à rsskrift 2005 - Stallarholmens Hembygdsförening

Slagbrand kunde bygga väderkvarnaroch hacka kvarnstenar. Slagbrandkunde allt och lite till. Hanslaktade grisar och kor och rakadedöende och döda. För varje avlidenhan rakade erhöll han den dödes rakknivsom ersättning. Hans far hadehaft samma syssla på samma villkor,så till sist var alla lådor och hyllor istugan överfulla av dödas rakknivar.Egentligen hade väl Slagbrandingen humor. Varför han berättadesina historier är svårt att säga. Ingen,allra minst han själv, trodde på dem.”Ja va oppe i Stockholm ett årå kom te ett ställe där dom hade enskjutbane. Så frågte de om jag villeskute. Ja vet inte dä, sa ja, ja sir sådålit. Men hur de va så fick di mej teå ta e bössa.Ja, ja sköt förstås å dä vart enprick. Dä va baddarn, sa dom, menhan ska skjute nie skott te. Ja, ja skötdom annra skotta mä, men när diskulle gå fram å titte etter så sa dom:Dä va bare dä förste skotte som togmitt i prick. Dom annra ä bom, sa di.Titte etter lite bättre, sa ja, å tittepå baksida på tavla mä. Ja, så när dibar te å titte etter rittit så satt alle tieskotta i samme hål!”Slagbrand skrattade och gnedsitt skägganlete och det var bäst attlåtsas som om man trodde honom.Enigheten på landet var i allmänhetinte så stor, men ifråga omSlagbrand fanns en tyst överenskommelsesom alltid hölls. Den gick utpå att Slagbrand alltid skulle få rå ifingerkrok. Många dueller i dennasport utkämpades med Slagbrand,den oövervinnlige.Till sist tyckte Slagbrand att detinte lönade sig att dra fingerkrokmed av människor födda längre:” Dä va en sommer dä va lustresete Mälsåker. Dä hade kummi folkdit me en bogserbåt från Mariefre’å19