Antikens kultur och samhällsliv - Högskoleverket

och mera av ekonomiska och sociala frågeställningar. Arkeologer med denna
inriktning har ökat i antal sedan 1970-talet. Inte heller konsten är längre en
fristad för den traditionella forskningen. ”Parisskolan” introducerade strukturalismen
i studiet av grekiska vaser på 1980-talet, och poststrukturalister i
Cambridge, Oxford och Paris finner den klassiska konsten mycket fruktbar.
De kunskapsteoretiska frågor som processualisterna och postprocessualisterna
väckte på 1960- och 1980-talen har bara i ringa omfattning haft något
inflytande på den klassiska arkeologin, med undantag för den egeiska förhistorien,
där Colin Renfrew har påvisat värdet av systemteori och ny-evolutionära
tolkningsramar för att förstå uppkomsten av palatskulturen.
Förändringen i fältarbetet har ägt rum i både Grekland och Rom. I Italien
gjorde John Ward-Perkins en inventering i Etrurien 1950–1974 som fullkomligt
förändrade vår förståelse av ekonomiska processer. Den framlockade ett
antal intensivinventeringar i de forna romerska provinserna. På 1960- och
1970-talen skiftade många romerska arkeologer sitt intresse från städer till
landsbygdsplatser. Några av de villor som grävdes ut, till exempel Francoline
och Settefinestre i Italien och Fishbourne i England, levererade konstverk som
tidigare, men gav också en ny bild av livet på landet. Settefinestre i synnerhet
har varit viktig i debatter om marxistiska modeller för romersk ekonomisk
historia. Slutligen har det skett en förskjutning av intresset bort från senrepubliken
och kejsartiden till den tidiga statsbildningen på 700–500-talen f.Kr.
Gravfältsarkeologi och utvecklingsmodeller från den processuella teorin har
blivit allt viktigare i denna rörelse.
De flesta klassiska arkeologer fortsätter att mest vara intresserade av konsthistoria,
men fältet har ändrats dramatiskt sedan 1960-talet. Alltsedan 1700talet
har humanisterna tagit som sin uppgift att slå fast och förklara den västerländska
kulturens överlägsenhet. De klassiska ämnena har stått i centrum
för detta genom sin analys av den romerska och i synnerhet den grekiska civilisationen,
som har ansetts vara kärnan i den europeiska identiteten. Men alltsedan
1960-talet har en ökande andel humanister förkastat detta tänkande.
När nu huvuduppgiften inte längre är att förklara den europeiska identiteten,
har den klassiska arkeologin i sin ursprungliga skepnad förlorat sitt syfte.
Det har dels medfört lägre akademisk status, dels att utövarna söker efter nya
motiv för sin verksamhet. Fältet kombinerar nu en väldig mängd data med
en extremt sökande attityd. Det är oklart om den traditionella konsthistorien
kommer att fortsätta dominera, eller om fältet kommer att röra sig mot
en mera antropologisk arkeologi och mot kulturhistoria, så att den klassiska
arkeologin blir del av en bredare historisk arkeologi för komplexa samhällen.
25