à rsskrift 2005 - Stallarholmens Hembygdsförening

Tyvärr, eller gudskelov, inträffarinte festdagarna alltför tätt i en fattigsnickares och tusenkonstnärs liv.Oträningen och de trägna pliktuppfyllelsernagjorde sig småningomgällande och vid brudvisnings- ochfingerkrokstid var kalasvärdenganska trött. För att finna lite ro ochandrum stack Slagbrand sig undani plommonlunden bakom knuten.Dörren med hjärtat stod inbjudandeöppen. Här fanns vila från tungaplikter och Slagbrand slog sig nerpå den bekväma fjölen sedan hanlossnat byxornas hängslen. Sommarnattensmånljus silade genomplommonskogen och in genomhjärtedörren. Festvärden nickadetill och krumnäsan sjönk sakta nedi sin skäggbädd på bröstets stärktasöndagsblad.Men där inne i bröllopshusethade redan fingerkroksdragningenkommit i gång och när segern lutadeåt bestämt håll höjdes rop på Slagbrand.Nu skulle man dra krok medSlagbrand och fröjdas åt hans förnöjdasegergnugg och segergnägg.Men ”urspejeln” Lasse Fröberg hadeupptäckt Slagbrand där han satt ochvilade på sin tron i plommonskogen.Kvick som få när det gällde djävulskapoch sattyg stack Lasse iväg tillhuset bakom knuten. Han stack insin arm genom dörren, satte nävenmed dess krökta långfinger undernäsan på Slagbrand och hojtade:”Opp me dej Slagbrand. Ja ha drajitut alla dom andra, å nu har ja baredej kvar!”Yrvaken och omtöcknad, menändock vädrande ära och berömmelse,häktade Slagbrand i. Han hadeglömt både tid och rum. De nedhasadebyxorna hindrade honom att tagaordentligt spjärn med fötterna, mensläppa sitt tag kunde han ju inte.Sålunda blev Slagbrand ivägsläpadav den hjärtlöse Fröberg. Genomplommonskogen gick dragkampenfram mot gästabudshuset.På husets rymliga veranda hadebruden just trätt ut för att visa sig förallt folket. Det var den stora stundeni hennes liv. Åskådarna skulle justtill att utbringa ett fyrfaldigt leve dådet underliga ekipaget Lasse Fröberg– Slagbrand vek om knuten. Det tilltänktahurraropet vändes i gapskratt.Synen var ju ganska sällsam.Lasse Fröberg kom under höga ropoch giftiga uppmaningar om bättremotstånd dragande med festensskäggiga värd. Söndagsbladet hadevänts bakfram och bonjouren fladdrademedan de nedhasade byxornasnärjde som ett tjuder kring de hjälplöststapplande benen.Men Slagbrand hade aldrignågonsin behövt släppa sitt tag ifingerkrok. Nej, ingen av människafödd hade dragit ut honom hittillsoch inte skulle den förbannade Lassegöra det heller.22