Petter i Gölsgård

där hemma på ladugårdsbacken inväntade han henne. Då skulle hon dessutom få enskopa ovett. Hon hade undrat varför han inte väntade på henne. Du har ett förskräckligtdåligt minne, dä förstår ja nu, hade Petter sagt. Kommer du inte ihåg att-du skulle vara framme ve Ulfsberg klockan två? Tilda försökte förklara, att väglagetoch yrsnön hindrade henne ifrån att komma i tid. Dä ä ingen ursäkt. Dä skulledu haft mä i beräkninga, att dä kunde bli dåligt vä'r å gett dig iväg lite tidigare,-fick hon till svar.En gång kom Petter hem till oss i Östergården och ville ha far till hjälp med att slåen äng. Det var slåttertid. Han började bli gammal då, Petter. Min far var inte hågadatt hjälpa honom, då gubben hade ett egensinnigt sätt. Men han behövde säkerthjälp och de bestämde till morgonen därpå. Nästa morgon gick far åstad och gick såtidigt, att han var i Gölsgård mellan tre och fyra. Men då stod redan Petter vid ettgaphåI, eller om det var vid en grind, vid ängen där och hälsade med orden: Dä vatur att du kom medan dä va nå'n dagg kvar. Far hade tänkt sig att vända om hem pådirekten förstås. Men han lugnade ner sig och försökte slå dövörat till. Petter hadetvå skäror med sig och sa: Nu ska vi ta efter backen. Dä vi inte kommer åt mä lienemella stena, dä tar vi mä skära. Men då sa far ifrån: Nä, skär, dä gör ja inte. Ja äombedder utå dig å slå. A da ska ja göre så gott ja kan. Skäre, dä får du göre själv.A ä dä så dä inte passar mä min slåtter, då går ja hem, för ja har å göre hemme. Såfick dä bli förstås, för far hade kort stubin. Far slog med lien och Petter kröpomkring på knäna och skar utav stråna. De hölls där tills långt fram på förmidda-Gölsgård den 20 september i,983, då sommarnöje. Htir bodde Karl och Tilda Peterssonredan pd den tid, som sogesm(innen skildrsr.130