Antikens kultur och samhällsliv - Högskoleverket

Das altrömische eponyme Amt från 1946 är en klassiker. I artikeln ”�ur ”�ur ProProblematik der älteren römischen Geschichtsschreibung”, Entretiens (Fondation
Hardt) 4, 1958 ville Hanell visa att Fabius Pictor använde Cn. Naevius epos
Bellum Poenicum som källa. Diktaren deltog i första puniska kriget och skrev i
opposition mot den bild den pro-kartagiske historikern Philinos från Akragas
på Sicilien hade gett. Romersk historieskrivning hade alltså från första stund
en klar tendens och ett visst drag av poesi.
Einar Löfstedt (1880–1955) var professor i latin i Lund 1913–45. Han sysslar
inte som Hanell med den tidigaste historieskrivningen, men med Sallustius
och i synnerhet Tacitus. Enligt honom (postumt i Romare, 1967, s. 118) var
”historieskrivningen i antiken och framför allt i Rom en konstart vid sidan
av andra konstarter; dess mål var icke utan vidare sanningen, dess mål var
att skapa konstverk, visserligen verk med historiskt stoff, men först och sist
konstverk med teknikens och formens mästerskap”. Wistrand drar slutsatsen
att ”i Rom rådde det i stort sett ingen tvekan om att historieskrivningen var
en i första hand litterär verksamhet” (Politik och litteratur i antikens Rom, 2.
uppl., 1978, s. 114).
Forskarna oeniga om källornas trovärdighet
Genom detta anslöt sig Löfstedt och Wistrand till ett vanligt synsätt som fick
starka talesmän i T. P. Wiseman med boken Clio’s Cosmetics från 1979 och A. J.
Woodman med Rhetoric in Classical Historiography från 1988. Enligt Wiseman
var romerska historiker på ett grundläggande sätt olika våra tiders både i fråga
om form och innehåll. Stilen präglades av poesi och retorik, och innehållet
utgjordes i hög grad av fri diktning. En av Woodmans poänger är att sanning
var något annat för dem än för oss, och när romerska historiker i förordet förklarar
att de vill berätta sanningen är det inte uppdiktad historia, utan partiskhet
de tar avstånd från. Sådant får naturligtvis inte stå oemotsagt och M.
Crawford hävdar att Woodmans argument är ”based on a misconception of
the nature of history” (The Roman Republic, 2. uppl. 1992, s. 220). Oenigheten
handlar i synnerhet om tilltron till de förlorade annalförteckningarna och de
förlorade annalistiska historikerna som var källor till Livius och hans samtida
Dionysios från Halikarnassos, som skrev på grekiska. Stridsfrågan är hur solitt
grundad den bild är, som vi utifrån dessa och andra bevarade författare, har
skapat oss om republikens historia.
Thukydides samt Aristoteles och hans elever föregångare till
våra dagars historieforskare
Löfstedt betonar olikheten mellan romarnas retoriska historieskrivning och
vår moderna vetenskap, som bygger på kritisk källforskning och vill komma
fram till det faktiska förloppet och sammanhangen. Under antiken finner vi
enligt Löfstedt bara ansatser till något liknande, ”främst då hos Thukydides,
men så långt som han gick på den strängt kausala empirismens väg, så långt
har ingen annan man i forntiden haft geni eller självständighet nog att vandra”
17