John Caird sätter upp Stormen på Dramaten i höst – Min tolkning av ...

Stina Ekblad spelar Ariel på Dramaten– Vad är den frihet som Ariel längtar efter? Vad är frihet överhuvudtaget?Senast vi såg Stina Ekblad spelaShakespeare var 2009, då hon gjordeFru Page i Muntra fruarna i Windsori regi av John Caird. Hon har ocksåspelat Gertud i Hamlet, Portia i Köpmanneni Venedig, Rosalind i Som nivill ha det och Maria i Trettondagsaftonför att nämna några. Nu medverkarhon för första gången i enuppsättning av Stormen, en pjäs somhon tycker är underbar.– I pjäsen finns olika nivåer, bådeden komiska och den existentiella.Man ska heller inte skämmas för attta fram det romantiska, det sagoaktiga,det barnsliga. Och smärtan ochsorgen över att livet ska ta slut, somligger som en grundklang i hela berättelsen,avskedet från allting: “Weare such stuff that dreams are madeon, and our little life is roundedwith a sleep.” 1ARIEL BESKRIVS SOM EN LUFTANDE,något som Stina Ekblad tycker görrollen speciell, eftersom ingen egentligenvet vad en luftande är.– Det kan vara precis vad som helst.Det enda jag med säkerhet vet är attdenna luftande måste vara mänsklig.För om man försöker gestalta någotsom inte är det, blir det bara konstigt.Man måste hitta en mänskligförankring i allt man gör, något somär igenkännbart och begripligt.Sådant finns också i den här gestalten,även om den skildras som enluftande. Prospero säger till Ariel:“Du som bara är luft!” Och det kankännas chockerande att höra om sinrollgestalt. Man är ingenting, bara enprojektion.STINA EKBLAD SÖKER OCKSÅ SVARETpå vem Ariel är i hur historien berättas,och i hur medspelarna gestaltarsina roller.– Jag hämtar inspiration från medspelaretill hur Ariel tänker; hennestempo, hennes rörelser, hennesblickar. Framför allt tittar jag på hurÖrjan (Ramberg) arbetar och hurhan blir som Prospero, för jag känneratt Ariel är en viktig del av honom.Stina Ekblad. Foto: Roland HeielNÄR DET GÄLLER ARIELS RELATIONtill Prospero tycker Stina Ekblad attden är som ett gammalt äktenskap,men hon menar att sådant inte fårspelas för tydligt, för att det då blirplatt, men att det ändå finns ett sådantelement:– “Jag vill bli fri! Du måste släppamig! Jag vill härifrån!” De kännervarandra så väl, de tycker om varandra,men de orkar ändå inte medvarann. Ariel säger till exempel:“Älskar du mig då?” Man kan ocksåse det som att Ariel är en del avProspero, en igångsättare, en som gerinspiration, energi och skaparkraft.Också det kan man koppla till detgamla äktenskapet, där man inte kanleva utan varandra, där man sätterigång varandra, kompletterar varandrapå olika plan. Jag tycker det är braatt tänka så, för att göra det merkonkret. För när man tänker på attman ska vara en luftande, så är detlätt att framför sig se en klichébild:en ung, späd, ljuvlig, älvlik människasom svävar omkring, men en sådanbild är ganska ointressant.JU MER STINA EKBLAD ARBETAR meden Shakespeareroll, desto mer tyckerhon att det öppnar sig, lager på lager,hemlighet efter hemlighet avtäcks,att det är bottenlöst och vansinnigtintressant. Hon drar gärna personligaparalleller till olika de roller honspelar:– Det måste man göra, man involverarsin personlighet fullständigt idet man håller på med, annars blirdet bara något man visar, och intenågot man är. Man måste hämta ursitt eget hela tiden. Och som alltid såväcker Shakespeare många filosofiskaoch existentiella frågor kringmänniskan, och det är också därfördet är så berikande att arbeta medShakespeares texter. Man måste helatiden brottas med olika frågor omlivet.STORMEN HANDLAR FÖR STINA EKBLADockså om teaterns väsen, om gestaltandet,om skapandet, om fantasin.– Ariel är jag, och jag är en mogenskådespelerska som har spelat imånga år, precis som Prospero. Vikan känna en trötthet, något som viockså ska ta till vara: ”Måste jag hittapå någonting igen? Måste jag vara enhavsnymf?” Ariels drivkraft frånbörjan är ju att bli fri, för det harProspero lovat. ”Ja du ska bli fri menförst måste du göra det ena ochandra.” Prospero kastar ut Ariel i enmassa uppgifter hela tiden. Och Arielvill inte, hon orkar inte riktigt längre.STINA EKBLAD FUNDERAR KRINGAriels dröm om att vara fri, och atthon inte vet inte hur friheten ser ut,när hon blir fri från den bundnaberättelsen och från Prospero.– Ja, vart tar Ariel vägen när Prosperohar släppt henne? Söker honsig en ny människa att fylla medskapande energi, eller blir Ariel självmänniska? Jag tänker på sådant nu,och har inga riktiga svar, och vet inteom jag kommer att få det heller, mendet väcker sådana frågor. Vad är denfrihet som Ariel längtar efter? Vad ärfrihet överhuvudtaget? Är inte friheteni själva verket en chimär, enutopi, någonting som är ännu merbindande än att vara bunden avnågonting?Intervju: Roland Heiel1Vi är det stoff som drömmar görs av, ochvårt lilla liv, det omges av en sömn.www.shakespearesallskapet.se- 7 -SHAKESPEARE 3-2010

Örjan Ramberg spelar Prospero på Dramaten– Prospero är en kille som glider omkring på en räkmackaÖrjan Ramberg spelar Prospero iStormen på Dramaten i höst. Han hargjort en hel del Shakespeare förut,bland annat Tyrrel i Rickard III, Mercuriooch Apotekaren i Romeo ochJulia, Petruchio i Så tuktas en argbigga,Teseus och Oberon i En midsommarnattsdröm,Malvolio i Trettondagsafton,Macduff i Macbeth ochClaudius i Hamlet. Han tycker att såstora roller som Prospero och Hamletinnehåller oändligt mycket, att de ärmycket större än man tror, att de ärväldigt rika.– Det går inte att säga att Prospero ärså eller så. Hos honom finns mycketav både tragik och komik, av vardagligtvarande. Det är svårt att ringain en sådan roll. Det har ju gjortsförsök. Jan Kott 1 skrev en bok därhan hade bestämda uppfattningar omrollfigurer, och han menade attShakespeare hade använt Leonardoda Vinci som förebild till Prospero,och det må ju vara hur som helstmed det.ÖRJAN RAMBERG MENAR ATT Prosperoär en man med stort rättspatos,men att han samtidigt är en ganskaliten man, eftersom han uppträder påsamma sätt mot sin slav Caliban somhan själv har blivit behandlad.– Hans bror har tagit hela Milanofrån honom, men Prospero har lagtsig till med hela ön som var Calibansfrån början. Han lever inte heller upptill det ideal han pratar om när hantalar med sin dotter i början avpjäsen, när han beskriver hela sinlivssituation, hur han har tvingats levamed sin falske bror och sedan komtill en öde ö, som inte är öde. Därbor Caliban och Ariel, som Prosperofaktiskt förtrycker. Han gör också liteför stor sak av Caliban, som ju intealls har tänkt sig att göra något upprormot Prospero förrän han blir påfyllan med Trincolo och Stefano.ÖRJAN RAMBERG TYCKER ATT Prosperokänns som en ambivalent herre,att har många olika sidor som talarmot varandra. Och även om han fårihop allt på slutet, så ska han förststraffa de fina herrarna från Milano.Örjan Ramberg. Foto: Roland Heiel– Men han blir också ibland väldigtrörd, som när han får veta att Gonzalo,en av herrarna, grät. Och hanvill inte alls hämnas om de är ångerfulla,och ber till och med Ariel atthon ska släppa dem lösa. Samma sakvid Ferdinands och Mirandas förstamöte. Hon säger vilken vacker manhan är, och han märker att hon ärintresserad av honom. Prosperoagerar åter på ett märkligt sätt. Hanvill pröva Ferdinand, låsa in honom,fjättra honom till hals och fötter. NärMiranda vill göra sin röst hörd sägerProspero att hon inte ska ta förrädarensparti. När hon ändå gör det sägerhan “jag kanske avskyr dig” och ”hålltyst, du tror att han är makalös, mendu har bara sett honom och Caliban”.Och visst, det finns inget somsäger att en förälder ska älska sittbarn i alla väder. Och tvärtom älskarbarn inte alltid sina föräldrar. Menvarför skulle Shakespeare skriva såom det inte fanns en sådan tanke?– Så kommer den långa monologen,som har setts som Shakespeares avsked,där Prospero lägger ner sin stavoch sin konst. Där känns det som attProspero har kommit fram till enförlikning med sig själv. Han sägerockså lite tidigare: “Förlåt mig, mingamla hjärna är förvirrad”. Han harkommit fram till att det inte är värtatt utkräva någon hämnd.ÖRJAN RAMBERG TYCKER ATT epilogenfaller lite utanför rollen, attman skulle kunna slopa den, att detär något som Shakespeare har lagt till.Han menar att monologen där hanlämnar sin konst är mer Prospero, attdet är ett klimax man möter i pjäsen.Men slutorden då: ”Nåd vill ni jusjälva ha. Får jag gå nu? Svara ja!”– Det har han faktiskt redan sagt påett annat ställe. Men visst är det brasagt. Hela vårt liv ägnar vi faktiskt åtdetta, utan att vi tänker på det varjedag. Det handlar ju om att bli förlåten,att bli rättfärdigad, ha en känslaav att man har förklarat sig. Tyvärr ärvi ju döda när folk håller sådanagriftetal. Men Prospero säger intenågon gång i pjäsen att han själv hargjort någon dumhet. Det enda hanber om ursäkt för är att han kännersig förvirrad. Annars är allt han hargjort tydligen väldigt bra.Man förstår också, menar ÖrjanRamberg, att Prospero inte gjorde såmycket i Milano utan att han baraville ägna sig åt de höga konsterna.– Det var därför han lät sin bror styraför att han själv skulle kunna sittaoch läsa tjocka böcker. Och så vill viväl inte ha våra statsmän. Gonzalovisste att Prospero älskade böcker, sånär han blev förvisad skickade Gonzalomed böcker ur Prosperos egensamling. “För mig mer värda än helahertigdömet”, säger Prospero Hansätter alltså större värde på någraböcker än på hela Milano. Då är detväl relevant att ställa frågan: “Är hanså mycket att ha som statschef ellersom hertig om han inte intresserar sigmer?” Prospero är en kille som glideromkring på en räkmacka (som mansäger i Göteborg). Det är klart att detinte är roligt att bli satt på nångammal båt och skickad rakt ut ivattnet med sin lilla dotter, men hanvar nog inte så mycket att hänga igranen när han var hertig. Han ärinte enbart en god människa menarjag. Han har väldigt mycket negativasidor också. Och det gör ju honomdesto intressantare att spela.Intervju: Roland Heiel1Shakespeare - vår samtida (1965)www.shakespearesallskapet.se - 8 - SHAKESPEARE 3-2010

Sofia Pekkari spelar Miranda på Dramaten–Hon känner det hon känner och hon kommer att gå dit hon villHon spelade Ofelia i Hamlet påAngeredsteatern 2003 och Ann Pagei Muntra fruarna i Windsor förra åretpå Dramaten. Nu gör hon Miranda iStormen i John Cairds regi. Mirandaär i 15-årsåldern, och Sofia Pekkarihar spelat 15-åringar på Dramatenförut. Hon tycker det verkar som attdet finns fler sådana roller för tjejerän för killar, och hon funderar på omdet beror på hur pjäserna är skrivna,och om det är så många unga flickorsom ska giftas bort och bråkas om iteaterhistorien. Men hon ser framemot att i vår göra Julia i Romeo ochJulia på Dramaten, också det i regi avJohn Caird.SOFIA PEKKARI TYCKER ATT DET ÄRintressantare att fundera över vilkaspecifika förutsättningar Miranda harmer än över hennes ålder.– Hon har levt isolerad, och baraträffat sin pappa och Caliban. Honhar väldigt vaga minnen från förr itiden, minnen som hon bygger uppsom stora drömmar. Jag tror också atthon är ganska påläst. Prospero sägeratt han har lärt henne saker, han fickmed sig böcker från sitt bibliotek.Sådant tycker jag är lite roligt atttänka sig, att hon kan väldigt mycket,att hon är skolad. Hon känns renoch oskuldsfull, kanske naiv, men påett starkt sätt, så där som när mantänker på att det finns en styrka i ettbarns eller ungdoms klara ögon.– När man ska spela en ung tjej kanman behöva försöka få in litet genusperpektiv,men i det här fallet trorjag man kan lita på Mirandas mänskligapondus, trots lite halvkul replikersom ”jag gifter mig bara meddig om du forfarande är oskuld”.Miranda har ju antagligen inte såmycket erfarenhet, men jag tror detfinns en styrka i hennes naivitet. Ihennes fall tror jag inte det behövervara så patriarkalt tyngt. Det kan finnasen styrka i hennes renhet. Men jag ärlite vaksam, för man vill inte varaännu en liten tjej, en liten oskuld därpappan och Ferdinand bestämmervem man ska gifta sig med. “Ni fårinte ligga med varandra,” säger pappan.Och då kan man ju tycka: “Skit idet, du! Hon får väl ligga med vemSofia Pekkari. Foto: Roland Heielhon vill!” Men på ett sätt behöverman inte vara så rädd för det där. Jagtror att man kan lita på Miranda, honkommer att ta sig dit hon vill på ett’urmänniskovis’. Jag litar på hennesom den oskuld hon är. Hon kännerdet hon känner och hon kommeratt gå dit hon vill. Jag tror på henne.NÄR DET GÄLLER PROSPERO SÅ SERSofia Pekkari honom som en fin ochvarm pappa, om än lite virrig.– Det är han som vill att Ferdinandoch Miranda ska träffas. Det är hansom styr upp hela skeppsbrottet. Närsedan Ferdinand kommer, tyckerProspero att det går för lätt, det gårför fort, de är helt besatta av varannefter två sekunder. Så han börjar testaFerdinand och är ganska hård. Hanblir förvånad när Ferdinand visar sigvara en gentleman, och blir övertygadom att han har de renastekänslorna för Miranda. Och då kanhan nästan inte ta det, utan säger jaja ja, vad bra. Håll ditt löfte, sägerhan och blir lite disträ, så som detkan vara med pappor som ska se sinadöttrar växa upp. Jag vet inte självhur det är, men det är säkert märkligtoch smärtsamt för alla föräldrar.– Det känns som att vi tar till vararelationen som finns mellan Mirandaoch Caliban. Prospero har en replikdär han säger: “Jag lät dig bo här hosmig tills du ville våldta mitt barn.”Och Caliban svarar: “Ja, om du hadelåtit det ske, så hade jag fyllt vår ömed calibaner.” Så nånting har juhänt där. Miranda och Caliban har enliten uppgörelse precis innan Ferdinandkommer till ön. Hon är ju 15 årså att några slags känslor har väl börjatpocka på, utan att hon kanske vetvad det är, och då finns ju bara Calibandär. Hon har säkert känt ochmixtrat med tankar och känslorkring honom. Han påverkar henneoch det kan hon inte dölja, mensamtidigt känns det nog inte riktigträtt. Sedan kommer Ferdinand somen uppenbarelse för henne. ”Så skakärlek vara!” tror jag hon tänker. Dethar hon läst om i böckerna. Och detförklarar också varför det går så fortoch varför hon blir så kär. Det ärnågot ljuvt och rent (jag säger rentom allting nu) över Ferdinand jämförtmed Caliban som är fylld medmassa komplexa känslor. Ferdinandkommer och tror han precis förloratsin pappa, han är helt öppen i sinsorg, och så möts han och Mirandamitt i en slags psykos, som kan förklaravarför de blir kära så fort.– Jag tycker det är kul att hävda attMiranda har blandade känslor i förhållandetill Caliban, att det finnsnågot lockande, men det som lockarkan vara själva känslan och inte han.Så kommer det någon som hon faktisktkan applicera de där känslornapå och tro på, nämligen Ferdinand.SOFIA PEKKARI MENAR ATT DET INTEbara är Caliban som är farlig, utan attMiranda också upptäcker farligakänslor hos sig själv.– Hon börjar upptäcka sin styrka, sinvilja att ha någon. Det är säkert nyakänslor, kanske en ny kraft inomhenne, när Caliban på nåt sätt påverkarhenne. Men lika mycket som detkan vara han som väcker det - han ären möjlig pusselbit - så kan det varanågot hon har inom sig. Hon blirbesviken på sig själv för att hon blevpåverkad av Caliban, för det kännsändå inte rätt. Och visst kan man blipåverkad fast man inte gillar det, ochegentligen inte tror på det.Intervju: Roland Heielwww.shakespearesallskapet.se- 9 -SHAKESPEARE 3-2010