Problem och lösningar vid processoptimering av ... - BOFFE.COM

VA-Forsk rapport Nr 2005-10 

Problem och lösningar 

vid processoptimering av 

rötkammardriften vid 

avloppsreningsverk 

Katarina Starberg 

Bernt Karlsson 

Jan-Erik Larsson 

Peter Moraeus 

Anna Lindberg 

VA-Forsk

VA-Forsk 

VA-Forsk är kommunernas eget FoU-program om kommunal VA-teknik. Programmet finansieras i sin 

helhet av kommunerna, vilket är unikt på så sätt att statliga medel tidigare alltid använts för denna typ 

av verksamhet. FoU-avgiften är för närvarande 1,05 kronor per kommuninnevånare och år. Avgiften är 

obligatorisk. Nästan alla kommuner är med i programmet, vilket innebär att budgeten årligen omfattar 

drygt åtta miljoner kronor. 

VA-Forsk initierades gemensamt av Svenska Kommunförbundet och Svenskt Vatten. Verksamheten 

påbörjades år 1990. Programmet lägger tonvikten på tillämpad forskning och utveckling inom det 

kommunala VA-området. Projekt bedrivs inom hela det VA-tekniska fältet under huvudrubrikerna: 

Dricksvatten 

Ledningsnät 

Avloppsvattenrening 

Ekonomi och organisation 

Utbildning och information 

VA-Forsk styrs av en kommitté, som utses av styrelsen för Svenskt Vatten AB. För närvarande har 

kommittén följande sammansättning: 

Anders Lago, ordförande 

Olof Bergstedt 

Roger Bergström 

Daniel Hellström 

Stefan Marklund 

Mikael Medelberg 

Anders Moritz 

Peter Stahre 

Jan Söderström 

Göran Tägtström 

Agneta Åkerberg 

Steinar Nybruket, adjungerad 

Thomas Hellström, sekreterare 

Södertälje 

Göteborgs VA-verk 

Svenskt Vatten AB 

Stockholm Vatten AB 

Luleå 

Roslagsvatten AB 

Linköping 

VA-verket Malmö 

Sv Kommunförbundet 

Borlänge 

Falkenberg 

NORVAR, Norge 


Författarna är ensamma ansvariga för rapportens innehåll, varför detta ej kan 

åberopas såsom representerande Svenskt Vattens ståndpunkt. 

VA-Forsk 


Box 47607 

117 94 Stockholm 

Tfn 08-506 002 00 

Fax 08-506 002 10 

svensktvatten@svensktvatten.se 

www.svensktvatten.se 

Svenskt Vatten AB är servicebolag till föreningen Svenskt Vatten.

VA-Forsk Bibliografiska uppgifter för nr 2005-10 

Rapportens titel: 

Title of the report: 

Problem och lösningar vid processoptimering av rötkammardriften vid avloppsreningsverk 

Problems and solutions during process optimisation of the sludge treatment 

at wastewater treatment plants 

Rapportens beteckning 

Nr i VA-Forsk-serien: 2005-10 

Författare: 

Katarina Starberg, Bernt Karlsson, Jan-Erik Larsson och Peter Moraeus, 

SWECO VIAK AB; Anna Lindberg, ITT Flygt AB 

VA-Forsk-projektnr: 23-121 

Projektets namn: 

Projektets finansiering: 


VA-Forsk, SWECO VIAK AB, ITT Flygt AB 

Rapportens omfattning 

Sidantal: 47 

Format: 

A4 

Sökord: 

Keywords: 

Sammandrag: 

Abstract: 

Målgrupper: 

Omslagsbild: 

Rapporten beställs från: 

Avloppsslam, slambehandling, processoptimering, energioptimering 

Sewage sludge, sludge treatment, process optimisation, energy optimisation 

Sammanställning av olika möjligheter och begränsningar vid slamhanteringen 

vid avloppsreningsverk. Genomgång av slambehandlingsstegen förtjockning, 

rötning och slutavvattning och tillhörande slamhantering (pumpning, omblandning, 

uppvärmning och värmeåtervinning). Erfarenheter, fallgropar och 

tänkbara förbättringsåtgärder diskuteras. 

Review of possible solutions and limitations in sludge treatment at wastewater 

treatment plants, including major sludge treatment stages such as 

thickening, anaerobic digestion and final dewatering and associated handling 

processes (pumping, stirring, heating, heat recovery). Experiences, pitfalls 

and possibilities for upgrading are discussed. 

Drift- och processansvariga vid avloppsreningsverk 

Rötkammare, Uppsala, foto Katarina Starberg; Pump, Boden, foto Jan-Erik 

Larsson; Centrifuger, Uppsala, foto Katarina Starberg; Värmeväxlare, Käppala, 

foto Bernt J V Karlsson 

Finns att hämta hem som pdf-fil från Svenskt Vattens hemsida 

www.svensktvatten.se 

Utgivningsår: 2005 

Utgivare: 


© Svenskt Vatten AB 

Grafisk formgivning: Victoria Björk, Svenskt Vatten

Förord 

Detta arbete har initierats av Svenskt Vattens avloppskommitté VAK och SWECO 

VIAK AB. Projektet har samfinansierats av VA-Forsk, SWECO VIAK AB och 

ITT Flygt. 

Avloppskommitténs representanter i studien har varit Bengt Göran Hellström, 

Stockholm Vatten och Leif Eriksson, Örebro Avloppsreningsverk. 

Projektet har genomförts av Katarina Starberg (projektledare), Jan-Erik Larsson, 

Bernt Karlsson och Peter Moraeus från SWECO VIAK samt Anna Lindberg från 

ITT Flygt. 

Vi vill speciellt rikta ett varmt tack till all medverkande vid de VA-anläggningar 

runt om i landet som deltagit i studien genom att ta emot oss vid sina anläggningar, 

svara på våra många frågor och bidra med driftdata och värdefulla 

synpunkter: 

Brynolf Wickström, Svedjans ARV, Boden 

Wilford Strandsäter, Simsholmens ARV, Jönköping 

Ola Person och Halina Rybczynski, Tegelvikens ARV, Kalmar 

Torsten Palmgren, Käppalaverket, Lidingö 

Roland Johansson, Sandholmens ARV, Piteå 

Ulf Sundberg, Sala ARV, Sala 

Mats Ejderby, Henriksdals ARV, Stockholm 

Gunilla Edmark och Stefan Grannas, Fillanverket, Sundsvall 

Marcus Månsson, Näckströms ARV, Tranås 

Annette Börjesson, Arvidstorps ARV, Trollhättan 

Hans Holmström och Anna Marmbrant, Kungsängsverket, Uppsala 

Leif Eriksson, Skebäcksverket, Örebro 

Stockholm, 2005-02-18 

Katarina Starberg 

3

Innehåll 

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 

Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 

1 Bakgrund och syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 

2 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

2.1 Avgränsningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

2.2 Tillvägagångssätt/metodik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

2.3 Rapportens upplägg och innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

3 Förtjockning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 

3.1 Beskrivning och syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 

3.2 Olika typer av förtjockarutrustning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 

3.3 Erfarenheter och fallgropar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 

4 Rötning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

4.1 Olika typer av rötningsprocesser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

4.1.1 Beskrivning och syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

4.1.2 Erfarenheter och fallgropar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

4.2 Olika typer av omblandnings-system i rötkammare . . . . . . . . . 19 



4.3 Olika typer av uppvärmningssystem i rötkammare . . . . . . . . . 21 


4.3.2 Olika typer av utrustning för uppvärmning av slam . . . . . . . . . . . . 22 


4.4 Isolering av rötkammaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 

4.5 Olika typer av värmeåtervinningssystem vid rötning . . . . . . . . 25 



5 Pumpning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 


5.2 Beskrivning av olika typer av pumpar för slam . . . . . . . . . . . . . 31 

5.3 Erfarenheter och driftfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

6 Slamlagring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34 


6.2 Omrörning i slamlager . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34 

6.3 Säkerhetsaspekter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 

7 Slutavvattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 


7.2 Olika typer av avvattningsutrustning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 

5

7.2.1 Bandfilterpressar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 

7.2.2 Centrifuger . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 

7.2.3 Kammarfilterpressar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 

7.3 Erfarenheter och fallgropar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 

8 Nyckeltal och data från slambehandling . . . . . . . . . . . . . . 38 

8.1 Värmeförbrukning och värmeåtervinning . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 

8.2 Elförbrukning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 

8.3 Rötning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 

8.4 Polymerförbrukning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 

9 Sammanfattande slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 

Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 

Bilaga A Exempel på uppföljningsmall för driften vid 

avloppsreningsverk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 

6

Sammanfattning 

Under senare år har intresset för slambehandlingen vid svenska avloppsreningsverk 

ökat markant. Drivkrafterna för utvecklingen är flera. Dels har förutsättningarna 

för extern användning av biogas ökat kraftigt, vilket motiverat energibesparande 

åtgärder och optimering av rötningsprocessen. Dels har miljölagstiftningen 

skärpts. Både kommande hygieniseringskrav för slam och deponeringsförbudet 

för organiskt avfall får stora konsekvenser för avloppsreningsverken och har 

aktualiserat processer som termofil rötning och pastörisering samt metoder för 

att minska slammängderna. Vidare har en allmänt förhöjd miljö- och kostnadsmedvetenhet 

lett till ökade ansträngningar att minimera kostnader och resursförbrukning. 

Förbättringsåtgärder som genomförts vid olika anläggningar har i en del fall 

lett till oönskade följdverkningar och driftsvårigheter eftersom erfarenheterna 

av ”nya” processer och metoder ofta varit begränsad. Syftet med denna studie är 

därför att lyfta fram olika möjligheter och begränsningar i slambehandlingen 

och att sammanställa och sprida olika erfarenheter som gjorts vid de svenska avloppsreningsverken 

under senare år. Målsättningen är att i förlängningen bidra 

till förbättrade och mer kostnadseffektiva tekniska lösningar. 

Studien omfattar en genomlysning av olika slambehandlingssteg (huvudsakligen 

förtjockning, rötning och slutavvattning) samt tillhörande hantering 

(pumpning, omblandning, uppvärmning och värmeåtervinning). Erfarenheter 

och fallgropar vid de olika stegen diskuteras och tänkbara förbättringsåtgärder 

samt övergripande slutsatser och rekommendationer anges. 

Arbetet har genomförts med hjälp av 12 referensanläggningar som kopplats 

till studien. Drift- och processdata samt erfarenheter från dessa anläggningar har 

samlats in för att illustrera och exemplifiera olika aspekter av slambehandlingen. 

Olika nyckeltal (såsom energiförbrukning per ton torrsubstans i de olika stegen) 

har beräknats. 

Sammanfattningsvis visar studien bland annat att energiförbrukningen vid 

slambehandlingen vid olika anläggningar varierar kraftigt, att många anläggningar 

inte optimalt utformade och att det finns stora möjligheter till energibesparingar, 

såväl el som värme. Störst besparingspotential förefaller finnas vid 

de små och medelstora avloppsreningsverken. 

7

Summary 

The interest in sludge treatment at Swedish wastewater treatment plants has 

increased noticeably in recent years. There are several driving forces for this 

development. First of all, the possibilities for external utilisation of biogas have 

increased, which has motivated energy saving measures and optimisation of the 

digestion process. Also, the environmental legislation has become more stringent. 

The upcoming requirement for hygienisation of sludge and the ban on landfill 

of organic waste both greatly impact the external demands on wastewater treatment 

plants and have brought to the fore processes such as thermophilic digestion 

and pasteurisation along with methods to reduce the sludge amounts. Further, 

a generally augmented level of environmental and cost awareness has led to increased 

efforts to minimise costs and use of resources. 

Upgrading measures that – for the reasons above – have been implemented at 

different plants have in some cases led to unwanted consequences and operational 

difficulties since the experience from “new” processes and methods often has been 

limited. The purpose of this study is to point out different possibilities and limitations 

in sludge treatment and to compile and share the different experiences 

made at the Swedish WWTPs in recent years. The intention is to, in a long-term 

perspective, contribute to improved and more cost-effective technical solutions. 

The study is a review and analysis of different sludge treatment stages (thickening, 

anaerobic digestion and final dewatering) and the associated handling 

processes (pumping, stirring, heating, heat recovery). Experiences and pitfalls at 

the different stages are discussed and possible enhancement measures are specified. 

Conclusions and recommendations are made. 

The review was carried out in cooperation with 12 reference plants associated 

with the study. Operational and process data from these plants were collected to 

illustrate and exemplify different aspects of the sludge treatment. Certain key 

figures (such as energy consumption per tonne of dry solids) were estimated for 

the different stages. 

The study shows that the energy consumption for sludge treatment varies 

greatly among different wastewater treatment plants, that many plants are not 

optimally designed and that there are great possibilities for energy savings, both 

of electricity and of heat. The greatest potential for energy savings appear to 

exist at the small and medium sized plants. 

8

1 Bakgrund och syfte 

Kostnaden för slambehandlingen vid svenska avloppsreningsverk 

är i det närmaste lika stor som 

kostnaden för avloppsvattenbehandlingen. Med kostnaden 

menas här den totala kostnaden inkluderat 

kapital-, personal, underhåll- samt driftkostnader. En 

inte helt ovanlig fördelning mellan de olika delar som 

bidrar till den totala kostnaden för slambehandlingen 

visas nedan (exempel från en av referensanläggningarna 

i studien). 

Underhåll 

4 % 

Kemikalier 

9 % 

Värme, el, 

vatten 

21 % 

Kapital 

5 % 

Övrigt 

5 % 

Slutomhändertagande 

29 % 

Personal 

27 % 

Figur 1-1. Fördelning av kostnader för slambehandling 

(exempel från en av studiens referensanläggningar). 

Fördelningen mellan kostnaderna visar tydligt att 

kostnaderna för slutomhändertagande av slammet, 

personal samt värme och el dominerar. Studien har 

därför huvudsakligen fokuserats på energioptimering 

och förbättrad rötningsprocess i syfte att minska 

slammängden för slutomhändertagande. 

Värmeförbrukningen sker huvudsakligen i rötningssteget, 

som är den största enskilda förbrukaren 

av värmeenergi för hela avloppsreningsverket. Detta 

steg är ofta eftersatt. Ineffektiva uppvärmningssystem 

och – med dagens mått mätt – illa utformade 

processlösningar är tyvärr inte ovanliga. En stor andel 

av de befintliga svenska rötkamrarna uppfördes 

under en period då biogas inte utnyttjades som energikälla 

utanför reningsverken och rötningssystemen är 

därför ofta inte optimalt utformade ur energisynpunkt. 

Om- och tillbyggnationer har naturligtvis 

9 

skett under årens lopp, men behovet av energibesparande 

och processoptimerande åtgärder är fortfarande 

stort. 

I dagsläget är förutsättningarna för produktion 

och extern försäljning av biogas markant förändrade 

och det finns nu på många platser en stor efterfrågan 

av gas och/eller värmeenergi. Maximering av mängden 

biogas som kan försäljas externt kräver att det 

interna uppvärmningsbehovet vid anläggningen minimeras, 

och många VA-verksamheter har därför infört 

olika förbättringsåtgärder i detta syfte. Även det 

senaste decenniets allmänna ekonomiska åtstramning 

i kommunerna har bidragit till att motivera en 

översyn av befintliga system. 

Slammängden för slutomhändertagande påverkas 

framförallt av avvattningen i kombination med utformningen 

av rötningsprocessen och förutsättningarna 

för denna (t.ex. TS-halt på ingående slam). 

I slambehandlingen finns en stor besparingspotential. 

Som exempel kan nämnas att förtjockning 

av slammet före rötning från 2 till 6 % TS-halt reducerar 

värmebehovet för uppvärmning av rötningen 

med ca 800 kWh/ton TS (vid mesofil rötning). 

Utöver rent ekonomiska skäl finns det även andra 

drivkrafter för det ökade intresse för slambehandlingen 

som kunnat märkas under senare år. Bland 

annat är det en skärpt miljölagstiftning som ligger 

till grund för utvecklingen, och då framför allt kommande 

hygieniseringskrav på slam samt deponeringsförbudet 

för organiskt avfall. Hygieniseringsaspekten 

har bland annat medfört att intresset för termofil 

rötning och pastörisering har ökat kraftigt. Deponeringsförbudet 

har ökat ansträngningarna att minska 

slammängderna. 

Många VA-verksamheter som infört ”nya” processer 

och förbättringsåtgärder har dock vid sidan 

av de positiva effekter som uppnåtts även erfarit olika 

negativa följdverkningar i form av driftstörningar. 

För att anknyta till förtjockningsexemplet ovan kan 

det exempelvis röra sig om svårigheter att pumpa 

förtjockat slam över en viss TS-halt. 

Syftet med denna studie har varit att sammanställa 

och sprida olika erfarenheter som gjorts kring 

slambehandlingen vid de svenska avloppsreningsverken 

under senare år och lyfta fram olika möjligheter 

och begränsningar. Målsättningen är att i 

förlängningen bidra till förbättrade och mer kostnadseffektiva 

tekniska lösningar.

2 Inledning 

2.1 Avgränsningar 

Sammanställningen omfattar följande huvudsakliga 

delar i slambehandlingen: 

förtjockning 

pumpning 

rötning, inklusive omblandning, uppvärmning 

och värmeåtervinning 

slutavvattning 

Varje referensanläggning besöktes och tillsammans 

med drift- eller processansvarig samt i vissa fall annan 

personal företogs en genomgång av befintliga 

processer. Drift- och processdata från varje anläggning 

samlades in såväl muntligt som via enkätmaterial, 

och drifterfarenheter inhämtades och diskuterades. 

Enkätmaterialet redovisas i bilaga A. 

I många fall saknades vissa uppgifter (t.ex. uppgifter 

avseende energiförbrukning, motoreffekter, 

etc.) och i flera fall genomförde anläggningsansvarig 

egna mätningar och kompletterade uppgifterna. 

Det skall understrykas att respektive anläggning 

inte redovisas separat. I efterföljande framställning 

används insamlad information huvudsakligen för att 

exemplifiera olika problemställningar. Uppgifterna 

(mätdata) från respektive anläggning har dock bearbetats 

i syfte att kunna göra relevanta jämförelser 

och få en sammantagen lägesbeskrivning. 

Tabell 2-1. Referensanläggningar som deltagit i studien. 

2.2 Tillvägagångssätt/metodik 

Kommun 

Anläggning 

(avloppsreningsverk) 

Storlek 

pe 

(dim) 

Belastning 

pe 

(aktuell) 

Arbetet har genomförts med hjälp av 12 stycken 

referensanläggningar (svenska avloppsreningsverk) 

som kopplats till studien. Anläggningarna valdes ut 

på basis av följande kriterier: 

driftdata skulle finnas tillgängliga (i så stor utsträckning 

som möjligt) 

medverkande vid anläggningen skulle ställa sig 

positiva till att delta i studien 

Dessutom skulle anläggningarna representera stor 

spridning med avseende på: 

storlek 

geografiskt läge 

olika slambehandlingsmetoder 

Ett 20–25-tal VA-anläggningar tillfrågades om medverkan. 

Baserat på kriterierna ovan valdes slutligen 

följande referensanläggningar ut för att delta i studien 

(tabell 2-1). 

Slambehandlingsprocesserna vid respektive verk redovisas 

i tabell 2-2. Ambitionen har varit att täcka in 

så många olika alternativa tekniker för slambehandlingen 

som möjligt utifrån rådande förutsättningar. 

Målsättningen har varit att få en så god spridning 

som möjligt och identifiera vanliga och gemensamma 

driftproblem. Den enda tekniken som inte kunnat 

inkluderas har varit flotation för förtjockning. 

10 

Boden Svedjan 33 000 24 000 

Stockholm Henriksdal 900 000 770 000 

Jönköping Simsholmen 95 000 72 000 

Kalmar Tegelviken 100 000 85 000 

Lidingö Käppalaverket 

700 000 450 000 

Piteå Sandholmen 35 000 30 000 

Sala Sala 15 600 12 000 

Sundsvall Fillanverket 30 000 24 000 

Tranås Näckström 48 000 15 000 

Trollhättan Arvidstorp 65 000 48 000 

Uppsala Kungsängsverket 

200 000 181 000 

Örebro Skebäcksverket 

220 000 135 000 

2.3 Rapportens upplägg 

och innehåll 

I efterföljande kapitel beskrivs de olika slambehandlingsstegen. 

Varje kapitel inleds med en beskrivning av slambehandlingssteget 

och dess syfte, samt i vissa fall

Tabell 2-2. Slambehandlingsprocesser- och system vid referensanläggningarna. 

Boden 

Jönköping 

Kalmar 

Lidingö 

Piteå 

Sala 

Stockholm 

Sundsvall 

Tranås 

Trollhättan 

Uppsala 

Örebro 

Slammottagning 

Inget externt slam tas emot 

Externt slam från andra ARV 

Brunnsslam/septiskt slam 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Förtjockning, primärslam 

Gravimetrisk 

Silduk/Silbandsduk 

Siltrumma 

Centrifug 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Flotation 

Förtjockning, överskottsslam 

Gravimetrisk 

Silduk/Silbandsduk 

Siltrumma 

Centrifug 

Flotation 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Uppvärmning 

VVX på cirkulationsslinga till RK 

VVX på ingående slamflöde 

Värmeöverföringsytor i rötkammaren 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Rötningstemperatur 

Termofil 

Mesofil 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Sam/separat rötning 

Separat rötning ö-slam/p-slam 

Samrötning ö-slam/p-slam 

Samrötning externt avfall 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Omrörning rötkammare 

Gasomrörning 

Mekanisk omrörning 

Cirkulationspumpning 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Värmeåtervinning 

Ingen 

Slam/vatten/slam VVX 

Slam/slam VVX 

Värmepump 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

Avvattning 

Kammarfilterpress 

Centrifug 

Silbandspress 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

X 

11

grundläggande vetenskapliga samband som ligger 

till grund för tekniken. 

Därefter följer en kort beskrivning av i Sverige 

vanligt förekommande metoder och utrustning för 

slambehandlingen. Denna genomgång görs i orienterande 

syfte och är inte avsedd att vara fullständig. 

Den innebär inte heller någon rekommendation för 

en viss maskinkomponent eller metod. För grundläggande 

metodbeskrivning hänvisas till tidigare 

publicerade arbeten, VAV P51 (1984) och Svenska 

kommunförbundets kompendium om avloppsteknik 

(1989). 

Vidare beskrivs olika problemställningar och tänkbara 

förbättringsåtgärder för att optimera processer 

och energiförbrukning i slambehandlingen. För varje 

åtgärd beskrivs såväl positiva som negativa konsekvenser, 

dvs. de fördel(ar) som åtgärden medför 

men även de tekniska följdproblem och driftstörningar 

som kan uppträda. Dessutom redovisas de 

viktigaste kriterierna för att en viss åtgärd skall vara 

aktuell. 

De problem som kan uppträda i driften har hämtats 

i stor utsträckning från de deltagande referensanläggningarna, 

men även kompletterats med projektgenomförarnas 

egna erfarenheter från en mängd 

olika projekt och uppdrag. 

I ett avslutande kapitel har slutligen olika nyckeltal 

för driften beräknats baserat på driftdata från de 

olika referensanläggningarna. 

3 Förtjockning 

3.1 Beskrivning och syfte 

Med förtjockning av slam avses en separation av fritt 

vatten med syfte att uppnå en förhöjd TS-halt för 

effektivare stabilisering av slammet. En högre TShalt 

innebär en mindre mängd att behandla genom 

stabilisering och därmed mindre reaktorvolym eller 

längre uppehållstid i befintlig reaktorvolym och dessutom 

mindre volymer att värma upp. 

Förtjockning av slam före rötning åstadkommer 

följande: 

12 

minskar uppvärmningskostnaderna vid den efterföljande 

rötningen (huvudsaklig anledning) 

ökar uppehållstiden i rötkammare vilket kan ge 

ökad nedbrytning och gasproduktion 

mindre rötningsvolymer krävs vilket ger ett minskat 

investeringsbehov vid nyanläggning 

minskar slamflödena vilket minskar elenergiförbrukningen 

vid pumpning av slammet (ökade 

tryckfall på grund av slammets högre viskositet 

kan dock motverka denna effekt). 

ger ett tjockare slam och mindre mängd in till 

avvattningen, vilket ger lägre energiförbrukning 

och bättre resultat vid slutavvattningen 

Flera av dessa effekter samverkar och resulterar i 

minskade slammängder och i förlängningen minskade 

kostnader för transport och omhändertagande 

av slammet. Här kan stora vinster göras eftersom 

dessa kostnader ofta utgör en av de stora utgiftsposterna 

i verksamheten. 

Förtjockning är i det här sammanhanget naturligtvis 

fördelaktigt för hela slammängden. Primärslam 

är relativt lättsedimenterat och en förtjockning 

sker redan i försedimenteringen (till minst ca 3–4 % 

TS), varifrån slammet pumpas direkt in till rötkammaren. 

Överskottsslammet är betydligt mer svårsedimenterat 

och TS-halterna är generellt mycket 

låga på utgående överskottsslam från biosteget (ca 

0,5–1 % TS). I många fall leds överskottsslammet 

tillbaka till primärslamfickorna, varifrån det resulterande 

blandslammet pumpas vidare till rötkammare. 

Överskottsslammet kan även förtjockas i vanliga 

gravitationsförtjockare eller med någon maskinell 

metod. Alternativt kan flotation användas som avskiljningsmetod 

för ett svårsedimenterat överskottsslam. 

Av ekonomiska skäl (höga driftkostnader) är 

denna metod dock ovanlig i Sverige. 

Skall slammet förtjockas ytterligare krävs någon 

form av maskinell utrustning såsom centrifuger, 

trumförtjockare eller liknande. Det är framför allt 

denna typ av förtjockning som kan ställa till en del 

följdproblem i driften. 

Vilket resultat som uppnås beror starkt av slammets 

karaktär (typ av slam, kemisk sammansättning, 

vilken fällningskemikalie som använts, etc.). De 

lokala variationerna kan vara stora och det som 

fungerar bra vid en anläggning kan ge dåliga resultat 

vid en annan. 

Förtjockning före rötning är speciellt intressant i 

det fall det finns avsättningsmöjligheter för biogasen

internt eller externt. Energipriset måste då vara tillräckligt 

högt för att åtgärden skall ha betydelse i 

sammanhanget. Förtjockning kan dock även vara 

motiverat enbart genom den processmässiga fördel 

som kan uppnås genom att ökad nedbrytning ger 

förbättrad avvattning och därmed minskade slammängder. 

Storleksordningen för en investering av förtjockningsutrustning 

framgår av tabell 3-1, nedan. 

Nedanstående kostnader blir höga för fallet centrifug 

eftersom de avser förtjockning av hela slammängden. 

Centrifugering kan dock vara lönsamt för 

separat förtjockning av överskottsslam. 

Figur 3-1 visar erforderlig värmeenergiförbrukning 

vid olika ingående TS-halter till rötkammaren. 

I det fall TS-halten höjs från 2 till 6 % reduceras 

uppvärmningsbehovet med ca 800 kWh/ton TS. Om 

man antar att biogas används för uppvärmningen 

och denna kan försäljas till ett pris av 20 öre/kWh 

blir kostnadsbesparingen 700 000 kr/år för en medelstor 

anläggning. Med en avskrivningstid på ca 15 år 

blir kapitaltjänstkostnaden ca 50 000 kr/år för trumeller 

bandförtjockare (maskin + installation). Driftkostnaderna 

exklusive polymer uppgår till ca 60 000 

kr/år. Med en antagen polymerförbrukning av ca 

2–3 kg/ton TS uppgår polymerkostnaden till ca 

250 000–300 000 kr/år. Under dessa förutsättningar 

erhålls en nettobesparing på ca 300 000 kr/år genom 

förtjockningssteget. 

Förtjockning vid termofil 

respektive mesofil rötning 

Effekterna av förtjockning i form av energibesparing 

är positiva vid mesofil rötning, men än större 

vid termofil rötning, vilket illustreras av figur 3-2 

på nästa sida. Speciellt vid eventuell övergång från 

mesofil till termofil rötning bör torrsubstanshaltens 

inverkan därför studeras noga. 

Tabell 3-1. Ungefärliga investeringskostnader för några olika typer av förtjockningsutrustning för avvattning av 

blandslam. 

Typ av föravvattnare/ 

förtjockare 

Investeringskostnad, T SEK 

(maskin- och installationskostnad)* 

Mindre anläggning 

(ca 30 000 pe) 

Mellanstor anläggning 

(ca 200 000 pe) 

Större anläggning 

(ca 700 000 pe) 

Bandförtjockare 530 580 1 330 

Trumförtjockare 250 500 1 200 

Centrifug 750 1 250 2 050 

* maskinkostnaderna är baserade på uppgifter från maskinleverantörer 

2500 

2000 

kWh/ton TS 

1500 

1000 

500 

0 

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

TS-halt (%) 

Figur 3-1. Erforderlig värmeenergiförbrukning vid mesofil rötning som funktion av TS-halten i inkommande 

slamflöde till rötkammaren. Det har antagits att slammet värms upp 20 °C. 

13

5000 

4500 

4000 

3500 

kWh/ton TS 

3000 

2500 

2000 

1500 

1000 

500 

0 

Termofil rötning 

Mesofil rötning 

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 

TS-halt (%) 

Figur 3-2. Erforderlig värmeenergiförbrukning vid mesofil (∆T = 20) respektive termofil (∆T = 40) rötning som 

funktion av TS-halt i inkommande slamflöde till rötkammaren. 

3.2 Olika typer av 

förtjockarutrustning 

Nedan beskrivna förtjockarutrustningar kräver i de 

flesta fall tillsats av polymer för ett bra resultat. 

Skivförtjockare 

En skivförtjockare förtjockar slam genom en kombination 

av statisk och mekanisk förtjockning. Förtjockningen 

åstadkoms med hjälp av en svagt lutande 

och sakta roterande cirkulär filterskiva försedd med 

silduk (figur 3-3). Silduken utgörs av ett mikrofilter 

med en konstant maskvidd på knappt 0,5 mm. 

Filterskivan är installerad i en sluten rostfri tank. 

Det flockade slammet tillförs förtjockaren på filterskivan 

och sedimenterar på filterduken, rejektvattnet 

går igenom filterduken och samlas upp i den nedre 

delen av förtjockaren. En skrapa ser till att det förtjockade 

slammet förs ut ur förtjockaren. Skrapan 

hjälper också till att hålla filterduken ren från fibrer. 

Det lutande arrangemanget ser till att endast förtjockat 

slam med hög TS-halt kan tas ut från förtjockaren. 

Kapacitetsområdet för skivförtjockaren ligger 

inom låga flödesområden upp till ca 8 m 3 /h. 

Bandförtjockare 

En bandförtjockare förtjockar slam till största delen 

med hjälp av gravitationen. Slammet tillförs på ett 

sakta roterande silband (ca 15 m/min) som ser till att 

vattnet som frigjorts i det flockade slammet dräneras 

(figur 3-4 nästa sida). Dräneringen underlättas av 

så kallade plogar som vänder slammet under transporten 

på silbandet. Den mekaniska påverkan på 

slammet är minimal (jämfört med annan förtjockarutrustning) 

under transporten över bandet. 

Kapacitetsområdet för bandförtjockare ligger 

mellan 10 och 150 m 3 /h. 

Figur 3-3. Skivförtjockare. 

Roterande trumförtjockare 

En roterande trumförtjockare separerar slam och 

vatten genom en kombination av statisk och mekanisk 

14

Figur 3-4. Bandförtjockare. 

förtjockning. Slammet tillförs på insidan av trumman 

som är försedd men en silduk. Det förtjockade 

slammet behålls på insidan av trumman och vattnet 

passerar genom silduk och trumma (figur 3-5). 

Kapacitetsområdet ligger mellan ca 7 och 120 

m 3 /h. 

Figur 3-5. Roterande trumförtjockare. 

Centrifuger 

En centrifug förtjockar slam enbart med hjälp av 

mekanisk energi. De centrala delarna i en centrifug 

utgörs av en roterande trumma med en oberoende 

roterande skruvtransportör invändigt (figur 3-6). 

Slammet matas in till blandningskammaren i ”kärnan” 

i skruvens första del där polymer tillsätts så 

att slammet flockas. Slammet slungas ut genom hål 

i blandningskammaren ut mot trummans ytterväggar 

av rotationen så att avvattning sker. 

Det avvattnade slammet transporteras ut genom 

maskinen av skruvtransportören. Rejektvattnet pressas 

ut genom rejektrör av det höga tryck som skapas. 

Trumman och skruven roterar oberoende av varandra 

med upp till ca 3 600 varv/min beroende på maskin 

och slamtyp. 

Förtjockning kan ske både medströms och motströms. 

Medströms förtjockning möjliggör mycket 

låga differensvarv. Differensvarvet är skillnaden 

mellan trummans och skruvtransportörens varvtal 

och låga differensvarv ger möjlighet till längre uppehållstid 

i centrifugen vilket ger torrare slam samt 

betydligt mindre slitage. 

Ofta används polymerer vid centrifugeringen, 

men för ett överskottslam med ett slamvolymindex 

< 120 krävs oftast ingen polymertillsats. 

Figur 3-6. Schematisk beskrivning av centrifug. 

15

Skruvförtjockare 

En skruvförtjockare förtjockar slam genom en kombination 

av statisk och mekanisk förtjockning. I en 

skruvförtjockare roterar en snedställd skruv mot en 

cylindrisk hålskiva med hålstorlek ca 0,2 mm (figur 

3-7). 

Figur 3-7. Schematisk bild av skruvförtjockare. 

Rejektvattnet transporteras genom hålskivan och det 

förtjockade slammet transporteras uppåt med hjälp 

av skruven. Hålskivan rengörs från fibrer dels med 

hjälp av borstar monterade på skruven dels genom 

intermittent spolning. 

3.3 Erfarenheter och fallgropar 

Pumpning av förtjockat slam 

Vid förtjockning av överskottsslam med centrifuger 

kan ofta ca 6–7 % TS nås utan polymerer (om slammets 

SVI < ca 120). Dock piskas en hel del luft in i 

slammet vid centrifugering vilket ger det en speciellt 

tjock, ”mousseliknande”, konsistens. Vid förtjockning 

med hjälp av trumsil, silbandsduk eller annan 

liknande utrustning bidrar polymertillsatsen till 

samma typ av tjocka konsistens. Oavsett förtjockningsmetod 

blir konsekvensen att laminär strömning 

erhålls i ledningarna. Denna strömningsbild 

ger ingen ”självrensande” effekt varför fettavlagringar 

längs väggarna ofta syns (gäller huvudsakligen primärslam). 

Vid flera av de undersökta anläggningarna har 

man erfarit att det varit nödvändigt att begränsa TShalten 

till ca 5 %, främst på grund av de höga tryckfall 

som uppstår vid pumpning av slam med högre 

TS-halt. Driftsvårigheterna har i vissa fall även 

16 

orsakats av eller förvärrats genom felaktiga val av 

pump. 

Vid pumpning av förtjockat slam skall därför 

följande beaktas: 

Ordentligt statiskt tryck på sugsidan samt korta 

och vida sugledningar förhindrar begränsningar 

i pumpbarhet. 

Tryckfall både på sug- och trycksidan kan beräknas 

med hjälp av kända empiriska samband för 

slam (Frost 1981). I praktiken har det dock visat 

sig att olika formler sällan stämmer fullt ut, varför 

lång erfarenhet och/eller provpumpning krävs 

för att göra en korrekt bedömning. 

Välj pump anpassad för beräknat tryckfall och 

flöde eller försäkra att den pump som redan är 

installerad klarar av den nya driftpunkten som 

erhålls efter förtjockning. 

Undvik att transportera förtjockat slam långa 

sträckor – placera förtjockningsutrustningen så 

nära rötkammaren som möjligt. 

Igensättningar av föravvattnare 

Igensättningar av sildukar är vanligt förekommande. 

Sildukarnas skick bör naturligtvis undersökas samt 

att rätt täthet (maskvidd) används. 

En referensanläggning som använder föravvattnare 

(trumsil) på blandslam rapporterar igensättningar 

av dukarna på grund av fettrikt primärslam, vilket 

leder till alltför låga TS-halter in till rötkamrarna. 

Hetvattenspolning av dukarna med färskvatten har 

provats och har fungerat väl. Renat avloppsvatten 

kan också användas om detta är av bra kvalitet, dvs. 

innehåller få partiklar, eller filtreras. Energikostnaden 

för uppvärmningen av spolvattnet blir dock (i bägge 

fallen) ofta orimligt hög. 

En annan anläggning har provat att recirkulera 

rejektvatten från silanläggningen för att rengöra 

dukarna, detta ledde dock till igensättningar, speciellt 

i det fall man använde järnsulfat som fällningskemikalie. 

Ett annat problem som ofta förekommit är igensättningar 

av ledningarna mellan rötkammaren respektive 

förtjockaren. Åtgärden mot detta blir att 

kontinuerligt spola ledningarna med varmvatten 

(t.ex. en gång per vecka). En teknik som vid en av 

referensanläggningarna visade sig fungera relativt bra 

var att cirkulera varmt rötslam för att lösa upp igensättningarna.

Inmatning till rötkammaren 

Förtjockning leder till kraftigt minskade slamflöden. 

I det fall befintliga pump- och uppvärmningssystem 

bibehålls kan detta leda till att kontinuerlig inmatning 

till rötkammaren inte kan upprätthållas. Normalt 

sett skapar detta inga eller marginella problem i 

rötningsprocessen, men får naturligtvis konsekvenser 

för processtyrningens utformning. 

4 Rötning 

vilket dock till stor del kan kompenseras av en effektiv 

värmeåtervinning. 

Ett exempel på olika processval för rötning av 

slam är så kallad enstegs- respektive tvåstegsrötning. 

Dessa alternativ finns för de reningsverk som har 

två rötkammare. Enstegsrötning innebär att rötkamrarna 

drivs parallellt (i ett steg) och tvåstegsrötning 

innebär att de drivs i serie. En optimerad 

rötningsprocess leder till: 

God nedbrytning i rötkammaren, som leder till 

º Väl stabiliserat slam 

º Minskade slammängder 

º Ökad biogasproduktion 

Mer lättavvattnat slam, som leder till 

º Mindre slammängder 

º Minskad polymerförbrukning 

Rötning av slammet görs i syfte att minska slamvolymen 

och stabilisera slammet. Rötning innebär att 

det lättnedbrytbara innehållet i slammet omvandlas 

av bakterier till stabila slutprodukter. I och med 

detta sker också en s.k. stabilisering av slammet, dvs. 

efter rötning kommer slammet inte att undergå vidare 

nedbrytning som ger upphov till bland annat 

dålig lukt. 

Rötning sker med hjälp av anaeroba bakterier 

för vilka syre kan verka toxiskt. Av denna anledning 

– och för möjligheten att utvinna slutprodukten 

biogas – sker rötningen i slutna ”rötkammare”. 

4.1 Olika typer av rötningsprocesser 

4.1.1 Beskrivning och syfte 

För att uppnå rimliga nedbrytningstider kräver de 

anaeroba bakterierna förhöjd temperatur. Vanligtvis 

sker därför rötningsprocesserna vid 35–37 °C (mesofil 

rötning) eller 50–55 °C (termofil rötning) vilket 

är två temperaturområden där dessa bakteriekulturer 

har visat sig ha sitt respektive optimum. Vid det högre 

temperaturintervallet, termofil rötning, sker processen 

snabbare och erforderlig uppehållstid för samma 

nedbrytningsgrad är lägre än för mesofil rötning. 

En annan positiv effekt av termofil rötning är sänkt 

viskositet vilket ger bättre förutsättningar för god 

omrörning. Den negativa effekten vid termofil rötning 

är framförallt det större uppvärmningsbehovet, 

17 

4.1.2 Erfarenheter och fallgropar 

Skumning 

Skumning i rötkammaren kan i värsta fall leda till 

att slam tränger in i gassystemet som då måste rengöras 

(ett omfattande arbete!). Ett tjockt skumtäcke 

tar även upp plats i rötkammaren och kan leda till 

onödigt korta uppehållstider. Dessutom är kraftig 

skumning ofta en indikation på processtörning och 

ett vanligt följdproblem är svåravvattnat slam. Vanliga 

orsaker till skumning kan vara: 

Filamentbakterier (se ovan) 

Överbelastad rötningsprocess 

Dålig omblandning 

Vid nyanläggning kan rötkammare dimensioneras 

för att ge plats för ett eventuellt skumtäcke. Genom 

att minska slammängderna via förtjockning kan i 

vissa fall samma effekt uppnås. 

En överbelastad rötningsprocess leder till ökad 

syrabildning som ”konsumerar” alkalinitet och slutligen 

sänkt pH. För att åtgärda detta symtom bör 

tillsats av natriumbikarbonat ske. För anläggningar 

som upprepat erfar denna typ av processtörning rekommenderas 

att alltid ha natriumbikarbonat tillgängligt. 

Stora temperaturdifferenser i rötkammaren kan 

vara ett resultat av dålig omblandning. De kan även 

orsakas av felaktig eller dålig styrning av uppvärmningen 

av rötslammet. I bägge fallen erhålls negativa 

konsekvenser för rötningsprocessen och ökad risk för 

skumning.

Rötkammare bör förses med siktglas. Detta enkla 

hjälpmedel kan vara ett effektivt verktyg för att konstatera 

hur processen beter sig och framför allt problem 

med skumning och svämtäcken. 

Filamentbakterier/slamsvällning/skumning 

Trådbakterier (i Sverige vanligtvis Microthrix parvicella) 

är vanligt förekommande, framför allt vid reningsverk 

med långa uppehållstider (hög slamålder). 

Många arbeten har gjorts angående filamentbakterier 

(Martins et al. 2004) och någon komplett framställning 

görs inte här. Vissa erfarenheter är gemensamma 

i branschen: 

Inblandning av gammalt och eller/externt slam. 

Flera referensanläggningar rapporterar att problemen 

med trådbakterier och slamsvällning uppkommit 

i samband med att man började ta emot 

gammalt slam, till exempel brunnsslam eller slam 

från annat reningsverk som lagrats under lång tid. 

(I förebyggande syfte bör riskerna med att ta emot 

”gammalt” slam övervägas noga innan så sker). 

Reningsverk med kvävereduktion. De flesta kvävereningsverk 

har i någon utsträckning problem 

med förekomst av trådbakterier och slamsvällning, 

i vissa fall huvudsakligen i rötkammaren. 

Uppträder ofta på hösten. Många reningsverk har 

erfarit att de största problemen uppkommer under 

höstperioden. En trolig anledning till detta är att 

vattentemperaturen ökat under sommaren och när 

dessa flöden når reningsverken under hösten ökar 

trådbakteriernas tillväxt då de trivs bäst i varma 

temperaturer. 

Någon enkel – eller ens komplicerad – tillförlitlig 

metod att komma tillrätta med problemen finns inte 

tillgänglig idag. Tänkbara åtgärder, som provats vid 

de olika referensanläggningarna är följande (trådbakterier 

kan naturligtvis orsaka slamflykt från biosteget; 

här redovisas dock huvudsakligen åtgärder 

ur ett rötningsperspektiv): 

Kemikaliedosering. De aktiva bakterierna i såväl 

biosteget som rötningsprocessen har rund form 

och minimalt yt-volymsförhållande. Trådbakterier 

är långa och smala och därför ofta känsligare 

för störningar. Genom tillsats av till exempel 

natriumhypoklorit kan man tillfälligtvis åtgärda 

symptomen. Detta förfarande har dock karaktären 

av akutåtgärd i krislägen och en driftstrategi 

bör upprättas för långsiktig hantering av problemet. 

18 

Olika driftsätt i rötningssteget. Stora problem 

kan uppkomma när överskottsslammet (inklusive 

trådbakterier) blandas med primärslammet (som 

innehåller stora mängder för bakterierna lättillgängligt 

organiskt material). En explosionsartad 

tillväxt av trådbakterierna kan då i värsta fall ske. 

I det fall minst två rötkammare med tillräcklig 

volym finns tillgängliga kan överskottsslam och 

primärslam rötas parallellt i separata linjer för att 

undvika problem; detta kan dock orsaka problem 

med tillräckligt långa uppehållstider för slammet 

eftersom slammängderna normalt är olika stora. 

Ett annat sätt som provats vid en av referensanläggningarna 

kan vara 2-stegsrötning, där långtgående 

utrötning av primärslammet först sker i 

steg 1. I steg 2 blandas därefter överskottsslammet 

in. Överskottsslammet ger ett mycket litet bidrag 

till biogasproduktionen varför uppehållstiden endast 

behöver vara tillräcklig för stabilisering. 

Termofil rötning. Vid de referensanläggningar 

som gått över till termofila rötningstemperaturer 

rapporteras att man erhållit en stabilare process, 

med mindre skumbildning. Det är dock oklart om 

denna skumbildning tidigare berott på filamentbakterier 

eller haft andra orsaker. Alla förändringar 

sker dock snabbare vid högre temperaturer, varför 

respons på driftstörningar måste ske direkt. 

Ultraljudsbehandling av överskottsslammet före 

rötning förekommer vid fyra anläggningar i 

Sverige (Östhammar, Kävlinge, Oskarshamn, 

Borås (under installation). Då ultraljud appliceras 

på slammet bildas små kavitationsbubblor som 

mekaniskt sönderdelar trådbakterierna i syfte att 

förhindra slamsvällning. Vid Käppalaverket har 

man pågående försök med ett liknande system, 

där kavitationsbubblorna bildas genom en kaviterande 

pump. Effekten har dock hittills inte förhindrat 

slamsvällning vid verket trots att sönderdelning 

av trådbakterierna verifierats. 

Ytterligare avancerade metoder för att komma 

tillrätta med filamentbakterierna är ozonbehandling, 

värmebehandling och mekanisk bearbetning 

(finmalning). Gemensamt för dessa metoder är att 

man på olika sätt förstör trådbakteriernas cellväggar. 

Beroende på metodval och utformning 

kan även en del av de aktiva rötningsbakterierna 

komma att förstöras, vilket kan medföra en positiv 

effekt på mängden tillgängligt organiskt material 

vid rötningen (det vill säga ökad nedbrytning 

och gasproduktion). Denna effekt gäller inte för

ozonbehandlingen, som syftar till att minska produktionen 

av överskottsslam. Än så länge finns 

bara dessa metoder i lab- eller pilot/demoskala och 

utvecklingsarbete kvarstår innan några definitiva 

slutsatser kan dras avseende kostnadseffektivitet. 

Ojämn belastning in till rötkammare 

I vissa fall kan belastningen till rötkammaren vara 

ojämn till exempel genom att tillfälliga eller intermittenta 

industriella avloppsvatten tas emot. Tänkbara 

åtgärder som provats är: 

Termofil rötning med rapporterat gott resultat i 

form av stabilare process (Kalmar). 

Att köra två rötkammare i serie och cirkulera tillbaka 

slammet från RK2 till RK 1 (Örebro). 

cirkulationspumpning av rötslammet med torrt 

uppställda centrifugalpumpar 

I nedanstående figur visas fyra alternativa omblandningssystem 

för rötkammare. 

Mekanisk omrörning har under de senare decennierna 

ersatt den tidigare gasomrörningen/slamcirkulationspumpningen 

och är numera den vanligaste 

metoden. Uppskattningsvis över 80 % av all 

omrörning i Sverige sker idag med propelleromrörare. 

4.2 Olika typer av omblandningssystem 

i rötkammare 


Omblandning av slammet i rötkamrarna är nödvändig 

för att erhålla en homogen miljö så att koncentrationsskillnader 

minimeras och för att bakterierna 

skall komma i god kontakt med substratet 

(slammet). God omblandning i rötkammaren är 

väsentligt för att: 

hålla slammet i suspension 

tillse en kort blandningstid för inkommande 

substrat 

sörja för god omblandning i hela rötkammarvolymen 

(tillse en stor andel aktiv volym och liten 

andel inaktiv volym) 

erhålla en jämn och optimal rötningsprocess med 

god nedbrytning och hög biogasproduktion 

Omblandningens inverkan på rötningsprocessen är 

stor och problem som uppkommer vid dålig omblandning 

är stora temperaturdifferenser i olika delar 

av rötkammaren, ”surjäsning” (överbelastning i delar 

av rötkammaren) och skumning (som en sekundär 

effekt av överbelastning i och temperaturskillnader 

i delar av rötkammaren). 

Omrörning i rötkammare sker huvudsakligen med: 

mekanisk topp-monterad omrörare (propeller) 

gasomrörning, dvs. biogas som komprimeras och 

leds in i rötkammaren 

Figur 4-1. Schematisk bild av olika omblandningssystem 

för rötkammare. 

19

Fördelen med propelleromrörare är att de kräver betydligt 

lägre elenergiförbrukning än gasomrörning. 

Normal effektförbrukning för en propeller är ca 1 

W/m 3 rötkammarvolym. Om denna effektförbrukning 

är tillräcklig för god omrörning är dock inte 

helt verifierat (se nedan under Erfarenheter och fallgropar). 

Generellt är erfarenheterna av gasomrörning goda. 

Underhållsbehovet är lågt genom att utformningen 

innebär att rörliga mekaniska delar i rötkammaren 

saknas. 

Utöver omrörning med propeller och gas förekommer 

också som enda system för omblandning 

rundpumpning utan strålmunstycken, se ”strålomblandning” 

ovan. Denna typ av omblandning är inte 

att rekommendera då den har visat sig leda till överbelastning 

i delar av rötkammaren med skumning 

och låg nedbrytningsgrad som följd. Detta åtgärdas 

vanligen genom att åtgärda symtomet med kontinuerlig 

tillsats av bikarbonat för pH-justering. 

Trots att omblandning med hjälp av dragrör inte 

är vanligt förekommande i Sverige förtjänar systemet 

att uppmärksammas här. Systemet används flitigt 

ibland annat Tyskland och alltid i äggformade rötkammare. 

Erfarenheterna från detta system är framförallt 

minimal sedimentation och ett bra system för 

att hantera skumning genom att reversera omröraren 

i toppen på dragröret så att strålen riktas uppåt och 

kan användas för att ”piska ner” skummet. Den minimala 

sedimentationen som erfarits beror på de höga 

hastigheter som uppnås och träffar botten vid normal 

drift av omröraren. 


Dålig omrörning 

Ett vanligt problem är att omblandningen är dålig 

vilket bland annat leder till dåliga utrötningsgrader 

och till att svämtäcken formas på slamytan. Gasbubblor 

kan då inte fritt passera uppåt utan fastnar 

i slammet, vilket leder till försämrad gasproduktion. 

Dessutom kan följdproblem uppträda i slamavvattningen 

genom att slammet blir mer svåravvattnat. På 

en av referensanläggningarna genomfördes temperaturmätningar 

på olika ställen i rötkammaren vilka 

bekräftade en misstänkt dålig omblandning. 

Många svenska rötkammare som ursprungligen 

utformades för gasomrörning byggdes senare om 

till mekanisk omrörning. Diametern på dessa röt- 

20 

kammare är ofta förhållandevis stor i förhållande 

till höjden, vilket innebär att den mekaniska omrörningen 

inte alltid ger önskvärd omblandning. Dessutom 

är de vanligt förekommande koniska bottnarna 

inte optimala för mekanisk omrörning. 

I. Mekanisk omrörning 

Mekaniska problem 

Slam innehåller många gånger oönskat material 

(trasor, snören, etc.) som vid omrörningen kan avsättas 

på propellerbladen, vilket skapar obalans, 

axelbrott (relativt vanligt) eller att propellerbladen 

tyngs ned. En av referensanläggningarna hade erfarit 

ett längre driftstopp på grund av axelbrott. 

Effektiva rensgaller är viktiga för att undvika problem 

med alltför mycket avsättningar men har inte 

visat sig vara tillräckligt för att undvika trasor i rötkammare. 

I många fall kan en skärande pump eller 

macerator på cirkulationsledningen vara en lösning. 

Fibermaterialet bibehålls då – vilket är fördelaktigt 

vid avvattningen – men finfördelas, vilket medför 

att tendensen till klusterbildning minskar. 

Propellerbladen bör även regelbundet reverseras 

för att lösgöra material från bladen. 

Det är inte ovanligt att omrörare dimensioneras 

alltför snålt, dvs. med för små motoreffekter, för att 

uppnå önskat omrörningsresultat. 

Svämtäcke 

På ett antal anläggningar med mekaniska omrörare 

så har man periodvis problem med svämtäcken i rötkamrarna. 

I några fall har det berott på att den övre 

propellern placerats för djupt under vätskeytan och 

därför har inte svämtäcket ”dragits” ner i rötkammarvolymen. 

På en av anläggningarna har man löst problemet 

genom att i förebyggande syfte sänka vätskenivån i 

rötkammaren snabbt en gång per vecka. På detta 

sätt erhålls en kraftig rörelse i vätskeytan som blandar 

in de delar i bulkvolymen som bidrar till svämtäckesbildning. 

II. Gasomrörning 

Hög elförbrukning 

Elförbrukningen vid gasomrörning är hög, ofta ca 

5–15 ggr så hög som vid mekanisk omrörning. 

Driften bör optimeras ur denna aspekt. I de två 

referensanläggningar som har gasomrörning körs 

denna ca 1/2–1 h/d, vilket förefaller något kort 

drifttid. Det är ej heller verifierat att denna drifttid

medför en tillräckligt god omblandning för ett bra 

rötningsresultat – och en av anläggningarna har 

också mycket låg nedbrytningsgrad i rötkammaren. 

Om man antar en effekt av 80 kW för gasomrörning 

erhålls vid en drifttid av 2–4 h/dygn en energiförbrukning 

av 160–320 kWh/d. Motsvarande propelleromrörare 

förbrukar ca 1,5 kW vilket ger 36 

kWh/d. 

Elförbrukningen för omrörning utgör dock ofta 

en förhållandevis liten andel av den totala elförbrukningen, 

se kapitel 8.2, figur 8-4. 

Investeringskostnaden för gasomrörning är också 

betydligt högre än för motsvarande topp-monterad 

propelleromrörare. 

En kombination av gasomrörning och mekanisk 

omrörning är inte vanligt men skulle sannolikt 

kunna vara fördelaktigt, i synnerhet vid rötningsprocesser 

där TS-halten överstiger 5 %. I normal 

drift körs då den mekaniska omrörningen, gasomrörningen 

körs endast intermittent (förslagsvis ca 

30 min/dygn) för att bryta upp svämtäcken och frigöra 

gasbubblor i slammet. Därmed kan elenergiförbrukningen 

minimeras samtidigt som driften 

optimeras och gasproduktionen maximeras. Detta 

alternativ är speciellt intressant i det fall man avser 

bygga om en äldre anläggning med gasomrörning 

till mekanisk omrörning. 

Elkostnaden för gasomrörning enligt beskrivning 

ovan medför en extra driftskostnad i storleksordningen 

100 000–150 000 kr/år för en medelstor anläggning 

(200 000 pe). Vinsterna skulle dock kunna 

överväga. Enbart en produktionsökning av biogas 

med omkring 5–10 % vid samma tänkta anläggning 

skulle kunna motsvara hela kostnaden (beroende på 

försäljningspris för biogasen). Därtill finns ytterligare 

potential i form av jämn drift och minskade slammängder 

genom såväl ökad nedbrytning som förbättrad 

avvattning. 

Igensättningar 

Ibland sker igensättningar i gasrören; detta avhjälps 

genom att blåsa rören med vatten och biogas. 

Korrosion 

Biogas är korrosiv och korrosion på framför allt kompressorerna 

är vanligt. Rätt materialval i nyckelkomponenter 

är viktigt. Brons har använts i många 

applikationer men man bör se upp med svavelväte 

och belägga materialet med kompositmaterial om 

man inte har tidigare erfarenhet av materialet vid 

21 

anläggningen. Detta gäller för övrigt alla material 

utom rostfritt stål SS2343 eller ädlare. Tyvärr går det 

i många applikationer inte att erhålla en viss komponent 

i SS2343 eller så blir kostnaden orimligt hög. 

Tillsats av järnklorid är ett vanligt sätt att minska 

svavelvätehalten i slammet – och därmed korrosionsrisken. 

Svavelinnehållet fälls ut som järnsulfid och 

blir på så sätt kvar i slamfasen. 

Skumning 

Om man har problem med filamentbakterier så kan 

det innebära att man vid gasomrörning får en kraftigare 

skumning jämfört med mekanisk omrörare. 

III. Enbart rundpumpning 

Vid en av de två referensanläggningarna som använder 

enbart rundpumpning omsätts rötkammarinnehållet 

ca 5 gånger per dygn (det vill säga 5 gånger 

rötkammarvolymen pumpas runt varje dygn). Motsvarande 

omsättning som erhålls med en toppmonterad 

propelleromrörare är ofta 10 gånger per timme. 

Omblandningseffekten av enbart rundpumpning är 

således mycket dålig. 

Energikostnaden för rundpumpning (el) är mycket 

hög och utgör en mycket stor andel av elförbrukningen 

vid dessa två anläggningar (se kapitel 8.2), 

samtidigt som nedbrytningsgraden i rötningsprocessen 

riskerar bli låg. 

4.3 Olika typer av uppvärmningssystem 

i rötkammare 


Uppvärmning av rötslammet är ofrånkomligt; det 

krävs för att uppnå lämpliga förhållanden för de anaeroba 

bakterierna. Processen drivs vanligen vid 35– 

37 °C (mesofil rötning) eller vid 50–55 °C (termofil 

rötning) vilket är temperaturintervall där de anaeroba 

bakterierna trivs bra och nedbrytningsprocessen går 

avsevärt snabbare än vid omgivningstemperatur. 

Uppvärmning skall ske dels av inkommande slam (råslam) 

från vattentemperatur till rötningstemperatur 

dels för kompensation av värmeförlusterna genom 

rötkammarens ytor. 

Förbättringsåtgärderna på detta område handlar 

därför i stor utsträckning om att utforma systemen

på ett optimalt sätt, dvs. minimera värmebehovet 

och värmeförlusterna. 

Åtgärder på området är primärt motiverade endast 

i de fall det finns avsättning för besparad biogas eller 

energi. 

Eftersom värmebehovet för uppvärmning av rötkammaren 

oftast domineras av behovet av uppvärmning 

av råslammet kan stora besparingar uppnås 

genom förtjockning av slammet före rötning (se 

tidigare kapitel 3). 

Uppvärmning av slam till rötningstemperatur kan 

ske genom någon av följande metoder: 

cirkulation av rötkammarinnehållet via en extern 

värmeväxlare 

uppvärmning av slammet med hjälp av värmeväxlare 

på tillförselledning till rötkammaren (i 

kombination med uppvärmning på cirkulationsslingan, 

ovan) 

injicering av ånga 

varmvattencirkulation i rör eller mantlar inne i 

rötkammaren 

eldrivna doppvärmare inne i rötkammaren 

De tre sistnämnda metoderna är ovanliga och förekommer 

mycket sällan, i synnerhet i Sverige. Idag 

används vanligen den förstnämnda metoden, dvs. 

värme tillsätts på cirkulationledningen och i vissa 

fall kan även uppvärmning på inkommande slam 

till rötkammaren förekomma. 

Figur 4-2 nedan illustrerar de två metoderna med 

externa värmeväxlare. 

Värmebehovet för uppvärmning av inkommande 

slam beräknas enligt följande ekvation: 

E in = Q in · ρ · c p · ∆T , där 

E in = tillförd värme (kWh/d) 

Q in = inkommande slamflöde 

ρ = slammets densitet = 1 000 kg/m 3 

c p = Specifik värmekapacitet (kWh/kg, °C) 

∆T = temperaturskillnaden mellan råslammets temperatur 

och önskad rötkammartemperatur 

4.3.2 Olika typer av utrustning 

för uppvärmning av slam 

Bland externa värmeväxlare dominerar tubvärmeväxlare 

(rör i rör) i Sverige (figur 4-3). Några spiralvärmeväxlare 

finns också i drift. Genom en tubvärmeväxlare 

pumpas slammet i det inre röret, vilket 

omges av varmvatten – som normalt pumpas i motsatt 

riktning – i det yttre röret. 

I en spiralvärmeväxlare pumpas slammet genom 

kanaler i ett fullständigt motströms flöde. Det varma 

mediet kommer in i centrum och strömmar ut 

mot periferin. Det kalla mediet kommer in i periferin 

och strömmar in mot centrum (se figur 4-4). 

Alternativ för värmetillsats 

Biogas 

10-12 o C 23-25 o C 37 o C 

37 o C 

35 o C 

(B) 

(A) 

35-37 o C 

Figur 4-2. Principskiss för uppvärmning av rötkammare med externa värmeväxlare. I praktiken sker uppvärmning 

huvudsakligen på cirkulationsslingan, dvs. enligt alt (A). 

22

Figur 4-3. Tubvärmeväxlare för uppvärmning av rötslam. 

I så stor utsträckning som möjligt bör man därför 

eftersträva att uppvärmning sker på rötslammet, ej 

råslammet. I praktiken bör råslammet alltid tillföras 

efter värmeväxlaren på cirkulationsslingan för att 

minimera igensättningsproblem. Detta förutsätter 

dock att man har en god inblandning av råslammet 

i rötslammet, exempelvis i ledningen efter växlaren. 

Det finns flera fördelar med uppvärmning på cirkulationsledningen. 

Utrustningen är placerad utanför 

rötkammaren och därmed lättillgänglig. Rötkammartemperaturen 

är lätt att kontrollera. En 

extern värmeväxlare medger en representativ mätpunkt 

för temperaturen i cirkulationsledningen. 

Värmetillförseln kan styras både av temperaturen 

för och/eller efter värmeväxlaren. Om temperaturgivaren 

sitter efter värmeväxlaren tillförs rötkammaren 

ett slam med i stort sett samma temperatur 

oberoende av värmeförluster och eventuellt periodvis 

tillförsel av kallt slam. 

Figur 4-4. Spiralvärmeväxlare, principskiss. 


Allmän systemutformning 

Tillsats av värme till råslam ger generellt upphov till 

mer problem än tillsats av värme till rötslam. Råslam 

har högre viskositet än rötslam och ger därför normalt 

laminära flöden genom en värmeväxlare vilket 

leder till sämre värmeöverföring än vid turbulenta 

flöden. Detta – i kombination med slammets höga 

fettinnehåll – resulterar ofta i avsättningar av salter 

och fett på värmeväxlingsytorna, med sämre verkningsgrad 

som följd. Vid uppvärmning av rötat slam 

på en cirkulationsslinga till rötkammaren uppstår 

inte dessa problem eftersom detta slam har andra 

egenskaper (jämnare kvalitet, tunnare och mindre 

visköst, se kap 4.3). Dessutom kan flödena hållas 

högre vid cirkulationspumpning så att turbulens 

uppnås. 

23 

Val och dimensionering av värmeväxlare 

Vid uppvärmning bör de värmeavgivande ytorna 

inte överskrida temperaturer på 60–70 °C. Över 

omkring 70 °C koagulerar framförallt proteiner i 

slammet och man erhåller så kallad fastbränning 

med dålig verkningsgrad som följd. Det är av denna 

anledning viktigt att värmeväxlaren dimensioneras 

så att en betydande reservkapacitet finns för att medger 

kompensation för dessa beläggningar. 

Den typ av värmeväxlare som normalt bör användas 

är företrädesvis någon form av tubvärmeväxlare. 

Tubvärmeväxlare är oftast den mest energieffektiva 

utformningen av slamvärmeväxlare. Med 

180 graders rörböjar minimeras tryckfallet i förhållande 

till överförd energi. Man bör även eftersträva 

maximal temperaturdifferens mellan den varma och 

kalla sidan för att erhålla största möjliga överförd 

energi i förhållande till pumpad slammängd. Det är 

viktigt att slamflödeshastigheterna i värmeväxlaren 

inte blir för låga, då detta leder till avsättningar. Diametern 

på slamledningen genom en tubvärmeväxlare 

väljs i förhållande till slamflödet som skall pumpas 

genom värmeväxlaren. En bra tumregel är att hastigheten 

skall vara ca 2,2–2,5 m/s. Vid denna hastighet 

erhålls fullständig turbulent strömning. Detta 

ger i de flesta fall en rördimension på 80–150 mm. 

Nackdelen med konventionella tubvärmeväxlare 

är att de är relativt utrymmeskrävande. 

Spiralvärmeväxlare som används för uppvärmning 

av rötslam är utformade så att inga stödpinnar finns

på slamsidans spiral. Normalt brukar ”spaltvidden” 

vara ca 25 mm vilket gör att turbulenta flödeshastigheter 

i de flesta fall kan upprätthållas. Fördelen 

med denna typ av växlare är att de är kompakta och 

därmed kräver litet utrymme. 

Nackdelarna är att man normalt får igensättningsproblem 

och därför behöver man öppna denna 

växlare flera gånger per år för rengöring. Dessutom 

brukar även tryckfallet genom denna typ av växlare 

vara högre än för tubvärmeväxlare. Jämfört med tubvärmeväxlaren 

ger spiralvärmeväxlaren erfarenhetsmässigt 

högre tryckfall, större igensättningsproblem 

och en högre kostnad räknat som överförd effekt per 

investering, vilket gör att denna typ av värmeväxlare 

generellt inte kan rekommenderas för uppvärmning 

av recirkulerande rötslam. 

Igensättningar 

Fibröst material (”trasor”) har en tendens att bilda 

kluster i rötkammaren som kan medföra igensättningar 

i cirkulationsvärmeväxlare, ledningar och 

pumpar, etc. För att minska mängden trasor in till 

rötkammaren kan en rad olika tekniker användas, 

som fina rensgaller och silar. Det material som rensas 

bort får dock enligt miljölagstiftningen inte deponeras 

utan måste förbrännas. I många fall ställer förbränningsanläggningarna 

höga krav på rensmaterialet, 

det skall vara tvättat, pressat och i vissa fall även 

emballerat. Kostnaderna för renshanteringen kan 

därmed bli avsevärda och snabbt överstiga kostnaderna 

för att åtgärda de problem som igensättningar 

skapar. Det gäller här att uppnå en balans. 

4.4 Isolering av rötkammaren 

En god isolering av rötkammaren är nödvändig för 

att erhålla en rimlig uppvärmningskostnad och jämn 

drifttemperatur. Värmeförlusterna är en funktion av 

det så kallade U-värdet, rötkammarens storlek samt 

temperaturen på respektive sida om ytan. U-värdet 

(tidigare benämnt ”k”-värdet) är värmegenomgångskonstanten 

för en yta och varierar för olika material. 

Enligt VAV (1981) bör rötkammare för svenska förhållanden 

isoleras så att U-värdet som ett medelvärde 

för hela rötkammaren ligger under 0,5 W/(m 2 , °C). 

Som ett jämförelsevärde kan nämnas att ett isoleringslager 

på 15 cm mineralull ger ett U-värde på 

24 

0,3 W/(m 2 , °C). Nedanstående beräkningsformler 

kan användas för att kontrollera fördelningen av 

aktuell värmeförbrukning i en rötkammaranläggning. 

Värmebehov för kompensation av värmeförlusterna 

genom rötkammarens ytor beräknas med följande 

ekvation: 

E k = 24h/d · A · U · (T k – T 0 ) 

E k = tillförd värme (Wh/d) 

A = rötkammarytan 

U = värmegenomgångskonstanten (W/m 2 , °C) 

T k = rötkammartemperatur 

T 0 = omgivningstemperatur 

OBS! Ekvationen tar ej hänsyn till effekter av kraftig 

vind som kyler rötkammaren ytterligare. 

Dåligt isolerade rötkammare leder till hög värmeförbrukning 

på grund av de stora värmeförlusterna 

till omgivningen. Den här typen av problem är framför 

allt vanlig vid mindre, äldre anläggningar som 

byggdes utan någon ambition att utnyttja biogasen. 

Tilläggsisolering på befintlig rötkammare är ofta 

en relativt omfattande och kostsam åtgärd, som ändå 

kan vara motiverad genom de energibesparingar som 

erhålls. Vid termofil rötning kan effekten i form av 

kostnadsbesparingar bli avsevärd, men även vid mesofila 

temperaturer kan tilläggsisolering vara befogad. 

Rötkammare bör alltid vara isolerade för att minska 

värmeförlusterna. 

Vid uppförande eller ombyggnation av en rötkammare 

måste man uppnå en balans mellan värmeförlusterna 

och den ökade investeringskostnaden för 

isoleringen. Vanligtvis bestämmer man först hur 

stora värmeförluster som är acceptabla och vilket 

U-värde detta motsvarar. Därefter utformas rötkammaren 

med erforderlig isolering för att uppnå 

det önskade U-värdet. 

Nedanstående exempel illustrerar vad olika U- 

värden innebär. 

Antag en rötkammare bestående av en cylinder 

med diameter 14 meter och höjd 14 meter, volym ca 

2 000 m 3 . U-värdet för den oisolerade rötkammarens 

yta antas till 4 W/(m 2 , °C) (motsvarar oisolerad betong). 

Ytterdygnsmedeltemperaturen sätts till +6 °C. 

Slamtemperaturen för mesofil rötning sätts till 

+38 °C och för termofil rötning gäller +55 °C. 

Med förutsättningar enligt ovan erhålls då följande 

värmeförluster:

Vid U-värde 4: 

Mesofil Värmeförlust per dygn ca 2 800 kWh 

Termofil Värmeförlust per dygn ca 4 300 kWh 

Vid isolerad RK, U-värde 0,5: 

Mesofil Värmeförlust per dygn ca 350 kWh 

Termofil Värmeförlust per dygn ca 540 kWh 

Vid isolerad RK, U-värde 0,3: 

Mesofil Värmeförlust per dygn ca 210 kWh 

Termofil Värmeförlust per dygn ca 320 kWh 

I ovanstående exempel blir investeringskostnaderna 

för att minska värmeförlusterna genom tilläggsisolering 

till ett U-värde av ca 0,3 omkring 650 000 kr 

om man räknar med att ca 3 meter av rötkammaren 

grävs ner i mark och övriga delar isoleras med 150 

mm isolering som kläs in med fasadplåt. 

Kapitaltjänstkostnaden (beräknad med avskrivningstid 

30 år) blir då ca 43 000 kr/år. Om man 

utgår från att det besparade värmet kan försäljas för 

ca 20 öre/kWh innebär detta vid mesofil rötning 

en nettobesparing av: 

(2824-353) · 365 · 0,20 – 43 000 = 137 000 kr/år. 

I fallet termofil rötning blir motsvarande kostnadsbesparing 

ca 230 000 kr/år. 

4.5 Olika typer av värmeåtervinningssystem 

vid rötning 


En viss andel av den tillsatta energin kan återvinnas 

via utgående rötslam och användas för förvärmning 

av inkommande råslam. Principen illustreras i figur 

4-5 nedan. 

Figur 4-6 på nästa sida illustrerar de huvudsakliga 

två alternativa metoderna för värmeåtervinning. 

Alternativ 1 sker med någon typ av konventionella 

Biogas 

Råslam 

37 o C 

37 o C 

35 o C 

37 o C 

25 o C 

22-24 o C 

10-12 o C 

Figur 4-5. Principen för återvinning av värme ur utgående rötslam genom värmeväxling mot inkommande råslam. 

Figuren illustrerar återvinning med direktverkande slam-slamvärmeväxlare inklusive ungefärliga temperaturangivelser. 

25

Biogas 

35-37 o C 

Alt 1 

Värmeväxlare 

35-37 o C 23-25 o C 

 

Alt 2 

Värmepump 

35-37 o C 

10-14 o C 

Figur 4-6. Principen för värmeåtervinning, här vid mesofil rötning med representativa temperaturangivelser. Alt 

1 representerar konventionell teknik, Alt 2 innebär värmepump. 

tubvärmeväxlare eller med direktväxlande slamslamvärmeväxlare. 

Alternativ 2 innebär ett värmepumpssystem. 

Värmeåtervinning med konventionella 

värmeväxlare 

För värmeåtervinning ur slam med konventionella 

värmeväxlare används samma typer av värmeväxlare 

som för uppvärmning, med samma för- och nackdelar, 

se 4.3. Liksom i fallet uppvärmning är här 

tubvärmeväxlare av typen ”slam-vatten-slam” vanligast. 

Värmeåtervinning med slamslamvärmeväxlare 

Värmeåtervinning kan också ske med direkt värmeöverföring 

mellan utgående och inkommande rötslam 

till rötkammaren, dvs. utan något mellanliggande 

vattenmedium som i konventionella växlare. 

Denna teknik skall dock undvikas om TS-halten 

överstiger 5 % på inkommade råslam på grund av 

risk för stora tryckfall. 

26 

Värmepump 

Värmepump är en relativt ny teknik som möter stort 

intresse och som kan vara ett alternativ för många 

anläggningar. Med värmepump kan så gott som hela 

den tillsatta värmemängden återvinnas via utgående 

rötslam, som kyls ned till ca 10–14 °C, se figur 4-6, 

ovan. 

Figur 4-7 på nästa sida visar en typisk värmepumpsinkoppling 

innehållande en varm sida, ”kondensorsidan” 

och en kall sida ”förångningssidan”. 

Dessa består i princip av 2 st tubpannevärmeväxlare 

med mellanliggande cirkulationskrets, kompressorer 

samt expansionsventil. Cirkulationskretsen är försedd 

med någon form av köldmedium. Inkopplingen 

sker på cirkulationsslingan till rötkammaren. Utgående 

rötslam kyls genom att det lämnar sitt värme 

till värmepumpen. Till värmepumpen tillsätts elenergi 

som tillsammans med den upptagna värmen 

från utgående rötslam ger den önskade temperaturdifferensen 

för att värma upp rötslammet. 

En positiv bieffekt av den långtgående kylningen 

av slammet är att såväl lukt som metanavgång från 

slammet minskar.

värmepump 

kylt rötslam 

Rötkammare 

kondensation 

förångning 

inre cirkulationskrets 

med köldmedium 

Figur 4-7. Principen för standardutförande av värmepumpsinkoppling. 

Värmepumpens värmefaktor definieras som den 

värmeenergimängd som kan erhållas jämfört med 

den mängd elenergi som måste tillsättas: 

Värmefaktor VP = Värmeenergi erhållen 

Elenergi tillsatt 

För att värmepumpsystemet skall vara effektivt krävs 

att det utformas för att erhålla en hög värmefaktor. 

Speciellt bör framledningstemperaturen vara låg. 


Dålig värmeåtervinning 

Flera av de undersökta referensanläggningarna uppvisar 

dåliga verkningsgrader i värmeåtervinningen. 

Vid vissa anläggningar saknas värmeåtervinning 

helt. 

Förbättrad värmeåtervinning kan huvudsakligen 

åstadkommas på två olika sätt: 

åtgärder på värmeväxlare 

kylning av rötslammet med värmepump 

Den primära förutsättningen för att genomföra olika 

åtgärder är att det finns avsättning för biogas eller 

värme. 

Återvinning kan maximalt ske med ca 50 % av 

tillsatt värmeenergi (med tubvärmeväxlare) och ett 

acceptabelt resultat bör ligga mellan ca 40–50 %. 

De dåliga verkningsgrader (30–35 %) som flera av 

27 

referensanläggningarna uppvisar beror i så gott som 

samtliga fall på utformningen av utrustningen (se 

kap 4.3.3): 

värmeväxling sker på råslammet (och inte på rötslammet) 

fel typ av växlare, eller 

feldimensionering, dvs. 

º värmväxlarytorna är för små 

º slammet har för låg hastighet genom växlaren 

Utöver att åtgärda ovanstående kan graden av värmeåtervinning 

ökas via installation av värmepump (VP). 

Utgående rötslam kan därigenom kylas ytterligare 

och så gott som all värme tas tillbaka. För detta 

åtgår elenergi. Idag finns värmepump installerad 

vid Käppalaverket på Lidingö, i Trollhättan och i 

Norrköping (under konstruktion). 

En värmepump är dimensionerad för ett visst 

arbetsområde, som begränsas av kylmediet (normalt 

ca –4 till +10 °C). För att erhålla en god värmefaktor 

(dvs. låg elförbrukning) bör differensen mellan 

värmepumpens varma och kalla sida vara liten, dvs. 

den varma framledningstemperaturen bör vara så låg 

som möjligt. 

Värmefaktorns inverkan på elkostnaderna illustreras 

i figur 4-8 på nästa sida. En försämring av värmefaktorn 

från 4 till 3 motsvarar en ökad driftkostnad 

(el) med ca 150 000 kr/år. 

Tabell 4-1 på nästa sida redovisar olika investeringskostnader 

för värmepumpar i olika storleksklasser 

vid en antagen värmefaktor = 4.

Driftkostnad (kkr) . 

900 

800 

700 

600 

500 

400 

300 

200 

100 

VF = 3 

VF = 4 

VF = 5 

0 

0,25 0,35 0,45 0,55 0,65 0,75 

Elpris (kr/kWh) 

Figur 4-8. Elkostnad som funktion av värmefaktorn (VF) för en värmepump 400 kW. 

Tabell 4-1. Ungefärlig investeringskostnad och elförbrukning 

för värmepumpar. 

VP,storlek, 

kW värme 

Elförbrukning 

(vid värmefaktor 

4), 

kW el 

Investerings 

kostnad, 

M SEK 

Kapitaltjänstkostnad, 

SEK/år* 

200 50 1,0 100 

400 100 1,8 170 

800 200 2,5 240 

* ränta 5 %, avskrivning 15 år 

För att en värmepumpsinstallation skall vara lönsam 

måste värdet av den återvunna energin motsvara 

summan av drift- och kapitaltjänstkostnaderna. På 

liknande sätt som i fallet förtjockning (kap 3) beror 

lönsamheten för en värmepump kraftigt av försäljningspriset 

på biogas, men varierar även med elpriset 

samt naturligtvis investeringens storlek. Figur 4-9 

nedan ger en indikation på när det kan vara lönsamt 

att installera värmepump. 

Potentialen för besparing påverkas kraftigt av försäljningspriset 

på biogas. Vid värmepumpsinstallation 

Kostnad (kkr) . 

600 

400 

200 

0 

-200 

Elpris: 

0,6 kr/kWh 

0,5 kr/kWh 

0,4 kr/kWh 

0 0,05 0,1 0,15 0,2 0,25 0,3 0,35 

-400 

-600 

Biogaspris (kr/kWh) 

Figur 4-9. Ungefärlig årskostnad för värmepump som funktion av biogasintäkt och elpris. I årskostnaden ingår 

kapitaltjänstkostnad och elförbrukning. Siffrorna gäller medelstor VA-anläggning (ca 3000–4000 ton TS/år, rötat 

slam) med värmepump 400 kW och värmefaktor 4. 

28

krävs el för värmeåtervinningen och därmed påverkas 

resultatet även av elpriset. Figur 4-9 illustrerar 

vilken ungefärlig biogasintäkt som krävs vid olika 

elpriser för att värmepump skall vara aktuellt vid en 

medelstor anläggning. 

Vid ett elpris av 40 öre/kWh kan en värmepumpsinstallation 

löna sig för biogasintäkter som överstiger 

ca 15 öre/kWh. Om biogasintäkten ökar till 

20 öre/kWh erhålls en nettobesparing på ca 200 000 

kr/år. 

Om elpriset å andra sidan ökar till 60 öre/kWh 

måste biogasintäkterna öka till ca 20 öre/kWh för 

att ett nollresultat skall erhållas. 

Vid mesofil rötning kan man erhålla en värmefaktor 

som ligger mellan 4–5. Framledningstemperaturen 

till värmepumpen är ca 41–45 °C. I normalfallet 

kan man då använda sig av de befintliga 

värmeväxlare som man idag har för uppvärmningen 

under förutsättning att man har tillgång till tubvärmeväxlare. 

Vad som krävs ytterligare är en ny 

tubvärmeväxlare för kylning av rötslam. 

Termofil rötning i 

kombination med värmepump 

Värmepumpsinstallation i kombination med termofil 

rötning är mer känsligt än vid mesofila temperaturer 

och kräver speciell omsorg vid utförandet. Vid 

termofil rötning kommer framledningstemperaturen 

till VP-systemet vara relativt hög, vilket innebär att 

man närmar sig gränsen för VP-systemets arbetsområde. 

Om arbetsområdets gränser överskrids leder 

detta till en låg värmefaktor, som i sin tur ger ökade 

kostnader för elenergi. Det är därför speciellt viktigt 

vid termofila system att dimensioneringen av värmepumpssystemet 

utformas omsorgsfullt. 

I praktiken kan man sannolikt komma att behöva 

förvärma inkommande råslam och till ca 40–45 °C 

för att minska framledningstemperaturen och bibehålla 

en god värmefaktor. För att undvika de 

problem med avsättningar som tidigare nämnts recirkuleras 

inkommande råslam över en tubvärmeväxlare 

för att erhålla en maximal hastighet i tuberna. 

Tubvärmeväxlaren kan ändå komma att behöva 

rengöras. (En möjlighet skulle här kunna vara att för 

detta ändamål använda termofilt rötslam som man 

pumpar med en hög hastighet genom värmeväxlaren. 

Det varma slammet samt den höga hastigheten medför 

sannolikt att värmeväxlaren håller sig ren). 

29 

5 Pumpning 

Pumpning av avloppsslam skiljer sig avsevärt från 

pumpning av vatten. Redan vi någon enstaka procents 

TS-halt avviker avloppsslammets strömningsegenskaper 

från vattens. Dessutom innehåller slammet 

fett, trasor, sand och annat partikulärt material 

som leder till avlagringar och slitage i rör och pumpsystem. 

Graden av sådant innehåll beror på rensgaller 

och sandfång. 


Vid slampumpning finns det potential att minimera 

drift- och underhållskostnader. Detta kan framför 

allt göras genom: 

Rätt val av pump 

Rätt placering av pumpen 

Rätt utformat ledningssystem 

Minskade slamflöden (se kap 3 om förtjockning) 

Slampumpning har speciellt aktualiserats på senare 

tid genom de ansträngningar som görs för att förtjocka 

slammet och därmed höja slammets viskositet. 

Ur energiförbrukningssynpunkt har pumptypen 

sällan någon större inverkan. Däremot kan ett felaktigt 

val av pump orsaka avsevärda underhållskostnader 

och kostnader som uppstår genom driftstörningar. 

Vid dimensionering och val av pumpsystem är 

det viktigt att se över hela systemet, från mediets 

startpunkt via rör, pumpar och annan utrustning på 

ledningssystemet till leveranspunkten. Vid en uppsplittring 

av systemet är det lätt hänt att någon av 

delprocesserna blir feldimensionerad, vilket kan få 

negativa konsekvenser för övriga delar i systemet. 

Ett enkelt system bör dimensioneras utan onödigt 

komplicerade och oöverskådliga lösningar. 

Vid slampumpning är det viktigt att vara uppmärksam 

på vilken typ av slam man har och hur det 

uppför sig vid pumpning. Med avseende på slammets

flödesegenskaper är det viktigt att karakterisera slammet 

med avseende på följande: 

typ av slam (primärslam, överskottsslam, blandslam, 

rötat slam) 

grad av förtjockning (TS-halt) 

innehåll av polymerer 

grovlek på rensgaller för inkommande vatten 

grad av sandavskiljning på inkommande vatten 

Slammets flödesegenskaper kan beskrivas med hjälp 

av två storheter: flytspänning och viskositet. Viskositeten 

är ett mått på slammets konsistens eller tröghet. 

Flytspänningen betecknar den skjuvspänning 

(≈ kraft) som behövs för att slammet överhuvudtaget 

skall börja röra sig. Dessa två storheter bestämmer 

systemförlusterna och pumpens prestanda vid slampumpning. 

Ett slam med hög viskositet ger större 

systemförluster än ett slam med låg viskositet. Ett 

slam med hög flytspänning kräver större pumpeffekt 

vid start än ett slam med låg flytspänning. Flytspänningen 

och viskositeten för de ovan nämnda 

slamtyperna är stigande i följande ordning (uppifrån 

och ner): 

. 

Överskottsslam (0,5–1 % ts) 

Blandslam (1–2 % ts) 

Rötat slam (2–3 % ts) 

Log(tryckfall) 

∆ P ∝ η V n L 

η L = laminär viskositet 

Tjockt slam 

Tunt slam 

Vatten 

Log(hastighet) 

n ≈ 0,25 

n ≈ 0,6 

n ≈1,0 

Figur 5-2. Ungefärliga laminära strömningskurvor för 

vatten, tunt slam och tjockt slam (Frost 1983). 

För en given rördiameter och över ett definierat 

flödesområde kan kurvorna beskrivas med hjälp av 

följande proportionella uttryck: 

Primärslam (2–3 % ts) 

Förtjockat primärslam (4–5 % ts) 

Förtjockat blandslam (4–5 % ts) 

Förtjockat överskottsslam (4–6 % ts) 

Förtjockat primärslam m polymer (4–8 % ts) 

Förtjockat blandslam m polymer (4–8 % ts) 

Förtjockat överskottsslam m polymer (4–8 % ts) 

Figur 5-1. Viskositetsskillnader mellan olika typer av 

slam (ökande i pilens riktning). 

Att slam är mer visköst (trögflytande) än vatten resulterar 

i praktiken i att flödet i slamledningar oftast 

blir laminärt. Turbulent flöde uppträder för de flesta 

tunna slam inte förrän vid hastigheter på över 2 m/s. 

De laminära flödesegenskaperna skiljer sig dessutom 

mellan vatten och slam. Detta illustreras i figur 5-2, 

en logaritmisk plot av tryckfallet mot medelhastigheten 

för laminärt flöde av vatten, ”tunt” slam och 

”tjockt” slam. 

30 

∆Ρ ∝ η L V n 

där ∆Ρ = tryckfallet orsakat av friktionsförluster 

(N/m 2 ) 

V = linjära hastigheten (i medel, m/s) 

η L laminära viskositeten (Ns n /m 2 ) 

n = ”power-law index” (dimensionslöst) 

För vatten är ”power-law index” 1 medan n är mindre 

än 1 för slam och minskar med ökad TS-halt. 

Värdet på den laminära viskositeten är omkring 

0,0012 Ns/m 2 för vatten, men avsevärt högre för 

slam och ökande med TS-halten. Detta betyder att 

en ytterligare skillnad mellan slam och vatten är att 

två parametrar behövs för att beskriva slams laminära 

flödesbeteende medan endast en behövs för vatten. 

En uppskattning av värden på dessa parametrar och 

en detaljerad beskrivning av beräkningsgången för 

uppskattning av friktionsförlusterna vid slampumpning 

har presenterats av Frost (1983). Den flytspänning 

eller kraft som behöver anbringas för att

överhuvudtaget få slammet att börja röra sig kan man 

se som ett slags ”statiskt motstånd”. Detta motstånd 

är enkelt att överkomma för tunnare slam men för 

tjockare slam kan motståndet bestämma storleken 

på pumpmotorn. 

5.2 Beskrivning av olika 

typer av pumpar för slam 

De vanligaste pumptyperna för transport av slam 

på avloppsreningsverk är centrifugalpumpar, excenterskruvpumpar, 

lobrotorpumpar, högtryckskolvpumpar 

samt till viss del skiv- eller ”discflow” 

pumpar. 

Centrifugalpumpar 

Centrifugalpumpar är vanligt förekommande pumpar 

för slampumpning. Användandet av centrifugalpumpar 

kräver dock en viss noggrannhet i valet av 

pumpstorlek. Vid ett bestämt varvtal arbetar centrifugalpumpen 

mycket bra om uppfordringshöjden 

håller sig inom ett ganska snävt intervall. Emellertid 

innebär den naturligt varierande karaktären på slam 

att uppfordringshöjden kan variera ganska avsevärt 

p.g.a. att friktionsförlusterna ändras med karaktären 

(se ovan). Viktigt blir därför att noga gå igenom 

ytterligheterna i driftfall och välja en pump som 

ger acceptabla flöden även om TS-halten varierar. 

Frekvensstyrning av pumparna kan vara ett annat 

sätt att hantera stora variationer i slamkaraktären 

och därmed uppfordningshöjden. 

Centrfiugalpumparna måste också ha en design 

som hjälper trasor och fibrer att passera och inte 

leder till igensättning. Centrifugalpumpar speciellt 

utformade med avseende på detta har s.k. halvöppna 

pumphjul och/eller skruvinmatning. Centrifugalpumpar 

med kanalhjul och virvelhjul är dock också 

vanligt förekommande men förlorar mark till de 

tidigare nämnda typerna. 

Traditionellt har centrifugalpumpar använts för 

returslampumpning, överskottsslamuttag och primärslamuttag. 

Goda erfarenheter för slam ända upp till 

6–7 % TS -halt finns dock för skruvcentrifugalpumpar 

och halvöppna pumphjul. Vid höga TShalter 

är problemet med centrifugalpumpar framförallt 

att få in mediet i pumpen. 

Vid pumpning av slam uppför sig centrifugalpumpen 

mer som en mindre pump än den gör vid 

pumpning av vatten. Hydraulic Institute (2001) har 

tagit fram beräkningsmodeller för nerdimensionering 

(”de-rating”) av centrifugalpumpar. Ju tjockare slammet 

är desto större är effekten. Uppfordringshöjden 

och verkningsgraden kan minska med upp till 25 % 

där minskningen ökar med ökat flöde, se figur 5-3 

nedan. 

Slampumpning med centrifugalpumpar innebär 

en nedre kapacitetsgräns på omkring 10 m 3 /h. 

Figur 5-3. Reduktion i uppfodringshöjd och effektivitet vid pumpning av rötat slam med centrifugalpump 

(fyrkanalhjul) vid 960 rpm (Whitlock & Sellgren 2003). 

31

Uppfordringshöjder på mellan 10 och 40 m vattenpelare 

kan uppnås (det senare för högre flöden). 

Skivpumpar 

En variant på centrifugalpumpen som kommit till 

användning de senaste åren för slampumpning är 

skivpumpen. Den bygger på klassisk centrifugalpumpsteori 

om funktionen av roterande friktionsytor 

i ett slutet hölje. Tryck genereras enbart av de 

roterande skivorna och antalet skivor samt det inbördes 

avståndet avgör pumpens arbetsområde. I 

slamapplikationer används vanligen två till tre skivor. 

Goda erfarenheter finns i slamapplikationer bland 

annat med primärslam vid TS-halter på upp till 6 % 

TS-halt. 

Slampumpning med skivpumpar innebär en nedre 

kapacitetsgräns, ungefär som för centrifugalpumpar, 

på 10 m 3 /h. Uppfordringshöjder på upp till omkring 

60 m vattenpelare kan uppnås med två till tre skivor. 

Excenterskruvpumpar 

Excenterskruvpumpar har använts framgångsrikt i 

nästan alla slamapplikationer. Pumpen består av 

en enkelgängad rotor som roterar med en minimal 

spalt i en dubbelgängad gummistator (figur 5-4 

nedan). På detta sätt uppstår ett hålrum mellan 

rotor och stator som gradvis förflyttas från sugsida 

till trycksida eftersom rotorn löper runt. Pumpen är 

självmatande vid uppfordringshöjder på upp till ca 

8 m vattenpelare men bör inte köras torr eftersom 

gummistatorn då bränner sönder. 

Pumparna finns tillgängliga i alla önskvärda kapaciteter 

och för uppfordringshöjder på upp till flera 

100 m vattenpelare. För primärslam och blandslam 

med stor andel trasor och fibrer används lämpligen 

en macerator uppströms för att minska slitage på 

stator och rotor. Pumparna kräver vanligen stort 

underhåll på grund av hårt slitage på rotor och stator, 

framförallt för slam med stor andel sand (framförallt 

primärslam). 

En stor fördel med excenterskruvpumparna, som 

bidragit till deras stora tillämpning inom slampumpning, 

är enkelheten att kontrollera slamflödet 

med hjälp av varvtalet på motorn. Pumpkurvan för 

en excenterskruvpump är brant och rätlinjig jämfört 

med centrifugalpumpar och förändringar systemförlusterna, 

på grund av ändringar i slamkaraktären, 

kan lätt kompenseras med en varvtalsändring som 

är direkt proportionell mot önskad förändring i uppfordringshöjd. 

Lobrotorpumpar 

Lobrotorpumpen är en alternativ förträngningspump 

till excenterskruvpumpen i slamapplikationer. 

I lobrotorpumpar roterar två ”lober” synkront och 

förflyttar slammet genom pumphuset. 

Fördelen framför excenterskruvpumpen är att 

underhållsarbetet underlättas i och med ett enklare 

utbyte av rotorerna. 

Kolvpumpar 

Kolvpumpar är ett alternativ till excenterskruvpumpen 

som används vid mycket höga uppfordringshöjder 

t.ex. transport av avvattnat slam långa sträckor. Dessa 

pumpar är väsentligt dyrare i investering än excenterskruvpumpar 

men kan ändå vara ett kostnadseffektivt 

alternativ i de ovan nämnda applikationerna om 

man beaktar drift- och underhållskostnader. 

Figur 5-4. Excenterskruvpump, principskiss. 

32

5.3 Erfarenheter och driftfall 

Typ av pump 

Vid många anläggningar har man erfarit problem att 

pumpa förtjockat slam. Pumpning av ett förtjockat 

slam ställer speciella krav på utformning av utrustningen. 

Normalt krävs excenterskruvpumpar (eneller 

flerstegs) alternativt centrifugalpumpar med 

halvöppna pumphjul. 

Lobrotorpumpar har provats vid ett flertal tillfällen 

vid pumpning av förtjockat slam och man 

erfor då problem med alltför höga tryckfall. Vid höga 

mottryck läckte slam in i växellådan. Dessa pumpar 

är generellt ej avsedda för höga tryck. 

Slitaget vid slampumpning är högt och beror framförallt 

på innehållet av sand i kombination med syre 

(leder till s.k. korrosionserosion) för centrifugalpumpar 

med gjutjärnshjul. För excenterskruvpumpar 

beror det höga slitaget både på sand och på trasor. 

Vid dimensionering av excenterskruvpumpar bör 

man därför alltid välja relativt låga varvtal: 

max ca 200 rpm för förtjockat slam och 

max ca 80 rpm för avvattnat slam 

Genom detta ökas livslängden på rotor respektive 

stator. För att ytterligare förlänga livslängden kan en 

macerator installeras före pumpen för sönderdelning 

av trasor och andra slitande större delar. 

För att cirkulationspumpa rötslam för uppvärmning 

av rötkammare genom värmeväxlare används 

lämpligen centrifugalpumpar. Pumparna bör vara 

försedda med sk halvöppna pumphjul (se ovan). 

Många anläggningar som använder torrt monterade 

dränkbara pumpar som cirkulationspumpar till 

rötkammaren har erfarit att det krävs extern kylning 

av pumparna på grund av rötslammets höga temperatur. 

Igensättningar och höga tryckfall 

Igensättningar och höga tryckfall är vanliga vid 

framförallt pumpning av primärslam, speciellt vid 

långa pumpledningar. Det är viktigt att minska 

pumpledningarnas längd så långt som möjligt. Man 

bör även se till att dimensionen på sugledningen 

före pumpen är tillräckligt stor och då speciellt vid 

pumpning av primärslam. Erfarenhetsmässigt bör 

sådan sugledning aldrig vara mindre än Ø 150 mm. 

33 

Igensättningar av ledningar är även vanliga vid pumpning 

av förtjockat slam. 

Vid mycket låga linjära hastigheter (< 1 m/s) uppnås 

ingen ”självrensning av rören” som vid högre 

flödeshastigheter i slamledningar. Vid framförallt 

primärslampumpning bör sådana ledningar spolas 

en gång per vecka med varmvatten för att lösa upp 

fett som ansamlas på rörväggarna. 

Slam innehåller ibland innesluten gas. Detta gäller 

framförallt rötslam (innehåller biogas som producerats 

under rötningsprocessen) och centrifugerat 

slam (innehåller luft som piskats in under centrifugeringen). 

Slammets innehåll av gas påverkar både 

systemet och pumpen. 

I systemet bildas lätt gasfickor som kan blockera 

pumpningen när ledningssystemet är långt och innehåller 

många böjar samtidigt som slammet pumpas 

intermittent. Slammets innehåll av gas innebär att när 

trycket sänks nedströms i inloppsledningen ökar gasvolymen 

(allmänna tillståndslagen: pV/T = konstant). 

Detta kan leda till att pumpen matas stötvis med 

slam mellan bildade gasvolymer och ökad risk för 

kavitationsskador. 

I pumpen finns risk för torrkörning genom att 

vätskepelaren på pumpens sugsida bryts på grund av 

gasvolymerna i slammet. Gasen kan också ansamlas i 

”fickor” i pumphuset och minska pumpens prestanda. 

Normalt kan problemet med gasinnehåll i slam 

undvikas om pumpen placeras en bit under vätskenivån 

(i t.ex. slamtanken varifrån slammet pumpas). 

På så sätt kan tryckfallet i sugledningen kompenseras 

av det statiska trycket. Placering av pumpar bör generellt 

ske med vätsketryck på sugsidan. På en av 

referensanläggningarna där det av olika skäl varit 

nödvändigt att placera pumpen över vätskenivå har 

detta medfört att pumpen torrkörs. Centrifugalpumpar 

kräver alltid tryck på sugsidan såvida de inte 

är försedda med vakuumstart. 

Ansamling av sand och grus i botten på slamtankar 

kan leda till problem med igensättningar vid 

utpumpning/utmatning. I Kalmar erfor man att mer 

sand sedimenterade efter övergång till termofil rötning 

(ökad temperatur gav lägre viskositet och därmed 

bättre separation). 

Hög energiförbrukning 

Vid vissa anläggningar kan onödigt höga slamflöden 

förekomma, t.ex. cirkulationsflödet på rötkammare. 

Detta kan framför allt gälla äldre anläggningar som 

med den tidens praxis utformats för låga TS-halter

och höga slamflöden. Här kan det finnas möjligheter 

till besparingar genom att minska flödena genom förtjockning 

och/eller genom att byta pumputrustning. 

6 Slamlagring 


Lagring av slam är nödvändigt på de flesta reningsverk 

för att jämna ut variationer i slamproduktionen 

samt för att tillåta slam att lagras upp under perioder 

när efterföljande slambehandling inte är i drift (nattetid, 

helger, planerad underhållstid etc.). Slamlagring 

är speciellt viktigt för att kunna upprätthålla konstanta 

flöden (eller reglera flödena) till framförallt utrustning 

för mekanisk förtjockning och avvattning. 

Korttidslagring kan oftast uppnås genom i sedimenteringstankar 

i vattenbehandlingen och i gravitationsförtjockare. 

Långtidslagring (ett flertal timmar 

eller ett par dagar) åstadkoms hellre i separata slamlager. 

Viktigt att tänka på vid design av slamlager är: 

slamkvaliteten kan försämras och slammet blir 

svåravvattnat vid lagring i mer än två till tre 

dagar, 

luftning kan behövas för att förhindra generering 

av obehaglig lukt, 

omrörning behövs alltid för att förhindra sedimentering 

och/eller uppnå jämn slamkvalitet. 

suspension av fasta delar: 1) förebygga sedimentering 

eller 2) neddragning av flytande trasor och 

dylikt 

inblandning av tillkommande strömmar och/eller 

kemikalier 

vätskecirkulation för att underlätta värme- och 

materieöverföring (alltid ett syfte i rötkammare) 

För dessa syften behövs en kombination av bulkflöde 

(en rörelse i hela volymen) och småskalig turbulens 

(turbulenta rörelser i liten skala), se figur 6-1 och 

6-2 nedan. Bilderna visar dränkbara pumpar men 

principerna även toppmonterade omrörare kan användas. 

Småskalig turbulens uppnås oftast med hjälp 

av de flesta omrörningssystem. Svårigheten ligger i 

att uppnå ett tillräckligt stort bulkflöde för att uppnå 

syftet med omrörningen. Storleken på bulkflödet 

bestäms av: 

typen av omrörare 

uppnådd dragkraft 

positioneringen 

Figur 6-1. Bulkflöde i slamlager. 

Av de ovan nämnda aspekterna att tänka på vid 

design av slamlager har omrörningen visat sig vara 

vanligast förekommande varför det i nedanstående 

stycke beskrivs lite kring designen. 

6.2 Omrörning i slamlager 

För dimensionering av ett omrörningssystem är det 

först och främst viktigt att definiera vilket syfte 

omrörningen har. Syftet i slamlager är oftast ett av 

följande: 

Figur 6-2. Småskalig turbulens i slamlager. 

34

För val av en optimal och kostnadseffektiv omrörare 

bör omröraren ge en tillräckligt stor dragkraft för 

omrörningssyftet, konsumera lite elenergi och positioneras 

optimalt. Leverantörer av omrörningsutrustning 

kan vanligtvis ge vägledning med avseende på 

vilken dragkraft som behövs för omrörningssyftet 

och därmed vilken storlek på omrörare och installerad 

effekt som behövs. Toppmonterade omrörare är 

generellt mindre energikrävande än dränkbara. 

För positionering av omrörare gäller generella 

principer för alla typer av omrörare. Dessa principer 

går ut på att en omrörare ger upphov till en stråle 

som sprider sig till omgivande vätska på sin väg. Ju 

längre strålen kan utvecklas utan att störas desto 

högre blir det totala flödet och därmed bulkflödet 

som utvecklas i tanken. 

För att uppnå maximala bulkflöden gäller att ta 

hänsyn till två huvudsakliga principer: 

tillåt strålen att utvecklas över så lång sträcka som 

möjligt i tanken, 

se till att strålen böjer av så mjukt som möjligen 

mot tankens väggar (dvs. träffar väggen med så 

stor vinkel som möjligt. 

Detta kommer att leda till maximal storlek på bulkflödet 

och en effektiv omrörning med avseende på 

investering och driftskostnad. 

6.3 Säkerhetsaspekter 

Vid lagring av rötat slam finns det risk för metanbildning 

och därmed föreligger explosionsrisk. Metangas 

i en blandning av ca 5–15 % är explosiv. Under 

senare år har flera explosioner inträffat på grund av 

ansamlad metan. 

Det är därför viktigt att se över säkerhetsaspekterna 

i de olika anläggningsdelarna och göra erforderliga 

riskbedömningar. Klassningsplaner skall enligt 

gällande direktiv upprättas för rötningsanläggningar 

(SRVFS 2004; SEK 2000). Generellt skall lagertankar 

för avvattnat slam vara Ex-klassade. 

35 

7 Slutavvattning 

Slutavvattningen av slammet är den del i slambehandlingen 

där den största volymreduktionen 

åstadkoms. Resultatet här bestäms dock till stor del 

av den föregående behandlingen. Till exempel påverkas 

avvattningsresultatet starkt av nedbrytningsgraden 

vid rötningen samt slammets temperatur. 


Avvattning sker för att minska slammängderna som 

transporteras bort från avloppsreningsverket. 

Den vanligast förekommande avvattningsutrustningen 

i Sverige idag är centrifuger, men även silbandspressar 

är relativt vanliga. Kammarfilterpressar 

har i princip utgått helt och finns endast på en handfull 

platser i landet. Fördelarna med kammarfilterpressar 

är de höga TS-halter som kan uppnås (ofta 

>40 % TS) och en mycket god rejektvattenkvalitet 

med låga halter suspenderat material men har varit 

krävande ur drift- och underhållsaspekt och därför 

ansetts olämpliga. Dock bör nämnas att kammarfilterpressarna 

har utvecklats och idag finns pressar 

som är helt automatiska, inklusive renspolning av 

plattorna. (En relativt ny metod har även utvecklats 

där man applicerar ett undertryck på pressarna och 

därigenom erhåller ett slam med mycket hög torrsubstanshalt, 

en testanläggning finns i Norge). Genom 

de potentiella vinster som kan erhållas i kombination 

med den pågående tekniska utvecklingen verkar 

det inte omöjligt att tekniken på sikt kan komma 

att återintroduceras i modern tappning i Sverige. 

Centrifuger är ofta effektiva, men också förknippade 

med relativt höga driftkostnader. I dagsläget 

utgör de ofta normen för stora anläggningar 

vid nyinstallation. 

Så gott som samtliga anläggningar har idag anledning 

att skapa en så effektiv slutavvattning som 

möjligt. Såväl lagstiftning som kostnader för slamomhändertagande 

ger anledning att minska slammängderna 

så mycket som möjligt.

Slamkvaliteten är av stor vikt för resultatet och 

provkörningar måste ske före val av utrustning, där 

uppnådd TS-halt, halt suspenderat material i rejektvattnet, 

samt el- och polymerförbrukning konstateras. 

Kopplingen mellan slutavvattningen och övriga 

processer är mycket tydlig och avvattningsresultatet 

kan ofta fungera som en indikator på hur verkets 

övriga processer fungerar. Processtörningar eller 

dåligt utformade processer visar sig ofta direkt i ett 

mer svåravvattnat slam. Isolerade åtgärder på avvattningen 

kan därför visa sig verkningslösa ifall 

övriga processer vid verket samtidigt fungerar dåligt 

och det är därför väsentligt att anlägga ett helhetsperspektiv. 

7.2 Olika typer av 

avvattningsutrustning 

7.2.1 Bandfilterpressar 

Bandfilterpressar (även kallade silbandspressar) förekommer 

i ett antal olika utföranden och fabrikat 

(se ex. figur 7-1). En karakteristisk egenskap är att 

slammet påförs ett silband som rör sig långsamt där 

slammet först får dränera. Efter detta pressas slammet 

mellan två silband med ett gradvis ökat tryck. 

En bandfilterpress kapacitet beror på bredden och 

den effektiva längden på bandet. Driftvariabler är: 

bandhastighet silbandstyp 

presstryck 

TS-belastning 

silbandets maskvidd polymerdosering 

Silbandets hastighet bestämmer uppehållstiden in 

bandfilterpressen. En hög bandhastighet betyder en 

kort uppehållstid och mer vatten i det avvattnade 

slammet. Trycket påverkar både TS-halten i det avvattnade 

slammet och SS-halten i rejektvattnet. Ju 

högre tryck desto högre TS-halt i det avvattnade 

slammet och högre SS-halt i rejektvattnet erhålls. 

Vad gäller övriga driftvariabler så ger en lägre TSbelastning 

en längre uppehållstid och därmed högre 

TS-halt i det avvattnade slammet medan polymerdoseringen 

huvudsakligen påverkar SS-halten i rejektvattnet. 

7.2.2 Centrifuger 

Centrifugtypen som normalt används för avvattning 

av slam är en så kallad dekantercentrifug. Denna 

typ av centrifug finns i olika utföranden och olika 

fabrikat . Dekantercentrifugen består av en cylindrisk 

trumma med en konisk ända (se figur 7-2 nästa sida). 

I denna trumma roterar en skruvtransportör med 

hög hastighet i samma riktning men med en något 

lägre eller högre hastighet än trumman. 

Figur 7-1. Bandfilterpress. 

36

Figur 7-2. Dekantercentrifug för avvattning av slam. 

Slammet som skall avvattnas tillförs mitten av maskinen 

via ett invändigt rör. Slammet transporteras 

omedelbart efter det tillförs ut till periferin av 

trumman. Eftersom torrsubstansen i slammet är 

något tyngre än vatten, samlas den längs väggarna 

på trumman medan vattnet samlas nära centrum. 

Det avvattnade slammet transporteras med hjälp av 

skruvtransportören till den smalare koniska delen av 

trumman där det slungas ut genom hål i trumman 

av centrifugalkraften. 

En centrifugs kapacitet bestäms av trummans 

längd och diameter (ju större dimensioner desto 

större kapacitet). 

Driftvariablerna för centrifugering är: 

trummans rotationshastighet 

differensvarvtalet mellan trumma och skruvtransportör 

vätskedjupet i trumman 

TS-belastning 

polymerdosering 

Av driftvariablerna är TS-belastningen den mest betydande. 

Genom att minska TS-belastningen blir 

uppehållstiden längre och TS-halten i det avvattnade 

slammet högre. 

7.2.3 Kammarfilterpressar 

Kammarfilterpressar förekommer endast vid ett par 

anläggningar i Sverige och är då handlar det om 

äldre utrustning. 

Slammet matas in i en kammare mellan två filterplattor 

försedda med filterduk. Polymer tillsätts före 

inmatning. Tryck appliceras varvid vatten pressas 

ut genom filterdukarna och samlas upp som rejektvatten 

(figur 7-3). De pressade slamkakorna tas bort 

genom att filterpressen öppnas. I moderna filterpressar 

sker behandlingen helt automatiskt. 

Figur 7-3. Kammarfilterpress. 

37

7.3 Erfarenheter och fallgropar 

Höga drift- och underhållskostnader 

Centrifuger är behäftade med högt slitage och därigenom 

höga underhållskostnader. Även polymeråtgången 

kan vara hög (normalt 4–6 kg/ton TS). 

En av referensanläggningarna rapporterar försämrad 

TS-halt efter installation av centrifuger jämfört med 

tidigare silbandspressar, dock hade slamkvaliteten 

förändrats varför jämförelsen är osäker. En annan 

anläggning erfor att extremt höga TS-halter ledde 

till mycket högt slitage på centrifugerna. Slammet 

förändras under avvattningen och blir mer granulärt 

vilket kan medföra ökat slitage. 

Utmatning av torrt slam 

Flera anläggningar rapporterar svårigheter vid utmatning 

av slammet med skruvutlastning från torrslamsilo. 

En anläggning erfar att max 25 % TS kan matas 

ut, vilket stämmer väl med andras erfarenheter. För 

att undvika detta bör torrslamsilos alltid utformas 

med minst dubbla skruvar. Vid högre TS-halter bör 

silos ej ha konisk utformning utan platt botten och 

förses med skruvar som täcker hela botten (ofta ca 

5–6 st). 

Generellt är det viktigt att konstruktionerna är 

robusta och att dimensionerna ej är för klena. Varje 

utmatningsskruv bör normalt ha en minsta motoreffekt 

av 12–15 kW. 

Säkraste sättet att mata ut slam med TS-halter > 

25 % är med hjälp av glidram i botten på silos. 

Svåravvattnat slam 

Många anläggningar rapporterar erfarenheter av 

svåravvattnat slam. Processtörningar vid rötningen 

resulterar ofta i försämrad avvattning. Speciellt vanligt 

är förekomst av filamentbakterier som ger en 

dålig rötningsprocess med svämtäcken och inneslutna 

gasblåsor i slammet, vilket gör det svåravvattnat. 

Avvattningen kan även bli lidande på grund av 

inhomogent rötat slam, som i sin tur orsakas av dålig 

omblandning i rötkammaren. 

En av referensanläggningarna rapporterar inhomogen 

TS-halt i slammet som matas till centrifugerna 

på grund av ojämn förtjockning. Här kan 

det finnas skäl att se över processtyrningen. Det är 

även viktigt att ha god omblandning i lagertankar 

för rötslam som skall avvattnas. 

Låg fiberhalt i slammet kan göra det mer svåravvattnat. 

Detta kan exempelvis uppträda då karaktären 

på inkommande avloppsvatten ändras; till 

exempel ett anslutet pappersbruk kopplas bort. Förändringar 

kan även uppstå genom att finare rensgaller 

installeras som effektivare separerar fibröst 

material såsom papper, bomull etc. 

Låg temperatur på slammet kan ge något lägre 

torrhalt erfar två av referensanläggningarna. Vissa 

mätningar som gjorts har indikerat att extrem rötslamkylning 

(med värmepump) kan ge omkring 

1–1,5 % försämrad TS-halt vid slutavvattningen. 

Detta beror dock på slamkvaliteten och varierar 

sannolikt från fall till fall. 

38 

8 Nyckeltal och data 

från slambehandling 

Slamhanteringen måste ses i ett helhetsperspektiv 

där lokala förutsättningar vägs in. Vad som kan 

tyckas vara höga slambehandlingskostnader vid anläggningen 

behöver inte nödvändigtvis vara något 

negativt om denna resulterar i minskade slammängder 

och därmed minskade kostnader för transport och 

omhändertagande av slammet. Det omvända kan 

också vara möjligt: behandlingen kostar mer än den 

smakar, dvs. de förväntade fördelarna uteblir. 

En analys av helheten är alltså helt nödvändig. 

Likväl kan det vara intressant att jämföra vissa nyckeltal 

för olika anläggningar, trots att de inte ger en fullständig 

bild av kostnadssituationen. I detta kapitel 

redovisas uppgifter från de deltagande referensanläggningarna 

i form av nyckeltal (värden som normaliserats 

med avseende på anläggningens storlek, 

dvs. slammängd) som beräknats för att någorlunda 

rättvist kunna jämföra anläggningarna. 

Anläggningarna har i samråd med VAKs representanter 

”anonymiserats” eftersom syftet inte är att 

analysera någon enskild anläggning utan få en övergripande 

bild av slambehandlingen vid avloppsreningsverk 

generellt sett. Kvaliteten och mätosäkerheten

på uppgifterna varierar kraftigt för de olika anläggningarna 

(där uppskattade värden använts anges 

detta). 

Nyckeltalen skall därför tolkas med försiktighet 

och några slutliga slutsatser för en enskild anläggning 

kan inte göras enbart baserat på dessa. 

Informationen måste kompletteras med andra 

faktorer och lokala förhållanden som har stor 

betydelse för slamhanteringen. 

Nyckeltalen redovisas i diagramform och diskuteras 

nedan. 

I Bilaga A redovisas ett praktiskt exempel på hur 

man kan följa upp driften av slambehandlingen. 

Exemplet är hämtat från Örebro ARV, där man i 

många år arbetat med att utveckla ett uppföljningssystem 

för driften och speciellt energiförbrukningen 

vid verket. I bilagan redovisas den mall som man 

använder sig av för månatlig sammanställning av 

mätvärden. Utifrån denna skapar man sedan olika 

diagram för att åskådliggöra och tydliggöra variationer. 

8.1 Värmeförbrukning 

och värmeåtervinning 

Värmeförbrukningen vid slambehandlingen härrör 

huvudsakligen från rötningsprocessen. Som tidigare 

nämnts tillförs värme för att hålla förhöjd temperatur 

i rötkammare. 

Värmeförbrukningen för uppvärmning av rötningsprocessen 

varierar för de studerade anläggningarna 

mellan 400 och 800 kWh/ton TS (in till rötning). 

Den stora variationen beror på skillnaden i 

torrsubstanshalten i inkommande slamflöde, vilket 

illustreras i figur 8-1 nedan. 

Sambandet kan ses tydligast mellan anläggning 

G, H, I och J och K, där låg TS-halt ger ökad energiförbrukning 

och vice versa. Att sambanden inte 

stämmer fullt ut, t.ex. ses inte korrelationen vid 

anläggning D och E, beror på olikheter i värmeförluster 

vid respektive anläggning samt osäkerheter 

i mätvärdena. 

Värmeförbrukningen är som väntat högre vid de 

termofila anläggningarna, vilket kan ses i figur 8-1. 

Att få till stånd en god värmeekonomi i anläggningen 

är därför än mer angeläget vid termofila 

temperaturer. Vid anläggning A är TS-halten endast 

3000 

2500 

Energi 

TS 

(*) Uppgift saknas 

7 

6 

Energi (kWh/ton TS) 

2000 

1500 

1000 

5 

4 

3 

2 

TS (%) 

500 

1 

0 

(*) 

B C F G H I J K A D E 

Mesofila anläggningar TS (%) 

Termofila anläggningar 

0 

Figur 8-1. Värmeförbrukning (före eventuell återvinning) vid uppvärmning av rötningssteget samt TS-halt i 

inkommande slamflöde till rötkammare. 

39

2 % och värmeförbrukningen blir då mer än dubbelt 

så hög som för anläggning D där TS-halten är ca 

5 %. Vid anläggning A har man haft problem med 

förtjockningssteget före rötning vilket alltså direkt 

visar sig i energiförbrukningen. 

Graden av värmeåtervinning vid de studerade anläggningarna 

varierar mellan 26 och 49 %, vilket 

illustreras i figur 8-2 nedan. De flesta av de studerade 

anläggningarna är långt ifrån de 50 % som 

anses uppnåbart. 

Anläggningarnas storlek spelar relativt stor roll i 

sammanhanget. 

Anläggningarna A, E, G, H har högst bruttovärmeförbrukning. 

Värmeförbrukningen varierar 

här mellan ca 900–1500 kWh/ton TS samt ett 

extremt högt värde av 2500 kWh/ton TS (som beror 

på pågående problem i förtjockningssteget). Tre av 

anläggningarna är relativt små (< 30 000 pe). 

Som framgår av figuren är det 3 st anläggningar 

som inte har någon värmeåtervinning alls. Två av 

dessa är mindre anläggningar (< 30 000 pe) och en 

förklaring till avsaknaden av värmeåtervinning är 

sannolikt att möjligheterna till avsättning för biogasen 

är små där dessa verk är belägna. 

Större anläggningar har ofta haft större möjligheter 

till investeringar för energieffektiviseringar och 

även större möjligheter till avsättning av biogasen. 

8.2 Elförbrukning 

Den totala elförbrukningen för slambehandling på 

de studerade anläggningarna varierar mellan 100 

och 340 kWh/ton TS in till slambehandlingen. 

Fördelningen mellan förtjockning, rötning och slutavvattning 

visas i figur 8-3 på nästa sida. 

Som figur 8-4 på nästa sida visar är variationerna 

i elförbrukning stora mellan de olika anläggningarna. 

Som i fallet värmeförbrukning är även här 

tendensen att de mindre anläggningarna har högst 

elförbrukning. 

De mindre referensanläggningarna (< 30 000 pe) 

förbrukar omkring 300 kWh/ton TS. Stora anläggningar 

(> 200 000 pe) förbrukar ca 150–200 kWh/ 

ton TS. För mellanstora verk finns i denna studie 

inte tillräckligt med tillförlitliga data för att kunna 

bedöma förbrukningen. 

Anläggning H med mycket låg elförbrukning i 

slutavvattningssteget använder silbandspressar. Vid 

de flesta av de övriga anläggningarna används centrifugering 

som avvattningsteknik. Ändå dominerar 

inte avvattningsdelen elförbrukningen som man 

skulle kunna förvänta sig. (Anläggning E uppvisar 

mycket låg elförbrukning vid centrifugering men 

använder å andra sidan stora mängder polymer (se 

3000 

2500 

Netto 

Uppvärmning 

Återvunnet 

(*) = Uppgift saknas 

2000 

kWh/ton TS in 

1500 

1000 

500 

0 

(*) 

B C F G H I J K A D E 

Figur 8-2. Värmeförbrukning och värmeåtervinning (kWh/ton TS in till slambehandlingen). 

40

Elförbrukning (kWh/ton TS in) . 

400 

350 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

Avvattning 

Rötning 

Förtjockning 

0 

A B C D E F G H I J K 

Figur 8-3. Total elförbrukning för slambehandlingen fördelat mellan förtjockning, rötning och avvattning (kWh/ton 

TS in till slambehandlingen). 

300 

Elförbrukning (kWh/ton TS) . 

250 

200 

150 

100 

50 

Slamlager 

Utpumpning 

Inpumpning 

Rundpumpning 

Omrörning 

0 


Figur 8-4. Elförbrukning för rötningssteget fördelat mellan omrörning, rundpumpning in- och utpumpning samt 

omrörning i slamlager (kWh/ton TS in till slambehandlingen). 

figur 8-8)). Den dominerande andelen är i stället 

själva rötningssteget. Anläggning F och G har mycket 

hög elförbrukning här, vilket förklaras nedan. 

I figur 8-4 ovan redovisas fördelningen av elförbrukning 

i rötningssteget. 

Figuren visar att rundpumpningen är den helt 

dominerande energiförbrukaren vid de flesta anläggningar 

i denna studie (7 av 11) och att omrörningen 

– något förvånande – ger ett relativt litet bidrag till 

den totala elförbrukningen. Anläggning F har enbart 

rundpumpning för omblandning i rötkammaren och 

anläggning G har mycket högt cirkulationsflöde i 

rötkammaren (äldre praxis vid dimensionering). 

Resultaten indikerar att den fokus som ofta läggs 

på installerad eleffekt vid upphandling av nya omrörningssystem 

till rötkammare bör kompletteras 

med ökad uppmärksamhet på rundpumpningen. 

Överhuvudtaget kan det löna sig att lägga stor omsorg 

på omrörnings- och uppvärmningssystemet i 

rötkammaren. 

41

Anläggning C uppvisar mycket låg eleffekt för omrörning. 

Denna anläggning har gasomrörning, vilket 

generellt ger högre elförbrukning än propelleromrörare. 

Dock är utrötningsgraden låg (se figur 8-5) 

och det verkar sannolikt att omrörningen är otillräcklig. 

Även anläggning D har låg eleffekt för omrörning 

men rundpumpar mer och uppnår därmed 

bättre nedbrytningsgrad. 

8.3 Rötning 

För rötningssteget kan vissa nyckeltal tas fram utöver 

värme- och elförbrukning. Dessa gäller framförallt 

nedbrytningen. För de studerade anläggningarna 

varierar den beräknade nedbrytningsgraden mellan 

39 och 63 %. Ingen direkt koppling mellan nedbrytningsgrad 

och uppehållstid kan ses. 

För anläggning D med endast 11 dagars uppehållstid 

förklaras den höga nedbrytningsgraden av 

den termofila driften. I övrigt går det dock inte att 

utläsa någon skillnad mellan termofila och mesofila 

anläggningar med avseende på nedbrytningsgrad. 

Vad gäller nedbrytningsgraden och gasproduktion 

är det erfarenhetsmässigt svårt att få materialbalansen 

över en rötningsprocess att gå ihop. Gasproduktionen 

visar antingen högre eller lägre nedbrytningsgrad 

än vad som kan beräknas utifrån nedbruten mängd 

TS eller VS (organiskt innehåll i TS). Detta kan 

även illustreras i denna studie genom att redovisa 

gasproduktionen dividerat med den beräknade 

mängden VS som brutits ned. 

I figur 8-6 på nästa sida framgår att gasutbytet beräknat 

utifrån angivna data varierar mellan 0,6 och 

2,0 Nm 3 /kg VS nedbr vid referensanläggningarna. De 

extremt låga och höga värdena i detta spann faller 

utanför ramarna för vad som är teoretiskt möjligt att 

uppnå. Denna siffra ligger generellt mellan 0,8 och 

1,1 Nm 3 /kg VS nedbr . Värden utanför dessa ramar är 

ovanliga, men mindre variationer kan förekomma 

t.ex. vid rötningsanläggningar som tar emot stora 

mängder fettrikt material. 

Bland anläggningarna i denna studie förekommer 

också de högre värdena där man samrötar med organiskt 

avfall (t.ex. fett från fettavskiljare) och sannolikt 

har man också ett relativt högt utbyte här, dock 

inte så högt som mätdata indikerar. Såväl de extremt 

höga som de extremt låga värdena på gasutbytet 

beror sannolikt på brister i provtagningsrutinerna 

och/eller dåligt kalibrerad gasmätare. 

Det är viktigt att vara mycket noggrann med 

framförallt provtagning på ingående och utgående 

slam till och från rötkammaren så att dessa prover 

blir representativa och därmed rättvisande. Provtagning 

bör framför allt göras som ett samlingsprov 

och inte stickprov (stickprov är dock tyvärr den 

metod som vanligtvis används vid många anläggningar). 

Uppehållstid (dygn), Nedbrytningsgrad (%) . 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Uppehållstid (d) 

Utrötningsgrad (%) 


Figur 8-5. Uppehållstid och utrötningsgrad för de olika anläggningarna. 

42

2,5 


2 

Nm 3 /kg VS nedbrutet . 

1,5 

1 

0,5 

0 

(*) 


Figur 8-6. Gasutbytet vid referensanläggningarna. 

8.4 Polymerförbrukning 

Polymerförbrukning utgör en ofta inte försumbar del 

av driftkostnaderna för slambehandlingen. I denna 

studie visar det sig, liksom tidigare känt, att polymerförbrukningen 

både för förtjockning och avvattning 

varierar kraftigt. 

Figur 8-7 nedan visar polymerförbrukning och uppnådd 

TS-halt i förtjockningssteget vid referensanläggningarna. 

Jämförelse mellan anläggning D och 

F illustrerar de variationer som uppträder. I båda 

anläggningarna nås ca 5 % TS-halt på det förtjockade 

slammet men med en faktor 3 i skillnad i 

polymerförbrukning (anläggning F använder endast 

gravitationsförtjockare medan anläggning D använder 

en kombination av siltrumma och gravitationsförtjockare). 

Jämförelse av polymerförbrukning vid slutavvattningen 

mellan de studerade anläggningarna leder 

8 

8 

TS-halt (%) . 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Polymerförbrukning 

TS-halt 


(**) Använder ej polymer 

(***) Förtjockar ej 

(**) (**) (*) 

(**) (**) (***) 


7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Polymerförbrukning (kg/ton ts) . 

Figur 8-7. Polymerförbrukning och uppnådd TS-halt vid förtjockning. 

43

till samma slutsats som för förtjockningen, nämligen 

att variationen är stor och att polymertillsatsen i står 

i direkt relation till avvattningsresultatet (se figur 

8-8 nedan). 

Flera av anläggningarna når TS-halter på omkring 

30 % vilket får anses som mycket bra. 

Inget samband har heller kunnat ses mellan nedbrytningsgrad 

och TS-halt efter avvattning. 

9 Sammanfattande 

slutsatser 

Sammanfattningsvis kan följande konstateras när det 

gäller slambehandling vid svenska avloppsreningsverk 

i dagsläget: 

Det finns stora möjligheter till energibesparingar 

i slambehandlingen vid svenska avloppsreningsverk, 

såväl el som värme. Störst besparingspotential 

förefaller finnas vid de små och medelstora 

avloppsreningsverken. 

Förutsättningarna för att nyttja biogasen har 

ändrats markant det senaste decenniet och biogas 

är nu på många ställen ett eftertraktat bränsle. 

Detta innebär att drivkrafterna för att genomföra 

energibesparande åtgärder kraftigt har ökat. 

Stora variationer finns vad gäller energiförbrukningen 

vid slambehandlingen och många anläggningar 

är inte optimalt utformade. Små anläggningar 

har generellt sett högre specifik energiförbrukning 

av såväl värme som el. 

Elförbrukningen vid de studerade anläggningarna 

uppgår till: 

º Stora anläggningar (> 200 000 pe) 

150–200 kWh/ton TS 

º Små anläggningar (< 30 000 pe) 

300 kWh/ton TS 

Rötningssteget utgör i de flesta fall den dominerande 

elförbrukaren vid slambehandlingen. Vid rötningen 

är det elförbrukningen för rundpumpning som dominerar. 

Värmeekonomin vid många anläggningar är inte 

optimal och under förutsättning att avsättning 

finns för biogasen kan förbättringsåtgärder löna 

sig mycket väl. De främsta orsakerna till dålig 

värmeekonomi är: 

º Dålig värmeåtervinning i rötningssteget (ofta 

0–30 %). 40–50 % värmeåtervinning bör 

kunna uppnås med befintlig teknik. Värmepumpsinstallation 

medger att så gott som all 

värme återvinns och kan vara ett alternativ 

för många anläggningar. 

º Dåligt isolerade rötkammare, vilket kan åtgärdas 

med tilläggsisolering. 

º Låg biogasproduktion p.g.a. störningar i rötningsprocessen 

(se nedan). 

35 

30 

Polymer 

TS 


12 

10 

TS (%) i avvattnat slam . 

25 

20 

15 

10 

5 

8 

6 

4 

2 

Polymer (kg/ton TS) . 

(*) 

0 


Figur 8-8. Polymerförbrukning vid slutavvattning. 

0 

44

Förekomst av filamentbakterier är ett stort problem 

vid många anläggningar som ger upphov 

till både problem i driften och stora följdproblem 

med dålig avvattning och höga kostnader för omhändertagande 

av slammet. Problemet är speciellt 

framträdande vid kvävereningsverk (långa uppehållstider) 

och kan därmed förmodas öka då fler 

verk i Sverige nu kan komma att omfattas av ökande 

kvävereduktionskrav. Ett flertal sätt att hantera 

problemet finns idag men någon tillförlitlig 

metod finns ännu inte att tillgå vare sig i Sverige 

eller internationellt. Enskilda VA-anläggningar 

kan inte förväntas lösa detta (även om många 

hanterar problemet på ett utmärkt sätt). Det som 

i första hand krävs här är mer forskning och utvecklingsarbete 

i nära samarbete med branschen. 

Kopplingen mellan slutavvattningen och övriga 

processer är mycket tydlig och avvattningsresultatet 

kan ofta fungera som en indikator på hur 

verkets övriga processer fungerar. Processtörningar 

eller dåligt utformade processer visar sig ofta 

direkt i ett mer svåravvattnat slam. Isolerade åtgärder 

på avvattningen kan därför visa sig verkningslösa 

ifall övriga processer vid verket samtidigt 

fungerar dåligt och det är därför väsentligt att 

anlägga ett helhetsperspektiv. 

Kvaliteten på den maskinella utrustningen i 

branschen är i allmänhet alltför låg. Speciellt är 

många maskinkomponenter – och ledningar – 

alltför klent dimensionerade. Fokuseringen på låga 

investeringskostnader resulterar många gånger i 

höga drift- och underhållskostnader och låg livslängd 

på utrustningen. Totalt sett blir kostnaderna 

på sikt ofta högre än om man initialt valt en dyrare 

utrustning av högre kvalitet. Att få till stånd 

kostnadseffektiva system kräver en attitydförändring 

i branschen. Med fördel kan man här snegla 

på industrisektorer med höga krav på leveranssäkerhet 

för sina produkter och därmed på tillgängligheten 

för maskinkomponenterna. Inom 

industrin finns även väl utvecklade standarder som 

kan användas vid upphandling av utrustning. 

Kunskaps- och ambitionsnivån varierar kraftigt 

vid olika anläggningar. Ett utökat kunskaps- och 

erfarenhetsutbyte förefaller nödvändigt för att öka 

medvetenheten kring slam- och energifrågor, 

förslagsvis via riktade utbildningsseminarier och 

workshops. I sådana sammanhang kan olika ”goda 

exempel” lyftas fram från de anläggningar som 

ägnat mycket tid åt denna typ av frågor och genomfört 

olika förbättringsåtgärder. 

45

Referenser 

Frost R. (1983). How to design sewage sludge pumping systems. Technical Report 

TR 185. Water Research Centre. 

Hydraulic Institute (2001). Effects of Liquid Viscosity on Rotodynamic (Centrifugal 

and Vertical) Pump Performance. Draft: Working Document. 

Martins AM, Pagilla K, Heijnen JJ & van Loosdrecht MC (2004). Filamentous 

bulking sludge – a critical review. Wat. Res. 38, s. 793-817. 

SEK (Svenska elektriska kommissionen) (2000). Klassning av explosionsfarliga 

områden. SEK Handbok 426. Utgåva 2. 

SRVFS (Statens räddningsverks författningssamling) (2004). Statens räddningsverks 

föreskrifter om explosionsfarlig miljö vid hantering av gaser och vätskor. 

SRVFS 2004:7. 

Svenska kommunförbundet. (1989). Avloppsteknik. Kompendium. Häfte nr 5: 

slambehandling. 

VAV (Svenska vatten och avloppsverksföreningen) (1981). Rötning av kommunalt 

slam. VAV P42. 

VAV (Svenska vatten och avloppsverksföreningen) (1984). Slamhantering vid 

kommunala avloppsreningsverk. VAV P51. 

Whitlock & Sellgren (2003). Pumping of simulated paste-like sludge with a modified 

pump. Bilaga 3 i VA-Forsk rapport nr 2003-29. 

46

Bilaga A: Exempel på uppföljningsmall 

för driften vid avloppsreningsverk 

ÖREBRO ARV 

KONTROLL RÖTKAMMARDRIFT 

Sammanställning av mät -och analysdata 

Månad År 

Maj 2004 

Ingående faser m 3 /dygn % TS kgTS/dygn % VS kgVS/dygn 

Slam från förtjockarmaskin 211,0 7,3 15 403 74,0 11 398 

Slam från ext.lager 1 21,0 14,0 2 940 45,0 1 323 

Slam från ext.lager 2 0,0 0 0,0 0 

Slam från ext.lager 3 31,5 2,0 630 70,0 441 

Summa ingående faser 263,5 7,2 18 973 47,3 13 162 

Utgående faser m 3 /dygn % TS kgTS/dygn % VS kgVS/dygn 

Rötslam från rötkammare 263,5 3,6 9 486 57,0 5 407 

Gas 7 703 m 3 /dygn 6,0 kWh/m3 0,31 kr/kWh 14 328 kr/dygn 

46 218 kWh/dygn 

Nedbruten VS 7 755 kgVS/dygn 

Gasproduktion 1,0 m 3 /kg nedbr. VS 

Nedbrytningsgrad 58,9 

Uppehållstid 22,8 dygn 

Belastning 3,2 kgTS/m 3 ,d Tot RK-volym 6000 m 3 

Belastning 2,2 kgVS/m 3 ,d Tot RK-volym 6000 m 3 

Temp ing. slam efter VVX 14,9 o C 

Medeltemp. rötslam cirk. 37,0 o C 

Temp. Ute 13,9 o C 

Energiförb. uppvärmning RK 

uppmätt 

5 900,0 kWh/dygn verkn.grad 0,9 0,3 kr/kWh 2 032 kr/dygn 

Energiförb. uppvärmning RK 7 768 kWh/dygn 

teoretisk vinter 

Energiförb. uppvärmning RK 7 228 kWh/dygn 

teoretisk sommar 

Energiförb. omrörare 180 kWh/dygn 0,5 kr/kWh 90 kr/dygn 

Energiförb. cirk.pump 240 kWh/dygn 0,5 kr/kWh 120 kr/dygn 

Energiförb. Totalt 6 320 kWh/dygn 

Energifaktor prod/förbr 

energi 

7,3 

Intäkter 14 328 kr/dygn 

Kostnader 2 242 kr/dygn 

Överskott 12 085 kr/dygn 

Kostnadsfaktor intäkter/ 

kostnader 

6,4 

47


Box 47607 117 94 Stockholm 

Tfn 08 506 002 00 

Fax 08 506 002 10 

E-post svensktvatten@svensktvatten.se 

www.svensktvatten.se

Problem och lösningar vid processoptimering av ... - BOFFE.COM

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?