Là NG NATTS FÄRD MOT SÖMN

Delkurs: Reportage II (Journalistprogrammet vid JMG, termin 4)
Uppgift: Reportage version 2
Datum: 2011-03-01
Av: Lars Andersson
LÅNG NATTS FÄRD MOT SÖMN
Februarinatten är kall och mörk och de flesta av oss ligger och sover. På Thorax IVAavdelningen
vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset råder däremot full aktivitet. Vi hängde
med under ett nattpass och pratade fördelar, nackdelar och – inte minst – risker med
nattjobb. För efter att forskare återigen uppmärksammat att långvarigt nattarbete kan
medföra allvarliga hälsoproblem har Vårdförbundet bestämt sig för att i årets avtalsrörelse
driva frågan om bättre villkor för sina nattarbetande sjuksköterskor.
KLOCKAN ÄR 22.30. I personalrummet på Sahlgrenskas Thorax IVA-avdelning sitter
undersköterskan Unni Steiner och fikar. Hon har jobbat sedan kvart över nio och går av sitt
pass först i morgon klockan 07.15. Själv är jag här för att prata nattjobb med Unni och hennes
kollegor. Jag hade tänkt hänga med så länge jag orkar. Jag är redo för en lång natt.
– Om man vänjer sig Nej, det gör man aldrig. Det är ju inte normalt det här, säger Unni
Steiner med ett svagt leende.
Unni Steiner är mörkhårig, brunbränd och har illgröna foppatofflor på fötterna. Hon sitter i
den grå u-formade personalsoffan med det ena benet över det andra och med armarna i kors. I
början är hon lite fåordig men blir efterhand mer pratsam. Unni är 48 år och har jobbat natt i
tolv år, fast tillägger sedan snabbt att hon egentligen inte tycker att någon borde ha nattjänst i
mer än tio år.
– Jag känner mig ofta trött, både mentalt och kroppsligt, och skulle behöva mer tid till
återhämtning. Jag jobbar 85 procent nu och skulle aldrig orka jobba heltid. Den enda fördelen
med nattjobbet är att man får mer fritid. Livet blir något mer än att bara åka från och till
jobbet.
Ofta jobbar hon två nätter i rad, så att hon kan vara ledig i ett par, tre dagar. Det var bra
förr, säger hon, när barnen var små. Och nu har hon hund, då är det förstås också bra med
nattskiftet. Men om det inte vore för hunden skulle hon nog övergå till vanlig dagtjänst.
Hennes undersköterskekollega Barbara Karlsson har suttit tyst och lyssnat. Nu vill hon
också komma in i samtalet.
– För mig funkar det jättebra att jobba natt, för jag är nattmänniska! Och jag har inga
problem med återhämtningen. När jag kommer hem går jag och lägger mig och sover åtta
timmar, säger hon.
– Va, åtta timmar Hur klarar du det Jag kan inte sova mer än sådär sex timmar, säger
Unni.
INTE HELLER BARBARA jobbar heltid, hon jobbar 90 procent. Hon tycker att fördelarna
med nattjobb överväger. När hon tidigare jobbade dag var hon ändå upp sent på kvällarna. Då
kan hon lika gärna jobba natt. Och om hon jobbar tre nätter i rad, vilket är det maximalt
tillåtna, så kan hon vara ledig i en vecka, förklarar hon. Då är det värt att jobba natt, även om
hon erkänner att hon ofta är väldigt trött när hon går av sitt nattpass.
– En gång var jag så sömnig när jag skulle hem att jag cyklade upp på motorvägen, säger
hon.
På Thorax IVA-avdelningen, eller TIVA i förkortning, vårdas patienter som genomgått
hjärt- eller lungkirurgi, ofta i samband med hjärtinfarkt eller långt gången KOL-sjukdom. Den

här kvällen är det än så länge lugnt, men det kan snabbt slå om och bli stressigt om någon av
patienterna plötsligt blir dålig. Då är det akut operation som gäller och därför har Unni och
Barbara och de andra aldrig någon riktig rast, de har bara pauser då de får sätta sig och vila
eller äta. Om det larmar måste de kunna gå iväg direkt.
Både Unni och Barbara känner till riskerna med att jobba natt alltför länge. Numera tränar
Unni på gym när hon är ledig, det gjorde hon inte förr. Hon är också noga med att äta rätt och
vet att hon ”mår konstigt” om hon äter mer än mackor på natten. Ändå tycker de att
arbetsgivaren kunde informera mer om hur nattjobbare ska sköta sig och erbjuda bättre
friskvård. Tidigare hade de en friskvårdstimme i veckan plus massage, men det är borta nu.
Och det går väl an här, säger de, där de får välja om de vill jobba dag eller natt. Annat vore
det om de blev tvingade till treskift, som på många andra ställen inom vården. Numera
anställs i princip all sjukvårdspersonal med krav på sig att kunna jobba både dag, kväll och
natt. Den som då inte klarar av nattarbetet måste visa upp läkarintyg på det.
Det ringer från ett patientrum. Barbara reser sig för att gå iväg medan Unni dröjer sig kvar.
– Jag hoppas verkligen inte dom börjar med treskift här igen, för det är ännu slitsammare,
säger hon och reser sig ur soffan.
DET HÄNDER NÅGONTING med oss när vi stör vår biologiska dygnsklocka, det är
forskarna överens om. Människan är skapt för att sova på natten, inte på dagen. Det är då vi
återhämtar oss fysiskt och psykiskt. Om vi istället vänder på dygnet rubbar vi hormonella
processer som påverkar immunförsvaret och vi får ett sämre skydd mot exempelvis
infektionssjukdomar, cancer och hjärtinfarkt.
En annan fara är om man får för lite sömn eller en störd djupsömn. Forskarna har klarlagt
att människan behöver minst 6,5 timmars sömn per dygn, och att kontinuerlig sömnbrist eller
långvariga sömnstörningar innebär ökad risk för allvarliga hälsoproblem som hjärtkärlsjukdomar,
diabetes och depression.
Göran Kecklund är forskare vid Stressforskningsinstitutet och huvudförfattare till den
färska rapporten ”Arbetstider, hälsa och säkerhet”. Jag når honom till slut, enligt honom själv
har han jobbat både dag och natt den sista tiden, via telefon en vecka efter mitt nattpass på
Sahlgrenska:
– De flesta som jobbar natt får problem med sömnen, antingen för att man sover för lite
eller för att sömnen är av dålig kvalitet. Och det finns studier som visar att nattjobbare i högre
grad än andra därför drabbas av magsår, diabetes och cancer. Men det är också viktigt att
komma ihåg att en del faktiskt tål nattjobb och inte drabbas alls, säger han.
Enligt Göran Kecklund finns det flera faktorer att ta hänsyn till när det gäller forskningen
om nattarbete. Man måste dels tänka på hur arbetsmiljön och arbetsschemat ser ut och om
nattarbetet är påtvingat eller frivilligt. Man måste också titta på hur arbetstagaren sover och
äter. Dessutom måste man se till den sociala stressen, där många lider av att inte hinna träffa
familj och vänner eftersom man alltid jobbar när andra är lediga. Allt det här gör
forskningsresultaten motstridiga och svåra att värdera objektivt.
MEN SÅ SÄGER HAN också något i nästa andetag som får mig att tänka på Unni Steiners
ord om att ”ingen borde jobba natt i mer än tio år”:
– Risken att drabbas av bröstcancer ökar med cirka 50 procent efter 15-20 års nattarbete.
Det visar en majoritet av alla undersökningar vi tittat på, så det vet vi säkert. För hjärtkärlsjukdomar
ser siffrorna ungefär likadana ut när man jobbat natt i mer än tio år. Även
risken att drabbas av magsår ökar troligen efter tioårsgränsen.
Trots dessa siffror, och trots att mer än var femte förvärvsarbetande svensk har ett jobb
som inkluderar nattarbete, vill Göran Kecklund dock helst inte ta ordet larmrapport i sin mun.

Som den forskare han är vill han ha mer ”säker evidens” innan han kan uttala sig helt säkert
om hälsoriskerna vid nattarbete.
– Det behövs mer forskning innan vi kan komma med några allmänna rekommendationer
till alla nattjobbare. Samtidigt är det viktigt att ta dessa siffror på allvar, inte minst med tanke
på att det faktiskt inte alltid räcker att man försöker sova ut och träna när man är ledig. Det
här är sjukdomar man kan drabbas av ändå. Och inom vården har man ju dessutom frågan om
patientsäkerhet att tänka på, säger Göran Kecklund.
KLOCKAN ÄR 01.28. Unni Steiner frågar om jag vill gå en sväng på avdelningen, vilket
passar bra eftersom jag nu börjat bli lite sömnig.
Vi tittar in i ett patientrum. Belysningen är dämpad och det enda som hörs är de lätta
snarkningarna från två män som ligger och sover, övervakade av en mängd apparater som
kontrollerar männens EKG, blodtryck, hjärtfrekvens och hur mycket de blöder och kissar.
Gröna siffror blinkar på apparaternas skärmar och intill varje säng hänger en behållare där
blod långsamt droppar ned. För att dämpa ljudet från dörren har man trätt en grå
patientstrumpa runt dörrstoppet längst upp.
Vi går vidare till nästa rum. På en datorskärm lyser texten ”standby” och det luktar
desinfektionsmedel. Här är tomt just nu, men Unni berättar att det är rum som används till
akutoperationer och att man här också lägger patienter som avlidit. Ibland får man hit en del
andra akutfall, till exempel patienter som varit med om allvarliga trafikolyckor.
– Det är svårt att vänja sig vid de där olyckorna, särskilt när det är barn och unga som
drabbas. Det är alltid lika svårt att varva ned efter en sådan natt, säger Unni Steiner.
Vi går tillbaka till personalrummet igen. Vi sätter oss i soffan i ena änden av det långsmala
rummet. I andra änden finns köksavdelningen och i mitten ett antal matbord. Klockan har
tickat iväg till 01.57. Den tidigare skarpa belysningen har dämpats. En TV står på utan ljud.
Sköterskor och läkare kommer och går. Någon har lagt sig ned i soffan och halvsover med
armen över ögonen. Några sitter och pratar. När samtalet dör ut hörs bara suset från en fläkt
och tuggandet av någon som äter knäckebröd.
I patientrummet mittemot händer plötsligt något. Dörrarna öppnas och grönklädd personal
kör ut en kvinna som ligger orörlig i sin säng. Senare på morgonen får jag veta att det var en
KOL-patient som hastigt blivit sämre och som man tvingats operera akut. ”Det ser inte så bra
ut”, får jag veta.
SJUKSKÖTERSKAN ANDERS STERNER slår sig ned i soffan. Anders är 32 år och har
jobbat nattskift sedan han var nitton. Han är storväxt, bär helskägg och är från Kiruna. Han
har kamouflagefärgade foppatofflor och gör sig redo att hugga in på en tallrik risgrynsgröt.
– Jag äter halva tuben gröt nu med jordgubbssylt, den andra halvan äter jag till frukost. Då
strör jag kanel på gröten. Det är viktigt med variation, säger han och ler.
Visst är det slitsamt att jobba natt, tycker han. Först måste man sova dagen innan, sedan
sover man dåligt förmiddagen efter. Ibland känns det som att man är bakfull hela den dagen.
Sen så är det ju jobbigt för det sociala livet. Sambon klagar på att man inte hinner umgås. Fast
nu gör det inte så mycket, för han ska byta jobb. Han fick ett erbjudande om att bli lärare på
vårdskolan och nappade direkt.
– Vi ska ha barn snart och då passar det bra. För skiftjobbet skulle väl bli ännu mer slitigt
med småbarn hemma.
Dessutom har de köpt hus, och då är det förstås en hel del att göra med det. Anders visar
stolt upp några bilder i mobilen på det nyinköpta huset.
– Här är min whiskysamling, säger han och ler igen.
Jag reser på mig och hämtar en macka ur ett av kylskåpen. På de sex mikrovågsugnarna ser
jag att klockan blivit 02.23. Jag är inte särskilt hungrig men ändå sugen på något. Det

stämmer väl in med vad forskarna vet om nattliga matvanor. Både ämnesomsättning och
matsmältningen minskar på natten, vilket gör att man lätt får problem med magen om man
äter för mycket.
Anders och jag fortsätter att prata nattjobb och fler blandar sig i vårt samtal.
Sjuksköterskan Maria Wiman är upprörd. Hon tycker att nattjobbarnas heltidsmått, alltså hur
mycket de måste jobba för att komma upp i 100 procent, inte är anpassat till dagens
förhållanden. Med dagens heltidsmått måste de jobba 16 nätter i månaden; Maria tycker att
det borde vara tolv. De andra håller med.
– Det är konstigt att inte facket gör mer för nattarbetarna, säger Irene Östgärd som är
undersköterska och därmed tillhör Kommunal. De borde fokusera mer på
arbetstidsförkortningen och inte bara på att höja grundlönen.
– Och även om Vårdförbundet tidigare har pratat om arbetstidsförkortning så har man ju
tackat nej till det, säger Anders Sterner.
KANSKE KAN DET bli ändring på det nu – åtminstone för Anders och landets alla andra
sjuksköterskor. Deras fackförbund Vårdförbundet har nyligen inlett avtalsförhandlingar med
arbetsgivaren Sveriges Kommuner och Landsting och ett av deras huvudkrav är – efter att
man tagit fasta på forskningsrönen om riskerna med nattjobb – en bättre reglering av
nattarbetarnas arbetstider.
– Vi vet hur viktigt det är med vila och återhämtning när man jobbar skift eller bara natt,
och det blir också fler och fler som gör det. Därför vill vi att det inom ramen för nattpassen
ska finnas tid till återhämtning, vilket i praktiken kommer att bli en arbetstidsförkortning,
säger Kerstin Persson, chefsförhandlare för Vårdförbundet.
Förhandlingarna har precis startat och man har man ännu inte lagt något konkret bud till
SKL. Men lyckas man få ned heltidsmåttet för nattpersonalen ligger det väl i linje med vad
forskaren Göran Kecklund anser.
– Bara det faktum att så många inom vården jobbar deltid visar att man inte klarar av en
40-timmarsvecka. Det finns ju många andra branscher med nattskift, till exempel inom
industrin och transportsektorn, och hos många av dem ligger man på ungefär 34 timmar. Det
tycker jag är ganska så rimligt, säger han.
Från SKL:s sida har man ännu inte tagit ställning till Vårdförbundets utspel. Framförallt är
man tveksam till att ingå ett centralt avtal om arbetstiderna, vilket Vårdförbundet vill.
– Vi är medvetna om hälsoriskerna och tänker absolut ta vårt ansvar, men tycker att detta
en fråga som varje enskilt sjukhus och vårdenhet ska lösa själva. Det är de, tillsammans med
personalen, som vet bäst hur man ska lösa planeringen av arbetstiderna, säger Maria
Dahlberg, förhandlare vid SKL.
PÅ TIVA-AVDELNINGEN har klockan blivit 03.40. För att inte somna sätter jag mig på en
hög, obekväm barstol. Jag försöker läsa baksidestexten på en pocketbok som ligger framför
mig, men hur jag än försöker begriper jag inte handlingen. Jag tror det var något om en före
detta elitsoldat i Sydafrika. Jag återvänder till soffan.
Barbara Karlsson är desto piggare. Hon berättar att hon är född i Polen, kom till Sverige i
30-årsåldern och då började på gymnasiet bara för att lära sig svenska. ”Det var jobbigt, jag
hade inget gemensamt med dom”, säger hon. Vi pratar om barnkalas som spårat ur och om
nivån på den svenska skolans matematikutbildning, men jag hör nog inte riktigt på. Jag är trött
och frusen.
Unni Steiner sitter och skalar en apelsin. Bredvid henne sitter en kollega som äter en
knäckebrödsmacka med makrillfilé i tomatsås. Kollegan frågar Unni varför hon bytt byxor.
– Jag blev alldeles nedblodad, svarar hon.

TIDEN GÅR SAKTA NU. Jag vandrar fram och tillbaks i korridoren och återvänder till den
grå soffan. Det gäspas högljutt från flera håll. ”Snart dags för frukost!”, säger någon glatt.
Klockan 05.15 sticker en sjuksköterska in huvudet i personalrummet. Hon håller upp en
behållare med blod och frågar högt:
– Ett glas vin, någon! Rosé
En kvart senare ger jag upp och lämnar TIVA-gänget. I bilen hem sätter jag på radion och
får in sjövädret från SMHI. När den entoniga rösten hunnit fram till ”Finska viken: nordväst
åtta till tretton…” är jag på väg att nicka till. Jag vevar ned bilrutan och andas in den kalla
och friska morgonluften.
Arbetsrapport
Ämnesval
Den ursprungliga anledningen till att jag ville skriva om nattarbete var att jag kände att det här
borde finnas mängder med bra miljöer som kunde passa för ett reportage. Medan de flesta av
oss ligger och sover finns det ju många branscher och yrken där det förekommer nattarbete,
inte minst inom viktiga samhällsfunktioner som sjukvård och räddningstjänst.
När jag sedan började läsa in mig på området såg jag att Vårdförbundet nyligen inlett
avtalsförhandlingar med SKL och att ett av deras huvudkrav är en bättre reglering av
arbetstiderna för sina medlemmar. Forskning visar nämligen att nattarbete på lång sikt kan
leda till ökad risk för allvarliga sjukdomar som cancer och diabetes. Detta förvånade mig i
viss mån och gjorde mig ännu mer intresserad av ämnet. Jag började därför planera för att
skriva just om nattarbetande sjukvårdspersonal.
När jag sedan sökte efter vad som skrivits tidigare i ämnet fanns det visserligen en hel del
artiklar i ämnet, men jag hittade inte så värst många aktuella reportage där man dels följt
sjukvårdspersonal under en natt, dels låtit både forskare och arbetsmarknadsparter komma till
tals.
Arbetsmetod
Det första jag gjorde var att boka in en natt på en vårdavdelning. Via en släkting fick jag
kontakt med Thorax IVA-avdelningen på Sahlgrenska, dit jag var välkommen nästföljande
vecka.
Jag satte sedan igång med att läsa in mig på tidigare tidningsartiklar i ämnet och söka efter
statistik om nattarbetare. Jag tog reda på vilken forskning som fanns om hälsorisker i samband
med nattarbetare och läste in mig på vad som gäller rättsligt samt vad fackförbund och
arbetsgivare gjort och sagt. När frågor dök upp ringde jag till forskare, myndighetsfolk,
företrädare för arbetsmarknadsparter etc.
Jag bokade också in ”huvudintervjuer” med en ledande forskare samt en facklig representant.
Fram till nattpasset betade jag av flera researchintervjuer och börjare planera hur jag skulle
bygga reportaget. Under själva nattpasset antecknade jag så mycket som möjligt, och renskrev
sedan dessa dagen efter. Några dagar senare gjorde jag ”huvudintervjuerna” och skrev rent
även dessa. Under tre-fyra dagar skrev jag sedan själva reportaget.
Efter examinationen av den första versionen av reportaget gjorde jag på inrådan av mina
examinationer en del ändringar. Jag skrev bland annat om ingressen så att den inte blev så
”nyhetsaktig” utan mer featureanpassad. Jag lättade även upp forskningsblocket något, så att
det inte blev fullt så stelt och stramt utan mer likt den övriga texten. Dessutom gjorde jag en
del andra korrekturkorrigeringar och mindre ändringar.

Form
Eftersom jag var med under ett helt nattpass kände jag att själva reportaget kunde bygga på att
jag beskriver hur jag själv blir allt tröttare ju längre natten lider, d.v.s. ett slags ”skribentens
personliga resa”, för att tala Filter-språk. Jag ville ha med klockslag och låta dessa bli
naturliga dramaturgiska markeringar. Jag planerade texten och delade in den i olika block, där
nattpasset fick bli det naturliga huvudblocket. Forskningsdelen och fackförbundsdelen fick
sedan utgöra varsitt mindre block.
Jag höll mig sedan till den planering jag hade gjort upp och tyckte det fungerade bra; det var
åtminstone ganska lätt att följa den planeringen när jag skrev texten, och jag vet inte hur jag
annars skulle ha löst det. Att till exempel hoppa tidsmässigt hade nog inte fungerat i detta fall.
Källor
Tidigare artiklar (urval):
”Nattskiftet på Näl tröttar ut” (TTELA 101108)
http://ttela.se/start/trollhattan/1.1016325-nattskiftet-pa-nal-trottar-ut
”Nattarbete hot mot vårdanställdas hälsa” (Bohusläningen 110118)
http://retweb05.int.retriever.no.ezproxy.ub.gu.se/services/archive.htmlmethod=displayPDF&docume
ntId=057350201101184UOQKR22JLZE4FQ3083TCB8J100001010M14&serviceId=2
”Nattarbetande medlemmar orkar inte arbeta full tid” (Vårdfokus 110118)
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2011/1/Nattarbetande-medlemmarorkar-inte-arbeta-heltid/
”Nattmackan räcker hela arbetspasset” (Kristianstadsbladet 110111)
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1349266/Nattmackan-raumlcker-helaarbetspasset.html
”Nattarbete stressar personalen” (Vårdfokus 101201)
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/tidningen/2010/Nr-12-2010-12/Kristianstad-
Nattarbete-stressar-personalen/
”Tid för återhämtning ger mindre besvär vid nattarbete” (Aktuellt om vetenskap och hälsa
110208)
http://www.vetenskaphalsa.se/tid-for-aterhamtning-ger-mindre-besvar-vid-skiftarbete/
Forskning:
”Arbetstider, hälsa och säkerhet” (rapport från Stressforskningsinstitutet 2010)
”Risk för kardiovaskulär sjukdom och cancer bland skift och nattarbetande sjuksköterskor”
(examensarbete vid sjuksköterskeprogrammet, Malmö högskola 2010)
”Arbetstider – påverkan på sjuksköterskans hälsa och patientens hälsa” (examensarbete vid
sjuksköterskeprogrammet, Malmö högskola 2010)
”Övergång till 12-timmarsskift vid ett kemiföretag. Utvärdering och uppföljning av attityder,
hälsa och skiftrelaterade besvär.” (rapport från Arbets- och miljömedicin, Sahlgrenska
Universitetssjukhuset 2003)

Statistik:
- Arbetsmiljön 2009 (Arbetsmiljöverket)
- Sysselsättning, arbetstider och arbetsmiljö 2002-2003 (SCB)
- Arbetstider år 2009 (LO)
Researchintervjuer (förekommer ej i reportagetexten):
- Ola Sjöholm, vice ordf. Vårdförbundet Västra Götaland, 031-7252801, 070-5200735
- Johan Almbrandt, statistiker Vårdförbundet, 070-2462486
- Cecilia Helldén, förbundsombudsman Vårdförbundet, 070-6396399
- Linda Nordling Nilsson, psykolog, docent vid Arbets- och miljömedicin SU, 031-7866302
- Helena Dahlberg, biträdande presschef Försäkringskassan, 010-1169888
- Johan Dahlhöjd, hundförare Polismyndigheten Västra Götaland, 0706-076465
- Susanne Persson, ombudsman Polisförbundet, 08-6769700, 076-7793100
- Lars Fischer, förhandlande ombudsman Kommunal, 010-4427046
- Anne Danielsen Rackner, statistiker SCB, 08-50694266
- Caroline Kalerud, analytiker Försäkringskassan, 010-1169313
Huvudintervjuer (förekommer i texten):
- Unni Steiner, undersköterska, 031-3421011
- Barbara Karlsson, undersköterska, 031-3421011
- Anders Sterner, sjuksköterska, 031-3421011
- Maria Wiman, sjuksköterska, 031-3421011
- Irene Östgärd, sjuksköterska, 031-3421011
- Johan Rochester, sjuksköterska, 031-3421011
- Göran Kecklund, docent, bitr. enhetschef Stressforskningsinstitutet, 08-5537 8912
- Kerstin Persson, chefsförhandlare Vårdförbundet, 08-147700, 0706-403996
- Maria Dahlberg, förhandlare Sveriges Kommuner och Landsting, 08-452 72 60
Samtliga ovanstående artiklar var nyttiga och intressanta att läsa. När det gäller forskningen
hade jag mest nytta av rapporten ”Arbetstider, hälsa och säkerhet” samt examensarbetet ”Risk
för kardiovaskulär sjukdom…”. Bägge dessa studier innehöll massor med referenser till annan
forskning, som jag också hade nytta av. Beträffande researchintervjuerna kunde forskaren
Linda Nordling Nilsson ge mycket bra information, likaså var Ola Sjöholm vid Vårdförbundet
Västra Götaland väldigt bra att prata med. Beträffande huvudintervjuerna framgår det väl av
reportaget hur jag värderar dessa, här vill jag bara framhålla forskaren Göran Kecklund som
blev något av en nyckelperson för faktauppgifterna om hälsoriskerna och därmed hela
reportaget.
Etik och källkritik
Jag känner inte att jag behövt göra några direkta etiska överväganden. Även om jag var med
under ett nattpass på en vårdavdelning med svårt sjuka människor så fanns det ingen
anledning för mig att skildra patienterna alltför ingående; reportaget handlar ju om nattarbete
och inte om hjärtinfarktpatienter. Dessutom befann jag mig främst i personalrummet, inte inne
i patientsalarna, så det blev liksom aldrig något problem. Jag har inte heller känt att jag behövt
välja bort några uttalanden från någon intervjuperson.
När det gäller källkritiska överväganden så har jag vid tveksamma fall – främst statistiska
uppgifter och annan siffermässig information – alltid kollat upp detta på flera håll. Jag letade
till exempel länge och väl efter exakta uppgifter om antalet nattarbetare i Sverige och fick till

slut tag på rätt uppgifter. Att jag sedan inte tog med just dessa siffror i reportaget är en annan
femma.