

och kulturplatser skett med beredskapsmedel med 

länsstyrelsen som huvudman, skogsvårdsstyrelsen 

som entreprenör och med medverkan från riksantikvarieämbetet 

och länsmuseet. Ett 80-tal miljöer 

i länet har på så sätt kunnat rustas upp och förses 

med informationsskyltar för att fungera som studieobjekt 

och utflyktsmål. 

För byggnadsvård har däremot läget varit utomordentligt 

kärvt ända fram till den 1 juli 1981, då 

ett nytt statsbidrag för byggnadsvård inrättades. 

Hädanefter skall bidrag kunna utgå till ägare av 

kulturhistoriskt värdefull byggnad för att täcka de 

eventuella antikvariska merkostnader som kan uppstå. 

Självklart kommer byggnadsminnen och riksintressen 

att komma i första hand vid bidragsutdelningen. 

Övre Ekorrsele, ett exempel på en välbevarad bybildning. 

Från Vindelälvsinventeringen 1978 i museets regi. 

Ett glädjande restaureringsprojekt som kommit 

igång är upprustningen av verksbyggnaderna vid 

Olofsfors järnbruk. Fjällinventeringen har också 

gett resultat. Flera samevisten i fjällen har rustats 

upp med hjälp av lantbruksnämnden och de boende 

i området (se artikeln om Rusa-vistet, sid 274-281). 

Det sista momentet i vårt kulturminnesvårdsarbete 

— information och forskning — är inte minst 

viktigt. Vi som arbetar inom kulturminnesvården 

måste vara aktiva utåt som föredragshållare, skribenter, 

utställningsarrangörer och studiecirkelledare. 

Bara på så sätt kan vi uppnå en brett förankrad 

förståelse för vår kulturmiljö och de värden den innehåller. 

Finns inte detta intresse hos allmänheten 

kan arbetet till slut bli ett självändamål. Tidskriften 

VÄSTERBOTTEN har här en väsentlig uppgift. 

Slutligen är det nödvändigt med en forskning 

och fördjupning på området. Kulturminnena illustrerar 

vår historia, men för att tolka budskapet behöver 

vi veta mer. Forskning ingår som en av museernas 

viktigaste uppgifter och i detta avseende 

ligger länets museer långt framme. God hjälp i 

forskningen kring vår kulturmiljö får vi också från 

de humanistiska institutionerna vid Umeå universitet. 

Över hela landet pågår arbetet med program för 

kulturminnesvården, så också i Västerbotten. Detta 

blir en stor uppgift för länsstyrelsen och museerna 

de närmaste åren och ett nära samarbete med länets 

kommuner är nödvändigt. 

243

Byggnadsminnen i Västerbotten 


1968-1981 

1960 års byggnadsminneslag kom till för att skydda 

landets märkligaste byggnader för framtiden. 

Genom särskilda beslut av länsstyrelsen (före 1976 

av riksantikvarieämbetet) kan en byggnad bli förklarad 

som byggnadsminne. I beslutet skrivs in vilka 

delar av byggnaden som skall skyddas och vad 

som skall gälla för underhållet. En byggnadsminnesförklaring 

innebär inte att huset inte längre kan användas. 

Lagen ger möjlighet till dispens från skyddsföreskrifterna, 

om man måste ändra för att huset 

skall fungera, men självklart skall då ändringen genomföras 

så skonsamt som möjligt mot byggnadens 

värdefulla delar. 

För att kunna göra ett objektivt urval av vilka 

byggnader som är »synnerligen märkliga» och värda 

lagskydd, är det säkrast att ha en kulturhistorisk 

bebyggelseinventering i botten. Först på så sätt 

skaffar man sig en överblick över det äldre byggnadsbeståndet 

och kan värdera vad som är mest 

intressant från kulturhistorisk synpunkt. 

Vilka kriterier går man då efter Vad menas med 

»kulturhistoriskt värdefull» Först och främst måste 

byggnaden ha något att berätta om sin tid — dvs 

förmedla kunskap om äldre tiders näringsliv, samhällsmiljö, 

bostads- och arbetsförhållanden, sociala 

villkor, teknik och estetiska ideal. Så väger man in 

andra värderingsgrunder: t ex om byggnaden är 

unik i sitt slag, eller om den är representativ för en 

byggnadstyp som varit mycket vanlig. Stor vikt 

läggs också vid om byggnaden visar hög grad av ursprunglighet, 

dvs om den är oförvanskad och — 

när det gäller material och byggnadsteknik — oförändrad 

från den tid då den kom till. I vissa fall är 

förändringar och ombyggnader från olika tider också 

av kulturhistoriskt intresse. (Se även Lars Flodströms 

artikel, sid 274-281.) 

244 

I Västerbotten finns 1981 26 lagskyddade byggnadsminnen, 

de flesta utvalda efter genomförda inventeringar. 

Byggnadsminnena presenteras nedan. 

Arbetet med att ge lagskydd åt länets märkligaste 

byggnader fortlöper kontinuerligt — om fem år 

hoppas vi kunna presentera ytterligare ett antal 

intressanta byggnadsminnen i denna form. Målet är 

att vi genom detta lagskydd skall kunna garantera 

att ett antal byggnader som berättar om människors 

liv och verksamheter i Västerbotten förr, bevaras 

till våra efterkommande. Det gäller då att ha en 

bredd på urvalet: herrgårdar, men också arbetarbostäder; 

borgargårdar, men också bondgårdar och 

torp; byggnader för fritid, men också arbetets byggnader. 

Men, vad kostar detta frågar någon. Det beror 

på hur man räknar. De hittills skyddade 26 byggnaderna 

har ett nyttovärde — de används som bostäder 

m m. För att bevara dessa krävs vanligt underhåll 

som för andra fastigheter. Att husen nyttjas är 

alltså den bästa lösningen för att klara ekonomin. 

För de eventuella merkostnader som kan uppstå 

finns ett särskilt statsbidrag att söka för en ägare 

till ett byggnadsminne. 

För värdefulla byggnadsverk utan användning — 

t ex långlogen i Skellefteå — är det naturligtvis svårare. 

I vissa fall har man då kunnat gå in med beredskapsmedel 

— byggnadsvård ger ju sysselsättning — 

eller med direkt statsbidrag från riksantikvarieämbetet. 

Sedan dessa byggnader rustats upp kan de också 

få en funktion — som utflyktsmål och studieobjekt. 

Vi behöver bevara vissa byggnader enbart för deras 

betydelse som monument och minnesmärken, som 

jämförelseobjekt för vår egen tid. 

(Foto Västerbottens museum, där ej annat anges.)

Här finns våra byggnadsminnen 

Siffrorna på kartan hänvisar till 

byggnadsminne i artikeln. 

respektive 

SORSELE 

NORSJÖ 

Kusmark 13 

;ELLEFTE 

LYCKSELE É-' 

DOROTEA 

Torvsjö 

VLNDELN 

ROBERTSFORS 

VANNAS 

UMEÅ 

IORDMALII 

245

1. Majorsbostället Nyborg 

Nordanå, stadsäga 1686 inom Skellefteå centrum. 

Okänd byggmästare, 1 761. Ägare: Skellefteå kommun. 

Se även foto sid 304. 

På kyrkans mark invid »Körran», Skellefteå kompanis 

övningsplats, anlade kapten A M Dahlberg i 

slutet av 1710-talet en trädgård. Dahlberg, som var 

bosatt på kaptensbostället Strömsholm på Sunnanå, 

hade nämligen ej tilldelats någon boställsjord. Med 

tiden utvidgade han trädgårdsanläggningen och på 

området uppfördes ett mindre bostadshus. 

Bostället utbyggdes så småningom i huvudsak 

efter typritningar för ett kaptensboställe av Erik 

Dahlberg, som var chef för indelningsverket och f ö 

släkt med den förste innehavaren av Nyborg, A M 

Dahlberg. Gårdsanläggningen kom även att innefatta 

ett tiotal byggnader, varav idag endast återstår 

en drängstuga, en uthuslänga samt en stolpbod. 

Boställsbyggnaden, som uppfördes i timmerkonstruktion 

på stenfot, försågs med ett karaktäristiskt 

säteritak. 

Bottenvåningens plan var sexdelad med sal, tre 

kammare, kök samt förstuga. På vindsvåningen 

fanns två gavelrum. 

246 

Majorsbostället Nyborg, Skellefteå. 

Nyborg blev majorsboställe 1771. 

Den siste militären flyttade från Nyborg 1845 

och därefter kom gårdsanläggningen i privat ägo. 

1925 inköpte slutligen Skellefteå kommun Nyborg. 

Majorsbostället disponeras numera av Skellefteå 

museum. (Ur VÄSTERBOTTEN 1976:4.) 

Byggnadsminne 1968-06-28. Skyddsföreskrifterna 

omfattar de fyra gårdsbyggnadernas exteriörer samt 

boställsbyggnadens interiör. 

2. Baggböle herrgård 

Baggböle, fastigheten Baggböle 3:30, Umeå kommun. 

Arkitekt och byggmästare komminister J A 

Linder, 1846. Ägare: Umeå Missionsförsamling. 

Baggböle är den kanske viktigaste platsen i den västerbottniska 

träindustrins historia. Där låg det under 

större delen av 1800-talet mest betydande industriföretaget 

i länet. Upprinnelsen till sågverksdriften 

var ett finbladigt sågverk anlagt 1819 av en

Baggböle herrgård, Umeå. Foto Bo Sundin 1981. 

grupp umeköpmän. Det inköptes 1840 tillsammans 

med den något äldre anläggningen i Norrfors av 

James Dickson & Co i Göteborg, som därmed etablerade 

sig som storföretagare häruppe. Verksamheten 

vid Baggbölesågen utvecklades enormt under 

den nya ledningen och sågverkets storhetstid inföll 

under perioden 1850-80. 1885 lades den vattendrivna 

sågen ner och industrin flyttades till Holmsund 

och blev ett ångsågverk. 

Om storhetstiden minner nu förvaltarbostaden, 

Baggböle herrgård, en byggnad i empirestil, som 

stod klar 1846 uppe på älvbrinken med utsikt över 

anläggningen vid forsen. 

Herrgården var på sin tid säkert imponerande. 

Den var av timmer och brädfodrad, men större och 

bredare än bondgårdarna i trakten och målad med 

ljus oljefärg, så att den på avstånd liknade ett stenhus. 

Dessutom var fasaden komponerad som ett 

samtida stenhus i empirestil med en mittfronton 

buren av doriska pilastrar. Fasaden är mycket välbevarad 

än idag. 

Baggböle herrgård fick sin yttre brädfodring 

1846. Den som ledde arbetet var den mångkunnige 

komministern Johan Anders Linder i Umeå socken. 

Linder nämner i sin dagbok att han själv gjort ritning 

till byggnaden och att han som ersättning vid 

James Dicksons besök året därpå fick 50 kronor 

som tack för det goda arbete han utfört. Linders 

247

förmåga att rita trähus rempirestil utnyttjades också 

av köpmännen och ämbetsmännen inne i Umeå, 

vilka på 1840-1850-talen ville ge sina gårdar ett 

mer representativt utseende genom påbyggnad och 

brädfodring. 

Byggnadsminne 1968-10-24. Exteriören, interiören, 

tillhörande parkområde. 

3. Tegsgården 

Metargränd 1, kv Svalan 5 på Teg, Umeå kommun. 

Okänd byggmästare 1825. Ägare: Mats och Inger 

Karlsson. 

Den gamla manbyggnaden uppfördes 1825 av 

okänd byggmästare som bostadshus för kommissionslantmätare 

Jonas Gustaf Stenberg. De ekonomibyggnader 

och flyglar som hörde till gården 

finns inte längre kvar. Fram till sekelskiftet ägdes 

gården av olika högre tjänstemän samt av en handlande 

och en sjökapten. Under 1900-talet har ägarna 

betecknats hemmansägare. 

Till det yttre är herrgården föga förändrad från 

ursprunget. Den är byggd i en våning, täckt med 

brutet tegeltak med valmat övre fall. En profilerad 

taklist och stående locklistpanel indelad med knutpilastrar 

ger fasaden dess karaktär. Ingången omramas 

av en förstukvist från 1894. 

Interiören är mer förändrad — dörrar är igensatta, 

några nya mellanväggar uppbyggda. Kakelugnarna 

är av sen 1800-talstyp. Gamla profilerade dörrfoder 

återfinnes kring flera dörrar i bottenvåningen. 

Efter att ha stått obebodd i ett tjugotal år, restaurerades 

byggnaden till bostadshus omkring 

1970. 


tillhörande markområde. 

4. Ringstrandska villan 

Storgatan 67, kv Tyr 1 inom Umeå centrum. Arkitekt 

Gustaf Lindgren 1899. Ägare: Fastighetsbolaget 

Orion i Umeå AB. 

Fastigheten nr 1 å kvarteret Tyr, den s k Ringstrandska 

villan, är belägen i hörnet av Storgatan 

och Döbelnsgatan med Scharinska villan ritad av 

Ragnar Östberg som närmaste granne åt väster. På 

andra sidan Storgatan ligger Döbelns park. 

Byggherre till trävillan på kv Tyr 1 var jägmästaren 

Nils Ringstrand, sedermera landshövding i Västerbottens 

län. Alltför litet har man beaktat den 

betydelse jägmästarvillorna haft som förnyare av 

byggnadskulturen i de norrländska samhällena vid 

1800-talets slut. Med dem infördes nyheter på det 

byggnadstekniska området till de orter, där skogsbolagen 

hade sina lokalkontor. Till sitt yttre avvek 

de markant från den traditionella bebyggelsen i 

trakten och bidrog till smakförändringen kring sekelskiftet. 

På tomten finns två byggnader som tillsammans 

omsluter en gård. Anläggningen är ett sällsynt väl 

bevarat exempel på den högre skogstjänstemannens 

livsmiljö kring sekelskiftet. Huvudbyggnaden i gathörnet 

med jägmästarens representationsvåning 

uppfördes efter ritningar av arkitekten Gustaf Lindgren 

år 1899. Den östra delen av gårdshuset, som 

rymde stall och kuskbostad, byggdes samtidigt, medan 

den västra delen vid Döbelnsgatan tillbyggdes 

1907 i anslutande stil som kontorslokaler åt Mo & 

Domsjö bolag, efter ritning av Gustaf Hermansson. 

Villan är uppförd i nationalromantisk stil i en 

våning med en stor vindsvåning som upplyses genom 

fönster på frontespisernas spetsiga gavlar. Gavelröstena 

är täckta med fjäll, bottenvåningen med 

liggande fasspont. De utskjutande taken avslutas av 

profilerade vindskidor vars ändar utformats till dekorativa 

rundlar med olika djur- och växtmotiv. 

Byggnadsminne 1970-06-25. Båda byggnaderna på 

tomten — exteriörerna, tillhörande markområde. 

249

målades sommaren 1890 »i stålgrå färgton och allt 

listverk i samma färgton men mörkare». Vid denna 

tidpunkt hörde endast ett uthus till tingshuset. Under 

1940-talet tjänade tingshuset som militärförråd. 

Efter byggnadsminnesförklaringen 1971 rustades 

det upp till bostadshus. 

Byggnadsminne 1971-12-29. Huvudbyggnadens 

exteriör och interiör, uthusens exteriörer. 

Gamla tingshuset, Vindeln. Teckning: Carin Lindegren. 

5. Gamla tingshuset i Vindeln 

Häradsvägen 183, kv Kyrkoherden 

Ålder oklar. Ägare: Åke och Mona 

1 i Vindeln. 

Karlsson. 

Degerfors gamla tingshus ligger utmed landsvägen 

ovanför kyrkplatsen i Degerfors kyrkby, den ursprungliga 

kärnan i Degerfors socken. Först efter 

att stambanan dragits fram försköts så småningom 

centrum mot stationssamhället Vindeln i byns norra 

utkant. 

Det nu aktuella tingshuset utgör en viktig del i 

den gamla kyrkbymiljön. Degerfors kyrkby blev 

tingsplats då Degerfors socken utbröts som eget 

tingslag efter kungligt brev den 4 oktober 1814. 

Därmed blev sockenborna tingshusbyggnadsskyldiga, 

och det första tingshuset torde ha tillkommit 

inom de närmaste åren efter detta datum. Det är 

inte uteslutet att detta första tingshus ingår i nuvarande, 

som emellertid fick sitt utseende efter påoch 

tillbyggnader under 1870- och 1880-talen. 

Den 15 april 1877 beslöt kommunalstämman att 

bygga på det gamla tingshuset med en ovanvåning 

för socknens första telegraf. Hur länge telegrafen 

var inrymd i tingshusets övervåning är inte bekant, 

men byggnaden kallas ännu på 1890-talet för tingshus- 

och telegraf byggnaden. 

Behovet av större tingslokal blev akut år 1886. 

Året därpå beslöts att det gamla tingshuset skulle 

byggas ut. Brädfodringen tillkom 1887-88, verandan 

på den utbyggda tingssalen 1889. Byggnaden 

250 

6. Skarpsjöbäckens kvarnanläggning (Torvsjö 

kvarnar) 

Fastigheten Kvarnsamfälligheten litt G I i Torvsjö, 

Åsele kommun. 1800-talet till 1918. Ägare: Stiftelsen 

Kvarnbäcken i Torvsjö. 

Anläggningen omfattar sex skvaltkvarnar, en tröskloge 

med vattendriven tröskbult, en spånhyvel, ett 

sågverk, en kraftstation samt bastu, smedja m m. 

Byggnaderna ligger alla utmed en ca 500 m lång 

sträcka av Skarpsjöbäcken genom Torvsjö by. Vi 

har här ett välbevarat exempel på hur effektivt vattenkraften 

kunde utnyttjas i 1800-talets bondesamhälle 

i lappmarken. Alla byggnaderna iståndsatta 

invändigt och utvändigt 1966-1973. De demonstreras 

sommartid. 

Byggnadsminne 1972-12-04. Exteriörer, interiörer, 


Torvsjö kvarnar, Asele kommun.

Torvsjö 

kvarnar 

SSS«®! 

LA 

»Erik Johans stuga» 

Böle boställe, Umeå. Teckning: Matts Balgård 

7. Böle överstelöjtnantsboställe (Böle boställe) 

Böle boställe, fastigheten Böleå 6:28, Umeå kommun. 

Arkitekt P Adelcrantz 1760. Ägare: Tommy 

och Kerstin Iseskog. 

I byn Böleå vid Umeå uppfördes ett överstelöjtnantsboställe 

för Västerbottens regemente år 1696. 

Den nuvarande manbyggnaden — den tredje på 

samma plats — uppfördes efter ritning av P Adelcrantz, 

signerad år 1760. 

Ritningen visar en envåningsbyggnad med fem 

fönsteraxlar och under ett sadeltak med fyra skorstenar. 

Av planen framgår att rummen är förlagda i 

två filer på vardera sidan om en korridor. I husets 

mittaxel ligger en förstuga med trappa till övervåningen 

samt en sal. 

Boställets utseende idag avviker väsentligt från 

den byggnad Adelcrantz' ritning visar, i synnerhet 

beträffande exteriören. 

Exakt datum för olika äldre ändringar har inte 

kunnat fastställas. Den första stora förändringen 

gjordes dock redan på 1770-talet — eventuellt kan 

taket då ha fått sin brutna form. Frontespiserna 

och gavelutgångarna daterar sig enligt byggnadens 

historieskrivare Einar Svartengren från tiden före 

1865. Ett fotografi från sekelskiftet visar hur frontespisen 

mot söder då hade ett långt framspringande 

tak buret av ett stolpverk av den typ som var 

vanlig under 1800-talets senare del. 

Böle boställe tjänade som militieboställe ända 

till 1897, varefter den förvaltades av Västerbottens 

läns hushållningssällskap och hyrdes ut till arrenda- 

251

torer. Sedan 1934 har det varit i privat ägo. En omfattande 

ombyggnad skedde på 1930-talet. 1976 

moderniserades huset. 

I den vackra, lummiga parken ligger en stolpbod 

av timmer, uppsatt 1737. Den har ursprungligen — 

liksom boställets övriga nu rivna ekonomibyggnader 

— stått på södra sidan om landsvägen, Bölevägen. 


exteriör och interiör, stolpbodens exteriör, tillhörande 

markområde. 

8. Ripan 3 

Kungsgatan 97, kv Ripan 3, Umeå centrum. Stadsbyggmästare 

G A Pettersson 1876. Ägare: • 

Margareta Selander, Katarina Gustafsson, Elisabet 

Sjöström-Gualerski. 

Ripan 3, Umeå. 



9. Ripan 1 

Kungsgatan 93/Nytorgsgatan, kv Ripan 1, Umeå 

centrum. 1870-talet. Ägare: Industribygg Umeå 

AB, S Åkerlund. 


och del av flygelbyggnadens exteriörer-och interiörer, 


Två exempel på hur bostadshusen byggdes i Umeå 

på 1870-talet, strax före stadsbranden 1888. Husen 

har höga stensocklar och stommar av liggtimmer, 

klädda med stående locklistpaneler. De visar till 

typen släktskap med vad som byggdes i de samtida 

finska städerna. 

Bostadshuset på Ripan nr 3 byggdes av sergeanten 

och fältmusikanten A E Grahn, medan Ripan 

nr 1 hade en fånggevaldiger S P Ledström som förste 

ägare. Båda uppfördes efter ritningar av den då 

nyanställde stadsbyggmästaren G A Pettersson. 

Ripan nr 3 beboddes åren 1885-1895 av kompositören 

Wilhelm Peterson-Berger. 

252 

Ripan 1, Umeå. 

10. Länsmansgården i Åsele 

Strandvägen 3, kv Gäddan 1 i Åsele. Okänd byggmästare, 

omkring 1850. Ägare: Bror och Elsy Nyberg. 

Länsmansgården ligger på mark som ursprungligen 

tillhörde fastigheten Skolbordet i Åsele. Ungefär 

på samma plats låg Åsele lappskola, där undervisning 

bedrevs mellan 1732 och ca 1820. Den nuvarande 

manbyggnaden uppfördes omkring 1850 av 

kronolänsman och skolkateketen Jacob Nordenstam, 

som även står som ägare vid tiden för laga

llmJgpyv 

^V^^^MH W» V " T « 

JL "'^H 

¡ÉpBWif 

TE .ill mm 1 

«¡«»••iiMlyflr b 

Hl » -oaarftB 

II 

^HSi 

Länsmansgärden, Åsele. 

Färgaren 1, Umeå. 

skifte 1882. Den genomgick en omfattande ombyggnad 

på 1910-talet och har nu rustats upp som 

bostadshus. 

Byggnaden har herrgårdsliknande karaktär. Den 

är uppförd av timmer i två våningar och har valmat 

tak. Till det yttre visar den släktskap med borgarnas 

hus i 1800-talets norrländska städer. 

Boden är en dubbelbod, timrad och rödfärgad. 

Den är den enda kvarvarande av de ursprungliga uthusbyggnaderna 

och flyttades till sin nuvarande 

plats i samband med omläggningen av vägen. 

Byggnaderna ligger i ett framträdande läge vid 

älven i en trädgård med stora träd. 

I de kyrkplatser i lappmarken som under 1800- 

talet utvecklades till mer permanenta samhällen 

utgjorde tjänstemännens boställen en byggnadskategori 

som markant avvek från övrig bebyggelse. 

Dels var de till volymen större än kyrkplatsens 

kyrkstugor och andra hus, dels hade de en mer 

stadsmässig prägel när det gällde takform, fönsterform, 

paneltyp och färgsättning. Länsmansgården 

i Åsele är ett sällsynt väl bevarat exempel på ett sådant 

tjänstemannaboställe. Såväl manbyggnaden 

som boden har bibehållit ett ålderdomligt utseende. 

Byggnadsminne 1978-08-28. Huvudbyggnadens exteriör 

och interiör, bodens exteriör, tillhörande 

markområde. 

11. Färgaren 1 

Storgatan 41/Västra Esplanaden 3, kv Färgaren 1, 

Umeå centrum. Stadsbyggmästare G A Pettersson, 

1882. Ägare: Leif Palmqvist, Lennart Sundström. 

Huvudbyggnaden mot Storgatan på fastigheten Färgaren 

nr 1 i Umeå har en stomme av timmer och är 

uppförd i två våningar. Fasaden är klädd med arkitektoniskt 

indelad fasad i renässansstil med pilastrar, 

listverk och konsolfris i takfoten. Byggnaden, 

som uppfördes 1882 som bostads- och butikshus 

för färgare J M Högländer, är ett till exteriören väl 

bevarat exempel på den mer påkostade byggnadstyp 

som karaktäriserade stadens Storgata före stadsbranden 

1888. Byggnaden ligger som pendang till 

bankhuset på andra sidan gatan och bildade entré 

till den förnämare västra stadsdelen som byggdes 

upp här under 1870- och 1880-talen. Efter branden 

köptes fastigheten av Västerbottens läns sparbank 

och bankkontor inrättades i bottenvåningen. I samband 

därmed byggdes det lilla kassavalvet ut vid 

Bankgatan. Gårdshuset vid brandgatan i norr tillkom 

1890 och tillbyggdes 1911. Det kommer att 

ersättas av en nybyggnad. 

Byggnadsminne 1978-10-30. Huvudbyggnadens exteriör 

med undantag av bottenvåningens gatufasader. 

253

12. Sparbankshuset 

Storgatan 51B/Västra Rådhusgatan 5, kv Odin 3, 

Umeå centrum. Arkitekt Torben Grut, 1915. 

Ägare: Västerbottens sparbank. 

254 

Sparbankshuset i Umeå försvarar en plats i svensk 

arkitekturhistoria som exempel på den nationella 

tegelstilen på 1910-talet. Torben Grut — Stockholms 

stadions arkitekt — signerade ritningarna 

1915 och två år senare stod byggnaden klar. Som 

entreprenör deltog byggnadsfirman Bäckström & 

Strömberg, Umeå. 

Fasaderna är klädda med handslaget tegel i en 

för tiden karaktäristisk gråröd ton. Mot Storgatan 

och Västra Rådhusgatan har fasaderna en stram 

och enkel prägel med en vertikal indelning av breda 

lisener (band) i tunn relief. De mellanliggande väggytorna 

upptas i de övre våningarna av höga tätspröjsade 

fönster, i bottenvåningen av fönster med korgbågig 

avslutning. Den sparsamma yttre dekoren i 

form av balkonger, smidesgaller, trappräcken etc är 

utförd efter Gruts detaljritningar. 

Detsamma gäller dekorationen i byggnadens inre 

— stucktaken, dörrar, lister och boaseringar — allt 

av hög konstnärlig och hantverksmässig kvalitet. 

Arkitektens aktiva medverkan som formgivare även 

av inredningsdetaljerna är typisk för denna tid. 

I Västerbottens byggnadshistoria är Sparbankshuset 

i Umeå unik. Ingen annan byggnad i länet 

kan under 1910-talet uppvisa en så hög arkitektonisk 

och byggnadsteknisk kvalitet. 

Byggnadsminne 1979-04-23. Exteriören, vissa interiörer.

Kusmark 16:3. Foto Skellefteå museum. 

Hantverkshuset, Umeå. Foto Lasse Brunnström. 

13. Kusmark 16:3 

Fastigheten Kusmark 16:3, Kusmark, Skellefteå 

kommun. Byggmästare Jacob Riijf, 1 790-talet. 

Ägare: Bror Israel Larssons dödsbo. 

På krönet av den brant sluttande älvbrinken vid 

Kågeälvens norra strand ligger gårdsanläggningen 

som idag består av huvudbyggnad och bagarstuga 

av sten samt trädgårdspaviljong av trä. Anläggningen 

slöts tidigare av en ladugård i sten som numera 

är riven. I anslutning till den äldre gårdsanläggningen 

har under senare hälften av 1970-talet uppförts 

en modern villa för ägaren. 

Gårdsanläggningens stenhus uppfördes på 1790- 

talet av bonden och nämndemannen Olof Persson 

(1740-1807). Enligt traditionen har denne vid uppförandet 

haft hjälp av den österbottniske byggmästaren 

Jacob Riijf, som vid den aktuella tiden var 

verksam vid ombyggnaden av Skellefteå landsförsamlings 

kyrka. Teglet Olof Persson använde vid 

uppförandet av sina byggnader var av hans egen tillverkning 

(sockenstämmans protokoll den 2 augusti 

1801). Gården framstår som helt unik för länet — 

och troligen även i övre Norrland. 

Huvudbyggnaden är uppförd i en våning med 

delvis inredd vindsvåning. Tegelstommen är putsad 

och avfärgad vit. 

Av äldre fast inredning från 1700-talet bör särskilt 

observeras spegeldörrarna med handsmidda 

gångjärn och trycken. Dörrar av denna typ återfinnes 

i bägge våningarna. 

Även bagarstugan är murad av hembränt tegel 

och vitputsad. Gavelröstena är dock timrade. 


och bagarstugubyggnadernas exteriörer och interiörer, 

trädgårdspaviljongens exteriör, tillhörande 

markområde. 

14. Hantverkshuset, f d Aschanska villan 

Vasagatan 1, kv Ägir 12, Umeå centrum. Arkitekt 

Ragnar Östberg, 1906. Ägare: Umeå Fabriks- och 

Hantverksförening. 

I den nya stadsplanen efter stadsbranden 1888 lades 

en strandgata ut närmast älven. Avsikten var att 

gatan skulle kantas av vackra byggnader som tillsammans 

skulle ge staden en representativ och tilltalande 

fasad mot älven. Det dröjde dock ända in 

på 1900-talet, innan raden av hus var fulltalig och 

kanske blev fasaden inte heller så storslagen som 

man ursprungligen tänkt sig. Stadens fasad mot älven 

består av ett antal individuellt utformade friliggande 

hus med luft och grönska omkring — bland 

255

dem Hantverkshuset, uppfört 1906 som villa av 

överste W Aschan. 

Som arkitekt anlitade överste Aschan Ragnar 

Östberg, som vid denna tid hade flera uppdrag i 

Umeå — 1904 ritade han Egil Unander-Scharins 

stenvilla vid Döbelns park och 1906 teaterhuset 

vid Strandgatan längre västerut. 

Mot älven vilar den Aschanska villan på en hög 

sockel av grovhuggen granit liksom flera andra hus 

vid samma gata. Huskroppen är lagd en aning snett 

i förhållande till gatulinjen, så att en altan bildas i 

dess östra ända. Villan är uppförd i en våning, men 

det brutna taket rymmer även en full vindsvåning. 

De smala flyglarna mot gården är täckta av branta 

brutna tak. 

Östbergs beundran för gammalsvensk byggnadskultur 

är märkbar — från älven liknar villan en 

svensk 1700-tals herrgård. Liksom villorna i Östbergs 

mönsterbok för småvillor, Ett hem, som kom 

ut 1905, är den Aschanska villan klädd med lantligt 

enkel stående ribbpanel färgad med Falu rödfärg. 

Senare restaureringar har förändrat fönstren, 

som ursprungligen var tätspröjsade. Staketet har 

ersatts av en stenmur. 

Byggnadsminne 1980-03-03. Exteriören, interiören. 

15. Slöjdaren 2 

Storgatan 37, kv Slöjdaren 2, Umeå centrum. Arkitekt 

Johan Nordqvist, 1882. Ägare: Stiftelsen Bostaden. 

Fastigheten Slöjdaren 2 i Umeå centrum är belägen 

i hörnet av Storgatan och Hovrättsgatan med Hovrättshuset 

som närmaste granne i öster. Den ingår 

således i det litet förnämare stadsparti som under 

1870- och 1880-talen växte upp utmed Storgatan 

mellan den nya bron och Västra Esplanaden. 

Villan på Slöjdaren nr 2 byggdes 1882 av löjt- 

Slöjdaren 2, Umeå. Foto Bo Sundin. 

nant Leopold Grahn och hans hustru Fanny, född 

Scharin. Ursprungligen var då endast bottenvåningen 

och gavelpartierna i vindsvåningen inredda. 

Först på 1920- och 1930-talen delades huset upp i 

flera mindre lägenheter. 

Gårdshuset inrymde från början stall och bagarstuga, 

men byggdes på 1920-talet om till bostadshus. 

Villan vid Storgatan har en stomme av stående 

timmer, en för staden vid denna tid ovanlig konstruktion. 

Byggnaden består av en rektangulär 

kropp och polygona hörnpaviljonger i en fransk 

lustslottsstil. Panelens detaljer är en direkt översättning 

i trä av den tidens puts- och stenarkitektur. 

Exteriören är synnerligen väl bevarad. Huvudbyggnaden 

utgör ett välbevarat exempel på det sena 

1800-talets rikt dekorerade panelarkitektur. 

Även i det inre finns ursprungliga detaljer bevarade, 

såsom foder kring dörrar och fönster, dörrar 

och lister. 

Såväl huvudbyggnaden som gårdshuset genomgick 

1977-78 en försiktig upprustning som utfördes 

av Stiftelsen Bostaden. 

Byggnadsminne 1980-03-03. Exteriören, interiören. 

256

F d järnvägshotellet, Storuman. 

16. F d Järnvägshotellet 

Järnvägsgatan 24, kv Kulturen 2 i Storuman. Arkitekt 

Folke Zettervall, 1920-22. Ägare: Storumans 

kommun. 

Järnvägsområdet i Storuman har ett framträdande 

kulturhistoriskt värde. Stationshuset, det nu aktuella 

hotellet samt boställshusen ritades av statens 

järnvägars arkitekt Folke Zettervall 1920-22. Järnvägshotellet 

stod klart 1924, men byggdes till mot 

norr 1934. 

Med sina tjärade timmerväggar och rustika former 

utgör byggnaden exempel på den nationalromantiska 

stilen. Man sökte vid denna tid anpassa 

järnvägsbyggnaderna utefter de nya linjerna till en 

lokal byggnadstradition. 

Äldsta delen utgjordes av en enda byggnad med 

första- och tredjeklassmatsalar, reception, köksavdelning 

och serveringskorridor. 

Vid tillbyggnaden 1934 förlängdes förstaklassmatsalen 

med två rum och antalet resanderum utökades 

med fem. 

Korridorerna, nedre och övre hallen samt trapphuset 

är klädda med stockpanel målad i dalablått. 

Brädtaken är dekorerade med målningar. Förstaklassmatsalen 

har brunbetsade väggar samt målningar 

i taket och smidda ljuskronor. Den ursprungliga 

dekoren i dalastil skall enligt uppgift vara utförd av 

konstnären E Tallmo. 

Järnvägshotellet har 1978-79 byggts om till bibliotek 

och kurslokal. Huset har därvid byggts samman 

med ett under 1960-talet uppfört affärshus. 

Den ursprungliga köksavdelningen har förändrats 

till huvudbibliotek. Matsalar, trapphall och korridorer 

bevaras oförändrade. Målningar i tak och på 

väggar har 1979 restaurerats av konservator Kari 

Appelgren och hennes medhjälpare. 

Byggnadsminne 1980-03-24. Exteriören, vissa interiörer, 

tillhörande parkområde. 

257

Gamla tullmagasinet, Umeå. Foto Bo Sundin 1981. 

17. Gamla Tullmagasinet 

Västra Strandgatan 9, ku Brage 6, Umeå centrum. 

Arkitekt Erik Olof Mångberg, 1901. Ägare: Umeå 

kommun. 

Tullmagasinet i Umeå är ett välbevarat exempel på 

hur man vid sekelskiftet strävade efter att ge också 

handelns och arbetets byggnader en monumental 

prägel för att försköna stadsmiljön i de svenska 

småstäderna. 

De många enskilda magasinen och bodarna som 

gav hamnpartiet dess karaktär före den stora branden 

i Umeå centrum 1888 kom inte att återuppbyggas. 

I stället bildade de främsta handelsmännen 

och Umeå stad tillsammans ett magasinsbolag, som 

vid sekelskiftet uppförde ett gemensamt magasinshus 

i sten. Byggnaden innehöll utom varumagasin 

också lokaler för tullkammaren, vilka staden var 

skyldig att tillhandahålla utan kostnad. När hamnrörelsen 

i Umeå centrum upphörde och tullen flyttade 

till uthamnen i Holmsund, miste byggnaden 

sina ursprungliga funktioner. Den står nu som ett 

minne över ett avslutat kapitel i stadens historia — 

hamnepoken. 

Den kraftiga tegelbyggnaden har en granitsockel 

som medvetet givits samma råhuggna ytbehandling 

som stenterrassen nedanför Stora hotellet. Fasaden 

är klädd med rött tegel med inslag av mörka stenar. 

Alla fönster är rundade och placerade i grupper för 

von Ahnska magasinet, Umeå. 

att ge fasaden en rytm. Vindsvåningen i västra delen 

och mittpartiet skadades allvarligt i en brand 

1908. Vid ombyggnaden passade man på att anpassa 

mittpartiets takform till det nybyggda grannhuset 

i öster, teaterhusets scenhus. På så sätt har vi 

också ett minne kvar av arkitekten Ragnar Östbergs 

nedbrunna teater i det ännu kvarliggande stenmagasinets 

tak. 

Byggnadsminne 1980-06-23. Exteriören, tillhörande 

markområde. 

18. von Ahnska magasinet 

Storgatan 32, kv Vikingen 2, Umeå centrum. Arkitekt 

C Fr Sandgren, 1888. Ägare: Umeå kommun. 

von Ahnska magasinet består av två sammanbyggda 

timrade delar. Äldsta delen utgörs av en ladugård 

uppförd efter byggnadslov 1887 för dåvarande ägaren 

överstelöjtnant L A von Hedenberg. Byggnaden 

har fått sitt namn av köpman J V von Ahn, som efter 

Umeå stads brand sommaren 1888 köpte fastigheten 

och därvid lät bygga till ladugården med en 

magasinslänga efter ritningar av C Fr Sandgren, 

von Ahnska magasinet ingick i den von Ahnska 

handelsgården, vars huvudbyggnad brann ned 1968. 

258

von Ahnska magasinet är genom sitt yttre och 

sin konstruktion ett tidstypiskt och välbevarat exempel 

på magasin från handelsgårdsepoken från 

1800-talets senare del. 



Arki- 

kommun. 

19. Gamla banken 

Storgatan 34, kv Vikingen 2, Umeå centrum. 

tekt A F O Cederberg, 1877. Ägare: Umeå 

Westerbottens enskilda bank var länets första affärsbank. 

Den grundades 1857 av borgarna i Umeå som 

en filial till Sparbanken, men fick sin slutliga form 

först 1865. Banken hade som andra enskilda banker 

vid denna tid rätt till egen sedelutgivning. De 

sedlar som idag är bevarade med bankens stämpel 

räknas som verkliga dyrgripar. 

Vid Storgatan ligger ännu Westerbottens enskilda 

banks första bankhus — en putsad stenbyggnad 

i renässansdräkt uppförd efter ritning från 1877 av 

kapten Axel Cederberg vid Väg- och vattenbyggnadskåren, 

stadens tekniske rådgivare vid denna tid. 

Av folkhumorn har bankhuset på grund av sina rundade 

hörn döpts till Smörasken. Sedan banken efter 

branden flyttat till det nya bankhuset vid Rådhusparken, 

har byggnaden haft många olika uppgifter. 

Åren 1936-54 var Umeå stadsbibliotek inrymt 

i Smöraskens övervåning. 

Byggnaden är genom sin utformning och sitt välbevarade 

yttre en god företrädare för den norrländska 

småstadens officiella byggnadsstil vid 1800- 

talets senare del. 

Byggnadsminne 1980-06-23. Exteriören, tillhörande 

markområde. 

Gamla banken (»Smörasken»), Umeå. Foto Bo Sundin 1981. 

20. Långlogen 

Anderstorp, fastigheten Böle 2:2 i Skellefteå kommun. 

1 795. Ägare: Ingvar Söderlund. 

Före den nya sträckningen av E 4 fanns på fastigheten 

en för det tidiga 1800-talet typisk gårdsmiljö 

med ekonomibyggnaderna oregelbundet utspridda 

över gårdstomten. I och med att vägen byggdes 

togs västra delen av gårdstomten i anspråk och ladugårdslängan, 

jordkällaren och manbyggnaden 

revs. På den östra återstående delen av gårdstunet 

finns fortfarande kvar fyra ekonomibyggnader från 

slutet av 1700-talet och 1800-talets början, bl a 

långlogen, som är en av de få återstående representanterna 

för de norrländska trösklogarna från 1700- 

talets andra hälft. Tröskningen skedde med häst 

och tröskvagn. Långlogarna kom dock under 1800- 

talet att ersättas av trösklogar av mångkantig form 

med hästvandring. I den här aktuella långlogen upp-

Scharinska villan, Umeå. Foto Bo 

Sundin 1981. 

hörde man med hästtröskningen 1917-18. I samband 

med laga skiftet på 1880-talet avkortades 

byggnaden tre längder. Interiören är välbevarad 

och tröskbultar, redskap och den fasta inredningen 

finns kvar. 

Byggnadsminne 1980-11-24. Exteriören, interiören 

jämte äldre fast inredning. 

21. Scharinska villan 

Storgatan 63-65, kv Härmod 2-3, Umeå centrum. 

Arkitekt Ragnar Östberg, villan 1904, trädgårdsmästarbostaden 

1905. Ägare: Umeå kommun. 

På en stor tomt norr om Döbelns park lät disponent 

Egil Unander-Scharin vid seklets början uppföra 

en byggnad med bostad för sin stora familj 

och kontorslokaler för sitt företag AB Scharin & 

Söner. Det Scharinska handelshuset hade redan under 

1800-talets förra hälft varit ett av stadens mest 

betydande och så småningom utökats med skeppsbyggeri 

och rederirörelse. När Egil Unander-Scharin 

på 1890-talet övertog firman koncentrerade han 

verksamheten till trävaruhandel och industri. Det 

Scharinska träsliperiet som startade 1910 blev stadens 

första större industrianläggning. 

Den Scharinska villan var i jämförelse med den 

övriga bebyggelsen i Umeå vid denna tid närmast 

att likna vid ett palats. 

Byggnaden är enligt östbergsspecialisten professor 

Elias Cornell ett av arkitektens förnämsta ungdomsverk. 

Fasaden mot Storgatan är uppdelad i 

två olikhöga partier. Varje fönsteraxel betonas av 

en barockartat svängd gavel, vilket ger fasaden ett 

livfullt utseende. Stor omsorg har lagts ner på detaljer 

såväl i det yttre som det inre. Man kan särskilt 

lägga märke till huvudingångens ytterdörr med 

sin trärelief, ett ymnigt bladverk med småänglar 

som symboliserar ägarens barn. 

I det inre är stora delar av den påkostade inredningen 

bevarad, bl a boaseringar, golv och tak. Särskilt 

skyddsvärd är bottenvåningen med herrum, 

salong och matsal, den sistnämnda med väggbeklädnad 

av spansk maj o lika. 

I trädgårdsmästarbostaden inrymdes ursprungligen 

en bostadslägenhet och ett stall med plats för 

tre hästar. 

Byggnadsminne 1981-01-26. Villans exteriör och 

vissa interiörer, trädgårdsmästarbostadens exteriör, 

kringliggande markområde. 

260

F O Lind- 

22. Rådhuset 

Storgatan 53, Umeå centrum. Arkitekt 

ström, 1890. Ägare: Umeå kommun. 

Rådhuset i Umeå ligger strax intill den plats där 

stadens första rådhus byggdes på 1600-talet, men 

den nuvarande byggnaden tillkom efter stadsbranden 

1888. 

Efter förslag från Umeås förste stadsarkitekt, 

Fredrik Olaus Lindström, fick rådhuset i den nya 

stadsplanen en framträdande placering uppe på älvbrinken 

med sin huvudfasad mot älven i söder. 

Lindström fick också i uppdrag att rita själva byggnaden. 

Han gav då denna fasad ett representativt 

och värdigt utseende, men tack vare den breda höga 

trappgaveln och de många tornen av olika modeller 

gör fasaden samtidigt ett festligt och omväxlande 

intryck. Därtill bidrar också färgspelet med 

väggytornas röda fasadtegel, och den ljusa sandstenen 

i fönsteromfattningar, portaler och andra detaljer. 

På många ställen i fasaden tvangs man av 

sparsamhetsskäl att använda billigare material — 

bl a gjutjärn som ströks med oljefärg i sandstenens 

ljusgula ton. 

Lindströms förebilder för rådhuset i Umeå är att 

söka i den holländska renässansstilen. 

Rådhuset innehöll inte bara stadsfullmäktigesal 

och tjänstelokaler för stadens administration. Hela 

den västra delen var från början reserverad för rättsväsendet 

med polisstation och finkor i bottenvåningen 

samt rättssal i övervåningen. I bottenvåningen 

fanns dessutom telegrafstation och postkontor. 

Numera disponeras lokalerna av Umeå tingsrätt. 

Byggnadsminne 1981-01-26. Exteriören, vissa delar 

av interiören. 

261

Gården Västra Storsjö, Åsele. 

Oräddska gården, Vilhelmina. 

23. Gården Västra Storsjö 

Västra Storsjö, fastigheten Storsjö 1:2, Åsele kommun. 

Ägare: Olov Jonsson och Hanna Jonsson. 

Storsjön eller Västervattnet skattlades år 1774. Det 

skedde förmodligen efter att de sedvanliga frihetsåren 

(18 år) gått till ända. Nybygget hade upptagits 

av Pål Danielsson som överlämnade det till sin dotter 

Maria och sin måg Johan Olofsson. Den ursprungliga 

gården låg nere vid Storsjöns strand. 

1802 byggdes en ny gård »å det s k Berget», vilket 

torde avse gårdens nuvarande läge. Hemmanet delades 

1833 och den övre gården kom då i Mats 

Matssons ägo. Det är troligt att det är under denna 

ägare som de nuvarande byggnaderna tillkommit. 

Mats Matsson (d ä) var född 1808 och dog efter 

1872. 

1845 fick Mats Matsson länsstyrelsens tillstånd 

att gräva en ca 790 m lång bevattningskanal från 

Kroksjön för att med översilning förbättra höskörden. 

Denna kanal har senare förlängts ner mot 

gårdsgruppen och in under logbyggnaden där vattnet 

drivit kvarn, tröskverk och andra anordningar. 

Gården har gått i samma släkt från ursprunget 

ända fram i våra dagar. 

Gårdsgruppen är belägen på liden mot berget 

ovanför Storsjön. Byggnadsminnesförklaringen omfattar 

ett område motsvarande gårdstunet kring 

262 

byggnaderna. Även kring smedjan och sommarladugården 

har ett område till skydd för byggnadsminnet 

markerats. En viktig detalj är den kanal som 

grävdes för att föra vatten till gårdstunet och till 

anordningarna i logbyggnaden kring mitten av 

1800-talet. 

Bland byggnaderna kan nämnas de båda bostadshusen 

av korsbyggnadstyp, den märkliga logen med 

vattendrivet tröskverk, svarv, såg m m, en bod och 

ett härbre från 1774. 

En välbevarad gård som berättar hur man byggde, 

bodde och levde i södra lappmarken vid 1800- 

talets mitt. 

Byggnadsminne 1981-03-30. Exteriörerna, interiörerna, 

gårdstunet. 

24. Oräddska gården (Norgefarargården) 

Klimpfjäll, fastigheten Klimpfjäll 1:73, Vilhelmina 

kommun. Ägare: Vilhelmina kommun. 

Oräddska gården ligger mitt i Klimpfjälls by, högt 

uppe på liden med utsikt över Kultsjön. Det första 

nybygget togs här upp på 1820-talet. Den Oräddska

gården blev nybygge 1832 och skattlades 1856. 

Den nuvarande manbyggnaden uppfördes vid 1800- 

talets slut. 

Enligt uppgift hade gården vid slutet av 1800- 

talet betydelse som en replipunkt vid handelsresorna 

till Norge. Här lär fororna ha samlats för gemensam 

överfart över fjällryggen via Remdalen till Mosjöen 

i Norge. Likaså upplöstes här forlaget och 

deltagarna fortsatte var och en till sitt vid återkomsten 

från Norge. 

Gårdsgruppen är idag ej längre komplett. Ladugården 

i öster som var byggd av skiffersten är sedan 

några år förfallen. Några mindre uthus står dock 

kvar norr om manbyggnaden. 

Manbyggnaden vilar på en enkel uppbyggd terrass. 

Vid västra gaveln ser man ännu spår av en trädgårdsanläggning. 

Manbyggnaden är en parstuga i två våningar med 

timmerstomme och taket täckt med skifferplattor, 

norra delen av byggnaden är inklädd med stående 

locklistpanel som delvis varit målad med Falu rödfärg. 

Den södra delen av byggnaden har timmervägg 

utan panel. Även denna vägg har varit målad med 

Falu rödfärg. Fönsterfoder och fönsteröverstycken 

är målade med guldockra linoljefärg och ytterdörren 

med grå färg. 

Interiören är väl bevarad sedan sekelskiftet. Bottenvåningen 

är indelad i farstu, kök, kökskammare 

och bagarstuga. Köksspisen av skiffersten och bakugnen 

är väl bevarade. Väggarna är klädda med tidningar 

och tapeter i många lager. I köket är det understa 

lagret av tidningar från sent 1800-tal. Även 

snickeridetaljer, golv och tak samt bemålning härrör 

till större delen från slutet av 1800-talet. 

Byggnaden har stått öde i flera decennier och är 

därför i behov av renovering. Vid en kommande 

upprustning kommer exteriören att helt bibehållas, 

medan det inre får viss tilläggsisolering och nya ytskikt 

för att huset skall kunna användas som samlingspunkt 

för byn. 

Byggnadsminnesförklaring 1981-06-29. Exteriören, 

interiören, tillhörande markområde. 

Handelsbanken från gårdssidan, omkr 1920. Foto ur Nancy 

Burströms bildsamling i Västerbottens museum. 

25. Handelsbanken 

Storgatan 48, kv Ägir 7, Umeå centrum. Arkitekt 

Ernst Stenhammar, 1894. Ägare: Handelsbanken. 

Westerbottens enskilda bank som grundats av handelsmännen 

i Umeå år 1857 hade sitt bankhus, den 

sk Smörasken, vid Västra Esplanaden. Till följd av 

stadsbranden år 1888 fick banken emellertid tillfälle 

att etablera sig i ett mer centralt och representativt 

läge vid Rådhusparkens östra sida. 

Det nya bankhuset byggdes 1894 efter en arkitektpristävlan 

med fem av samtidens mest framstående 

svenska arkitekter som deltagare. Förstapristagaren 

Ernst Stenhammar, Stockholm, gav sitt 

bankhus en stil som på många sätt ansluter till rådhusets. 

Fasadmaterialet är detsamma — ljusrött tegel 

med lister, fönsterkors och dekorativa detaljer 

av ljusgrå natursten. Byggnaden har en rikt skulpterad 

portal. 

Men byggnaden är också utformad så att man 

skulle kunna »läsa» sig till dess innehåll. För att 

bankens kunder skulle känna att de vågade lämna 

sina pengar i tryggt förvar hos banken har arkitekten 

försett byggnaden med tillägg som ger associationer 

till en försvarsanläggning. Från parken sett 

ligger bankhuset ett stycke indraget från gatulinjen 

uppe på en kraftig bastion, och mot Storgatan och 

gården har de borgtornsliknande trapphusen fått 

263

Gamla folkskolan, Lycksele. 

en utformning, som påminner om de befästa vasaslotten, 

som man just höll på att restaurera. 

Byggnaden är uppförd i två våningar jämte vindsvåning. 

Huvudfasaden mot väster utmärks av en 

bred risalit med en hög svängd prydnadsgavel. 

Trapptornen som ligger mot gårdssidan är rundade 

och försedda med tornhuvar. Byggnadens hörn är 

rundade. Den höga kraftiga sockeln av grovhuggen 

granit kröns av bröstvärn av ljus natursten. Stommen 

är av tegel. Fönstren i banksalen är senare ändrade 

och fönster har upptagits mot väster i den delvis 

inredda vindsvåningen. Taket är valmat och 

täckt med svart plåt. 

Byggnadsminne 1981-08-31. Exteriören, vissa interiörer, 


26. Gamla folkskolan 

Skolgatan 15, kv Magistern 1, Lycksele centrum. 

Arkitekt C Fr Sandgren, 1891-93. Ägare: Lycksele 

kommun. 

De pampiga trähusen i Lycksele från 1800-talet — 

timmerhus med torn, prydnadsgavlar och utsirade 

264 

paneler — gav tidigt Lycksele smeknamnet »Lapp- 

Stockholm». På grund av svåra bränder och de senaste 

decenniernas rivningar finns inte mycket kvar 

från denna storhetstid. Märkligast av återstoden är 

skolhuset på Finnbacken, Gamla folkskolan, från 

1891-93. Arkitekt var C Fr Sandgren från Umeå. 

Skolhuset står på granitsockel och har timmerstomme 

klädd med fasspontpanel. Med hjälp av 

listverk, pilastrar och en kraftfull kolonnburen tempelgavel 

efter klassiska förebilder har arkitekten 

gett skolhuset ett storslaget utseende. Motivet på 

huvudfasaden har Sandgren tagit upp på husets 

gavlar: taken över de indragna verandorna skjuter 

ut på samma sätt som tempelgavlar ur byggnadskroppen, 

fast i mindre skala och på smäckrare stöd. 

Med sitt dominerande läge och sin utformning 

måste byggnaden ha varit imponerande i det lilla 

växande lappmarkssamhället. Kanske får man se 

skolhuset som en symbol för den självkänsla och 

framtidstro som på 1890-talet präglade bygden. 

Byggnaden är väl underhållen och oförändrad 

till exteriören. 

Byggnadsminne 1981-09-28. Exteriören.

Ordförklaringar 

Boasering — invändig vägg- och takbeklädnad av bräder 

eller liknande 

Frontespis — ett över takfoten beläget gavelliknande 

parti, som ofta är en fortsättning av fasadens mittparti 

Fronton — här ett triangel- eller segmentformat överstycke 

placerat ovanför takfoten på en byggnad 

Hästvandring — hästdragen mekanisk anordning för 

sädeströskning 

Kolonn — fristående pelare, bestående av bas, skaft 

och kapitäl 

Konsolfris — en dekorativ horisontell rad av små utskjutande 

profiler. Se foto sid 257. 

Lisen(er) — samma som pilaster, men helt slät utan 

kapitäl och vanligen även bas 

Majolika — dekorerat lergods med glasyr 

Pilaster — flat, ej fristående väggpelare, obetydligt utskjutande 

framför väggen; har liksom kolonnen bas 

och kapitäl 

Polygon — månghörnig 

Risalit — svagt framskjutande parti av en fasad, vanligen 

som betoning av fasadens mittparti 

Stuck — putsbruk av gips, kalk och marmor- eller alabastermjöl. 

Användes för ornamental utformning 

av vägg eller tak. 

Takfall — den lutande delen av ett yttertak 

Vindskidor — (även vindskivor) bräda som avslutar 

kortsidan (gavelsidan) av takfallet. 

. Kap/Tal 

korsbyggnad 

5AL 

KAMMARE 

dorisk 

kolonn 

SKAFT 

., r _ 

FÖP.5TU6A 

KOK. 

fasspont 

locklistpanel 

ÖL RAS 

sadeltak valmtak brutet tak säteritak 

265

Skellefteå museum och kulturminnesvården 

Annika 

Sander 

Skellefteå museum inrättade år 1975 en ny antikvarietjänst 

med arbetsuppgifter bl a inom kulturminnesvården. 

Sedan dess har museets stab ytterligare 

utökats med två antikvarier och fr o m hösten 1979 

finns en renodlad kulturminnesvårdsavdelning med 

en antikvarietjänst. Avdelningen ansvarar för den 

yttre kulturminnesvården, vilken omfattar såväl 

byggnadsvård som arkeologi. Verksamhetsområdet 

belyses här med en bildkavalkad. 

Sedan år 1976 har 

museet utfört kulturhistoriska 

bebyggelseinventeringar 

på uppdrag av 

kulturnämnden i Skellefteå 

kommun. Hittills har 

tolv bebyggelseinventeringar 

färdigställts. De 

har samtliga framtagits 

som underlag till kommunens 

översiktliga planering. 

En bebyggelseinventering 

bör få till följd att 

kommunen arbetar in 

de kulturhistoriska värdena 

i översiktliga planer 

BEBYGGELSEN 

I 

BOLIDEN 

och detaljplaner där bebyggelsemiljöer och/eller enstaka 

byggnader markeras med Q (=kulturreservat) 

eller q (=särskild miljöhänsyn). 

Här intill visas ett exempel på en sådan stadsplan 

där kulturhistoriskt värdefulla byggnader markerats. 

v Skellefte älv 

Detalj ur stadsplan för Anderstorp i Skellefteå. Kulturmiljöerna 

här förtydligade med pilar.

Bebyggelseinventeringarna kommer även till användning 

av byggnadsnämnden vid byggnadslovsprövningen. 

Vad gäller byggnader som utvärderats 

som kulturhistoriskt värdefulla bör byggnadsstadgans 

§38 tillämpas, där det bl a heter: »En byggnad 

som är av större värde ur historisk, kulturhistorisk 

eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas vare 

sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom 

arbeten i grannskapet...». 

Utvärderade kulturhistoriskt värdefulla byggnader 

kan få lån med förhöjt låneunderlag eller, i särskilda 

fall, tilläggslån. Nedan visas en parstuga i 

Södra Hedensbyn, som senare renoverades med förhöjt 

låneunderlag. 

Bebyggelseinventeringarna kommer även till användning 

vid länsstyrelsens arbete med att föreslå 

och utse nya byggnadsminnen. Långlogen på Sörböle 

är ett sådant exempel; den byggnadsminnesförklarades 

den 24 november 1980. 

Parstugan stadd i förfall vid inventeringstillfället 1978 och i 

renoverat skick 1981. Nederst: Långlogen på Sörböle. 

SSnraRgs 

».j-tr- »tfu-insrc

:r5P 

Kulturminnesvårdsavdelningen har lämnat fastighetsägare 

råd och anvisningar vid ombyggnader. 

T ex har nyligen ett av stadens äldsta hus, garvare 

Anderssons reveterade bostadshus från 1850-talet, 

restaurerats och återställts till ursprungligt utseende 

med museets medverkan. 

Skellefteå museum har även register över fasta 

fornlämningar och svarar regelmässigt för kontakter 

med länsantikvarien och länsmuseet vad gäller 

förändring, flyttning eller borttagande av fornlämningar. 

I museets verksamhet ingår att granska och avge 

yttranden över grustäkter och skogsbilvägar. Tips 

om nyfunna fornlämningar som lämnas till museet 

följs upp med besiktningar. 

Ett fåtal arkeologiska undersökningar bedrivs 

även, och bland de senare märks utgrävningen av 

en förhistorisk boplats vid Södra Åkulla i Jörns socken. 

268 

Arkeologisk undersökning av den erosionsskadade boplatsen, 

samt ett av de fynd, en skifferdolk, som påträffades vid 

undersökningen sommaren 1980. Teckning: Ingrid Schmidt. 

Till vänster: Garvare Anderssons hus fotograferat 1977, under 

restaureringsarbetet och återställt i sitt ursprungliga 

skick 1981. Butiksentré och -fönster upptagna på 1930-talet.

Skellefteå museum ligger i kustbygd, varför även 

maritimhistoria och marinarkeologi är en naturlig 

del av museets verksamhet. 

Så tidigt som år 1926 bärgades ett vrak i Avafjärden, 

Lövånger. Detta C 14-daterades på 1960- 

talet och visade sig då vara från 1400-talets senare 

hälft. En rekonstruktion av vraket har nyligen påbörjats. 

Museet har anordnat kurser i marinarkeologi för 

Sportdykarklubben Simpan i Skellefteå, vilket har 

rönt uppskattning och varit till gagn för båda parter. 

Museet — och museer i stort — är i behov av 

nära kontakter och ett väl fungerande samarbete 

med sportdykare. 

Rekonstruktionsförslag av förskeppet av Avafjärdsvraket. 

Seth Jansson, Skellefteå museum. 

Undervattensbild av barkskeppet Nordcap av Tvedestrand. 

Fartyget förliste år 1885 utanför Bureå. För närvarande do 

kumenteras fartyget av SDK Simpan i samråd med Skellefteå 

museum. Foto: Seth Jansson, Skellefteå museum.

Kulturlämningar under vatten 

Kenneth Å ström 

Rätten till skeppsvraken regleras genom ett tillägg i 

fornminneslagen från år 1942: »... skeppsvrak räknas 

som fast fornlämning om mer än 100 år kan 

tänkas ha förflutit sedan förlisningen. Bestämmelsen 

gäller även föremål som påträffats i eller i närheten 

av sådant vrak och har samband med detta.)) 

Varje upptäckt av skeppsvrak på svenskt vatten 

skall meddelas till närmaste kustbevakningsstation 

för registrering hos bevakningschefen i respektive 

tullregion. Misstänker man att strandningen ägt 

rum för mer än 100 år sedan, skall även närmaste 

museum eller länsantikvarien vid länsstyrelsen underrättas. 

Ärendet vidarebefordras sedan till riksantikvarieämbetet. 

Privatpersoner som hittar vrak äger inte rätt att 

hemföra föremål utan tillstånd, men eftersom detta 

är vanligt förekommande vill jag liksom Alf öhman 

i Västerbottens norra fornminnesförenings och 

Skellefteå museums Meddelande (41-42 1978-80) 

påminna om och »... understryka att om någon bärgar, 

plockar eller samlar från skeppsvrak så är detta 

att betrakta som vrakplundring, såvida inte tillstånd 

innehas, utfärdat av respektive länsstyrelse, 

försäkringsbolag, assurans eller fartygets ägare/redare». 

Tillsynen av registrerade fynd samt kontroll att 

lagen efterlevs sköts av kustbevakningen. Allt regleras 

i ett bevakningsmeddelande från riksantikvarieämbetet 

där man ålagt bevakningschefen i respektive 

tullregion att vara dess ombud i ärenden rörande 

skeppsvrak och sjöfynd enligt lagen om fornminnen. 

Bevakningsmeddelandet möjliggör dessutom för 

länsantikvarien eller berört museum att med kustbevakningens 

hjälp företa undersökning av vrak på 

havsbotten inom ramen för den fortlöpande utbildningen 

av kustbevakningens dykare. Här finns då 

samtidigt anledning att påminna om länsstyrelsens 

naturreservatsföreskrifter (15.12 1980) för delar 

av Holmöarna med angränsande vatten: 

»Föreskrifter jämlikt 10§ naturvårdslagen om 

vad allmänheten har att iaktta inom reservatet. 

Utöver föreskrifter om förbud i andra författningar 

gäller förbud att 

10. skada eller bortföra vrak eller delar av vrak 

eller till sådant hörande fasta eller lösa föremål, vilka 

legat mer än 20 år i området.» 

Den västerbottniska kustremsan samt vattenområdet 

runt Holmöarna är ur marinarkeologisk synpunkt 

av stort värde, eftersom här finns den mest 

kända koncentrationen av vrak i norra Östersjön. 

Här finns skeppsvrak av skilda slag bl a från den tid 

då vindkraften fortfarande var den viktigaste energikällan. 

För de fartyg som trafikerat den västerbottniska 

kusten med varor för export och import, var de 

svårnavigerade vattnen utanför Holmöarna en besvärlig 

passage. Berättelser i domböckerna talar om 

många dramatiska händelser där människor och 

fartyg gått till spillo. Bevis för detta kommer då 

och då i dagen när sportdykare eller privatpersoner 

antingen efter systematiskt letande eller av en 

slump påträffar vrak eller delar av vrak. I många 

fall har de kraftiga undervattensströmmarna främst 

runt Holmöarna medfört att den idag aktuella positionen 

för ett förlist fartyg oftast inte överensstämmer 

med den vid förlisningstillfället angivna. Det är 

därför av stor vikt för alla berörda instanser att 

fynden rapporteras. 

270

Nytt skeppsvrak hittat vid Holmöarna 

När marinens tunga dykare under våren 1980 utförde 

servicearbeten på de fast uppsatta bojarna vid 

inloppet till hamnen på Holmögadd påträffades ett 

skeppsvrak. Enligt upphittaren Lennart Johansson 

hittades vid detta tillfälle en namnbräda med inskriptionen 

TRITON VISBY 1848. Vid senare dykningar 

har dock namnbrädan inte kunnat återfinnas 

trots att Johansson försäkrat att den lades tillbaka 

på den plats han hittat den. 

När uppgiften om fyndet kom museet tillhanda 

eftersöktes i Visby sjömanshus utmönstringsböcker 

(serie DIII) för 1840-, 1850- och 1860-talen 

gällande fartyg med namnet TRITON. Är 1848 

fanns två fartyg registrerade med detta namn: 

Skonerten TRITON, 93 30/100 svåra läster. Utmönstrad 

1848 10/10 med kapten J A Hjort från 

Västervik, »förhyrd för resan till Westersjön och vidare 

efter ordres». Redan 1850 omnämns fartyget 

inte längre i de ovan nämnda handlingarna. Troligt 

är att fartyget 1848 eller 1849 bytte hemmahamn, 

kanske till Västervik. Sune Garpenby skriver (i Västerviks-Tidningen, 

julnr 1960, sid 11) om västervikingar 

i Österled följande: »Vidare byggdes 1848 

(på Gotska Sandön) av Risholm samt timmermännen 

Nils Jonsson och W Hasselblad TRITON om 

93 30/100 svåra läster, detta fartyg förliste 1855.» 

Skonerten TRITON, 60,87 svåra läster. Troligen 

byggd i England år 1813. Såld 1848 till Sverige. 

Den går att följa i skeppslistorna fram till är 1889. 

I båda fallen finns en överensstämmelse med de 

uppgifter som Lennart Johansson lämnat. 

Någon sjöförklaring utfärdad vid Umeå eller Visby 

rådhusrätter har inte gått att finna, vilket skulle 

kunna tyda på att fartyget gått under med man och 

allt. Strandningen kan också ha inträffat vid någon 

annan position, varefter fartyget drivit till sin nuvarande 

plats. 

En genomgång av domböckerna gav däremot en 

del andra uppgifter av intresse. En sjöförklaring behandlade 

en förolyckad skonert ANNA från Slite 

på Gotland, byggd i Kiel 1860. Förste redare Biss 

Fehmarn. Såld till Sverige år 1888. Redare C Lyberg, 

Slite. 

Vidare finns uppgifter om ANNAs förolyckande 

i Lotsstyrelsens underdåniga berättelser angående 

strandningar och olyckshändelser i Luleå lotsförp^-iv 

«r 

Rapport N:o om strandnings- eller olyckshändelse 

i ¿éLfeti lotefördelning. 

3X

Sjöförklaring öfver förolyckade skonerten »Anna», hemma i Slite, Gottland, natten mellan den 

23 o. 24 Sept. d.å. 

År 1888 den 18 Sept. af seglade skonerten 

»Anna» från Kyllej med last af släckt kalk, destinerad 

till Luleå. Fartyget var vid avseglingen i 

fullt sjövärdigt skick, och väl bemannadt, seglingen 

fortsattes utan nämnvärd anmärkning 

till den 23 Sept. kl 8 e.m., då Norrskärs fyr pejlades 

i Ost på kompassen, distansen c:a 7 min. 

Winden var då WSW, jämn bris med halfmulen 

luft, hvarefter styrdes NO, 15 min. distans enligt 

logg, till kl 11, då vinden drog sig öfver till 

W, hvarefter kursen ändras till NNO 1/2 O. Skonerten 

gjorde då c:a 6 minuters fart till kl 12 

midnatt, då Gaddens fyr, som vi ständigt hållit 

utkik för, blef tvärt synlig, liksom den varit inhöljd 

i tjocka och pejlades straxt i NO, distansen 

antogs 2 min., hvarvid genast ansågs, att det 

var omöjligt att falla af och gå in i östra Qwarken, 

utan måste vi lofva upp bidevind för att 

söka klara land. Jag skulle då ögonblickligen 

hafva vändt sydvart, men af den svåra sjön och 

de segel som fördes var det omöjligt stagvända, 

utan var jag nödsakad att fortsätta bidevind 

nordvart under enda förhoppningen att på sådant 

sätt klara land. Wi seglade då c:a 1/2 timme, 

då vinden plötsligt sprang öfver till NV 

med orkanlik storm, och den grofva sjön gjorde, 

fartyget började drifva på land och högg omedelbart 

derefter tvänne gånger och sprang läck 

samt började sjunka, hvarvid försök gjordes att 

sätta fartyget på land, men misslyckades troligen 

af den orsak, att en eller någon del af bordläggningen 

kom loss och fartyget ej åtlydde rodret. 

Som fartyget mer och mer sjönk och ville 

kantra, kapades båtsurrningarna, då vi med nöd 

hunno springa i båten, som sjelf flöt upp mot 

lofvarts ledstång, men med förenade krafter 

lyckades vi skjuta båten klar riggen från det 

sjunkande skrofvet, som med alla skeppshandlingar 

och alla fartygets tillbehör, jämväl alla 

våra kläder, gick förloradt. 

För att rädda våra lif rodde vi undan mot 

land mellan brott och bränningar, då vi i mörkret 

kommo mot en klippa, der fyra man hoppade 

upp, och kapten blef ensam i den vattenfyllda 

båten, drifvande från klippan mot land, och 

af Försynens skickelse kom på ett mindre skär 

och blef på så sätt bergad. Wid dagens inbrott 

observerade kapten besättningen vid olika rörelser 

på klippan för att uppehålla lifsvärmen, 

och förblefvo de der till kl 4 e.m. den 24, då en 

af besättningen med hjelp af tvänne åror kom 

simmandes till kapten, som då genast biträdde 

honom att göra båten klar och så pass i ordning 

att de öfriga kunde bergås från klippan, der de 

i hvarje stund hotades att blifva bortspolade utaf 

sjön. Sedan på aftonen kom räddningshjelp 

från Gaddens fyrplats, dit vi på qvällen blefvo 

bergade och på allt vänligt och humant sätt 

mottogos. Af vindens orsak blefvo vi liggande 

qvar pa Gadden till den 28 de , då ångaren Holmsund 

anlände och tog oss med till Umeå. 

Att denna sjöförklaring är sann och i enlighet 

med rätta förhållandet, bekräfta vi under 

edlig förpligtelse. 

A P W Nilsson 

Besteman 

August 

Olsson 

Umeåd. 29/9 1888. 

O J Degerman 

Befälhafvare 

Carl Klintbom August Falck 

272

a 90% av skrovet var förstört. Lösa delar låg utspridda 

över en stor radie. En del uppgifter framkom 

dock som kan visa sig vara av stor betydelse 

för identifikationen, nämligen inskriptionen på fartygets 

rodernav: »gmbh (dvs Gesellschaft mit beschränkter 

Haftung = aktiebolag) Reuter & Tim(s), 

Kiel», följt av ett årtal som kan vara 1830, 1850 eller 

1860. 

Dessa uppgifter tillsammans med sjöförklaring 

och position samt rester av kalk i en sönderslagen 

tunna kan tyda på att detta är vraket efter skonerten 

ANNA. 

Med hänsyn till Lennart Johanssons berättelse, 

som inte finns någon anledning att betvivla, måste 

dock undersökningarna gå vidare för att vi skall 

kunna fastställa vilket av fartygen som hittats. Den 

namnbräda han iakttagit kan av havsströmmarna ha 

förts till platsen från en annan förlisningsplats. 

Th: Tommy Waern undersöker kompassen från vraket efter 

vad som antas vara skonerten ANNA. Foto: Kenneth Åström 

Västerbottens museum. 

Nedan: Fartygsvraket ATLAS. Fartyget ligger i den gamla 

hamnen utanför Renholmen. Foto: Seth Jansson, Skellefteå 

museum.

Renoveringen av Rusa-vistet 

Lars Flodström. 

I samband med den fysiska riksplaneringen och 

projektet Västerbottensfjällen har museet på uppdrag 

au länsstyrelsen under åren 1978-80 genomfört 

en kulturhistorisk bebyggelseundersökning i 

icke planlagda områden ovan odlingsgränsen i 

Västerbottens län. Fältundersökningen har utförts 

av fil kand Christer Westerdahl. 

Av naturliga skäl kan inte en total undersökning 

genomföras av ett så stort område under tre korta 

sommarsäsonger, utan ett visst urval har fått ske. 

I detta sammanhang har ortsbefolkningen varit till 

en ovärderlig hjälp vid lokaliseringen av äldre bebyggelse 

i det ofta väglösa landet. 

Avsikten med inventeringen har varit att framställa 

ett bevarandeförslag, d v s en katalog över de 

kulturhistoriskt intressanta byggnaderna och miljöerna 

i Västerbottens fjällvärld. 

Vad är då en kulturhistoriskt intressant byggnad 

Hus kan antingen ha ett kulturhistoriskt egenvärde 

eller också ett kulturhistoriskt miljövärde. 

Vanligt är att ett hus har både egenvärde och miljövärde. 

Tidigare var det huvudsakligen enbart mycket 

gamla hus som ansågs intressanta. Så är inte längre 

fallet, intresset i dag är i lika hög grad koncentrerat 

även till yngre bebyggelse. Ett hus från 1920-talet 

kan vara av lika stort intresse som någon 1600-talsgård, 

sett utifrån husets egna förutsättningar. 

Vilka krav kan då ställas på ett hus för att det 

ska kunna anses intressant 

Några av de krav man brukar beakta vid bedömningen 

av byggnader är: byggnadens sällsynthet, 

huset kanske är mycket gammalt, andra liknande 

hus har försvunnit (exempelvis Böle boställe på 

Teg). Representativitet, målet är att kunna bevara 

274 

något eller några exempel på olika hustyper från 

olika tidsperioder (t ex kronotorp .eller Per-Albintorp 

från 1930-talet). Konstnärligt värde, det kan 

vara arkitekturhistoriskt eller teknikhistoriskt 

intressant (t ex Scharinska villan i Umeå). Pedagogiskt 

värde — har huset något att berätta om andra 

tider (t ex Torvsjö kvarnar) Ursprunglighet — står 

huset kvar på ursprunglig plats i oförändrat skick, 

eller har det flyttats och kanske fått ett nytt utseende 

och annan användning än den som den ursprungligen 

byggts för 

Västerbottensfjällens bebyggelse uppvisar i 

många fall en både mer unik och ålderdomligare 

bebyggelsebild än de mer låglänta delarna av länet. 

Detta är säkert främst beroende av tre faktorer: 

den »kulturella» isoleringen, den relativa fattigdomen 

samt bristen på tillgängligt byggnadsmaterial. 

I dag står många av nybyggena och vistena övergivna 

och de förfaller snabbt. För att rädda åtminstone 

några av dessa har museet och länsstyrelsen 

ställt samman en lista på byggnader vilka anses äga 

stora kulturella värden och vara i stort behov av 

restaurering. 

Vid sammanställningen av denna lista har också 

hänsyn tagits till pedagogiskt värde och tillgänglighet. 

Innan renoveringarna har kunnat påbörjas, har 

det dock funnits många problem att lösa, bl a gällande 

ägarförhållanden och finansiering. Angående 

finansieringen finns för närvarande följande möjligheter: 

dels att arbetet utförs som statligt beredskapsarbete, 

IKS-arbete (intensifierad kommunal 

satsning), eller att regleringsmedel används. 

Ett annat problem är att renoveringen skall utföras 

på ett sådant sätt att byggnadens kulturhisto-

iska värde ej minskas. Detta innebär att en omfattande 

dokumentation av byggnaden måste göras innan 

renoveringen skall börja. Ett omfattande och 

detaljerat åtgärdsprogram måste upprättas, och sist 

men inte minst, arbetet måste utföras med autentiska 

materiel och metoder och detta ställer höga 

krav på dem som utför arbetet. 

Sist gäller det att fastställa vilken ambitionsnivå 

som skall gälla vid renoveringen. Det finns fyra alternativ: 

Som lägsta ambitionsnivå har satts sådana åtgärder, 

som avser att tillfälligt skydda byggnaden från 

fortsatt förfall. Skyddsåtgärderna kan omfatta tillfällig 

täckning av byggnaden med takplåt, stagning 

av väggar, lagning av fönster m m. Med sådana åtgärder 

skulle ett större antal byggnader kunna räddas 

tills det ekonomiska läget blir gynnsammare. 

Åtgärdsnivå två innebär en exteriörrenovering av 

grund, stomme, fönster, dörrar, tak och skorsten 

samt markvård. Dessa åtgärder kan vara lämpliga 

när byggnaden eller byggnadsgruppen ingår som 

en värdefull del i kulturlandskapet, men där interiören 

av olika anledningar inte kan vara tillgänglig 

för allmänheten. 

Åtgärdsnivå tre innebär såväl exteriör- som interiörrenovering, 

så att den ursprungliga karaktären 

bibehålls. Efter en sådan renovering kan byggnaden 

mycket väl få ett nyttovärde som t ex övernattningsstuga. 

Åtgärdsnivå fyra innebär slutligen att byggnaden 

sätts i sådant skick att den i större omfattning kan 

utnyttjas av det rörliga friluftslivet. Åtgärder vid 

denna nivå kan innebära installationer av olika slag 

och bjälklagsisolering, fortfarande dock med bibehållande 

av byggnadens ursprungliga karaktär. 

Den grundläggande principen vid denna typ av 

renovering måste dock vara att huset även efter renoveringen 

skall kunna komma ifråga för en byggnadsminnesf 

ör klaring. 

Den första renoveringen som länsarbetsnämnden 

inom ramen för fjällinventeringen beviljade pengar 

till, var Rusa-vistet söder om Ammarnäs, på fjället 

ovanför överstjuktan. 

Rusa, som nu ägs av Aina och Anund Jonsson, 

Ammarnäs, var ett av Rans samebys huvudsakliga 

vår- och höstvisten. Om en del av Rusas historia 

berättar Axel Gustafsson på sid 278-281. 

Rusa bedömdes vara ett lämpligt objekt av flera 

Byggnadsmaterialet till renoveringen av Rusa transporterades med helikopter. 

Njallan i Rusa-vistet. 

275

Boningshuset efter restaureringen. (Foton där inte annat anges: 

Västerbottens museum.) 

orsaker. Dels är det ett av de äldsta ännu bevarade 

vistena i Västerbotten, dels innehåller det ett flertal 

byggnader av olika karaktär. Närheten till det 

närbelägna Aivak vid Överstjuktan, som restaurerades 

för några år sedan, ger möjlighet att studera både 

samers och nybyggares villkor inom samma område. 

Åtkomligheten är relativt god: ca 13 km från 

renslakteriet i Kraipe. En inte alltför ansträngande 

dagsutflykt. 

De byggnader som finns i Rusa är boningshus, 

gethus kombinerat med stall och vedbod, samt 

härbre, stolpbod, kåta och jordkällare. Boningshuset, 

som är en sju meter lång, torvtäckt enkelstuga 

med en låg vindsvåning, var i ganska dåligt skick. 

Golvet var uppruttnat, torvtaket hade börjat glida 

av och vinden stod under bar himmel, den öppna 

spisen med en järnspis såg hoprasad och oanvändbar 

ut. Dessutom hade en hackspett gjort sitt bästa 

för att hjälpa till med förstörelsen på den östra gavelväggen. 

Stolpboden hade rasat samman och en 

del av virket låg uppstaplat vid huset. Gethuset hade 

allvarliga sättningar och hotade att när som helst 

rasa samman, i vedboden och stallet var taket i 

mycket dåligt skick. Torvkåtan var till stor del hoprasad. 

Bodarna hade tidigare flyttats från platsen 

och användes vid renskötseln på andra platser. Allt 

som återstod var de murkna underredena. 

Så var situationen när Eskil Johansson från 

Kraddsele och Valdemar Mikaelsson från Tjulträsk 

började sitt arbete med renoveringen. 

Innan renoveringsarbetet började hade noggran- 

276 

Detalj av takfoten med nytillverkad grankrok som håller 

fast »täckan», vilken hindrar torven att glida ner från taket. 

na uppmätningar samt fotograferingar gjorts och 

ritningar hade upprättats för att kunna återställa 

allt i så ursprungligt skick som möjligt. 

Arbetena kom att omfatta omläggning av golv 

och golvbjälklag, borttagning av en senare tillkommen 

panel på de norra och östra ytterväggarna, 

borthuggning av en påmurad sockel. Denna sockel 

hade orsakat de svåra skadorna på golvet genom 

att förhindra luftning av grunden. Återstoden av 

det gamla torvtaket togs ned och ett nytt lades på. 

Det gamla rotet av kluven gran gick fortfarande att 

använda. Nya tapeter sattes upp och linoljefärg 

blandades på platsen till golv, fönster och dörrfoder. 

Spisen visade sig vara i ganska gott skick och 

behövde enbart mindre ilagningar och kalkning. 

De enda ändringar som gjordes var att det gamla 

golvbjälklaget byttes mot nytt i impregnerat virke 

och att krokar av gran sattes upp för att hålla fast 

takfotsbrädan, som skall hindra torven på dess underlag 

av näver från att glida ner från taket. Samma 

konstruktion med krokar och takfotsbräder återfinns 

även numera på gethuset. 

Detta hus var så illa åtgånget att det inte kunde 

åtgärdas med enkla medel, utan det måste plockas 

ned och stockarna riktas innan det åter kunde sättas 

upp. 

Torvkåtan visade sig vara i så dåligt skick att hela 

den bärande konstruktionen med bågstängerna 

måste bytas ut mot nytillverkade i samma dimensioner. 

Även den klykformade dörromfattningen 

fick ersättas med en ny.

Stallet med gethus och vedbod före och efter restaureringen. 

Ett svårt arbete återstod nu med stolpboden som 

låg i delar vid stugan. Tillräckligt mycket fanns 

emellertid kvar för att storlek och utseende skulle 

kunna bestämmas. Det som behövde kompletteras 

var de nedre stockvarven och stolparna. 

För att slutligen komplettera miljön återfördes 

en av de gamla bodarna till sin ursprungliga plats 

och en torkställning för kött ställdes upp på gårdstunet. 

Dessutom återuppfördes en bit av den gamla 

rengärdan som ligger ca en kilometer öster om Rusa. 

Resultatet av renoveringen utgör ett mycket fint 

exempel på hur ett samiskt viste har sett ut med 

byggnader av delvis mycket ålderdomligt slag. Förhoppningsvis 

skall den besökare som letar sig fram 

till vistet kunna lära sig en del om de förutsättningar 

som rådde uppe på fjället i gången tid. 

Förutom Rusa har länsarbetsnämnden, utan vars 

välvilliga inställning dessa projekt inte kunnat genomföras, 

även beviljat medel till upprustning av 

ytterligare tre objekt, nämligen Lillmånkas-vallen 

vid Gittsfjället i Dorotea, Saras ställe i Giebna vid 

Virisen samt en f d kyrkstuga ovanför Samegården 

i Tärna. Gården användes som bostad av O P Pettersson 

under hans första år som lärare i Tärna. 

Dessutom har länsmuseet medverkat vid Lantbruksnämndens 

renovering av den gamla ledstugan 

vid Slipsiken i Vilhelmina samt vid återuppbyggnaden 

av norgefararstallet vid Tjokkolastugorna i Vilhelmina. 

277

Axel Gustafsson berättar om Rusa-vistet 

Axel Gustafsson föddes 1901 på ödemarksbostället 

Vapstberg i Sorsele socken. Flyttade 1944 till 

Tärnaby där han kom att arbeta som instruktör vid 

Lappväsendet. 

Jag har en god vän som heter Gunnar Larsson och 

han bor numera i Västerås. Han är född i Lövnäs, 

men uppväxt och bosatt på fjällägenheten Aivak 

nr 1, som ligger vid Överst-Juktan, 2,5 km väster 

om Lövnäs i Sorsele kommun. 

Gunnar Larsson är född 1911 och han berättade, 

att år 1945 eller 1946 stod njallan kvar på Rusa 

lappvall. Njallan stod ca 20 m sydväst om boningshuset 

och Gunnar tillade att »om njallan nu inte står 

eller ligger på Rusa vallen, då har någon troligen 

knyckt den och uppfört den på någon attraktiv turistort 

eller någon kanske har köpt njallan av Georg 

Jonsson eller hans sterbhus och flyttat den till någon 

annan lappvall och satt upp den där». Beträffande 

njallans läge, medan den ännu var kvar på 

Rusavallen, meddelade han att stigen mellan Lövnäs 

och Vindeldjupfors var dragen ungefär mitt 

emellan njallan och boningshuset. Njallan och bo- 

ningshuset låg ungefär i öst-västlig linje med varandra. 

Sista gången jag såg njallan lutade den betänkligt 

och detta bekräftades av Gunnar Larsson. 

Den första, alltså riktiga renskiljningsgärdan på 

Rusavallen, uppfördes år 1911. Detta berättade 

min far för mig. 

Vidare kunde Gunnar Larsson berätta, att han 

och hans broder Holger Larsson jämte fadern Lars 

Teodorsius Larsson år 1927 på entreprenad åtagit 

sig att på Rans samebys bekostnad grundligt reparera 

eller helt enkelt bygga om en stor del av Rusa 

renskiljningsgärda. Samebyn hade kommit underfund 

med att den gamla gärdan var alldeles för stor 

och dyrbar att underhålla. Nu fick Lars och sönerna 

Gunnar och Holger i uppdrag att ganska kraftigt 

förminska gärdans areal och dessutom lappa alla 

trasiga ställen på den återstående delen av den gam- 

Rusavallen 1907. Foto: I Arvidsson, reprofoto i Västerbottens 

museum. 

Flygfoto över Rusavallens rengärda. Renoveringen påbörjad 

i den vänstra delen. 

278

la gärdan. Entreprenadsumman kunde han inte 

med säkerhet minnas, men han tyckte sig minnas 

att den uppgått till 1.750 kronor för hela företaget. 

En detalj mindes han dock tydligt, att de tycktes 

ha tjänat väldigt bra på ackordet. 

Gunnar Larsson upplivade även ett minne hos 

mig, som jag så när hade tappat bort, nämligen att 

Sjul Lars Sjulsson under sin krafts dagar som renskötare 

höll sig med en egen häst, så därför fanns 

det ett stall på Rusa vallen. Detta hade Gunnars farbror, 

Ante Larsson i Fahlträsk, berättat för Gunnar. 

Det var alltså för hästens skull som stallet kom till 

på Rusavallen. Stallet var den äldsta byggnaden på 

Rusavallen frånsett kåtorna och 1700-talsboden. 

Hästen använde han mycket sommartid, han 

körde hem ved till vistet i Rusa, virke till olika 

ställningar för torkning av kött, hudar, bällingar, 

kläder och inte minst för torkning och upphängning 

av fisk. Dessutom körde han hem kött till hushållet 

av renar som han slaktat ute på fjället, fisk 

som han fångade i avsides liggande tjärnar på fjället 

och i Överst-Juktan. Dessutom behövde han 

andra förnödenheter, inte minst skohö, som hustrun 

Anna skar vid Svappanjaure ungefär 14 km öster 

om Rusalägret. Sommartid födde hästen sig 

själv, ty det var gott om saftigt gräs kring Rusalägret. 

Vintertid hyrde han in hästen hos någon närboende 

granne eller nybyggare, som fick utföra sina 

behövliga körslor med hästen mot att han, utan annan 

ersättning, utfodrade, vårdade och skötte hästen 

efter bästa förmåga tills det blev gott om gröngräs 

igen. På så sätt tjänade hästen in sin försörjning 

själv och både ägaren och hyresvärden blev 

hjälpta. 

Före Rusagärdans tid skedde renskiljningarna 

(speciellt höstskiljningarna) inom Rans lappby i 

den äldsta rengärdan, nämligen skilj ningsgärdan i 

Ånkardalen (Ånkagärdan). Den rengärdan är nu 

helt förfallen och jag tror bestämt, att den sista 

renskiljningen i Ånkagärdan skedde på hösten 1944 

och den renskilj ningen var även jag med på. 

Data angående stugan å Rusavallen 

Byggherre var Mikael Mikaelsson med sina båda söner 

Frans och Gustav Mikaelsson, alla då bosatta i 

Storskog, Stensele socken. Samtliga är numera döda. 

Arbetet och förberedelserna för bygget började 

år 1924 och bygget var färdigställt och avsynades 

1925. 

Timret till stugan avverkades i Rusaliden några 

kilometer öster om Lövnäs och blakades och lades 

upp i rösar för att torka. Detta skedde vintern 

1924. Arbetet utfördes av bröderna Holger och 

Gunnar Larsson. På senhösten samma år körde Lars 

Teodorsius Larsson (pojkarna Larssons far) med 

biträde av sönerna timret och annan tung materiel 

för bygget med häst från avverkningsplatsen till 

Rusa vallen. 

Så snart byggnadsmaterielen var framme på 

byggnadsplatsen, sattes arbetet igång. Men först 

framme på våren 1925 var bygget färdigt. Riktigt 

färdigt var inte huset förrän vid midsommartiden 

1925. 

Mikael Mikaelsson grävde och iordningställde en 

jordbod (jordkällare) åt Maria Kristoffersson, så att 

hon bättre skulle kunna förvara getmjölken, färskköttet, 

färskfisken och andra färskvaror som inte 

tålde värmen. 

Beträffande släktingar 

Jonas Kristofferssons hustru Maria härstammade 

från Umbyns lappby. Hon var dotter till Mats Nilsson, 

vilken i sin tur var en bror till »Stor-Nila». 

Mikael Mikaelsson var son till en annan bror till 

»Stor-Nila». Så det var bara stora släkten till Maria 

Kristoffersson som byggde åt dem i Rusa. 

Nedan följer en historia eller rättare sagt en händelse 

ur Marias liv, som bevisar hennes mod och rådighet. 

Maria Kristoffersson härstammade från den 

så kallade Njakta-släkten. 

279

Maria Kristofferssons kamp med en stor järvhanne 

Det var en vår, då Maria var i sin bästa ålder. Hon 

kom ensam upp till Rosa-lägret med raiden. Hon 

behövde ingen manlig hjälp med att leda raiden 

upp till vårvistet Rosa. Maken Jon Krista hade stannat 

efter nere i barrskogsområdet för att hålla renarna 

kvar där tills den fruktansvärda skaren tinat 

upp. Det fanns nämligen nästan ingen barmarksfläck 

uppe på kalfjället. 

På ackjorna hade hon lastat en del trädlav samt 

några säckar fulla med renlav, som skulle utgöra föda 

åt dragdjuren under uppresan till fjälls. Hon hade 

så mycket kvar av lavarna så hon trodde att hon 

skulle kunna livnära dragoxarna tills tövädret kom 

och skaren tinat upp så att dragrenarna skulle finna 

sin föda själv på fjället. Om kylan skulle hålla i så 

länge att matförrådet för dragdjuren började tryta, 

var det ingen annan råd för Maria än att ta dem i 

band och leda ner dem till barr skogsområdet, där 

de åtminstone skulle livnära sig på trädlavar. 

När hon kom upp till Rosa på tidi-morronen 

band hon härkarna i de gamla specialställningarna, 

gav dem en giva renlav och gick sedan in i huvudkåtan 

för att se om vintern farit mycket hårt fram 

med deras bostadskåta. Men där var allt i god ordning 

och även den torrved de lämnat i kåtan var 

kvar. Detta gladde Maria mycket. 

Maria var trött och hon kände att det skulle vara 

mycket gott om hon skulle få i sig kaffe och även 

en matbit innan hon skulle börja med avlastningen 

av ackjorna. Hon beslöt sig för att omedelbart tända 

upp en eld, och sedan hon gjort detta tog hon 

en kaffepanna ur sin medhavda Barko-vouss samt 

en spade, som låg inne i kåtan och gick till stället 

där de brukade hämta sitt hushållsvatten. Med spadens 

hjälp gick det lätt att få upp vattenhålet. Hon 

fyllde vatten i kaffepannan, återvände till kåtan, la 

på kaffet och satte sen pannan över den lilla elden 

eller på den krok som var avsedd för detta ändamål. 

Nu tänkte Maria: Medan kaffepannan kokar upp 

hinner jag kut till Storboden och se hur där ser ut. 

— Utantill såg boden alldeles hel och fin ut, men 

det skulle vara roligt att se hur det såg ut inne i boden, 

om t ex råttor och lekatt lyckats ta sig in i boden 

och härjat med hennes dyrbarheter därinne. 

Nyckeln hade hon redan i barmen. 

Bostadskåtan i Rusa. 

När hon stuckit nyckeln i låset, tyckte hon att 

det luktade ve och förbannelse, men låste upp och 

öppnade dörren med en spark. 

När dörren öppnades på vid gavel slog en fruktansvärd 

odör emot Maria och när hon började se 

sig omkring höll hon nästan på att svimma. Hela 

golvet var fullt av sängkläder, råkaffe, torrblod, 

hembakade kakor, smörklickar, torrkött av alla åldrar, 

sönderrivna fetkorvar m m. Maria blev som förstenad, 

hon förstod ingenting, dörren var ju låst, 

ingen åverkan hade skett på dörren. Men när hon 

tittade fick hon se ett hål i taket. Nu började hon 

tala högt: »Jo, si där har den där förbannade tjyvdatjen 

kommit». Men när hon började tala högt, 

fick hon höra ett underligt ljud, ett dovt, ilsket 

morrande, ibland fräsande, ett ljud som hon aldrig 

hört förut eller kände igen. Hon började se sig omkring 

och nu fick hon se huvudet av ett stort, svart 

djur. Han morrade, fräste och det såg nästan ut som 

om han tänkte gå till anfall. Men Maria berättar nu: 

»Jag blev så förbannad så jag öppnade dörren 

och kröp ut, ty jag hade kommit ihåg att jag hade 

ett besman hängande inne i kåtan. Jag rusade till 

kåtan, fick tag i besmanet, rusade tillbaka till boden. 

Nu var det jag som gick till anfall. När järven såg 

att jag var beväpnad försökte han gömma sig i ett 

hörn i boden bakom några nedhängande klädtrasor. 

Men jag slog i blint raseri och ett av de första slagen 

träffade jag järven över ryggen. Nu blev järven 

280

Stolpboden i Rusa. 

förlamad så han varken kunde fly eller försvara sig. 

Jag slog och slog tills järvens huvud var som en 

blodpåse.» Men hon klagade över att det tog nästan 

halva dagen innan järven var stendöd. Hon påstod, 

att den järven var det mest seglivade djur som hon 

varit med om att döda. 

Det var en stor och kraftig järvhanne som Maria 

lyckades döda och hon berättade, att han hade så 

fruktansvärda betar. 

Hon berättar vidare, att det var en mycket svår 

förlust som detta odjur åsamkat dem. Nästan hela 

förrådet av sommarmat, som skulle fraktas till Laiva 

hade järven dels ätit upp, dels förorenat så att 

det måste kastas bort eller förstöras på annat sätt. 

En hel del dög inte ens till hundmat. Dessutom var 

en del sängkläder och en del personliga kläder, speciellt 

för helgdagsbruk, skadade och delvis förstörda 

och måste brännas upp. 

Men Maria blev ändå inte förtvivlad, hon hade ju 

fått utkräva hämnd på odjuret och dessutom hade 

hon befriat renarna från en av deras grymmaste och 

hänsynslösaste fiender. 

281

Fångstgropar 

- lämningar efter forntida älgfångst 

Lars-Göran 

Spång 

Våra fångstgropar är mycket värdefulla fornlämningar 

både ur vetenskaplig synpunkt och som sevärdheter. 

De arkeologiska undersökningar — föranledda 

både av exploateringar och forskning — 

som har utförts av Västerbottens museum under 

senare år, har avsevärt breddat kunskapen om den 

forntida fångsten i länet och framförallt givit överraskande 

dateringar. 

Det har även tidigare förekommit en intensiv 

forskning om fångstgropar, framförallt genom Nordiska 

museets lappmarksundersökningar under ledning 

av Ernst Manker åren 1948-57. Dessa undersökningar 

grundlade dokumentationsmetoderna 

som ännu i dag tillämpas vid inventering och utgrävning 

av fångstgropar. Mankers undersökningar 

var ett led i ett större projekt rörande frågor om samiska 

lämningar i lappmarken. Fångstgroparna har 

då tolkats som huvudsakligen avsedda för vildrensfångst, 

vilket skulle vara ett förstadium till rennomadism. 

Senare undersökningar motsäger dock 

till stora delar Mankers antagande att fångstgropar 

huvudsakligen varit avsedda för vildren. 

Fr o m mitten av 1950-talet registrerades fångstgropar 

vid riksantikvarieämbetets inventering av 

fornlämningar och det visade sig snart att fångsgropar 

hade en större utbredning i skogslandet än vad 

som tidigare var känt. I synnerhet framkom ett område 

norr om Storsjön i Jämtland som anmärkningsvärt 

fångstgropsrikt (se fig). Klas Göran Selinge 

har i en översiktlig utvärdering av inventering- 

Utbredning av fångstgropar. Kartan 

framställd av riksantikvarieämbetet, 

sektionen för fornminnesinventering; 

i sin helhet publicerad i Svensk Lantmäteritidskrift 

1980:5, »Fasta fornlämningar 

på kartor och i register», 

av Klas Göran Selinge. 

282

en fastslagit att det inte finns belägg för att vildren 

fångats i groparna. De undantagsvis förekommande 

fångstgroparna, främst i fjällen, kan dock tänkas 

vara avsedda för vildren. Efter Mankers undersökningar 

har det även av arkeologiska boplatsundersökningar 

framgått av det bevarade benmaterialet 

att det mest är älg och bäver som är representerade 

under forntiden. I kustlandet finns mest sälben 

bland matresterna. Av kartan framgår var fynd av 

förhistoriska renben har påträffats, men som sagt 

är de underordnade mängden älgben. 

Förhistoriska fynd av ren. De skuggade partierna representerar 

en antagen utbredning av vildren, enligt Ekman (1922). 

Kartan i sin helhet publicerad i E Iregren 1980. 

De äldsta fyndlagren med renben i länet kommer från Hälla 

(fornl. nr Äs 869-70) och har fått dateringen 2005-1610 

f Kr. (Förhandsuppgift från E Iregren, kommer att publiceras 

i serien Early Norrland.) 

Dateringar 

Fångstgropar har ansetts vara relativt sentida lämningar, 

och är det även i några fall, men den storskaliga 

fångsttraditionen slutade med säkerhet under 

förhistorisk eller äldre medeltid. Redan Manker 

konstaterade att den levande traditionen om fångstgroparnas 

användning var försvagad och oklar. Från 

1700-talet finns uppteckningar om fångstgropar, 

men det framgår att redan under denna tid var 

fångstmetoden ur bruk. 

Då de skriftliga uppgifterna är sparsamma i letandet 

efter den historiska bakgrunden, blir man så 

småningom hänvisad till arkeologiska källor när 

man rör sig bakåt i tiden. Vi tycks också få de tillförlitligaste 

uppgifterna om våra fångstgropar från 

arkeologiska undersökningar. Det var också först 

genom arkeologiska metoder som Manker fick en 

första antydan om fångstgroparnas ålder. Kol tillvaratogs 

vid en utgrävning av en fångstgrop vid Solberg 

i Tärna socken. Provet skulle användas till 

C 14-analys, en metod som då var relativt ny. Av 

resultatet kunde konstateras att fångstgroparna använts 

fram till ca 840 e Kr. Detta skulle senare visa 

sig vara en relativt ung datering på en fångstgrop. 

Även Selinge bidrog till en bredare kunskap om 

dateringarna efter analys av prov tillvarataget från 

ett urval fångstgropsystem i Jämtland. Ett tjugotal 

prov visade att dateringarna kunde variera från 

1800 f Kr till 1600 e Kr (yngre dateringar än 1600- 

talet lämpar sig inte för C 14-datering). Selinge 

nämner också att tidigare dateringar har förekommit, 

men då från prover tagna i botten på groparna, 

d v s i rester från träkonstruktioner, men dessa 

anses av Selinge vara otillförlitliga p g a att trä kan 

komma från mycket gammalt virke i omgivningen. 

I stället förordas att prover tas från det gamla 

markskiktet under den uppkastade vallen som i regel 

omger fångstgropen. 

Västerbottens museums dateringar av fångstgropar 

som erhållits fr o m undersökningar utförda 

1975 redovisas i diagrammet på nästa sida. Där synes 

Selinges antagande vara riktigt, eftersom vallproverna 

i regel ger yngre dateringar. Ett fall motsäger 

dock teorin. Vid en undersökning vid Varesen, 

Vilhelmina socken, togs två prover från samma 

fångstgrop i systemet med fornlämningsnummer 

Vi 235. Det ena provet var från vallen och det andra 

härrörde från bottenkonstruktionens trärester. 

Det skilde 1500 år mellan de erhållna dateringarna, 

med den yngre dateringen härstammande från prov 

från bottenkonstruktionen. Resultatet kan tolkas 

så att fångstgropen anlades 4200 f Kr och upphörde 

att användas 2800 f Kr, eller att något av proven är 

felaktigt. Alltför gamla dateringar i bottenkonstruktionen 

kan naturligtvis förekomma enligt Selinges 

argument, men felmarginalen blir knappast större 

än ett par hundra år eftersom äldre virke p g a sin 

grovlek inte skulle gå att använda till bottenkonstruktionen. 

Däremot kan felmarginalen i vallen 

vara mycket stor eftersom kolprovet härstammar 

från en markyta som börjat tillväxa redan efter 

283

1000 e Kr — 

2000 — 

3000 — 

4000 — 

6000 — 

o n o n 

• < > < * > 

O O, 

Diagram över spridningen av dateringar utförda med C 14- 

metoden på fångstgropar som undersökts av Västerbottens 

museum. Dateringarna är ej kalibrerade, dvs omvandlade 

till verkliga årtal. • vallprov o bottenprov 

inlandsisens tillbakadragande. Endast i fall där flera 

markskikt kan skönjas (p g a att fångstgropen restaurerats 

och vallen uppkastats i omgångar) kan vallprover 

ge ett tillförlitligt resultat. Under alla förhållanden 

visar inte vallprovet en överraskande hög 

ålder eftersom liknande dateringar finns i samma 

fångstgropsystem med prover tagna från botten. 

Selinge var heller inte främmande för att äldre dateringar 

än vad jämtlandsundersökningen visade 

skulle kunna erhållas, och diagrammet visar onekligen 

på starka indicier för att älgfångst har förekommit 

under hela den västerbottniska förhistorien. 

284 

Utbredning 

För närvarande är närmare 5.000 fångsgropar kända 

i länet och det finns anledning att tro att flera 

kommer att registeras de närmaste åren i samband 

med revideringen av fornminnesinventeringen vid 

kustlandet. Även fjällregionen döljer med säkerhet 

fler fångstgropar än de som nu är kända, eftersom 

dessa områden endast har inventerats översiktligt. 

Med nuvarande kunskaper kan ändå sägas att utbredningen 

av fångstgropar är mycket ojämn över 

länet, men att de är fördelade över inlandet. Ett 

mindre antal förekommer i fjällen och dessa kan 

eventuellt vara förknippade med vildrenfångst, men 

det är inte nödvändigtvis så att fångstgroparna var 

belägna i fjällområdet under förhistorisk tid, eftersom 

trädgränsen då gick vid en högre nivå. Fångstgropar 

nära kusten förekommer också, men andra 

näringsförhållanden har som sagt dominerat här. 

Förutom att säljakten varit betydelsefull kan man 

räkna med att jordbruk utgjort ett viktigt inslag i 

den förhistoriska ekonomin ända sedan bronsåldern. 

Av diagrammet över fångstgropsutbredningen i 

länet framgår med vilken täthet fångstgropar förekommer 

i respektive socken. Kustsocknarna har undantagits 

i beräkningen. En jämförelse med den nutida 

älgjakten visar en överraskande geografisk sam- 

* O G >> O > Q Q G > 

stämmighet. Endast två socknar har en mindre överensstämmelse 

än 50 % mellan den nutida älgavskjutningen 

och antalet fångstgropar. Hur ska detta tolkas 

Det kan synas för lättvindigt att tro att älgpopulationens 

nuvarande fördelning i länet skulle vara 

ungefär densamma som under förhistorisk tid. 

Det finns flera felkällor som måste tas i beaktande. 

Som tidigare nämnts har fornminnesinventeringen 

inte varit lika omfattande i alla delar av länet. Fjällsocknarna 

och socknar som inventerats under 1950- 

och 1960-talen bör ha gett sämre inventeringsresultat, 

men så tycks enligt diagrammet inte vara fallet. 

Endast Bjurholms socken visar en utpräglat liten 

fångstgropsförekomt i förhållande till älgavskjutningen, 

vilket inte kan förklaras utifrån inventeringsunderlaget. 

Vidare kan det ifrågasättas om antalet 

fångstgropar över huvudtaget står i relation 

till tillgången på älg under förhistorisk tid. T ex 

kan topografiska förhållanden vara mer avgörande 

för hur många fångstgropar som behövdes för att 

en viss fångst skulle bärgas. Ett antal fångstgropar

o e-i 

Fångstgropsförekomster och älgavskjutning per ytenhet i Västerbottens län. Uppgifterna om älgavskjutning hämtade från 

Västerbottens läns jaktvårdsförening. 

kan även ha varit avsedda för vildren och det är på 

detta stadium omöjligt att kalkylera med hur stor 

andel av groparna som haft detta ändamål. Andra 

fångstmetoder kan ha varit förhärskande i vissa områden, 

i synnerhet skidränning som i äldre uppteckningar 

anges förödande effektiv. Slutligen måste 

det också nämnas att älgpopulationens nuvarande 

fördelning till stor del är ett resultat av människans 

inverkan på naturen genom framförallt skogsbruket, 

samt en aktiv reglering av älgstammen genom licensjakt 

m m. Frågan är dock om inte felkällorna snarare 

kan vara förklaring till de avvikelser som trots 

allt förekommer i diagrammet, och att det pga 

den stora överensstämmelsen finns goda skäl att anta 

att den nuvarande älgpopulationens fördelning är 

betingad av naturliga förhållanden som sedan förhistorisk 

tid alltjämt är förhärskande. 

Fångstgropens konstruktion 

Redan av tidiga uppteckningar om älgfångstmetoder 

framgår att dessa har varierat avsevärt. Förutom 

att fångstgroparnas konstruktion ges skilda beskrivningar, 

nämns också fångst med hjälp av snaror, 

självskott och skidränning. Äldre beskrivningar 

över hur fångstgropar var konstruerade är i regel 

andrahandsuppgifter och därtill mycket sparsamma. 

Exempelvis nämns att ett tippbart lock övertäckte 

gropen så att djuret föll ner när dess tyngd 

fick locket att tippa. Det nämns ofta att spjut var 

anbringade i botten på gropen, något som emellertid 

mycket sällan kan bekräftas efter arkeologiska 

undersökningar. Den vanligast beskrivna övertäckningen 

är dock stänger som bär upp ett lager mossa 

och ris. Snön ska också ha haft stor betydelse för 

kamoufleringen av gropen. 

285

Det mest utmärkande för fångstgroparna, att de 

är anlagda i rader för att spärra av strategiska vandringsstråk, 

har även uppmärksammats i den äldre 

litteraturen. Stängslingen mellan groparna beskrivs 

bestå av rishag eller stänger fästade mellan träd. På 

en karta från Näs i Fjällsjö socken i Ångermanland 

har ett fångsgropsystem ritats in. Gärdsgårdsliknande 

stängsling är synlig mellan groparna men i övrigt 

avslöjas inte mycket om själva fångstgropskonstruktionen. 

Fångstgropar (Elggrafwar) från Näs, Fjällsjö socken, Ångermanland. 

Utsnitt ur Joh. Werwings karta 1695. (Lantmäteriverket, 

arkiv nr X2:141-2.) 

Ur »Jämtelands Diur-Fänge» 

I Gropar fångas Älg om vintertid, då Le (led 

med spjutgiller, självskott) icke gärna kan brukas. 

Älggropar måste om hösten förr, än jorden 

härdas af frost, tillberedas. Man kastar 

upp på de lägligaste ställen en grop, till djupet 

såsom de vanlige Warggropar, dock ej alldeles 

så vid. Utan till att vidare bry sig om varaktigheten 

och mullens förstängande på sidorna, afhugges 

en tall eller gran om 9 tums tjocklek: 

hvilket träd afskäres i 4 delar, hvar del 2 alnar 

längre än gropens vidd. Desse läggas tvärs öfver 

gropen med 2 1/2 alns afstånd emellan dem, 

som läggas öfver vidaste gropen. Widare huggas 

af sådant träd, som låter sig klyfvas, så många 

tjocka bräden, som fordras till stockarnas 

öfverdrag, huilka fogas väl tillsamman, och 

fästas vid stockarna med stadiga träd pinnar. 

Mitt uppå öfverdraget gjörs et hol, i längden 

efter de nämnda stockars afstånd, och bredden 

1 1/4 aln. Ned uti gropen under holet 

neddrifvas 5 å 7 stänger af 3 tum tjocka torrgranor, 

så långa, att de nästan räcka upp till 

holet. Dess öfra ändar gjöras helt hvassa och 

spitsiga, och hela stången gjöres väl slät. Somlige 

bruka och här till gjorde små järn uddar, 

som med en spik fästas på stängernas öfversta 

spetsar. Till öfverbygnaden föres och packes 

den upkastade mullen, så att det får utseende 

såsom en liten backa. Straxt utan för holets 

långa sidor, hugges ett hol på hvar sida, så 

stort som yx-äggen det kan gjöra i fyrkant. 

Uti samma hol sättes en 2 alnar lång stör, med 

en klypia i öfre ändan. Stören måste vara anten 

af färsk asp eller sälg, och tiokheten sådan, 

att man ej behöfver röra honom till barken 

med yxan. I den klypian begynner man då att 

lägga 2 alnar högt långa gran- och talskator i 

båda sidor, till 60 å 70 steg ut på rymderne: 

hvilket kallas rogål. På holet af gropen läggas 

helt små tallkäppar, hvilka öfvertäckas med 

tunt granris, så att snöen varder deraf uppehollen: 

och heter dorg. Sist tages en hop små 

sälg (älgens bästa vinterspis), som sättas i små 

lunder å båda sidor om gropen: det kallas af 

landtmannen bet. När älgen kommer, äter han 

först upp den beten, som är honom i vägen, 

men sedan han blir varse, att ock mat gjes å 

andra sidan, lyster honom äfven smaka på 

den. Måste således öfver den lilla backan och 

faller i gropen. Desse gillren besigtigas en gång 

hvarje 8:de, eller åtminstone hvarje 14:de dag. 

Det kallas efter landets eget mål, uitji vonan. 

Ae Nordholm. 1749. Jämtelands Diur-Fänge. Uppsala. 

Citat ur Ernst Manker: Fångstgropar och stalotomter. 

286

Arkeologiska undersökningar ger för det mesta 

mycket dåliga besked om fångstgropars konstruktion. 

I regel är endast enstaka fragment av förkolnade 

trärester bevarade. Oftast avslöjar dessa att någon 

form av träskoning funnits,för att förhindra att 

väggarna i gropen rasar igen, men också för att förhindra 

att djuret tar sig upp ur gropen. Innermåtten 

på gropen är i regel ganska snäva och det får 

sin förklaring i en uppteckning från början av 1700- 

talet av Helsingeprosten O J Broman. Han berättar 

att man gjorde s k sparkfållor 1 3/4 — 2 alnar lång 

och 1 aln bred (1 aln = 60 cm). Groparnas övre del 

var försedd med sluttande träskoningar ner mot 

sparkfållan. Konstruktionen var tänkt att tränga 

ihop älgens ben när den föll ner i gropen. På så sätt 

förhindrades älgen att röra benen och ta sig ur gropen. 

Ae Nordholm har i »Jämtelands Diur-Fänge» från 

1749 beskrivit en annorlunda konstruktion. Den efterhängsna 

traditionen om bottenspjut är med i beskrivningen, 

men det intressanta är den noggranna 

redogörelsen för hur man genom ett ramverk av 

stockar gör ett »tak» med ett rektangulärt hål i över 

gropen. Spjuten skulle genomborra bytet när det 

föll igenom »takhålet», men konstruktionen bör 

även ha gett resultat utan att spjut anbringades i 

gropens botten (se rutan på föregående sida). 

Det finns arkeologiska bekräftelser på båda dessa 

beskrivna konstruktioner från Hälla i Åsele socken 

(se fig intill och på sid 289). Undersökningen utfördes 

1958 och 1961 av riksantikvarieämbetet med 

anledning av kraftverksutbyggande längs Ångermanälven. 

Dessa undersökta fångstgropar har ovanligt 

välbevarade rester efter träkonstruktioner, vilket 

också ger misstanken att de är av relativt ungt datum. 

överst: detaljplan till bottenkonstruktion av trä i fångstgrop 

2 till riksantikvarieämbetets plankarta över lokal 863 vid 

Gammboedan, Åseleälven, Hälla, Åsele socken. Undersökt i 

aug 1958 av Astrid Linder. 

Därunder rekonstruktion av sparkfålla med bottenkonstruktionen 

ovan som förebild. 

Underst: rekonstruktionen utförd i fångstgropsystemet i 

Hednäs. , 

287

Hednäsgroparna 

Fångstgroparna vid Hednäs är kanske länets mest 

kända, till stor del beroende på att de är belägna 

vid en lämplig rastplats mellan Umeå och Lycksele. 

Kommunen var mycket snart efter upptäckten på 

1960-talet angelägen om att anordningen skulle 

rekonstrueras. 1964 begärde länsmuseet att få utföra 

en arkeologisk undersökning av fångstgroparna 

för att sedan utföra en rekonstruktion. 

Utgrävningarna visade det normala för fångstgropar, 

dvs nästan ingenting fanns kvar av några 

träkonstruktioner. Det kunde emellertid konstateras 

att något hade anbringats i botten, varav det 

återstod några förkolnade träbitar. De kom senare 

att användas till att datera anläggningen med C 14- 

metoden. Resultatet av analysen blev en datering 

till 2000 f Kr, vilken då var landets äldsta och uppfattades 

som tveksam. Dåtidens uppfattning gjorde 

som sagt gällande att fångstgropar var relativt sentida 

lämningar, men i jämförelse med övriga dateringar 

som erhållits i länet så förefaller dateringen 

vara rättvisande. Samtidens boplatser har sin utbredning 

utmed hela Umeälven ända upp till överuman 

i fjällen och man kan föreställa sig att detta 

folk hade ett vidsträckt rörelsemönster under jakten 

efter de för årstiden tillgängliga resurserna. 

Vid utgrävningen av Hednäsgroparna framkom i en grop förkolnade 

trärester från bottenkonstruktionen som kunde dateras 

till 2000 f Kr. 

Före arbetena med fångstgroparna vid Hednäs var de inte 

särskilt uppseendeväckande. 

Stängslingen av Hednäsgroparna som den utfördes vid 1964 

års restaurering. 

288

''!// 

TECHENfORKLARlN6 

TORV 

MYLLA, BLEKJORD, ROSTJORD 

RAS MASSOR 

KOLHORISONT 

STERIL SAND 

1 m 

Profil V-ö till Västerbottens läns museums plankarta över 

fångstgrop 2 i fångstgropssystemet vid Hednäs, Degerfors 

socken. Undersökt den 20 aug 1964 av G Rosander. 

Nedan tv: riksantikvarieämbetets plankarta över fångstgrop 

27, system J vid Sämsjön, Hälla, Åsele socken. Upprättad i 

aug 1961 av Sven-Erik Pousette. 

Därintill en rekonstruktion av »fångstgropstak» med förebild 

från Nordholms beskrivning (se sid 286) samt fångstgropen 

ovan. 

Th: ett rekonstruerat fångstgropstak i fångstgropsystemet 

i Hednäs. 

Restaureringen av två gropar som följde utgrävningarna 

vid Hednäs, var avsedd att visa det ursprungliga 

djupet på en grop, delvis övertäckt med 

slanor och ris. I botten gjordes ett ramverk som 

skulle stötta sidorna, en detalj som ibland påträffas 

i botten på fångstgropar. Ytterligare en grop restaurerades 

med en sparkfålla. Mellan groparna fästes 

stänger mellan träden så att ett stängsel bildades. 

Efter ett tiotal år visade sig tyvärr rekonstruktionen 

av Hednäsgroparna förfalla och de tycktes mer 

och mer i sitt restaurerade skick härstamma från 

forntiden. Kommunen gjorde en ny ansträngning 

för att få dem restaurerade. Länsantikvarien ansökte 

då om AMS-medel för att få iordningställt anläggningen, 

och länsmuseet fick i uppdrag att göra 

ett nytt rekonstruktionsförslag. 

Ett av problemen som skulle lösas var att få till 

stånd en rekonstruktion som var hållbar och samtidigt 

hade en historisk förankring. Rejäla träkonstruktioner 

var en förutsättning för att restaureringen 

inte skulle förfalla. Vid genomgång av grävningsrapporter 

om fångstgropar från länet framgick att 

de tidigare nämnda fångstgroparna från Hälla, 

Åsele socken, kunde vara lämpliga förebilder. Den 

ena, från Gamboedan, hade en välbevarad sparkfål- 

289

la i botten. Måtten var något större än vad som angivits 

i O J Bromans beskrivning och det framgår 

inte av utgrävningsrapporten om väggarna sluttade 

ner mot gropen som Broman anger. Med en kombination 

av dessa uppgifter kunde emellertid en rekonstruktion 

göras. Timringen består av kluvna 

stockar med fasade ändar som hålls ihop p g a trycket 

från de omgivande massorna. Klyvningen av 

stockarna visade sig vara lättast att utföra med kilar, 

en metod som varit möjlig även med stenålderns 

enkla redskap. 

Den andra gropen som valdes som förebild hade 

grävts ut vid Sämsjön vid Hälla. Botten var täckt 

av stockar i längdriktningen och med två stockar 

på tvären. Konstruktionen har i rapporten tolkats 

som lock för gropen när den inte var i bruk, så att 

inte kreatur av en olyckshändelse skulle falla i gropen 

när de var ute på skogsbete. I äldre byordningar 

förekommer uppgifter om att fångstgropar var 

ett problem för kreatursskötseln, men att ett lock 

av den här dimensionen skulle vara en lösning på 

problemet förefaller opraktiskt. Ett stängsel hade 

varit en enklare lösning. Konstruktionen verkar 

snarare vara av den typ som Nordholm nämner. Av 

planritningen att döma har det funnits ett hål i 

mitten på locket med ungefär de mått Nordholm 

anger, d vs 2 1/2 alnars längd och 1 1/4 alnars 

bredd (1,5x0,75 m). Träspjut påträffades inte vid 

utgrävningen, men med tanke på att dessa bör ha 

varit av »3 tum tjocka torrgranor» är det osannolikt 

att de hade upptäckts i den förkolnade bråten, såvida 

spjut över huvudtaget var nödvändigt. 

Sammantaget bedömdes det trovärdigt att det 

finns en verklighet bakom Nordholms beskrivning 

och att en arkeologisk bekräftelse på detta, även 

om det kan diskuteras, har påträffats vid Sämsjön 

i Västerbotten. Rekonstruktionen baserar sig 

främst på den arkeologiska undersökningen, varför 

vissa detaljer skiljer sig från Nordholms beskrivning. 

Det sista problemet som skulle lösas var stängslingen. 

Som tidigare nämnts finns uppgifter om att 

rishag, stänger eller dylika enkla avspärrningar har 

använts. Ingen av dessa lösningar lämpar sig emellertid 

för en varaktig rekonstruktion. Endast fåtaliga 

ansträngningar har gjorts för att arkeologiskt undersöka 

om spår efter stängsling mellan fångsgroparna 

funnits kvar, vilket hittills visat sig svårt. 

Selinge har dock uppmärksammat lämningar av 

snedsträvor i Offerdals socken, Jämtland, som troligtvis 

tjänat som stängsling för älg, men förbundna 

med andra anordningar än fångstgropar. Till sist 

kan nämnas att kartan över Näs ger antydningar 

om vilken form av stängsling som använts. Denna 

verkade också lämpligast som förebild till rekonstruktionen. 

Arbetet med rekonstruktionen av Hednäsgroparna 

sattes igång 1979 som ett AMS-finansierat fornvårdsarbete 

och resultatet finns nu att beskåda för 

den som har vägarna förbi. 

290 

Stängslingen samt en av träkonstruktionerna vid 

fångstgropsystemet vid Hednäs, rekonstruerat 

1980.

Gropar - gamla och nya 

Christer Westerdahl 

Förr i tiden fångade man älg i gropar. Det är en 

fångstmetod som användes i vårt län redan för 

7.000 år sedan och som förbjöds i lag år 1864. 

Eftersom fångstgropar, i likhet med andra fornlämningar, 

är fridlysta tar man hänsyn till dem vid 

allt slag av markanvändning. Måste fornlämningar 

av någon anledning tas bort, görs i regel först en 

arkeologisk undersökning. 1976 och 1977 undersökte 

Västerbottens museum på två platser i länet 

ett antal fångstgropar som skulle tas bort på grund 

av vägbyggen. Undersökningen utfördes av författaren 

tillsammans med bl a Lars Flodström och 

Anders Huggert. 

Karta över undersökningsområdet Arvavan—Bjurselmyran. 

Arvavan—Bjurselmyran, Degerfors 

Det ena området, undersökt 1976, är beläget vid 

Bjurselefors och Bjursele nära Åmsele vid Vindelälvens 

norra strand, just där älven i sitt lopp mot 

sydost gör en skarp krök mot väster för att snart 

åter räta ut mot söder och sydost. Här skulle en 

skogsbilväg dras fram vid några för museet kända 

fångstgropar. Då situationen kontrollerades på 

plats, upptäckte antikvarien ytterligare ett stort 

antal fångstgropar och dessutom några stenåldersboplatser 

(Huggert 1976). Egentligen var det på så 

sätt uppspårade fornlämningsbeståndet så pass intressant 

att det i sin helhet borde ha fått ligga kvar 

för framtiden, men vägplanerna var långt gångna 

och man valde att låta arkeologiskt undersöka och 

ta bort en stenåldersboplats och sex fångstgropar. 

Boplatsen (nr 112 på kartan) var belägen på ett 

291

näs där Arvån genom Arvavan mynnar i Vindelälven. 

Boplatslokalen kunde upptäckas genom att 

det i markytan låg eldpåverkad sten, brända benbitar, 

samt rester från redskapstillverkning i form av 

skärvor och bitar av kvarts och kvartsit. En bidragande 

orsak till upptäckten var att markytan rörts 

om vid sentida aktiviteter, särskilt en vägskärning 

ned till Arvån, där vid undersökningen ännu låg en 

flottbro för gående till gården Arvlund. Näset hade 

också varit utgångspunkt för färjetrafik mot andra 

sidan älven och en kasserad färja låg ännu på plats. 

På boplatsen fanns vidare inne i en liten talldunge 

ett cykelskjul byggt av en uttjänt forsbåt. 

Fyra av de undersöka fångstgroparna (nr 38:1, 

118,122 och 113) grupperade sig på båda sidor 

Arvavan, delvis helt nära boplatslokalen. Den femte 

gropen (nr 114:7) låg 900 m åt nordost, uppströms 

älven. Där fanns utom andra fångstgropar också en 

ytlig (sentida) härd med strödda ben, uppenbarligen 

av älg. Den som stakat ut vägens sträckning hade 

slutligen vid Bjurselmyran exakt träffat platsen 

för den längst åt nordost belägna gropen (nr 138), 

som även den undersöktes. 

Naturen är den vanliga i dessa älvdalar, sandig 

och torr norrländsk tallhed. Det är tydligt att gropsystemen, 

som de nu ligger, direkt haft samband 

med älgens vandringsleder ned till vattnet och över 

i detta fall främst Arvån. Under utgrävningen, som 

ägde rum ungefär vid älgjakten, kunde flera älgar 

observeras på väg inom området och dessutom en 

påfallande rikedom på sjöfågel vid sammanflödet 

av Arvån och Vindelälven. Extremt lågvatten rådde 

vid tillfället och bankarnas bottenvegetation låg 

delvis ovanför vattnet. Tiden var således även lämpad 

för annan jakt. Måhända har detta haft betydelse 

även för de tidigaste människorna häruppe 

C 14-bestämningar har nu givit groparna flera huvudsakliga 

tider för användandet, mellan 3.135 och 

2.940 f Kr (3 dateringar), mellan 2.430 och 2.375 

f Kr (2 dateringar; en gäller dock boplatsen) och 

815-315 f Kr (2 dateringar). Vill man jämna ut dessa 

ungefärliga dateringar föreligger alltså tre perioder, 

ca 3.000 f Kr, ca 2.400 f Kr och ca 500 f Kr. 

Bottenplanen i groparna är mestadels ovala eller 

rektangulära. Några plan var emellertid ofullständiga 

eftersom schaktningen med maskin hade förstört 

väggar i groparna. De kan ändå inte genom sin 

Fornl nr Datering med marginal 

F 138 3.135±95 f Kr (undre lager) 

F 118 3.135±120 f Kr 

F 38:1 3.040+135 f Kr 

F 138 2.940+90 f Kr (övre lager) 

F 112 2.430+90 f Kr 

F 114:7 2.375+145 f Kr 

F 122 815+160 f Kr 

F 113 315+95 f Kr 

Tabell över C 14-dateringar vid undersökningen av området 

Arvavan—Bjurselmyran. 

form knytas till någon särskild tid. Djupet är i genomsnitt 

ca 2 m räknat från vallen, längden ca 2 m 

och bredden ca 1 m. Några fynd gjordes inte utom 

kol och/eller rester av organiskt material (humus/ 

mossa) under den ursprungligen uppkastade sandvallen 

runt gropen, vilket användes vid C 14-dateringen. 

Träkoisbitar under vallen ger egentligen inte någon 

säker datering åt gropen, de kan ju härröra från 

betydligt äldre skogsbränder. Däremot bör humus 

från hoppressad torv under vallen vara jämförelsevis 

säker. Svårigheten ligger här i att finna tillräckligt. 

I mitt fall, särskilt den senare grävningen vid 

Hälla fick påse efter påse fyllas med, som det tycktes, 

mest sand i det skikt som utmärkte den gamla 

markytan. Ibland märktes denna blott genom att 

det låg ovanpå ett vitt urlakningslager. Vid C-14- 

analys bränns materialet och grundämnet kol framställs 

i form av gasen koldioxid. Av rent kol eller 

trä behövs för detta ca 4 g (som en tändsticksasks 

så här såg gropen ut 

när den användes 

sä här kan gropen 

se ut i dag 

här tas 

humusprov 

292

Om C 14-dateringar 

En del kol (kol 14-isotopen) tar upp radioaktiv 

strålning från solens ultravioletta strålar. 

Kolet tas sedan upp av levande organismer genom 

ämnesomsättningen. När organismen dör, 

finns det radioaktiva kolet kvar men avklingar 

långsamt under tusentals år. Genom att mäta 

halten av radioaktivitet i kolet från exempelvis 

trä kan man utläsa hur länge det är sedan trädets 

ämnesomsättning upphörde, dvs när trädet 

dog. På de flesta arkeologiska utgrävningar 

påträffas kol t ex i härdar, gammalt avfall, benrester 

m m. 

Kol 14-analysen är komplicerad och tar lång 

tid att utföra eftersom man måste försäkra sig 

om att provet är rent från färskt kol (vilket har 

hög strålning) och att provet vid mätningen är 

avskärmat från den strålning som finns i luften. 

I senare tid har man upptäckt att speciellt 

äldre C 14-dateringar inte stämmer med säkra 

mätningar av årsringar på träd. Därför gör man 

numera s k kalibreringar av sådana äldre C 14- 

värden efter en särskild kurva. 

Skrapor av kvarts. 

rymd). Vad som menas med kol och kolprov i det 

följande är alltså grundämnet, inte träkol. 

Någon gång förekom träkol också nere i gropen, 

men det måste, liksom träkoisbitar under vallen, 

anses osäkert som utgångspunkt för datering. 

Boplatsen befanns vid undersökningen innehålla 

en del avslag och mindre redskap (skrapor) av 

kvarts, undantagsvis även skiffer och flinta, men 

framförallt massor av eldpåverkad sten och 1,5 kg 

ben, mest av älg. Kol fanns, men mycket sparsamt, 

dock tillräckligt för ett C 14-prov. Allt var koncentrerat 

inom ett par m^. Efter undersökningen 

påträffades i en schaktkant även en knacksten för 

framställning av redskap. 

Knacksten, använd som hammare vid framställning av stenredskap. 

293

Boplatsudden vid Arvavan grävs och sållas efter att ha indelats 

i rutor. 

Det är frestande att i älgbenen se bytet från någon 

av de närbelägna fångstgroparna, varav en enligt 

C 14 är samtida. Även andra arter, bl a fågel, 

tycks förekomma. Den osteologiska bestämningen 

är ännu inte avslutad vid osteologiska forskningslaboratoriet 

i Ulriksdal, dit materialet inlämnades 

1976. 

Områdets höjd över havet är ca 190-200 m, dvs 

under högsta kustlinjen. Att döma av växlingen 

mellan sand (mo) och varv av finkornigare material 

i gropschakten närmast älven, har avsättningen 

skett i en isälv. Samma varvighet kom fram vid den 

andra undersökningen vid Ångermanälven, ovan 

högsta kustlinjen, på ca 300 m ö h. 

Samtidigt med vår undersökning ägde utgrävningar 

rum genom Umeå universitets avdelning för arkeologi 

i en liknande miljö, Noret vid Hjukensjön 

nära Åmsele. En stor och intressant boplats var här 

känd sedan 1930-talet. Bland annat hade tidigare 

gjorts ett fynd av en skifferring. Sannolikt vittnade 

denna om inflytande från det s k kamkeramiska 

huvudområdet i Finland (ca 2.500 f Kr). Christiansson 

(1969) påpekar att man tydligen även gjort ett 

fynd av en förstörd rödockragrav (ett människoske- 

Profilsnitt genom fångstgropen fornlämning nr 118. 

lett höljt i röd ockra eller järnoxid) vid Malån 50 

km norr om Åmsele så tidigt som 1927, och fyndet 

av skifferringen skulle, enligt vissa iakttagelser, kunna 

ha gjorts vid en liknande grav vid Hjuken. 

En märklig skifferyxa med samma »kamkeramiska» 

ornering som ringen har vidare påträffats ca 30 

km sydost Åmsele. Christiansson säger försiktigtvis 

att detta inte behöver tyda på kolonisation från öster 

utan lika gärna på väl utvecklad byteshandel, av 

idéer lika väl som föremål, över Bottenviken. Men, 

tillägger han, »troligtvis gav de bakomliggande skogarna 

god älg- och bäverjakt», som näringsbakgrund, 

vilket kunde göra området attraktivt för fångstmän. 

Uppenbarligen har våra fångstgropar kunnat användas 

vid den aktuella tiden. 

Hälla, Åsele 

Den andra undersökningen gällde Hälla i Åsele, 

som hyser flera klassiskt vordna boplatslokaler sedan 

dämningarna i övre Ångermanälven för Hällby 

kraftverk. Den som ligger närmast våra fångstgropar, 

nr 869/870 (enligt ny numrering 1023/1024), 

undersöktes 1966 av Elisabeth Allard under led- 

294

MOT ÁSELE 

HALLA 

• FÅNGSTGROP 

BOPLATS 

® PROVGROP 

U 1 2 km 

ning av Björn Ambrosiani vid riksantikvarieämbetet. 

Välkänd blev den därför att den har en tydlig 

åldersskiktning. 

Fyndlagren var tjocka och orörda. Underst, och 

äldst, låg kvarts, därefter flintavslag och kvartsit. 

Högre upp försvann flintan helt och kvartsiten dominerade 

med vissa inslag av skiffer (efter en sammanfattning 

av Baudou, 1968). 

Enligt Allard/Modigs rapport visar C-14-dateringar 

att »det äldsta lagret tycks upphöra omkring 

2.000 f Kr och att det yngsta lagret börjar omkring 

1.400 f Kr, dvs bosättningen sträcker sig från mellanneolitisk 

tid och in i äldre bronsålder». Kalibreringar 

av dateringarna ger vid handen att den äldsta 

bosättningen kan falla före 2.500 f Kr. 

Under de fyndförande lagren påträffades f ö ett 

kolskikt, som genom C-14-analys daterades till 

4.735 f Kr ± 100 år; med kalibrering ytterligare 

några hundra år äldre. Det ansågs »alltför gammalt» 

och »torde inte ha med boplatslager i övrigt att göra». 

(Allard/Modig 1966). Det senare antagandet 

kan i och för sig fortfarande gälla, men enligt vad 

vi nu vet finns långt äldre dateringar från norrländska 

boplatser. I Garaselet vid Byske älv befinner vi 

oss drygt 6.000 f Kr. 

Dessutom kan det måhända vara av intresse att 

jämföra med det äldsta värdet från våra fångstgropar, 

dock ca 1.000 år yngre. 

Flera boplatser var dessutom kända norrut på 

östsidan av Ångermanälven. 

Genom en provgrop i en anhopning sten nära 

stranden kunde vi f ö även påvisa en ny. 

En viktig fråga för undersökningen av fångstgroparna 

alldeles intill den stora boplatsen var att kunna 

påvisa ett eventuellt tidsmässigt samband mellan 

boplats och gropar. Eller var det tvärtom så, att 

blott de mera avlägsna systemen kunde användas 

av boplatsens folk Människan skrämmer ju trots 

allt bort älgen från sin närhet. 

MOT JUNSELE 

Karta över undersökningsområdet Hälla. 

MOT BREDBYN 

Kontinuitet 

Det märkligaste med Hälla, som också gjort området 

klassiskt i sitt slag, var spåren av mer eller mindre 

kontinuerlig mänsklig aktivitet ända fram till medeltiden 

och början av nyare tid. Dessa fynd gjordes 

i det nu överdämda området vid Gammboedan. 

Vi är ju här strax ovanför lapplandsgränsen i 

Åsele lappmark, dit nybyggare inbjöds genom lappmarksplakatet 

1673. Detta garanterade kolonisatören 

15 års skattefrihet i början. Det påstods att finnar 

var de enda som vågade, emedan de kunde förlita 

sig på sin egen trollkunnighet mot lapparnas. 

De var också mycket riktigt först på plats. 

Strax ovanför Hälla ligger Gafsele. Denna ort blev 

1674, året efter plakatet, det första nybygget i Lappland 

vid sidan av örträsk vid Öre älv. Ytterligare en 

bit norrut från Gafsele ligger Noret, nu Väster- och 

östernoret, som tillkom 1690. Hälla blev också tidigt 

bebyggt, grundades som nybygge redan 1696. 

295

Vi vet dock att området redan tidigare användes 

som utmark för fiske och jakt på vildren och älg av 

folk nerifrån Ådalen och från kusten. De hade även 

byggnader för säsongen häruppe, en bastu byggd av 

junselebor omtalas från Gafsele före nybygget. 

Det var då kanske inte så konstigt att den förste 

nybyggaren i Hälla var en man från Sörgård i Nätra 

nere vid kusten, norr om Skuleskogen. Han skall ha 

hetat Matthis den dumbe (den dövstumme) och var 

även han av finsk stam. Också från väster förekom 

i historisk tid långa jaktvandringar till området, 

jämtarna tillerkändes så tidigt som 1273 (eller något 

senare) ärjemarker i bl a Hoting och norra Ångermanland 

och Vojmsjön i Lappland. 

Detta utnyttjande är åtminstone en sida av den 

kontinuitet som vi finner i boplatsmaterialet från 

Hälla. 

Dateringar 

Åter till vår undersökning. Det var fångstgropar ingående 

i två s k system som undersöktes (nr 1068 

och 10) då landsvägen skulle rustas upp och delvis 

få ny sträckning. Av det första systemet på 9 gropar 

undersöktes 5, av det senare, nära den stora boplatsen, 

på sammanlagt 10, undersöktes två. I sydöst 

från detta har f ö Gert Magnusson från Riksantikvarieämbetet 

lokaliserat ett mycket stort system 

på över 100 gropar (Åsele 15, 16 o s v), ett av länets 

största. Dessa gropar liknade i stort sett Arvavans 

med ett undantag: en bortåt 2,5 m djup och 

lika lång, tämligen rund grop. En grop med datering 

615 e Kr hade dessutom något som påminde 

om ett stolphål i botten, en annan, daterad 585 

e Kr — d v s nästan samtida — ett liknande i vallen. 

De C 14-dateringar vi fick framgår av nedanstående 

tabell: 

Fornl nr Datering med marginal 

F 10:1 3.885+95 f Kr 

F 1068:10 15+150 f Kr 

F 10:2 585+90 e Kr 

F 10:8 615+90 e Kr 

F 1068:9 1.020+90 e Kr 

F 10:4 1.030+90 e Kr 

F 10:1 1.135+90 eKr 

F 10:7 1.395+90 eKr 

Dateringarna förvånade oss något. Eftersom groparna 

ingick i system borde de åtminstone i stort 

vara samtidiga. I stället finns en avsevärd spridning 

över hela tidsskalan på nära 5.500 år. Exempelvis 

har de gropar som ligger närmast boplatsen daterats 

till 15 f Kr och 1.020 e Kr. Närliggande dateringar 

finns blott ca 600 e Kr och 1.000 e Kr, och dessa 

gropar är vitt spridda. 

Emellertid var mest förvånande att den äldsta 

och den näst yngsta dateringen kom från samma 

grop. Det yngre provet bestod, liksom alla de övriga, 

av humus (mossrester) tagna under vallen som 

uppkastats när gropen grävdes, den äldsta dateringen 

togs däremot ur en rejäl kolansamling nere vid 

gropens botten. 

Diskussion 

Många frågor kan ställas med anledning av de här 

dateringarna från Arvavan och Hälla. Vi kan inte ge 

några säkra svar, men en diskussion kanske skulle 

kunna vägleda vid framtida undersökningar. 

Till den stora spridningen i dateringarna kan man 

tänka sig åtskilliga förklaringar. Det är t ex möjligt 

att groparna använts flera gånger och att vi bara 

stött på humusrester från den senaste användningen. 

Från bl a Jämtland finns åtskilliga exempel på 

klara belägg för upprepat utnyttjande av gropar. 

Det går då att urskilja flera lager humus i vallen. 

Nu kunde man bara se ett enda lager under våra 

vallar. Hade vi haft otur, hade vi helt enkelt grävt 

på fel ställe i vallen Skulle vi egentligen ha grävt 

längs hela vallen 

I det schakt som vi ritade våra profiler efter, saknades 

ibland humus för ett kolprov och vi fick gräva 

särskilda småschakt vid sidan. I samtliga fall lyckades 

det då att få fram prov. 

Hade vi inte grävt tillräckligt djupt i dessa sökschakt 

När gropen först grävdes, kom det mesta av den 

sand som nu är i vallarna upp. De senare brukarna 

av gropen behövde vid behov bara restaurera den 

igenrasade gropen. Kanske slängdes då denna begränsade 

mängd bara åt ett håll, där vi inte sökte 

Vi tycker i förstone, att det verkar dumt att inte 

använda gropar ännu en gång när de väl finns där, 

om än igenrasade. Men är det så säkert att det pas- 

296

Ras i fångstgrop i Hälla. 

sat i alla lägen Är det måhända så att groparna rasat 

ihop alltför mycket i denna lösa sand för att 

kunna användas mer än en gång I varje fall måste 

gropkanterna ha varit näst intill omöjliga att återställa, 

om de inte förut stöttats med trä eller sten. 

Det kunde vi själva konstatera om någon schaktsida 

rasade för oss. 

Det kunde ju även ha vuxit upp träd i de gamla 

groparna och kanske man var för bekväm för att ge 

sig på dem. Även vi hade besvär med dessa eländiga 

rötter som åsamkade betydligt större arbete än den 

egentliga nedgrävningen. I själva verket var vi så bekväma, 

att vi använde en baklastare för huvudschakten. 

Sidoschakten, som gjordes för hand, var dock 

mycket lättgrävda. Men som antytts, samtidigt rasade 

allt snart igen. Groparna hade, reflekterade vi, 

inte ens varat tillräckligt länge för meningsfull jakt, 

om inte väggarna frusit. Å andra sidan kunde de ju 

inte grävas i samband med tjälen. 

På det här sättet ledde våra egna gropgrävningar 

till flera intressanta frågor och jämförelser med de 

ursprungliga förhållandena. 

Man kunde också fråga sig varför vi så sällan fann 

något kol i själva gropen. På andra håll, t ex i Jämtland, 

finner man tämligen regelmässigt kol ända nere 

vid botten. Det har antytts att detta kunde sammanhänga 

med att gropen också varit slaktplats — 

man hade bränt ur gropen för att avlägsna blodlukten. 

Man hade i så fall genast velat använda gropen 

på nytt och företog denna åtgärd för att inte skrämma 

bort nytt byte i förtid. Det här förblir emellertid 

gissningar. 

En annan möjlighet, skogsbränder, är minst lika 

trolig. Bränder har ju förekommit genom blixtnedslag 

långt innan människor kom till landet. Kolen 

kan ha kommit från en sådan brand, innan groparna 

grävdes, och fallit ned i gropen när denna grävdes 

eller rasade ihop. Torrfuror kan dessutom finnas 

kvar bortåt tusen år efter att trädet dött. Här 

finns början till en annan förklaring på vitt skilda 

dateringar, t o m i samma grop. Men för de femtusen 

år som är aktuella, räcker inte denna tankegång. 

Faran med att använda det träkol som finns i vallarna 

ligger däremot i öppen dager. Vid Ärva van 

kunde också en viss kolinblandning i humus konstateras. 

Man kan nu fortsätta på resonemang som 

fötts i fält. 

Om vi accepterar de vitt skilda dateringar för 

gropar som uppfattats som delar i samma system — 

har det då helt enkelt inte funnits några system 

Hade man kanske bara grävt någon eller några få 

gropar vid varje jakttillfäUe Ett gärde av fällda 

träd och buskstaket kunde ha stängt älgarna och 

uppbådet jagade dem i klappjakt mot dessa gropar. 

Ett diffust spår av en eventuell stängselpåle kan, 

som tidigare nämnts, ses i vallen på en av groparna 

vid Hälla. Stängsel i form av långa stockar har i varje 

fall påträffats vid en av de troligen sentida groparna 

från Gammboedan, Hälla (Linder 1959). 

Annars räknar man allmänt med »passiv» jakt. 

Man har blott vittjat groparna då och då. Att döma 

av boplatsfynd med s k kokgropar förekom storkok 

och konservering för åtskilliga människor. Kunde 

då inte förutsättningar för massjakt ha funnits 

Om fångstgropar i denna lösa sand tillkom för jakt 

under senhösten/vintern, var de då ett sätt att skaffa 

sig transportabel föda för första delen av vintern 

Samtidigt kunde höstfiske och fågeljakt ha varit 

aktuella. Ben från boplatser i Jämtland härstammar 

från förvånansvärt många arter. De vanligaste bland 

däggdjuren är älg, bäver och mård; bland fåglar tjäder 

och orre, samt bland fiskar abborre, gädda och 

297

axen, medan däremot laxfiskar är sällsynta. 

I ett s k system har man rätt att vänta sig att groparna 

ligger i samma längdriktning, på tvärs mot en 

linje dragen rakt genom systemet. Är den alternativa 

tanken riktig skulle det variera, vissa gropar skulle 

vara individuellt orienterade. Detta är i någon 

mån fallet både vid Ärva van och vid Hälla. 

Många »system» av gropar skulle därför kunna 

ha tillkommit som anhopningar just där älgens vägar 

passerade utan att groparna sinsemellan är samtida 

eller samtidigt använda. 

Annars stämmer dateringarna rätt bra. Vid Hälla 

finns just den kontinuitet som vi gissat på, från 

äldsta stenålder (mesoliticum) till medeltid. Den 

kontinuiteten beskriver sambandet älgen—människan 

som vi i dessa trakter ännu upplever så överdådigt 

just när arkeologerna haft sin grävningssäsong 

hösten/älgjaktstiden. 

Det finns anledning att tala om kontinuitet i ännu 

ett avseende. 

Under 1700-talets förra del användes fortfarande 

älggropar i Västerbotten. Därefter var älgen i stort 

sett utrotad av sina fiender vargen och människan. 

Så snart älgen åter kom tillbaka omkring mitten av 

1800-talet, grävdes ånyo fångstgropar. År 1864 förbjöds 

de, genom en ny jaktvårdslag. Som framgått 

av Hilmer Zetterbergs texter hade farfadern till 

Gustav Königsson i örnäs, Sorsele, som själv var 

född 1830, sett gamla älggropar vilka inte förfallit 

mer än att man kunde iakttaga hur de var gjorda. 

Ett »lock», liknande det Königsson beskrev, 

5,5x3,7 m, har grävts ut vid Hälla av Sven-Erik 

Pousette (1961). Utgrävaren antar, att det hade 

skyddat gropen under den tid då jakt inte bedrevs. 

Byordningar stipulerar också att boskapen skulle 

vara utom fara att falla i groparna under skogsbetet 

(uppgift av Jan Melander). Locket hade emellertid 

ett hål i mitten, och kunde då lika gärna ha funnits 

på plats med gropen i funktion — se Lars-Göran 

Spångs rekonstruktionsförslag, sid 287. Även i detta 

förslag kan gropen självfallet lätt täckas över. 

Två gropar av liknande storlek, som den Königsson 

berättade om, har påträffats vid Hälla. Fördjupade 

och utvidgade gamla gropar 

De yngre fångstgroparna, visste man ännu att berätta 

för Zetterberg 1923, hade varit ca 4 alnar djupa, 

lika långa och endast en dryg aln breda och försedda 

med spetsiga nålar av torr gran eller pålar 

med spjut av järn eller stål. De hade varit övertäckta 

och förbundna med stängsel. 

Denna form av gropar känner vi inte alls från våra 

undersökningar. Men ungefär 2 m djupa (1,8 m) 

gropar beskrivs ännu av Abraham Hiilphers från 

1770-talet i Tåsjö, Ångermanland. Osedvanligt 

grunda gropar — 1,3-1,5 m — har dock undersökts 

av Lars Flodström vid Varris, Vilhelmina. 

Med ett enda tvivelaktigt undantag har vi heller 

ingenting som tyder på pålar i groparna. Trä tycks 

mestadels bara bevaras i gropar som mer eller mindre 

står under vatten. Exempel på torra gropar med 

träet bevarat har dock framtagits av Jan Melander i 

Jämtland. 

Vid äldre undersökningar i Hälla påträffades också 

i vattenfyllda gropar s k »sparkkistor» med ett 

ramverk på respektive 2,4x1,2 m, 1,9x1,3 m och 

2,4x1,5 m. Astrid Linder ansåg, att de hade utgjort 

en bottenförstärkning (se Spångs artikel). I själva 

verket bör de ha stöttat sidorna. Behovet av ett sådant 

stöd har vi redan påtalat. 

Vid Rörströmssjön i Tåsjö har gropar med sådana 

stödkonstruktioner C-14-daterats till 1700-tal. 

Jan Melander har dateringar från Jämtland som visar 

på vikingatid (ca 800-1.000 e Kr) och 1600-tal. 

I det allra senaste stadiet placerades älggroparna 

delvis annorlunda än förut. Medan de tidigare följt 

älgarnas naturliga leder i vildmark, kom nu en helt 

ny aspekt in. Groparna blev skydd mot älgarna vid 

löv- och fräkenhässjor. Människan hade blivit konkurrent 

med älgen. 

298

Här finns mer att läsa: 

K AHLENIUS 1903. Ångermanälfvens flodområde — 

en geomorfologisk-antropogeografisk undersökning. 

Uppsala. 

E BAUDOU 1968. Forskningsprojektet Norrlands tidiga 

bebyggelse och de arkeologiska undersökningarna 

i Ångermanland 1968. (Ångermanland 11.) 

E BAUDOU 1977. Den förhistoriska fångstkulturen i 

Västernorrland. (Västernorrlands förhistoria. Utg av 

Västernorrlands läns landsting. Motala.) 

H CHRISTIANSSON 1969. Kamkeramiska influenser 

i Norrland och norra Svealand. (Kungl Skytteanska 

samfundets handl 6.) 

K FAHLGREN 

1966. Åsele sockenhistoria. Umeå. 

A HULPHERS 1780. Samling till en beskrifning 

öfwer Norrland. Fierde samlingen om Ångermanland. 

Västerås. 

E IREGREN 1976. Tidiga jägare och fiskare i Jämtland. 

(Jakten i Jämtland och Härjedalen 25.) 

S JANSON-H HVARFNER 1960. Från norrlandsälvar 

och fjällsjöar. Stockholm. 

E MANKER 1960. Fångstgropar och stalotomter. 

Kulturlämningar från lapsk forntid. Stockholm. 

K G SELINGE 1974. Fångstgropar. Jämtlands vanligaste 

fornlämningar. (Fornvårdaren 12.) 

H HVARFNER 1965. Pitfalls. (Hunting and Fishing. 

Utg av Norrbottens museum. Luleå.) 

1970. Fångstgropar. Årsboken Norr- 

H HVARFNER 

botten. 

I ZACHRISSON 1981. En björngrav från Jämtland. 

Årsboken Jämten. 

H ZETTERBERG i VÄSTERBOTTEN 1/81. 

Rapporter i Västerbottens museums arkiv: 

ALLARD-MODIG 1966. Hällby. 

FLODSTRÖM 1977. Fornlämning 235, Vilhelmina. 

HUGGERT 1976. Väg genom ett 1959 fornminnesinventerat 

område. 

LINDER 1959. Hällby. 

POUSETTE 1961. Hällby. 

WESTERDAHL-HUGGERT 1976. Rapport över undersökning 

av fångstgropar m m Arvavan. 

WESTERDAHL 1977. Rapport över undersökning av 

fångstgropar, Hälla. 

Riksantikvarieämbetets rapporter över kulturhistoriska 

undersökningar vid Ångermanälven. 

Rapport i Jämtlands museums arkiv: 

J MELANDER 1978. Rapport över undersökning av 

fångstgropar i Litsnäset. 

Hällmålningar vid Sämsjön, Åsele sn. Dessa älgbilder är de 

enda kända figurativa hällmålningarna i Västerbotten. De 

upptäcktes 1976 i samband med riksantikvarieämbetets 

fornminnesinventering. Vid dokumentationen och undersökningen 

1980 röjdes även en stig fram till hällmålningarna. 

De härrör troligen från stenålder—bronsålder. 

A ' j * * 

1 m 

299

Tre stenåldersboplatser i Högland, Dorotea 

Jan 

Melander 

Vid länsmuseets arkeologiska undersökningar sommaren 

1980 undersöktes bland annat tre små intressanta 

boplatser i Högland, Dorotea. Anledningen 

till undersökningen var att Vägverket skulle utvidga 

en grustäkt på platsen. 

Boplatserna låg på en grusås i utkanten av Höglands 

by alldeles invid ett sel som bildades av den 

långsamt rinnande Långseleån. Att man hittar boplatser 

uppe på åsar är än så länge ganska ovanligt 

och det var med extra stort intresse den här undersökningen 

startades. Genom att arkeologerna ges 

möjlighet att undersöka även sådana boplatser, får 

vi en ökad kunskap om hur man levde förr. 

De tre boplatserna låg på ett avstånd av endast 30 

respektive 15 meter från varandra, men trots dessa 

korta avstånd kan man påstå att det verkligen rör 

sig om tre olika boplatser. Den första låg nämligen i 

en svacka i åsen, den andra låg 30 meter mot norr 

uppe på åsryggen, medan den tredje låg ytterligare 

15 meter mot nordväst i ännu en svacka. 

Svackorna har säkert varit bra lägen för boplatser 

under en längre eller kortare tid. De var så pass 

djupa att de gav ett gott skydd för vindar från alla 

håll utom från väst. Dessutom bestod marken här 

av stenfri sand till skillnad från den övrigt stenrika 

grusåsen. Sanden innebar att det var lätt att sätta 

300

upp någon form av tält eller vind- och regnskydd, 

vilket säkert har varit nödvändigt. Några rester efter 

dessa kunde tyvärr inte påträffas vid denna undersökning. 

Genom det skyddade läget har det också 

blivit varmt här tidigt på året, vilket inte minst 

märktes under utgrävningen i juli månad. 

Den andra boplatsens läge uppe på åsen var inte 

så skyddat som de två övrigas. Detta samt de få fynden 

betyder troligen att man inte har vistats där 

under så lång tid — kanske endast en dag eller två. 

Från boplatserna 1 och 3 som ligger i svackorna 

har utsikten varit fin över det sel som Långseleån 

här bildar. Vid selet var fisket säkert bra och man 

hade även möjlighet att ha en viss kontroll över det 

vilt som kom ned för att dricka vatten eller kanske 

simma över ån. Jakten har varit det mest betydelsefulla 

näringsfånget för de människor som bott här 

och en boplats i ett skyddat läge invid ett gott fiskevatten 

och med goda möjligheter till jakt av större 

vilt som bäver eller till och med älg, måste ha varit 

värt mycket. Även jakten på olika sjöfåglar, vilka 

ju gärna dras till ett lugnvatten som detta, har 

varit betydelsefull. Fågeln jagades med hjälp av snaror 

och fällor på samma sätt som jägare gjort ända 

fram till idag. Den kunde även skjutas med pil och 

båge, men det var svårare. Också för de större djuren 

kunde snaror och fällor användas, men pilbåge 

var troligen ett vanligare redskap. Kanske kom även 

spjut till användning om tillfälle gavs. 

Att det verkligen har varit framgångsrika jägare 

som bott på de här tre boplatserna, kunde konstateras 

genom undersökningarna. På alla boplatserna 

hittades nämligen rikligt med brända ben. Den 

största mängden fanns på den tredje boplatsen där 

över 1 kg kunde tillvaratas. Detta är givetvis inte alla 

ben som blivit över vid måltiderna. Det är bara 

rester av de kraftigaste benen som klarat sig fram 

till våra dagar och som kunde samlas ihop vid undersökningen. 

Den som någon gång har slängt in ett 

avgnagt ben i brasan vid en utflykt och sedan känt 

hur lätt det blivit, förstår nog vilka mängder som 

behövs för att åstadkomma ett kilo brända ben. 

Den tredje boplatsen var ganska liten — man har 

haft ungefär 100 m 2 plan mark att bo på. Fynden 

låg dock koncentrerade på ett litet område i den 

inre delen av den tresidiga ås-svackan. Här påträffades 

två knivar gjorda av långa kvartsitspån, en skrapa 

samt en hel del avslag. De senare är restproduk- 

Den norra svackan med grävningsplatsen mitt i bilden. I 

bakgrunden syns det lugna selet. Foto förf. 

Spånkniv som använts vid slakt. Det vassa spånet har varit 

insatt i ett träskaft och varit en effektiv kniv. 

in i NI 11 II I n 111111111111111 II 111111 i 11111111111 in 1111111 II 111111111 II i mil 

Skrapa som har använts vid skinnberedning. Skrapan har 

satts in i ett skaft och sedan använts till att ta bort fett från 

skinnen. 

301

ter efter verktygstillverkningen. Som vanligt hittades 

bara stenredskap. Redskap i trä eller ben kan 

inte bevaras under så här lång tid i denna typ av 

mark. Benredskap skulle ha kunnat bli bevarade 

om de hade bränts av någon anledning, men så hade 

inte skett här. 

Spånknivarna har säkert använts vid slakt av de 

djur som jägarna fört hem. De har mycket skarpa 

eggar vilket gjort att det varit lätt att skära genom 

skinn och kött. Skinnet har bearbetats med skrapor 

av den typ som hittades här liksom vid andra boplatser. 

Man har försökt att få bort så mycket fett 

som möjligt från skinnet genom att skrapa hudarna 

före garvningen. Skraporna kunde även användas 

till att mjuka upp torkade hudar eller bearbeta trä 

till olika redskap eller exempelvis redskapshandtag. 

Köttet tillagade man i en kokgrop. Det gick till 

så att man grävde en lagom djup grop i backen — 

kanske en halv meter djup. Bredvid gropen gjordes 

en eld upp och i denna placerades stenar vilka 

värmdes upp. När stenarna blivit ordentligt varma 

placerades en del i botten av gropen. På dem lades 

sedan köttet vilket troligen var paketerat i lite näver 

för att inte bli smutsigt. Maten var säkert även 

kryddad med olika örter som kunde påträffas i omgivningen. 

Smaken var nog lika viktig då som nu. 

Runt och över paketet placerades ytterligare varma 

stenar. Praktiska försök har visat att det tar ungefär 

1 timme per kilo kött att koka mat i en sådan här 

ugn. Om man vill koka fisk på detta sätt så tar det 

bara omkring 15 minuter. 

När kokgropen inte gick att använda längre, användes 

den som avfallsgrop. Det var nämligen i den 

som vi hittade alla brända ben och en del skärvsten, 

dvs stenar som sprängts sönder av upphettningen. 

Att benen bränts beror nog på att man inte ville ha 

slakt- och matavfall som låg och ruttnade. 

Den andra boplatsen uppe på åsen var som 

nämnts säkert endast använd under en kort tid. En 

jägargrupp hade fått en god fångst och beslutat sig 

för att stanna någon dag för att ta tillvara bytet. Här 

lämnade man bara några få avslag efter sig samt 

även en avbruten spånkniv med vass egg. På den lilla 

ytan som undersöktes påträffades också nära 

150 gram brända ben — resterna efter en eller två 

måltider. 

Översikt över den södra boplatsen. Grävningsområdet syns 

vid käpparna i bildens mitt. Foto förf. 

Den sydligaste boplatsen var tyvärr till stor del 

förstörd genom en tidigare grustäkt. Den lilla bit 

som var kvar gav dock en hel del intressanta fynd. 

Ungefär 700 avslag och 14 materialkärnor påträffades, 

vilket visar på en intensiv redskapstillverkning. 

På det lilla område som kunde undersökas påträffades 

också 19 skrapor, tre kvarts- och kvartsitknivar, 

en borr, två förarbeten till skifferknivar samt en 

stor, elegant men sönderslagen slaktkniv. Alla dessa 

föremål visar att man har vistats på denna plats under 

en längre tid. 

De verktyg som lämnas kvar på boplatserna är 

vanligen utslitna eller trasiga. De här verktygen har 

inte representerat något direkt värde för den som 

har använt dem, då det går mycket snabbt att tillverka 

exempelvis en skrapa. Tillverkningstiden för 

en sådan är kanske en minut, vilket gör att man har 

kunnat lämna skrapor efter sig i så stora mängder 

som är vanligt på alla stenåldersboplatser. Även övriga 

verktyg har en skicklig stensmed kunnat tillverka 

snabbt utan några större besvär. Tid hade nog 

inte heller samma värde för stenåldersmänniskan 

som den har för oss idag. Det fick helt enkelt ta 

den tid det tog att tillverka ett redskap. 

När det gäller den eleganta 23 cm långa slaktkniven 

kan man dock tänka sig att ägaren blev litet 

förtretad när den gick sönder, eftersom den är svårtillverkad 

till skillnad från andra stenredskap. Kni- 

302

Skifferkniven som påträffades i tre delar bredvid varandra 

på det södra boplatsområdet. Kniven har troligen använts 

vid slakt av bytesdjur. Dess längd är 23 cm. 

var av den här typen är mycket ovanliga i fyndmaterialen 

från boplatserna. Det beror sannolikt på 

att de har hanterats med en viss försiktighet och 

använts under en längre tid. Den här kniven påträffades 

i tre delar liggande bredvid varandra i sanden. 

Kniven har eggar på både ytter- och innersidan och 

är försedd med en mycket vass spets. Den har varit 

försedd med ett handtag antingen av trä eller haft 

en läderrem lindad runt den övre delen. Den böjda 

formen gör att den är mycket väl lämpad till 

slakt. Den inre eggen kan således användas när man 

sprättar upp skinnet på magen. Yttersidan användes 

sedan när man försiktigt flådde pälsen av bytesdjuret. 

Liknande sätt att slakta t ex bäver har använts 

av indianer i Alaska ända fram till våra dagar. 

De här boplatserna är inte bara intressanta genom 

sina lägen och fynd. De är också några av de 

äldsta som har undersökts i länet. I kokgropen med 

den stora mängden ben på den tredje boplatsen 

kunde vi även ta till vara en del kol. Detta har daterats 

genom C-14-analys på laboratorium i Stockholm. 

Resultatet visar att man lagt ned benen i gropen 

ungefär 5750 f Kr±105 år. De andra boplatserna 

är säkerligen från samma tid, då fyndmaterialet 

på alla tre är likartat. 

Den höga åldern som visas av C-14-provet innebär 

att vi i Dorotea hade möjlighet att undersöka 

en av de äldsta boplatser som påträffats i Norrland. 

Den än så länge äldsta boplatsen som har omskrivits 

är från Garaselet vid Byske älv i Västerbotten. 

Den har daterats till tiden före 6000 f Kr. 

Klimatet under den här tiden var förhållandevis 

varmt. Det var till och med varmare än idag och 

alen dominerade i de fuktigare områdena. På torrare 

mark var tall tillsammans med björk de dominerande 

trädslagen. Fynden på boplatserna visar att 

man främst har jagat älg och bäver. Fisket har säkert 

också varit av stor betydelse men fiskben påträffas 

inte så ofta i fyndmaterialet. 

Levnadsförhållandena har således troligen varit 

ganska bra. En förutsättning för att man inte skulle 

ha några överlevnadsproblem var förstås att jakten 

med jämna mellanrum slog väl ut. En infångad 

älg eller några bävrar tillsammans med fisk och insamlade 

växter betydde att man kunde slå sig till ro 

för ett tag och leva på de förråd man fått ihop. 

Här finns mer att läsa: 

ESKILDSEN, L 1979. Jordovne. Skalk. 

GUSTAFSSON, P 1976. Västerbottens Norra Fornminnesförening. 

Skellefteå museum. Verksamhetsberättelse 

för år 1975. Arkeologiska undersökningar. 

Meddelande XXXVIII. 1975. 

HÖYGÄRD HOFSETH, E 1979. Nytt fra steinalderskökkenet. 

Nicolay nr 30. 

MELANDER, J 1981. Rapport över arkeologisk undersökning 

av fornlämning Raä 181, Långsele 1:15 

Högland, Dorotea sn. Rapport, Västerbottens museum. 

NELSON, R 

1973. Hunters of the Northern Forest. 

SUNDQVIST, L 1975. En liten redovisning av utgrävningarna 

vid Garaselet. Västerbottens norra 

Fornminnesförening, Skellefteå museum. Meddelande 

XXXVI 1974. 

WALLIN, J-E 1980. Vegetationsutvecklingen efter 

istiden vid Vojmsjöns utlopp, Vilhelmina sn. En 

undersökning baserad på pollenanalys. Rapport, 

Västerbottens museum. 

303

Skellefteå museum i nya lokaler 

Pär Hallinder 

1882-1982 

Den 10 november 1882 bildades i Skellefteå Westerbottens 

Läns Fornminnesförening. Den länsövergripande 

Fornminnesföreningen blev huvudman för 

Westerbottens Läns Fornminnesförenings museum, 

som senare under föreningens norra avdelning från 

1885 och Västerbottens Norra Fornminnesförening 

från 1923 benämndes Skellefteå museum. 

På Martin Luthers dag den 10 november 1982 

kan således Fornminnesföreningen och museet i 

Skellefteå blicka tillbaka på ett omväxlande museisekel. 

Sommaren 1979 bildades Stiftelsen Skellefteå 

museum, med den norra Fornminnesföreningen, 

Skellefteå kommun och Västerbottens läns landsting 

som stiftare. Från hösten 1978 har en etappvis 

inflyttning i nya museilokaler skett på Nordanåområdet. 

Initiativet till bildandet av Fornminnesföreningen 

1882 togs främst av dåvarande häradshövdingen 

A F Ekevall. Redan året därpå överlät Ekevall till 

den nystartade föreningen sina samlingar av främst 

fornsaker, vilka kom att bli stommen i det nya museet. 

Under flera år förde museisamlingen en ambulerande 

tillvaro. Till en början förevisades den i några 

privathem. Under rätt många år var den t ex uppställd 

hos kapten A Markstedt i det s k biljardrummet. 

Från årsskiftet 1904/05 löstes så museets lokalfråga 

mera permanent. Fornminnesföreningen 

fick då mot en årlig hyra av 125 kr disponera stadens 

gamla brandstation på stadshustomten. Föreningen 

skulle vidare bekosta den nödvändiga inre 

reparationen mot att staden åtog sig underhållet av 

tomten. 

Majorsbostället Nyborg, som inrymde museets utställningslokaler 

alltsedan 1926. 

1926 kan betecknas som ytterligare ett märkesår 

i föreningens verksamhet. Tidigt detta år inköpte 

nämligen staden majorsbostället Nyborg och 

upplät byggnaden för Fornminnesföreningens samlingar. 

Under våren 1926 flyttades dessa över från 

f d brandstationen till Nyborg och i samband med 

nyuppställningen, som handhades av intendenten 

vid Västerbottens läns hembygdsförening H Möllman-Palmgren, 

skedde även en genomgripande katalogisering. 

Alltsedan 1926 har Nyborg och sedermera även 

Kågegården, en västerbottensgård med införkammare, 

rymt museets exposé över främst skelleftebygdens 

kulturhistoriska framväxt. Basutställningarna 

undergick lagom till Skellefteå stads 100-årsjubileum 

1970 en betydande nyuppställning. Den 

intresserade hänvisas till VÄSTERBOTTEN 1970:2 

304

Hösten 1981 står utställningsplanen i Nordanås 

huvudbyggnad klara och därvid har Nyborg tjänat 

färdigt som kulturhistorisk vägvisare i norra Västerbotten. 

Ur säkerhets- och brandsynpunkt har verksamheten 

flyttats från trähuset till ett stenhus. 

Under en lång följd av år var dåvarande journalisten 

och sedermera redaktionssekreteraren vid 

tidningen Norra Västerbotten Ernst Westerlund 

Fornminnesföreningens ständige sekreterare och 

stöttepelare. Helt följdriktigt utsågs därför Ernst 

år 1950 till Skellefteå museums förste intendent 

och placerades i Nordanågårdens södra gavelrum en 

trappa upp. 

Nordanågården, som uppfördes 1869 av sågverksägaren 

J T B Siden, förvärvades 1934 av Skellefteå 

stad. I manbyggnaden drevs till en början friluftsservering 

och vandrarhemsrörelse. Senare kom den 

att fungera som abonnemangsrestaurang fram till 

1967, vilket betydde, att museets kanslilokaler fick 

umgås med skilda festivitas, tills museet efter 1967 

kom att få nyttja hela byggnaden. Den trevliga, 

men ack så brandfarliga och vintertid kalla och dragiga 

träbyggnaden inrymde museets kansli, arkiv 

och bibliotek fram till den efterlängtade flyttningen 

våren 1980. 

Tidigt insåg Fornminnesföreningens styrelse vikten 

av rationella men framförallt brandsäkra lokaler. 

Under 1950-talet diskuterades bl a en nybyggnad 

norr om svandammen och i samband med den 

förestående rivningen av stadshuset 1955 föreslog 

den då tillsatta museikommittén att stadshusets 

rikt utrustade träfasad skulle flyttas över till den 

nya museibyggnaden. Stadshuset revs dock, ingen 

ny museibyggnad uppfördes och delar av stadshusets 

träpanel magasinerades i en längloge, där den 

ännu förvaras i väntan på den nya stadshistoriska 

basutställningen. 

1960-talets museikommitté, som tillsattes av 

landstinget, började fundera i banor mot dåvarande 

läroverksbyggnaderna på Nordanåområdet. Gymnasieskolans 

nya organisation med planerade lokaler 

på Anderstorp innebar att Nordanåskolan friställdes 

för nya ändamål och med tio års utredande 

bakom sig förefaller det nu naturligt, att kommittén 

fastnade för Nordanås skolbyggnader. 

1967 framlade kommittén ett förslag till ombyggnad, 

vilket innebar att museet skulle få sina 

lokaler i huvudbyggnaden samt i en tillbyggnad intill 

denna. Förslagets lokalyta omfattade tillsammans 

3.200 m 2 , varav 1.800 m 2 i huvudbyggnaden 

och resterande i den föreslagna nybyggnaden med 

bl a en gruvteknisk avdelning. Projektet kostnadsberäknades 

till ca 3 miljoner kronor. 

Under 1969 arbetade en AMS-grupp nyutexaminerade 

byggnadsingenjörer vidare på det framlagda 

ombyggnadsförslaget till museum och även teater. 

Plan över Nordanåområdet med äldre och yngre 

museibyggnader noterade. De skilda funktionerna 

framgår av texten. 

305

Nordanåutredningen 

Ett stycke in på 1970-talet tog den s k Nordanåkommittén 

vid och framlade i juni 1976 utredningen 

»Teater och Museum i Skellefteå — utredning 

med förslag till disposition av Nordanåsko lan». 

Aktstycket presenterade tre etapper med planerad 

byggstart under hösten 1977. 

Nordanå etapp I: Ombyggnad av Nordanåskolans 

huvud-, flygel- och gymnastikbyggnad för museum 

med konsthall och folkrörelsearkiv. Ombyggnad av 

aula och teatersalong. Färdiga lokaler beräknades 

stå klara hösten 1978. 

Nordanå etapp II: Nybyggnad för regionteatern 

med färdiga lokaler hösten 1978. 

Nordanå etapp III: Nybyggnad för museum innehållande 

konsthall samt lokaler för utställningar, arkiv 

och magasin. 

NORDANÅ ETAPP I 

För att passa museets ändamål föreslog Nordanåkommitten 

att skolans huvudbyggnad skulle byggas 

om till i huvudsak utställningsplan, konsthall, 

reception, hörsal samt magasin; del av flygelbyggnadens 

tredje våning till ett nytt museikansli samt 

gymnastikbyggnadens bottenvåning med den mindre 

gymnastiksalen till museiverkstad. 

Nordanåskolans huvudbyggnad uppfördes mellan 

åren 1913-16 som en samrealskola. Svensk herrgårdsstil 

eller snarare slottsarkitektur med risaliter, 

pilastrar och listverk samt tätspröjsade fönster och 

högt mansardtak karaktäriserar byggnaden. Flygelbyggnaden 

tillkom under 1930-talets slut, då skolformen 

ändrades från samskola till högre allmänt 

läroverk. Flygelbyggnadens fasader gavs en stilren 

funkisutformning. Även gymnastikbyggnaden uppfördes 

under samma tid. Den uppfördes efter ritningar 

av arkitekt Birger Dahlberg, vilken senare 

var ytterst verksam inom Fornminnesföreningen. 

Museiverkstaden 

Efter vederbörliga beslut hos Skellefteå kommun 

och Västerbottens läns landsting påbörjades först 

ombyggnaden av gymnastikbyggnaden till museiverkstad 

våren 1978. 

Överst del av museiverkstaden årgång 1975. Därunder verkstadens 

metallavdelning årgång 1981. Eskil Lundström vid 

svarven och Sören Lundgren vid svetsen. 

Husets mindre gymnastiksal med omklädningsoch 

duschrum förvandlades under ca 6 månaders 

byggtid till en rationell och modern museiverkstad. 

I oktober 1978 kunde verkstadspersonalen påbörja 

överflyttningen från den ytterst provisoriska och 

av yrkesinspektionen ofta påpassade verkstadslokalen 

i vandrarhemslängans norra del. 

För ca 2,4 miljoner kronor i ombyggnadskostnad 

samt ca 300.000 kronor för inventarieanskaffning, 

erhöll museet en verkstad som med närmagasinen 

räknar inemot 700 m 2 . Den rymmer funktioner 

som modell-, snickeri- och metallverkstad, kon- 

306

Museiverkstaden. överst tv: Vilho Raninen i modellverkstaden, överst th: snickeriet med Eskil Lundström vid blocket och 

Sören Lundgren vid cirkelsågen. Nederst tv: Heikki Mört vid konserveringens sköljbad. Till vänster blästringsapparaten. 

Nederst t h: Olle Westin i bokbinderiet. 

serveringsavdelning, kemilaboratorium, bokbinderi, 

fotoavdelning med ateljé och mörkrum, separat 

mörkrum för rengöring och kopiering av glasplåtar, 

ytbehandlingsrum, närmagasin med telfer, en mindre 

utställningsateljé utrustad med reprokamera 

samt omklädnings- och duschrum. 

I snickeriets maskinpark ingår bl a plan- och rikthyvel, 

radial-, band- och cirkelsåg, fräs, bandputs 

och limpress och i metallavdelningen kan personalen 

bl a arbeta med svarv, fräs, pelarborrmaskin, 

skärrondell och svets. 

Konserveringen med sin blästerapparat med glaskulor 

för korrosionsborttagning och olika färgbad 

tillåter en snabb och effektiv behandling och ytfärgning 

av främst etnologiskt järn. Arkeologiskt 

järn kan medelst en införskaffad tandläkarröntgen 

undersökas före konservering som kan utföras som 

långkok (14 dagar till några månader) i egetproducerat 

destillerat vatten för att lösa ut bundna salter 

ur järnet. 

Fördelarna med museets nya verkstad är självklart 

många och hittills har vi endast konstaterat 

307

Överst tv: Nordanågården. Museets kanslilokaler fram till våren 1980. överst th: Annika Hallinders arbetskrypin i Nordanå 

gården. Nederst tv: till vänster de nya kanslilokalerna i flygelbyggnadens tredje våning. Huvudbyggnadens gårdsfasad med 

dörrintaget för större föremål en trappa upp samt tillbyggnaden för reception och cafeteria. Nederst th: del av biblioteket 

med forskarplats vid fönstret. 

två felsatsningar. Fläktanordningen i ytbehandlingsrummet 

har alldeles för låg effekt, varför den först 

projekterade sprutboxen skulle ha varit betydligt 

mera effektiv. Den prutades dock bort av kostnadsskäl. 

Spånsugen är vidare klart underdimensionerad, 

vilket även till viss del kan sägas om fläktsystemet. 

Även fotoateljén är i minsta laget för ett rationellt 

fotoarbete. 

Museikansliet 

I februari 1980 var det så dags för nästa museienhet 

att flytta över till moderna och varmbonade 

lokaler. I detta fall uppskattades varmbonade utrymmen 

speciellt, då det gällde museikansliets överflyttning 

från de vintertid kalla och dragiga rummen 

i Nordanågården. Trots brandlarm har arkivens 

och bibliotekets förvaring i ett trähus ständigt 

oroat oss. Efter det att stadsbudskontoret under en 

vecka lyft över inventarier, arkiv och bibliotek till 

308

flygelbyggnadens stenhus kunde vi äntligen släppa 

tanken på den presumtiva brandrisk, som personalen 

levat med i över trettio år. 

Kanslilokalerna i flygelbyggnadens tredje våning 

upptar en yta av ca 375 m 2 . Därtill kommer en 

forskarsal på 35 m 2 , som disponeras tillsammans 

med folkrörelsearkivet, museets närmaste granne. 

Av de tidigare klassrummen och korridoren har 

det blivit tiotalet arbetsplatser, bibliotek med forskarplatser, 

separata arkiv för fotografiskt material 

och band samt dokument, kontorsarkiv och lunchrum. 

En trappa ned förfogar museet över ett mindre 

arbetsrum samt ett tidigare klassrum. Genom det 

strategiska läget intill huvudbyggnaden nyttjas dessa 

lokaler av museets utställningsavdelning. I flygelbyggnadens 

källarvåning har fem arkivutrymmen 

iordningställts, varav museet disponerar ett och 

folkrörelsearkivet fyra. Byggnadens övriga delar 

inrymmer en låg- och mellanstadieskola. 

Nordanås huvudbyggnad. Tidigare högre allmänt läroverk, 

nu museets utställningslokaler. Synvinkeln belägen till vänster 

i bottenvåningen. 

Huvudbyggnaden 

I september detta år föll så slutligen för museets 

räkning den tredje pusselbiten på plats inom etapp 

I. Läroverkets ombyggnad från skola till museum 

och konsthall slutfördes. 

Korridorer, klassrum, rektorsexpedition och lärarrum 

hade förvandlats till ljusa och öppna utställningslokaler. 

Museets utställningsplan på vardera ca 470 m 2 

återfinns i husets två översta våningar. Bottenvåningen 

rymmer en konsthall (placerad i vinkel, därav 

namnet Synvinkeln) för tillfälliga utställningar, 

reception med cafeteria samt en hörsal med 99 

platser (benämnd 99:an) och utrustad med 35-, 16- 

och 8-mm filmprojektorer. 

I Synvinkeln kommer kulturnämnden tillsammans 

med Skellefteå konstförening och museet att 

svara för utställningsutbudet. 

Korridoren som leder in till Synvinkeln är avsedd 

för konstamatörer och debattutställningar, 

varför den helt följdriktigt kallas Synpunkten. 

I skrivande stund har 99:an fungerat i ca en månad 

och under tiden flitigt utnyttjats. Både ur 

rumslig och teknisk synpunkt är den väl lämpad för 

filmvisningar. Både kulturnämnden med Bio 16 och 

Filmstudion har insett detta och lagt sina filmserier 

Del av Synvinkeln. Fotoutställning av fotograf Henry Lundström. 

till 99:an. Studieförbundet Vuxenskolan har abonnerat 

på samtliga onsdagskvällar och i övrigt är den 

i gång flera av veckans kvällar. 

Källarvåningen rymmer ett antal klimatstyrda 

magasin, vilka vi avser att nyttja för förvaring av de 

textila samlingarna, museets möbelkollektion, järnföremål 

och arkeologiskt material, vilket utifrån 

Nordarkeologis undersökningar är ganska omfattande, 

samt fotografiskt material, bl a glasplåtar 

och ett vilande diabildsarkiv. 

309

I den breda källarkorridoren, vilken tidigare hyst 

sanitetsutrymmen, har vi egenhändigt byggda hyllsystem 

för museets samling av hattar, skor, väskor 

m m. Hyllplanen är av glas och kommer från montrarna 

för läroverkets tidigare botaniska och zoologiska 

studiesamling. En motvikt till dessa egentillverkade 

hyllsystem är de skåp av rödbok som specialbeställts 

för textilsamlingen. 

Vissa tillfälliga utställningar har visats i museets 

utställningsplan tillsammans med en exposé över 

träsnidaren Karl-Bertil Stenmarks dokumentära ar- 

Konstnären Ingemar Nilsson målar upp sin »Berså». I det 

svarta — i verkligheten gröna — fältet nedtill kommer en 

trädgårdssoffa att placeras. 

beten. Under hösten 1981 och våren 1982 har kulturförvaltningen 

fått museets tillstånd att nyttja 

delar av första utställningsvåningen. Museet avser 

att bygga de nya basutställningarna i etapper och 

utifrån ett utarbetat program skall de första basutställningsprojekten 

behandla den teknik- och industrihistoriska 

utvecklingen, natur- och förhistoria 

samt eventuellt Skellefteå stads historia. 

Naturligtvis bevarades den nyklassicistiska fasaden 

intakt vid ombyggnaden. Tre små ingrepp har 

dock gjorts. På fasaden inemot gården utvidgades 

en trappa upp ett fönster till en dörr för intag av 

större föremål, bakdörren mot gården utökades 

och i vinkeln till flygelbyggnaden gjordes en mindre 

tillbyggnad för reception och cafeteria. Invändigt 

bibehölls så många detaljer som möjligt. T ex 

är flertalet spegeldörrar och trappräcken bevarade. 

Huset har även fått del av enprocentsregeln vad 

gäller konstnärlig utsmyckning. Uppdraget gick till 

konstnärerna inom Skelleftegruppen. I bottenvåningens 

centralvalv utförde Ingemar Nilsson sitt 

förslag »Berså» med trädgårdsbänkar i de två små 

nischerna. Utställningsplanens dörrpartier av glas 

• é 

1 

3 * 

mot trapphusen pryddes med bomärken utförda i 

smidesjärn. En dekorativ och uppskattad konstnärsidé 

av Helge Holmlund. 

I etapp I ingår även ombyggnaden av den gamla 

aulan med teatersalong. De teaterintresserade får 

nu en ytterst modern salong med avancerad scen 

och orkesterdike. 

Konstnären Helge Holmlunds bomärken i smidesjärn. 

BP, „i 

•¡¡¡•¡¡p 

•ililt 

310

Skellefteås gamla ångbryggeri. 

Ett framtida teknik- och 

industrihistoriskt museum 

Etapp I invigdes med pompa och öppet hus söndagen 

den 1 november. Totalkostnaden för etappen 

har omslutit inemot 22 miljoner kronor. Av 

summan har kommunen erhållit statsbidrag med 

nästan 4 miljoner. Museets tre delprojekt har dragit 

en kostnad av ca 13 miljoner kronor, varav statsbidraget 

låg i storleksordningen 2,4 miljoner, och 

kommunen och landstinget svarade för övriga kostnader 

i proportionen 60:40. Huvudbyggnaden var 

klart dyrast med sina nästan 7 miljoner kronor. 

Museidelen liksom teatersalongen projekterades 

av arkitekterna Olle Forsgren och Bo Tjernström 

vid den senares arkitektkontor. Byggnadsfirman 

Contractor AB erhöll uppdraget att sköta ombyggnaden. 

Lönnbergs inredningsarkitektkontor svarade 

för merparten av inredningsideerna. 

NORDANÅ ETAPP II 

Den andra etappen innebär att lokaler skall färdigställas 

för Västerbottensteatern. Lokalerna beräknas 

stå färdiga 1984. 

NORDANÅ ETAPP III 

Etappen redovisar en nybyggnad för Skellefteå museum 

med föreslagen placering inne på museigården 

mot skellefteälven. Byggnaden på 3.800 m 2 är 

tänkt att rymma konsthallen från etapp I, magasin 

• och arkiv samt ett bil- och gruvtekniskt museum. 

Våren 1980 förändrades bilden av etapp III hastigt 

över ett sammanträde. Intill älven mitt i stadskärnan 

ligger Skellefteås gamla ångbryggeri. Tillverkningen 

upphörde 1976 och 1978 inköptes fastigheten 

av Skellefteå kommun. Trots vissa aktioner 

för ett bevarande av bryggerikomplexet beviljades 

rivningslov och en marsdag hamnade ärendet 

slutligen på kommunfullmäktiges dagordning. 

Fullmäktige hävde därvid rivningslovet och uppdrog 

i stället åt Stiftelsen Skellefteå museum att utreda 

huruvida bryggerilokalerna kunde ersätta nybyggnaden 

inom etapp III. 

Tillsammans med kulturförvaltning och fastighetskontor 

tillsattes en arbetsgrupp, vilken gjorde 

en första genomgång av programytorna inom etapp 

III jämfört med bryggeriets lokaler. Arbetet resul- 

311

terade i att bryggeriets ca 4.000 m 2 befanns vara 

lämpliga för museimagasin och en teknik- och industrihistorisk 

utställning. Under våren 1982 kommer 

arbetsgruppens förslag att kostnadsberäknas 

och därefter får vi avvakta och se vad 1980-talet 

kan komma att bära i sitt sköte. 

Nyborg och Nordanågården 

Vad kommer då att ske med de lokaler som museet 

lämnar Förutom Nyborg och Nordanågården rymmer 

Nordanåområdet flera äldre byggnader som 

museet redan nyttjar och kommer att bruka även i 

framtiden. Nyborg och Nordanågården, vilka bägge 

ägs av Skellefteå kommun, kommer dock att få 

andra framtida uppgifter. Vilka de blir är dock inte 

helt beslutade i dag. 

Majorsbostället Nyborg har tidigare inte bara 

hyst museets utställningar utan dess välbevarade 

exteriör och interiör med den sexdelade rumsplanen 

motiverade 1968 en byggnadsminnesförklaring. 

Detta lagskydd kommer därför delvis att styra 

husets framtida funktion. Kanske ett konstgalleri, 

vävstuga eller upplåtelse till slöjdare och konsthantverkare 

skulle passa den gamla ärevördiga byggnaden. 

Beträffande Nordanågården är det lättare att 

finna en passande användning. Den nyttjades ju tidigare, 

som läsaren lärt känna, som abonnemangsrestaurang. 

Nordanåområdet saknar i dag en trevlig 

servering, framförallt sommartid, och därför finns 

det planer på att göra om Nordanågården till en 

kaffestuga med servering på bl a gräsmattan utanför 

samt att gårdens övre våning efter viss renovering 

bör upplåtas till bygdens föreningsliv för olika 

sammankomster. 

Stiftelsebildning 

I samband med presentationen av de nya museilokalerna 

kan författaren inte undgå att nämna att 

museets organisation och personalstab även föränd-, 

rats under 1970-talet. Museets verksamhet med tillhörande 

ekonomi och personal har upplevt en kraftig 

tillväxt. Museet började med Ernst Westerlund 

som den först fast anställde tjänstemannen 1950, 

för att i dag kunna uppvisa 11 fasta tjänster samt 

10 anställningar med lönebidrag och några extraanställda. 

Verksamheten bedrivs avdelningsvis med en 

budget i botten som för 1981 omsluter ca 3,7 miljoner 

kronor. 

Tidigare var Västerbottens Norra Fornminnesförening 

huvudman för Skellefteå museum. Den stegrade 

museiverksamheten medförde, att Skellefteå 

kommun och Västerbottens läns landsting, vilka 

genom föreningsanslag bekostade verksamheten, 

tillsammans med den dåvarande huvudmannen började 

diskutera en stiftelsebildning. 

Stiftelsen Skellefteå museum var efter beslut på 

tre håll genomförd sommaren 1979. Fornminnesföreningen 

har som stiftare överlämnat alla sina 

samlingar, arkiv och byggnader till stiftelsen, medan 

kommunen och landstinget ekonomiskt svarar 

för verksamheten. Stiftelseformen har således fungerat 

i snart två och ett halvt år och gav tidigt verksamheten 

en organisatorisk fasthet. 

Väl rustade... 

Lagom till Fornminnesföreningens 100-årsjubileum 

nåddes således, efter nästan tre decenniers diskussioner 

och utredande, en varaktig museilösning. Parallellt 

med en förstärkt personalstat, utbyggd verksamhet 

med bl a länsansvar för viss konservering, 

teknik- och industrihistorisk dokumentation och 

utställningsverksamhet har museet erhållit lokaler, 

vilka underlättar att museiarbetets tre nyckelord 

»samla, vårda, visa» går att lösa någorlunda smidigt 

och rationellt. 

Museiverkstaden, säkert en av landets modernaste, 

betyder att vård och konservering av samlingarna 

kan ske fortlöpande. Magasinen och arkiven innebär 

att samlingarna säkrats för framtiden. Utställningsytans 

storlek, jämförd med Nyborg och 

Kågegården, ger museet möjlighet att visa besökarna 

ett betydligt större urval av de rika samlingarna. 

Bakom Skellefteås museipaket ligger dock kommunens 

och landstingets ekonomiska satsningar, 

som från bägge håll möjliggjorts genom framsynt 

kulturpolitiskt handlande. 

Skellefteå museums resurser hösten 1981 gör att 

vi står väl rustade att möta kommande decenniers 

museiarbete. 

312

JUL UTSTÄLLNINGAR I VÄSTERBOTTENS MUSEUM 

visas under julen i Väster- 

Tre större utställningar 

bottens museum: 

28.11 HANS MALMBERG 1946-1976, 

svensk fotograf och bildreporter. En utställning 

som skildrar människor i Sverige och 

utlandet under 30 år. 

5.12 KERAMIK I RUM 

Tre kvinnliga keramiker, finskan Francesca 

Lind, danskan Karen Park och svenskan 

Ulla Viotti, i en utställning det kommer att 

plaska om. 

19.12 PEHR HILLESTRÖM 

Som en kontrast till Hans Malmbergutställningen 

visas en av våra pietetsfulla »dokumentära» 

1700-talskonstnärer. »1970». Foto Hans Malmberg. 

BILDGÅTA 

Den här bilden var tänkt att ingå i en av artiklarna till detta 

häfte, men valdes bort för att den var för svårtolkad. 

Vad föreställer bilden Skicka in ett skriftligt svar med 

namn och adress före den 1 jan till Västerbottens museum, 

902 34 Umeå. Först öppnade rätta lösningen belönas med 

en årsbok 1981.

Västerbotten • 

En tidskrift om liv och arbete förr och nyss, 

om natur och kultur, om människor och djur. 

Prenumeration: årets häften 40 

häften i en bok 

häften och bok 

lösnummer 

45 

65 

15 

Rekvisitioner och prenumeration: 

Västerbottens läns hembygdsförening, 

Pg 6 26 22 - 6. 

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. 

Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens museum och 

Skellefteå museum. 

Ansvarig utgivare: Anders Huggert. 

Redaktör för detta nummer: Bo Sundin. 

Grafisk form: Göran Carlsson och Petter Perstrand. 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 902 34 Umeå. 

Tel 090/11 86 35. 

Offsettryck: UTAB, Umeå 1981. ISSN 0346-4938. 

Västerbottens läns hembygdsförening;

VÃ¤sterbotten â¢ - VÃ¤sterbottens museum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?

VÃ¤sterbotten â¢ - VÃ¤sterbottens museum