UV Syd Rapport 2002:17 del 1 - RiksantikvarieÃ¤mbetet, avdelningen ...

More documents

Recommendations

Info

de välkända gånggrifterna vid Fjälkinge. Den andra kulturgruppen utgörs av den Gropkeramiska kulturen, som är välkänd från Blekinge men som i Skåne endast är säkert belagd i de nordöstra delarna (Karsten, P. och Svensson M. 2002). Det gropkeramiska materialet från nordöstra Skåne förknippas främst med Nymölla materialet (Wyszomirska 1986 och 1988). Spår av den gropkeramiska kulturen finns även i området kring Fjälkinge och Nosaby. Den tredje kulturgruppen utgörs av Stridsyxekulturen som verkar ha den vidaste spridningen och förekommer i stort sett i hela regionen. Speciellt intressant är att flera av de annars så fåtaliga gravfynden från den tidiga Stridsyxekulturen härrör just från undersökningsområdet. Aktuella forskningsresultat visar på samtidighet mellan dessa tre kulturgrupper på ett regionalt plan. Hur relationerna mellan kulturgrupperna gestaltat sig ur ett mer detaljerat och lokalt perspektiv är däremot oklart. Nordöstra Skåne har betydande potential för att belysa detta klassiska problem inom stenåldersarkeologin, då det utgör ett av de få områden – mötesplatser – i Sydskandinavien där samtliga dessa kulturgrupper finns företrädda inom ett begränsat område (Karsten, P. och Svensson M. 2002). De senneolitiska lämningarna är, liksom de mellanneolitiska, tämligen omfattande i Fjälkinge och Vibyområdet. En rad undersökningar har gjorts som omfattat såväl boplats som gravmaterial. När det gäller gravmaterialet finns det en undersökning av en senneolitisk ”massgrav” som är av speciellt intresse (Raä 163 Fjälkinge socken). Graven innehöll skeletten från 5 indivier, fyra män och ett spädbarn (Lilja 1994). En liknande grav, även den med fyra gravlagda individer, påträffades år 1949 i Kiaby socken, 4 kilometer nordost om Fjälkingegraven (Järbe 1950). Förutom dessa gravar finns det i området hällkistor med senneolitiskt/bronsåldersmaterial (Raä 13 i Fjälkinge socken, Raä 33 och 147 i Nosaby socken). Den senaste undersökningen i Fjälkinge som gav neolitiskt material gjordes år 2000 i norra delen av Fjälkinge (Raä 47, Fjälkinge sn). Vid undersökningen framkom senneolitiska boplatslämningar i form av kulturlager och anläggningar innehållande keramik och flinta (Edring 2000, slutredovisning). I de tre socknarna som berörs av E22 sträckan Hammar–Fjälkinge finns det en rad senneolitiska lösfynd av främst dolkar, skäror och pilspetsar med urnupen bas. Ett spektakulärt fynd från senneolitikum är ett depåfynd från Fjälkinge socken bestående av två spiralarmringar av guld samt fyra bronskantyxor (Oldeberg 1974, Karsten 1994), fig. 7. Spiralarmringarna utgör landets äldsta guldfynd. Fig. 7. Senneolitiska skatten från Fjälkinge. Sveriges äldsta guldfynd. Foto: Ulf Bruxe, Statens Historiska museum E22 Kristianstad–Fjälkinge 15
Bronsålder Förhållandena i nordöstra Skåne synes vara liknande de från andra håll i Skåne, d.v.s. att det under senneolitikum skedde en nyetablering av bebyggelsen i landskapet. Parallellt med denna nyetablering skedde det även en expansion från kärnområden ut till nya områden. Resultaten från Ystadprojektet visar även att det samtidigt skedde en intensifiering i utnyttjandet av naturresurserna (Berglund 1991). I Fjälkingeområdet syns denna expansion av bebyggelsen under senare delarna av neolitikum genom omfattande boplats- och gravmaterial, men även genom det kända senneolitiska lösfyndsmaterialet. Inom forskningen går meningarna isär hur det senneolitiska samhället var utformat. En del forskare hävdar att det var ett socialt skiktat samhälle medan andra hävdar att det istället var egalitärt (Brøndsted 1958, Jensen 1988, Kristiansen 1989 och Shennan 1993). Thomas B. Larsson har i sin avhandling diskuterat innebörden av förändringen av övergången från kollektiva till individuella gravar som han ser som en indikation på en stratifiering i samhället, snarare än som en förändring av ett religiöst subsystem (Larsson, T.B. 1986). I de centrala gravområdena förefaller det ha funnits långsiktiga strukturer i gravläggandet, som t.ex. i Skåne där megalitbygden sammanfaller med högdistrikten, som skulle kunna förklaras av en övergripande gemensam syn på förfädersdyrkan (Larsson, T.B. 1986 och Widholm 1998). Denna kontinuitet syns även i Fjälkingeområdet där det finns flera kända megaliter från neolitikum och några gravhögar från äldre bronsålder. I den äldre forskningen fanns två motstridiga uppfattningar om bronsålderssamhället, där en del forskare hävdade att det varit ett socialt skiktat samhälle medan andra hävdade att det istället var frågan om en sammanhållen bondekultur utan några sociala skillnader (Moberg 1956). Under senare tid har det förra synsättet präglat forskningen och samhällsstrukturen från äldre bronsålder beskrivs ofta för Europa och Sydskandinavien som ett socialt skiktat elitsamhälle (Kristiansen 1987 och 1998, Harding 2000 Larsson, T.B. 2002 och där anförd litteratur). Inger Håkansson har i sin avhandling fört en diskussion kring egalitärt/icke egalitärt samhälle under Skånes äldsta bronsålder (Håkansson 1985). Kristiansen har i sin forskning haft som utgångspunkt att bronsålderssamhället var stratifierat och där han genom sin analys av bronsålderssvärd i gravhögar anser sig ha fått belägg för att det har funnits flera klasser samhället (Kristiansen 1989). Enligt Kristian Kristiansen användes prestigeföremålen bl.a. för gemensamma offer för att upprätthålla den sociala ordningen och stärka ledarnas makt. Denna företeelse följde en äldre tradition från det neolitiska samhället. Längre fram i bronsåldern ändrades ritualerna samtidigt som det utvecklades ett nytt religiöst system för att legitimera makten hos hövdingar. Dessa demonstrerade sin makt genom att ha kontrollen över nya riter och genom att agera som ledare i krig (Kristiansen 1989). Utbredningen av bronsålderns storhögar har ofta ansetts vara beroende av olika ekonomiska, sociala och politiska förhållanden (Larsson, T.B. 1993). Flera forskare har sett rösen/högar som revirmarkeringar i landskapet och att det har varit ett sätt för en grupp människor att hävda sin rätt till ett territorium (Bertilsson 1987 och Carlie 1994) Ett liknande synsätt har förts fram av Ulf Säfvestad där han anser att södra Skånes gravhögar kan utgöra en grund för en territoriell indelning av landskapet (Säfvestad 1993). Denna forsknings inriktning har varit fokuserad på ekonomiska faktorer som kan ta sig kultiska uttryck men där religionen har fått en underordnad roll i tolkningarna av högarna (Widholm 1998). Dan Carlsson har i ett arbete om Gotland kopplat samman revirfrågan med en teori om privatisering av jorden, dvs. en övergång från ett kollektivt markägande till intensifierat nyttjande av jorden med enskilt ägande under bronsåldern (Carlsson 1983). Liknande tankegångar har Inga Ullén varit inne på för bosättningen i Apalle i Uppland där det under yngre bronsålder skett rumsliga förändringar i bosättningsstrukturen och i husens utnyttjande som hon har förknippat med en övergång till ett mera privat ägande av marken (Ullén 1995). Under yngre bronsålder fick jordbruket en allt mer betydelsefull roll. Det fanns en etablerad gårdsstruktur och gårdarna bör ha intagit en mera central roll i människornas medvetande. Hittills har man inom den arkeologiska forskningen ofta uppfattat bronsåldersbosättningar bestående av en spridd och mindre fast gårdsstruktur där samma läge bara utnyttjades en gång (Hedemark 1996, Olausson 1998 och Göthberg 1999). Denna uppfattning har under senare år nyanserats och ifrågasatts genom de stora undersökningarna i Fosie IV i Skåne, Apalle i Uppland och Pryssgården i Östergötland, där bebyggelsen snarare förefaller ha varit bestående av en fast och samlad gårdsstruktur (Björhem & Säfvestad 1993, Borna-Ahlkvist 2002 och Ullén i tryck). Denna sammandragning i det fysiska rummet brukar annars inom den arkeologiska bebyggelseforskningen föras till äldre järnålder (Hedemark 1996, Olausson 1998 och Göthberg 1999 och 2000). En gårdsbebyggelse från yngre bronsålder förefaller ofta bestå av ett långhus, fyrstolpehus och ibland även grophus. I Fjälkingeområdet finns några kända registrerade bronsåldershögar från äldre bronsålder, som 16 E22 Kristianstad–Fjälkinge
Page 1 and 2: UV SYD RAPPORT 2002:17 ARKEOLOGISK
Page 3 and 4: Riksantikvarieämbetet Avdelningen
Page 5 and 6: Fig. 1. Skånekarta med platsen fö
Page 7 and 8: Fig. 2. Utdrag ur topografiska kart
Page 9 and 10: Fig. 3. Naturbeteslandskap på en d
Page 11 and 12: långsamt reser sig efter att ha va
Page 13 and 14: Gualövsåsen Rinkabyåsen-Oppmanna
Page 15: Paleolitikum Upptäckten av flintre
Page 19 and 20: Vi saknar för närvarande mer ing
Page 21 and 22: eror på en sammanslagning med tre
Page 23 and 24: Fig. 10b. Storskifteskarta över de
Page 25 and 26: I 1704 års Fjälkingekarta finns i
Page 27 and 28: 26 E22 Kristianstad-Fjälkinge Fig.
Page 29 and 30: ställa dess status och utbredning

UV Syd Rapport 2002:17 del 1 - RiksantikvarieÃ¤mbetet, avdelningen ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?