Railcarenytt 2004 (SWE)

I M C o m p e t e n c e
I M C o m p e t e n c e
Nytt instrument
mäter åldrandet...
Att mäta rälsbefästningarnas klämkraft kan vara ett behov
inom banhållningen. Hittils har inga lättanvända metoder
funnits. Nu verkar i alla fall en lösning vara på väg.
Ett nytt instrument har testats under hösten.
Kenneth Henriksson på IM Competence skötte mätningarna
och berättar hur det går till.
– Jag går längs spåret och kopplar en sorts klo på befästningen.
Sen pumpar jag upp ett tryck på 920 kg och när
det släpps får jag på en dator indikation om hur väl befästningen
sitter.
Mätutrustningen är en prototyp som har utvecklats genom
ett samarbete mellan Banverket och företaget Damill i Luleå.
Damill utvecklar mätutrustning för tung industri och
samarbetar med forskare vid Luleå Tekniska Universitet.
I det sammanhanget fick man veta att Banverkets norra
region hade intresse av att mäta befästningarnas klämkraft
på olika bandelar.
– Vi såg att våra erfarenheter skulle kunna bidra till att hitta
en bra lösning, och har nu fått testa den på ett par banor
av olika ålder i Umetrakten, berättar Dan Larsson, VD på
Damill.
Test efter spårbyte
Projektledare Per Lindmark vid norra regionen var den som
ville ha uppdraget utfört.
– Vi har nyss utfört spårbyte till UIC 60 räl och betongslipers
och vi ville veta om klämkraften i befästningarna höll sig
inom dom ramar som angetts, och det gjorde dom. Dessutom
gjorde vi tester på några bandelar av olika ålder för
att få ett referensmaterial på hur fort befästningarna åldras.
Det materialet är ännu inte utvärderat.
Per Lindmark säger att Banverket i dag inte mäter hur befäst-
Kopplingsledare är en viktig befattning
vid banarbete. Det är den person som bestämmer
när högspänningsledningarna
ska kopplas av och på. Hans-Erik Viippa
har haft det jobbet sen sommaren 2003.
Första uppdraget gällde ett spårbyte i
Vindeln i Västerbotten.
– Som kopplingsledare är man ansvarig
för att inga elolyckor sker på banan.
Kenneth Henriksson
med instrumentet
som mäter
klämkraft.
ningarna sitter, utan man kontrollerar okulärt att de sitter fast.
Han vet inte om Banverket kommer att satsa på att använda
en teknisk metod. Men Dan Larsson är glad åt att man har
fått testa prototypen.
– Vi har mätt rälsbefästningar av olika ålder och tycker oss
utifrån siffrorna kunna utläsa ”åldrandet” över ett par år.
Framöver skulle metoden kunna användas av Banverket och
andra järnvägsägare för att bättre planera sitt underhåll.
Värdefullt samarbete
Dan Larsson berättar att metoden redan väckt intresse på
mässor och att tillverkaren av befästningarna, det engelska
företaget Panderol, ska skicka folk för att studera den. Samarbetet
mellan Damill, IM Competence och forskningen är
värdefull tycker han.
– Vi har olika kompetenser som kan leda fram till bra
resultat. ■
Kopplingsledare - en viktig person
Det är ett stort ansvar, mycket papper
som ska fyllas i och kontakter som ska
tas. Varje arbetare på banan ska ha ett
skriftligt arbetsbevis innan han går ut.
Det måste jag samla in igen, innan
strömmen ska kopplas på för att vi ska
vara säkra på att ingen är kvar därute.
Kontrollen är rigorös. Banverket kollar
även om det är rätt person som ringer från
rätt telefon när strömmen ska slås på.
Hans-Erik
Viippa gick från
industriarbete
till jobb som
kopplingsledare.
– En gång när jag skulle beordra att
strömmen skulle slås på så lånade jag en
telefon eftersom min inte fungerade. Då
blev det problem ett tag, eftersom man
först ville kolla att det var rätt person
som ringde.
Det är brist på kopplingsledare i landet
och Hans-Erik har jobbat intensivt sen
han började. ■
Kerstin - en av få kvinnor i banarbete
Kerstin Jonsson på IM Competence är en av mycket få kvinnor
inom banarbetet. I somras arbetade hon bl a i trakten av
Finnerödja med el- och signaljobb på uppdrag av Banverkets
Industridivision.
– Man hade byggt en ny bro som vi skulle
göra el- och signalarbete omkring, dra ledningar,
sätta upp signaler och skåp. Vi var
ett arbetslag om fyra personer som jobbade
där i ett par veckor.
Kerstin var som vanligt den enda kvinnan.
Under två års jobb med banarbete har hon
aldrig stött på någon kvinna i arbetet. Men
hon är van. Tidigare jobbade hon som
industrielektriker på Inexa i Luleå.
– Jag är van med att jobba med enbart
Signaljobb på gång sommaren 2003.
Kerstin Jonsson t v.
Skanska hade under 2003 entreprenad på
upprustning av norra stambanan inom
Västerbottens län. Det har handlat om
dränering och olika markarbeten, för det
mesta på dagtid. Ibland har ett 25-tal
personer varit igång på banan. IM Competence
har anlitats för säkerhetsarbetet.
Nils-Erik Johansson har haft huvudansvaret
som skydds- och säkerhetsledare,
men tidvis har fler personer från IMC
varit inkopplade.
– För oss på Skanska är det värdefullt att
ha en person på plats som har behörighet
att också utbilda i säkerhet, säger
arbetschefen på Skanska, Leif Andersson.
Alla vi anlitar ska ju ha ett minimum om
män. Det är inget jag tänker på. Och jag
tycker inte heller att jag blir bemött med
misstro eller på något speciellt sätt när jag
är ute på banarbete. Jag kan rekommendera
det till andra kvinnor. Det är fritt och
man får vara mycket utomhus.
Välkommen
Lars Lindblom på Banverkets Industridivision
i Nässjö var den som beställt jobbet.
Han tycker det är roligt att kvinnor kommer
in i banarbetet:
– Kerstin är duktig, klarar allt lika bra som
andra. Dom flesta i laget var rätt nya, men
det gick väldigt bra för dom. Hon är välkommen
tillbaka på fler uppdrag.
Kerstin Jonsson har familj men inte småbarn.
I början var det påfrestande att åka
ut över hela landet på uppdrag, men hon
har vant sig.
– Man får lägga upp sitt liv på ett nytt sätt.
Ofta jobbar vi sju dagar och är lediga sju,
det fungerar bra.
Skanska anlitade
IMC för säkerhetsansvar
fyra timmars utbildning i säkerhet för
banarbete. Det har Nils-Erik kunnat ge
på arbetsplatsen. Tidigare var vi tvungna
att skicka iväg folk till Banverket i Luleå
för detta.
För Skanska i norra regionen är det tredje
året som man satsar på att ta entreprenader
på banarbete. Det ställer stora krav på
säkerhetskunnande i alla led och man har
hyrt både utbildare och SOS-ledare från
IM Competence
– Det ger oss en fördel i upphandlingar
att ha den nära kontakten, och jag är
mycket nöjd med samarbetet, säger Leif
Andersson. Nils-Erik, han är nästan som
en skansking numera. ■
Kerstin Jonsson gillar sitt arbete.
Och jordgubbarna?
Tillbaka till Finnerödja - en fråga inställer
sig - hur mycket jordgubbar åt hon där,
denna varma sommar?
– Alla frågar, men det måste vara en myt
med jordgubbarna i Finnerödja. Vi såg
inte ett enda fält! ■
Koordinatorer inom
IM Competence
I höstas utsåg IM Competence tre anställda
till koordinatorer inom tre områden: el,
spår, signal.
Den som har uppdraget ska vara bollplank
inom sitt område när det gäller teknik,
kompetensutveckling och frågor om bemanning
på olika jobb. Tanken är att en person
ska ha uppdraget under två-tre år, och att
alla tre inte ska bytas ut samtidigt, för att
slå vakt om kontinuiteten. I höstas utsågs
Kenneth Henriksson till ansvarig för Spår,
Stig Tranborg för El och Ove Gustavsson
för Signal.
Koordinatorerna har också på sitt ansvar att
ge feed-back till andra anställda inom sitt
område. I förlängningen är syftet att IMC
inte ska behöva bygga upp fler chefsnivåer
inom företaget. ■