A Ernst spingde spån

A Ernst spingde spån
Ernst Johansson föddes den2gjanuari 1886 i Abo under St. Emtefall i Ulrika. Han
var gift med Hilda Karlsson, som var född i Tällstugan i Gammalkil den I I december
1885. Familjen Johansson har varit boende i bl.a. Löfsäter, Sandlyckan,
Kuggarp och Tiggesbo i Gammalkil. På hösten 1968 flyttade makarna till Skänninge.
Där avled Ernst den l6 mars 1975 och Hilda den 5 september 1977 .I 40 år arbetade
Ernst som spånspingare. Intervjun med honom gjordes i Skänninge den l5
september 1971, och han sitter med dragspelet i knäet.
Ska vi börja oss med dragspelet?
- Om fingrarna medger skall jag spela en bit. Men fingrarna styr inte nu. Förr rådde
jag rned dom bättre. Häggebovalsen spelade vi forr, men den har jag glömt. Men
Kostervalsen minns jag.
Ernst spelar den gamla valsen, allt medan fingrarna söker och finner de rätta
knapparna. Visst är de krumma och stela efter de många årens arbete och slit, men
de finner ändå melodin. Hans blick söker sig bort ur rummet, till en tid för länge sedan.
- Mitt första dragspel, ett enradigt magdeburgerspel, fick jag när jag var åtta år.
Jag fick det som julklapp utav far. Han köpte det av Jon Petter på Maderna. Det
fanns inga tvåradiga spel då den tiden.
Jag satt och övade och spelade hela julafton, så far blev arg på mig. Jag ville inte
heller gå och lägga mig. På julafton lade man sig tidigt, för att gå upp tidigt till julottan.
Han ville att även jag skulle krypa ner i sängen och vara tyst. Jag minns hur
han sade: Hade jag trott, att vi inte skulle få sova, så hade du inte fått spelet ikväll.
Jag ville inte gå till julottan, och jag behövde inte heller följa med till Ulrika kyrka.
Spelet hade jag ställt bredvid min säng och jag hade inte fått en enda blund i
ögonen på natten. Nu levde jag bara i dragspelets värld. Visst var jag trött, när de
andra steg upp för att bege sig till kyrkan. Men så fort de hade gett sig av så var jag
snabbt på benen, satte mig på en stol och tog dragspelet i knäet. Nu hade jag ett eget
spel, och det ville jag inte släppa. Tidigare hade jag bara haft tag i ett handklaver.
Munspel däremot hade jag spelat länge. Så satt jag och övade på mitt dragspel ända
tills mina föräldrar och syskon kom hem ifrån julottan.
Mitt första framträdande med mitt handklaver gjorde jag på en bal, där jag bytte
av Kalle på Maderna. Det var när jag gick och läste. Om Landelius (kyrkoherden i
Ulrika) hade fått reda på det, så hade det blivit snubber förstås. Sedan har jag haft
dragspel undan för undan. Handklaveret fanns alltid med mig på ställena, där jag
tjänte. Spelet var mitt stora sällskap.
Året innan jag gifte mig (Ernst gifte sig l9l0) fick jag se ett tvåradigt dragspel på
en bal i Sandlyckan. Från den stunden tyckte jag att mitt enradiga magdeburgerspel
rar odugligt. Jag fick tag i en priskurant från Göteborg och skickade efter mig ett
tr'åradigt spel. Det spelet hade jag sedan till andra året jag var gift. Då sålde jag det
2',73

t
ti
t.l r
I
I
Ernst Johansson med dragspelet i knriet. Platsen rir hemma i köket i gamla stugon i
Tiggesbo, diir makarna Ernst och Hilda var boende under åren 1956-68.
(Eddy Gjötterberg)
274

av den anledningen att jag ville komma ifrån spelandet på sammankomsterna. Jämt
skulle jag finnas tillgänglig med dragspelet på baler och andra tillställningar. Jag hade
tröttnat på det. Så ville jag också vara hemma hos gumman. Sedan var jag utan
handklaver i 40 år. Då köpte jag det här spelet, som jag nu har.
Vi hade våra dansstugor. Jag kan inte räkna upp alla de tillfällen som jag spelat
upp till dans. Men låt mig nämna några platser. Jag tänker just nu på Fagerdal,
Sandlyckan, Tällstugan, Brotorp och Fröstad.
I Brotorp kunde det samlas bortåt 12-15 ungdomar på balen. De kom från Släntom,
Ulfsberg, Kibbelsbo och Grönlund. Så fanns det ungdomar i Brotorp också.
Vi samlade ihop pengar; l:50 var. Då fick vi kaffe också. Karlarna bjöd fruntimren
på balen. Sådana här baler kallade vi för bjudnings- eller skrammelbaler. Ibland
bjöds det också på en kaffeknarr. En gång blev det bråkigt i Brotorp. En del hade
nämligen tagit för mycket av de starka. Men då sade far i huset ifrån: Om det skulle
bli någon mera bal i Brotorp, så skulle den vara nykter.
Vi samlades till ännu en bal i Brotorp. Några spritflaskor syntes inte till inne i stugan.
Men ute på logplanen fanns en stor sädesdös, och var man än trädde in handen
i halmen så stötte man på en brännvinsbutelj. Till dem, som under kvällen var rundast
under fötterna, hörde just far i huset. Han kom fram till mig, där jag satt med
klaveret och sade: Du, någon mera nykterhetsbal haller vi inte. Han var torpare där
i Brotorp, men han var också socknens ringkarl och dödgrävare.
I Fröstad tjänte en dräng från Nykil. Han var från Hästhagen. Han ville att vi
skulle komma ända dit ner till Fröstad i Östra Tollstad och spela. Då hade vi bildat
ett musikkapell. Ture Birgersson i Fågelkulla spelade fiol. En stalldräng i Alviken
hade lärt sig slå på trumman. Och handklaveret skötte jag. Jag minns så grant, när
vi åkte iväg dit ner. Tures föräldrar hade lantbruk och hade häst. Den fick vi låna.
Emil Sjögren var med och skötte tömmarna. När vi kom till Haraldsbo, hade vi
plockat fram våra musikinstrument och samlat oss till spel på skjutsen. Så satte vi
igång att spela. Den ena melodien fick avlösa den andra. När vi åkte förbi Vallsnäs
satt barons (Hermelin) på verandan och lyssnade på oss. De hade kommit ut, när de
hörde vår musik. Vägen går runt där vid uppfarten till herrgården och fortsätter utmed
sjön Bjärsen ett stycke. Vi fortsatte att spela. När vi kom i Ekstugubacken såg
vi oss om. Där låg sjön spegelblank. Där fanns sommarängen och den vackra gården.
O, vilken vacker sommarkväll det var! Vi observerade också hur barons hade
gått ner i ängen, och där stod de och lyssnade på oss, medan vår musikskjuts försvann
bortom backen. Tänk, att vi fick spela för barons på Vallsnäs. Det glömmer
jag aldrig.
I Fröstad spelade vi sedan hela natten. Då var det frågan om spelglädje. Vi tyckte
nog att vi spelade bra. Men det var ju inte så stora fordringar på musiken då.
Det började med 31 öre bunten
På hösten 1908 kom jag till Spån-Alfred i Haraldsbo. Det var då jag började spinga
spån. Jag hade då tjuvtränat lite hos spingarna, när vi körde i skogen och höllt middag.
Det fordrades oerhört mycket träning om det skulle förslå. Jag vet den första
275

I Tiggesbo passode Ernst Johonsson på att fylla 75 år den 29 ianuari 1961.
(Eddy Gjötterberg)
2',t6

Ernst och Hilda Johonsson bjuder på födelsedagskaffe pd högtidsdagen. Men Ernst
bjuder ocksd pd födelsedagssnus ur bendosan med silver. Hcir tor Johan August i
Ljungsberg sig en pris. Ute i köket diskar man efter kaffet. Dcir syns hustrun Hilda
till vrinster.
(Eddy Gjötterberg)
277

Hilds Johsnsson, hustru till Ernst, hemma i Tiggesbo den I I okt. 1959.
(Eddy Gjötterberg)
278

tiden jag spingade. Tre buntar blev dagsresultatet. Min kamrat, som var van vid
spånkniven, spingade tio buntar, vilket var ett normalt dagsresultat. Jag var hos
Spån-Alfred i drygt tre år och spingade spån vinter och sommar. Han köpte granar
undan för undan och arbete saknades inte. Granvirke användes mest och bäst. Det
fanns dom som använde tall, men det var inte så vanligt.
När jag började hos Spån-Alfred var arbetslönen 3l öre bunten. Vi hade 30 öre
för själva spingningen och I öre för att vi bant bunten. Själva läggningen av bunten
fick spingaren själv betala. Gnodde man ihop tio buntar på en dag så hade man en
dagsinkomst på 3:10. Vid samma tid kostade en bunt spån l:50 i försäljning.
Under tiden hos Spån-Alfred spingade jag mycket ihop med en som hette Verner
Karlsson. Vi hölls där vid Näverdalsgrinden. Spån-Alfred var grossist i spån, både i
och utom landet. Där fanns ett par körkarlar, som körde spånbuntarna till järnvägsstationen
i Mantorp.
När vi arbetade i Näverdalsskogen hade vi maten hos Spån-Alfred. Likaså husrum.
Vi betalade 75 öre om dagen för maten. En tid bodde jag hos Daniel i Svenstorp.
Då stod jag själv för kosthållet. Kaffe kokade jag på arbetsplatsen. Mat lagade
jag, när jag kom hem på kvällen.
Vid sågen i Mantorp spingade jag spån sex somrar i följd, åt både Wilhelm
Ohlsson och brodern Henning. Där hade jag mitt sommarspinge, sedan jag slutat
vinterarbetet uppe i skogsbygden. Vid Mantorpssågen koktes kubbarna med ånga
från maskinen.
I Mantorp drack jag mitt formiddagskaffe på Rosenhills caf6, hos Karin Goding.
Där hade jag mitt stamtillhåll. Det var mitt caf€. De visste så väl vad jag skulle ha,
när jag kom inom dörren: en kanna kaffe och två kakor (bullar). Jag tror att jag betalade
30 öre för kaffet.
Henning Berg och jag spingade mycket ihop vid Ohlssons såg. Min sista arbetsgivare
var trävaruhandlaren Algot Fredriksson i Smedsholm. Vid hans såg stod jag i
sex år, både vinter och sommar, och trälade med spånen. Då hade jag 3:50 bunten.
Jagläg i med honom och ville ha 4 kronor bunten, men det gick han inte med på.
Då är det bättre attjaggör ved utå spånvirket.
-
- Ja, dä tycker ja du ska göre. Gör det du! Gör ve utå'et, så får du se va dä blir.
Pannve i meter. Hur månge meter kan du få? Men dä blir säkert bättre resultat än
dä ja kan skave reda på.
Du har vatt mä för länge å har för väl reda på'et å vet va dä ger.
-
- Ja, dä vet ja. Dä du får i meter utå dä ja skavet reda på te spån, dä kan inte bli
mycke' dä. Så mycke' begriper ja.
Det var i slutet på 1940-talet. Jag hade varit spånspingare i 40 år, såjag slutade nu
mitt hantverk. Dessutom hade jag blivit fel i ryggen.
Arbetets gång
Jag började mitt arbete klockan sju på morgonen och höll på till sex på kvällen. På
vintern, när det var mörkt, spingade jag för lyse. Jag hade en lykta, som jag hängt
upp på arbetsplatsen.
279

*qr ' :*"
:{.ry|
\-å
,'
..,
/^Å
t!
t,
Yngve Hrigg i Avgölstugan i Ulriko spingor alltjrimt spån men bora pd bestcillning.
Det rir nömligen mdnga sommarstugucigare som vill ha spåntak. Han spingar
-
spånen hemma vid Avgölstugon, dcir han har spångryton uppmonterad. Bilden visar
Yngve med en fiirdig bunt. Tiden för fotot rir den 7 april 1973 . (Visst har vcil Yngve
drag ov en viss skådespelare).
280

På morgonen medan kubben kokade, sågade jag och klöv kubb. Så lagade jag till
"binnepinne" och hällor att binda ihop buntarna md. Man fick jäkta på morgonen
med sådant förberedelsearbete, så att man var klar att börja spinga, när kubben var
kokt. Det gick åt regält en timme innan kubbarna var genomkokta. Sedan fyllde
man på bitar i grytan, allt eftersom man tog undan. Till hjälp hade man en hake,
med vilken man lyfte upp biten ur det varma vattnet.
På en del arbetsplatser fick vi färdig kubb. Annars hade vi att själva såga till kubbar.
Det kunde vara20 tums kubbar, som sedan skulle huggas sönder till lämpliga
bitar. Spångrytan, som var av kraftig plåt, fylldes med sådana här kluvna bitar, som
ställdes i grytan. En stor gryta rymde bitar till 8-10 buntar spån.
I början hade vi som spingade spångrytan stående på stenar och vi eldade på sidan.
Senare kom vi underfund med, att det skulle vara mera effektivt med en inmurad
gryta. Så vi murade igen tre av grytans sidor och ordnade med en skorsten. På så
sätt kunde vi bättre utnyttja värmen.
It '" ri rF
v ! !hi;--; ,1 t
LtLr;':t$i
j-le " ,
"|"5i:'
t'L-,n:
En spånspingare i arbete för ltinge sedan. Det tir Verner Karlsson (sist boende i Fdgelkulla)
som spingar spån vid Rötsla i Nykil. Spånltiggare rir EIin g. Jacobsson.
Hon tj(inte i Röttsla vid tillftillet. Den kluvna kubben, som skall bli spdn, ligger till
v(inster. Det ryker om spångrytan. De fi)rdiga spånbuntarna utgör vindskydd dt arbetsplatsen.
(Valdemar Petersson)
281

Hur många spånor gick det åt till en bunt?
Det berodde på hur bred spånen var. Men normalt gick det åt mellan 450-500 spånor
till en bunt. Spånen lades i kors med kantstickor på. Det skulle vara 50lager på
det ena hållet, mellan golvet och taket, där man bant ihop bunten. Man fick inte
spinga tunnare spån än att bunten innehöll l0 tum mellan pinnarna. I annat fall var
spånen för tunn.
Vi trädde en pinne under och lade en över. Jag lade en bit att ha knäet på. Så tog
jag pinnen och satte i den där hällen och "knyckte ner" där. Med en ståltråd drog
jag så åt i andra kanten. När jag dragit åt ordentligt nöp jag av tråden med en tång,
som jag hade till reds.
Buntarna staplades i floder. Vi hade ett skåp, en form, att lägga spånorna efter.
Det var två väggar i vinkel. Spånorna plockades så mot dessa sidor. Skåpet stod på
en ställning, så att bunten kom upp lite från marken. Det var nödvändigt, när bunten
skulle bindas. När jag spingade spån såldes de färdiga buntarna undan för undan.
Men på häradsallmänningen Iåg spånbuntarna bra länge. Där hade vi ett lager
på 1.500 buntar i floder.
En gång var olyckan framme
Själv var jag aldrig utsatt för någon olyckshändelse. Men jag var med, då en pojke
skar sig med spånkniven i ena låret. Det var när jag spingade spån i Östra Tollstad.
En son till Axel i Kolsarp (Axel var broder till Oskar i Tällstugan) hölls med några
andra pojkar invid spångrytan, när jag hölls och fyllde den med spånkubb. Han fick
då fatt i kniven och skulle spinga. Pojken slant med kniven och skar sig i låret. Vi
snodde om såret, det blödde duktigt, och såg till att han kom till läkare. Det blev ett
elakt sår, men det läktes och han blev återställd. Det gällde, när man spingade, att
man stod bakom med benen, så att man inte skar sig. Det hände även för mig att
kniven vände sig till, när man stötte på besvärligt virke.
Ernst i Sannlycka
Ragnar Ekström, signaturen Ragnar, en gång lärare i Åbacka skola i Gammalkil,
skaldar om Ernst:
Å Ernst spingde spån. Dä va lustit te si,
hur kniven slant sta, när Ernst han to i
dä va söm han skuri i smör.
-
Dä finns nåre tak, söm han täckt i sin dar.
Men nu ä han gammel, fast rasker å klar
-
å allti på prime humör.
282