Antikens kultur och samhällsliv - Högskoleverket

1914–1950
Den klassiska arkeologins ramar förändrades föga under tiden fram till 1950.
Den grekiska var mera prestigefylld och dilettantisk än den romerska, som
dominerades av professionella akademiker och museiarkeologer. Båda var mera
anknutna till den klassiska filologin än till förhistorien och antropologin.
Fram till 1940-talet medförde detta högre status, men inte därefter.
Forskningsprogrammen ändrades föga. Konsthistorien var fortsatt i fokus
med inriktning på föremål som var uttryck för ”den klassiska andan”. Stora
fyndrika grävningar som krävde decenniers efterarbete av stora forskarlag var
det vanliga.
Till denna period hör de internationellt mest kända svenska arkeologerna.
Martin P. Nilsson (1874–1967), ansedd som Skandinaviens störste klassiker,
anhängare av Welckers totalitetsideal, skapade det vetenskapliga studiet av
den grekiska religionen, men misstrodde teorier och abstrakt tänkande. Axel
W. Persson (1888–1951) drev flera grävningsprojekt i Grekland och Turkiet som
har fått efterföljare. Axel Boethius (1889–1969), specialist i romersk topografi
och arkitektur, Svenska Rominstitutets förste föreståndare 1925, spelade en liknande
roll för den svenska arkeologin i Italien. Einar Gjerstad (1897–1988) driver
en utgrävning på Cypern 1927–1931 och gör uppmärksammade och omdiskuterade
insatser i fråga om Roms äldsta historia. Den mångsidige Gösta
Säflund (1903–2004) gör sina första insatser på 1930-talet med terramarakulturen
och Roms republikanska stadsmurar, men övergår efter kriget till den
grekiska konsten, bland annat Belvedere-torson och Sperlongafynden.
En huvudtendens är professionaliseringen. De antikvariska myndigheterna
i både Italien och Grekland växte snabbt, nya lagar tillkom, kontrollen blev
starkare. Det medförde ökad kvalitet i fältarbetet, stratigrafisk grävning och
noggrann övervakning av fynden. Utgrävningsplatserna omfattade vanligen
flera perioder vilket gjorde dokumentationen mycket komplex. Men få klassiker
visade intresse för fyndmaterial som ben eller sädeskorn, eller för sociala
och ekonomiska frågor.
De amerikanska grävningarna på Agora i Aten sedan 1931 är typiska för
denna period. Den grekiska regeringen var mera ambivalent till det klassiska
kulturarvet än den italienska, som behöll kontrollen. Amerikanska skolan
rev 365 byggnader i stadens centrum och fraktade bort 250 000 ton jord från
grävningsytan som var 250 meter i kvadrat. Utgrävarna visade föga intresse
för efter-romerska fynd utan koncentrerade sig på den klassiska tiden 480–323
f.Kr. De uppnådde en dittills aldrig skådad professionalism och fick fram väldiga
mängder fynd, som har hållit forskare sysselsatta sedan dess. Den grekiska
keramikens relativa kronologi bekräftades, och de talrika inskrifterna
har på ett bestående sätt förändrat vår förståelse av grekisk politisk och ekonomisk
historia.
Den andra huvudtendensen är systematiseringen av den arkeologiska kunskapen.
Redan på 1800-talet hade arkeologer sammanställt kompletta corpora
av olika fyndkategorier, i första hand latinska och grekiska inskrifter, och
23