Familjeåterförening utan dokument – Svensk politik och ... - FARR

1. BakgrundDet är meningen att den här texten ska samla och sammanfatta anledningarna till varför den svenskalagstiftningen behöver förändras när det gäller krav på dokument vid familjeåterförening. Huvudspåret i textenvill visa på varför den uppkommna svenska praxisen är fel, både moraliskt och juridiskt. Det är alltså ett inläggi den aktuella svenska debatten rörande familjeåterförening och dokument, men kan också vara av intresse förpersoner som vill försöka ta ärenden till Europadomstolen, eller vill diskutera frågan med EU-kommisionen/domstolen.För en familj som vill återförenas i Sverige kan det uppkomma krav på olika sorters dokument. Det kanhandla om pass eller andra dokument som styrker identitet. Det kan vara vigselbevis, hyreskontrakt somvisar samboende, adoptionspapper, födelsebevis, dödsbevis, vårdnadsbeslut, läkarintyg osv. Vad som gör ettdokument tillräckligt är en fråga utan något riktigt bra svar. Dokumentet ska förstås helst visa det faktum manvill att det ska visa. I praktiken gör inte migrationsverket normalt sett inte något för att verifiera dokumentförutom att titta på det som direkt framgår av själva dokumentet. Det vill säga att verket kan översätta ettdokument, se om informationen ser ut att vara som det borde och läsa landinformation som i bästa fall kansäga något om hur pålitliga dokument av den aktuella typen är. Däremot förekommer det näst intill aldrig attMigrationsverket till exempel tar kontakt med utgivaren av dokumentet för att försöka verifiera att allt stårrätt till. Det betyder att från Migrationsverkets perspektiv är ett bra dokument ett papper som i sig visar ettförhållande.Den här rapporten tar upp dokument och familjeåteförening från olika perspektiv, även om frågorna runtidentitet oftast är i fokus. Eftersom området är omfattande har den mer har karraktären av en förstudie än enfullständig rapport . Den är skriven av Terje Holmgren, utom avsnittet om integration som huvudsakligen ärskrivet av Frida Jonsson.1.1 HistorikEn person från ett land, med Somalia som främsta exempel, där det inte gick att skaffa bra dokument kunde framtill för ett par år sedan få uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till någon vid ungefär samma omständighetersom någon från ett annat land. När det gäller identitet och dokument som styrker identitet var frågan uppe fördiskussion i mitten av nittiotalet (proposition 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv, avsnitt12.7 och 14.5), men det togs inget beslut om att införa några hårda krav.Senare under nittiotalet tillsattes en utredning, Kommittén om ny instans- och processordning iutlänningsärenden, som tog fram ett förslag till en ny processordning för utlänningsärenden. Processordningenkom att skjutas på några år, men ett par sidospår från utredningen kom att bli lag i och med proposition1997/98:36; “Återkallelse av uppehållstillstånd” och proposition 1999/2000:43; ”Uppehållstillstånd på grund avanknytning”. På ett par ställen i dessa propositioner hävdas i förbigående att styrkt identitet självklart är ett kravi anknytningsärenden, vilket alltså inte var fallet när det skrevs. Den första förekomsten i en svensk propositionser ut som följer.Skälen för regeringens bedömning: Det är av flera skäl mycket angeläget att identiteten i största möjliga utsträckningkan klarläggas för dem som beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Problemet medoklar identitet gäller i huvudsak asylsökande, eftersom tillstånd i princip inte beviljas på grund av anknytning förden som inte kan styrka sin identitet.Ur proposition 1997/98:36 “Återkallelse av uppehållstillstånd”3