Antikens kultur och samhällsliv - Högskoleverket

het hos atthidograferna, inte kronologisk. Men troligen härrör dateringen av
Ephialtes reform till 462 f.Kr från demokraten Kleidemos som sympatiserade
med reformen. Androtion tyckte illa om både reformen och Themistokles,
och gav en så tidig datering att Themistokles kunde bli Ephialtes medskyldige.
En skarp ståndpunkt mot synen på atthidograferna som politiskt och kronologiskt
oeniga intar särskilt Philip Harding år 2008 med boken The Story of
Athens. Men för att få till detta måste han nödvändigtvis rätta i de bevarade
texterna. Aristoteles säger i kapitel 22, kanske med Kleidemos som källa, att
ostracismen som institution inrättades av Kleisthenes, det vill säga år 507 f.Kr.,
medan lexikografen Harpokration upplyser om att den enligt Androtion inte
inrättades förrän den första ostracismen ägde rum 488/7 f.Kr. Harding vill inte
veta av någon dylik oenighet och påstår att Harpokration (som i motsats till
Harding har läst sin Androtion) ”has garbled his sources” (s. 100).
Det är filologens uppgift att finna fel i traderingen av texten och att etablera
den så som författaren en gång skrev den. Detta har gjorts upprepade gånger
med tur och skarpsinne i den klassiska filologins långa och ärorika historia.
Men ibland får nog ivern att få texten att säga det man önskar överhanden.
Översikt av den klassiska arkeologins historia 5
Arkeologin är en föremålsvetenskap. Dess material är de antika kulturlämningarna,
som är bevarade över och under markytan eller endast i litteraturen.
Eftervärldens intresse gällde tidigast inskrifter i deras egenskap av historiska
dokument. Alltsedan renässansen har i stället den sköna konsten stått i
centrum. Den klassiska arkeologin och antikhistorien kunde vittna om den
europeiska identiteten och den västerländska civilisationen som ett uttryck för
det bästa hos människan.
Först mot slutet av 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet har intresset
vaknat för mera anspråkslösa kulturprodukter och för kulturhistorien i vidare
mening, för vardagsliv och ekonomi.
På senaste tid har den tekniska utvecklingen inom den förhistoriska arkeologin
möjliggjort återfinnandet och bevarandet av kulturlämningar av det
mest förgängliga slag som sädeskorn och andra växtdelar, textilier, djurben
och DNA-spår, och det har även den historiska arkeologin tillgodogjort sig.
Bilden av människan har breddats från kulturvarelse till ekonomisk aktör till
biologisk varelse.
5. Översikten bygger i huvudsak på följande verk:
Andreas Rump, Archäologie. 1. Einleitung, historischer überblick. Berlin, 1953
Ian Morris, ”Classical Archaeology”, i: John Bintliff [ed.], A Companion to Archaeology,
Oxford, 2004, s. 253–271.
The Oxford Companion to Archaeology, Oxford, 1996, s. 280–305 med olika stycken om
“History of Archaeology” där samme Ian Morris har skrivit styckena om ”Classical Archaeology”.
Nancy Thomson de Grummond [ed.], An Encyclopedia of the History of Classical Archaeology,
2 vol., Westport, London, 1996.
19