Petter i Gölsgård

Petter i GölsgårdI Gölsgård som hörde till Fagerhultsbyn i Gammalkil, bodde ägobrukaren KarlPersson, född 1832, död 1918, och hans hustru Johanna Matilda, född 1847, död1920. Om Karl Persson berättar Martin Gustafsson den 3 mars 1969.Gölsgård är beläget i kanten mot Västra Harg, mot Skälleryd Östergårds ägor. Inorra ändan av Trehörnasjön. Som barn var jag hemma i Östergården och i Kringelstugan.När vi bodde i Kringelstugan, bodde min fabror med familj i Östergården,och det var före vi kom dit. I Gölsgård bodde då Karl Petersson (i husförhörslängdenstår Persson) och hans hustru Mathilda. Jag minns dem från mitten av 1890-talet och framåt i tiden, tills deras död. Gubben, i synnerhet, kan man säga, var originell.Hans gumma hade berättat för min mor följande händelse. De hade varit gifta3-4 år, då hon för första gången bad att få gå hem och hälsa på sina föräldrar iVikingstad. Efter mycket om och men så fick hon det. Hon hade ju inte varit hemifråntidigare, och föräldrarna började bli gamla. Men hon fick vänta de hade 2-kor och en oxe tills korna blev sinta. Han kunde nämligen inte mjölka. Besöket-hos föräldrarna var också förknippat med vissa villkor. Det hade hunnit över jul.Det var mycket snö. Hon skulle givetvis gå. Men hon skulle få stanna över natt. Innanhon gick sa Petter åt henne, att om hon var vid Ulfsberg (Gammalkil) klockantvå på hemvägen, så skulle hon få skjuts hem. Han skulle då möta henne med oxen.Villkoret var, att hon då skulle vara där klockan två.När hon gick ifrån Vikingstad på morgonen var det ett förskräckligt yrväder.Men hon vågade inte stanna längre hos föräldrarna. Hon hade långt att gå, bortåtett par mil, och så hade hon ju klockslaget att hålla. Hon visste att Petter skulle bliarg om hon inte kom fram i tid. Hon begav sig därför i hemväg i det alltmer tilltagandeyrvädret.Petter var bestämd. Inget väder fick hindra honom och klockan två fanns han påplats med oxen vid Ulfsberg. Han tittade på klockan, som hunnit till två. Han tittadebortåt vägen, han kunde sett ett bra stycke åt Tildas håll, men hon syntes intetill. Men så fick han se en svart skepnad i yrsnön. Då var det Tilda, som kom stretandeoch pulsande i snön. När han såg henne hade hon hunnit fram till Kyrkehall.Men klockan hade hunnit ett par minuter över två och skulle bli några minuter tillinnan hon skulle hinna fram till Ulfsberg. Hon såg Petter genom snöflingorna. Hansatt i kälken bakom oxen. Hon såg dem närmare men så körde han iväg hemåt,-då hon strax var framme. Tilda hojtade och viftade med armarna åt honom för attgöra honom uppmärksam pä att hon kom. Hon var alldeles förbi efter denlånga vandringen, som var dubbelt tröttsam i snö och oplogad väg. Dessutom piskadeju henne snön oavbrutet i ansiktet. Hon längtade efter att få åka och det kändessom om hon var hemma, när hon fick Petter och oxen. Så hade hon saker att bära.Hon såg hur han motade på oxen. Hon försökte skynda ifatt, men hon kunde intekomma fortare framåt i snön. När Petter såg att hon skyndade bakefter, manadehan på oxen ytterligare. Från Ulfsberg och hem till Gölsgård var det närmare enhalvmil. Men Petter stannade inte. Hon fick fortsatta att gå hem till Gölsgård. Men129

där hemma på ladugårdsbacken inväntade han henne. Då skulle hon dessutom få enskopa ovett. Hon hade undrat varför han inte väntade på henne. Du har ett förskräckligtdåligt minne, dä förstår ja nu, hade Petter sagt. Kommer du inte ihåg att-du skulle vara framme ve Ulfsberg klockan två? Tilda försökte förklara, att väglagetoch yrsnön hindrade henne ifrån att komma i tid. Dä ä ingen ursäkt. Dä skulledu haft mä i beräkninga, att dä kunde bli dåligt vä'r å gett dig iväg lite tidigare,-fick hon till svar.En gång kom Petter hem till oss i Östergården och ville ha far till hjälp med att slåen äng. Det var slåttertid. Han började bli gammal då, Petter. Min far var inte hågadatt hjälpa honom, då gubben hade ett egensinnigt sätt. Men han behövde säkerthjälp och de bestämde till morgonen därpå. Nästa morgon gick far åstad och gick såtidigt, att han var i Gölsgård mellan tre och fyra. Men då stod redan Petter vid ettgaphåI, eller om det var vid en grind, vid ängen där och hälsade med orden: Dä vatur att du kom medan dä va nå'n dagg kvar. Far hade tänkt sig att vända om hem pådirekten förstås. Men han lugnade ner sig och försökte slå dövörat till. Petter hadetvå skäror med sig och sa: Nu ska vi ta efter backen. Dä vi inte kommer åt mä lienemella stena, dä tar vi mä skära. Men då sa far ifrån: Nä, skär, dä gör ja inte. Ja äombedder utå dig å slå. A da ska ja göre så gott ja kan. Skäre, dä får du göre själv.A ä dä så dä inte passar mä min slåtter, då går ja hem, för ja har å göre hemme. Såfick dä bli förstås, för far hade kort stubin. Far slog med lien och Petter kröpomkring på knäna och skar utav stråna. De hölls där tills långt fram på förmidda-Gölsgård den 20 september i,983, då sommarnöje. Htir bodde Karl och Tilda Peterssonredan pd den tid, som sogesm(innen skildrsr.130

gen. Då hade Petter krupit omkring mellan gryt och sten och skurit gräs, men hanhade inte fått ihop till ett kofoder en gång. Men se envis var han.Petter i Gölsgård var ändå en händig karl. Han kunde med allt. Han var snickare.Han var skomakare åt sig själv och Tilda och åt andra som bad om hans hjälp. Hanvar ordningsam, men i överkant. Hans snickareredskap var gammal. Jag minnshans huggjärn med skaft av mauserbjörk. Petter hade ett brännjärn och med vilkethan brände in sina initialer CP. Jag minns också gummans späntekniv med CP inbränti skaftet. Initialerna fanns på alla hans redskap, även på åkerbruksredskapen.Han byggde sig en ny stuga. Det arbetet hade han att göra med i tre år. Men hanfick ju inte vara "ve'et" för jämnan. Men han uppförde stugan egenhändigt. Hanlejde bara för murningen. I den gamla stugan hade han sedan sin verkstad och sinaverktyg. Jämt hade han något för händerna. Man kunde komma på en söndag ochträffa honom vid hyvelbänken eller sittande på skomakarepallen. Jag var en 8-10år, när jag en söndagsförmiddag var i Gölsgård. Jag hade blivit skickad dit i ettärende med ett par skor för lagning. Troligtvis hade far vidtalat honom tidigare, tyPetter va ju inte skomakare till fason. De bodde då i den nya stugan. Jag träffadeTilda i köket och uträttade mitt ärende till henne. Men hon bad mig gå ut till gamlastugan och själv uträtta mitt ärende till Petter. Hon sade ju förstås inte Petter. Förhenne var han ju Calle. Jag knallade in i gamla stugan. Där satt han vid skomakaredisken.Han tittade upp och var lite grym i uppsyn. Men han kände igen mig. Menjag minns att han sade: Jaha, du pojk, har ja förr satt mig, då hade dä förr nå'nDen gamla stugan i Gölsgård, som i Martin Gustafssons beriittelse titinade som Petterssnickarebod och skomakeri,131

kommit. Det sade han förstås för att det var söndag. Han tyckte det var retfullt förstås,att han satt där i vardagskläderna och arbetade. Men det fäste ju inte jag migvid.Petter hade en stor oxe. Han hade en oxe, som var 23 år innan den slaktades. Menom det var den här jag skall berätta om, ja, det låter jag vara osagt. Jag hade en farbror,som arrenderade Östergården före oss. Vi kom dit 1903. Till Östergården hördeutmarker, som gränsade emot Gölsgården. Min farbror hade ett par kvigor ochdem hade han på bete där. Petters hage gick intill och där hade han sin oxe. Där gickden och betade. Han hade två eller tre hagar, som hörde till Gölsgård, och där fickoxen gå. Han var rädd om sin oxe och mån om att den hade gott bete. Korna hadehan för sig. Min farbror hade inte haft kvigorna där så värst länge på bet förrän Tildakom med bud ifrån Petter: Han skulle ta hem sina kvigor. De hade nämligen gåttin i Gölsgårds hage. Tilda hade kommit med andan i halsen och det syntes på henne,att hon inte hade några sittandes ärende. Hon var också noga med att understryka:De ä troligen odygdige.Min farbror gjorde henne sällskap tillbaka. De fick gå över betet i utmarken föratt komma in i Gölsgårds hage. Och där stod Petter och väntade i ett gaphåI. Jagminns, att det fanns en stätta där att kliva på över gärdesgården. Och Petter börjadeomgående: Ja, dom här djura får du ta hem. De ä odygdige. Jaså, sa min fabror,-Den numero raserade ladugården, drir Petter invcintade Tilda efter hemkomsten denddr snövriders(tagen. Makarna bodde vid tillft)llet i ny bostod och hade ny ladugård.Den gamla stugan och ladugården fick stå kvar. Till höger syns ladugårdsdörren,diir Petter ledde in sin oxe.132

dä har de inte viset tecken te förut.- Ja, men dä ä de nu. - Ja, men ja vill i alla fallse där de har gått ut, tyckte min farbror. Det var en bra gärdesgård. Men nu var dennerhävder på en sträcka av l0-15 meter, men åt kvigorna till.-Nähä du Pettersson,sa min farbror, dä här har inte kvigera gjort. Ja har ännu allri sett att nått djurtajet nå'n gärsgår' på horna å drajet den åt sej te. Dä måste ha vatt oxdn, som trycktner gärsgår'n. Petter var redan röd i ansiktet, men nu hade han blivit blå, berättademin farbror efteråt. Han varken svarade eller sa något. A dä här får du lage själver,å kvigera fär gä kvar, hade min fabror sagt åt honom. Ja ska köre tebaks--dom, å se'n får du free hur du vill. Saken var nämligen den, att det var Petters fre(hålla stängsel).Min farbror hörde sedan inget ifrån Petter. Han gick som vanligt och tittade tillsina kvigor. Men vid ett sådant tillfälle följde han utmarkerna mot Gölsgård. Djurengick i den kanten då. Han var också förveten på hur Petter hade lagat gärdesgården.Min farbror fick då se en syn, som han aldrig tidigare hade sett maken till. Dentrasiga gärdesgården var ordentligt lagad. Men bredvid denna gick parallellt medden andra ytterligare en gärdesgård. Dubbla gärdesgårdar med en två meter bred gataemellan. Men inte nog med det. Nere vid kärrkanten mot sjön hade Petter utmedfreet grävt ett brett dike, som en vallgrav, och c:a 50-75 meter långt. Allt på Gölsgårdssidan.Och där innanför extrahindret gick Petters oxe med en stor trissa påvarje horn. De satt där som hålkakor, trädda på hornen. Nu skulle oxen inte kunnaträ in sina horn i gärdesgården i sitt försök att få sällskap med kvigorna.Viistra gården i Kuggarp den 20 september i/983. Hiir kom Petter dkande förbi oxenoch Tilda kom pulsonde efter i snön.133

Som dräng i GölsgårdKnut Alvar är född 1895 i Malmslätt och äldst av fem syskon. Fadern hette GustafWitalis Alvar. u-h var son till Per Svensson i Fridhem, som är beläget invid Svartvadskärret.Han berättar för Valter Andersson i Skeda den l4 april 1978:Jag var 14 år och hade konfirmerats, när jag på hösten 1909 kom som dräng tillKarl (kallad Petter) och Tilda i Gölsgård. Det första jag fick hjälpa till med var attbära in säden, som stod ute på gärdet. Vi bar i stora tygskynken hem till logen, därvi slagtröskade den. Jag skulle ju hjälpa till med trösken, men ovan som jag var, såråkade jag träffa Petter i nacken med själva dråpen. Det tog inte så hårt men hanskrek åt mig: Nä, så får du inte gå på! Slagen skulle gå rakt ner, men för en ovanhände det att man viftade omkring sig. Efter slagtröskningen "kastades" säden föratt skilja agnarna från kornen. Sedan skakades såden genom ett ressel.Mor i huset skröt med vad hennes make hade presterat av tra till hushållet: tallrikar,skålar, tvättfat och skedar. Ja, allt som över huvud kunde göras av trä hade hanförfärdigat. Han hade också hägnat en hönsgård av hasselpåkar, som han bunditsamman med vidjor. Dasset låg högt på ett berg, men det använde de sällan elleraldrig. De föredrog att sitta ute på gödselstacken, när de skulle göra ifrån sig. Sedankom hönsen och pickade i det här, så ägg blev aldrig min förtjusning.Makarna var mycket ekonomiska. Maten bestod för det mesta av kornplättar,korngröt och andra billiga maträtter. Tilda kärnade smör och som såldes, så någotsmör fanns aldrig på bordet. Jag hade en tvål med mig, när jag kom till Gölsgård.Genast kommenterade matmor: Tvålen behöver du inte använda te vardags. Dä räckerom du tvättar dig med den på sönda'n.Mina arbetssysslor var många. Jag fick bl.a. gå till skogen och samla ihop lava tillfoder åt djuren. Den samlades i stora potatiskorgar, som vi sedan bar hem. Sedan vistrött på lite gröpe på fodret så åt korna med god aptit. På vinterkvällarna satte Tildamig i arbete med att sticka strumpor, laga kläder och annat, som hon trodde attjag skulle klara utav.De hade en stut, som var både gammal och folkskygg. När vi exempelvis skulleköra till kvarnen i Duseborg, fick både Tilda och jag följa med. Vi fick då gå på varsin sida om djuret och hålla för ögonen, när vi mötte någon. Men det hjälpte intealltid. Ibland kunde ekipaget ändå hamna vid sidan av vägen.Till jul fick jag fritt frlr att åka hem till mina föräldrar, som då var boende i Ekeby.Jag fick gå från Gölsgård till Mantorps järnvägsstation, en dryg mil. Så åkte jagmed tåget till Mjölby, för att sedan gå till fots en ännu längre sträcka hem till Ekeby.Innan jag gav mig åstad så fick jag mina order av Tilda: När du kommer tebaksska du gå in i butiken i Mantorp och köpa Cypra silduk. Därefter går du in te urmakar'noch hör efter va han tar för å göre ren moraklocka. Tar han mer än 25 öre såfår dä va. När du sedan kommer te Krångestad går du in i affären där å köper ett kiloislandssill. Dä finns så'n sill för 30 öre kilot.Under tiden som jag var hemma och firade jul hade Tilda varit i Krångestad affäroch fått veta att de hade fladensill för 28 öre kilot. Hon hade då sagt till handlar'n:Om nåre dar kommer dä in en pojke å ska köpe islandssill. Ge honom fladensillistället. Petter töl nämligen inte ve den där fete islandssilla.134

När jag kom tillbaka till Mantorp gick jag in i affären och bad att få köpa Cyprasilduk. De hade inte den sorten utan en annan duk, som var lika bra. f)ärför köptejag den. Till urmakar'n gick jag inte, ty jag var förvissad om, att detiinte gick att fåen stor moraklocka rengjord för 25 öre. Kommen till Krångestad gick jag in i affärenoch köpte ett kilo islandssill. Handlar'n kom inte ihåg att gumman varit inneoch ändrat till den billligare sillen.Någon väska eller korg hade jag inte att bära mina saker i. Jag bar dem i en tyCpåse,som jag bar hängande på en påk över ryggen. Hemifrån hade jag med ett styckekött, som jag skulle ge dem i Gölsgård. När jag kom dit på kvällen så lämnade jagvarorna. Köttbiten lät jag ligga kvar i mening att lämna den dagen därpå. Nu blevdet inte så. Jag vaknade nämligen vid fyratiden på morgonen av att Tilda låg ochpratade med Petter. Hon beklagade sig över mig: Pojken är olydiger. Han köpte inteCypra silduk. Ja tror inte att han va inne hos urmakar'n. Ja sa ju tydligt åt honom.Ä så köpte han islandssill för 30 öre kilot, när han kunde få fladensill för 28