6 - ATL

Insnöad miljödebatt
I
boken ”Snö” av Yngve Ryd berättar renskötaren Johan Rassa om över 300 ord som på olika sätt beskriver
snö. Allt från vindblottade fläckar på fjället till hård snö som inte renarna orkar gräva igenom.
För den som lever nära naturen är det inte konstigt. Varje nyans i språket speglar ett hot eller en
möjlighet.
Tanken går till den där renskötaren när alla talar om miljö och alla menar olika saker.
Att plocka fram 300 betydelser är överdrivet, vi kan nöja oss med hundradelen. Då kan miljö vara tre
olika och delvis motsägelsefulla mål: Mångfald – för skalbaggar, växter och djur. Rekreationsskog – för
människor. Produktionsskog – mot miljöförstöringar.
LEDAREN
OM VI nu tycker att växthuseffekten är ett överordnat problem ska vi odla så mycket skog som möjligt.
Ur den aspekten är gödslad ”plantageskog” med gran (för att ta ett extremt exempel) miljögrön i dubbel
betydelse.
Det finns invändningar, men på en punkt måste vi faktiskt tro forskarna. På lämpliga marker kan
produktionen minst dubblas utan något egentligt problem med näringsläckage, vilket är en vanlig
slagordsmässig invändning.
Om det sedan är önskvärt, eller lönsamt, är en annan fråga. Det finns i vilket fall många fler medel att
öka produktionen och allt trä som ersätter kol, plast och oljeprodukter är av godo. För miljöns skull.
MÅNGFALDEN har hittills styrt dagordningen i skogen och är argumentet för nästan alla nya reservat.
I den allmänna opinionen har biologerna åkt snålskjuts på det flertydiga miljöbegreppet.
Möjligen kan man säga att ändamålet helgar medlen, men då biologer talar om miljö tänker de på
skalbaggar. Allmänheten däremot kopplar miljön till trevliga skogsutflykter i ett parkliknande landskap,
det som numera kallas rekreationsskog.
När något får den typen av politiskt korrekta benämningar finns anledning att vara vaksam.
Det blir ett självspelande piano av EU-bidrag, utredningar, anslag, forskning, myndighetsuppdrag och
åtgärder. Här håller man på att skapa ett problem som egentligen inte finns, eller i alla fall ges
orimliga dimensioner.
Det är av godo att så många som möjligt vistas i naturen och det bör uppmuntras på alla
sätt. Frågan är i vilken grad det behöver påverka skogsbruket.
Man kommer väldigt långt med allemansrätten. Och i de många fantastiska
strövområden som finns är det få som går bortom elljusspåren. Den tätortsnära
skogen är dessutom oftast kommunägd, därmed har samhället mycket av lösningen i
sina egna händer.
ALLA MÅLEN samsas inom skogsbruket och kan säkert göra det framöver
också. Det är ju själva sinnebilden för den svenska modellen. Men den
behöver inte drivas in absurdum.
Om vi nu, tack och lov, har betydande arealer reservat är det rimligt
att intensivodla en del skog, om nu någon är intresserad.
Och kanske kan vi få lika mycket mångfald på mindre areal genom
effektivare naturvård. Forskarna kan ge vägledning, men den debatten
kommer inte riktigt igång. Det är enklare att säga nej till allting, men det
löser ingenting. Minst av allt miljöfrågorna. En bra början är att vara mindre
slagordsmässig och tala om hot och möjligheter för helheten. Ett likartat
språk underlättar.
MEN UTAN några som helst språkliga
reservationer vill vi nu tillönska
alla läsare en riktigt God jul
och ett Gott nytt år.
Pär Fornling, Chefredaktör
VI SKOGSÄGARE 6/06