à rsskrift 2005 - Stallarholmens Hembygdsförening

om starka karlar förr i tiden. Fastderas kraftprov inte mättes i rycktryck och en och tvåarmsstöt somnuförtiden. Men det fanns ännu flerasom ville vara starka och gärna prataom det.Gamle ofärdige soldaten Alm,han som bodde i Krakosta ochtjänat under Hans Majestät Karl XV,hade nog varit stark, sa folk. Menhan hade liksom velat vara ännustarkare. Och han ville inte höra attandra karlar var starka. Frågade manAlmen om Pipartorparn eller om PerGustavs Kalle eller Fröjden eller nånannan för styrka beryktad karl såbrummade han bara fram ett motvilligterkännandeMen ...Dä va häromåre, ja dä ä ju långesin nu förstås. Vi var oppe i Oppgårni Bergbyn några stycken en kväll påvårkanten. Dä va Per Gustavs Kalleå Slagbrann. Ja, å så ja fårstås. Viskulle liksom fria till Mina, för deva innan ho blev gift mä Mervalln.Ja som vi satt där så kom Lindbergi Ringrå in. Å Lindberg var en såndär en som ville vara både stark ochfin åv sej, å galoscher hade han påsig og, den faen. Dä va någe som varalldeles nymodit då för tin.Å Lindberg han gjorde sej te ostog i för flicko å dom glodde påLindberg å hannes galoscher tills attja inte va stånn te å bärga mej förilska längre. Då sa ja te’n att hanskulle följa mä ut på bron, så skullejag visa’n någe. Å när vi kom ut påbron så högg ja’n mä den ena nävenframme i bricka å mä den andra bakiböxaschele, å så kasta ja’n nir frånbro så att, om du vill tro mej ellerinte, den ena galoschen den rök överHermans oxtak å den andra den slogner på häradsdomarns gård ...Nej, sa Almen med ett medlidsamtgrin, så fasligt stark va inteLindberg. Han ville vara stark.Slagbrand var en liten gubbe medhela ansiktet igen vuxet med skägg.Ur skägget tittade ett par blå närsittandeögon fram och mellan demsatt en stor krokig näsa.Slagbrand berättade gärna historierom en viss stark karl. Att karlnvar han själv stack han inte hellerunder stol med. Han muttrade ochbrummade fram sina historier ochskrattade sedan förnöjt under detatt han gned sitt toviga ansikte medbåda händerna.Hu-hu-hu ... Slagbrand var ettstycke bysnille, en socknens allti allo. Han ropade på auktioner,tapetserade böndernas väggar med”rosuga” tapeter, snickrade möbleroch målade och ådrade dem naturtrogetoch knepigt. Sysslan somvärd på bröllop och begravning hadehan ärvt efter far sin. Med knogarnabrukade han knuffa fram gästerna tilldignande kalasbord under det att hanskäggmuttrade: ”Ät nu! Ät nu!”18