Mars 09.pmd - Korpögat

26 KORPÖGAT
forts.fr.sid.25
barnen varit stormförtjusta över
denna trevliga lekkamrat. Jag var
måttligt road efter hennes rapport.
Tillsammans med denna stövare
upplevde jag flera galenskaper än
jag gjort med alla mina andra
jakthundar tillsammans. För de
redan nämnda är långt ifrån alla
tokigheter som var.
Kärlekskrank jägare
Vid en barmarksjakt försvann han
och var borta i två och en halv timme.
Inget upptag eller drev hördes
på hela tiden trots att det var i stort
sett vindstilla. Vid återkomsten
verkade han mer än vanligt nöjd
trots att inga tecken på trötthet
kunde skönjas. Förklaringen fick
jag några dagar senare när grannen
ringde och berättade att stövaren
varit där och betäckt hans
strävhårstax. Parningen renderade
i en valp som såldes till Hälsingland.
Det är bara att hoppas på att
valpen inte ärvde faderns håg för
äventyrligheter. Vid ett annat tillfälle
jagade jag på spårsnö i närheten
av bebyggelse. På det pass jag
valt var det god uppsikt cirka 200
meter åt alla håll. När jag passat
en halvtimme fick jag se något som
var på väg rakt emot mig. På det
långa avståndet som var kunde jag
ej begripa vad jag såg. Att det var
något på fyra ben kunde jag urskilja
men i övrigt var jag helt oförstående.
När ekipaget kommit närmare
passet kunde jag konstatera att
det var min galna hund som varit
ned på byn och stulit ett torrt rådjursskinn
som varit uppspikat på
en vägg! Tack och lov var ägaren
till skinnet bortrest så jag kunde
återbörda det utan incidenter.
Vid den sista jakten med denna
stövare hade jag letat mig så långt
ifrån bebyggelse som jaktmarkerna
tillät. Detta helt och hållet med
tanke på hans egenhet att hitta på
ovidkommande saker. Det började
också bra. Direkt efter att jag
släppt hittade han harslag. Med
stort intresse söktes också området
inom mitt synhåll igenom utan
resultat. När sökande pågått en
halvtimme hördes ett nötkreatur
råma i en by två kilometer bort.
Jag gav genast akt på stövaren och
hoppades av hela mitt hjärta att
han ej hört det utdragna råmandet.
Mina förhoppningar kom genast på
skam. Med ett graciöst språng flög
han upp på närmsta sten för att ta
ut kompassriktningen. Jag såg, och
förstod direkt vad som var på
gång. Försiktigt och med min lenaste
stämma försökte jag avleda
hans uppmärksamhet från det hägrande
målet. Min tanke var nog
god, men helt utan effekt. Utan att
ens bevärdiga mig med en blick tog
han ett långt språng ifrån stenen,
och med rak kurs mot ljudet från
nötkreaturen. Jag visslade och ropade
så länge stövaren var inom
synhåll. Dock utan resultat. Efter
två timmars väntan gav jag upp
och gick tillbaka till bilen. Med humöret
på bottenfrusen nivå och
med många tankar på en potentat
med bockfot och svans över denna
obildbara hund lade jag ut en dyna
med lite mat på. Väl framme i byn
där jag misstänkte att stövaren
fanns började letandet. Några tecken
på att de ungdjur som betade i
byns utkant varit oroade eller jagade
kunde jag inte se. Någon
hund kunde jag ej heller upptäcka.
När jag sakta åkte genom byn för
tredje gången vinkade en dam och
ville att jag skulle stanna bilen.
Letar du efter en hund frågade
hon. När jag tillstod att min stora
hamilton var på rymmen svarade
hon direkt att den fanns inne i huset.
Den syn som mötte mig när
jag klev över tröskeln vid ytterdörren
var föga uppbygglig ur jaktlig
synvinkel. Tillsammans med husets
två barn var det full lekstuga i köket
och hallen. När jag kopplat
hunden och var på väg till bilen
kom frun i huset och berättade att
stövaren varit vid granngården och
jagat de frigående hönsen. Med
bävan och anande det värsta uppsökte
jag bondgården och knackade
på. Det var gammelmor i gården
som kom och öppnade. På min
fråga om min stövare ställt till med
problem berättade hon oförbehållsamt
vad som hade hänt. Hon hade
sett hunden redan när han kom
in i byn. Vid åsynen av de betande
nötkreaturen hade han i full karriär
rusat in hagen. Betesdjuren var föga
imponerade av det oväntade
besöket och började att med gemensamma
krafter jaga inkräktaren.
Stövaren insåg tydligen sin
begränsning emot denna övermakt
och retirerade snabbt ut ur hagen.
Nästa anhalt blev den aktuella
bondgården där en flock frigående
höns fridfullt sökte sin föda utanför
ladugårdsbyggnaden. Om det var
revanschlust efter det snöpliga nederlaget
i kohagen eller upptäckten
av ett helt nytt vilt som till och med
sprang undan får jag aldrig veta,
men stövaren började jaga hönsen
så att fjädrarna rök. Om än något
blesserade hann hela flocken sätta
sig i säkerhet utom den bästa värphönan
på gården. Om det var på
grund av ålder eller äggstinnhet
som hon inte hann undan vet jag
inte. Hon föll dock offer i attacken
och kom att kosta mig ett hundra
kronor. Detta blev denna stövares
sista “jakt”, och han förpassades
kort senare till hundarnas himmel.
Det är i alla fall min förhoppning
att han släpptes in på detta ställe,
trots alla bekymmer han åsamkade
mig. Han är väl värd denna plats
med tanke på alla oförglömliga räv
– och hardrev som jag fick uppleva
tillsammans med denna hamiltonstövare.
Johnny i Ålbron